Ärkebiskopsvalet är klart.
Det vanns av Anders Wejryd, 58-årig biskop i Växjö.
Han intervjuades vederbörligen i teve i går kväll. Och precis innan det var dags för ”tack” slängde programledaren in en sista fråga, en lömsk sak.
-En av dina företrädare på biskopsstolen i Växjö stift skrev sin studentuppsats om hur Jesus förvandlade vatten till vin. Och han skrev det i en enda mening. Vet du hur den lät?
Den nyvalde kyrkofadern såg häpen ut och hade inte en aning. Vilket man kan förstå.
Företrädaren som avsågs var Esaias Tegnér. Han fick stort A – den tidens MVG – på sin superkorta uppsats. Den löd:
Vattnet mötte sin skapare - och rodnade.
Fiffigt, det måste man hålla med om.
Men säg mig den student som skulle kamma hem högsta betyget med sex ord i dag. Finns inte på kartan, inte i Skolverkets regelverk heller, skulle jag tro, hur genialt det än skulle formuleras.
Fast en sak har jag gått och grunnat på sedan i går kväll:
Hur kunde Tegnér vara så säker på att det blev just rött vin?
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, mars 31, 2006
Hur går det nu?
Fredag morgon. Ni vet, "äntligen fredag".
Men det är full snöyra.
Igen.
Under nollan.
Igen.
Och jag är så orolig.
Hur går det nu för koltrasten där ute? Har han fjädrar nog att burra upp, har han hittat någon gren till skydd? Sjunger gör han förstås inte, bra att spara all energi till ren överlevnad, får man utgå från.
Bekymrar mig mycket mindre för hur det ska gå med första avspark i årets allsvenska. Det lär ju inte bli så värst mycket varmare och torrare till i morgon.
Tyvärr.
Ur såväl koltrastens som fotbollsvännernas synvinkel.
Copyright Klimakteriehäxan
Men det är full snöyra.
Igen.
Under nollan.
Igen.
Och jag är så orolig.
Hur går det nu för koltrasten där ute? Har han fjädrar nog att burra upp, har han hittat någon gren till skydd? Sjunger gör han förstås inte, bra att spara all energi till ren överlevnad, får man utgå från.
Bekymrar mig mycket mindre för hur det ska gå med första avspark i årets allsvenska. Det lär ju inte bli så värst mycket varmare och torrare till i morgon.
Tyvärr.
Ur såväl koltrastens som fotbollsvännernas synvinkel.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, mars 30, 2006
Balsam för vinteröron
Han är här!
Äntligen!
Jag har inte sett honom, men jag har hört honom!
Trots att det redan är mörkt sitter han någonstans därute och sjunger.
Det är vårens första koltrast som har anlänt.
Han bjuder på balsam för vårlängtande vinteröron.
Innan jag stänger köksfönstret för att inte släppa in mer kyla hojtar jag "Välkommen!" och tror att han tar åt sig.
Skulle gärna ge honom lite värme också, om det bara ginge.
Copyright Klimakteriehäxan
Äntligen!
Jag har inte sett honom, men jag har hört honom!
Trots att det redan är mörkt sitter han någonstans därute och sjunger.
Det är vårens första koltrast som har anlänt.
Han bjuder på balsam för vårlängtande vinteröron.
Innan jag stänger köksfönstret för att inte släppa in mer kyla hojtar jag "Välkommen!" och tror att han tar åt sig.
Skulle gärna ge honom lite värme också, om det bara ginge.
Copyright Klimakteriehäxan
Modern poesi rimmar illa
Jag tror det är dags nu.
Tidpunkten har kommit för att träda fram ur dunklet. Sticka ut hakan. Trots att jag vet att jag är "fel ute”, har alldeles tokig åsikt, är åt pepparn för ointellektuell.
Men faktum är att jag tycker inte om modern poesi. I dagarna rosas Ann Jäderlund för en ny samling. Jag hör henne läsas i radio och stirrar rakt in i högtalaren. Förstår ingenting. Absolut inte ett jota.
För sisådär ett år sedan var jag med när ett nytt stjärnskott på den svenska diktarhimlen presenterades inför publik. Hon var nervös och svettig, och läste med darrande stämma upp valda exempel på sin skrivkonst. Det var inte bara jag som var oimponerad, applåden hon belönades med bestod av medlidande, inte entusiasm.
I Svenska Akademien sitter, på stol nummer 18, Katarina Frostenson. Jag har faktiskt försökt läsa henne. Utan framgång.
Modern poesi rimmar illa med mina idéer om givande läsning.
I gymnasiet hade jag en svensklärare som verkligen propagerade för dikt. Vi analyserade klassikerna med energi - och glömde dem sedan, även om jag fortfarande kan dra strofer av både Runeberg, Rydberg och Lenngren utantill. För att inte tala om ”Det eviga” av Tegnér. Hur som helst, jag smittades aldrig av magisterns entusiasm.
För samtidigt som jag kan bli alldeles knäsvag av välformulerad prosa passerar världsberömda diktverk under mina ögon utan att jag blir berörd. Och det där med att Tranströmer borde få Nobel-priset i litteratur – nej, vet ni vad. Hur skulle han kunna konkurrera ut storheter som Margaret Atwood, Joyce Carol Oates, Mario Vargas Llosa? För all del, ingen av dem har ju heller fått det, förstås…
Också bland svenska författare finns det flera som är mer prisvärda, i mitt tycke.
Men ingen av dem är poet – hade ni gissat det redan, kanske?
Trots allt finns det två diktare som jag tagit till mig. Den ene är Gustaf Fröding, som både kunde rimma och vara rolig – och i nästa stycke vara djupt allvarlig, sorgsen, romantisk. Han klädde sina känslor och tankar i ord som jag förstår och tar till mig.
Den andre heter Ernesto Cardenal, en nicaraguansk jesuitpräst som nyss passerat de 80. Han har skrivit glödande kärlekspoesi, så katolsk prelat han är. Någonstans, någon gång i yngre dagar måste han ha upplevt himmelska ögonblick som inte hade så värst mycket med kyrkoliv att göra. Dessutom är han samhällsanalytiker och stor vän av mänskliga rättigheter. Han besatt en politisk klarsyn som fick honom att i diktform förutspå Somoza-regimens fall. I sandinisternas Nicaragua blev han också den förste kulturministern. Och så – och det är det viktigaste – skriver han just så där vackert som bara en stor författare kan.
Kanske räcker det med två poeter trots allt.
I alla fall om de håller den standard som Fröding och Cardenal gör.
Om jag trots allt skulle behöva en till håller jag dörren på glänt för Kristina Lugn.
Och en öppning till för det geni som skaldade följande limerick:
En ung poet ifrån Prag
Gav ut dikter på eget förlag
Men han blev besviken
För den stora publiken
Tyckte inte om orimmad vers
Copyright Klimakteriehäxan
Tidpunkten har kommit för att träda fram ur dunklet. Sticka ut hakan. Trots att jag vet att jag är "fel ute”, har alldeles tokig åsikt, är åt pepparn för ointellektuell.
Men faktum är att jag tycker inte om modern poesi. I dagarna rosas Ann Jäderlund för en ny samling. Jag hör henne läsas i radio och stirrar rakt in i högtalaren. Förstår ingenting. Absolut inte ett jota.
För sisådär ett år sedan var jag med när ett nytt stjärnskott på den svenska diktarhimlen presenterades inför publik. Hon var nervös och svettig, och läste med darrande stämma upp valda exempel på sin skrivkonst. Det var inte bara jag som var oimponerad, applåden hon belönades med bestod av medlidande, inte entusiasm.
I Svenska Akademien sitter, på stol nummer 18, Katarina Frostenson. Jag har faktiskt försökt läsa henne. Utan framgång.
Modern poesi rimmar illa med mina idéer om givande läsning.
I gymnasiet hade jag en svensklärare som verkligen propagerade för dikt. Vi analyserade klassikerna med energi - och glömde dem sedan, även om jag fortfarande kan dra strofer av både Runeberg, Rydberg och Lenngren utantill. För att inte tala om ”Det eviga” av Tegnér. Hur som helst, jag smittades aldrig av magisterns entusiasm.
För samtidigt som jag kan bli alldeles knäsvag av välformulerad prosa passerar världsberömda diktverk under mina ögon utan att jag blir berörd. Och det där med att Tranströmer borde få Nobel-priset i litteratur – nej, vet ni vad. Hur skulle han kunna konkurrera ut storheter som Margaret Atwood, Joyce Carol Oates, Mario Vargas Llosa? För all del, ingen av dem har ju heller fått det, förstås…
Också bland svenska författare finns det flera som är mer prisvärda, i mitt tycke.
Men ingen av dem är poet – hade ni gissat det redan, kanske?
Trots allt finns det två diktare som jag tagit till mig. Den ene är Gustaf Fröding, som både kunde rimma och vara rolig – och i nästa stycke vara djupt allvarlig, sorgsen, romantisk. Han klädde sina känslor och tankar i ord som jag förstår och tar till mig.
Den andre heter Ernesto Cardenal, en nicaraguansk jesuitpräst som nyss passerat de 80. Han har skrivit glödande kärlekspoesi, så katolsk prelat han är. Någonstans, någon gång i yngre dagar måste han ha upplevt himmelska ögonblick som inte hade så värst mycket med kyrkoliv att göra. Dessutom är han samhällsanalytiker och stor vän av mänskliga rättigheter. Han besatt en politisk klarsyn som fick honom att i diktform förutspå Somoza-regimens fall. I sandinisternas Nicaragua blev han också den förste kulturministern. Och så – och det är det viktigaste – skriver han just så där vackert som bara en stor författare kan.
Kanske räcker det med två poeter trots allt.
I alla fall om de håller den standard som Fröding och Cardenal gör.
Om jag trots allt skulle behöva en till håller jag dörren på glänt för Kristina Lugn.
Och en öppning till för det geni som skaldade följande limerick:
En ung poet ifrån Prag
Gav ut dikter på eget förlag
Men han blev besviken
För den stora publiken
Tyckte inte om orimmad vers
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, mars 29, 2006
Utökad samling
Jag samlar på dem nu.
Och de blir tack och lov fler, dag för dag.
Det handlar om vårtecknen, de så efterlängtade.
Och se här:
Nu finns inte minsta isbit på Nybrovikens vattenyta – jag undviker försiktigtvis att fundera över vad som finns kvar från vintern nere i vattnet.
Himlen är lika jämngrått molntäckt som vilken novemberdag som helst. Men det som kommer ner är regn, inte snö. Vilket måste betyda att även om det inte känns så är det plusgrader. Och det i sin tur innebär rimligen att något är på gång.
En kvällstidning passar på att skriva om hotande pollenproblem, men det är väl ändå lite i tidigaste laget - SÅ allergiska människor finns väl inte? Men som vårtecken accepterar jag det i alla fall.
Tittar jag ut genom fönstret vid mitt skrivbord ser jag en annan sak som inte är en direkt skönhetsupplevelse, men som känns som det ändå.
Det är en man i overall, skärmmössa och hörselskydd som kör en liten ful gul högljudd maskin fram och tillbaka. Stora runda borstar snurrar ilsket.
Han sopar upp gruset som ligger kvar på den nakna asfalten sedan det hindrat oss från att halka i vinterns issörja. Tack!
När jag sedan öppnar datorn får jag ännu ett förebåd om varmare tider:
”Snart är det fästingsäsong” står det, och ”Hur har du det med din TBE-beredskap?”
För 300 kronor kan vi gå till företagsläkaren och få en spruta.
Rena glädjeinjektionen för den som är rejält trött på snö och vinter.
Copyright Klimakteriehäxan
Och de blir tack och lov fler, dag för dag.
Det handlar om vårtecknen, de så efterlängtade.
Och se här:
Nu finns inte minsta isbit på Nybrovikens vattenyta – jag undviker försiktigtvis att fundera över vad som finns kvar från vintern nere i vattnet.
Himlen är lika jämngrått molntäckt som vilken novemberdag som helst. Men det som kommer ner är regn, inte snö. Vilket måste betyda att även om det inte känns så är det plusgrader. Och det i sin tur innebär rimligen att något är på gång.
En kvällstidning passar på att skriva om hotande pollenproblem, men det är väl ändå lite i tidigaste laget - SÅ allergiska människor finns väl inte? Men som vårtecken accepterar jag det i alla fall.
Tittar jag ut genom fönstret vid mitt skrivbord ser jag en annan sak som inte är en direkt skönhetsupplevelse, men som känns som det ändå.
Det är en man i overall, skärmmössa och hörselskydd som kör en liten ful gul högljudd maskin fram och tillbaka. Stora runda borstar snurrar ilsket.
Han sopar upp gruset som ligger kvar på den nakna asfalten sedan det hindrat oss från att halka i vinterns issörja. Tack!
När jag sedan öppnar datorn får jag ännu ett förebåd om varmare tider:
”Snart är det fästingsäsong” står det, och ”Hur har du det med din TBE-beredskap?”
För 300 kronor kan vi gå till företagsläkaren och få en spruta.
Rena glädjeinjektionen för den som är rejält trött på snö och vinter.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, mars 28, 2006
Vem behöver "supersize"-meny?
En alldeles ny sorts klinik för att behandla övervikt har öppnat. Det är den första sjukvårdsinrättningen i sitt slag i världen, med största sannolikhet.
Och patienterna strömmar till, väntelistan är lång och ökas ständigt på med nya offer som tuggat i sig alldeles för mycket god mat.
De är offer för trenden med portioner i ”supersize” som ingen behöver, deras vikt har skjutit i höjden med raketfart och tillståndet är inte sällan livshotande.
Från början har det förstås handlat om det man tror är snällhet.
-Ta en liten bit till du.
-Här, en extra liten godsak för att du är så gullig.
-Det blev så lite kvar, du får resten också.
Sedan kommer problemen smygande i takt med att fetman ökar. Hjärtåkommor, diabetes, begränsad rörlighet.
Den som kommer in för behandling på kliniken – som hör till universitetet i Liverpool, England – vägs in som till en boxningsmatch. Mängden kroppsfett mäts också. Sedan blir det strikt upplagda menyer, kostinformation och order om motion. Naturligtvis ingår regelbundna återbesök för koll. Dessutom måste man binda sig för att följa det upplagda programmet i minst ett halvår, för att sedan säkert kunna konstatera resultat.
En av de tyngsta patienterna som tagits in vägde över 80 kilo.
Vilket är väldigt mycket för en Newfoundland-hund.
Och när Poppy the Pinto testades visade vågen 58 kilo. Hon är en av klinikens allra första patienter, av en japansk jakthundras, värdefull – men i den dåliga form hon var dög hon inte till att jaga och inte till särskilt mycket annat heller.
Doktorn beordrade husse och matte att skära ner portionerna drastiskt, till 320 gram om dagen. Och nu har denna soffpotatis på fyra ben gått ner sju kilo på tio månader, hon orkar långpromenader och leker till och med med andra hundar i stället för att som tidigare bara ligga ner och se på med ett eller annat stilla morrande.
Katten Clarence vägde 8 kilo, magen hängde nästan ner i golvet och han orkade inte ens tvätta sig. Clarence är satt på smalkost och motionsprogram. En katts naturliga levnadssätt är att tvingas jaga sin egen mat och äta små portioner, ofta. Dit måste Clarence sträva igen, med hjälp av leksaker som garnnystan och bollar, till exempel.
Som en ren bonuseffekt blir också matte och husse piggare när katten eller hunden måste ut och röra på sig. Om de dessutom får sig en tankeställare när det gäller portionsstorlekar och annat är mera osäkert.
Sådan herre, sådan hund.
Gäller även den som är rund.
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Sunday Telegraph
Och patienterna strömmar till, väntelistan är lång och ökas ständigt på med nya offer som tuggat i sig alldeles för mycket god mat.
De är offer för trenden med portioner i ”supersize” som ingen behöver, deras vikt har skjutit i höjden med raketfart och tillståndet är inte sällan livshotande.
Från början har det förstås handlat om det man tror är snällhet.
-Ta en liten bit till du.
-Här, en extra liten godsak för att du är så gullig.
-Det blev så lite kvar, du får resten också.
Sedan kommer problemen smygande i takt med att fetman ökar. Hjärtåkommor, diabetes, begränsad rörlighet.
Den som kommer in för behandling på kliniken – som hör till universitetet i Liverpool, England – vägs in som till en boxningsmatch. Mängden kroppsfett mäts också. Sedan blir det strikt upplagda menyer, kostinformation och order om motion. Naturligtvis ingår regelbundna återbesök för koll. Dessutom måste man binda sig för att följa det upplagda programmet i minst ett halvår, för att sedan säkert kunna konstatera resultat.
En av de tyngsta patienterna som tagits in vägde över 80 kilo.
Vilket är väldigt mycket för en Newfoundland-hund.
Och när Poppy the Pinto testades visade vågen 58 kilo. Hon är en av klinikens allra första patienter, av en japansk jakthundras, värdefull – men i den dåliga form hon var dög hon inte till att jaga och inte till särskilt mycket annat heller.
Doktorn beordrade husse och matte att skära ner portionerna drastiskt, till 320 gram om dagen. Och nu har denna soffpotatis på fyra ben gått ner sju kilo på tio månader, hon orkar långpromenader och leker till och med med andra hundar i stället för att som tidigare bara ligga ner och se på med ett eller annat stilla morrande.
Katten Clarence vägde 8 kilo, magen hängde nästan ner i golvet och han orkade inte ens tvätta sig. Clarence är satt på smalkost och motionsprogram. En katts naturliga levnadssätt är att tvingas jaga sin egen mat och äta små portioner, ofta. Dit måste Clarence sträva igen, med hjälp av leksaker som garnnystan och bollar, till exempel.
Som en ren bonuseffekt blir också matte och husse piggare när katten eller hunden måste ut och röra på sig. Om de dessutom får sig en tankeställare när det gäller portionsstorlekar och annat är mera osäkert.
Sådan herre, sådan hund.
Gäller även den som är rund.
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Sunday Telegraph
måndag, mars 27, 2006
Att byta upp sig (?)
Sverige har fått en ny utrikesminister i dag, vilket knappast har undgått någon.
Jan Eliasson heter han, en 65-årig man som för närvarande är ordförande för FN:s generalförsamling med säte i New York. Det vet också de flesta vid det här laget.
Men visste ni att Jan faktiskt gav sig ut på livets stråt under annat namn?
Jojomen.
Han döptes faktiskt till Kenneth av sina göteborgska föräldrar, med en Roger som bror.
Roger bytte så småningom efternamn, till Holtback, och blev direktör på Volvo.
Kenneth bytte förnamn, tyckte Jan lät bättre.
Jag vet inte riktigt varför, men jag tycker det är lite kul.
I dag kommer säkert Jan in i alla bättre sammanhang och fina klubbar.
Men i Kenneth-klubben platsar han inte längre.
Bytt är bytt, kommer aldrig igen.
Och en sak till: från förhållandevis säker källa har jag inhämtat att bland underställda medarbetare har denne man ytterligare ett namn.
Man kallar honom Jag Eliasson.
Copyright Klimakteriehäxan
Jan Eliasson heter han, en 65-årig man som för närvarande är ordförande för FN:s generalförsamling med säte i New York. Det vet också de flesta vid det här laget.
Men visste ni att Jan faktiskt gav sig ut på livets stråt under annat namn?
Jojomen.
Han döptes faktiskt till Kenneth av sina göteborgska föräldrar, med en Roger som bror.
Roger bytte så småningom efternamn, till Holtback, och blev direktör på Volvo.
Kenneth bytte förnamn, tyckte Jan lät bättre.
Jag vet inte riktigt varför, men jag tycker det är lite kul.
I dag kommer säkert Jan in i alla bättre sammanhang och fina klubbar.
Men i Kenneth-klubben platsar han inte längre.
Bytt är bytt, kommer aldrig igen.
Och en sak till: från förhållandevis säker källa har jag inhämtat att bland underställda medarbetare har denne man ytterligare ett namn.
Man kallar honom Jag Eliasson.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, mars 26, 2006
Linda Skugge och jag
Linda Skugge och jag har massor gemensamt.
Det känns lite chockartat att konstatera, men det är faktiskt sant.
Bortse från en del basfakta, som att hon är en ung och välkänd småbarnsmamma som länge vetat att sticka ut hakan och få betalt för det – medan jag är en anonym klimakteriehäxa med tonårsbarn, en mogen dam som inte bråkar i onödan. (Och skulle jag göra det vore det med största sannolikhet gratis.)
Precis som många andra som fyllt 50 kände jag stor skepsis när Skugge dök upp ur skuggorna. Högljudd, jo det kan man vara även i skrift, ganska snygg, kaxig, mitt i fittstimmet. Läste hennes kvällstidningskrönikor ibland men tyckte nog egentligen att de lämnade mig tämligen oberörd. Det gick lätt att trösta sig med att man inte tillhörde målgruppen och alltså inte ens förväntades haja vare sig språket eller budskapet.
Sedan vet jag inte riktigt hur det gick till. Kanske var det dottern som pratat om henne. Kanske var det någon annan. Hur som helst så hamnade jag inför en trave reaböcker och i den fanns en Skugge. Den hette ”Lilla ångestboken” och bara titeln borde ju verka avskräckande på vem som helst, men det bet inte på mig. Jag köpte den alltså, av outgrundlig eller i alla fall väldigt luddig anledning.
Fast jag trodde nog att dottern skulle bli intresserad.
Men först skulle jag läsa den för att bedöma om detta var ren smörja – eller något för min tonåring att sätta tänderna i.
Började läsa.
Och läste.
Under stigande förvåning.
Var DETTA Linda Skugge?
Jo det var ju det.
Här, mellan två styva pärmar, fanns interiörer från ett tonårsliv som faktiskt hade en del att bjuda omvärlden på. Kärlekssorger, utanförskap, otrygghet – sådant som alltför många unga är alltför bekanta med. Och så en del som var väldigt praktiskt – sådant som, när det kommer från mammas mun, framstår som rent och oförfalskat vråltjat.
Tre bra exempel:
”Skölj av din disk och torka av bordet. Lämna inte allting i en enda mess som mamma måste ta hand om”.
”Plocka undan efter dig.”
”Fattar ni inte att de (föräldrarna)inte vill att ni ska supa skallen av er för att det är 1. skadligt för kroppen 2. det kan hända jobbiga och farliga saker när man är full 3. lägenheten/huset kan totalsabbas”.
Så där går hon på. Direkt och utan kringelikrokar kommer det ena klockrena rådet efter det andra. Som:
”Du MÅSTE läsa böcker”.
”Du som har syskon, var rädd om dem”.
”Stanna inte kvar hos kassa kompisar”.
”Du måste plugga och skaffa dig en utbildning så att du får ett jobb du klarar dig på. Vill du leva ett drägligt liv så finns det inga andra lätta vägar, det är skolbänken som gäller”.
Och lite annat hälsosamt, som ”Sov minst åtta timmar varje natt” och ”Rör på dig”.
Linda Skugge tar också med sina läsare in i köket.
”Kom inte och säg att du inte kan laga mat” inleder hon. Och fortsätter:
”Det är bara att slå upp en kokbok och exakt följa instruktionerna.” Sedan bjuder hon på några recept som hon själv prövat och gillar – fast först efter uppmaningen:
”Kom ihåg att tvätta händerna innan du lagar mat och diska efteråt!”
Fattar ni?
Fattar ni hur urbota hopplöst vråltönttjatigt det hade varit om JAG hade skrivit det där?
Fattar ni hur otroligt glad, tacksam, överraskad och förtjust jag blev?
Fattar ni att jag alltsedan dess tillhör Linda Skugges fan club, även om jag inte slaviskt följer allt hon skriver? Hennes omdebatterade blogg besöker jag högst sporadiskt, men hennes övriga böcker är vederbörligen inhandlade och lästa.
Gissa om min dotter fick tillgång till ”Lilla Ångestboken” så snart jag hade läst sista bokstaven (ett l, om någon undrar).
Nu undrar ni förstås om dottern följer alla de där råden slaviskt och därmed har blivit rena drömmen.
Nja. SÅ bra är väl inte ens Linda Skugge.
Men hon har gjort ett lysande försök.
Copyright Klimakteriehäxan
”Lilla Ångestboken” av Linda Skugge
ISBN 9163822415
Det känns lite chockartat att konstatera, men det är faktiskt sant.
Bortse från en del basfakta, som att hon är en ung och välkänd småbarnsmamma som länge vetat att sticka ut hakan och få betalt för det – medan jag är en anonym klimakteriehäxa med tonårsbarn, en mogen dam som inte bråkar i onödan. (Och skulle jag göra det vore det med största sannolikhet gratis.)
Precis som många andra som fyllt 50 kände jag stor skepsis när Skugge dök upp ur skuggorna. Högljudd, jo det kan man vara även i skrift, ganska snygg, kaxig, mitt i fittstimmet. Läste hennes kvällstidningskrönikor ibland men tyckte nog egentligen att de lämnade mig tämligen oberörd. Det gick lätt att trösta sig med att man inte tillhörde målgruppen och alltså inte ens förväntades haja vare sig språket eller budskapet.
Sedan vet jag inte riktigt hur det gick till. Kanske var det dottern som pratat om henne. Kanske var det någon annan. Hur som helst så hamnade jag inför en trave reaböcker och i den fanns en Skugge. Den hette ”Lilla ångestboken” och bara titeln borde ju verka avskräckande på vem som helst, men det bet inte på mig. Jag köpte den alltså, av outgrundlig eller i alla fall väldigt luddig anledning.
Fast jag trodde nog att dottern skulle bli intresserad.
Men först skulle jag läsa den för att bedöma om detta var ren smörja – eller något för min tonåring att sätta tänderna i.
Började läsa.
Och läste.
Under stigande förvåning.
Var DETTA Linda Skugge?
Jo det var ju det.
Här, mellan två styva pärmar, fanns interiörer från ett tonårsliv som faktiskt hade en del att bjuda omvärlden på. Kärlekssorger, utanförskap, otrygghet – sådant som alltför många unga är alltför bekanta med. Och så en del som var väldigt praktiskt – sådant som, när det kommer från mammas mun, framstår som rent och oförfalskat vråltjat.
Tre bra exempel:
”Skölj av din disk och torka av bordet. Lämna inte allting i en enda mess som mamma måste ta hand om”.
”Plocka undan efter dig.”
”Fattar ni inte att de (föräldrarna)inte vill att ni ska supa skallen av er för att det är 1. skadligt för kroppen 2. det kan hända jobbiga och farliga saker när man är full 3. lägenheten/huset kan totalsabbas”.
Så där går hon på. Direkt och utan kringelikrokar kommer det ena klockrena rådet efter det andra. Som:
”Du MÅSTE läsa böcker”.
”Du som har syskon, var rädd om dem”.
”Stanna inte kvar hos kassa kompisar”.
”Du måste plugga och skaffa dig en utbildning så att du får ett jobb du klarar dig på. Vill du leva ett drägligt liv så finns det inga andra lätta vägar, det är skolbänken som gäller”.
Och lite annat hälsosamt, som ”Sov minst åtta timmar varje natt” och ”Rör på dig”.
Linda Skugge tar också med sina läsare in i köket.
”Kom inte och säg att du inte kan laga mat” inleder hon. Och fortsätter:
”Det är bara att slå upp en kokbok och exakt följa instruktionerna.” Sedan bjuder hon på några recept som hon själv prövat och gillar – fast först efter uppmaningen:
”Kom ihåg att tvätta händerna innan du lagar mat och diska efteråt!”
Fattar ni?
Fattar ni hur urbota hopplöst vråltönttjatigt det hade varit om JAG hade skrivit det där?
Fattar ni hur otroligt glad, tacksam, överraskad och förtjust jag blev?
Fattar ni att jag alltsedan dess tillhör Linda Skugges fan club, även om jag inte slaviskt följer allt hon skriver? Hennes omdebatterade blogg besöker jag högst sporadiskt, men hennes övriga böcker är vederbörligen inhandlade och lästa.
Gissa om min dotter fick tillgång till ”Lilla Ångestboken” så snart jag hade läst sista bokstaven (ett l, om någon undrar).
Nu undrar ni förstås om dottern följer alla de där råden slaviskt och därmed har blivit rena drömmen.
Nja. SÅ bra är väl inte ens Linda Skugge.
Men hon har gjort ett lysande försök.
Copyright Klimakteriehäxan
”Lilla Ångestboken” av Linda Skugge
ISBN 9163822415
lördag, mars 25, 2006
Droppen...
…som skulle kunna få vilken glädjebägare som helst att rinna över har jag just sett.
Den allra första snödroppen, precis på väg att slå ut utanför vårt hus.
Där står den, omgiven av grannfruns läppstiftskantade fimpar och granne med en snödriva i gråsvart.
Men det är en snödroppe.
En vårblomma.
Äntligen, en gång till.
Copyright Klimakteriehäxan
Den allra första snödroppen, precis på väg att slå ut utanför vårt hus.
Där står den, omgiven av grannfruns läppstiftskantade fimpar och granne med en snödriva i gråsvart.
Men det är en snödroppe.
En vårblomma.
Äntligen, en gång till.
Copyright Klimakteriehäxan
Själavård
I dag har jag ägnat mig åt själavård.
Den inre friden har lägrat sig medan jag, fortfarande klädd i morgonrocken, lallat omkring här hemma och tagit hand om mina orkidéer. Dusch, snabb nedsänkning i vattenbad, avtorkade blad.
Det handlar alltså om själavård via proxy, så att säga.
Om man som jag har nitton krukor med Phalanaeopsis och några andra orkidévarianter till tyder det på något. Jag tror att jag är fast för den här sortens blommor.
Nitton?! säger nu kanske någon och rynkar på näsan. Jo, jag har just räknat, eventuellt blir det bara arton kvar eftersom en såg lite blek och hängig ut. Men för ögonblicket består min orkidéfamilj av nitton individer, vita, ljuslila, mörklila, fläckiga, limegula.
Det handlar om ”fådda blommor”, som Kurt Olsson brukade säga, men det handlar inte sällan om att jag får en i present av mig själv. Extrapris på orkidé är svårt att motstå – senast jag var på Ikea kom jag hem med fyra stycken, för bara 69 kronor. Ett par av dem blommar än.
Det finns olydiga orkidéer. Jag hade en gul som blommade med små blommor i en kvastliknande ställning. Fin, visst. Och blommade om gjorde den också, så snällt. Det var bara det att den tre år i rad valde att slå ut precis till jul. Den såg fullständigt vilsekommen ut bland amaryllis, azaleor och julstjärnor. Men den gjorde sitt bästa.
Självklart faller blommorna av så småningom, men det kan ta månader. Sedan får de vila ett tag, blomstängeln gulnar och torkar och blir jätteful. Ibland klipper jag av dem innan de hunnit vissna riktigt, men det verkar som om de trots allt tål det. Fast man måste spara två ”ögon” på stängeln, det har jag fått inpräntat av någon blomvetare.
Sedan står de där och ser lite sorgsna ut. Dammet samlar sig på bladen.
Och så en dag när de får sin lilla veckovattenslurk har det hänt. Plötsligt. En knopp är på väg, den är redan fem centimeter! Tjohoo! Man känner sig som om man uträttat något.
-Titta, den här har jag gjort själv, säger jag föga blygsamt när jag tvingar grannfrun att kolla mina knoppande krukväxter.
Just nu har jag gjort inte mindre än tre blomstänglar själv, i en och samma kruka, en gulvitrosa brudorkidé. Utslagna blommor finns redan på två av dem, den tredje lovar gott med en rad knoppar. Lägg därtill att saker är på g i två krukor till. Vilken lycka!
Är det konstigt då att det känns lite svårt att ta beslutet om att låta det där nittonde exemplaret gå till soporna? Kanske den bara har en häftig men övergående attack av hemlängtan till regnskogen. Kanske den väljer att trivas igen i mitt fönster.
För skulle den satsa på det senare får jag en glädjekick igen.
Krukväxter är över huvud taget bra för själen.
Särskilt orkidéer.
Copyright Klimakteriehäxan
Den inre friden har lägrat sig medan jag, fortfarande klädd i morgonrocken, lallat omkring här hemma och tagit hand om mina orkidéer. Dusch, snabb nedsänkning i vattenbad, avtorkade blad.
Det handlar alltså om själavård via proxy, så att säga.
Om man som jag har nitton krukor med Phalanaeopsis och några andra orkidévarianter till tyder det på något. Jag tror att jag är fast för den här sortens blommor.
Nitton?! säger nu kanske någon och rynkar på näsan. Jo, jag har just räknat, eventuellt blir det bara arton kvar eftersom en såg lite blek och hängig ut. Men för ögonblicket består min orkidéfamilj av nitton individer, vita, ljuslila, mörklila, fläckiga, limegula.
Det handlar om ”fådda blommor”, som Kurt Olsson brukade säga, men det handlar inte sällan om att jag får en i present av mig själv. Extrapris på orkidé är svårt att motstå – senast jag var på Ikea kom jag hem med fyra stycken, för bara 69 kronor. Ett par av dem blommar än.
Det finns olydiga orkidéer. Jag hade en gul som blommade med små blommor i en kvastliknande ställning. Fin, visst. Och blommade om gjorde den också, så snällt. Det var bara det att den tre år i rad valde att slå ut precis till jul. Den såg fullständigt vilsekommen ut bland amaryllis, azaleor och julstjärnor. Men den gjorde sitt bästa.
Självklart faller blommorna av så småningom, men det kan ta månader. Sedan får de vila ett tag, blomstängeln gulnar och torkar och blir jätteful. Ibland klipper jag av dem innan de hunnit vissna riktigt, men det verkar som om de trots allt tål det. Fast man måste spara två ”ögon” på stängeln, det har jag fått inpräntat av någon blomvetare.
Sedan står de där och ser lite sorgsna ut. Dammet samlar sig på bladen.
Och så en dag när de får sin lilla veckovattenslurk har det hänt. Plötsligt. En knopp är på väg, den är redan fem centimeter! Tjohoo! Man känner sig som om man uträttat något.
-Titta, den här har jag gjort själv, säger jag föga blygsamt när jag tvingar grannfrun att kolla mina knoppande krukväxter.
Just nu har jag gjort inte mindre än tre blomstänglar själv, i en och samma kruka, en gulvitrosa brudorkidé. Utslagna blommor finns redan på två av dem, den tredje lovar gott med en rad knoppar. Lägg därtill att saker är på g i två krukor till. Vilken lycka!
Är det konstigt då att det känns lite svårt att ta beslutet om att låta det där nittonde exemplaret gå till soporna? Kanske den bara har en häftig men övergående attack av hemlängtan till regnskogen. Kanske den väljer att trivas igen i mitt fönster.
För skulle den satsa på det senare får jag en glädjekick igen.
Krukväxter är över huvud taget bra för själen.
Särskilt orkidéer.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, mars 24, 2006
Stäng av mobilen, människa!
Mobilen ringer.
Nej, inte din egen, naturligtvis, du har ju gjort som man ska när man går på bio. Din är avstängd.
Men kvinnan som sitter strax framför dig har inte gjort det.
Det är henne någon försöker få kontakt med.
Och det lyckas.
För människan gräver fram sin tjutande lur och – jo, minsann, hon svarar, hon lyssnar, hon svarar igen!
Din irritation växer. Snabbt.
Du har ju betalat för att se en film, inte för att höra en annan persons fullständigt ointressanta telefonsamtal.
Alltså knackar du henne på axeln och gör en tydlig åtbörd som inte går att missförstå:
Sluta prata!
Där borde ju historien ta slut, hon måste inse sitt misstag och snabbt avsluta konversationen.
Men icke.
Inte den här gången.
För damen med mobilen pratar vidare. Och blir än en gång knackad på axeln av den som hellre veta hur det går i ”Brokeback Mountain”.
Men då brakar det lös.
Mobildamen flyger upp, arg som ett bi. Rusar ut och tillkallar polis. Hon anser sig ha blivit utsatt för överfall.
Jodå, det var alldeles riktigt. Historien gick till domstol och damen med mobilen vann, Den som knackade henne på axeln, Pauline Clayton från Parrearra, Queensland, Australien, fick däremot böta 150 dollar.
Det hela utspelade sig i Webster, Texas, där Pauline var på besök. Om det påstådda överfallet säger hon:
-Jag försökte bara vara diskret och artig. Hade inte en aning om att det var brottsligt att peta på en människa i Texas.
I lagen står det att fysisk kontakt med en person kan tolkas som överfall, om den som vidrör någon vet eller kan misstänka att den han rör vid kan uppfatta det hela som provokation eller aggressivitet, det har Sunday Telegraph, som publicerat storyn, tagit reda på.
Och den som tycker att man kan strunta i att stänga av mobilen när andra kan tänkas bli störda av ett litet samtal bör tänka om.
Det kan bli problem.
I alla fall i Texas.
Fast det var ju fel person som fick böta den här gången.
Copyright Klimakteriehäxan
Nej, inte din egen, naturligtvis, du har ju gjort som man ska när man går på bio. Din är avstängd.
Men kvinnan som sitter strax framför dig har inte gjort det.
Det är henne någon försöker få kontakt med.
Och det lyckas.
För människan gräver fram sin tjutande lur och – jo, minsann, hon svarar, hon lyssnar, hon svarar igen!
Din irritation växer. Snabbt.
Du har ju betalat för att se en film, inte för att höra en annan persons fullständigt ointressanta telefonsamtal.
Alltså knackar du henne på axeln och gör en tydlig åtbörd som inte går att missförstå:
Sluta prata!
Där borde ju historien ta slut, hon måste inse sitt misstag och snabbt avsluta konversationen.
Men icke.
Inte den här gången.
För damen med mobilen pratar vidare. Och blir än en gång knackad på axeln av den som hellre veta hur det går i ”Brokeback Mountain”.
Men då brakar det lös.
Mobildamen flyger upp, arg som ett bi. Rusar ut och tillkallar polis. Hon anser sig ha blivit utsatt för överfall.
Jodå, det var alldeles riktigt. Historien gick till domstol och damen med mobilen vann, Den som knackade henne på axeln, Pauline Clayton från Parrearra, Queensland, Australien, fick däremot böta 150 dollar.
Det hela utspelade sig i Webster, Texas, där Pauline var på besök. Om det påstådda överfallet säger hon:
-Jag försökte bara vara diskret och artig. Hade inte en aning om att det var brottsligt att peta på en människa i Texas.
I lagen står det att fysisk kontakt med en person kan tolkas som överfall, om den som vidrör någon vet eller kan misstänka att den han rör vid kan uppfatta det hela som provokation eller aggressivitet, det har Sunday Telegraph, som publicerat storyn, tagit reda på.
Och den som tycker att man kan strunta i att stänga av mobilen när andra kan tänkas bli störda av ett litet samtal bör tänka om.
Det kan bli problem.
I alla fall i Texas.
Fast det var ju fel person som fick böta den här gången.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, mars 23, 2006
Har du drabbats av lyxorexi?
Ni känner förstås till talesättet att den som vaknar efter 50-årsdagen och inte har ont någonstans med största sannolikhet har gått över gränsen och hamnat i en annan värld än vår.
Antalet sjukdomar som hotar att drabba en blir allt fler ju äldre man blir, så är det bara. Därför är det nu med stor glädje jag konstaterar att man hittat en ny åkomma som jag inte kommer att få - den enda jag hittills känt mig riktigt säker på att undgå har varit prostatabesvär.
Jag lider inte av och kommer aldrig att smittas med lyxorexi.
Det känns underbart att kunna konstatera, eftersom det är ”den nya välfärdsinfluensan” enligt dagens Aftonblad.
För den som blir lyxorektisk får problem, som vilken insjuknad människa som helst. Den här sjukan gör ont i plånboken, men kan också framkalla andra smärtor.
En lyxorektiker vinglar t ex fram på Manolo Blahniks svindyra klackar, en vanlig dödlig halkar in på Din Sko när rågummisulan ska bytas mot sandalett. Den av L. drabbade kan inte ha kläder eller accessoarer med HM-etikett i.
Däremot passar Armani och allt som säljs hos Nathalie Schuterman.
L-människan fnyser åt Ikea och väljer köksutrustning hos Poggenpohl. Samma människa kan satsa en normal årsinkomst på en kryssning i Västindien, medan vi friskförklarade tar en charter till Mallorca (vilket för all del inte är gratis det heller).
Om handväskan är en äkta sak från Louis Vuitton eller Mulberry kostar den åtskilliga tusen, och passar henne med L. perfekt. Friskt folk kan hitta en snygg och perfekt kasse på Lindex eller Åhléns för någon hundralapp.
L-människan går av princip aldrig på rea och skulle förmodligen svimma om hon fick höra talas om att jag nyligen fyndade en snygg kavaj för 200 spänn.
L. är inte en enkönad åkomma, i fall någon nu trodde det. Nej då, män drabbas också. Då kan man inte köra en begagnad Nissan Micra när det nu finns Jaguar. Och Armani konkurrerar lätt ut Dressman och Grosshandlarn, om man är av det rätta virket. Solglasögon, kamera och penna är andra accessoarer som kan berätta något om sin ägare.
Summan av kardemumman är att utan HM, Ikea och charterresor hade livet tett sig annorlunda för en sådan som mig.
Sämre. Mycket sämre.
För en obotlig lyxorektiker betyder antagligen en del ovan nämnda butiker och produktnamn samma sak.
Men jag tillåter mig tro att hon eller han inte blir så värst mycket lyckligare av sina konsumtionsvanor, även om pengarna räcker.
Lyxorexi är ju trots allt en sjukdom.
Visst är det härligt att vara frisk!
Copyright Klimakteriehäxan
Antalet sjukdomar som hotar att drabba en blir allt fler ju äldre man blir, så är det bara. Därför är det nu med stor glädje jag konstaterar att man hittat en ny åkomma som jag inte kommer att få - den enda jag hittills känt mig riktigt säker på att undgå har varit prostatabesvär.
Jag lider inte av och kommer aldrig att smittas med lyxorexi.
Det känns underbart att kunna konstatera, eftersom det är ”den nya välfärdsinfluensan” enligt dagens Aftonblad.
För den som blir lyxorektisk får problem, som vilken insjuknad människa som helst. Den här sjukan gör ont i plånboken, men kan också framkalla andra smärtor.
En lyxorektiker vinglar t ex fram på Manolo Blahniks svindyra klackar, en vanlig dödlig halkar in på Din Sko när rågummisulan ska bytas mot sandalett. Den av L. drabbade kan inte ha kläder eller accessoarer med HM-etikett i.
Däremot passar Armani och allt som säljs hos Nathalie Schuterman.
L-människan fnyser åt Ikea och väljer köksutrustning hos Poggenpohl. Samma människa kan satsa en normal årsinkomst på en kryssning i Västindien, medan vi friskförklarade tar en charter till Mallorca (vilket för all del inte är gratis det heller).
Om handväskan är en äkta sak från Louis Vuitton eller Mulberry kostar den åtskilliga tusen, och passar henne med L. perfekt. Friskt folk kan hitta en snygg och perfekt kasse på Lindex eller Åhléns för någon hundralapp.
L-människan går av princip aldrig på rea och skulle förmodligen svimma om hon fick höra talas om att jag nyligen fyndade en snygg kavaj för 200 spänn.
L. är inte en enkönad åkomma, i fall någon nu trodde det. Nej då, män drabbas också. Då kan man inte köra en begagnad Nissan Micra när det nu finns Jaguar. Och Armani konkurrerar lätt ut Dressman och Grosshandlarn, om man är av det rätta virket. Solglasögon, kamera och penna är andra accessoarer som kan berätta något om sin ägare.
Summan av kardemumman är att utan HM, Ikea och charterresor hade livet tett sig annorlunda för en sådan som mig.
Sämre. Mycket sämre.
För en obotlig lyxorektiker betyder antagligen en del ovan nämnda butiker och produktnamn samma sak.
Men jag tillåter mig tro att hon eller han inte blir så värst mycket lyckligare av sina konsumtionsvanor, även om pengarna räcker.
Lyxorexi är ju trots allt en sjukdom.
Visst är det härligt att vara frisk!
Copyright Klimakteriehäxan
Äntligen ett vårtecken!
Kungsträdgården mitt i centrala Stockholm i morse.
Alla träd överdragna med gnistrande rimfrost.
Enstaka solstrålar på väg upp över hustaken.
Fantastiskt vackert.
Ett riktigt julkort.
Men det är ju mars?!? Snart april?!?
Snabbt ärende på lunchen.
Sol på blå himmel.
Knäpper upp kappan.
Kliver runt vattenpölar.
Plötsligt – PLASK! – en stor smältdroppe rakt i skallen.
Den frisyr som aldrig var blev inte bättre, bara blötare.
Helt OK.
Till och med välkommet.
Äntligen ett vårtecken!
Copyright Klimakteriehäxan
Alla träd överdragna med gnistrande rimfrost.
Enstaka solstrålar på väg upp över hustaken.
Fantastiskt vackert.
Ett riktigt julkort.
Men det är ju mars?!? Snart april?!?
Snabbt ärende på lunchen.
Sol på blå himmel.
Knäpper upp kappan.
Kliver runt vattenpölar.
Plötsligt – PLASK! – en stor smältdroppe rakt i skallen.
Den frisyr som aldrig var blev inte bättre, bara blötare.
Helt OK.
Till och med välkommet.
Äntligen ett vårtecken!
Copyright Klimakteriehäxan
TV-fri?
Leena Palmgren på Gotland har ingen tv.
Hon slutade betala mottagaravgiften i samband med övergången till digitala sändningar, och anledningen var ekonomisk.
Leena kom fram till att inköp av en digitalbox tillsammans med licenspengarna blev en alltför hög kostnad. I stället skulle Lena satsa sina pengar på att vårda sitt hus, bland annat.
Jag blir ”bekant” med Leena i radions morgonprogram. Precis som hon tillhör jag de trogna P1-lyssnarna i morgonväkten.
Nu berättar den tv-befriade hur hon ägnar sig åt att måla tavlor. Spinnrocken står framme. Hon har planterat nya äppelträd. Det händer att man spelar sällskapsspel i familjen. Och inte saknar hon sin tv, tvärtom – Leena ser tillbaka på många ”förlorade” timmar och nämner som exempel hur hon brukade sitta och titta på Paradise Hotel, och hur hon dessutom inte sällan slumrade till i tv-fåtöljen medan program som hon kallar ”kollijox” sändes. Inte utan att jag blir lite imponerad, speciellt som jag själv har hamnat i en tv-period och tittar på både stort och smått, mer än på länge – tv:n konkurrerar ju med bloggandet, bland annat...
Men just som jag, lite motvilligt, känner mig imponerad av Leena Palmgrens självständiga ståndpunktstagande kommer dödsstöten.
För om det är något lockande som sänds knallar Leena in till grannen.
Där finns både apparat och digitalbox.
Gratis, så att säga.
Så kan man också kalla sig självständig och tv-fri.
Copyright Klimakteriehäxan
Hon slutade betala mottagaravgiften i samband med övergången till digitala sändningar, och anledningen var ekonomisk.
Leena kom fram till att inköp av en digitalbox tillsammans med licenspengarna blev en alltför hög kostnad. I stället skulle Lena satsa sina pengar på att vårda sitt hus, bland annat.
Jag blir ”bekant” med Leena i radions morgonprogram. Precis som hon tillhör jag de trogna P1-lyssnarna i morgonväkten.
Nu berättar den tv-befriade hur hon ägnar sig åt att måla tavlor. Spinnrocken står framme. Hon har planterat nya äppelträd. Det händer att man spelar sällskapsspel i familjen. Och inte saknar hon sin tv, tvärtom – Leena ser tillbaka på många ”förlorade” timmar och nämner som exempel hur hon brukade sitta och titta på Paradise Hotel, och hur hon dessutom inte sällan slumrade till i tv-fåtöljen medan program som hon kallar ”kollijox” sändes. Inte utan att jag blir lite imponerad, speciellt som jag själv har hamnat i en tv-period och tittar på både stort och smått, mer än på länge – tv:n konkurrerar ju med bloggandet, bland annat...
Men just som jag, lite motvilligt, känner mig imponerad av Leena Palmgrens självständiga ståndpunktstagande kommer dödsstöten.
För om det är något lockande som sänds knallar Leena in till grannen.
Där finns både apparat och digitalbox.
Gratis, så att säga.
Så kan man också kalla sig självständig och tv-fri.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, mars 20, 2006
Klok och rolig
Nu har en av Väninnorna i Utlandet igen påmint mig om något som jag vill dela med fler.
Det förefaller som om någon, har inte en aning om vem, har bestämt sig för att denna månad är de vackra kvinnornas månad. Den som vill kan ju känna sig utvald och hedrad, vi lever i ett fritt land!
Men skönhet är som bekant inte bara en yttre företeelse, utan också i hög grad en inre.
Och i ett mail får jag en text skriven av Erma Bombeck.
Erma var ett geni, i alla fall bra nära. Hon skrev kåserier och böcker och var omåttligt populär i USA. Hennes krönikor var ”syndicated”, dvs trycktes i många tidningar, samtidigt. Och nu snackar vi åtminstone inre skönhet, jag tror inte att Erma var någon äkta snygging på utsidan.
Minns inte hur jag hittade henne från början, men jag lade snabbt upp ett lager med hennes böcker. Titlarna är oemotståndliga – eller vad sägs om (mina fria översättningar) ”Gräset är alltid grönare över avfallsbrunnen”, ”Om livet är en som en skål full av körsbär – vad gör då jag här mitt i en hög av alla kärnorna” och ”När du börjar likna ditt eget passfoto är det dags att resa hem”.
Några av hennes böcker finns på svenska - men då blir titlarna lite försiktigare. Den med körsbärskärnorna heter på svenska "Varför hamnar alltid mamsen i fel kö?".
Om äktenskapet har hon också skrivit, i ”Ett äktenskap instiftat i himlen – eller bara för trött för en affär”. I ”Moderskap, världens näst äldsta yrke” konstaterar hon att uppgiften att vara mamma får man utan krav på särskild ålder, religion, civilstånd, finanser eller tidigare erfarenheter. Men den svenska versionen fick titeln "Heja mamsen! Om moderskapets kval och lycka".
Nåja. Oavsett titel blir den som läser road, nästan oavbrutet. Dessutom kan en och annan tanke väckas.
Tyvärr blir det inga fler krönikor eller böcker av Erma Bombeck. Hon drabbades av bröstcancer och dog 1996. Men bortglömd är hon inte. Ett skrivarpris delas ut till hennes minne varje år, och hon har ett eget "museum" på nätet: http://www.ermamuseum.org/home.asp.
Men när hon fått sin diagnos och också fått veta att prognosen var dålig skrev hon ner några tankar om vad hon borde gjort annorlunda i livet.
Så här:
Om jag fick leva om mitt liv (förkortad version)
Av Erma Bombeck
Jag skulle inte ha gått till jobbet när jag var sjuk – jorden skulle inte ha gått under även om jag låg kvar i sängen.
Jag skulle inte ha sparat det rosa ljuset som var format som en blomma tills det smälte av sig självt. Jag skulle förstås ha tänt det och njutit av skenet .
Jag skulle ha pratat mindre och lyssnat mer.
Jag skulle ha bjudit hem folk även om mattan var fläckig och soffan sliten.
Jag skulle ha ätit i ”finrummet” och struntat i smulorna.
Jag skulle aldrig ha insisterat på att bilrutorna skulle vara upprullade en vacker sommardag – bara för att jag just kommit från frissan.
Jag skulle ha gråtit och skrattat mindre framför teven och mer i verkliga livet.
Jag skulle aldrig köpa något bara för att det var praktiskt, smutståligt eller outslutligt.
Jag skulle ha sagt “Förlåt” och “Jag älskar dig” oftare.
Klok kvinna, den där Erma.
Och rolig, inte att förglömma.
Copyright Klimakteriehäxan
Det förefaller som om någon, har inte en aning om vem, har bestämt sig för att denna månad är de vackra kvinnornas månad. Den som vill kan ju känna sig utvald och hedrad, vi lever i ett fritt land!
Men skönhet är som bekant inte bara en yttre företeelse, utan också i hög grad en inre.
Och i ett mail får jag en text skriven av Erma Bombeck.
Erma var ett geni, i alla fall bra nära. Hon skrev kåserier och böcker och var omåttligt populär i USA. Hennes krönikor var ”syndicated”, dvs trycktes i många tidningar, samtidigt. Och nu snackar vi åtminstone inre skönhet, jag tror inte att Erma var någon äkta snygging på utsidan.
Minns inte hur jag hittade henne från början, men jag lade snabbt upp ett lager med hennes böcker. Titlarna är oemotståndliga – eller vad sägs om (mina fria översättningar) ”Gräset är alltid grönare över avfallsbrunnen”, ”Om livet är en som en skål full av körsbär – vad gör då jag här mitt i en hög av alla kärnorna” och ”När du börjar likna ditt eget passfoto är det dags att resa hem”.
Några av hennes böcker finns på svenska - men då blir titlarna lite försiktigare. Den med körsbärskärnorna heter på svenska "Varför hamnar alltid mamsen i fel kö?".
Om äktenskapet har hon också skrivit, i ”Ett äktenskap instiftat i himlen – eller bara för trött för en affär”. I ”Moderskap, världens näst äldsta yrke” konstaterar hon att uppgiften att vara mamma får man utan krav på särskild ålder, religion, civilstånd, finanser eller tidigare erfarenheter. Men den svenska versionen fick titeln "Heja mamsen! Om moderskapets kval och lycka".
Nåja. Oavsett titel blir den som läser road, nästan oavbrutet. Dessutom kan en och annan tanke väckas.
Tyvärr blir det inga fler krönikor eller böcker av Erma Bombeck. Hon drabbades av bröstcancer och dog 1996. Men bortglömd är hon inte. Ett skrivarpris delas ut till hennes minne varje år, och hon har ett eget "museum" på nätet: http://www.ermamuseum.org/home.asp.
Men när hon fått sin diagnos och också fått veta att prognosen var dålig skrev hon ner några tankar om vad hon borde gjort annorlunda i livet.
Så här:
Om jag fick leva om mitt liv (förkortad version)
Av Erma Bombeck
Jag skulle inte ha gått till jobbet när jag var sjuk – jorden skulle inte ha gått under även om jag låg kvar i sängen.
Jag skulle inte ha sparat det rosa ljuset som var format som en blomma tills det smälte av sig självt. Jag skulle förstås ha tänt det och njutit av skenet .
Jag skulle ha pratat mindre och lyssnat mer.
Jag skulle ha bjudit hem folk även om mattan var fläckig och soffan sliten.
Jag skulle ha ätit i ”finrummet” och struntat i smulorna.
Jag skulle aldrig ha insisterat på att bilrutorna skulle vara upprullade en vacker sommardag – bara för att jag just kommit från frissan.
Jag skulle ha gråtit och skrattat mindre framför teven och mer i verkliga livet.
Jag skulle aldrig köpa något bara för att det var praktiskt, smutståligt eller outslutligt.
Jag skulle ha sagt “Förlåt” och “Jag älskar dig” oftare.
Klok kvinna, den där Erma.
Och rolig, inte att förglömma.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, mars 19, 2006
Livets gåtor
Rätt som det är står man ansikte mot ansikte med dem.
Dessa oförklarliga förtretligheter som dyker upp när man allra minst behöver något att reta sig på.
Det är naturligtvis lite starkt att kalla det för livets gåtor – men gåtor kan ju vara både stora och små, och svåra att hitta lösningen på hur som helst.
Låt mig ta några exempel på vanligen förekommande irritationsmoment som inte låter sig bortförklaras hur man än försöker.
För det första, det allra vanligaste:
Varför rör sig just den kö jag har valt – till incheckningen, snabbköpskassan, receptluckan, paketutlämningen – alltid mycket långsammare så snart jag ställt mig i den?
Och hur kan det komma sig att, om jag byter kö, den första plötsligt sätter raketfart, medan jag står block still i min nya rad av väntande?
Vi tar en annan märklig företeelse, en sak som rimligen bara drabbar tjejer:
Vad kan det vara för mekanism som gör att nagellacket på tånaglarna sitter som berg, vecka efter vecka, medan samma lack på fingrarna, påmålat efter konstens alla regler, blir kantstött redan på andra dagen?
Mitt tredje exempel går i glömskans tecken.
När jag har mobiltelefonen där den ska vara, alltså i handväskan eller i fickan, ringer den förvisso då och då men inte oavbrutet.
Så glömmer jag den hemma en morgon.
Och vips! Femton missade samtal, åtta meddelanden på bara några timmar. Kan de där människorna inte ringa när jag och mobilen är tillsammans?
Dags för en taxi kan det bli ibland om timmen är sen, bussen just gått och sömnen drar i ögonlocken.
Då visar det sig att på den gata där det normalt rinner fram en strid ström av inviftningsbara bilar är det plötsligt helt tomt. Och när det äntligen dyker upp en ledig taxi kör den naturligtvis på andra sidan, där den plockar upp en annan nattvandrare som åtminstone i min fantasi räcker lång näsa åt mig där jag står kvar med handen lite fånigt i luften.
En sak till som kan få en människa till gränsen av ett sammanbrott. Se scenen för din inre syn: vi är på restaurang. En hungrig gäst (jag t ex) har ofantligt svårt att bestämma sig, matsedeln har alltför många lockande delikatesser, rena favoriträtterna. Så, äntligen, efter stor vånda, är valet gjort. Det kan vara strömmingsflundra med potatismos eller kalvlever anglaise (se där två av mina förtjusningar).
Gästen slår med belåten och lättad min ihop menyn och lutar sig bakåt med förväntan i blick, saliven rinner till.
Då kommer servitören tillbaka till bordet. Meddelar att just DEN rätten TYVÄRR har tagit slut.
I stället för att äta strömming står det TORSK stämplat i pannan på den hungrige. Som än en gång råkat ut för en av dessa ideligen återkommande, olösliga, livets gåtor.
Och har man en gång torskat på strömming kan det vara svårt att tänka om.
Copyright Klimakteriehäxan
Dessa oförklarliga förtretligheter som dyker upp när man allra minst behöver något att reta sig på.
Det är naturligtvis lite starkt att kalla det för livets gåtor – men gåtor kan ju vara både stora och små, och svåra att hitta lösningen på hur som helst.
Låt mig ta några exempel på vanligen förekommande irritationsmoment som inte låter sig bortförklaras hur man än försöker.
För det första, det allra vanligaste:
Varför rör sig just den kö jag har valt – till incheckningen, snabbköpskassan, receptluckan, paketutlämningen – alltid mycket långsammare så snart jag ställt mig i den?
Och hur kan det komma sig att, om jag byter kö, den första plötsligt sätter raketfart, medan jag står block still i min nya rad av väntande?
Vi tar en annan märklig företeelse, en sak som rimligen bara drabbar tjejer:
Vad kan det vara för mekanism som gör att nagellacket på tånaglarna sitter som berg, vecka efter vecka, medan samma lack på fingrarna, påmålat efter konstens alla regler, blir kantstött redan på andra dagen?
Mitt tredje exempel går i glömskans tecken.
När jag har mobiltelefonen där den ska vara, alltså i handväskan eller i fickan, ringer den förvisso då och då men inte oavbrutet.
Så glömmer jag den hemma en morgon.
Och vips! Femton missade samtal, åtta meddelanden på bara några timmar. Kan de där människorna inte ringa när jag och mobilen är tillsammans?
Dags för en taxi kan det bli ibland om timmen är sen, bussen just gått och sömnen drar i ögonlocken.
Då visar det sig att på den gata där det normalt rinner fram en strid ström av inviftningsbara bilar är det plötsligt helt tomt. Och när det äntligen dyker upp en ledig taxi kör den naturligtvis på andra sidan, där den plockar upp en annan nattvandrare som åtminstone i min fantasi räcker lång näsa åt mig där jag står kvar med handen lite fånigt i luften.
En sak till som kan få en människa till gränsen av ett sammanbrott. Se scenen för din inre syn: vi är på restaurang. En hungrig gäst (jag t ex) har ofantligt svårt att bestämma sig, matsedeln har alltför många lockande delikatesser, rena favoriträtterna. Så, äntligen, efter stor vånda, är valet gjort. Det kan vara strömmingsflundra med potatismos eller kalvlever anglaise (se där två av mina förtjusningar).
Gästen slår med belåten och lättad min ihop menyn och lutar sig bakåt med förväntan i blick, saliven rinner till.
Då kommer servitören tillbaka till bordet. Meddelar att just DEN rätten TYVÄRR har tagit slut.
I stället för att äta strömming står det TORSK stämplat i pannan på den hungrige. Som än en gång råkat ut för en av dessa ideligen återkommande, olösliga, livets gåtor.
Och har man en gång torskat på strömming kan det vara svårt att tänka om.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, mars 18, 2006
Min soldat - mitt i kriget
Det är krig nu. Över hela Stockholmsområdet svärmar soldater i full stridsmundering. Ni har kanske sett dem i tv eller i tidningen. Sonen, min soldat, är en av dem. Och vi har fått hem en broschyr som beskriver vad som pågår och, hör och häpna, uttalar ett ”Tack för att vi får låna din soldat!”. Sex tusen värnpliktiga deltar.
Markstridsövning kallas det, under namnet Combined Challenge (Utmaningar i kombination, ungefär) och avsikten är att förbereda svenskar för deltagande i internationella insatser för att skapa och bevara fred i oroliga zoner. Nu handlar det om påhittade Bogaland, ett rike som på en riktig karta motsvarar Södermanland och Östergötland, ungefär. Bogaland består av fyra provinser som delats i två läger. Konflikten har pågått sedan 1998 och det har utvecklats till ett regelrätt inbördeskrig.
FN-trupp har kallats in för att se till att lag och ordning råder, att det går att hålla allmänna och korrekta val och att Bogalands befolkning ska sluta ha ihjäl varandra. BFOR (Bogaland Forces) bildas och militär personal från olika medlemsländer i FN tas ut för uppdraget.
Det är ett väl utarbetat och högst sannolikt scenario man har tänkt ut för den här övningen. Det är också mycket troligt att unga svenska soldater anmäler sig till liknande uppdrag. Redan nu finns chansen i åtminstone tre områden: Afghanistan, Liberia och Kosovo. Jag har inte detaljstuderat villkoren, men så mycket har jag förstått att jag inser dragningskraften. För har man ingen utbildning, inget jobb och ingen bostad måste ett tidsavgränsat uppdrag med sisådär 30 000 kronor i månaden, fri bostad, mat, betalda resor och kläder kännas oerhört lockande. Och, handen på hjärtat, det är ju trots allt väldigt få som råkar illa ut, eller hur?
Jag har i månader grubblat över huruvida sonen känt sig lockad av Det Stora Militära Äventyret som skulle ge En Rejäl Hacka. Har frågat, men inte vågat fråga för många gånger – mitt ”tjat” skulle kunna få motsatt effekt, kanske? Och jag är starkt medveten om att jag inte har något att säga till om i ärendet. Det är hans beslut.
En sak är säker: jag har honom hellre hemma, utan jobb osv, än jag har honom i Afghanistan.
Visst, jag inser vikten av fredsbevarande uppdrag, och jag inser att om det ska kunna bli resultat måste någon åta sig jobbet. Men hela mitt inre skriker NEJ, INTE HAN!
Helt fel inställning, jag vet. Vart tog solidariteten vägen? Engagemanget? Tyvärr sipprade det bort med de av nervositet framkallade svettdropparna, det är bara att erkänna. Jag kan kosta på mig att skämmas lite också, om det verkar klädsamt.
Såg den historieskapande flygplanskaperskan Leila Khaled i tv härom veckan, fortfarande en frontfigur för Palestina. Hon fick frågan hur hon ser på självmordsbombare och hur hon resonerar om hennes egna söner vill bli, som det kallas, ”martyrer”.
Leila tyckte att det var helt OK.
-Mina söner är väl inte mer värda än andras, sa hon.
Så sant, så sant. Och så ädelt – antar jag. Om man Brinner För Saken.
Det är bara det att min son är just det – min. Jag vill ha honom kvar.
Jag vill inte se någons son bli sprängd i bitar, vare sig på eget initiativ eller genom andras. Titeln ”martyr” borde ingen få, än mindre vilja ha.
Om bara ett par veckor är sonens värnpliktstid slut.
Han ser fram emot det med blandade känslor, tror jag. Än så länge inget sommarjobb, inga konkreta planer.
Men senast han var hemma gav han i alla fall ett klart besked: han tänker inte söka något internationellt uppdrag, åtminstone inte nu. Det var inte jag som frågade, jag har ju som sagt inte vågat på ett tag…
-Mamma skulle bli alldeles för orolig, la han till med ett litet leende och gav mig en snabb kram.
Ja, kära försvarsmakten, tacka ni för att ni fått låna min soldat, det gör ni rätt i.
Jag tackar så mycket för att jag verkar få honom tillbaka.
Men först ska det bli ordning och reda i Bogaland.
Copyright Klimakteriehäxan
PS skulle ni plötsligt bli jätteintresserade av pågående stridsövning så kan ni kolla på
www.mil.se/combinedchallenge
Markstridsövning kallas det, under namnet Combined Challenge (Utmaningar i kombination, ungefär) och avsikten är att förbereda svenskar för deltagande i internationella insatser för att skapa och bevara fred i oroliga zoner. Nu handlar det om påhittade Bogaland, ett rike som på en riktig karta motsvarar Södermanland och Östergötland, ungefär. Bogaland består av fyra provinser som delats i två läger. Konflikten har pågått sedan 1998 och det har utvecklats till ett regelrätt inbördeskrig.
FN-trupp har kallats in för att se till att lag och ordning råder, att det går att hålla allmänna och korrekta val och att Bogalands befolkning ska sluta ha ihjäl varandra. BFOR (Bogaland Forces) bildas och militär personal från olika medlemsländer i FN tas ut för uppdraget.
Det är ett väl utarbetat och högst sannolikt scenario man har tänkt ut för den här övningen. Det är också mycket troligt att unga svenska soldater anmäler sig till liknande uppdrag. Redan nu finns chansen i åtminstone tre områden: Afghanistan, Liberia och Kosovo. Jag har inte detaljstuderat villkoren, men så mycket har jag förstått att jag inser dragningskraften. För har man ingen utbildning, inget jobb och ingen bostad måste ett tidsavgränsat uppdrag med sisådär 30 000 kronor i månaden, fri bostad, mat, betalda resor och kläder kännas oerhört lockande. Och, handen på hjärtat, det är ju trots allt väldigt få som råkar illa ut, eller hur?
Jag har i månader grubblat över huruvida sonen känt sig lockad av Det Stora Militära Äventyret som skulle ge En Rejäl Hacka. Har frågat, men inte vågat fråga för många gånger – mitt ”tjat” skulle kunna få motsatt effekt, kanske? Och jag är starkt medveten om att jag inte har något att säga till om i ärendet. Det är hans beslut.
En sak är säker: jag har honom hellre hemma, utan jobb osv, än jag har honom i Afghanistan.
Visst, jag inser vikten av fredsbevarande uppdrag, och jag inser att om det ska kunna bli resultat måste någon åta sig jobbet. Men hela mitt inre skriker NEJ, INTE HAN!
Helt fel inställning, jag vet. Vart tog solidariteten vägen? Engagemanget? Tyvärr sipprade det bort med de av nervositet framkallade svettdropparna, det är bara att erkänna. Jag kan kosta på mig att skämmas lite också, om det verkar klädsamt.
Såg den historieskapande flygplanskaperskan Leila Khaled i tv härom veckan, fortfarande en frontfigur för Palestina. Hon fick frågan hur hon ser på självmordsbombare och hur hon resonerar om hennes egna söner vill bli, som det kallas, ”martyrer”.
Leila tyckte att det var helt OK.
-Mina söner är väl inte mer värda än andras, sa hon.
Så sant, så sant. Och så ädelt – antar jag. Om man Brinner För Saken.
Det är bara det att min son är just det – min. Jag vill ha honom kvar.
Jag vill inte se någons son bli sprängd i bitar, vare sig på eget initiativ eller genom andras. Titeln ”martyr” borde ingen få, än mindre vilja ha.
Om bara ett par veckor är sonens värnpliktstid slut.
Han ser fram emot det med blandade känslor, tror jag. Än så länge inget sommarjobb, inga konkreta planer.
Men senast han var hemma gav han i alla fall ett klart besked: han tänker inte söka något internationellt uppdrag, åtminstone inte nu. Det var inte jag som frågade, jag har ju som sagt inte vågat på ett tag…
-Mamma skulle bli alldeles för orolig, la han till med ett litet leende och gav mig en snabb kram.
Ja, kära försvarsmakten, tacka ni för att ni fått låna min soldat, det gör ni rätt i.
Jag tackar så mycket för att jag verkar få honom tillbaka.
Men först ska det bli ordning och reda i Bogaland.
Copyright Klimakteriehäxan
PS skulle ni plötsligt bli jätteintresserade av pågående stridsövning så kan ni kolla på
www.mil.se/combinedchallenge
fredag, mars 17, 2006
En hjälte värd att fira
Han är van vid höga höjder, Ingemar.
Men först nu står han på det som brukar kallas livets middagshöjd.
Ingemar Stenmark blir femtio år i morgon, lördag, och det lär han fira alldeles privat. Vilket verkar vara helt rätt för hans del, eftersom han tröttnade på allmänhetens (vårt) närgångna intresse för mycket länge sedan.
För nutidens dataspelande ungdomar låter det naturligtvis fenomenalt exotiskt, det där med att Sverige stod stilla framför tv-apparaterna när Stenmark gjorde sig klar för start. Vi som var med minns den feberaktiga spänningen, vi svängde med runt pinnarna medan Sven Plex Pettersson flåsade nervöst, vi stickade ullmössor med björnar på och vi jublade åt alla segrarna som om de var våra egna.
Stjärnan själv tog det betydligt lugnare.
Men nog är det fullständigt naturligt att han fick folkets kärlek.
Läser lite Ingemar-citat hämtade ur en ny bok, ”Då stannade Sverige” av Mats Samuelsson.
Vad sägs om det fullständigt klockrena svaret på frågan om hur det känns att för en gångs skull inte vinna?
-Inte tycker jag det är så roligt när nån annan vinner.
Nej, vem gör det?
Eller när en reporter undrar om karriären är slut, efter ett annat mindre lyckat åk:
-Åk bättre själv, din jävel.
Mitt favoritcitat levererar Ingemar på en fråga om hur viktigt det är med tur när hundradelarna avgör.
-Jo, visst har jag haft tur. Men det konstiga är, att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag.
Påstå inte att grabben var trögtänkt. För det var han sannerligen inte. Bara lite tillbakadragen. Och klurig.
Man MÅSTE älska en sån människa!
Nog känns det lite som om det var i går. Trots att Stenmark körde sin sista tävling 1989. Då var Pernilla Wiberg i början av sin karriär, Anja Pärson gick i småskolan, tävlingsåkare hade sällan hjälm och carvingskidor hade inte tagit över i backarna.
Det finns ett citat till som känns relevant att påminna om så här i födelsedagstider.
-Så fort jag hittar något jag tycker är roligare än skidåkningen slutar jag.
Du har väl roligare nu, Ingemar? Folkets kärlek har du kvar hur som helst. Etiketten ”levande legend” får du behålla livet ut. Och historien om hur hela landet stod still när du skulle åka, den kommer att berättas många år än. En hjälte är alltid en hjälte, även som 50+.
Grattis!
Copyright Klimakteriehäxan
Men först nu står han på det som brukar kallas livets middagshöjd.
Ingemar Stenmark blir femtio år i morgon, lördag, och det lär han fira alldeles privat. Vilket verkar vara helt rätt för hans del, eftersom han tröttnade på allmänhetens (vårt) närgångna intresse för mycket länge sedan.
För nutidens dataspelande ungdomar låter det naturligtvis fenomenalt exotiskt, det där med att Sverige stod stilla framför tv-apparaterna när Stenmark gjorde sig klar för start. Vi som var med minns den feberaktiga spänningen, vi svängde med runt pinnarna medan Sven Plex Pettersson flåsade nervöst, vi stickade ullmössor med björnar på och vi jublade åt alla segrarna som om de var våra egna.
Stjärnan själv tog det betydligt lugnare.
Men nog är det fullständigt naturligt att han fick folkets kärlek.
Läser lite Ingemar-citat hämtade ur en ny bok, ”Då stannade Sverige” av Mats Samuelsson.
Vad sägs om det fullständigt klockrena svaret på frågan om hur det känns att för en gångs skull inte vinna?
-Inte tycker jag det är så roligt när nån annan vinner.
Nej, vem gör det?
Eller när en reporter undrar om karriären är slut, efter ett annat mindre lyckat åk:
-Åk bättre själv, din jävel.
Mitt favoritcitat levererar Ingemar på en fråga om hur viktigt det är med tur när hundradelarna avgör.
-Jo, visst har jag haft tur. Men det konstiga är, att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag.
Påstå inte att grabben var trögtänkt. För det var han sannerligen inte. Bara lite tillbakadragen. Och klurig.
Man MÅSTE älska en sån människa!
Nog känns det lite som om det var i går. Trots att Stenmark körde sin sista tävling 1989. Då var Pernilla Wiberg i början av sin karriär, Anja Pärson gick i småskolan, tävlingsåkare hade sällan hjälm och carvingskidor hade inte tagit över i backarna.
Det finns ett citat till som känns relevant att påminna om så här i födelsedagstider.
-Så fort jag hittar något jag tycker är roligare än skidåkningen slutar jag.
Du har väl roligare nu, Ingemar? Folkets kärlek har du kvar hur som helst. Etiketten ”levande legend” får du behålla livet ut. Och historien om hur hela landet stod still när du skulle åka, den kommer att berättas många år än. En hjälte är alltid en hjälte, även som 50+.
Grattis!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, mars 16, 2006
Så åker vi genom livet
Ni har sett den i ett eller annat sammanhang: ålderstrappan. En bild av människans utveckling från vaggan till graven. Från baby-storlek via toppnotering som en kraftfull och självmedveten person ned till den kroknade åldringen.
Inte så värst uppiggande, eller hur?
Antagligen för att det är en ganska sann skildring – men så är den ju också gammal, finns t ex i kurbits-stuk som gammal dalmålning.
Det finns en liknande utvecklingskurva som går ännu lättare att illustrera, fast jag har än så länge inte sett den på papper, bara i verkliga livet.
Alltihop börjar med en barnvagn, även sådana görs numera i allt exklusivare skick och med hårda gränser mellan årsmodellerna. Nyblivna föräldrar drar sig inte för att lägga ut ett antal tusenlappar på detta statusfordon, bara det är ”rätt”.
Nästa steg blir sittvagn. Ungen kan fortfarande läggas ner i sovläge, men ses också stulta fram på alldeles egna ben bredvid sitt åkdon.
Nu är steget inte långt till trehjulingen. Vår första var i gul plast med svart sits och sonen var överlycklig så snart han hade förstått vad tramporna skulle användas till. Flaket kunde dessutom tippas, vilket var en finess i klass med aluminiumfälgarna på pappas bil.
Snart är det cykeldags. Sonens nybörjarvelociped var ljusblå med stödhjul och låda i stället för pakethållare. Bäste kompisen ville prompt ha en likadan – i alla fall en med exakt likadan packlåda där bak (där ser ni vilken sorts detaljer grabbarna tänder på!). Jo, han fick en likadan, stödhjulen åkte småningom av och sedan hade vi ett långt cykelrally på gården. Fast först fick såväl mor som far några rejäla motionsrundor i skarven mellan stödhjul och balans.
Cykel nummer två var en svart tuffing och inköptes till födelsedagen. Barnets gränslösa glädje förbyttes snabbt i tårar. Ilskna tårar.
-Den jävla cykeln är för stor, skrek sonen, van att bemästra den ljusblå.
Det tog ett tag innan han vande sig.
Sedan tog det inte så lång tid förrän det handlade om mountain bike. En sådan köptes. Och stals. En ny införskaffades efter förhandling med försäkringsbolaget. Den blev snart snodd. Så där fortsatte det, och sorgen var stor varje gång.
Sista cykeln finns kvar, men kedjan är av och kommer väl aldrig på igen. Å andra sidan blir den inte stulen, eftersom den inte är funktionsduglig…
I normalfallet fortsätter fordonskurvan sedan med 15-åringens heta dröm: moped. På landsbygden är det fortfarande ett måste, i storstaden verkar allt färre bry sig – om inte annat så för att stölderna är så vanliga.
Första bilen då? Förmodligen har den några år på nacken och är ordentligt begagnad. Min var en Saab, så blekblå att den inte hade någon färg alls, utom på rostfläckarna. Så småningom blir det lite modernare åk, med färre skavanker – det kan rent av bli en alldeles fabriksny liten kärra om lyckan är framme och avbetalningarna överkomliga.
Sedan är vi snart uppe på fordonskurvans topp: i dag en stadsjeep, med fyrhjulsdrift så att man kan dra paradgatan fram med ett utdraget rytande medan flanörerna tar betäckning. En liten ärtig värsting-cab smäller lika högt och är glassigare i vårsol men är sämre i vinterväglag.
På väg nedåt finns en kombi, med plats för alla barn, hund och ordentligt med packning som måste förflyttas mellan permanentbostad och sommarviste.
Och har vi inte haft Volvo förr så dyker den upp härnäst. Framförs gärna av förare klädd i hatt. Gubbracer, kanske? Med AC, automatlåda och cruise control, för bekvämlighetens skull.
Den som sedan inte behöver tänka på att få plats med hela familjens prylar letar kanske efter en liten smidig sak att köra hem matvaror, lättöl och mineralvatten i. Lätt att parkera ska den vara – och varför inte av den sort som går att köra både på bensin och något mera miljövänligt?
Men i fordonskurvans sista sväng kör man förstås inte själv.
Näst sista etappen kallas Färdtjänst och ser ut som en taxibil.
Och allra sist, i själva finalheatet, åker vi långsamt och värdigt till den sista vilan. Fast vägen dit, resan genom livet, har gått på både två, tre och fyra hjul.
Roligast, mest hisnande, mest spännande – och minst riskfyllt - var det nog trots allt på tre.
Copyright Klimakteriehäxan
Inte så värst uppiggande, eller hur?
Antagligen för att det är en ganska sann skildring – men så är den ju också gammal, finns t ex i kurbits-stuk som gammal dalmålning.
Det finns en liknande utvecklingskurva som går ännu lättare att illustrera, fast jag har än så länge inte sett den på papper, bara i verkliga livet.
Alltihop börjar med en barnvagn, även sådana görs numera i allt exklusivare skick och med hårda gränser mellan årsmodellerna. Nyblivna föräldrar drar sig inte för att lägga ut ett antal tusenlappar på detta statusfordon, bara det är ”rätt”.
Nästa steg blir sittvagn. Ungen kan fortfarande läggas ner i sovläge, men ses också stulta fram på alldeles egna ben bredvid sitt åkdon.
Nu är steget inte långt till trehjulingen. Vår första var i gul plast med svart sits och sonen var överlycklig så snart han hade förstått vad tramporna skulle användas till. Flaket kunde dessutom tippas, vilket var en finess i klass med aluminiumfälgarna på pappas bil.
Snart är det cykeldags. Sonens nybörjarvelociped var ljusblå med stödhjul och låda i stället för pakethållare. Bäste kompisen ville prompt ha en likadan – i alla fall en med exakt likadan packlåda där bak (där ser ni vilken sorts detaljer grabbarna tänder på!). Jo, han fick en likadan, stödhjulen åkte småningom av och sedan hade vi ett långt cykelrally på gården. Fast först fick såväl mor som far några rejäla motionsrundor i skarven mellan stödhjul och balans.
Cykel nummer två var en svart tuffing och inköptes till födelsedagen. Barnets gränslösa glädje förbyttes snabbt i tårar. Ilskna tårar.
-Den jävla cykeln är för stor, skrek sonen, van att bemästra den ljusblå.
Det tog ett tag innan han vande sig.
Sedan tog det inte så lång tid förrän det handlade om mountain bike. En sådan köptes. Och stals. En ny införskaffades efter förhandling med försäkringsbolaget. Den blev snart snodd. Så där fortsatte det, och sorgen var stor varje gång.
Sista cykeln finns kvar, men kedjan är av och kommer väl aldrig på igen. Å andra sidan blir den inte stulen, eftersom den inte är funktionsduglig…
I normalfallet fortsätter fordonskurvan sedan med 15-åringens heta dröm: moped. På landsbygden är det fortfarande ett måste, i storstaden verkar allt färre bry sig – om inte annat så för att stölderna är så vanliga.
Första bilen då? Förmodligen har den några år på nacken och är ordentligt begagnad. Min var en Saab, så blekblå att den inte hade någon färg alls, utom på rostfläckarna. Så småningom blir det lite modernare åk, med färre skavanker – det kan rent av bli en alldeles fabriksny liten kärra om lyckan är framme och avbetalningarna överkomliga.
Sedan är vi snart uppe på fordonskurvans topp: i dag en stadsjeep, med fyrhjulsdrift så att man kan dra paradgatan fram med ett utdraget rytande medan flanörerna tar betäckning. En liten ärtig värsting-cab smäller lika högt och är glassigare i vårsol men är sämre i vinterväglag.
På väg nedåt finns en kombi, med plats för alla barn, hund och ordentligt med packning som måste förflyttas mellan permanentbostad och sommarviste.
Och har vi inte haft Volvo förr så dyker den upp härnäst. Framförs gärna av förare klädd i hatt. Gubbracer, kanske? Med AC, automatlåda och cruise control, för bekvämlighetens skull.
Den som sedan inte behöver tänka på att få plats med hela familjens prylar letar kanske efter en liten smidig sak att köra hem matvaror, lättöl och mineralvatten i. Lätt att parkera ska den vara – och varför inte av den sort som går att köra både på bensin och något mera miljövänligt?
Men i fordonskurvans sista sväng kör man förstås inte själv.
Näst sista etappen kallas Färdtjänst och ser ut som en taxibil.
Och allra sist, i själva finalheatet, åker vi långsamt och värdigt till den sista vilan. Fast vägen dit, resan genom livet, har gått på både två, tre och fyra hjul.
Roligast, mest hisnande, mest spännande – och minst riskfyllt - var det nog trots allt på tre.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, mars 15, 2006
Vår, var är du?
Vårdagjämning.
Ett sådant vackert ord.
Fatta att den är bara några dagar bort.
Titta ut.
Fatta att det inte går att tro på.
Stockholm lär i år ha haft ett sammanhängande snötäcke i uppåt tre månader, vilket kanske inte är rekord.
Men länge är det. Alldeles för länge.
Titta på snöhögarna.
Titta på det som borde kallas vatten i Nybroviken. Packat med brun issörja, full av saker som man inte vill tänka på att de ens finns.
Titta på plogkanterna där allt elände som ingen orkat köra bort ligger kvar.
Fatta att det är tröttsamt.
Innan dagsmejan gjort sitter kommer vi att vada fram i gråbrunt slask. Ett antal människor får istappar eller snökokor i skallen. Fler bryter lårbenshals och handledsben.
Inomhus tvingas man skaka mattor, torka golv och skrapa skosulor, fast inget egentligen hjälper mot det eviga knastrandet av indragna sand- och gruskorn.
Fatta att jag är trött på snö och vinter.
Längtar inte till Jukkasjärvis ishotell ett enda dugg.
Men något positivt måste det väl ändå innebära, detta att vintern återkommit, inte bara till den höga Nord, utan till dess mera sydliga delar? Jo för all del. En kollega börjar dagen med en timmes skidåkning och lovar att det är underbart så länge det varar.
Och rimligen bör vi i sommar slippa problem med hotad elförsörjning, eftersom alla vattenmagasin kommer att vara fyllda inte bara till brädden. Räkna med översvämningar också, så kan plus snabbt bli ett minus.
Ja men fästingarna då? Har inte de små liven fått mer än de tål?
Ack nej, tro inte det.
En källa uppger att det behövs minst fem, gärna sex vargavintrar för att ta kål på blodsugarna.
Fatta att jag längtar efter våren.
Efter snödropparna, krokusen, koltrasten.
Uteglasspremiären.
Trottoarfika. Lunch i solen.
Utan halsduk och handskar.
Kanske rent av lite uppknäppt?
Fatta att jag längtar.
Vår, var är du?
Copyright Klimakteriehäxan
Ett sådant vackert ord.
Fatta att den är bara några dagar bort.
Titta ut.
Fatta att det inte går att tro på.
Stockholm lär i år ha haft ett sammanhängande snötäcke i uppåt tre månader, vilket kanske inte är rekord.
Men länge är det. Alldeles för länge.
Titta på snöhögarna.
Titta på det som borde kallas vatten i Nybroviken. Packat med brun issörja, full av saker som man inte vill tänka på att de ens finns.
Titta på plogkanterna där allt elände som ingen orkat köra bort ligger kvar.
Fatta att det är tröttsamt.
Innan dagsmejan gjort sitter kommer vi att vada fram i gråbrunt slask. Ett antal människor får istappar eller snökokor i skallen. Fler bryter lårbenshals och handledsben.
Inomhus tvingas man skaka mattor, torka golv och skrapa skosulor, fast inget egentligen hjälper mot det eviga knastrandet av indragna sand- och gruskorn.
Fatta att jag är trött på snö och vinter.
Längtar inte till Jukkasjärvis ishotell ett enda dugg.
Men något positivt måste det väl ändå innebära, detta att vintern återkommit, inte bara till den höga Nord, utan till dess mera sydliga delar? Jo för all del. En kollega börjar dagen med en timmes skidåkning och lovar att det är underbart så länge det varar.
Och rimligen bör vi i sommar slippa problem med hotad elförsörjning, eftersom alla vattenmagasin kommer att vara fyllda inte bara till brädden. Räkna med översvämningar också, så kan plus snabbt bli ett minus.
Ja men fästingarna då? Har inte de små liven fått mer än de tål?
Ack nej, tro inte det.
En källa uppger att det behövs minst fem, gärna sex vargavintrar för att ta kål på blodsugarna.
Fatta att jag längtar efter våren.
Efter snödropparna, krokusen, koltrasten.
Uteglasspremiären.
Trottoarfika. Lunch i solen.
Utan halsduk och handskar.
Kanske rent av lite uppknäppt?
Fatta att jag längtar.
Vår, var är du?
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, mars 14, 2006
Mamma och mormor
Jahaja.
Så har det hänt igen.
Jag har pådyvlats ett barnbarn.
En söt liten unge med vilken jag inte har minsta blodsband.
Vi hade bestämt träff för en fika, mamman, barnet och jag – ja, barnet är inte ens ett halvår än, så för hans del blev det inte så mycket fikat. Men ändå.
Han slumrade så sött i sin korg till en början, fast sovande barn brukar ju vakna om något intressant är på g. Alltså slog han upp sina stora mörkblå ögon med långa svarta ögonfransar och bedårade raskt omgivningen.
I den ingick inte bara jag, utan också två damer vid bordet intill. Mogna kvinnor som såg ut att just ha gått in i en trivsam pensionering, med gott om tid för stärkande promenader, lite kaffepaus och säkert också ett och annat barnbarn emellanåt.
När bebisen firade av sitt bredaste tandlösa leende i deras riktning fick han naturligtvis ett stort smajl tillbaka. Och så kom den, repliken:
-Så trevligt! Mormor, mamma och ett litet barn!
Barnets mamma hann protestera först.
Varpå damen raskt fyller på:
-Men ni är ju så otroligt lika!
Eventuellt lider damen i fråga av ett gravt synfel, och i så fall är det naturligtvis synd om henne. Men jag tror inte att någon med ledsyn begåvad kan finna stora likheter mellan oss – jo, mellan barnet och hans mamma, absolut – men jag passar liksom inte in i mönstret. Det är vi tämligen överens om, mamman och jag.
Fast egentligen skulle jag ju bli smickrad. Och, för tydlighets skull, upprörd blir jag inte heller. I sak har damen rätt: nog skulle jag kunna vara mammans mamma, folk har väl fött barn i tonåren i århundraden och gör så fortfarande. Läste nyss om en flicka som hade två egna telningar. Själv hade hon nyss fyllt sexton.
Dessutom borde jag börja vänja mig, för jag har kallats mormor vid fler tillfällen, och överlevt alldeles utmärkt.
Första gången var det dock mindre kul.
Min egen förstfödde låg i babylift när maken och jag klev in med honom på klassiska konditoriet Ofvandals i Uppsala – jag hade aldrig varit där, så det var rena turistvisiten. Där satt vi med var sin kaka i godan ro när en okänd medfikare glatt konstaterade att vi som kunde gå ut med våra barnbarn hade det trevligt, minsann. Det kändes lite som att få IG i föräldraskap. För gammal!
Visst, vi hade lagt tonåren långt bakom oss när vi började reproduktionen. Men jag hade en bit kvar till 40 – i dag är förstföderskor inte sällan till och med 45. Det kan naturligtvis vara en efterhandskonstruktion, men jag är fortfarande rätt nöjd med att jag väntade så pass länge med att utforska mammarollen.
En släkting som står i begrepp att fylla 60 väntar barn. Parallellt med att den första kullen producerar barnbarn.
Jo, han är man förstås, då går det an…
Nu känner jag som ni förstår ingen som helst brådska att skaffa en äkta farmors- eller mormors-etikett.
Min egen mamma fick min syster väldigt tidigt och blev mormor innan hon fyllt 41. Min syster har i sin tur sju barnbarn.
Och rätt som det är himlar någon välmenande med ögonen och undrar om jag inte LÄNGTAR efter barnbarn.
Nej, det gör jag faktiskt inte.
Rätt som det är får jag väl ett igen. Även om det är fel och så att säga bara till låns.
Tids nog är de här, de rara små liven som sägs föryngra och förgylla på livets höst.
För även om jag åtminstone i vissa ögon är en gammal mamma hinner jag säkert bli mormor. Också.
Ingen brådska för min del!
Copyright Klimakteriehäxan
Så har det hänt igen.
Jag har pådyvlats ett barnbarn.
En söt liten unge med vilken jag inte har minsta blodsband.
Vi hade bestämt träff för en fika, mamman, barnet och jag – ja, barnet är inte ens ett halvår än, så för hans del blev det inte så mycket fikat. Men ändå.
Han slumrade så sött i sin korg till en början, fast sovande barn brukar ju vakna om något intressant är på g. Alltså slog han upp sina stora mörkblå ögon med långa svarta ögonfransar och bedårade raskt omgivningen.
I den ingick inte bara jag, utan också två damer vid bordet intill. Mogna kvinnor som såg ut att just ha gått in i en trivsam pensionering, med gott om tid för stärkande promenader, lite kaffepaus och säkert också ett och annat barnbarn emellanåt.
När bebisen firade av sitt bredaste tandlösa leende i deras riktning fick han naturligtvis ett stort smajl tillbaka. Och så kom den, repliken:
-Så trevligt! Mormor, mamma och ett litet barn!
Barnets mamma hann protestera först.
Varpå damen raskt fyller på:
-Men ni är ju så otroligt lika!
Eventuellt lider damen i fråga av ett gravt synfel, och i så fall är det naturligtvis synd om henne. Men jag tror inte att någon med ledsyn begåvad kan finna stora likheter mellan oss – jo, mellan barnet och hans mamma, absolut – men jag passar liksom inte in i mönstret. Det är vi tämligen överens om, mamman och jag.
Fast egentligen skulle jag ju bli smickrad. Och, för tydlighets skull, upprörd blir jag inte heller. I sak har damen rätt: nog skulle jag kunna vara mammans mamma, folk har väl fött barn i tonåren i århundraden och gör så fortfarande. Läste nyss om en flicka som hade två egna telningar. Själv hade hon nyss fyllt sexton.
Dessutom borde jag börja vänja mig, för jag har kallats mormor vid fler tillfällen, och överlevt alldeles utmärkt.
Första gången var det dock mindre kul.
Min egen förstfödde låg i babylift när maken och jag klev in med honom på klassiska konditoriet Ofvandals i Uppsala – jag hade aldrig varit där, så det var rena turistvisiten. Där satt vi med var sin kaka i godan ro när en okänd medfikare glatt konstaterade att vi som kunde gå ut med våra barnbarn hade det trevligt, minsann. Det kändes lite som att få IG i föräldraskap. För gammal!
Visst, vi hade lagt tonåren långt bakom oss när vi började reproduktionen. Men jag hade en bit kvar till 40 – i dag är förstföderskor inte sällan till och med 45. Det kan naturligtvis vara en efterhandskonstruktion, men jag är fortfarande rätt nöjd med att jag väntade så pass länge med att utforska mammarollen.
En släkting som står i begrepp att fylla 60 väntar barn. Parallellt med att den första kullen producerar barnbarn.
Jo, han är man förstås, då går det an…
Nu känner jag som ni förstår ingen som helst brådska att skaffa en äkta farmors- eller mormors-etikett.
Min egen mamma fick min syster väldigt tidigt och blev mormor innan hon fyllt 41. Min syster har i sin tur sju barnbarn.
Och rätt som det är himlar någon välmenande med ögonen och undrar om jag inte LÄNGTAR efter barnbarn.
Nej, det gör jag faktiskt inte.
Rätt som det är får jag väl ett igen. Även om det är fel och så att säga bara till låns.
Tids nog är de här, de rara små liven som sägs föryngra och förgylla på livets höst.
För även om jag åtminstone i vissa ögon är en gammal mamma hinner jag säkert bli mormor. Också.
Ingen brådska för min del!
Copyright Klimakteriehäxan
Ett brev till Mr President
Stödet för USA:s president George W Bush dalar.
Enligt en alldeles ny opinionsundersökning som redovisas i dag är bara var tredje amerikan nöjd med hans politik.
Den sviktande populariteten tar sig självklart olika uttryck.
Ett exempel kom till min mailbox i går, avsänt av en Väninna i Utlandet - den här gången en som är bosatt i just USA.
En man som avslutat sin militära karriär skickar tillbaka sina hedersbetygelser till presidenten och förklarar varför.
Brevet påstås vara autentiskt och jag har ingen anledning att betvivla det. Men heller inget bevis för äktheten, förstås. Brevet åtföljs dock av upplysningen att det är Joes församlingspräst i Orlando, Florida, som sänt det vidare.
Så här lyder det i alla fall:
Saturday 04 March 2006
President George W. Bush
The White House
1600 Pennsylvania Avenue NW
Washington, D.C. 20500
Dear Mr. President:
As a young man I was honored to serve our nation as a commissioned officer and helicopter pilot in the US Navy. Before me in WWII, my father defended the country spending two years in the Pacific aboard the USS Hornet (CV-14). We were patriots sworn "to protect and defend". Today I conclude that you have dishonored our service and the Constitution and principles of our oath. My dad was buried with full military honors so I cannot act for him. But for myself, I return enclosed the symbols of my years of service: the shoulder boards of my rank and my Naval Aviator's wings.
Until your administration, I believed it was inconceivable that the United States would ever initiate an aggressive and preemptive war against a country that posed no threat to us. Until your administration, I thought it was impossible for our nation to take hundreds of persons into custody without provable charges of any kind, and to "disappear" them into holes like Gitmo, Abu Ghraib and Bagram. Until your administration, in my wildest legal fantasy I could not imagine a US Attorney General seeking to justify torture or a President first stating his intent to veto an anti-torture law, and then adding a "signing statement" that he intends to ignore such law as he sees fit. I do not want these things done in my name.
As a citizen, a patriot, a parent and grandparent, a lawyer and law teacher I am left with such a feeling of loss and helplessness. I think of myself as a good American and I ask myself what can I do when I see the face of evil? Illegal and immoral war, torture and confinement for life without trial have never been part of our Constitutional tradition. But my vote has become meaningless because I live in a safe district drawn by your political party. My congressman is unresponsive to my concerns because his time is filled with lobbyists' largess. Protests are limited to your "free speech zones", out of sight of the parade. Even speaking openly is to risk being labeled un-American, pro-terrorist or anti-troops. And I am a disciplined pacifist, so any violent act is out of the question.
Nevertheless, to remain silent is to let you think I approve or support your actions. I do not. So, I am saddened to give up my wings and bars. They were hard won and my parents and wife were as proud as I was when I earned them over forty years ago. But I hate the torture and death you have caused more than I value their symbolism. Giving them up makes me cry for my beloved country.
Joseph W. DuRocher
Enligt en alldeles ny opinionsundersökning som redovisas i dag är bara var tredje amerikan nöjd med hans politik.
Den sviktande populariteten tar sig självklart olika uttryck.
Ett exempel kom till min mailbox i går, avsänt av en Väninna i Utlandet - den här gången en som är bosatt i just USA.
En man som avslutat sin militära karriär skickar tillbaka sina hedersbetygelser till presidenten och förklarar varför.
Brevet påstås vara autentiskt och jag har ingen anledning att betvivla det. Men heller inget bevis för äktheten, förstås. Brevet åtföljs dock av upplysningen att det är Joes församlingspräst i Orlando, Florida, som sänt det vidare.
Så här lyder det i alla fall:
Saturday 04 March 2006
President George W. Bush
The White House
1600 Pennsylvania Avenue NW
Washington, D.C. 20500
Dear Mr. President:
As a young man I was honored to serve our nation as a commissioned officer and helicopter pilot in the US Navy. Before me in WWII, my father defended the country spending two years in the Pacific aboard the USS Hornet (CV-14). We were patriots sworn "to protect and defend". Today I conclude that you have dishonored our service and the Constitution and principles of our oath. My dad was buried with full military honors so I cannot act for him. But for myself, I return enclosed the symbols of my years of service: the shoulder boards of my rank and my Naval Aviator's wings.
Until your administration, I believed it was inconceivable that the United States would ever initiate an aggressive and preemptive war against a country that posed no threat to us. Until your administration, I thought it was impossible for our nation to take hundreds of persons into custody without provable charges of any kind, and to "disappear" them into holes like Gitmo, Abu Ghraib and Bagram. Until your administration, in my wildest legal fantasy I could not imagine a US Attorney General seeking to justify torture or a President first stating his intent to veto an anti-torture law, and then adding a "signing statement" that he intends to ignore such law as he sees fit. I do not want these things done in my name.
As a citizen, a patriot, a parent and grandparent, a lawyer and law teacher I am left with such a feeling of loss and helplessness. I think of myself as a good American and I ask myself what can I do when I see the face of evil? Illegal and immoral war, torture and confinement for life without trial have never been part of our Constitutional tradition. But my vote has become meaningless because I live in a safe district drawn by your political party. My congressman is unresponsive to my concerns because his time is filled with lobbyists' largess. Protests are limited to your "free speech zones", out of sight of the parade. Even speaking openly is to risk being labeled un-American, pro-terrorist or anti-troops. And I am a disciplined pacifist, so any violent act is out of the question.
Nevertheless, to remain silent is to let you think I approve or support your actions. I do not. So, I am saddened to give up my wings and bars. They were hard won and my parents and wife were as proud as I was when I earned them over forty years ago. But I hate the torture and death you have caused more than I value their symbolism. Giving them up makes me cry for my beloved country.
Joseph W. DuRocher
måndag, mars 13, 2006
Matglad
Tänker du på vad du äter?
Aftonbladet ställde frågan i veckan som gick.
Och jag kände mig manad att svara, men kom inte till skott.
Det gjorde däremot Tjocka tanten, och hon har gjort det på ett sätt så att jag känner igen mig alldeles för väl.
Ta till exempel svaret på fråga 4, den som lett till rubriken:
Tänker du på vad du äter?
Hela tiden. Tanten brukar tänka att "nu äter jag spagetti med köttfärssås och det är går ju alltid ner. Speciellt med lite parmesanost, eller ganska mycket förresten, och herregud vad mätt man blev, ska vi ta kaffe och en liten chokladbit på maten?"
Oj så bekant det låter.
På en punkt går dock våra erfarenheter i sär: kanel skär sig med semla, i min värld i alla fall.
Aftonbladet ställde frågan i veckan som gick.
Och jag kände mig manad att svara, men kom inte till skott.
Det gjorde däremot Tjocka tanten, och hon har gjort det på ett sätt så att jag känner igen mig alldeles för väl.
Ta till exempel svaret på fråga 4, den som lett till rubriken:
Tänker du på vad du äter?
Hela tiden. Tanten brukar tänka att "nu äter jag spagetti med köttfärssås och det är går ju alltid ner. Speciellt med lite parmesanost, eller ganska mycket förresten, och herregud vad mätt man blev, ska vi ta kaffe och en liten chokladbit på maten?"
Oj så bekant det låter.
På en punkt går dock våra erfarenheter i sär: kanel skär sig med semla, i min värld i alla fall.
söndag, mars 12, 2006
Min säng - en snarkofag
Fick nyss telefonsamtal från bekanta som tagit ledigt från vintern.
De ringde från Teneriffa.
Från stranden i Playa de las Americas. Samma strand som flaggade rött och var så gott som öde när jag och dottern var där.
Nu är det ungefär 30 grader varmt, solsken, lätta fläktar i luften, snälla vågor. Badvänligt.
Olika falla ödets lotter.
En vecka har gått sedan vi kom hem. Samtidigt slutade uppenbarligen också vädergudarna att misshandla Kanarieöarna.
Den beige färgton som åtminstone näsan hade när vi landade på Arlanda är borta.
Ger mig i alla fall tillfälle att upprepa Lena PH:s suveräna uttalande om solbrännans viktighet:
-Solbränna? Varför ska man hålla på med sånt? Det är ju ändå de vita bitarna grabbarna är intresserade av!
Och frågan är: vad har man i övrigt kvar efter en vecka i vardagen?
Rösten har, sent omsider, återvänt, i alla fall i nästan normalt skick.
Men snarkar, det gör jag uppenbarligen fortfarande.
Vilket inte gör mig det minsta glad, men förmodligen tröttare.
Möjligen kan jag söka tröst i den statistik som säger, att snarkning bland kvinnor blir allt vanligare. Av alla tjejer som fyllt 20 är 7,4 procent storsnarkare. Bland de som fyllt 50 är snarkarkvoten den dubbla, 15 procent, enligt forskare på Akademiska Sjukhuset i Uppsala.
Snarkning är störande för säng- och rumskamrater. Snarkning är gruvligt osexigt, oavsett könstillhörighet. Snarkning är ett tillstånd som hotar hälsa och välbefinnande. Öronproppar hjälper bara delvis, det kan dottern intyga.
Många gånger de senaste dagarna har jag tänkt på min kompis B, som snarkade värre än värst. Vi var strax över 20, kamperade ihop rätt så ofta, och hon gjorde det med viss risk för livet, eftersom jag blev så hiskeligt irriterad, provocerad och superstörd av hennes timmerstockar, som fick gardiner och tältdukar att fladdra och närboende att klaga.
Jag kände något som måste liknas vid mordlust när hon sågade på, totalt ovetande om sin decibelnivå som absolut hade kvalat in som sanitär olägenhet var som helst. Dock klagade aldrig hennes övernattande herrar, vilket jag ständigt förundrades över.
Men B snarkade vidare och blev trots det både sambo, förlovad och lyckligt gift, i ett par omgångar till och med. Så man ska inte tro att snarkofagen leder raka spåret till glasberget, för så är det alltså inte.
I mitt sängkammarliv har jag många gånger bråkat på den djupt sovande maken för att få honom att rulla runt, byta sida, stänga munnen, helt enkelt bli tyst.
Nu är det han som får igen, med råge, verkar det som, för jag tycks snarka oavsett kroppsställning och med stängd mun, dessutom.
Än så länge hyser jag en stillsam förhoppning att när min hals är helt återställd ska jag också vara en mera tystsovande människa.
Andra orsaker till snarkning än förkylningsliknande tillstånd är bl a övervikt och dålig kondition – och nog för att jag borde gå ner tio kilo, men SÅ tjock är jag väl inte? Gympar gör jag också, faktiskt ungefär tre gånger i veckan, påspätt med en och annan promenad.
Borde alltså inte snarka.
Men så är det förstås det där med åldern och hormonerna. Musklerna kring svalget kan bli slappare i takt med minskad österogenproduktion – och det hjälper inget step up-pass mot.
En klen tröst får väl då vara att jag inte är ute och raggar förtvivlat efter någon att dela säng med.
För det här med ”i nöd och lust”, det måste ju rimligen också omfatta det elände som går under beteckningen snarkning.
Som därmed fungerar som rena vaccineringen mot amorösa eskapader.
Ifall man nu skulle råka behöva en sådan.
Copyright Klimakteriehäxan
De ringde från Teneriffa.
Från stranden i Playa de las Americas. Samma strand som flaggade rött och var så gott som öde när jag och dottern var där.
Nu är det ungefär 30 grader varmt, solsken, lätta fläktar i luften, snälla vågor. Badvänligt.
Olika falla ödets lotter.
En vecka har gått sedan vi kom hem. Samtidigt slutade uppenbarligen också vädergudarna att misshandla Kanarieöarna.
Den beige färgton som åtminstone näsan hade när vi landade på Arlanda är borta.
Ger mig i alla fall tillfälle att upprepa Lena PH:s suveräna uttalande om solbrännans viktighet:
-Solbränna? Varför ska man hålla på med sånt? Det är ju ändå de vita bitarna grabbarna är intresserade av!
Och frågan är: vad har man i övrigt kvar efter en vecka i vardagen?
Rösten har, sent omsider, återvänt, i alla fall i nästan normalt skick.
Men snarkar, det gör jag uppenbarligen fortfarande.
Vilket inte gör mig det minsta glad, men förmodligen tröttare.
Möjligen kan jag söka tröst i den statistik som säger, att snarkning bland kvinnor blir allt vanligare. Av alla tjejer som fyllt 20 är 7,4 procent storsnarkare. Bland de som fyllt 50 är snarkarkvoten den dubbla, 15 procent, enligt forskare på Akademiska Sjukhuset i Uppsala.
Snarkning är störande för säng- och rumskamrater. Snarkning är gruvligt osexigt, oavsett könstillhörighet. Snarkning är ett tillstånd som hotar hälsa och välbefinnande. Öronproppar hjälper bara delvis, det kan dottern intyga.
Många gånger de senaste dagarna har jag tänkt på min kompis B, som snarkade värre än värst. Vi var strax över 20, kamperade ihop rätt så ofta, och hon gjorde det med viss risk för livet, eftersom jag blev så hiskeligt irriterad, provocerad och superstörd av hennes timmerstockar, som fick gardiner och tältdukar att fladdra och närboende att klaga.
Jag kände något som måste liknas vid mordlust när hon sågade på, totalt ovetande om sin decibelnivå som absolut hade kvalat in som sanitär olägenhet var som helst. Dock klagade aldrig hennes övernattande herrar, vilket jag ständigt förundrades över.
Men B snarkade vidare och blev trots det både sambo, förlovad och lyckligt gift, i ett par omgångar till och med. Så man ska inte tro att snarkofagen leder raka spåret till glasberget, för så är det alltså inte.
I mitt sängkammarliv har jag många gånger bråkat på den djupt sovande maken för att få honom att rulla runt, byta sida, stänga munnen, helt enkelt bli tyst.
Nu är det han som får igen, med råge, verkar det som, för jag tycks snarka oavsett kroppsställning och med stängd mun, dessutom.
Än så länge hyser jag en stillsam förhoppning att när min hals är helt återställd ska jag också vara en mera tystsovande människa.
Andra orsaker till snarkning än förkylningsliknande tillstånd är bl a övervikt och dålig kondition – och nog för att jag borde gå ner tio kilo, men SÅ tjock är jag väl inte? Gympar gör jag också, faktiskt ungefär tre gånger i veckan, påspätt med en och annan promenad.
Borde alltså inte snarka.
Men så är det förstås det där med åldern och hormonerna. Musklerna kring svalget kan bli slappare i takt med minskad österogenproduktion – och det hjälper inget step up-pass mot.
En klen tröst får väl då vara att jag inte är ute och raggar förtvivlat efter någon att dela säng med.
För det här med ”i nöd och lust”, det måste ju rimligen också omfatta det elände som går under beteckningen snarkning.
Som därmed fungerar som rena vaccineringen mot amorösa eskapader.
Ifall man nu skulle råka behöva en sådan.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, mars 11, 2006
Krogliv i bokform
Ibland får jag för mig att så gott som varenda människa jag känner någon gång, på något stadium i livet, velat öppna en krog. En alldeles egen restaurang där maten är god, vacker, nyttig och överkomlig i pris. Ett ställe dit de hungriga vallfärdar och aldrig blir besvikna. En matservering som aldrig får växtvärk eller hybris eller en elak släng av något cuisine som bara krånglar till allt och som dessutom krymper varje rätt tills inget är större än en sandwich på 50-talet.
På vintern finns mustiga soppor, på sommaren är salladerna fräschast i stan. I båda fallen är kombinationerna av ingredienser nya och förtrollande, smaklökarna dansar felfri och känsloladdad tango när kocken spelar upp hela sitt register. Brödet är alltid nybakat, fisken sprattlar fortfarande på väg in i kylen, djurarten kackerlacka finns inte på en mils avstånd.
Alla i personalen är lagligen anställda och har bra, välförtjänta, löner. Garderoben är gratis. Dricksen är frivillig, på riktigt.
Framgångskonceptet är idiotsäkert, kockens stjärnstatus kommer som ett brev på posten, krogrecensenterna jublar i kapp med gästerna – inte sant?
Nu behöver man ju för all del inte leta särskilt länge för att upptäcka, att det uppenbarligen är lite svårare än så.
Restauranger byter ägare, namn och inriktning snabbare än en månadsavlönad hinner avverka ett häfte Rikskuponger. Maffiametoder, svartjobb, kassafusk, utspädda drinkar, köbråk hör till vardagslivet på krogen.
Därför passar det inte illa att förlägga handlingen till en och annan roman till krogmiljö.
Kajsa Ingmarssons ”Små citroner gula” är en sådan som gått hem med besked hos bokläsarna. Vi hänger med från korvkiosken till fina franska guldkrogen för att hamna på lunchsylta i Skärholmen och så då, så småningom, på det som just ska bli den förverkligade drömmen – en krog som nästan blir huvudpersonens egen.
Det känns fullständigt trovärdigt både när lyxkrogens franske demonchef försöker våldta sin snygga hovmästarinna nere i vinkällaren och när personalen står på tå inför den man tror är tidningsdrakens allsmäktiga krogbedömare. Och desperationen när gästerna inte kommer medan alla investeringar står och tickar pengar, den tror man också på.
Betydligt färre läsare har hittat till ”Coola krogen” av Lena Kallenberg. Det är en märkvärdig bok därför att den lär vara det första originalmanus som kommit ut under etiketten En Bok För Alla – kanske minns ni hur det äventyret startade? Alla böcker kostade 5 kronor, och i den brokiga skaran titlar fanns riktiga guldkorn som gjorde det värt att köpa allihop och botanisera i högen.
Nu för tiden kostar böckerna mer, fast inte så mycket, och Lena Kallenberg tar också hon med sig läsarna bakom svängdörrarna på krogen. Fiffel och båg, självklart, stenhård konkurrens med tillåtna och otillåtna medel, lite romantik och lite om mat. Och man vill veta hur det ska sluta. Författarinnan måste ha gjort ett och annat studiebesök i äkta restaurangmiljö, precis som jag tror att Kajsa Ingemarsson har gjort.
En som hade researchen klar sedan länge, det är Anthony Bourdain, kock i stjärnklass, som för några år sedan debuterade som författare och gav ut självbiografiska ”Kitchen Confidential”.
För den som vill ha lite mer inblick i de äkta miljöerna, inte bara förströelseläsning, är den boken vida överlägsen de snällare svenska romanerna.
Bourdains expertkunskaper lyser igenom, fast det blir underhållande ändå. Här finns kampen om råvarorna, de allestädes närvarande drogerna, de stora pengarna, statuskrogarna, misstagen, lyckträffarna, de internationella utblickarna. Karriärer som går brant uppåt för att sedan störtdyka ner i arbetslöshet och total misär.
”Kitchen Confidential” har också blivit tv-serie (2005), men den har så vitt jag vet inte visats här i Sverige, i alla fall inte ännu. Att det finns dramatik att ta vara på, det framgår tydligt om man kollar Bourdains bakgrund.
Under 28 års yrkesliv har han varit med om det mesta, från råttinvasion till servitörer som sätter knivar i varandra. Han minns en gäst som fick glasbitar i den panerade kalvkotletten mitt under middagsrusningen och skrikande och blödande fick tas om hand – om den hungrige överlevde framgår inte. Begagnade plåster, hårtussar och metallbitar i Salade Nicoise finns med, liksom rejäla slagsmål mellan uteätarna.
Krogliv kan uppenbarligen bjuda på lite av varje. Och för den som inte är av den rätta, äventyrliga, sorten är det kanske allra lugnast att hämta insikterna där de redan lagrats, alltså mellan bokens hårda pärmar.
Tills tiden är mogen och man mot alla odds trots allt öppnar eget, alltså.
Copyright Klimakteriehäxan
På vintern finns mustiga soppor, på sommaren är salladerna fräschast i stan. I båda fallen är kombinationerna av ingredienser nya och förtrollande, smaklökarna dansar felfri och känsloladdad tango när kocken spelar upp hela sitt register. Brödet är alltid nybakat, fisken sprattlar fortfarande på väg in i kylen, djurarten kackerlacka finns inte på en mils avstånd.
Alla i personalen är lagligen anställda och har bra, välförtjänta, löner. Garderoben är gratis. Dricksen är frivillig, på riktigt.
Framgångskonceptet är idiotsäkert, kockens stjärnstatus kommer som ett brev på posten, krogrecensenterna jublar i kapp med gästerna – inte sant?
Nu behöver man ju för all del inte leta särskilt länge för att upptäcka, att det uppenbarligen är lite svårare än så.
Restauranger byter ägare, namn och inriktning snabbare än en månadsavlönad hinner avverka ett häfte Rikskuponger. Maffiametoder, svartjobb, kassafusk, utspädda drinkar, köbråk hör till vardagslivet på krogen.
Därför passar det inte illa att förlägga handlingen till en och annan roman till krogmiljö.
Kajsa Ingmarssons ”Små citroner gula” är en sådan som gått hem med besked hos bokläsarna. Vi hänger med från korvkiosken till fina franska guldkrogen för att hamna på lunchsylta i Skärholmen och så då, så småningom, på det som just ska bli den förverkligade drömmen – en krog som nästan blir huvudpersonens egen.
Det känns fullständigt trovärdigt både när lyxkrogens franske demonchef försöker våldta sin snygga hovmästarinna nere i vinkällaren och när personalen står på tå inför den man tror är tidningsdrakens allsmäktiga krogbedömare. Och desperationen när gästerna inte kommer medan alla investeringar står och tickar pengar, den tror man också på.
Betydligt färre läsare har hittat till ”Coola krogen” av Lena Kallenberg. Det är en märkvärdig bok därför att den lär vara det första originalmanus som kommit ut under etiketten En Bok För Alla – kanske minns ni hur det äventyret startade? Alla böcker kostade 5 kronor, och i den brokiga skaran titlar fanns riktiga guldkorn som gjorde det värt att köpa allihop och botanisera i högen.
Nu för tiden kostar böckerna mer, fast inte så mycket, och Lena Kallenberg tar också hon med sig läsarna bakom svängdörrarna på krogen. Fiffel och båg, självklart, stenhård konkurrens med tillåtna och otillåtna medel, lite romantik och lite om mat. Och man vill veta hur det ska sluta. Författarinnan måste ha gjort ett och annat studiebesök i äkta restaurangmiljö, precis som jag tror att Kajsa Ingemarsson har gjort.
En som hade researchen klar sedan länge, det är Anthony Bourdain, kock i stjärnklass, som för några år sedan debuterade som författare och gav ut självbiografiska ”Kitchen Confidential”.
För den som vill ha lite mer inblick i de äkta miljöerna, inte bara förströelseläsning, är den boken vida överlägsen de snällare svenska romanerna.
Bourdains expertkunskaper lyser igenom, fast det blir underhållande ändå. Här finns kampen om råvarorna, de allestädes närvarande drogerna, de stora pengarna, statuskrogarna, misstagen, lyckträffarna, de internationella utblickarna. Karriärer som går brant uppåt för att sedan störtdyka ner i arbetslöshet och total misär.
”Kitchen Confidential” har också blivit tv-serie (2005), men den har så vitt jag vet inte visats här i Sverige, i alla fall inte ännu. Att det finns dramatik att ta vara på, det framgår tydligt om man kollar Bourdains bakgrund.
Under 28 års yrkesliv har han varit med om det mesta, från råttinvasion till servitörer som sätter knivar i varandra. Han minns en gäst som fick glasbitar i den panerade kalvkotletten mitt under middagsrusningen och skrikande och blödande fick tas om hand – om den hungrige överlevde framgår inte. Begagnade plåster, hårtussar och metallbitar i Salade Nicoise finns med, liksom rejäla slagsmål mellan uteätarna.
Krogliv kan uppenbarligen bjuda på lite av varje. Och för den som inte är av den rätta, äventyrliga, sorten är det kanske allra lugnast att hämta insikterna där de redan lagrats, alltså mellan bokens hårda pärmar.
Tills tiden är mogen och man mot alla odds trots allt öppnar eget, alltså.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, mars 10, 2006
På jakt efter lite jubileumslyx
Hur uppvaktar man lämpligast sin själs älskade på årsdag av första mötet/bröllopet eller något annat datum värt att komma ihåg?
Väninnan i Utlandet lider av idébrist och jag kunde inte bistå henne.
Men hon hittade sin livskamrat på vårkanten och försöker hitta på nya sätt att högtidlighålla detta, år efter år, trogen principen att man ska vara snäll mot sig/varandra så länge man har sig/varandra.
De har ”gjort” spännande platser som Miami, Barcelona och Venedig, de är vana resenärer, de är språkkunniga och alls inte luspanka – annat än på de lysande idéerna, då. Möjligen har de dessutom lite knapert med tid att disponera för semesterliknande äventyr.
Det påminner mig om när min man ställde en liknande fråga till en av mina käraste väninnor. Han bad om hjälp med födelsedagspresent till hustrun, alltså till mig. Och fick ett förslag som inte gick av för hackor:
-Boka biljetter på Concorden till New York, ät middag på en bra restaurang och åk hem igen, sa hon.
Som idé betraktat var den inte dålig. Men prislappen låg inte inom räckhåll – och faktum är att om jag skulle ha blivit uppvaktad på det där viset hade jag nog blivit tvärarg.
Åka till New York, äta middag – och sen direkt hem igen?!?!
Nä men hallå! Rena vansinnet! The Big Apple stannar man kvar i, åtminstone några dagar, innan man trasslar sig hem igen, med jet lag och allt.
Nu har ju Concorden landat för gott (utan att jag någonsin provflög, förstås) och jag har över huvud taget inte varit i närheten av New York på evigheter.
Så den presentidén var inget att repetera för Väninnan.
Transsibiriska järnvägen?
Göta Kanal?
Sydafrika?
Se där tre sinsemellan väldigt olika sorters äventyr som jag skulle kunna tänka mig om plånboken skulle tillåta.
Väninnan har varit inne och rekat på tågspåret redan – se här:
”Sex dagar på Orient Expressen - Paris-Budapest-Bukarest-Istanbul – kostar per person (i och för sig helpension) håll i dig! 6.628 Euros. AAHHH! Man undrar vad de 28 på slutet står för - flik-uppvikt toapapper, kanske.”
Ishotellet i Jukkasjärvi vore förstås lite billigare och exotiskt så det räcker – men hinner kanske stänga för säsongen innan Den Romantiska Minnesdagen infaller.
Det lär ju vara häftigt där uppe i polarnatten. Fast kallt.
På plussidan kan man väl i alla fall hävda att det är myggfritt.
Väninnan tar gärna emot fler uppslag.
Originalitet inget hinder!
Copyright Klimakteriehäxan
Väninnan i Utlandet lider av idébrist och jag kunde inte bistå henne.
Men hon hittade sin livskamrat på vårkanten och försöker hitta på nya sätt att högtidlighålla detta, år efter år, trogen principen att man ska vara snäll mot sig/varandra så länge man har sig/varandra.
De har ”gjort” spännande platser som Miami, Barcelona och Venedig, de är vana resenärer, de är språkkunniga och alls inte luspanka – annat än på de lysande idéerna, då. Möjligen har de dessutom lite knapert med tid att disponera för semesterliknande äventyr.
Det påminner mig om när min man ställde en liknande fråga till en av mina käraste väninnor. Han bad om hjälp med födelsedagspresent till hustrun, alltså till mig. Och fick ett förslag som inte gick av för hackor:
-Boka biljetter på Concorden till New York, ät middag på en bra restaurang och åk hem igen, sa hon.
Som idé betraktat var den inte dålig. Men prislappen låg inte inom räckhåll – och faktum är att om jag skulle ha blivit uppvaktad på det där viset hade jag nog blivit tvärarg.
Åka till New York, äta middag – och sen direkt hem igen?!?!
Nä men hallå! Rena vansinnet! The Big Apple stannar man kvar i, åtminstone några dagar, innan man trasslar sig hem igen, med jet lag och allt.
Nu har ju Concorden landat för gott (utan att jag någonsin provflög, förstås) och jag har över huvud taget inte varit i närheten av New York på evigheter.
Så den presentidén var inget att repetera för Väninnan.
Transsibiriska järnvägen?
Göta Kanal?
Sydafrika?
Se där tre sinsemellan väldigt olika sorters äventyr som jag skulle kunna tänka mig om plånboken skulle tillåta.
Väninnan har varit inne och rekat på tågspåret redan – se här:
”Sex dagar på Orient Expressen - Paris-Budapest-Bukarest-Istanbul – kostar per person (i och för sig helpension) håll i dig! 6.628 Euros. AAHHH! Man undrar vad de 28 på slutet står för - flik-uppvikt toapapper, kanske.”
Ishotellet i Jukkasjärvi vore förstås lite billigare och exotiskt så det räcker – men hinner kanske stänga för säsongen innan Den Romantiska Minnesdagen infaller.
Det lär ju vara häftigt där uppe i polarnatten. Fast kallt.
På plussidan kan man väl i alla fall hävda att det är myggfritt.
Väninnan tar gärna emot fler uppslag.
Originalitet inget hinder!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, mars 09, 2006
Att lära sig gå
Ett litet färskt semesterminne till vill jag dela med er.
Det gäller Ville.
Ville är dryga året och flög till Teneriffa nyligen med mamma och pappa. Vi bodde på samma hotell, en sympatisk anläggning med uppvärmd pool och en grund avdelning för barn.
Ville har nyss börjat gå.
Vi kunde med andlös spänning följa hans turer i hotellets trädgård. Ut på kanten till stora poolen, som grundast 130 cm – ett ofantligt djup jämfört med lille Ville. En överhalning får pappa att kasta sig framåt, men Ville tippar tillbaka och stannar på land.
Sekunden senare är han på väg att gena över poolhörnet. Mammas arm ändrar hans färdriktning, Ville är fortfarande torr.
Pladask hamnar han på rumpan i brist på balans, men han har ju så att säga stötdämpare. Upp igen, ny irrfärd, nu i hög fart. Pappa efter, mamma försöker blunda och utsätta näsan för solen – det handlar ju ändå om delat ansvar, eller hur?
Ville står på ett ben, barnpoolens vattenyta är centimeter bort, pappa slänger sig, fångar grabben i sista sekund.
Det är då dottern, som följer dramat lika intresserat som jag, gör mig uppmärksam på Villes klädsel.
Han har en t-tröja av vanligt snitt.
Men mönstret har jag aldrig förut skådat.
En varningsskylt.
Och så texten, med stora bokstäver: ÖVNINGSGÅR.
Genialt. Det är ju det han gör, lille Ville.
På kvällen letar dottern och jag efter ett trevligt middagsställe. Hon har satt på sig sitt enda par högklackade skor, svarta sandaler, ett snyggt reakap från i fjol som inte kommit till särskilt flitig användning. Det handlar mer om Vans och gympaskor för hennes del.
-Mamma, säger dottern, jag borde ha en sån tröja som Ville.
-Nu när jag övningsgår.
Påminns också om första sms-et från sonen, numera furir!, när han som nyinryckt 19-årig soldat meddelade: I dag har jag fått lära mig att gå.
Övning ger som bekant färdighet.
Sonen kan numera marschera i takt, dottern klarade sig riktigt bra på klackarna, och Villes gångart blev säkrare på bara en vecka.
Och tesen att man lär så länge man lever är ånyo bevisad.
Copyright Klimakteriehäxan
Det gäller Ville.
Ville är dryga året och flög till Teneriffa nyligen med mamma och pappa. Vi bodde på samma hotell, en sympatisk anläggning med uppvärmd pool och en grund avdelning för barn.
Ville har nyss börjat gå.
Vi kunde med andlös spänning följa hans turer i hotellets trädgård. Ut på kanten till stora poolen, som grundast 130 cm – ett ofantligt djup jämfört med lille Ville. En överhalning får pappa att kasta sig framåt, men Ville tippar tillbaka och stannar på land.
Sekunden senare är han på väg att gena över poolhörnet. Mammas arm ändrar hans färdriktning, Ville är fortfarande torr.
Pladask hamnar han på rumpan i brist på balans, men han har ju så att säga stötdämpare. Upp igen, ny irrfärd, nu i hög fart. Pappa efter, mamma försöker blunda och utsätta näsan för solen – det handlar ju ändå om delat ansvar, eller hur?
Ville står på ett ben, barnpoolens vattenyta är centimeter bort, pappa slänger sig, fångar grabben i sista sekund.
Det är då dottern, som följer dramat lika intresserat som jag, gör mig uppmärksam på Villes klädsel.
Han har en t-tröja av vanligt snitt.
Men mönstret har jag aldrig förut skådat.
En varningsskylt.
Och så texten, med stora bokstäver: ÖVNINGSGÅR.
Genialt. Det är ju det han gör, lille Ville.
På kvällen letar dottern och jag efter ett trevligt middagsställe. Hon har satt på sig sitt enda par högklackade skor, svarta sandaler, ett snyggt reakap från i fjol som inte kommit till särskilt flitig användning. Det handlar mer om Vans och gympaskor för hennes del.
-Mamma, säger dottern, jag borde ha en sån tröja som Ville.
-Nu när jag övningsgår.
Påminns också om första sms-et från sonen, numera furir!, när han som nyinryckt 19-årig soldat meddelade: I dag har jag fått lära mig att gå.
Övning ger som bekant färdighet.
Sonen kan numera marschera i takt, dottern klarade sig riktigt bra på klackarna, och Villes gångart blev säkrare på bara en vecka.
Och tesen att man lär så länge man lever är ånyo bevisad.
Copyright Klimakteriehäxan
Lila och röd hatt, någon?
Väninnan i utlandet mailade mig en liten kommentar till gårdagen, alltså den internationella kvinnodagen.
Tycker den är värd att delas av fler - hon skriver att texten finns på ett tidningsurklipp så gammalt att det gulnat. Men budskapet känns aktuellt. Och en liten språkövning kan aldrig vara fel.
Lila med röd hatt till, någon?
When I am an old woman I shall wear purple
With a red hat which does not go
and does not suit me
And I shall spend my pension on Brandy and summer gloves
And satin sandals - and say we have no money for butter
I shall sit down on the pavement when I am tired
And gobble up samples in shops and press alarm bells
And run my stick along the public railings
And make up for the sobriety of my youth.
I shall go out in my slippers in the rain
And pick flowers in other people gardens
And learn to spit
You can wear terrible shirts and grow more fat
And eat three pounds of sausages at a go
Or only bread and pickles for a week
And hoard pens and pencils and beer mats
And things in boxes
But now we must have clothes that keep us dry
and pay our rent and not swear in the street
And set a good example for the children
We will have friends to dinner and read the papers
But maybe I ought to practise a little now?
So people that know me are not too shocked and surprised
When suddenly I am old and start to wear purple?
Klimakteriehäxan tackar väninnan för lånet!
Tycker den är värd att delas av fler - hon skriver att texten finns på ett tidningsurklipp så gammalt att det gulnat. Men budskapet känns aktuellt. Och en liten språkövning kan aldrig vara fel.
Lila med röd hatt till, någon?
When I am an old woman I shall wear purple
With a red hat which does not go
and does not suit me
And I shall spend my pension on Brandy and summer gloves
And satin sandals - and say we have no money for butter
I shall sit down on the pavement when I am tired
And gobble up samples in shops and press alarm bells
And run my stick along the public railings
And make up for the sobriety of my youth.
I shall go out in my slippers in the rain
And pick flowers in other people gardens
And learn to spit
You can wear terrible shirts and grow more fat
And eat three pounds of sausages at a go
Or only bread and pickles for a week
And hoard pens and pencils and beer mats
And things in boxes
But now we must have clothes that keep us dry
and pay our rent and not swear in the street
And set a good example for the children
We will have friends to dinner and read the papers
But maybe I ought to practise a little now?
So people that know me are not too shocked and surprised
When suddenly I am old and start to wear purple?
Klimakteriehäxan tackar väninnan för lånet!
onsdag, mars 08, 2006
Tröstlöst att vara röstlös
Jag verkar inte längre vara röstberättigad.
Alltihop började för en vecka sedan. Blev knallhes under semestern på Teneriffa.
Det ofattbara har alltså hänt: jag har varit (nästan) tyst i en vecka.
För dem som känner mig måste detta framstå som synnerligen märkvärdigt.
Men stämbanden lever sitt eget liv, och har framgångsrikt motstått såväl spansk som svensk medicinering.
Ju mindre du säger, desto fortare går det över, sa doktorn.
Visst.
Försök själva får ni se hur lätt det är.
Telefonen ringer.
Krax krax.
Folk kommer förbi.
Krax hej krax tack krax hej då krax.
Mobilen illpiper.
Krax.
Kollega "ska bara fråga en grej". Mera krax.
Packar ihop, stänger av, åker hem. Kan jobba lite i hemmets lugna vrå och ensamhet.
Telefonen ringer.
-Hej och god eftermiddag, det är från Amelia. Vi har ett kanonerbjudande!
-Krax.
-Tre nummer för 49 kronor.
-Krax och present? Krax.
-Nej tyvärr, presenterna är slut.
-SLUT? Krax då ska jag ingen tidning ha krax.
Att de inte skäms.
Ringa till en sjuk människa. Van väskryckare, alltid pigg på ett klipp.
Och ha slut på presenterna.
Ingen tröst att hämta där heller.
Det är tröstlöst att vara röstlös.
Nu ska jag ta mig en avsvällande slurk och spreja cortison i snoken.
Vill ha rösträtten tillbaka. (Vi fick den politiska 1921, den privata har vi från dag 1 - med vissa avbrott, alltså).
Snörvel och krax.
Copyright Klimakteriehäxan
Alltihop började för en vecka sedan. Blev knallhes under semestern på Teneriffa.
Det ofattbara har alltså hänt: jag har varit (nästan) tyst i en vecka.
För dem som känner mig måste detta framstå som synnerligen märkvärdigt.
Men stämbanden lever sitt eget liv, och har framgångsrikt motstått såväl spansk som svensk medicinering.
Ju mindre du säger, desto fortare går det över, sa doktorn.
Visst.
Försök själva får ni se hur lätt det är.
Telefonen ringer.
Krax krax.
Folk kommer förbi.
Krax hej krax tack krax hej då krax.
Mobilen illpiper.
Krax.
Kollega "ska bara fråga en grej". Mera krax.
Packar ihop, stänger av, åker hem. Kan jobba lite i hemmets lugna vrå och ensamhet.
Telefonen ringer.
-Hej och god eftermiddag, det är från Amelia. Vi har ett kanonerbjudande!
-Krax.
-Tre nummer för 49 kronor.
-Krax och present? Krax.
-Nej tyvärr, presenterna är slut.
-SLUT? Krax då ska jag ingen tidning ha krax.
Att de inte skäms.
Ringa till en sjuk människa. Van väskryckare, alltid pigg på ett klipp.
Och ha slut på presenterna.
Ingen tröst att hämta där heller.
Det är tröstlöst att vara röstlös.
Nu ska jag ta mig en avsvällande slurk och spreja cortison i snoken.
Vill ha rösträtten tillbaka. (Vi fick den politiska 1921, den privata har vi från dag 1 - med vissa avbrott, alltså).
Snörvel och krax.
Copyright Klimakteriehäxan
Jösses, flickor!
I dag är det alltså Internationella Kvinnodagen igen.
Den 8 mars.
Siv har namnsdag – vilket rimligen betyder att inte så värst många firar av den anledningen i alla fall.
Mest hyllas Kvinnan denna dag i Ryssland, med blommor, vin och choklad. Och varför inte ett teaterbesök? Kulturkonsumenter världen över är ju ofta(st) kvinnor.
Nypremiären på Margareta Garpes och Suzanne Ostens ”Jösses flickor” på Stockholms Stadsteater borde väl ha ägt rum i dag, tycker jag, men det tar ytterligare en månad innan det är dags.
Jag tror inte att jag vågar gå dit hur som helst.
Därför att förra gången det begav sig, på 70-talet, var det en sådan fantastisk föreställning. Jag gick ut därifrån alldeles hög, lycklig – det var teater när den är som allra bäst, det vill säga när den berör sin publik.
Den här gången är det inte den gamla pjäsen rakt av – den har bearbetats, fått en fortsättning och underrubriken ”Återkomsten”.
Kan bara önska att en ny generation får åtminstone hälften så mycket utbyte av den nya uppsättningen – kan vi, vill vi, törs vi?
Ja, vi kan, vi vill och vi törs!
Till några speciella tjejer går i alla fall mina tankar denna dag.
Först till en av mina musikfavoriter, Rigmor Gustafsson, som i dag släpper sin nya cd på den svenska marknaden. ”On my way to you” heter den, och ja, den kommer att hitta hem till mig, ganska snart till och med. Nådig recension i dagens DN. Rigmor kan, vill och törs!
Så har jag en grannfru som fyller år. Också en dam som kan och vill och törs. Jag brukar köpa en rejäl bunt tulpaner till henne – om ett par år blir hon femtio, då får det väl bli något mer substantiellt, men så här års är tulpaner hur som helst ungefär det finaste man kan få (och ge) tycker jag.
Sist men inte minst ska just denna dag C, som jag känt och träffat regelbundet i över trettio år, opereras för bröstcancer. Hon försäkrar att hon är full av optimism och att hon snart ska vara tillbaka på jobbet igen.
Jag kan bara önska att hon får rätt.
Och se något symboliskt i att hon behandlas för denna exklusivt kvinnliga åkomma den 8 mars.
C har inget val – hon måste säga att hon kan, vill och törs.
Så snart det går ska hon också ha en tulpanbukett. En stor.
Copyright Klimakteriehäxan
Den 8 mars.
Siv har namnsdag – vilket rimligen betyder att inte så värst många firar av den anledningen i alla fall.
Mest hyllas Kvinnan denna dag i Ryssland, med blommor, vin och choklad. Och varför inte ett teaterbesök? Kulturkonsumenter världen över är ju ofta(st) kvinnor.
Nypremiären på Margareta Garpes och Suzanne Ostens ”Jösses flickor” på Stockholms Stadsteater borde väl ha ägt rum i dag, tycker jag, men det tar ytterligare en månad innan det är dags.
Jag tror inte att jag vågar gå dit hur som helst.
Därför att förra gången det begav sig, på 70-talet, var det en sådan fantastisk föreställning. Jag gick ut därifrån alldeles hög, lycklig – det var teater när den är som allra bäst, det vill säga när den berör sin publik.
Den här gången är det inte den gamla pjäsen rakt av – den har bearbetats, fått en fortsättning och underrubriken ”Återkomsten”.
Kan bara önska att en ny generation får åtminstone hälften så mycket utbyte av den nya uppsättningen – kan vi, vill vi, törs vi?
Ja, vi kan, vi vill och vi törs!
Till några speciella tjejer går i alla fall mina tankar denna dag.
Först till en av mina musikfavoriter, Rigmor Gustafsson, som i dag släpper sin nya cd på den svenska marknaden. ”On my way to you” heter den, och ja, den kommer att hitta hem till mig, ganska snart till och med. Nådig recension i dagens DN. Rigmor kan, vill och törs!
Så har jag en grannfru som fyller år. Också en dam som kan och vill och törs. Jag brukar köpa en rejäl bunt tulpaner till henne – om ett par år blir hon femtio, då får det väl bli något mer substantiellt, men så här års är tulpaner hur som helst ungefär det finaste man kan få (och ge) tycker jag.
Sist men inte minst ska just denna dag C, som jag känt och träffat regelbundet i över trettio år, opereras för bröstcancer. Hon försäkrar att hon är full av optimism och att hon snart ska vara tillbaka på jobbet igen.
Jag kan bara önska att hon får rätt.
Och se något symboliskt i att hon behandlas för denna exklusivt kvinnliga åkomma den 8 mars.
C har inget val – hon måste säga att hon kan, vill och törs.
Så snart det går ska hon också ha en tulpanbukett. En stor.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, mars 07, 2006
Värt att veta (?) om vin
Visst är det härligt när man bjuds ett glas champagne och både ser och känner hur de små bubblorna ökar på ens välbehag?
Men inte hade jag en aning om hur många bubblor det faktiskt finns i en flaska.
Inte förrän nu. Nu vet jag.
Det ryms 49 miljoner bubblor i en flaska champagne, troligen ingen större skillnad mellan dyra och mindre dyra sorter.
För den som har riktigt gott om pengar att satsa på champagne kan jag förresten tipsa om att hela champagnemärket Taittinger är till salu, det berättar SvD i dag. Priset tippas hamna i närheten av fem miljarder kronor.
Men tänk så många bubblor man får för pengarna!
Och tänk att det i genomsnitt går åt 600 druvor till en flaska vin! Som enligt traditionen ska förslutas med en äkta kork.
100 000 flaskkorkar lyckades man utvinna ur den hittills största avverkade korkeken. Detta hände sig i Alentejo-regionen i Portugal – korkeken är ett av Medelhavsområdets evigt gröna träd (de andra är oliv, lager och myrten, enligt vad jag lärde mig i skolan för mycket länge sedan). Men numera har eken konkurrens av plast och trä, i alla fall i vinsammanhang.
Till sist ett längdrekord.
Det lyder på 53 meter och 32 centimeter.
Längre än så har ingen champagnekork flugit iväg när en flaska har öppnats – men det är ett rekord som kanske inte är värt så mycket beundran, eftersom en skicklig munskänk inte låter korken smälla utan smyger upp den och tar vara på varenda droppe av det goda innehållet…
Må så vara.
Dessa siffror har jag plockat upp ur marsnumret av SAS flygtidning Scanorama. Men vem som stått för denna grundforskning framgår inte – ingen källanvisning finns.
Det är förstås ofta så med värdelöst vetande.
Men lite kul är det i alla fall.
Eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
Men inte hade jag en aning om hur många bubblor det faktiskt finns i en flaska.
Inte förrän nu. Nu vet jag.
Det ryms 49 miljoner bubblor i en flaska champagne, troligen ingen större skillnad mellan dyra och mindre dyra sorter.
För den som har riktigt gott om pengar att satsa på champagne kan jag förresten tipsa om att hela champagnemärket Taittinger är till salu, det berättar SvD i dag. Priset tippas hamna i närheten av fem miljarder kronor.
Men tänk så många bubblor man får för pengarna!
Och tänk att det i genomsnitt går åt 600 druvor till en flaska vin! Som enligt traditionen ska förslutas med en äkta kork.
100 000 flaskkorkar lyckades man utvinna ur den hittills största avverkade korkeken. Detta hände sig i Alentejo-regionen i Portugal – korkeken är ett av Medelhavsområdets evigt gröna träd (de andra är oliv, lager och myrten, enligt vad jag lärde mig i skolan för mycket länge sedan). Men numera har eken konkurrens av plast och trä, i alla fall i vinsammanhang.
Till sist ett längdrekord.
Det lyder på 53 meter och 32 centimeter.
Längre än så har ingen champagnekork flugit iväg när en flaska har öppnats – men det är ett rekord som kanske inte är värt så mycket beundran, eftersom en skicklig munskänk inte låter korken smälla utan smyger upp den och tar vara på varenda droppe av det goda innehållet…
Må så vara.
Dessa siffror har jag plockat upp ur marsnumret av SAS flygtidning Scanorama. Men vem som stått för denna grundforskning framgår inte – ingen källanvisning finns.
Det är förstås ofta så med värdelöst vetande.
Men lite kul är det i alla fall.
Eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, mars 06, 2006
Semesterkärlek
Hemma igen, i snö och kyla.
Ideligen kommer jag på mig med att tänka på avskedet. Slutet på en semester som bjudit på ett romantiskt äventyr.
Uppbrottet är stundtals tårfyllt, ganska ömt, många frågetecken.
Ni vet hur det brukar se ut:
sammetsögda grekiska/italienska/spanska Adonis-liknande ynglingar kramar unga söta blondiner i väldigt små kläder. Flickor som just ska resa hem igen, till yllesockor och havregrynsgröt.
Men så var det inte alls den här gången.
Fyra svenska tonårstjejer hade noll uppvaktande ynglingar när det var dags att flyga tillbaka norrut.
Förmodligen var jag och de andra två mammorna alldeles för skräckinjagande - eller så berodde det bara på lågsäsong och dåligt väder. Tjejerna var det definitivt inget fel på!
Det kunde möjligen också handla om en hyggligt vacker amatör-Casanova som just slurpat i sig sista bjuddrinken innan han, på bussens trappsteg, glatt försäkrar att han naturligtvis står där igen, när den svenska ensamresande medelålders kvinnan kommer tillbaka nästa gång.
En slängkyss, sedan är han borta och hon på väg hem, förhoppningsvis några heta minnen rikare.
Inte heller den scenen spelas upp framför våra ögon när vi sitter där och väntar på transferbussen till flygplatsen.
Resväskor, golfbagar och handbagage tornar upp sig, någon vänder sig de sista skälvande minuterna desperat mot solen, andra tömmer den sista ölen.
En eftersläntrare lämnar in rumsnyckeln för sent men slipper bannor. En tant postar sina bortglömda vykort.
Mitt i röran sitter ett par uppspetade på en stenmur framför några kaktusar och en bananstock som än så länge är knallgrön.
Romantiken hade i alla fall spirat under denna kylslagna och solsnåla vecka på Teneriffa.
Han är en skåning, drygt femtio, med lite dubbelhaka och exklusiva gympadojor.
Hon är ungefär i samma ålder, finlandssvensk, blond, i ljusblå shorts och fotriktiga sandaler.
Han ska åka, hon ska vara kvar.
Hans hand stryker hennes knä, far över hennes hår.
Hennes blick är fjärrskådande.
Det är svårt att hitta orden.
-Det verkar i alla fall bli bättre väder, säger han (fast han menar: törs jag tro på detta?)
-Verkligen på tiden, säger hon (alltså: undrar om du brukar göra så här?)
-Fast i går var det ju soligt, säger han (eg: tycker du att jag duger?)
-Jo men det var ju också första dagen, svarar hon (dvs: kan jag möjligen ha haft lite tur den här gången?)
Så blir det tyst.
Mitt intresse är väckt, min fantasi likaså.
De har väl träffats i baren, stillsam och glest besatt på vårt lugna men trevliga familjehotell. Samtalat lite trevande.
Dansat? Tryckare i så fall, inga snabba låtar.
Sedan en nattlig promenad längs stranden (i rejäl jacka).
Månens skära ligger ned som en båt, stjärnorna glimmar mellan palmbladen. Ljudet av skvalpande vågor som äntligen inte är för höga är en ren njutning.
"Så skimrande var aldrig havet...." och en första kyss, precis som Evert Taube beskrev det.
-När kommer du till Malmö? undrar han. Fortsätter, planerar redan:
-Om du tar flyget till Köpenhamn möter jag dej där, så kan vi göra stan innan vi åker över Sundet!
Hennes svar är ohörbart.
Men han låter verkligen uppriktig. Skulle vilja ha ett entydigt ja, ett datum. En framtid?
I brist på bättre försöker han skämta. Hon skrattar inte. Det var i och för sig ett platt skämt.
Han upprepar det en gång till, lite högre, som vore hon lätt lomhörd - men hon skrattar fortfarande inte. Har tankarna påannat håll, andra ämnen, det är tydligt.
Bussen kommer.
Väskorna börjar rulla kors och tvärs.
Han kysser henne. De sitter kvar. Kysser varandra igen, inte häftigt, mer eftertänksamt.
Tankarna snurrar naturligtvis som tvätt i en centrifug.
Hon hjälper honom med bagaget. Är med ända in i bussen.
Händer kramar varandra. Vinkar.
Hon står kvar på trottoaren och ser efter oss - ja, efter bussen med Honom i, alltså.
Hur historien slutar får vi aldrig veta.
Men det skulle i alla fall bli bättre väder på Teneriffa.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Om du behöver stöd för minnet - här är Evert Taubes vackra text
- nog skulle den kunna handla om en semesterkärlek på Teneriffa?:
Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande,
fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du gick vid min sida
mot solnedgången, aftonen den underbara,
då dina lockar dolde mig för världen,
medan du dränkte alla mina sorger,
älskling, i din första kyss.
Ideligen kommer jag på mig med att tänka på avskedet. Slutet på en semester som bjudit på ett romantiskt äventyr.
Uppbrottet är stundtals tårfyllt, ganska ömt, många frågetecken.
Ni vet hur det brukar se ut:
sammetsögda grekiska/italienska/spanska Adonis-liknande ynglingar kramar unga söta blondiner i väldigt små kläder. Flickor som just ska resa hem igen, till yllesockor och havregrynsgröt.
Men så var det inte alls den här gången.
Fyra svenska tonårstjejer hade noll uppvaktande ynglingar när det var dags att flyga tillbaka norrut.
Förmodligen var jag och de andra två mammorna alldeles för skräckinjagande - eller så berodde det bara på lågsäsong och dåligt väder. Tjejerna var det definitivt inget fel på!
Det kunde möjligen också handla om en hyggligt vacker amatör-Casanova som just slurpat i sig sista bjuddrinken innan han, på bussens trappsteg, glatt försäkrar att han naturligtvis står där igen, när den svenska ensamresande medelålders kvinnan kommer tillbaka nästa gång.
En slängkyss, sedan är han borta och hon på väg hem, förhoppningsvis några heta minnen rikare.
Inte heller den scenen spelas upp framför våra ögon när vi sitter där och väntar på transferbussen till flygplatsen.
Resväskor, golfbagar och handbagage tornar upp sig, någon vänder sig de sista skälvande minuterna desperat mot solen, andra tömmer den sista ölen.
En eftersläntrare lämnar in rumsnyckeln för sent men slipper bannor. En tant postar sina bortglömda vykort.
Mitt i röran sitter ett par uppspetade på en stenmur framför några kaktusar och en bananstock som än så länge är knallgrön.
Romantiken hade i alla fall spirat under denna kylslagna och solsnåla vecka på Teneriffa.
Han är en skåning, drygt femtio, med lite dubbelhaka och exklusiva gympadojor.
Hon är ungefär i samma ålder, finlandssvensk, blond, i ljusblå shorts och fotriktiga sandaler.
Han ska åka, hon ska vara kvar.
Hans hand stryker hennes knä, far över hennes hår.
Hennes blick är fjärrskådande.
Det är svårt att hitta orden.
-Det verkar i alla fall bli bättre väder, säger han (fast han menar: törs jag tro på detta?)
-Verkligen på tiden, säger hon (alltså: undrar om du brukar göra så här?)
-Fast i går var det ju soligt, säger han (eg: tycker du att jag duger?)
-Jo men det var ju också första dagen, svarar hon (dvs: kan jag möjligen ha haft lite tur den här gången?)
Så blir det tyst.
Mitt intresse är väckt, min fantasi likaså.
De har väl träffats i baren, stillsam och glest besatt på vårt lugna men trevliga familjehotell. Samtalat lite trevande.
Dansat? Tryckare i så fall, inga snabba låtar.
Sedan en nattlig promenad längs stranden (i rejäl jacka).
Månens skära ligger ned som en båt, stjärnorna glimmar mellan palmbladen. Ljudet av skvalpande vågor som äntligen inte är för höga är en ren njutning.
"Så skimrande var aldrig havet...." och en första kyss, precis som Evert Taube beskrev det.
-När kommer du till Malmö? undrar han. Fortsätter, planerar redan:
-Om du tar flyget till Köpenhamn möter jag dej där, så kan vi göra stan innan vi åker över Sundet!
Hennes svar är ohörbart.
Men han låter verkligen uppriktig. Skulle vilja ha ett entydigt ja, ett datum. En framtid?
I brist på bättre försöker han skämta. Hon skrattar inte. Det var i och för sig ett platt skämt.
Han upprepar det en gång till, lite högre, som vore hon lätt lomhörd - men hon skrattar fortfarande inte. Har tankarna påannat håll, andra ämnen, det är tydligt.
Bussen kommer.
Väskorna börjar rulla kors och tvärs.
Han kysser henne. De sitter kvar. Kysser varandra igen, inte häftigt, mer eftertänksamt.
Tankarna snurrar naturligtvis som tvätt i en centrifug.
Hon hjälper honom med bagaget. Är med ända in i bussen.
Händer kramar varandra. Vinkar.
Hon står kvar på trottoaren och ser efter oss - ja, efter bussen med Honom i, alltså.
Hur historien slutar får vi aldrig veta.
Men det skulle i alla fall bli bättre väder på Teneriffa.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Om du behöver stöd för minnet - här är Evert Taubes vackra text
- nog skulle den kunna handla om en semesterkärlek på Teneriffa?:
Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande,
fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du gick vid min sida
mot solnedgången, aftonen den underbara,
då dina lockar dolde mig för världen,
medan du dränkte alla mina sorger,
älskling, i din första kyss.
Ingen bra lekkamrat
Ett nytt exemplar av Vårdguiden har just kommit.
Jag råkar bläddra.
Min blick fastnar på en rejäl rubrik, över en hel sida.
"Fästingar inget att leka med" står det.
Och jag som inte ens kunnat drömma om att någon hade försökt.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag råkar bläddra.
Min blick fastnar på en rejäl rubrik, över en hel sida.
"Fästingar inget att leka med" står det.
Och jag som inte ens kunnat drömma om att någon hade försökt.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, mars 04, 2006
Tok-shopping på Teneriffa
Solen skiner igen över Teneriffa.
De röda flaggorna på stranden har bytts mot gröna, man hör fågelsång och knopparna i oleander-buskarna blir fetare och fetare för varje dag.
Och äntligen har det blivit lite shopping.
Det visade sig att affären som hade allt, inte kanske som vi drömt om, men i alla fall som vi behövde, den låg alldeles om hörnet.
Så vi har slagit till. Riktigt tok-shoppat.
Köpt nässpray, alvedon-liknande piller (de medhavda är slut) och något mot total heshet. Samt öronproppar till dottern, som knappt fått en blund i ögonen när jag släppt ut gomseglet i det nattliga vinddraget bland alla svullna slemhinnor och halsmandlar.
Jag har alltså tappat rösten, men låter desto mer när jag sover. Inte bra.
Vi toppade inköpen på Farmacian med en flaska brun-utan-sol, men det är hemligt, så det berättar vi inte för någon.
På det rena nöjeskontot satsade vi på en ny kortlek, eftersom den vi fick med oss hemifrån har en spaderkung med bortslitet hörn och några andra kort som också är lätta att identifiera redan på långt håll. Men döm om min förvåning när det visar sig att vi har köpt "barrajas españolas" - med 50 kort i leken - som har pepparfrukter och annat intressant som symboler.
Det var bara sekunder ifrån att jag hade langat den gamla i soporna innan dottern hejdade mig och undrade om jag kunde spela det där konstiga spelet.
Inte kunde jag det. Och "Barrajas españolas" duger inte till vare sig casino eller skitgubbe.
Vilket påminner mig om en anekdot som tål att återberättas. Den lär vara sann, men det kan jag inte garantera.
Handlar om professorn som enligt sin egen uppfattning blivit fullständigt felplacerad på Nobelfesten. Han sitter inte bland de finaste vetenskapsmännen, som han räknat med, utan har hamnat långt bort fran honnörsbordet och till råga på allt fått en studentska till bordsdam.
Konversationen flyter trögt. Till slut undrar mannen hur gammal hans bordsdam är.
-Tjugoett, svarar flickan.
-Tjugoett? sager mannen.
-Det trodde jag var ett kortspel!
-Det är skitgubbe också, sa flickan.
Nu ska vi ta en omgang casino, så här efter middagen.
I morgon bär det av hemåt igen, med eller utan röst.
Copyright Klimakteriehäxan
De röda flaggorna på stranden har bytts mot gröna, man hör fågelsång och knopparna i oleander-buskarna blir fetare och fetare för varje dag.
Och äntligen har det blivit lite shopping.
Det visade sig att affären som hade allt, inte kanske som vi drömt om, men i alla fall som vi behövde, den låg alldeles om hörnet.
Så vi har slagit till. Riktigt tok-shoppat.
Köpt nässpray, alvedon-liknande piller (de medhavda är slut) och något mot total heshet. Samt öronproppar till dottern, som knappt fått en blund i ögonen när jag släppt ut gomseglet i det nattliga vinddraget bland alla svullna slemhinnor och halsmandlar.
Jag har alltså tappat rösten, men låter desto mer när jag sover. Inte bra.
Vi toppade inköpen på Farmacian med en flaska brun-utan-sol, men det är hemligt, så det berättar vi inte för någon.
På det rena nöjeskontot satsade vi på en ny kortlek, eftersom den vi fick med oss hemifrån har en spaderkung med bortslitet hörn och några andra kort som också är lätta att identifiera redan på långt håll. Men döm om min förvåning när det visar sig att vi har köpt "barrajas españolas" - med 50 kort i leken - som har pepparfrukter och annat intressant som symboler.
Det var bara sekunder ifrån att jag hade langat den gamla i soporna innan dottern hejdade mig och undrade om jag kunde spela det där konstiga spelet.
Inte kunde jag det. Och "Barrajas españolas" duger inte till vare sig casino eller skitgubbe.
Vilket påminner mig om en anekdot som tål att återberättas. Den lär vara sann, men det kan jag inte garantera.
Handlar om professorn som enligt sin egen uppfattning blivit fullständigt felplacerad på Nobelfesten. Han sitter inte bland de finaste vetenskapsmännen, som han räknat med, utan har hamnat långt bort fran honnörsbordet och till råga på allt fått en studentska till bordsdam.
Konversationen flyter trögt. Till slut undrar mannen hur gammal hans bordsdam är.
-Tjugoett, svarar flickan.
-Tjugoett? sager mannen.
-Det trodde jag var ett kortspel!
-Det är skitgubbe också, sa flickan.
Nu ska vi ta en omgang casino, så här efter middagen.
I morgon bär det av hemåt igen, med eller utan röst.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, mars 03, 2006
Livet vid poolsajd
Ordningen ar återställd i Charterland.
Solen skiner, inte från en molnfri himmel men ändå mestadels blå.
Kriget om plastsängarna kring poolen utkämpades i arla morgonväkten, bara de i obotlig skugga finns nu lediga.
I poolbaren sjunger Frank Sinatra "My Way". Två finska farbröder har nog inte fått veta vart semesterresan gick, eftersom de vandrar runt i sina vanliga kalsonger - "I did it my way", skulle de kunna sjunga. Ett förälskat par solar bara ryggen, ena stunden är det hennes, i nästa är det hans ganska muskulösa baksida som solen (och vi andra) ser. Två danska damer har lyckats få tag i bikinis som är ännu rynkigare än de själva.
Och när jag kikar till höger upptäcker jag att Teides topp syns igen - nej, de är ju två! Två vita toppar som vanligen stöds av en bh i storlek 95 D, men vars ägarinna nu valt att sola topless.
Ölsejdlarna vandrar i en stadig ström från bardisken in under parasollerna, en randig katt som heter Leo och uppenbarligen tillhör huset tassar omkring och inspekterar den varierande graden av solbränna och nakenhet.
Vi är inte mindre än tre mammor med sammanlagt fyra tonårsdöttrar vid samma poolsajd. Borde vara idealläge för lite tjejsnack, eller hur?
Men det är vi mammor som byter några ord. Om ryktena om snö där hemma, om bra mat man hittat, om tänkbar shopping.
Tjejerna inspekterar, värderar varandra: hurdan bikini? vad läser hon? är hon inte flera år yngre/äldre än jag?
Mer blir det inte.
Sedan kan mammor tycka vad de vill. Tjejerna återvänder till respektive MP3-spelare eller semesterbok, den blonda manen krafsas åt sidan för att inte hindra solstrålarna att träffa rätt.
Jag tittar på mitt resesällskap och känner mig väldigt nöjd, trots väder och begynnande förkylning.
Två positiva saker kan jag konstatera:
Jag är inte fetast vid poolen den här gången heller.
Och min dotter är finast av alla flickor, både vid den här poolen och alla andra.
Copyright Klimakteriehaxan
Solen skiner, inte från en molnfri himmel men ändå mestadels blå.
Kriget om plastsängarna kring poolen utkämpades i arla morgonväkten, bara de i obotlig skugga finns nu lediga.
I poolbaren sjunger Frank Sinatra "My Way". Två finska farbröder har nog inte fått veta vart semesterresan gick, eftersom de vandrar runt i sina vanliga kalsonger - "I did it my way", skulle de kunna sjunga. Ett förälskat par solar bara ryggen, ena stunden är det hennes, i nästa är det hans ganska muskulösa baksida som solen (och vi andra) ser. Två danska damer har lyckats få tag i bikinis som är ännu rynkigare än de själva.
Och när jag kikar till höger upptäcker jag att Teides topp syns igen - nej, de är ju två! Två vita toppar som vanligen stöds av en bh i storlek 95 D, men vars ägarinna nu valt att sola topless.
Ölsejdlarna vandrar i en stadig ström från bardisken in under parasollerna, en randig katt som heter Leo och uppenbarligen tillhör huset tassar omkring och inspekterar den varierande graden av solbränna och nakenhet.
Vi är inte mindre än tre mammor med sammanlagt fyra tonårsdöttrar vid samma poolsajd. Borde vara idealläge för lite tjejsnack, eller hur?
Men det är vi mammor som byter några ord. Om ryktena om snö där hemma, om bra mat man hittat, om tänkbar shopping.
Tjejerna inspekterar, värderar varandra: hurdan bikini? vad läser hon? är hon inte flera år yngre/äldre än jag?
Mer blir det inte.
Sedan kan mammor tycka vad de vill. Tjejerna återvänder till respektive MP3-spelare eller semesterbok, den blonda manen krafsas åt sidan för att inte hindra solstrålarna att träffa rätt.
Jag tittar på mitt resesällskap och känner mig väldigt nöjd, trots väder och begynnande förkylning.
Två positiva saker kan jag konstatera:
Jag är inte fetast vid poolen den här gången heller.
Och min dotter är finast av alla flickor, både vid den här poolen och alla andra.
Copyright Klimakteriehaxan
onsdag, mars 01, 2006
Efter stormen...
Stormen över Kanarieöarna har bedarrat.
Vindarna lugnade sig under natten, och nu har poolskötarna fullt upp med att fiska upp blad och kvistar ur turkosblått klorvatten.
Ja oj som det har blåst. I går, när det var Mardi Gras, fick stora karnevalståget i Teneriffas huvudstad Puerto de la Cruz ställas in på grund av vädret. Nu satsar man på lördagen i stället, kostymerna, vagnarna och alla plastpärlorna håller sig förhoppningsvis till dess.
Någon tur med väder och vind har vi i alla fall inte, vi som valt att tillbringa sportlovet här. En besviken kvinna från vår egen solö Gotland muttrar, när hon drar sig inomhus, att två ynka förmiddagar sol, det är vad hon har fått på snart två kanariska veckor.
Fast vem ska man klaga hos?
Egentligen är allt en enda stor marknadsföringsmiss av resebyrån.
Tänk om det jag i själva verket köpt är en resa med inbyggt solskydd, faktor 35. Det gäller bara för en intelligent copy writer att få till argumenten så att det blir riktigt lockande.
Den medhavda solkrämen räcker i alla fall mer än väl.
Paraplyn, som jag i ett anfall av klarsynthet packade ner, har inte gått att använda eftersom det varit sa blåsigt.
Men en gammal sanning står sig: vad vore livet utan böcker?
Vi drygar ut dem med backgammon, yatzy, othello och casino.
Det är i alla fall vilsamt.
Och, faktiskt, ingen snö, annat än pa Teides topp - och där gör den sig bra, om molnen råkar skingra sig så att berget syns i några sekunder.
Copyright Klimakteriehaxan
Vindarna lugnade sig under natten, och nu har poolskötarna fullt upp med att fiska upp blad och kvistar ur turkosblått klorvatten.
Ja oj som det har blåst. I går, när det var Mardi Gras, fick stora karnevalståget i Teneriffas huvudstad Puerto de la Cruz ställas in på grund av vädret. Nu satsar man på lördagen i stället, kostymerna, vagnarna och alla plastpärlorna håller sig förhoppningsvis till dess.
Någon tur med väder och vind har vi i alla fall inte, vi som valt att tillbringa sportlovet här. En besviken kvinna från vår egen solö Gotland muttrar, när hon drar sig inomhus, att två ynka förmiddagar sol, det är vad hon har fått på snart två kanariska veckor.
Fast vem ska man klaga hos?
Egentligen är allt en enda stor marknadsföringsmiss av resebyrån.
Tänk om det jag i själva verket köpt är en resa med inbyggt solskydd, faktor 35. Det gäller bara för en intelligent copy writer att få till argumenten så att det blir riktigt lockande.
Den medhavda solkrämen räcker i alla fall mer än väl.
Paraplyn, som jag i ett anfall av klarsynthet packade ner, har inte gått att använda eftersom det varit sa blåsigt.
Men en gammal sanning står sig: vad vore livet utan böcker?
Vi drygar ut dem med backgammon, yatzy, othello och casino.
Det är i alla fall vilsamt.
Och, faktiskt, ingen snö, annat än pa Teides topp - och där gör den sig bra, om molnen råkar skingra sig så att berget syns i några sekunder.
Copyright Klimakteriehaxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
