Tisdagstema: Advent - när änglarna dyker upp ...

Det kan vara en liten luciatärna som tjuvstartat och fått luft under vingarna. Men egentligen tror jag att detta är en julängel som, mjuk och rar, kommer farande med de vita snöflingorna därutanför rutan, flingor som snabbt blir till drivor och gör Sverige till ett julkort redan innan vi rivit bort novemberbladet från almanackan.

Första adventssöndagen har redan passerat, stjärnorna lyser - och julänglarna blir bara fler och fler ... för det är nu i advent de kommer fram, sins emellan väldigt olika men stämningsskapare allihop.
Veckans tisdagstema är ADVENT och du hittar fler bilder att kika på om du klickar på den här länken.
















Copyright Klimakteriehäxan

Hisnande bilder!

Om du är det allra minsta intresserad av foto bör du läsa den här artikeln.
Den handlar om John Hallmén, en ung svensk som tagit fotograferandet till nya höjder. Det är rent hisnande att se resultatet, som Svenska Dagbladet ägnar flera sidor i dagens kulturbilaga.

Bilderna ligger dock inte på tidningens nätsida, antagligen av upphovsrättsliga skäl, men det är givande också att bara läsa om hur han bär sig åt.
Däremot kan man förstås gå till John Hallméns egen hemsida - tänk att för en gångs skull kunna njuta av blomflugor och andra hopplösa insekter!

Det är omöjligt att inte bli superimponderad av bilderna. När det handlar om riktigt känsliga objekt kan de bara avplåtas om tvättmaskinen står stilla och treåringen sover!
Hallmén kallar sig för amatör - vad då alla andra amatörer ska kallas för är oklart ...

Copyright Klimakteriehäxan

Filéfolket och märgpipans revansch

Vad har man mest av i sin frys?
Sådant man använder ofta och gärna, eller hur?!
I mitt fall betyder det bröd, grönsaker, Scans chorizo, min färdiga pajdeg som jag gör tio åt gången av, riven ost, lite glass och frysta bär. Och så, mest av allt, filé.

Det där är en vana jag grundlagt under en lång period med mycket liten frys. Utrymmet skulle utnyttjas maximalt, precis som extrapriserna på ox-, lax-, fläsk-, torsk-, kycklingfilé – ibland uppblandat med lamm- och kalkonfilé. I dag har jag sedan en tid tillbaka betydligt större frys, men min vana att fylla den med filé består. Vilket också medför att jag är djupt omodern, eller i alla fall min matlagning.

Nu för tiden är det bara latmaskar, fegisar och okunniga kockar som plockar fram de där filéerna. En renässans pågår i köksregionen. Den börjar i livsmedelsbutiken eller rent av vid den bemannade charkdisken i saluhallen.
Och det verkar vara finkrogarna med de mest namnkunniga stjärnkockarna som går i första ledet.

Trenden går ut på att man – naturligtvis och alldeles rimligt – måste ta vara på hela djuret efter slakt. Det har varit lite dåligt med det hittills, trots att styckningsdetaljer utan efternamnet -filé egentligen håller hög kvalitet, en kvalitet som dessutom betingar ett betydligt lägre pris.

Kolla nästa gång du kostar på dig en ”fin” restaurangmiddag: visst finns det lite högrev på menyn? Eller märgpipa? Lägg? Köttbitar som tillagas utan att benen avlägsnats, bitar som ofta kräver längre tid i grytan eller ugnen, men som kan bli verkligt delikata om de hanteras rätt.

Det är väl där problemet sitter. Man måste vara lite duktigare för att våga, även om budskapet om trendriktighet och (inte minst viktigt) miljöansvar gått fram.
Vilket förmodligen betyder att jag fortsätter att tillhöra filéfolket. Och låter märgpipan vänta på att få sin revansch. Åtminstone i mitt kök.
Tur ändå att de där filéerna fortsätter att vara goda ... ikväll tror jag att jag satsar på kyckling ... ska ta ut ur frysen och lägga att tina ...

Copyright Klimakteriehäxan

Pensionärs-Pippi

Pippi Långstrump ville inte bli gammal. Det var därför hon och Tommy och Annika tog var sitt krumelurpiller den där kvällen i Söderhavet, dit de kommit seglande med pappa Efraims båt Hoppetossa.
-Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur, sa de tre vännerna.

Det gällde att inte säga fel – den som sa ”stor” i stället för ”stur” skulle växa så snabbt och så mycket att han eller hon skulle kunna slicka på solen. Kan möjligen låta spännande ett ögonblick för den som fryser i novembermörkret, men föga lockande för den som tänker efter ...

Knepet med de där pillren fungerade, för Pippi lever kvar, lika sprattlig och pigg som någonsin. Vilket är tur, för i decennier har hon roat barn över hela världen med sina upptåg, sin generositet och sin styrka. Egentligen skulle hon firas just i dag, som är hennes födelsedag. Och inte vilken årsdag som helst. För det är exakt 65 år sedan den första boken om henne kom ut. Så i själva verket är Pippi pensionär.

Men visst är det skönt att evig ungdom trots allt finns, om så bara i barnböckernas värld.
Vi andra får klara oss utan krumelurpiller och se 65-årsdagen an med mod och tillförsikt. Det gäller att komma ihåg vad Oscar Wilde en gång slog fast: alternativt till att bli äldre är klart sämre.

Och så är det det långstrumpska visdomsordet framför andra som gäller alldeles oavsett ålder och omständigheter: den som är stark måste vara snäll.

Copyright Klimakteriehäxan

Hur gick det sen? Aftonbladet har följt upp de tre som spelade Pippi, Tommy och Annika i Olle Hellboms klassiska filmer.

Om en månad ...

... har julafton passerat. Granen har börjat barra, skinkan har krympt, de vackra papperen ligger hoptryckta i en soppåse och man har ätit för mycket godis. Igen.
Om bara en månad är vi alltså där.
Sug på den!

Copyright Klimakteriehäxan

Om konsten att fånga en ekorre

I Barndomslandet bodde det ekorrar runt knuten. Vi såg dem kila upp och ner på granstammarna. De var rödbruna och granna på sommaren, gråa och magra på vintern. Vid ett tillfälle kunde vi genom köksfönstret följa hur ekorrmamman i största hast räddade sina barn undan en angripare – ungarna hämtade hon, en i taget, bar dem i munnen och lastade av dem på ett säkrare ställe. Rart!

Inte vet jag vad som hände, men så småningom blev de där djuren vi sjungit om sedan tiden i barnkammaren alltmer sällsynta. På Skansen fanns de fortfarande, där matades de av besökarna, men ute i skog och mark blev man överraskad om en yvig svans plötsligt dök upp på en gren. Och åtminstone jag har alltid tyckt (kan det verkligen bero på visan?) att ekorrar är gulliga djur, sådana man gärna skulle gosa lite med, om man nu bara kom åt.

För konsten att fånga en ekorre, den är svår. Jag har nyss försökt.
Hamnade hastigt och lustigt i Boston, i nordöstra USA, en stad jag aldrig tidigare besökt. Trots att tiden var knapp gällde det förstås att försöka få lite intryck, lite hum om hus och folk och sevärdheter. Vilket ledde mina steg till en park mitt i staden.

Då upptäcker jag den första.
-Titta! Så söt! Ekorren! Såg du?
Jo, mitt ressällskap hade också sett. Men var tämligen oimponerad.
Strax såg jag en till. Och en till. Och ännu en!
Det visade sig att den där parken var tillhåll för ungefär hur många ekorrar som helst. De såg välnärda ut, betydligt mer än människorna som köade för gratis soppa strax intill. Det skulle också visa sig att lokalbefolkningen betraktar ekorrarna som en variant på råttor. Med andra ord ej önskvärda.

Fast inga protester, inga elaka omdömen om Kurre kunde hindra mig – eller andra besökare för den delen – att ta upp kameran. Här skulle fångas ekorrar! På bild, alltså.
Nu är det så att jag är väldigt nöjd med min lilla kamera. Med den har jag fått till närbilder på bin, pormaskskarpa porträtt, blommor med detaljer. Men aldrig förr plåtat en ekorre.

Digitala kameror av samma kvalitet och prisklass som min har en svaghet: det tar ett halvt litet ögonblick mellan att mitt finger pressar ner avtryckaren och att bilden verkligen tas.
På den stunden kan, visar det sig, en ekorre hinna med en hel del. Han kan försvinna helt. Han kan bli gruvligt oskarp. Eller vända bort den lilla rara nosen. Han kan få sin svanstipp förevigad, med rörelseoskärpa förstås (fotot högst upp ...).
Och han kan, på femtionde försöket, bli någorlunda användbar som bild – och då enbart tack vare att han sitter still och mumsar på något ätbart.

Jag gillar fortfarande ekorrar, tro inget annat. Kanske skulle jag ändra uppfattning om de i min närhet vore lika vanliga som råttor, visst. Men tills vidare tycker jag de är söta små djur. Den där bilden på svansen känns riktigt rätt: visst brukar man säga något om ekorrpigg?
Ur fotografisk synvinkel kan samtidigt konstateras, att det är tur att man kan ödsla med digitala bilder. Samt ta bort de värsta direkt.
För konsten att fånga en ekorre, den kräver helt enkelt att en bättre människa än jag håller i kameran.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om drömmar och att lägga framtiden på hög ...

"Vi har alla våra egenheter. En av mina är en förmåga att investera i framtiden och sedan lägga den på hög. Jag köper saker som är intressanta men kommer liksom aldrig fram till att njuta av dem. Halva hyllan är full av böcker och skivor och boxar som ligger där och stirrar ledset på mig när jag rusar förbi."

-Anders Westgårdh skriver krönika i Aftonbladet i dag om hur han vid 54 års ålder försöker förverkliga åtminstone en av sina stora livsdrömmar. Och oj, som jag känner igen mig! Vill du läsa hela hans text hittar du den här.

Tisdagstema: Resa

Har just varit bortrest några dagar. Inte länge alls, men visst kan man väl ändå få undra om någon saknat en? Åtminstone lite?

Jag har faktiskt svaret. Minst en har saknat mig, inte lite, utan jättemycket. När jag for var det en riktigt fin liten rosa cyklamen i den där krukan. När jag kom hem var den - ja, ni ser själva. Måste väl kallas för död? Alltså hade den behövt mig, verkligen saknat mig. Längtat ordentligt, om en krukväxt råkar kunna det.
Det finns ett talesätt som lyder "att skiljas är att dö en smula". Och varje gång någon reser sin väg skiljs man ju.
Så var det också den här gången. Fast att dö "en smula" är i sammanhanget en ren skönmålning.

Denna veckas tisdagstema är RESA. Fler resemotiv - ja, jag misstänker att det finns en hel del betydligt vackrare bilder att njuta av - hittar du vägen till om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan

Stöveln som får mig att längta efter oväder

Jag har inte ägt ett par gummistövlar på mången god dag.
Visst, när barnen var små var det praktiskt med något tåligt att hoppa i när lekplatsen var lerig och gräset vått. Eller någon gång när vi trodde att Herr Kantarell stod där ute i skogen och väntade (det gjorde han dock alltför sällan ...) Någon trädgård har jag ju inte, balkonglådorna låter sig hanteras utan extra tåliga fotbeklädnader. Och svamputflykterna är glesa, går utmärkt att klara i gympadojor, som dessutom låter tårna andas betydligt bättre än ett par klassiska Tretorn, även om jag inser poängen också med sådana.

Men nu har det hänt, det som fått mig att ändra inställning.
Jag har sett Gummistövlarna med stort G. Stövlarna man blir glad av. Hur glada fötterna kan tänkas bli inuti dem har jag ingen aning om, för jag har inte kunnat prova, bara sett dem på bild. Nog måste ni hålla med om att färgsprakande gummistövlar i cowboy-stuk är ett tillskott till modebilden som verkligen inte kommit en dag för sent! Något att lysa upp varje gråvädersdag med!

Återstår bara frågan: kan jag köpa dem någonstans? Då kommer jag!
Och om det behövs en ursäkt får jag väl kliva ut i nästa ösregn. I så fall bättre rustad än på MYCKET länge ... Jag riktigt längtar efter ett oväder! Fast först måste jag hitta dem förstås, Drömstövlarna.

Copyright Klimakteriehäxan

Bilden hämtad från http://www.skymall.com

Mitt modehoroskop

Horoskop är inget jag ägnar mig åt. Horoskop är, det är jag tämligen övertygad om, absolut inte värda de pengar folk lägger ner på dem - eller det utrymme en massa tidningar ger dem.
Men man behöver väl inte hålla benhårt på alla sina principer?

Nu har jag nämligen råkat ramla över ett "modehoroskop". Och om man då tittar på stjärntecknet Skorpion, som är det som är aktuellt just nu, får man veta ett och annat man kanske inte kände till ... Så håll i er nu, alla ni som i likhet med mig kom till världen mellan den 23 oktober och den 21 november (för all del, ni andra också - kanske tycker ni att ni känner oss bättre sedan?)!

Så här förhåller det sig nämligen med oss och vår inställning till kläder:
"Stark och sexig - det är så gott som alltid den perfekta looken för dig som en sann skorpion. Du sätter nästan kaffet i halsen när du tänker på att det faktiskt finns kvinnor där ute som frivilligt valt att se ut som Amish-sektens hemmafruar. Platta skor!? Hellånga kjolar? Bort hemska tanke! Du ryser medan du sätter på dig dina djärvaste klackar och ger dig av, ut i natten. Men när 2011 kommit en bit på väg kan du trots allt bli tvungen att hålla ner divan inom dig. Kanske blir det något mer åt taxklackshållet?"

Nu undrar ni förstås vem min källa är. Som alltid i horoskopsammanhang förefaller den ytterst förtroendeingivande ... eller vad tycker ni om signaturen "Madame Maëlle"?
Men stark och sexig vore ju ändå kul att leva upp till. Där hade dock Madame M inget konkret råd att komma med.
De har sällan det, de där horoskoptanterna.
Och om du inte alls kände igen dig eller din bekanta skorpion-tjej - bli inte ledsen. Horoskop stämmer i princip aldrig.

Copyright Klimakteriehäxan

Källa: Den amerikanska upplagan av H&M Magazine, vintern 2010.

Sluttutat?

Vad minns just du egentligen av fotbolls-VM, det som utspelade sig i Sydafrika i somras? Minns du matcherna, minns du nickarna, minns du spänningen?
Nej, naturligtvis inte. Du minns, precis som jag, det outhärdliga ljudet från läktarna, där publiken roade sig nästan mer än spelarna, verkade det som. Det blev det bestående intrycket.

Det var tut i luren som gällde, varje match, hela tiden, oavbrutet. Och det var ett oljud som gjorde det omöjligt att titta. Som tur var är jag inte superroad av fotboll, så mig gjorde det mindre. Men likväl blir jag glad när jag nu ser att vuvuzelan stoppas. Sommar-OS i London 2012 blir fritt från vuvuzelas, till exempel, liksom ett par andra stora idrottsevenemang.

Dock menar jag fortfarande att det där förskräckliga "instrumentet" kan ha sitt berättigande. Dumma grannar som väsnas? Tut i luren! Idioter som sätter upp fula affischer ovanpå andra konstnärers verk? Tut i luren! Demonstration som kränker mänskliga rättigheter? Tut i luren!
För vuvuzelas finns numera att köpa också i Sverige.
Så riktigt sluttutat är det kanske inte.

Copyright Klimakteriehäxan

Välordnade seniorer

"Åldringarna är inte bara gamla och skröpliga - de är välorganiserade också."

-Bosse Holmström, veteranreporter och själv pensionär med marginal, om PRO i Nyheterna i TV4.

Den vassaste kniven i lådan

Han har inte alla hästar hemma.
Där går inte hissen ända upp.
Hon står väl inte för hela begåvningsreserven.
Den där är inte precis den vassaste kniven i lådan.

Det finns oändligt många sätt att mer eller mindre, mest mindre, sofistikerat påstå att någon inte utmärker sig för intelligens eller allmänt rask tankeverksamhet. Man stöter på dem ganska ofta, kommentaren utlöser ett och annat fniss eller rent av ett riktigt skratt.

Men i det där stallet finns väl i alla fall något litet föl eller åtminstone en unghingst? Och den där hissen kanske bär ett antal våningar, även om man tvingas ta trappan sista etappen? Hela begåvningsreserven – nej, vem kan stå för den? Ingen, naturligtvis!

Så har vi det där med kniven. Den som ligger där i lådan, väl använd, med en egg som inte sett en slipmaskin på mången god dag. Klart att den inte är vassast, förhoppningsvis finns ändå någon som skär lite bättre. Men den ligger vant i handen, känns bekant, bekväm att hantera – eller hur?

Nu har vi just skaffat en ny kniv, en fin kockkniv. Den absolut vassaste av våra skärredskap. Jag såg verkligen fram emot att använda den och gick loss på en fläskfilé som behövde putsas. Tjohej, som den skar! Hur lätt som helst! Men stopp, vad är det där röda? Blod!?
Ja visst. Jag hade naturligtvis skurit mig i ett finger, kände inget eftersom kniven var så skarp.
Fläskfilégrytan slukade en liten skvätt människoblod, men ingen som åt den verkade märka något (den blev riktigt god, med tomat, oliver och syltlök!).

Nästa dag, nytt försök. Gav mig på en alldaglig falukorv, nästan tinad, ur frysen. Ni har redan gissat vad som hände: blodvite uppstod.
En väldigt bra kniv, absolut. Den vassaste i lådan, ett redskap som man måste vänja sig, lära sig, närma sig med list och skicklighet.

Fast med dessa nyvunna insikter kommer jag fram till, att de där människorna som kanske inte är direkt jämförbara med vår nya kniv, de kanske trots allt är värda mycket mer respekt än de tycks få.
För den vassaste kniven i lådan är inte entydigt vänlig. Den skadar sin användare.
Ska tänka på det om jag hädanefter frestas ta till det där uttrycket någon gång.

Copyright Klimakteriehäxan

Finaste presenten på Fars Dag

Det är Fars Dag.
Grattis alla pappor! Ni är verkligen värda alla gratulationer som går att uppbringa. Men med det menar jag inte presenter.

De finaste presenter som går att få, de har ni nämligen redan tagit emot. Jag tänker förstås på barnen som vi, deras mödrar, bar i nio långa månader, för att till sist leverera som skrynkliga, blöta och blodiga små knyten – en garanterat oslagbar gåva, om än inslagen i bomull och blöjor i stället för glansigt papper och krullade snören.
Och det var ju just då som Fars Dag inträffade, på riktigt.

Därmed har jag presenterat ett suveränt skäl att inte ösa paket över Far denna novembersöndag.
Återstår att se om någon kan replikera med ett lika vattentätt alibi för att strunta i Mors Dag? Ni har ett halvår på er att fundera, den inträffar sista söndagen i maj …

Copyright Klimakteriehäxan

Läst om läsning - dagsfärska citat!

"En professor i litteraturvetenskap berättade att han hade haft universitetsstudenter som inte kunde nämna under vilka sekler Selma Lagerlöf var verksam."

-Malin Ullgren skriver om klassiker och oron för att de ska trilla bort ur skolans svenskundervisning i kulturdelen av dagens Dagens Nyheter.

"Jag är glad åt att få ägna tiden åt att läsa. Skulle jag skriva skulle det ta bort tid från lästiden."

-Gösta Ekman, skådespelare m m, intervjuad om livet efter 70 i Svenska Dagbladet inför Bokens Dag, där han ska medverka eftersom Klas Gustafsons biografi "Gösta Ekman - Farbrorn som inte vill va´ stor" är en av böckerna som tas upp.

"De som läser skönlitteratur är i allmänhet väldigt hyggliga människor."

-Torgny Lindgren, evigt ung författare, aktuell med "Minnen, ett slags memoarbok", också han intervjuad i SvD.

För säkerhets skull

Något stort har hänt.
Något jag pratat om i flera år, utan att komma till skott.
Något som får mig att känna mig mycket tryggare: Maken har förbarmat sig och skaffat mig en extern hårddisk.
Samt kopierat alla mina bilder till den.

Inte för att jag menar att jag tar världens bästa bilder. Men för att bilderna är mina: mina minnen, mina fångade ögonblick, mina vinklar. Och jag har oroat mig för den dag när allt skulle vara borta, begravt eller åtminstone uppätet av en dator som utan förvarning skulle tacka för sig, vägra att visa minsta lilla bildruta.

Alltså har jag yrat om, drömt om, funderat på att skaffa en sån där hårddisk.
För säkerhets skull.
Och nu har jag en. En händelse som kan verka liten, men som i själva verket är stor.

Copyright Klimakteriehäxan

Kärleken till böcker

Vi är många, vi som hyser stark kärlek till böcker. Andra människor kan förundrat se på medan vi köper fler, stuvar in i hyllorna, bygger dubbla lager, lägger på hög.
Själv har jag alltid önskat mig, till varje jul och födelsedag sedan barnsben, speciella titlar som jag också fått – och glatt tagit emot. Men medan jag förr slukade dem i blixtfart ser jag nu hur de ligger där, olästa, fast lång tid har gått.

Nu önskar jag mig inga böcker. För att komma från mig är det minst sagt underligt. Fast faktum är att jag nästan blir stressad av att se alla de där travarna med förmodat jättebra historier som jag inte hinner ta in. Där ligger en ny Atwood, en frestande Vargas Llosa, Roslund-Hellströms senaste, den omtalade An American Wife och Hundraåringen, halvläst - uppräkningen kan bli nästan hur lång som helst.

Samtidigt måste man ha klart för sig, att många inte alls känner någon förståelse och definitivt saknar egna varma vibrationer för böcker. Det är naturligtvis i grund och botten synd om dem, men ändå ...
En bekant berättade en anekdot ur verkligheten:

Den gamle mannen hade en boksamling som var hans stolthet. Han kände dock att livet var på väg att ta slut. När sonen kom på besök tog pappan honom med in i biblioteket, gjorde en svepande gest över sina välfyllda hyllor och sa stolt:
-Min son, när jag dör får du ärva allt detta!
-Då, farsan, sa sonen, då blir det brasa. Ett helsickes stort bokbål, helt enkelt.
Alla hyser nämligen inte samma kärlek till böcker.

Copyright Klimakteriehäxan

Om skorna inte passar - gör om fötterna!

Skor är inte bara något nödvändigt. Skor kan också vara ett njutningsmedel, en skönhetsupplevelse, en riktig kick för själen.
Men i skorna ska finnas ett par fötter, det är själva grundidén. Och ibland verkar relationen mellan den mänskliga kroppsdelen och den fabricerade fotbeklädnaden inte vara riktigt hanterlig.

Det handlar helt enkelt om klackarna, de där svindlande höga som visserligen ofta gör sig rätt bra på bild, men som förvandlar vilken kvinna som helst till ett vacklande rö, ständigt hotat av fall utan minsta synliga orsak. Visst går det att träna, visst lär sig folk manövrera dem bättre men svårt är det även för modeproffs.

Nu visar det sig att fåfängan skördar nya offer. Tjejer, framför allt mellan 20 och 30, vill ha små och nätta fossingar som kommer överens med de där stiletterna som ökar kroppslängden med sisådär 15 centimeter. Och nu finns ”hjälp” att få: fotlyft. Skickliga kirurger anlitas för att göra långa tår kortare, hälsenor tåligare, fotkuddar mjukare. Sagan om Askungen och hennes glassko har plötsligt fått verklighetsförankring – om skon inte passar är det inte fel på skon utan på foten, som alltså modelleras om.

Nog får man vara glad åt att tillhöra gänget som anser att hela idén framstår som totalt galen, hur förtjust man än är i vackra skor.
För det är trots allt både viktigt och trevligt att kunna ta sig fram till fots. Utan kirurgi. Utan skor som en dag tvingar fram ett byte till kryckor, bara för att klackarna bringat sin bärerska på fall.

Se mer om fotlyft-trenden i inslaget från SVT:s kulturmagasin Kobra! Man häpnar!

Copyright Klimakteriehäxan

De många små lampornas tid

Vi är inne i de små lampornas tid. Och de där lamporna, de ska inte bara vara små. De ska vara många, ofantligt många.
Jag vet inte när de kom hit, slingorna med massor av glödlampor som hela träd kan viras in i. Balkonger, verandor, allehanda räcken förses nu för tiden med de där ljusglimtarna som så väl behövs när vintermörkret är som mest kompakt.

Antagligen började det – som så mycket annat – i USA. Själv minns jag när jag en gång för väldigt många år sedan fick syn på Tavern on the Green, mitt ute i Central Park i New York. Krogen (som jag förvisso aldrig har varit på och som i år lär ha ersatts av någon sorts turistbyrå) låg som en skimrande ljusö mitt i allt det svarta, en skönhet som fick mig att nästan tappa andan.

Långt ifrån alltid är det där med ljusprydnaderna dock genomfört med särskilt stor eftertanke. Eftersom det blir en naturlig högsäsong så här års uppstår här och där tävlingar i mest och flest lampor. I North Miami i Florida finns en gata som förvisso fått byta namn, till The Christmas Street. Där pågår jobbet att rigga nya och fler belysningsdetaljer året om, ibland med rent groteskt resultat – och elräkningar som matchar …

Den som inte har en egen trädgård att förse med lampor ägnar sig åt fönster eller balkonger. Själv skulle jag inför min första jul i USA också ha ljus på min rätt så trista betonghylla där jag visserligen kunde se ut över havet – men det var också så högt över marken att jag ytterst ogärna gick ut där. Fast en ljusslinga skulle jag ändå skaffa. Den hade glödlampor i gult, rött, blått och grönt i enlighet med traktens traditioner. Och den blinkade. Också det i enlighet med traktens traditioner.
Taktfast och med ett litet envetet knäppande blinkade min ljusgirland, i samklang med mina grannars julprydnader.

Jag höll på att bli galen. Dels av ljudet, dels av själva blinkandet, som fick hela mitt vardagsrum att liksom pulsera.
En kväll klarade jag av det, men bara en. Sedan fick mina små lampor lysa med fast sken, om än i olika färger. Och när jag flyttade tillbaka till Sverige fick min efterträdare ärva min ljusslinga.

Här i landet är restaurang Riche på Birger Jarlsgatan i Stockholm den första jag minns som anammade tanken och lindade in ett par inte särskilt stora träd vid entrén i lampgirlander. Plötsligt fick de kala grenarna nytt liv, trädets form blev synlig igen, en fröjd för ögat. På senare år har många företag anammat idén. Och med lite julesnö som extra dekoration blir resultatet fantastiskt!

Längre söderut i Europa, där natten aldrig är svenskt sommarljus, är de där elslingorna numera tända året om. Inte alltid lika vackert, kan jag tycka, när en turkisk servering ser ut som en julgran medan termometern visar på 29 plusgrader och det man helst söker är lite middagssvalka. Men vi i Norden kan naturligtvis inte ha ensamrätt på många små lampor!
Möjligen kan vi fortsätta glädja oss åt att den elektriska ljusstaken är en helsvensk uppfinning.
Fast då handlar det ju om betydligt färre ljuspunkter.

Copyright Klimakteriehäxan

Tankar om att tanka

Alla föräldrar som haft sina barn på dagis minns hur det var. Invänjning. Guldklimpen, som dittills mest umgåtts med de allra närmaste, skulle lära sig att trivas i en främmande miljö, få någon sorts relation till nya vuxna, knyta an till små kompisar.
Darrande underläpp, tårar i ögonvrån, utsträckta händer – Mamma! MAMMA!!!
Visst gick det bra, olika lätt, olika snabbt, men ändå.

En sak hörde till den där perioden när navelsträngen skulle kapas eller åtminstone sträckas ut. Föräldern skulle finnas till hands, men fungera enligt principen för en god representant för familjen Wallenberg: verka men inte synas.
För rätt som det var kom barnet farande, som för att kolla att det inte hade blivit övergivet, lämnat vind för våg mitt i allt det där nya.
Då fick jag lära mig en fackterm: det kallades att tanka trygghet.

Uttrycket säger precis vad det handlar om. Och nog fortsätter vi att tanka trygghet långt upp i åren, även om det sker i olika former.
Just så här års behöver vi dessutom tanka något annat, något vi behöver precis lika mycket som trygghet. Vi behöver tanka dagsljus.

Vi behöver se solen när den nu så välvilligt behagar titta fram, trots novembers usla rykte. En femåring upptäcker förtjust att han är flera meter lång – om solen kommer från rätt håll och han ser sin skuggbild.
En hundvalp undersöker nyfiket sitt livs första isskorpa. Änderna väntar hoppfullt på brödsmulor. Barnvagnarna rullar med skönt sovande bebisar i. Någon tar en varm korv, som måste ätas snabbt för att inte kallna. Handskar ett måste.

Alla behöver vi ut i luften, ut i dagsljuset, ut i de sneda skuggornas land. Innan mörkret lägger sig igen. Då är det bra att ha tänkt på att tanka. Gärna full tank.

Copyright Klimakteriehäxan

Någon borde skämmas

Jaha. Så var det dags igen. Bara en vecka har gått sedan jag glatt konstaterade, att mosaikverket Miraculum var rensat från alla de missprydande affischerna. I dag har marodörerna satt sina spår igen.

Det är mest musikevenemang som reklamen handlar om. Hur är det, anser inte musiker att de utövar en konstart? Om vi tar med oss några vuvuzelas och tutar loss samtidigt som gänget på scenen stampar igång, skulle det vara OK?
Förmodligen skulle uppskattningen bli behärskad.

Så varför inte visa bildkonsten lite respekt? Och lämna den i fred? Det är allt jag begär. Lagligt eller olagligt - det juridiska kan vi lämna därhän.
Bara lite sunt förnuft och, som sagt, respekt för en annan konstform - kan det vara för mycket att önska?
Skämmas borde de som ägnar sig åt att klistra över Miraculum. Som är så snyggt. Om det bara får synas.

Copyright Klimakteriehäxan

Förr i världen

Det är så ofta någon drar till med det där: hur det var förr i världen. Ofta, mer eller mindre klart uttalat, påpekas att det var bättre då. Ibland handlar det om rutiner på jobbet, ibland om något trivialt i hemmet, ibland något väldigt personligt. Förr i världen kan ju vara så mycket.

Varje generation har naturligtvis sina egna ”förr i världen”-begrepp. Vi har en bunt som vi fått i oss med modersmjölken – och så finns det några som man kommer fram till efter en snabb titt i backspegeln. Som till exempel de här:

Förr i världen, när ingen svensk hade smakat sushi.
Förr i världen, när Efva och Eva var hetero.
Förr i världen, när en musikmaskin definitivt var större än ett kontokort.
Förr i världen, när hiv och aids inte existerade.
Förr i världen, när alla telefoner satt fast med en sladd i väggen.
Förr i världen, när det var en opinionsyttring att kasta behån.
Förr i världen, när alla renrakade killar var farliga skinnskallar.
Förr i världen, när kondomer kunde köpas i Nils Adamssons automater nere på gatan.
Förr i världen, när alla hade bull-tv.
Förr i världen, när det var stort att åka på en veckas charter till Mallorca.
Förr i världen, när busskortet på SL hette 50-kort (eftersom det kostade 50 spänn).
Förr i världen, när man utan problem kunde gå direkt från festen till jobbet – utan att det märktes nån skillnad …

Minns du också? Vilka är dina ”förr i världen”-begrepp? Och var det verkligen bättre då?

Copyright Klimakteriehäxan

Om kungligt privatliv

Allmänhetens intresse för kungligt privatliv når i dessa dagar hittills oanade höjder. För den som är verkligt road av att veta vad kungligheter kan tänkas ha för sig när kronan så att säga inte sitter på finns en bok som ingen bör missa. Den heter "Ers Majestäts olycklige Kurt", skriven av Per E Samuelsson och Lena Ebervall, och den är ytterst läsvärd.

Majestätet i fråga är Gustav V och den "olycklige Kurt" hade efternamnet Haijby.
Haijby-affären utspelades på 50-talet, och författarparet har gjort en övertygande research. Boken, som kom ut för ett par år sedan, är - märkligt nog, kan det tyckas - riktigt spännande! Och fungerar lite som en historielektion också, för oss som omöjligt kan minnas den dramatiska skandalhistorien/rättsröteaffären. För en sådan var det, otvivelaktigt.

Copyright Klimakteriehäxan

Packåsnor och bagladies

När såg du en människa av kvinnligt kön komma gående utan att bära någonting, stort eller litet, senast?
Vi bär, vi kånkar, vi släpar. På handväskor, kassar, ryggsäckar, plastpåsar, shoppingvagnar. Folk liknar packåsnor, mer och mer. För det som bärs är nästan utan undantag stort. Men åsnor är ju, åtminstone enligt myten, ganska korkade varelser. Så hur dumt är det att dra med sig allt, överallt, hela tiden?

Det där med vad damer har i handväskan, det är ett välkänt begrepp som aldrig lär få sitt fullständiga svar. Men en sak är säker: när de där väskorna plötsligt ökade dramatiskt i (moderiktig) storlek ökade också innehållets omfång. Jag behöver bara gå till min egen axelpåse. Däri finns ett antal av livets väsentligheter: plånbok och myntbörs, förstås, en speciell sak med kundkorten i, solglasögon, kamera, solfjäder, planeringskalender, tuggummi, kam, liten necessär, nyckelkort till jobbet, nycklar hem.

Och i en (ännu) större kasse bredvid ligger boken jag just nu läser, en tidning, lite klipp, några jobbpapper, ett par äpplen, en anteckningsbok för eventuella goda idéer, en inköpslista till mataffären, ett brev som borde ha postats för en vecka sedan ... Vissa dagar ligger där ett par extra skor också. Och ett paraply, om än hopfällbart.

Fast jag är långt ifrån ensam. Ryggsäckar tillverkas numera redan i småbarnsstorlek, för att växa upp till enorma saker som folk som luffar i världen klarar packning för flera månader med. Kassar, med reklam och utan märkesloggor, finns i varje butik och återanvänds flitigt. Är loggan från en tjusig boutique kan varupåsen gå som handväska tills den spricker. Och numer har varje mogen dam med självaktning en DraMaten (dock inte jag, har väl inte mognat tillräckligt ännu). Faktum är att också såna går att köpa till riktigt små ungar. Vi ska helt enkelt fostra nya generationer till att fortsätta som de packåsnor deras mödrar redan är!

Sedan har vi alla de där datorerna som alltid ska med, i specialdesignade väskor. Jag begåvades en gång med en datorväska i present. Väskan var så tung att jag i några svindlande sekunder trodde att det faktiskt låg en laptop i den, fast det gjorde det förstås inte. Hur tänker man när man tillverkar en sådan väska, till bärbara maskiner? Alldeles för ofta tycker jag att beteckningen ”bärbar” är ytterst tveksam. För när man plockat ihop allt som behövs: laddare, mus, strömsladd, lite usb-pinnar och den där nätkabeln man kanske, men bara kanske, kommer att behöva – dessutom ibland till och med en liten skrivare – känns det som att släpa på en halv OnOff-butik. Så där lagom bärbart, med andra ord.

Naturligtvis kan någon opponera sig och hävda, att ingen behöver så där mycket prylar, vare sig det gäller innehållet i handväskan eller i övrig packning man släpar på.
Samtidigt dyker gång efter annan ett tips upp, ett tips som får mig att bita ihop för att inte skrika av lätt ilska. Förslaget, som framförs som rena frälsningen för den vars fingrar regelbundet går vilse i den där moderiktiga, snygga, men onödigt stora väskan, går ut på att – ja håll i er – man ska skaffa en väska till. Ja, du läser rätt: en väska till. Att ha i den första väskan. En lite mindre, då, för de där allra viktigaste grejerna.

Min slutsats är att begreppet baglady numera kan appliceras på väldigt många fler kvinnor än de som ursprungligen avsågs. Eller ska vi hellre betecknas som packåsnor? Lite lätt korkade? Som bara bär och bär?

Copyright Klimakteriehäxan

Dyrköpt citat

”Jag har förlorat 250 000 kronor. Men det är ju inte kriminellt att vara dum.”

-Björn Rosengren, en gång socialdemokratisk näringsminister, intervjuas i dagens Expressen om hur han satsade pengar i ett bolag som gick i konkurs innan det ens hade hunnit börja sin verksamhet. Dumt, helt enkelt ... Han kunde kanske ha förlängt sitt uttalande med ett ”men det drabbar ju ingen fattig”, för viss självironi besitter han, uppenbarligen.

Dra en granlåt i väntan på grannlåt!

Det är dags nu. Dags att börja fundera på julklappsinköpen på allvar. Dags att putsa adventsstjärnan, att hamstra glöggen, att planera alla de där sakerna som ska hinnas med när det blir långhelg och några extra dagar ledigt.

Dags att träna på julsångerna också. Förträng den blygrå himlen, stormbyarna, ösregnet och stäm upp! Den där "Granen står så grön och grann i stugan" eller kanske "O Tannenbaum" - den heter väl "Du gröna gran" på svenska, tror jag.

För nu rullar det på snabbt. Visste man det inte innan är det bara att kolla in årets bygge på Skeppsbron, Stenbecksgranen. Full fart, från toppen och neråt. Sjung en granlåt när du (som jag) ändå står där i snålblåsten och väntar på bussen, som antingen är försenad eller knökfull.
Snart är det jul och då blir det grannlåt, inte bara på Skeppsbron!

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi nr 43 hamnade faktiskt i tv!

En dag i april i år plockade jag fram en handväska ur mina gömmor. Det fanns en särskild anledning till det: väskan pryds av en stiliserad fågel i glada färger. Den skulle bli nummer 43 i min lilla blogg-serie Pippi på fåglar.

Av en ren ingivelse fick jag för mig att googla på designernamnet i väskan och vips! hittade jag en historia som verkade vara värd att berätta – ja, klickar du här ser du vad jag skrev.
Cora Jacobs stannade kvar i mitt minne. En dag gick jag till mina kollegor på redaktionen för tv-programmet Korrespondenterna, som bara ägnar sig åt utrikesreportage, med en utskrift av min bloggtext.

-Kolla, sa jag, det här är en lysande story! Jag åker gärna till Filippinerna och gör den!
Nu sänds reportaget, klockan 21.30 i tvåan i morgon (3 november).
Fast det är inte jag som varit i Manila och träffat Cora, tyvärr, men jag tänker i alla fall titta för enligt vad jag hört är berättelsen ännu bättre än vad jag kunde komma fram till med bara nätet som hjälp.
Och du som hängivet följt min serie om mina fåglar, du kommer ju i alla fall ihåg var du hörde den först … en väska exakt likadan som min skymtar dessutom i programmet!

Onsdag kväll, alltså. Korrespondenterna, kl 21.30, i SVT2. Och förstås i SVT Play. Temat är "mode som slagfält och brobyggare".

Copyright Klimakteriehäxan

En Übermensch du troligen missat

Ideligen har jag frågat folk den gångna veckan om de inte såg Veckans föreställning i svt förra lördagen.
Alla har sagt nej.
Och en koll visar, att vi bara var 85 000 som ägnade en dryg timme åt ”Shima Niavarani är en Übermensch”.

Synd. För det var lysande underhållning. Jag tror, ja jag är rent av ganska säker på, att Shima Niavarani är en av framtidens Stora Stjärnor på scenen. Än så länge har hon bara hunnit fylla 25. Föreställningen har hon själv skrivit manus till, gjort scenografi och regisserat. Dessutom spelar hon själv alla rollerna. Hon rör sig effektivt (med förstklassig hjälp av Anna Vnuk, visserligen), hon sjunger fantastiskt – och hon lyckas få alla trådar att löpa samman på slutet.

Man kan se hela härligheten om man klickar här. Fast jag vet, det är jobbigare att titta i datorn än i soffan. Men kanske ändå, om du sätter dig riktigt bekvämt ...

Copyright Klimakteriehäxan

PS "Bara" 85 000, förresten. För all del, som publiksiffra för ett enda framförande är det imponerande, men om man jämför med att nästan 2 miljoner såg Dobidoo ... Shimas Übermensch förtjänar att upplevas av många som missat henne hittills!

Bilden lånad från Riksteaterns hemsida.