Innan Ugglan & Boken tar lite sommarlov som "värdinna" för bokbloggarnas Tisdagstrio undrar hon helt enkelt vad vi väljer som semesterläsning. Ja, egentligen har jag väl inte semester, fast stundtals känns det ändå så! Och läsa bör man, annars dör man.
"Köttets tid" är Lina Wolffs tredje roman och den första av henne jag läser. (I själva verket lyssnar jag på den, för den finns som radioföljetong.) Handlingen är förlagd till Spanien och tre människoöden flätas ihop på ett lite överraskande men spännande sätt. Jag har fem avsnitt ohörda.
Anna-Karin Palms hyllade biografi över Selma Lagerlöf "Jag vill sätta världen i rörelse" måste det bli. Den har legat ett halvår nu. Trots att jag är jättenyfiken. Fast den är så stor och tung ...
"En av oss" handlar om dramat på norska Utøya för nio år sedan. Åsne Seierstad har skrivit och utan att ha läst en enda sida är jag övertygad om att det är en lysande reportagebok som sätter strålkastarljus på svaga punkter i det moderna samhället.
Ett hejdundrande åskväder väckte mig och förmodligen en
massa andra människor vid fyratiden i morse. Regnet stod tätt som en vägg
utanför fönstren och stormbyarna blåste ikapp. Stora grenar slets av från träden, prylar välte, möbler flög. Blixt och dunder!
Varje gång sådant inträffar slås jag av hur liten man är, vilka
ofattbara krafter naturen besitter. Därför kan jag exempelvis inte njuta
obehindrat av vattenfall hur vackra de än är, eftersom jag ser dem som ett
potentiellt hot mot min säkerhet … och åskrädd är jag sedan barnsben.
Nu hände absolut ingenting allvarligt med mig. Ja, om man
bortser från att vi blev utan kontakt med nätet. Till och med teven gav upp, bjöd bara på myrornas krig. Fast
mobilnätet behöll jag kontakten med, så helt isolerad blev jag ju inte!
För några minuter sedan återställdes ordningen och Internet är åter till vår tjänst. Folk badar snart sagt dygnet runt. Segelbåtarna fortsätter sin resa över vågorna som är snälla igen och sommaren kan ha sin gång, om än i lite svalare väder om man ska tro meteorologerna.
Man ska vara rädd om insekter, det predikar de sanna miljövännerna. För de där krypen behövs för det naturliga kretsloppet, de pollinerar (nytto)växter och hjälper på så vis till med matproduktionen.
Jag lyder nog inte riktigt. Slår gärna ihjäl flugor, myggor, bromsar, allt som bits. Fast ulliga humlor får surra vidare, förstås. Inte har jag öppnat insektshotell heller. Och i den mån jag bjuder på lämplig insektsföda beror det främst på att det blir glest mellan gräsklippningsomgångarna.
Den här uppdukade buffén, som "varudeklarerats" för tydlighets skull, finns på bostadsrättsföreningens mark och någon engagerad människa har sett till att informera (för att ingen ska klaga på dålig gräsklippning antar jag). Jag är förvisso ingen expert, men ser det inte lite art- och blomfattigt ut runt skylten? Kanske flygfäna är glada ändå.
Min nästa söndagsskylt sitter på locket till en ask jag köpte i present till Maken. Budskapet får väl anses höra till besvärjelserna. Men tror inte ni också att livet blir lättare och lyckligare om mannen har vett att hålla kvinnan glad och nöjd? Kanske ingen äkta feministisk inställning men det kan jag väl bjuda på för den här gången ...
NÄR får jag "ta ner" den här skylten? Det verkar dröja.
-En kort mening bestående av fyra engelska ord kom att bli ledfyren genom livet för Björn Natthiko Lindeblad sedan de sas av en av hans buddhistiska läromästare. Lindeblad levde som buddhistmunken Natthiko i sjutton år innan han återvände till Sverige och "ett liv i byxor", som han själv skriver. Här fann han kärleken i Elisabet. För två år sedan förändrades hans tillvaro dramatiskt och ohjälpligt. Först dog hans far. Bara veckor efter att familjen sagt farväl på en eutanasiklinik i Schweiz fick sonen sin diagnos. "Allt tyder på att du har ALS", sa läkaren. Amyotrofisk Lateral Skleros har ingen bot, patienten får inget hopp, upplever bara hur kroppen sakta ger upp tills den dag då det är omöjligt att andas. Björn har drabbats av många försämringar, men han kan (till skillnad från många andra med samma sjukdom) fortfarande prata. Och det gör han i ett av årets Sommar i P1. Ett program om sorg och kärlek och kamp och liv och död. Samt grundinställningen att "This Too Shall Pass", i översättning till svenska låter det alldeles för lättvindigt: "Även det här går över". Lyssna! Du kan inte undgå att bli berörd, jag lovar. Bara att klicka här.
Solen skiner.
Det är +26 i skuggan. Enstaka moln på himlen.
Jag ska gå ut när jag vattnat blommorna på balkongen. Där visar termometern (som ligger i skuggan) +35. Hemtrevnaden i kattkrukan behöver också en skvätt.
Tar med mig "Köttets tid" av Lina Wolff som radioföljetong, "Ålevangeliet" av Patrik Svensson på papper, och ett korsord.
Hoppar i sjön.
Har inget att blogga om, som ni märker.
Då så.
Ha en fin lördag!
Denna fredag bjuder ännu en strålande solig och varm morgon. Fast jag har just läst en artikel i SvD som riktar några varningens ord till oss: det gäller brandrisken, grundvattennivån och den globala uppvärmningen framför allt. Gäller även i Sibirien ... Slutsatsen är att det är så här framtiden ändå ser ut, och det gäller att anpassa sig – inte bara njuta som semesterfirare, alltså!
Men eftersom jag för ögonblicket inte kan göra särskilt mycket åt saken hur gärna jag än ville, så klickar jag mig över till Elisa Matilda i stället och kollar hennes fem fredagsfrågor innan jag dristar mig ut på en liten promenad och tar ett dopp.
Hur svalkar du dig helst i värmen? Med skugga och ett dopp i sjön.
Vad för törstsläckare föredrar du? Vatten, gärna med bubblor.
Förändras dina matvanor under sommaren? Frossar på färska bär.
Hur varmt är för varmt? Allt över +25 kan jag avstå från. Över +30 är inte behagligt. (Jag ska aldrig åka till Indien!)
Vad är mest glädjande med värme? Att folk faktiskt verkar gladare och öppnare när vädret är soligt och naturen blommar.
När vi är mitt i det som verkligen känns som högsommar lyckas Mia i bokhörnan tänka på hösten ... Det undviker jag egentligen gärna, ganska länge till och med, men jag rättar in mig i ledet och plockar upp hennes helgfråga ändå! Har du något boktips från höstens utgivning? undrar Mia först.
Jo det har jag faktiskt, dubbelt upp dessutom. Två författare vars samtliga hittills utgivna (skönlitterära) böcker jag läst kommer ut med nytt i höst. Det gäller Majgull Axelsson, som släpper en roman med titeln "Inställd resa till Sabarmati". Kanske är det dags för ännu en "feel-bad" historia, som hennes genre har utvecklats. Majgull hittar våra ömma punkter och skrämmer liv i gamla dåliga samveten, och det blir alltid väldigt läsvärt. Karin Alfredsson är besynnerligt och beundransvärt produktiv och redan klar med nästa bok, efter två romaner i västerbottnisk miljö. I höst är Ellen Elg tillbaka, läkaren som engagerar sig i kvinnofrågor när hon tar uppdrag i olika världsdelar. Den här gången, i roman nummer sex, hamnar hon i Ryssland. Samtidigt kommer de tidigare fem ut i pocket. Den om Indien är bäst, om du vill veta ...! Bonusfråga: Ska du följa bokmässan digitalt? Har svårt att se mig sitta framför datorn eller med mobilen för att försöka få lite göteborgsk stämning. Det blir liksom ingen riktig bokmässa, tror jag. Som nu inte varit där irl på alldeles för länge, och så blev det inget i år heller! Copyright Klimakteriehäxan
Det är bara tidig förmiddag, men det är 27 grader i skuggan utomhus och samma temperatur inne, minus några tiondelar. Observera att jag klagar inte! Bara att ha väldigt lite kläder på kroppen (läs baddräkt!) och mycket dryck tillgänglig.
Och så älskar jag min lilla fläkt som kopplas in i en av laptoppens usb-portar, vilket möjliggör en stund vid datorn. En lysande investering i teknikgenren, märkvärdigt effektiv!
God torsdag alla! Copyright Klimakteriehäxan
Det börjar förvisso bli rätt länge sedan nu. Men jag minns ändå som om det hade varit i går hur vi, hela familjen inklusive Mormor, gick och såg musikalen "Kristina från Duvemåla" på Cirkus i Stockholm.
Vi var alla, precis som majoriteten i publiken, mer än förtjusta över det vi såg och hörde. Helene Sjöholm som Kristina, Peter Jöback som Robert. Jag köpte cd-boxen med musiken. Lådan försvann direkt in i Dotterns rum, skivorna spelades flitigt. Efter rätt lång tid frågade jag vilken av sångerna hon tyckte mest om, och hon svarade blixtsnabbt: "Du måste finnas!". Lite förvånad blev jag nog, men måste självklart förstå henne. Ett fantastiskt solonummer när Kristina klagar sin nöd för att hennes Gud övergett henne, ord och toner som grep tag i hjärtat. Det är lätt att få en tår i ögonvrån när man möter hennes förtvivlan.
Därför är det också med stort intresse jag nu läser hur låten kom till. Det är textförfattaren Björn Ulvaeus som så här långt senare berättar, och han gör det i ett debattinlägg i Dagens Nyheter. Så här gick det i alla fall till, en historia värd att läsa, och kanske också en uppmuntrande tanke: även i sista sekund kan stora saker skapas, också ett hastverk kan bli ett mästerverk!
"Sången om Kristinas tvivelskrev Benny (Andersson) och jag i elfte timmen. I manuset stod det 'Scen 35. Om Gud inte finns.' Sen var det tomt och då var det bara ett tiotal dagar kvar till premiären på Malmöoperan. Det var rätt nervöst och jag hade lovat mig själv att aldrig hamna i den situationen. Men så lossnade det, Benny hade plötsligt en melodi.
När jag skrev texten tyckte jag mig kunna sitta osedd på huk framför Kristina där hon satt på stubben i vinternatten. Helt ensam och övergiven med sina mardrömsdjupa tankar. Jag kunde föreställa mig hennes kval. Jag hade följt henne på den svåra vägen från Korpamoen till Nya Duvemåla och jag kunde känna in hur hon bara inte mäktade med denna, den yttersta av prövningar; om Gud inte fanns, vad gjorde hon då? Vem var hon då?
Det var så självklart vad hon hade att säga till den skapare hon hade litat på i hela sitt liv.
Jag kände henne så välatt orden hon skulle sjunga sköljde över mig, som ett välsignat vårregn över en uttorkad åker. Det var så självklart vad hon hade att säga till den skapare hon hade litat på i hela sitt liv. I slutet av sången kommer hon fram till det oundvikliga: Han kan inteintefinnas, han måste.
Så gick det till."
I dag kallas "Du måste finnas" ofta en "andlig" sång, skriven av den övertygade ateisten Ulvaeus.
Hela hans debattinlägg är betydligt längre, och han deltar samtidigt energiskt i en annan debatt om tro och vetenskap i Svenska Dagbladet.
Jag bestämmer att jag måste skippa "självskrivna" titlar och gamla favoriter av Tove Jansson, Barbro Alving och Astrid Lindgren. Vad hittar jag då? Får faktiskt leta lite, både i minnet och i bokhyllan.
"En dag" (One Day) handlar om dagen då en skoltid tar slut och sommaren och resten av livet tar vid. David Nicholls skrev och satte därmed 15 juli på den litterära kartan. Dexter och Emma fortsätter att ses samma datum år efter år, och det blir en i mitt tycke tämligen förtjusande roman.
"I denna ljuva sommartid" är titeln på en av Mari Jungstedts böcker som utspelar sig på Gotland, där ännu ett mord begåtts. Stundtals tycker jag att hon är bättre på gotländska miljöer och mellanmänskliga relationer än på krim, men det är förstås som spänningsförfattare hon har gjort internationell braksuccé. Det har blivit mer än femton böcker med polisen Knutas hittills!
"Att angöra en brygga" är en riktig sommarhistoria! Filmen, med en lång rad svenska stjärnskådespelare, går till historien för vackra skärgårdsbilder, njutningsfullt kräftätande och ett riktigt original, fiskaren Garbo, gestaltad av Hasse Alfredson. Bland annat. Funkar bra om man vill ha lite variation i bokläsandet! Finns på SVT Play.
Det verkar som om solhatten får sin renässans i år. Varma vackra dagar kan stundtals bli i ljusaste laget för den som inte bara vill blunda mot solens strålar. Själv äger jag ett antal hattar av olika stuk och i diverse material, för både sommar och vinter. Problemet är att jag egentligen inte är någon hattmänniska. Det vill säga: jag faller för dem och köper dem – men använder dem sedan väldigt sällan. Känner mig lite "utklädd" om jag ska ha hatt på mig när jag går och handlar eller strosar runt på stan (i tider när man gör det, alltså). Men små barn ska ha solhatt. Och om farfar har råkat bli lite tunnhårig på skallen är det klokt att han också sätter på sig något som skydd.
I lyckliga ögonblick möts de, hatt mot hatt. Copyright Klimakteriehäxan
Kanske bor det en liten nostalgiker i oss alla. Eller en lokalpatriot.
Denna skyltsöndag ägnar jag helt enkelt åt Barndomslandet, där det är gott om lupiner just nu. Jo då, jag vet att man ska tycka illa om dem, eftersom de effektivt konkurrerar ut andra växter. Men medan de går till attack är de väldigt fina!
Andra skyltar att fundera över, beundra eller kanske fnissa åt hittar ni säkert om ni tittar in hos BP. I hennes högerspalt ser ni färska skyltar, här hittar ni skyltbloggare listade.
Någon kreativ människa har kommit på att det går att sälja
lokalpatriotisk affischkonst. Jag fick den här i present!
Har du också upptäckt att du har många veganer omkring dig? Ordet låter på något vis lite hotfullt, men nu handlar det förvisso "bara" om mat- och levnadsvanor.
Veganismen växer, den saken är klar. I Storbritannien har antalet övertygade veganer fyrfaldigats mellan 2015 och 2019, i USA har trenden växt med raketfart och nog har de blivit många fler också i Sverige.
På en pizzeria i min närhet erbjuds den hungrige en helt separat veganmeny. Burgare av vegantyp serveras på snabbmatskedjan. Kinakrogen garanterar att vissa rätter är lagade för just veganer. I matbutiken är märkningen tydlig: "Vegan Friendly" står det på burkar och förpackningar, som fyller egna hyllor. Och i augusti lanserar Ikea sina nya köttfria köttbullar för att fresta fler kunder!
Att kockveteranen Leif Mannerström nu figurerar på stora affischer som vegan är ett bevis för det ökande intresset, även om det just i hans fall inte handlar om någon total omsvängning i köket. I själva verket är han kanske bara en av många matlagare som allt oftare har grönt i grytorna.
Du läser hela min text om våra grönare matvanor här, på News 55, en gratissajt som främst riktar sig till en publik 55+. Bjuder på mycket läsning!
Får man bjuda på en blomma så här på midsommarafton?
Den här lilla diskreta pyrolan hoppas jag att ingen plockar och lägger under kudden ikväll. Dock är jag osäker på om det är en vit-, klot- eller annan sort, pyrolasläktet är stort (och en sorts ljung, faktiskt, jag som alltid trott att det var en orkidé). Det var hur som helst åratal sedan jag såg en pyrola!
Hur firar du midsommar i år? Väldigt lugnt och stilla.
Vad kommer finnas på ditt lunchbord? Räkor! Kanske guacamole, kanske sill.
Kommer du dansa runt en majstång? Nej.
Hur var dina midsomrar som barn? Minns att vi plockade blommor och la under kudden. Märkte inget resultat.
Vad gör du denna midsommar du inte gjorde förra året? Undviker folk ...
Glad midsommar! Det ser i alla fall ut som om vi har tur med vädret!
Den här i mitt tycke originellt färgsatta lupinen kan väl också få vara
en midsommarblomma!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Mitt problem med att fotografera vita blommor kvarstår. De blir suddiga. Trots att de gröna bladen är skarpa. Vad gör jag för fel? Finns det inget knep nån kan lära mig?
Kanske borde jag helt enkelt hoppa över Helgfrågan denna vecka, eftersom den handlar om något som i princip inte berör mig ... Så här lyder nämligen frågan från Mia i Bokhörnan:
Hur har era recensioner blivit bemötta, har någon författare hört av sig?
Visst skriver jag om böcker, men bara sådana jag själv valt att läsa och jag kallar mig inte för recensent. Ber inte om och får heller inga gratisexemplar. Det fina i kråksången är att ingen kan ha förväntningar eller ställa krav. Och att författare förväntas recensera recensionerna låter lite konstigt i mina öron. Sen händer det ju att "förorättade" kulturjättar tar till släggan mot kritik de får. Då kallas det kulturdebatt ...
När vi kommer till bonusfrågan är jag ändå med på båten:Hur firar ni midsommar? Svaret är nog ingen överraskning: hemma, med distans till omvärlden, stillsamt, i fint väder (tror jag) och med god mat och dryck. Och ett dopp i sjön. Det blir bra! Fast kanske inga jordgubbar. Köpte en liter i dag, för 75 kronor. De var inte värda sitt pris, men troligen mitt livs dyraste! Strax är helgen här! Copyright Klimakteriehäxan
Det händer ibland att jag slår mig ner på en parkbänk, plockar upp en pocketbok ur väskan och läser några sidor eller ett och annat kapitel (just nu är jag mitt i "Vindsjälar" av Mons Kallentoft, förvånansvärt aktuell läsning eftersom mordet äger rum på ett äldreboende där tveksamma förhållanden råder).
Sittplatser i våra parker är oftast inte särskilt bekväma, kanske inte så snygga heller, så man blir inte sittande jättelänge. Men aldrig har jag stött på häftigare bänk för bokläsare än dessa, "Book Benches", fotograferade någonstans i Bulgarien. Rena konstverken, användbara skulpturer vars anblick man blir glad av!
Undrar om texten på "boksidorna" är läsbar och vilket språk bänkarna "talar"? Och vem är konstnären? Kanske heter han Vladislav Ivanov, men säker är jag inte. Kul idé, bra jobbat, hur som helst!
Den hälsomedvetne kan möjligen ifrågasätta hur ergonomiska de här bänkarna är. Den konstintresserade kan genast oroa sig för när klottrarna ska gå till attack. Fast vi som förmodligen aldrig får chansen att provsitta eller ens se dem med egna ögon får väl glädja oss ändå?!
Vad är det första man tänker på när man hör ordet rabatt?
Tja, jag vet ju inte vad ditt svar är. Men i mitt fall handlar det nog om shopping.
Just nu är det rea snart sagt överallt, dels på grund av årstiden, dels på grund av pandemin som lägger sordin på det mesta. Butiker, hela kedjor, står vid ruinens brant och väldigt många kommer inte att klara sig, det tror jag att man kan slå fast nu.
Rabatt är hur som helst temaordet för Gems Weekly Photo Challenge denna gång. Och ett alternativt svar till shopping, ett mera positivt, förpassar oss till växtvärlden, den ansade och välskötta varianten där Fru Flora får härska i årstidsanpassad ordning.
När jag var liten hade vi rabatter lite överallt i Barndomslandet. Det var mamma som älskade blommor. Jag ärvde tidigt den känslan, men avskydde lika tidigt jobbet att rensa bort ogräs, gräva, gödsla. Båda känslorna sitter i än i dag.
Alltså har vi inga riktiga blomrabatter i Barndomslandet längre. Men en del påskliljelökar har skickat upp gul fägring ur backen under våren, trots noll omvårdnad. Och klängrosen lever, och praktlysingen och kärleksörten envisas med att komma tillbaka år efter år, även om den senaste tidens torka varit ett konkret hot.
Fast helt utan blommor kan jag förstås inte vara. Så då får det bli ett par krukor på trappan. Dessutom min specialblomkruka som ni sett förut här på bloggen: det till "rabatt" förvandlade bildäcket. Har satt petunior runt en campanula och håller tummarna för att de i alla fall ska klara sig ett tag, helst lite längre än över midsommaren, så att petunian hinner blomma, åtminstone lite.
Från regnbågshyllan och på hbtq-temat ska vi hämta ingredienserna till denna veckas tisdagstrio, så har Ugglan & Boken bestämt. Genast kommer jag att tänka på Hanne Wilhelmsen, förgrundsfiguren i en rad deckare av Anne Holt, hon som en gång var socialdemokratisk justitieminister i Norge. Måste dock erkänna att jag tröttnade på Hanne så småningom. Hon har, liksom sin skapare, en fru, och många fina ideal hon strävar för att efterleva. Jag tröttnade ändå. Fredrik Eklund är en tvättäkta och störtrik superkändis numera, en gång porrstjärna men idag lyxmäklare med obegripligt dyra objekt att förmedla på Manhattan och dessutom huvudfigur i en tv-serie om den bransch där han gjort succé. Någon braksuccé blev inte hans debutbok "Bananflugornas herre" men den var djärv för sin tid. En roman som lär bygga på hans egna erfarenheter i bögporrindustrin. Erica Jong har i en av sina romaner skrivit en scen som fascinerade mig. Hon berättar hur en dittills synnerligen heterosexuell kvinna upplever sitt första lesbiska kärleksäventyr. Häpet, kan det kanske sammanfattas ... Men var det i "Serenissima" eller redan i "Rädd att flyga"??? Minns inte. Bra böcker båda två! En film på temat finns det som är helt lysande: Ang Lees "Brokeback Mountain". Den är baserad på en text med samma namn av Annie Proulx, men boken har jag dock inte läst. Hade jag det hade den verkligen hört hemma här!
PS Noterar med viss förvåning att jag helt glömde Jonas Gardell, som både självbiografiskt och i romanform skrivit lysande historier om och med homosexuella män. "Torka inga tårar utan handskar" är bara ett exempel! Inte heller kom jag ihåg "Vajlett och Rut" av Karin Alfredsson. Mycket bra. Uppföljaren "Roger och Rebecka" är också läsvärd, men kommer inte upp i samma nivå. Copyright Klimakteriehäxan
... har jag haft badviken alldeles för mig själv, om man undantar stimmet med fiskyngel som snurrade runt mina fötter, abborrarna som plaskade i min närhet och anden som kvackade runt inne i vassen, medan två par kanadagäss verkade vänta på att jag skulle lämna fältet fritt.
Fantastiska sommardagar i Barndomslandet helt enkelt. Då får man överse med att de lokalt producerade jordgubbarna kostar 70 kronor litern. Jag köpte gårdagens skörd, för "bara" 60 spänn ...
Känner mig faktiskt lite röd i ansiktet, fast bara lite lagom. Porträttbilden är alltså inte helt med sanningen överensstämmande.
I vattnet är det alla gånger tjugo väldigt badbara grader.
- Jag är drabbad! Och jag vet att jag inte är ensam. Däremot visste jag inte att det fanns ett ord för fenomenet: detta att skaffa en massa saker att läsa, utan att sedan göra det. I stället läggs alltihop på hög. Blir hyllvärmare, ofta väldigt länge. Jodå, precis så är det ... Ordet kommer från japanskan. Då ser det ut så här om det är rättstavat: 積ん読, i alla fall enligt Wikipedia. Sedan återstår ju frågan om man lider av tsundoku. Eller bara har det.
Den ser vid första anblicken ut som vilken anslagstavla som helst. Skyltar med lagom tråkig information, sån som kanske inte ens angår mig, trots att den sitter i entrén till huset där jag bor.
Men så inser jag plötsligt att jag är glad och tacksam. För jag har ju grannar, i alla fall någon, som bevisligen har humor. Bland de andra meddelandena sitter ju ett litet, men ett som verkligen angår oss alla. Inte sant?
Kan bara sända ett varmt känt tack till den anonyme granne som bjöd på dagens stora leende med hjälp av en mycket liten skylt. Mer sånt!
Som alltid när det är söndag sammanfaller den med Skyltsöndag, en bloggstafett vars resultat man kan hitta med hjälp av BP, projektets "mamma" sedan sex år tillbaka. Eller ska hon kallas ordningsman. Eller sportchef? Fast det är ju fotboll hon älskar, egentligen.
Den här skylten fotograferade jag för ett par år sedan. Har verkligen försökt få veta
vem som gjort den, vad tanken var. Materialet är exakt det samma som i andra
vägskyltar! Men vägarbeterskan har ett okänt ursprung. Fast visst är den kul?!?
Eller originell åtminstone. Med barn, hund och högklackat.
Även här är min efterlysning efter upphovsperson obesvarad. Dock hoppas vi alla att
budskapet ska infrias. Ju förr desto bättre.
Innekatter och myshundar har ofta älsklingshörn som de kryper upp i, gång efter gång. Kanske har de tagit efter husse eller matte? För visst har vi alla platser där vi hamnar ofta, oftare än på andra ställen i hemmet.
För min del handlar det om en läshörna. Skön sittplats, bra ljus, överblick över stor del av bostaden. Men jag gör förstås mer än läser där. Exempelvis fingrar jag ofta på mobilen, sms:ar, löser korsord, kollar vad jag tagit för bilder på sistone, funderar på om de är användbara till något.
Det är då det händer. Ideligen. Jag fumlar lite, kommer åt avtryckaren och tar ännu en bild av ett och samma motiv: en av mina fötter (ibland båda) och så mattan. Inte är det någon märkvärdig matta, värd att föreviga gång på gång, men jag föll för den för något år sedan på Åhléns och gjorde ett spontanköp. Man kan ju alltid ångra sig! Vilket jag inte gjorde, som ni redan har listat ut.
Och nu har jag alltså avslöjat denna min ovana och min tekniska ofullkomlighet. Samt låter er ta del av mitt oftast förekommande motiv när jag tar bilder, efter att ha deletat liknande eller nästan identiska säkert mer än hundra gånger.
Tvåa på listan över älsklingsmotiv är nog blommor, men då inte en och samma. Som tur är.
Fem fredagsfrågor från Elisa Matilda. Det betyder att vi sätter fokus på det gröna i livet, och där finns förvisso mängder att hämta! Såväl sådant som är både gott och vackert. Och nyttigt. Och trivsamt att vila (solglas)ögonen på.
Vilken är din relation till begreppet ”gröna fingrar”? Ibland tror jag att jag har såna. Men så tvärdör någon växt jag månat om, och då uppstår förstås vissa tvivel om min gröna förträfflighet ...
Vad skulle du vilja ha i din drömträdgård/balkong? Ett citrusträd. För de underbart doftande blommorna och de härliga frukterna.
Hur kryddar du helst din mat? Gärna med lite hetta, men det beror förstås på rätten – "het" kålpudding går väl inte?
Vad för typ av växter gillar du bäst? Två sorter: de ätbara och de vackra.
Om du fick sätta ett namn på en växt, vad skulle det vara? Inte en aning, får nog hålla mig till Linné!
Mia i bokhörnan ger uttryck för något som jag tror att vi alla delar: Visst längtar man efter någon positiv nyhet som inte handlar om sjukdomar och död, skriver hon. Därför hoppas hon på input från oss andra, i svar på veckans helgfråga! Så hon går pang på rödbetan:Har du något positivt att dela med dig av? Inget av omvälvande art, är jag rädd. Men man kan glädja sig åt enkla saker, som dessutom är gratis! Hoppas att ni håller med mig! Och då lämnar vi bokhyllan för denna gång.
För det är underbart skönt att bada i sjön. Vägen dit kantas av lupiner, så supervackra (jo jag vet att man ska tycka illa om dem eftersom det är en invasiv art, men det kan inte hjälpas!) Dessutom ser jag en ljuvlig midsommarartad mångfald: smörblomma, hundkex, käringtand, vitmåra, rödklöver, fibbla, humleblomster, smultronblom, vitklöver, gökärt. Glädjeämnen allihop, både var för sig och tillsammans. I bonusfrågan dyker en annan pålitlig favorit upp:Just nu är det jordgubbstid, vad brukar du göra med jordgubbar? Jag äter dem. Frossar i dem. Med och utan glass och/eller grädde. Älskar dem! De svenska är bäst. Kan aldrig få för många. Mot slutet av säsongen kanske jag gör jordgubbs- och rabarbersylt.
Hemma hos oss blir det inte så värst många returburkar och -flaskor numera. Dricker sällan öl, i princip aldrig läsk. Men det händer ju nån gång. Och då tar jag självklart reda på förpackningarna, bär iväg dem till pantmaskinen i butiken (och känner mig lite duktig). Panten skänker jag numera alltid till det välgörande ändamål butiken har förvalt (och känner mig lite duktig, igen). Ofta är det hjärt-lungfonden som får de där slantarna, jag tänker att på ett år blir det i alla fall några kronor. Just den där fonden gillar jag. Det är för många som dör av hjärtinfarkt, exempelvis. Stroke är ett annat elände som drabbar hastigt och ibland ohejdbart. Varje år avlider över 30000 svenskar i hjärt-lungsjukdom. Ändå har antalet dödsfall av den här typen minskat med en fjärdedel på tio år.Och nu drar Hjärt-Lungfonden igång ett nytt forskningsprojekt relaterat till vår livsstil, för att det ska krympa ytterligare. Vi svenskar är inga föredömen när det gäller hälsa!
Vi blir allt mer stillasittande, motionerar allt mindre och äter inte tillräckligt hälsosamt. -Andelen vuxna medfetma har trefaldigats sedan 1980-talet och idag har omkring hälften av den vuxna befolkningen övervikt eller fetma. Samtidigt är svenska ungdomar mindre fysiskt aktiva än EU-snittet. Det är en oroande utveckling som Hjärt-Lungfonden med forskningens hjälp vill bidra till att motverka, säger Kristina Sparreljung, generalsekreterare för Hjärt-Lungfonden, i ett pressmeddelande. Att bilden av våra levnadsvanor har försämrats stärks av en rapport från Nordiska ministerrådet som visar att svenskarna har sämst kosthållning av alla nordbor. Nio av tio äter för lite fullkorn, sju av tio äter för mycket salt och endast var femte svensk äter rekommenderade 500 gram frukt, grönsaker och bär per dag. Jaha, så illa ställt är det alltså med oss. Man får se det från den positiva sidan: med så många klagomål och brister är det stort utrymme för förbättringrar! Nu måste vi bättra oss! God middag!
Garanterat hälsosamt: bananpannkaka med blåbär. Viktväktarnas idé. Mosa
en banan, blanda med två uppvispade ägg. Stek i lite margarin. Supergott!
-Jaha, en sådan bör man alltså ha! Stöter på uttrycket i en annons från Åhléns men när jag googlar visar det sig att det dräller av förslag till vasgarderober från olika heminredningskedjor och designföretag. Vilket alltså ska betyda att man har införskaffat en perfekt kollektion av blomvaser i olika storlekar och former, så att man alltid har en som passar hurdan buketten med snittblommor än ser ut. Och då ska man klara sig med sisådär fyra-fem stycken! Tillåt mig fnysa! Det vet väl alla människor att hur många vaser man än har är det nästan omöjligt att matcha "fådda blommor" med något i den redan existerande vasfloran. Min egen vasgarderob (som jag numera alltså inser att jag har) påminner nog mycket om den som innehåller kläder: där finns mycket att välja på men sällan just det man söker.
Mina sex exemplar av Alvar Aaltos klassiker Savoy som funnits sedan 1937. En egen
liten vasgarderob i finsk design, helt enkelt. Men passar inte alla buketter!
Sjukdomar hör vi talas om väldigt, väldigt ofta i dessa dagar. Det fick kanske Ugglan att bestämma att SJUKDOM skulle vara temaordet denna tisdag. Ämnet är ack så aktuellt ... och det är väl inte särskilt djärvt att tippa att nya böcker om den tid som präglats av corona-viruset snart är här. Om vi nu ska orka läsa det? Förvisso har det skrivits mängder av romaner om sjuka, om pest och elände. Lite märkligt då att upptäcka att fjärilar fått symbolisera sjukdom gång på gång. Min tisdagstrio består helt enkelt av tre fjärilsböcker!
Tyvärr inte direkt feelgood, ifall det är det man allra helst söker. Men det är böcker som berör läsaren.
"Fjärilen i glaskupan" (Le scaphandre et le papillon) är en självbiografi av Jean-Dominique Bauby. Han var chefredaktör för den franska modetidningen Elle när han drabbades av massiv stroke, låg i koma i 20 dagar och därefter hamnade i det som kallas locked-in-syndrom. Han blinkade fram manuset, bokstav för bokstav, i en egenhändigt konstruerad kommunikation med sin sekreterare. Anders Paulrud var medarbetare på Aftonbladets kultursida och hade skrivit flera böcker innan "Fjärilen i min hjärna" kom ut. Det blev hans sista.Han hade då drabbats av cancer, och den gick inte att hejda. Men han lyckades ändå skriva om det. Karin Alvtegen gjorde sig känd och omtyckt som flyhänt deckarförfattare, med historier som ofta utspelade sig på Södermalm i Stockholm. Så kom hon i kontakt med den fruktansvärda sjukdomen ALS (Amyotrofisk Lateral Skleros) och skrev "Fjärilseffekten". Huvudpersonen Bodil drabbas och försöker hantera sin sista tid på bästa möjliga sätt, efter en inledande dramatisk trafikolycka. "Fjärilseffekten" kom 2013. Sedan dess har författarinnan själv drabbats av en kronisk neurologisk sjukdom, ett trötthetssyndrom, och inte orkat skriva fler böcker helt på egen hand, vilket gör den här boken ännu mer speciell.
Den här bilden på en fjäril som heter påfågelsöga tog jag 2012.
"Det kan kännas som en evighet dit, men redan nu har nedräkningen börjat. I slutet av november inleder vi julen på våra krogar och vi ser fram emot att vara en del av ert julfirande. Boka nu!" -Det är den 9 juni och jag tror knappt mina ögon när jag ser detta reklammail som trillat in i min inkorg. Förlåt men VEM vill tänka på julmat nu? Kan vi få svälja midsommarsillen först åtminstone?
Jag lyckas sällan ta bilder med mobilen när jag bara har en ledig hand (och som här knappt det). Alltså är fotot på mitt barnbarns lilla fot inte riktigt skarpt, men jag får ändå något som liknar en tår i ögonvrån när jag tittar på det. Och beslutar mig för att dela det med er.
Just TÅR är veckans temaord i Gems Weekly Photo Challenge. Så då hamnar den där ljuvliga foten här. Lite svårt är det att tänka sig att den en vacker dag ska kräva skor i kanske storlek 43, men det kommer nog att inträffa förr än man anar. Och den dagen får foten inte plats i min hand, även om jag skulle vilja försöka.
Mer bebisfötter, hela sju par! Sothönans söta ungar kliver förstås runt på sina.
Tårna ser man förvisso inte, men kanske får man en tår i ögat när man upptäcker
dem - trots att de nästan är kamouflerade på stranden.
Det där är två honnörsord som sänder tydliga signaler. Lägg till ett o- före dem
båda och man inser att bilden blir en annan, det betyder problem helt enkelt!
Forskning visar faktiskt att vi mår bättre om vi är lite ordentliga och
sköter hemmet bra. Sak samma med utrymmet man förfogar över på sin arbetsplats.
Mer än hälften av alla svenskar påverkas positivt om de har ordning och reda
hemma, medan fler än var fjärde mår sämre om de inte har det. Risken för stress och
oro minskar dessutom med 20 procent om man har fungerande struktur i sitt hem eller på jobbet.
Familjer med yngre barn påverkas starkt av oordning – de har väl hamnat i läget då legobitar, små bilar och gosedjur förr eller senare hamnar på golvet,
tills någon plockar upp dem. Det blir ganska säkert mammas eller
pappas jobb. Det kan man faktiskt tröttna på! Pensionärer och unga vuxna utan barn är de som påverkas mest positivt av
ordning i hemmet.
All den här statistiken kommer från en enkätundersökning gjord i mars i år för Elfa,
ett företag som säljer s k förvaringslösningar och månar om just ordning och reda. Drygt tusen svenskar över 18 år har svarat på frågorna.
Lite förvånande är det väl att fler än en av tio inte vet var i hemmet man
förvarar olika saker! Finns det fler lönnfack än man har en aning om? Eller är det bara så enkelt som att man frågar mamma när man letar efter något? Det är förmodligen inte helt ovanligt ...
Svårast att hålla ordning på är papper av olika sort, men i det moderna
hemmet saknar väldigt många framför allt bra ställen att stuva undan all elektronik på. Den sortens prylar har som bekant invaderat oss.
På den punkten har jag ett tips: jag har samlat alla möjliga sladdar,
laddare och kontakter i en gammal kanonsnygg handväska i brunt skinn som jag minns att jag bar
hem i triumf från Åhléns i City på tidiga 70-talet. Den är rejält sliten och inte
användbar i sin ursprungsfunktion längre, men som förvaring funkar den utmärkt, den är ganska stor och den
är fortfarande jättefin!
Jaha. Nu har det hänt igen. Jag springer på en skylt vars budskap jag inte begriper. Ser att den sitter uppe på flera busshållplatser bland annat.
"Dumpa din lur" står det, såvitt jag kan se. Meddelandet har ingen avsändare.
Är det månne en maning till småbarnsföräldrar som glömmer ungen i sandlådan eller på badstranden för att det finns så mycket att pyssla med i mobilen? Eller ett meddelande till middagsgästen som inte kan låta bli att svara när det ringer mitt i varmrätten?
Värsta exemplet upplevde jag på bio i vintras. I den mörka och ganska fullsatta salongen ringer det. Och, hör och häpna, en man svarar! "Hej!" säger han glatt, lyssnar, fortsätter "Nej, jag är faktiskt på bio men tänkte att ..." Varje ord hördes. Vid det laget hyschades det och samtalet avslutades.
Men stängde karlen av ljudet på sin telefon? Inte! Varför det strax ringde igen. OCH HAN SVARAR EN GÅNG TILL. Pratar på! Då röt jag (jag är rätt bra på att göra mig hörd om jag vill) LÄGG PÅ! Vad gör mannen då? Jo, han reser sig makligt och går långsamt mot utgången, hans siluett syns på bioduken. Medan han fortsätter sitt samtal.
Vad är det för fel på folk, jag bara undrar?
OM det nu är mobilen som avses är vi nog många som borde ta åt oss. Den där lilla maskinen slukar otroliga mängder tid i onödan, även om den är väldigt nyttig och praktisk också.
Hur som helst blev det ett bidrag till denna veckas Skyltsöndag, bloggstafetten där växlingen sker hos BP. Här en separat lista över skyltbloggare. Den där absoluta beroendeställningen vi hamnat i när det gäller våra mobiler, den blir hur som helst inte lätt att göra nånting åt. Minns en krönika som Jenny Strömstedt (då med efternamnet Östergren) skrev i Expressen, i vilken hon lanserade en lysande idé till en ny app: Varje gång det pep i mobilen skulle den hojta ett varnande App, app, app! Och man skulle åtminstone tveka innan man accepterade samtalet eller klickade fram meddelandet. Men ingen verkar ha skapat den appen ännu?
Till råga på allt sprang jag på ännu en skylt vars budskap är dunkelt, lindrigt
sagt. Inte heller här med en tydlig avsändare. Men om/att det finns en plan
är det väl i alla fall bra. Hoppas man. Bussen i bakgrunden går förvisso
till en plan, Gullmars-, men det är inte den som avses, det är jag ganska
säker på ...
Klimakteriehäxan – finns hon? Ja! Om du inte redan är en, så blir du sannolikt en, tro mig. Och kanske känner du igen dig i mig, i alla fall lite!? Min blogg är till främst för mig själv och min skriv- och fotoklåda, det är bara att erkänna. Men du är väldigt välkommen hit! Kom, kom igen, kommentera gärna!
LÄSNING BARA PÅ NÄTET – GRATIS
Om Ulla-Carin Lindquist och Lena Sjöström som båda dog 2004 och som hanterade sina dödsdomar helt olika. Och om boken om döden IRL som blev storsuccé. Klicka på bilden ovan så kommer du direkt till texten! En gratisbok, bara att läsa! Finns också som pdf-fil här: http://www.gestblom.se/Iljustminnebevarad.pdf och som e-bok här: http://www.gestblom.se/Iljustminnebevarad.epub
Nu finns "I ljust minne bevarad" som ljudbok , gratis att lyssna på. Klicka bara på länken! Det tar två timmar och sexton min...
TIDIGARE PUBLICERAD
Lite feelgood, journalistminnen (också från Latinamerika), spännande möten, funderingar kring åren som går. Mer info om du klickar på boken!
Ungdomsbok: DELA LIKA
Tänkt för unga läsare, men också äldre är välkomna! Om Cilla, en tjej som hamnar i samma sits som 50 000 barn i Sverige gör varje år. Klicka på boken för mer info!
Finns som bok!
Klicka på bilden för mer info, recensioner, pressklipp, länkar till inköpsställen med mera.
Inlägg
