Jo jag tänkte på en sak ...

... att när nu EU-parlamentet lagt ner tid på att formulera ett förbud mot att kalla vegoprodukter för korv, burgare eller biff tycker jag de borde ta sig en riktig funderare på en annan falskskyltad animalisk delikatess. Kan man inte införa totalstopp för valfläsk?

Här kommer efterbörden ...

Igår var det tisdag, dagen för Veckans tisdagstrio i böckernas bloggvärld. Och temat var barn. Jag insåg, för varje inlägg i ämnet som jag läste i andras bloggar, att det fanns hur mycket som helst att välja på! Det är i sådana lägen svårt att behärska sig ... lätt att låta tankar och fingrar löpa iväg ...

Inser nämligen att några av mina verkliga favoriter inte lyckades ta sig fram i kön av kandidater. Så när tisdagens barnafödande var avklarat kommer nu efterbörden: böckerna som OCKSÅ borde ha beretts plats! Tror att detta är böcker jag inte bloggat om tidigare!

Låt mig börja med att påminna om den helt fantastiska och dessutom lärorika "Ett barn blir till" av mästerfotografen Lennart Nilsson. Det är en av världens mest spridda fotoböcker, texten är översatt till massor av språk, bilderna talar verkligen för sig själva oavsett vilket talat/skrivet språk som gäller. Boken kom ut 1965, alltså för sextio år sedan, men innehållet blir aldrig för gammalt. När jag väntade vårt första barn bläddrade jag flitigt och med hjälp av bokens bilder tyckte jag mig också se mitt eget barn utvecklas långt där inne i min kropp. Perfekt present till den som nyss upptäckt sin graviditet!

Mera svenskt med internationell tyngd: "Söndagsbarn" av Ingmar Bergman. Om hans uppväxt. Han är åtta år och får åka bak på pappas cykel när prästerliga uppgifter väntar. Jag tror att jag faktiskt uppskattar Den Store Bergman mer som författare än som filmmakare! 

"Huckleberry Finn", Mark Twains skapelse, har också hört till höjdarna när det gäller böcker om barn som kommit i mina händer. Och Kar de Mummas (Erik Zetterström) självbiografiska "Två år i varje klass" är en svensk klassiker som naturligtvis ter sig helt exotisk i dag, men skrattar gör man! Undrar dessutom om någon i dag läser "Barnen från Frostmofjället" av Laura Fitinghof? Exotisk den också, fast på ett annat vis ... och den lockar till gråt, inte skratt, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Bästa kombon: barn och böcker

Böcker och barn är en väldigt bra kombination, viktig rent av. Därför är Skriv-Robert klok när han vill ha Barn (det var Internationella barndagen igår) som tema för veckans tisdagstrio.

Bullerbybarnen har jag och otroligt många i min generation växt upp med, samtidigt som vi levt nära många andra av Astrid Lindgrens skapade ungar: Emil, Pippi, Ronja, Madicken, Mio ... Idyllen är kanske svår att känna igen för nutidens stadsbarn, men nog kan man fortfarande glädja sig åt att göra deras bekantskap! Här väljer jag dock inte en speciell titel utan ger plats för tre andra.

Det har gått ungefär femtio år sedan Cecilia Hagen började skriva i Expressen. Under gång har det blivit en rad böcker, och en av dem fick mig verkligen att skratta: "Mamma bit för bit". Det blev ju inte sämre när man när åren gått insåg, att barnet som bara åt köttbullarna om de petades in genom ytterdörrens brevinkast själv etablerat sig som ståuppare och skådis. Jonatan Unge heter han.  

I "Brev från min barndom" (La huella de la infancia) berättar colombianskfödda Emma Reyes om en uppväxt som börjar på gatan i Bogotá och sedan fortsätter i ett kloster med stenhårda regler. Breven är inga efterkonstruktioner utan äkta. Gripande!

Jag är verkligen ingen stor beundrare av Jan Myrdal, men när jag läste hans skildring av livet som barn till två såväl hemmavid som internationellt betydande politiska figurer, då blev jag fascinerad. Någon gullig unge var han förvisso inte, och inte blev han gulligare med åren ... men "Barndom" läste jag hur som helst med intresse. Det blev tre delar om hans uppväxt.

Copyright Klimakteriehäxan

De förbjudna böckernas vecka

Att böcker ska kunna förbjudas är en stötande tanke, lika eländig som bokbål. Tryck- och yttrandefrihet bör betyda att folk själva får bestämma vad de vill läsa, för att sedan ha en helt egen åsikt om texten och dess innehåll, bra eller uselt eller tämligen ointressant?

Där är vi inte, och det verkar rent av som om utvecklingen är på väg bakåt. Därför uppstod "De förbjudna böckernas vecka" (Banned Books Week). Den har arrangerats i USA sedan 1982 och startades som en reaktion på de växande utmaningarna mot spridningen av böcker i skolor, bibliotek och bokhandlar.

Här i Sverige är det Svenska PEN som står bakom, tillsammans med Dawit Isaak-biblioteket i Malmö. Och så här står det på PEN:s hemsida: "En förbjuden bok kan vara en bok som någon tycker att ingen annan ska få läsa.  Det kan innebära att en bok inte får ges ut eller säljas, att innehållet censureras eller att den plockas bort från skolor och bibliotek. I USA infördes till exempel 1477 bokförbud bara under hösten 2022. I Ungern finns det sedan 2021 en lag på att barn under 18 ska skyddas från böcker vars innehåll berör hbtq-frågor. Bokhandeln Knihauka i Minsk i Belarus tvingades stänga samma dag som den öppnade och 200 böcker beslagtogs i samband med det."

Ibland blir man helt förbluffad över vad myndigheterna väljer att slå ner på. Inte sällan handlar det om HBTQ-relationer eller skildringar som stör vissa religiösa samfund. När Florida valde att sätta dödskallemärke på "Anne Franks dagbok" var ett sådant tillfälle. På listan över förbjudna böcker finns verk av Nobel-pristagare och verkliga klassiker. En av mina favoriter, Margaret Atwoods "Tjänarinnans berättelse" (The Handmaid´s Tale) är också med! I ligan över länder med flest förbud leder USA solklart.

"De förbjudna böckernas vecka" startar denna måndag och kommer förmodligen att märkas såväl i bokhandeln som på bibliotek och i skolor. Budskapet är lätt att sympatisera med: böcker, både "bra" och "dåliga", ska få finnas. Bokläsaren väljer och skaffar sig sin egen uppfattning, som sedan förvisso kan leda till spännande diskussioner. För vi tycker ju ofta olika!

För säkerhets skull vill jag påpeka att det här i Sverige inte finns några generella förbud mot särskilda boktitlar som skulle vara "olämpliga". Likväl har det ibland dykt upp nitiska bibliotekarier som av "kvalitetsskäl" rensat ut populära barnböcker, Enid Blytons verk fanns en period bland de bojkottade. Och Tintin har hotats, betraktad som rasistisk. Pippi Långstrumps pappa har också från början en titel som inte längre är rumsren, men han (och Pippi) får i alla fall vara kvar, även om det i nya upplagor har skett en liten justering ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tack för alla skratt!

Patricia Routledge 1929-2025

Hon var en kvinna som verkligen fick mig att skratta. I rollen som Hyacinth Bucket blev hon helt enkelt världsberömd. Kvinnan med blomnamnet var huvudperson i den brittiska långköraren "Skenet bedrar" (Putting Up Appearances). 

Som en av de två brevskriverskorna i BBC Radios underbara "Ladies of Letters" (sändes i hela tretton år!) var hon också helt oemotståndlig, jag har den kompletta serien på cd och har skrattat mig nästan sjuk under lyssningen! Blev också en tv-serie, och i botten ligger en bokserie skriven av Carole Hayman och Lou Wakefield. 

Det är något med tajmingen, med att kunna låta som en förnärmad och grymt orättvist samt missförstådd tant som gör att hon hanterar liknande roller med bravur. Patricia Routledge kunde leverera repliker så att de verkligen gick hem, man hörde alla undertonerna, alla ironierna även om de var relativt milda ... ett visst mått av igenkänning kanske också kunde dyka upp ...

Dame Patricia Routledge – jo hon adlades av drottning Elizabeth – spelade förstås fler roller, bl a i musikaler i Storbritannien, och Broadway-debut gjorde hon också på 1960-talet, Men det var framför allt tv-publiken som kunde njuta av henne i decennier.

Nu har denna stjärna slocknat. En månad före sid 95-årsdag skrev hon den text ni strax kan läsa här - vid sin död hade hon hunnit fylla 96. Hon delger helt enkelt sin omvärld hur hon hanterat att bli äldre, och hon har gjort det på ett sätt som manar till efterföljd! Läs!

“I’ll be turning 95 this coming Monday. When I was younger, I often worried I wasn’t good enough —that I’d never be cast again, that I’d disappoint my mother. But these days begin in peace and end in gratitude.”

In my forties, my life finally began to make sense. Before that, I’d performed steadily — provincial stages, radio plays, West End productions — but felt somewhat lost. I was searching for something within myself, a home I hadn’t yet found.

At 50, I took a television role that many of you would later know me by — Hyacinth Bucket from Keeping Up Appearances. I thought it would just be a minor role, a brief moment. I never expected it to become beloved across the globe. That character taught me to embrace my quirks and quietly healed something deep within me.

At 60, I started learning Italian — not for my career, but simply so I could sing opera in its native tongue. I learned the gentle art of living alone without loneliness, reading poetry aloud each night — not to perfect diction, but to soothe my spirit.

At 70, I returned to Shakespearean theatre, a place I once thought I’d aged out of. This time, there was nothing to prove. I stepped onto those legendary boards with calmness. The audience felt that serenity. I had stopped performing; I was simply being.

At 80, I discovered watercolor painting. I painted flowers from my garden, nostalgic hats from my youth, and faces glimpsed on the London Underground — each painting was a silent memory made tangible.

Now, at 95, I write letters by hand. I’m learning the simple joy of baking rye bread. I still breathe deeply each morning. Laughter remains precious, though I no longer feel the need to make others laugh. Quietness is sweeter than ever.

I’m writing this today to share something simple and true:

Growing older isn’t a final act — it can be life’s most exquisite chapter if you allow yourself to bloom once more.

Let the years ahead be your treasure years.

You don’t have to be perfect, famous, or adored.

You only need to be present — fully — for the life that’s yours.

With warmth and gentle love,

— Patricia Routledge

Tack för alla skratt du bjudit på genom åren, Patricia. Det här "avskedsbrevet" som jag trillade över på Facebook är ett under av klokhet, så tack för det också! Vila i frid!

Copyright Klimakteriehäxan

Blomvasen förtjänar sin egen dag

Det går inte att förneka: jag har många blomvaser. Onödigt många, om du frågar folk i min närhet. Ändå händer det att jag trillar dit och skaffar en ny. Det kan bero på vasens form eller färg eller originalitet, ja det kan bero på nästan vad som helst som känns tilltalande. Lägg till detta att det likväl ofta händer att jag inte har någon endaste vas som passar till den bukett jag just burit hem eller fått ...

5/10: Gräddtårtans dag

Vasen på bilden är ett sent tillskott till min samling, en reapryl från Hemtex för något år sedan. Visst är den fin! Kommer ofta till användning, det blir lite periodar-grej, somliga är jag förstås mer förtjust i än andra ...

Ibland plockar jag fram en av mina Aalto-vaser i den klassiska modellen som heter Savoy, jag har flera i olika storlek och färg. Lisa Larsson-vas har jag också. Och Ikea, jättesnygga och väldigt mycket design för priset! Lägg till några loppisfynd och keramik gjord av kompisar, plus den japanska vita i porslin som står på stadiga fötter i svarta skor med randiga strumpor. Nu när gladiolustiden börjar har jag minst en riktigt hög vas för de blommorna, och vårens vitsippor står ofta i en liten brun kruka. Osv osv osv!

Där ser ni, det är kul med vaser! Nu lanserar jag ännu ett förslag till ny temadag i den alternativa almanackan: "Blomvasens dag". Det är bara vardagens ting jag lyfter fram. sådana som vi nästan aldrig pratar om. Kommer du på någon temadag som fattas? Berätta det i kommentarsspalten! Eller skriv ett eget inlägg och lämna länk här! Ta det som en liten udda utmaning

Jag började med att sätta strålkastaren på diskborsten, fortsatte med tepåsen  och därpå lyfte jag fram kylskåpsmagneten, följd av klädhängaren och sen kom turen till ljusstaken innan vi hamnade på Saintpaulian, den rara lilla krukväxten. Senast handlade det om min kära solfjäder. 

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om en natt på Pampas

Veckans mening ska vara en man nyligen snappat upp, en mening som fått en att hejda sig om än aldrig så lite, bara för att verkligen ta in orden! Det är ungefär så Skriv-Robert tänker (tror jag i alla fall) när han efterlyser de där meningarna, lördag efter lördag. Den här gången är det språklig skönhet som får min röst. Evert Taube var verkligen en virtuos ordbrukare! I novellen "Churutí" (som är namnet på hans hund) beskriver han en natt på Pampas i Argentina där han och hunden är alldeles ensamma i kolsvart mörker. När jag läser meningen ser jag alltihop framför mig, en vacker scen som jag gärna skulle uppleva IRL:

Då och då river en vindkåre upp ett fyrverkeri av gnistor ur vår eld, eldflugorna börjar sin dans och bakom Sierra de Cordoba går månen upp, röd som blod.

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

... att det är ju Kanelbullens dag i morgon. Kanelbullar som är så gott! Tänker att man d v s jag borde kanske baka några, det är ju inte särskilt svårt eller hur? Tror att jag har allt som behövs hemma. Så mysigt det vore att ha fräscha hembakta bullar till frukost. 

Fast sedan satte jag mig vid datorn och glömde bort vad jag nyss tänkt. Ska det bli några kanelbullar hos oss blir de inhandlade i butik. 

Just nu en vanlig fredag

1. Vad hör du just nu? Makens prassel med morgontidningen. Ja vi har en på papper!
2. Vad ser du just nu? Solen lyser därute, nästan ingen vind. 
3. Vad har du för reflektion från idag? Noterar tacksamt att värsta hösten låter vänta på sig.
4. Vad känns viktigt för dig just nu? Att fösa ett skrivprojekt i mål. Ingen lätt match!
5. Vad har du gjort idag som du är nöjd med? Ätit en god frukost. Mycket mer har jag inte hunnit med i skrivande stund!

Det är förstås Elisa Matilda som presenterat sina fem fredagsfrågor som hon alltid gör när veckändan är nära. Och som jag i princip alltid besvarar, det tillhör mina första "plikter" denna veckodag!

Copyright Klimakteriehäxan

Mina pojkvänner

3/10: Pojkvännens dag

Vänskap kan vara det värdefullaste som livet har att erbjuda, i stark konkurrens förstås med kärleken till de som står en allra närmast och som man delar DNA med. Men utanför den kretsen finns de, vännerna som kan göra en dålig dag till en bra, ge en tråkig historia en förlåtande kommentar, berätta en anekdot som piggar upp, komma med en liten komplimang som överraskar ...

Väninnorna är de man först tänker på eftersom man själv är kvinna, inte sant? Jo, de finns där, tack och lov. Några av mina har jag känt väldigt väldigt länge, även om få finns kvar sedan barnaåren. Några har dött onödigt tidigt men så kan det ju också bli, det tvingas man inse. Har faktiskt också fått några nya väninnor på senare år, vilket är väldigt välkommet, förstås, men en lång gemensam historia är en svårslagen rikedom.

En ros att dela på för mina pojkvänner
på deras egen dag!

När det handlar om mina manliga kamrater, de jag skamlöst kallar "mina pojkvänner", är den gemensamma historien ofta kortare, med enstaka undantag. Väldigt värdefulla är de ändå, de där telefonsamtalen som vi har i princip varje vecka, de där luncherna vi äter, de där fiken vi ibland besöker, de där meddelandena vi skickar, de där tankarna vi utbyter. 

Den 3 oktober är "pojkvännens dag" enligt listan över svenska "temadagar". I år ska jag se till att fira dem, alla mina pojkvänner som jag är så glad att ha! 

Copyright Klimakteriehäxan

Just nu i oktober

Ni har hört det sägas förr, många gånger dessutom: Oj så fort tiden går! Redan oktober! Jag har ju tagit mig för att göra en liten lägesrapport när det är dags för månadsskifte. På fem punkter gör jag nedslag, därtill inspirerad av bloggen Kulturkollo. 

Just nu läser jag  Evert Taubes "Om Vinga, Pampas och lite till: 30 ungdomsberättelser", en antologi som jag upptäckte nyss. Och kan än en gång konstatera att den mannen hade ett helt underbart språk! Har inte många sidor kvar men njuter så länge det varar.

Just nu lyssnar jag på "Män och kvinnor" av Lena Andersson. Den är bra!

Just nu tittar jag på tv-serien "Ögonvittnet" (Code of Silence) som är en annorlunda krimhistoria i vilken huvudpersonen, trots att hon är döv, kommunicerar perfekt tack vare läppläsning och modern teknik. Hennes förmåga att se vad folk säger hjälper polisen att hindra ett välplanerat rån. Lite romantik smyger sig in också! 6x45 minuter på SVT Play.

Just nu njuter jag av höstsol efter regnskur.

Just nu längtar jag efter att börja i artrosskolan ... nu är diagnosen klar ... ja längtar är väl att ta i men jag ska i alla fall börja den "utbildningen" ... blir knäna bättre är det naturligtvis värt besväret.

Om du hänger på och vill dela med dig av en snabbis om dagsläget så här i inledningen av den nya månaden kan du väl berätta det – med länk  – i en kommentar här nedan?

Copyright Klimakteriehäxan

En liten storsäljare!

Jubileumsbok.

Det är svårt att fatta men lär vara alldeles sant: det har sålts 70 miljoner barnböcker i Pixi-format! Ni vet de där små kvadratiska böckerna som är så praktiska: lagom långa för en stunds högläsning, lagom små för att få plats i en ficka eller liten väska ...

Ett klassiskt bokformat har det blivit, och utgivningen har pågått i 70 år.  Svensken äger i snitt sju Pixi-böcker per invånare, säger  Maria Nilson, litteraturdocent och pixiforskare i ett pressutskick. Vår familj kvalar definitivt in i det gänget!

Vissa av de där små böckerna blev verkligen älskade. Det var en salig blandning av ibland lite hafsigt översatta engelska historier men här fanns också Jan Lööf och andra "riktiga" författare representerade. Någon bok kunde sätta spår för lång tid framöver. Det gällde exempelvis "Djurens buss", inte särskilt spännande alls, men där fanns en nyckelmening: "Den kommer när den kommer!" och det kan jag höra mig säga än i dag om något som känns ytterst osäkert.

En av många adventskalendrar.

Pixi-böckerna massproducerades och såldes billigt men priset har verkligen stigit på de dryga trettio år som gått sedan våra ungar läste dem. Fast fortfarande står det ofta en frestande boklåda i kassan på Ica! Då betalar man ungefär en tia, tror jag. Men gamla exemplar söks av samlare, så de kan kosta väldigt mycket mera! När jag brukade köpa dem tror jag priset var 1:75? Ett gäng finns kvar och kommer till användning.

På senare år har i alla fall en nyhet dykt upp som jag är väldigt nöjd med: adventskalendrar med en bok per lucka. Har köpt till barnbarnen två år i rad, succé! Så det blir ett köp även i år. 

Copyright Klimakteriehäxan

Dags för C

"Litteraturens ABC" vill Enligt O skapa, bokstav för bokstav. Efter A och B kommer, föga överraskande, C! På tre punkter gäller det att tipsa om verk.

Berätta om en författare med för- eller efternamn som börjar på C!

Slår gärna ett slag för en gammal virtuos som kanske riskerar att hamna i glömska: Stig Classon, "Slas". Så många bra böcker han skrev! "Vem älskar Yngve Frej?" är en definitiv favorit. Blev också en lysande film, med Janne "Loffe" Carlsson och Allan Edwall.

            Poul Ströyer tecknade Cello.

Berätta om en minnesvärd bok med en titel som börjar på C!

När Olle Carle var i farten visste man att man skulle få skratta. För som kåsören "Cello" i Expressen var han en mästare i att hitta aktuella företeelser som han kunde raljera med och göra ordlekar av. Ta till exempel hans lilla blinkning till Kina när han 1968 döpte sin julbok (det kom en varje år) till "Cellos lilla lila". Lägg till detta att han privat var en förtjusande, lågmäld gentleman – jag hade faktiskt nöjet att arbeta med honom på tidningen och minns honom med värme. Idag hittar man nog bara hans böcker på antikvariat eller på bibliotek, men om man vill bli lite road lönar det sig att leta!

Tipsa om ett litterärt verk som på något sätt kan kopplas till cirkusvärlden! 

Kanske är det att ta i att kalla den här småbarnsboken för litterärt verk. Men faktum är att "Cirkus i stan" är en favorit som treåringen gärna letar upp i hyllan – och femåringen, som i och för sig kan den utantill, kommer garanterat också för att lyssna till den ännu en gång. Berättelsen om cirkusen och det som finns där är på rim och på varje uppslag finns en fråga som besvaras genom att man lyfter upp en flik av höger blad där svaret finns gömt. Fyndigt! Boken är skapad av H. A. Rey, som också gjort "Nicke Nyfiken", en klassisk barnboksfigur.

Copyright Klimakteriehäxan

Jag säger NEJ en gång till!

Bestämmer mig för att än en gång plocka fram besserwissern inom mig, visst var det väl ett bra tag sedan nu? Idag säger jag NEJ till wettexdukar i grått och beige. De ser ofräscha ut redan innan de använts en enda gång. Bläh. En fråga återstår att besvara: Hur kunde jag köpa dem?

Om du råkar undra vad jag tackat nej till tidigare kan du kolla genom att klicka på länkarna: NEJ tack till några julsaker, NEJ tack bl a till vissa förpackningar, NEJ tack till flera modetrender och NEJ tack till en del ätbara saker man kan köpa. Kanske håller du med? Även om du inte vill gnälla i onödan?

Copyright Klimakteriehäxan