Den sista dagen

Årsavslutning. Högtidligt? Tja, sisådär. Jag tillhör inte sorten som med största allvar ser tillbaka, filosoferar kring det som har varit och det som eventuellt kunde ha varit. Och att avge nyårslöften för tid som ska komma aktar jag mig numera för, eftersom jag mycket sällan eller aldrig hållit dem hittills.

Alltså ser jag inga stordåd i kristallkulan inför 2013. Och eventuella personliga ambitioner håller jag tyst om …

Men andra gör säkert det, ser stora saker komma alltså. Och det är väl tur – så att inte jag ska känna mig skyldig till att världen stannar av, menar jag.

Kan hur som helst konstatera, att ännu har den inte gjort det. Dagens långa köer utanför Systembolagsbutikerna och i ICA-kassorna talar sitt tydliga språk: ikväll ska det bli fest. Jo, det blir det här också. Vi har grannstafett: förrätt hos oss, varmrätt en trappa upp, dessert ännu en våning högre och så skålar vi på tolvslaget hos dem som bor med allra bästa utsikten, på nionde våningen.

Det brukar vara enorma fyrverkerier över hela Stockholm på nyårsnatten. Men den gråa himlen ligger ganska nära marken i dag, så frågan är väl hur mycket man kommer att se.

Ljudet kommer vi ändå att höra, till hundars och små barns förtvivlan. Och sedan har vi som tur är väldigt nära hem, till sängen där vi startar 2013, förhoppningsvis i godan ro.

GOTT NYTT ÅR ÖNSKAS NI ALLA!

Copyright Klimakteriehäxan

Nyårsgodis?

Efter ytterligare två av dessa vedervärdiga, tidningsfria helgdagar är ordningen återställd och pappersprasslandet vid frukostbordet tillbaka. Skönt!

Min mor, 90+, på julbesök bläddrar lite förstrött. Men hajar till, syn- och hörbart häpen. Håller upp tidningen för att visa mig:

-Titta, vad i all världen är det dom säljer?

Hennes blick har fastnat på en klart iögonenfallande annons från en synnerligen respektabel matleverantör/restauratör specialiserad på fisk och skaldjur, nyårsmenyernas toppnummer.

Jo, jag ser genast vad det är. Bilden föreställer en hummer, men en hummer plåtad ur tämligen originell vinkel. 

Lugnar mamma med upplysningen. Hon suckar, säger att hon – faktiskt! – för ett ögonblick tyckte sig se något helt annat. Och visst, jag förstår vad hon menar.

Jag kan inte låta bli att tänka att möjligen avser reklamen en snuskhummer. Till okänt kilopris.

Copyright Klimakteriehäxan

Också en sorts örhänge ...

Om ni inte fattat det tidigare så kommer det nu att bli glasklart för er att jag är en rysligt gammalmodig människa.

Det har nämligen blivit dags att göra (ännu) en träda-fram-are:

Jag har aldrig lyssnat på en enda podcast, dagens absoluta hit i örhängesbranschen.

Hur fruktansvärt omodernt detta mitt beteende är framstod i pinsamt kristallklar dager när ämnet kom upp med en väninna, klart 50+. Hon, som alltid varit en ivrig bokläsare, hinner knappt läsa någonting alls längre. Eftersom hon lyssnar på sina favoriter som gör podcastradio. Lyssnandet inkräktar också på sömnen, så bra är det tydligen.

Att det finns någon sorts amatörradio – de första svenska avsändarna  dök upp någonstans i mitten av 2000-talet – som sprids utanför de ”vanliga våglängderna” känner vi väl till. Men att det skulle vara värt att leta upp? Nej, det har jag inte insett, förrän möjligen nu. Det finns ju så oändligt mycket att botanisera bland på nätet: spel, musik, facebook, Twitter, bloggar, alla nätsidor med ett speciellt syfte som prisjämförare, kartor, köp&sälj.

Hittar man en podsändning man gillar kan man liksom prenumerera på den och får då automatiskt meddelande när något spelats in och ligger klart för lyssning. Och det är inte alls bara amatörer som ägnar sig åt detta: humorduon Filip och Fredrik har stor publik, liksom Alex Schulman med partner Sigge Eklund och Jenny Strömstedt tillsammans med Carina Berg, för att ta några exempel

En favorit för många heter Värvet, och det verkar som om flera olika upphovspersoner står bakom de sändningarna, som Babben Larsson och Özz Nujen. De flesta podradioskapare förefaller ”posta” ett nytt inslag ungefär en gång i veckan. Och när jag nu surfar runt och läser så blir mitt intryck att de allra flesta går in för att vara roliga – även om det också verkar som om mer seriösa samtal ingår i det samlade utbudet.

  

I inte mindre än sju år har ett podcast-pris delats ut, i olika kategorier, och det är lyssnarna som har röstat. Ni hittar listan över alla här – 43 svenska kanaler är nämnda. Lustigt nog är den som ligger sist på listan uppenbarligen skapad av två personer, men kanske är de inte riktigt nöjda själva, eftersom totala antalet röster de fått är EN ...

Ja det är långt ifrån enkelt att slå sig fram i dagens mediala brus. Podradio är ett mellanting mellan blogg och radio, påstår någon.

Kanske skulle man ta och köpa en mikrofon och dra igång? Klimakteriehäxan som podcast, det verkar väl supermodernt? Som ett uppvaknande mitt i nutiden, kanske?

Får väl börja med att lyssna lite. Och fundera vidare … innan jag satsar på örhängesbranschen ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema JULPYNT

Denna vecka var motivet för bilderna i fotokedjan Tisdagstema inte långt borta ...

Och eftersom jag fick svårt att välja blir det en flerstegsraket.

Vi börjar med stjärnan som lyser hela december i så många svenska fönster, i så många olika färger, i så många skilda utföranden. Men bristen på ljus lider vi alla av, och det är väl därför vi är extra förtjusta i våra adventsstjärnor och låter dem glänsa över sjö och strand. Ja, och land, förstås.

Sedan har vi det där med maten. Mycket på julbordet är relaterat till grisen: skinka, sylta, doppspad och i riktigt traditionella sammanhang både -fötter och .-huvud. Fast man ska inte glömma marsipangrisen! Ett populärt inslag i mathållningen under juldagarna, förmodligen också ett av de minst hälsobefrämjande. Min specialgris, handgjord direkt för mig, har också lite julblommor med sig - detta eftersom kreatören visste att jag är förtjust i blomster, alldeles oavsett årstid.

Min tredje bild får symbolisera det som startar redan på juldagens morgon: rushen till mellandagsrean, där det man köpt och gett bort i går måndag i dag tisdag kostar hälften så mycket. Alltså räcker en liten portmonnä i stället för den stora plånboken! Dock har vi väl lärt oss läxan vid det här laget och ger bort löften som sedan omvandlas till klapp med en liten men helt uthärdlig försening.

Och apropå det så kan jag inte undanhålla er julens bästa "julklappsrim". En vit papperslapp instoppad mellan barren i granens topp. Att utläsas LAPP TOPP. Jo, det är dags för mig att få en ny laptop, så det ska den mer datainriktade Maken hjälpa mig att införskaffa. På mellandagsrean, självklart. 

Copyright Klimakteriehäxan

God jul!

Klockan är över midnatt och det är faktiskt julafton. Vitt ute, många ljus inne, ekologisk skinka (minsann), granen klädd. Men det blev många tomtar över, nissar som fick återvända till förvaringen i källaren utan att få lufta sina luvor.

Det är för evigt en gåta var alla dessa julprylar kommer ifrån - nej, det är det naturligtvis inte, jag har i allmänhet köpt dem alldeles själv. Gåtan består förstås i hur jag kan ta mig till att handla ännu en julgransprydnad, en ljusstake eller (ja okej då) en liten tomte ...

Vissa saker har dock sin reserverade plats här hemma när det är jul. Så till exempel bonaden med fem raska tomtar i rad, en julklapp för många år sedan medan min systerdotter, nu fullständigt vuxen, fortfarande var en ganska liten flicka. Jag tror att den här julprydnaden vunnit mitt hjärta för att den står i så skarp kontrast till allt det glittriga och bjärta, som på KaDeWes julgran i Berlin (bilden nedan), även om jag i och för sig kan gilla det också, på rätt ställe och i lagom portioner.

Den här strama kvintetten återfinns år efter år på min köksvägg och med deras hjälp önskar jag nu er alla en riktigt god jul, med väsentliga delar av önskelistan uppfylld. Och då tänker jag inte i första hand på prylarna, utan mer på sällskapet, stämningen, lugnet och kanske också en riktigt trivsam måltid. Det är väl det där man brukar kalla julefrid, helt enkelt?
GOD JUL!

Copyright Klimakteriehäxan

Norsk tomte redan trött

Han sitter mitt i centrala Oslo. Det snöar på både honom och oss, vi som stretar fram i snål vintervind, kanske på jakt efter något julklappsköp som inte uppfattas som rena rånet - ja, det är skillnad på priserna här hemma och i vårt grannland, där ofta antalet kronor är detsamma (många butiker är ju de samma!) medan växelkursen på mitt kvitto anges till 1 NOK = 1,23 SEK.

Nu har Christian Krohg i alla fall fått en röd tomteluva med tofs och allt. Lite värmer den kanske hans blanka hjässa.
Men jag inser att jag faktiskt inte har en aning om varför denne man hedras med en staty på Karl Johann. Måste kolla. Jovisst, en äkta storhet! Målare, författare, journalist, ofta med fokus på vardagliga situationer i samhällets fattigare skikt. Han jobbade på tidningen Verdens Gang och lär enligt källorna ha bildat skola när det gäller hur man gör intervjuer. Krohg avled 1925.

Och när jag nu fotograferar honom, till synes en redan trött tomte trots att julen inte ens riktigt kommit igång, slås jag av tanken att vi egentligen är väldigt smalspåriga kulturellt sett. Om nu Christian Krohg var en norsk Carl Larsson (eller något åt det hållet), borde jag åtminstone inte ha hört hans namn någon gång?
Men nu har i alla fall du som tittar in här hört det!

Copyright Klimakteriehäxan

Det ska vara en prick i granen

Finns det trender i julgransbranschen?

Svaret är obetingat ja.

Vissa år ska alla ha kungsgran, trots att den är dyr. Andra gånger ska hela trädet kläs i en enda färg – vitt, exempelvis. Plötsligt anbefalls bara silvriga prydnader, de gamla i guldton ska lämnas kvar i förrådet.

Årets julgransmode förefaller handla om prickar. Och inget ont i det, jag gillar prickigt i alla möjliga former. Eller, som vi brukar säga på flytande svengelska: Me like pricks all over.

Fast man får tänka sig för. Långt ifrån alla är införstådda. Vilket fick en ung kollega att, lätt generat, upplysa mig om att prickar heter ”dots” på engelska och att ”pricks” faktiskt betyder något helt annat.

Jo, jag vet det. Men alltsedan min väninna, nyss anländ, vandrade längs Tredje Avenyn på Manhattan och lockades in i en affär hamnar jag ofta på ”pricks” i stället för den korrekta glosan.

Väninnan hade nämligen fått syn på en jättesnygg klänning i skyltfönstret. Hon ville prova den och förklarade för expediten att det var den med ”pricks all over”.

Lätt förvirring uppstod. Den svenska tjejen med aningen bristande språkkunskaper fick ta med sig butikspersonalen ut på gatan och peka på den prickiga skapelsen. Fast vid det laget hade stämningen blivit så konstig att det inte blev något köp. Men historien lever – och när jag själv ett antal år senare i New York köpte en vit outfit med färgglada prickar höll jag nogsamt tungan rätt i mun …

Nu står vår gran, av gammal traditionell modell, på balkongen och väntar på att få komma in, dricka vatten och bli klädd. Och eftersom jag roas av mode investerade jag i en säger en prickig kula för att visa att jag hänger med. Men tyvärr: det blir inga trendiga prickar i min gran i år, för kulan råkade dunka i golvet och resterna är redan förpassade till julprydnadernas begravningsplats, det vill säga soprummet.

Om du då tror att jag ska hänga upp några pricks (i plast eller glas? Virkade? Vibrerande?) i stället har du, faktiskt, fel.

"Prick" på engelska betyder, om du HÄNDELSEVIS inte känner till det, snopp. Skriver ut detta ord men fasar för hur många spamkommentarer det kan resultera i - så rätt som det är tar jag antagligen bort det här lilla tillägget!

Copyright Klimakteriehäxan

Njutning i julklapp

Idag har jag gett mig själv en julklapp. Den går inte att slå in i papper, kan inte prydas med ett snöre knutet i konstfull rosett, den förbrukas snabbt (ungefär 90 minuter). Men den gör gott! Och det är tveklöst en lyxprodukt som man inte kan unna sig var och varannan stund. Vilket naturligtvis också gör njutningen större när man väl slår till.

Jag har varit på ansiktsbehandling. Djuprengöring, plockning av ögonbryn. Vilket kan göra lite lite ont. Fast det gör ingenting, för sedan kommer den: massagen. Först fjärilslätt dans med varma fingertoppar över panna, näsa, kinder, haka. Sedan tilltar behandlingen i styrka. Långt ner mellan skulderbladen, ut över axlarna far expertens händer i kraftfulla tag. Det kvillrar av behag i hela kroppen.

Det har gått många år sedan jag upplevde detta första gången. Då hade jag någon sorts 30-årskris och hade bland annat kommit fram till, att en kvinna i den åldern inte bör ha alla tecken på (dålig) tonårshy kvar. Jag blev ”frälst” direkt. Om jag blev mindre tonårslik? Ja, jag tror faktiskt det.

Sedan dess har jag knallat iväg och lagt mig under den varma ångduschen, den som öppnar porerna och underlättar rengöringen, med ojämna och ganska långa mellanrum.

Naturligtvis visste jag inte då – och hade knappast heller låtit mig tröstas av – att jag så småningom skulle få min revansch på väninnorna med avundsvärd rosenbladshy. För vem kunde tro att rosenbladen snart skulle skrumpna, medan mina acne-härjade kinder med åren skulle se förhållandevis släta ut (ja ja, allt är ju relativt!)

Visst, det finns mycket i livet man kan njuta av. Revansch är som bekant en sådan företeelse. Men då känns det betydligt bättre att njuta av den där massagen …som är bra för både ut- och insidan ...och en julklapp att vara riktigt glad över!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema DYRBART

Det är något med kristallkronor. Något som jag inte riktigt står ut med. Kan inte riktigt sätta fingret på problemet i min relation till dessa statusmättade och kostsamma armaturer som varit utmärkande för fint folks finaste rum i generationer. 

Visst, i offentliga miljöer (som den på bilden, en sal i Kungliga Vetenskapsakademien) är de där glasbitsknippena inte bara helt uthärdliga utan rent av lite häftiga. Men den heta önskan som min föräldrageneration har närt genom alla år, den att ha en kristallkrona över middagsbordet, den har jag aldrig kunnat förlika mig med.

Dyrbara är de förvisso, de här "lamporna". Dessutom kostar de tid, massor av tid. För om man inte älskar kristallkronor i största allmänhet blir de ännu mer förskräckliga när man tydligt ser spindelväven som förbinder de olika prismorna med varandra i ett intrikat nätverk, så långt från glasriket som man kan komma. Se där ännu ett skäl till att låta de här kronorna stanna i slotten, där det finns lokalvårdare, och använda annan belysning i kojorna.

Fast likväl finns de där, och smak ska man förstås aldrig diskutera. Det är väl egentligen tur att vi får ha kristallkrona om vi vill – och avstå, om det råkar vara vad vi (jag) föredrar. 

Minns dock ett komiskt inslag i ett tv-program där folk skull få lära sig hur man enkelt gör rent en kristallkrona. Programledaren fick, för kamerans skull, fullt påklädd kliva upp i karet tillsammans med dyrgripen, som skulle bada. 

Som om städning inte kan vara tillräckligt påfrestande ändå ...

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans tisdagstema är DYRBART och du hittar fler dyrbara saker här.

Glöggdags

Det är framdukat
Titta in och smaka på det som finns om du har vägarna förbi!
Jag kan garantera att ingenting, absolut ingenting, är hemgjort. Försöker tagga ner lite. Därmed inte sagt att jag inte uppskattar det hemgjorda. Men jag deltar utom tävlan, så att säga.

Copyright Klimakteriehäxan

Här bor Rudolf!

Han bor på Ringvägen på Södermalm i Stockholm, den så här års flitigt ombesjungne Rudolf med röda mulen!

En riktig snygging, måste man säga. Och ett praktexemplar när det gäller fantasifull julbelysning.

Rudolf sitter på vad som förefaller vara en alldeles vanlig privat balkong på ett bostadshus. Kanske är han också ett hembygge, skapat av en händig människa (med gott om små glödlampor).

Stockholms Rudolf skulle utan tvekan platsa på exempelvis Christmas Street (egentligen North East Terrace) i North Miami i Florida. Fast då skulle han kanske behöva ha hela kroppen med sig inklusive en tomte på släden ... Den där gatan har med tiden blivit världsberömd: året om sitter folk i sina källare och garage och hittar på nya sätt att förgylla de svarta decembernätterna. När man kommer dit – ja, folk vallfärdar dagligen och dygnet om dit för att skåda härligheten! – behövs nästan solglasögon. 

För de boende har det hela blivit något av en tävling, även om ingen officiellt utses till vinnare. Men medan julsångerna ekar mellan husen, elräkningarna stiger och snön av vita plastbitar faller är det rena högtiden för den som gillar många små ljuspunkter! Och vi som gör det, vi tycker det är kul att Rudolf flyttat hit till Söder. Han är vacker, men inte så bländande att du måste leta fram solbrillorna!

Copyright Klimakteriehäxan

Reflekterat i Veckans fönster

Äntligen!
Äntligen får jag känna mig som en riktig trendsättare, en modevärldens frontfigur vars idéer och exempel bildar skola!

För visst måste det väl vara så att den som har hand om skyltningen i denna tjusiga butik på Oslos paradgata Karl Johann läste detta i oktober, precis rätt tid för hämta inspiration till julskyltningen. Det var jag som började med att placera lampskärm på skallen! Nu var det visserligen i mitt fall en nödlösning, om än en synnerligen väl fungerande sådan.

Sedan kan man naturligtvis ha väldigt olika uppfattning om hur pass klädsam denna huvudbonad är, men det gäller ju allt vi tar på oss, fast kanske mössor och hattar mer än det mesta.
I Veckans fönster ska det reflekteras och tillsammans med mina norska skyltdockor ser ni förvisso spegelbilder av såväl lite ljusgirlander som (fönsterförsedda) husfasader, så det är inte bara min text som gjort avtryck ....

Därmed är fältet fritt för alla reflektioner kring vintermode, julskyltning och hur man bäst skyddar öronen när det knäpper till i vinterkylan! Ett tips: då är inte lampskärm den allra bästa idén.
Här har du länken till Veckans fönster.

Och förresten – ni kanske också kollat möjliga synonymer för ordet "reflektera"?
Ordboken ger många bra förslag som underlättar när man ska uppfylla kravet på fönster denna vecka. Eller vad sägs om (av)spegla, återge, tänka igenom, överväga, begrunda, fundera över.

Copyright Klimakteriehäxan

Kan du hjälpa Flemming till toppen?

Det blir en saknadens afton denna måndag. Inget nytt avsnitt av den danska serien Lykke i SVT1! Där blir det i stället fest i Stadshuset för dem som hedrats med årets Nobelpris. Inte precis samma sorts underhållning anser jag, som kommer att sakna ”depressionskomedin” med inte bara Lykke utan också den oförglömlige Flemming.

Men det finns en tröst. För det är alldeles uppenbart att det inte bara är jag som fastnat för Flemming. På programmets hemsida erbjuds vi nämligen att spela Flemming-spelet. Så här beskrivs det:

”Du är Flemming och du drömmer om att komma till toppen. Du ska samla stresspiller och hitta nyckeln som för dig till direktionen. Lycka till med karriären!”

Om det är enkelt? Inte om du frågar mig, som inte lyckats komma mer än ett par kliv framåt innan Flemming störtar mot djupet – ja där känner han sig förmodligen hemma, som den misslyckade chefsperson han är. Testa själv genom att klicka på länken!

Nästa måndag ska Lykke vara tillbaka i rutan igen.

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag - och kallt om öronen

Vi är mitt inne i de varma mössornas tid. Köp en ny, en stickad toppluva, en pälsmössa, en tovad hatt – det lockar en värmande huvudbonad i vart och vartannat skyltfönster.

Men om man nu inte har ett fönster att tillgå för att marknadsföra sina varor? Och man likväl vill sälja en lurvig sak med öronlappar, mot isande vindar och yrande snö? Då måste fantasin tas till hjälp. Vilket hade skett vid Checkpoint Charlie när jag var i Berlin härförleden. Massor av mössor fanns i utbudet, men väldigt magert med utrymme för att exponera dem. Alltså hängdes de upp på befintliga "pinnar" i trottoaren. Rationellt, billigt och synligt.

När Pumita började ägna sig åt och lansera Skyltsöndag hade hon förmodligen snarast textade skyltar i åtanke. Nu tillåter jag mig helt enkelt att bredda begreppet, från skylt till skylt-ning!
Och medge att den berlinska mössan ser gosig ut! (Nej, jag köpte ingen. Har lite svårt för mössor över huvud taget, så snart de ska sättas på mitt.)

Copyright Klimakteriehäxan 

Hänger du på i Skyltsöndagstankarna? Lämna en länk i kommentarspalten tack!

Filosofiskt i Veckans fönster

De befinner sig på Sandgrund i Karlstad, en gång ett danspalats, nu förvandlat till konstgalleri. Där har den så aktuelle akvarellmålaren Lars Lerin hängt sina verk till allmänt påseende, och de tål verkligen att tittas på.

Lerin har rest i praktiskt taget hela världen och han har målat många stadsbilder som till exempel den här, som visar ett stort bostadshus med många fönster.

Det är en målning av många att stanna till inför, ja att faktiskt filosofera kring. Precis som dokumentären om honom ("För dig naken") som sändes i SVT i går, om den lite överraskande kärleken till Junior från Brasilien. Lerin funderade kring kärlekens villkor. Det kommer han förmodligen också att göra när han är en av Sveriges Radios vinterpratare i jul.

Det ska vara filosofiskt i Veckans fönster denna gång. Och kanske är det inte bara de som betraktar de målade fönstren som filosoferar? Konstnären själv gör det definitivt. Säkert pågår mängder av tankeverksamhet också bakom de där fiktiva fönsterrutorna.
Fler filosofiska fönster hittar du här.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om god mat

"Man blir över huvud taget sällan förundrad av hur god mat är, om man vet precis hur den blivit så god.

Ingen vettig människa har någonsin velat veta hur korv blir till. Min poäng är att detsamma bör gälla all mat. Att börja stoppa sin egen korv, som alla verkar göra numera, är bara ett tecken på desperation. Det är att ersätta magi med kall kontroll.

Riktigt god mat är sådan mat som uppstår som genom ett under. Ett under kan tillfalla dig någon enstaka gång, som det gjorde mig vid min första parmesansufflé. Men mer pålitligt är att låta andra laga maten och aldrig fråga hur de gjort. Då framstår det mesta som underverk."

-Johan Hakelius skriver krönika i dagens Aftonblad. Något att tänka på när julbordsfrossandet närmar sig ...

Det här ÄR veckans fönster!

Vi som brukar hörsamma uppmaningen från Susanne att visa fönsterbilder som illustration till Veckans fönster får inte veta temat förrän på torsdagar. I dag är det förvisso bara onsdag. Ändå förklarar jag att detta ÄR veckans fönster!

För när man tillbringat stor del av dagen bakom ett fönster så igenproppat av snö att man tror sig ha klivit in i en igloo, då blir det lite speciellt. Detta efter att ha spanat efter bussen i storm och snöyra - och när den äntligen närmar sig upprepar sig ett gammalt skämt: det står naturligtvis "Ej i trafik" på destinationsskylten.

Hem fanns ingen buss att vänta på, men t-banan gick. Och eftersom den var lika packad som den sägs vara i rusningstid i Tokyo kunde man stå upprätt utan att hålla i sig. Vilket möjligen kan sättas på vädrets pluskonto, men riktigt säker är jag inte ...

Så har vi tagit oss igenom ännu en imponerande vinterdag. Imponerande i sin styrka och envishet (en halvmeter snö har ramlat över oss) och dessutom en riktig kravmaskin: det kostar på att promenera i den nyfallna nederbörden, fläckvis inte bara djup utan också blöt och hal. Enstaka cyklister envisades än en gång att med livet som insats (fast utan lyktor) snurra ute i trafiken. Bilförarna fick ägna stor energi åt skyffel och borste, och lita på vänliga medmänniskor när hjulen grävt ner sig för djupt.

Visst, mycket prat om vädret i dessa dagar - men å ett så pålitligt samtalsämne det ändå är!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema VÄRMANDE

Snön faller och gör täcket på den redan vita marken tjockare. Det mörknar tidigt, termometern visar ett rejält gäng minusgrader. Då är det perfekta läget inne för att tända levande ljus.
Tänd ett, tänd fler, tänd många!

Glasfatet. i fusion-teknik, skapat av Peggy Faith-Ell.

Om du vill få upp värmen med hjälp av fler bilder finns de på tisdagstema.se.

Copyright Klimakteriehäxan 

Flemming - en fascinerande man

Måndag kväll klockan 21 sitter jag bergsäkert framför teven om inte något världsomstörtande hindrar mig (det gör det sällan, tack och lov).

Varför då?

Jo för att då är det ”Lykke” i SVT1. Dansk serie som bland annat kallats ”depressionskomedi”. Och det kan man väl i och för sig förstå, för huvudpersonen är sällan om ens någonsin riktigt glad, inte folk i hennes nära omgivning heller. Lykke är snygg, hon är smart, hon bor fint och har tjusiga kläder, men det hjälper inte. Åtminstone inte så länge problemen på jobbet tornar upp sig.

Fast det är inte Lykke själv som trollbinder mig. Nej, det är en man som jag inte kan slita mina blickar från. Lars Brygmann heter skådespelaren, inte ett dugg världsberömd. Men i den här serien har han fått en roll som ligger så nära rader av verkliga förebilder att man baxnar.

Brygmanns rollfigur heter Flemming, och han är ”kommunikationschef” på medicinföretaget Sana Fortis, där Lykke finns på hans avdelning och visar framfötterna.

Flemming är i ständig gungning. Han har inga egna åsikter om någonting, men är snabb att hålla med om självaste vd:n uttrycker en uppfattning. Skulle Flemming ändå ha yttrat en åsikt ändrar han den blixtsnabbt om han stöter på minsta motstånd: att vända kappan efter vinden är hans grej. Om en av hans underlydande presenterar en idé som verkar bra snor Flemming den helt skamlöst. Blir idén inte en succé skyller han snabbt ifrån sig. Och bär den slår han sig för bröstet.

I förra veckans avsnitt erbjöds Flemming en vidareutvecklande kurs. Han skulle, eftersom han är chef med personalansvar, få lära sig mer om hur man håller svåra samtal med medarbetare. Men han avböjde.

”Skulle jag, som varit chef i femton år, behöva lära mig det?” fnös han när han berättade det för sin hustru, som av lätt förståeliga skäl helst verkar vända ryggen till hemma i dubbelsängen.
Och naturligtvis ställs Flemming strax inför uppgiften att avskeda Eva, kvinnan som jobbat vid hans sida i en halv evighet. Om han klarar det svåra samtalet? Gissa!

I korta stunder får Flemming för sig att han besitter stor manlig charm. Det får honom att stöta på damer som ofelbart tackar nej till alla inviter – anledningen förstår Flemming förstås inte, men han ber i alla fall om ursäkt, med tillägget att alltihop naturligtvis bara var ett skämt, innan han rättar till slipsen och skyndar vidare. Flemming tycker också att rättvisa är viktigt. Men tolkningen som gäller är hans egen: det är orättvist att Lykke och inte han får åka på tjänsteresa till London, det är inte heller juste att högste chefen talar med henne utan att Flemming är med.

Så där fortsätter det i all evighet. Flemming smörar uppåt, trampar ideligen i klaveret, fattar otroligt lite av det som pågår, faller i fallgropar som att till exempel försöka saluföra en ny produkt med hjälp av lättklädda damer – samtidigt som Lykke och företaget i övrigt jobbar stenhårt för att förbättra imagen och få verksamheten att framstå som seriös och ansvarstagande.

Efter denna beskrivning kan du möjligen undra vad som får mig att hylla denne man.

Det finns ett svar på den frågan. Han är helt enkelt fascinerande.
För det är första gången jag ser ett exempel på hur man i dramatiserad form lånat en lång rad egenskaper och drag hos diverse (mellan)chefer jag stött på under ett långt arbetsliv, ingen nämnd – och ingen glömd. Fast egentligen är det väl just glömma dem man borde ...

Copyright Klimakteriehäxan 

Raka spåret mot jul!

Vilken underbart vacker vinterdag denna första advent! Blå himmel, strålande sol, gnistrande snö, sex minusgrader. Och många människor passar på att njuta, för ingen vet ju hur länge det håller i sig.

På den tjocka trädstammen ligger snön i ett lager som får mig att tänka, att det är vägen som är utstakad; raka spåret till jul! Fast jag ser förstås också att vägen slutar i sjön. Där man absolut inte vill befinna sig på jul ... för badbart vill jag inte kalla det, även om vattnet ännu inte frusit till. I kanterna ligger dock isflak av allra tunnaste sort. Håller knappt ens för en and, faktiskt - jag såg en som försökte!

Copyright Klimakteriehäxan

Husligt i Veckans fönster

Det ska vara HUSLIGT i Veckans fönster denna gång. Och visst är det väl husligt att skapa härliga tårtor?
Det här praktfulla baket fanns uppdukat i Marimekkos skyltfönster i Helsingfors på försommaren. Alla ingrediensier är hämtade ur företagets rika designflora. Dessutom har tårtorna, bortsett från hur vackra de är, garanterat noll i kaloriinnehåll, vilket också kan ses som en fördel. Men näring till fantasin ger de hur som helst - inte sant?

Mera husligt i olika fönster hittar du om du klickar dej vidare till Susanne, som är "chef" för Veckans fönster.
Och kanske kan en adventstårta också få vara lite somrig?

Copyright Klimakteriehäxan

Ljust och fräscht?

Inte för att jag älskar snö. Men det är omöjligt att inte tycka att det är en förändring till det bättre när världen går över från enhetlig gråsvart färgskala till svartvit. Det är kanske djärvt påstå att det blir ljust och fräscht därute – men ljusare och lite fräschare blir det ändå!

Copyright Klimakteriehäxan

Om skilsmässsor - och tips till framtidens arkeologer

Det finns en människokategori som har min ohöljda beundran. Det gäller personer som har lätt för skilsmässor. Och då menar jag inte i första hand att de enkelt säger ”tjillevippen” till den livskamrat de en gång valt. Nej, jag tänker på de där som duktigt rensar i lådor och garderober.

Själv har jag otroligt svårt att skiljas från saker som rimligen inte borde ha något evigt värde. Men det är ett faktum som inte går att blunda för: jag slänger otroligt lite, sparar desto mer.
En kategori tillhörigheter som man skulle kunna tro att jag samlar på är väskor, handväskor mest. Fast sparandet är oreflekterat och ett ingrott beteende.

Det där betyder att jag har ett löjligt stort väskförråd. Riktigt gamla, många av dem. Skulle min anhopning av handväskor bli föremål för en framtida arkeologisk analys finns det möjligheter att träffa på exemplar av arten handväska från mitten av 1900-talet.

Det finns en solklar indikation på handväskors ålder. om man tänker efter. De där tidiga väskorna skiljer sig otvetydigt från 2000-talets, i form och stil, säkert, men trender kommer ju alltid tillbaka och vissa modeller är aldrig omoderna. Men det är bara att titta på inredningen.

Du kan leta hur länge som helst. Men du kommer inte att hitta en endaste liten innerficka måttanpassad till en mobiltelefon i en väska tillverkad före 1985. Och dessutom har mobilfickorna förändrats i snabb takt: de har blivit större, med mindre djup, eftersom mobilerna så att säga plattats ut. 

Vill framtidens arkeologer och analytiker dessutom bredda urvalet av väskmodeller att studera kan datorväskan vara värd en extra titt. Där har krympningen också pågått kontinuerligt, och laptop-fodralen (som enligt en modekrönikör också kan användas som aftonväska!) är en egen art. Sedan kommer fodralet till minilaptoppen – och så där håller det på. Väskor och fodral följer teknikutvecklingen och blir på så vis ett informativt spår att följa. 

Kom sedan inte och säg att handväskor är ointressanta! (Det vet man förresten redan i Nederländerna att de inte är, för där finns världens veterligt första och enda handväskmuseum, i Amsterdam.) Och framtidens arkeologer kommer absolut att hålla med. I alla fall om de kommer över min privata kollektion. För ingenting tyder på att jag kommer att bli bättre på skilsmässor.

Copyright Klimakteriehäxan

Handtag, famntag, klapp eller kyss?

Ibland önskar jag att jag hade fötts som hund. Inte som en Sankt Bernhards-hjälte som med kaggen runt halsen räddar liv i fjällen, inte som en knarkhund som biter langare i benen, inte som en lurvig gosekudde som förgyller de gamlas dagar på Hemmet. Nej, bara en alldeles vanlig vovve. 

Det är nämligen så att en hund hälsar på alla, oavsett rang och utseende, på ett enhetligt sätt: hunden viftar på svansen. 

Så otroligt demokratiskt, trevligt och rationellt! Den som blir hälsad på känner sig undantagslöst välkommen, omtyckt och efterlängtad. Precis som en hälsning ska fungera, inte sant?

Stort grattis - eller bara hej?

Vi människor, vi har det svårare. Och krångligare och krångligare blir det. Jag tillhör den generation som lärdes att ta i hand och niga. Knän böjdes alltmer sällan med åren, men fortfarande hände det att också väldigt vuxna kvinnor knixade inför överheten. Men sedan kom utvecklingen. Och undan gick det!

Kanske hade det att göra med att även ”vanliga” svenskar började åka utomlands allt oftare. Vi fascinerades av ”eldiga spanjorer” på Mallorca och ”romantiska fransoser” i Paris. Och de där människorna, de hälsade inte alls som vi hade lärt oss. Nej, vi såg handkyssar, vi såg kindpussar, vi såg omfamningar och ryggdunkningar i långa rader.

En klassiker ...

Det var inte alldeles enkelt att veta hur alla de där hälsningsmetoderna skulle bemötas för att man skulle göra ”rätt”. Ta bara en sådan grundläggande sak som att bestämma vilken kind som ska pussas först, den högra eller den vänstra? Och hur mycket ska den egentligen pussas? Bara signaleras med kyssfärdiga läppar i luften eller landa med ett eftertryckligt smack mitt i skägget (vasst) eller rouget (kladdigt)? Och hur många gånger ska man pussa – en, två eller rent av tre? 

Sedan var det väl en sak att en man kysste en kvinna på kinden. Men vi mötte ju också de där karlarna som envisades med att landa en smällande puss på en manlig kollega, i vissa sammanhang rent av mitt på munnen. För att inte tala om förvirringen som uppstod i ett möte med folk som inte alls ville röra en annan människa utan bara bugade lätt mot den förgäves trutande munnen och de utsträckta armarna.

Och så har vi det där med kramandet. Alla får lära sig att dela ut kramar nu för tiden, vare sig föremålet för kärleksbeviset förtjänat det eller ej. På det dagis där våra barn en gång tillbringade en hel del tid var personalomsättningen hög. Det gjorde mig lätt förtvivlad när barnen vid dagens slut beordrades att krama den människa som de just sett för första gången. Jag såg gärna att de kramades, och alls inte bara med mig, men av egen vilja, inte av tvång.

Hur vi nu än manövrerat oss igenom det trassliga etikettnätverk som omger de moderna  hälsningsriterna så går ju livet vidare. Vi kramas på gator och torg, med människor vi kanske helst av allt inte ens vill se … men visst ska han/hon ha en kram! Pussandet är kanske inte riktigt lika etablerat än, trots allt.

Men vänta bara. Snart kommer ett nytt påfund i hälsningsbranschen som får oss att tveka; hur gör man nu då? Kanske ska vi importera seden att gnida näsor?

En sak är säker: den gamla sällskapsleken "Handtag, famntag, klapp eller kyss?" borde kunna vidareutvecklas och bli en långt svårare utmaning än förr.

Hej på er, förresten!

Veckans fönster är KVADRATISKT

 Jag har två fönster bredvid fönstret framför vilket jag sitter och knackar på min laptopp. Lyxigt med så mycket utsikt, inte sant?

Men medan det jag ser genom den stora fönsterrutan är ständigt växlande, väder, trafik, årstider, så bjuder de andra två fönstren på ständigt samma vy. 

Det är inomhus, det andas lugn och ro, det är krukväxt på fönsterbrädan, lampa över bordet och gärna en prickig gardin. Och rött är en färg jag gillar, det visste Dottern när hon gjorde sin keramiktavla för många år sedan (osäkert hur många).

Mitt tredje fönster är faktiskt en liten turistsouvenir från Öland. Ett kort bestående av en fönsterbild på tyg, inramad i tunn passepartout. Bildens originalmått är 5x5 cm, upphovsperson okänd.

Veckans fönster ska denna gång illustrera temaordet KVADRATISKT. Fler fönster att kika in i har du genvägen till här.

Copyright Klimakteriehäxan

En svart fredag

Märkte ni att det var en speciell dag igår?

Det var det, nämligen. Det var Den Svarta Fredagen – Black Friday. Och för vad jag tror var första gången såg jag annonser om det i en svensk tidning.

Black Friday har blivit en institution i USA, med rötterna i Philadelphia på 60-talet. Fredagen i Thanksgiving-helgen släpper man kalkonresterna, lägger sig tidigt i startgroparna och rusar in när varuhus och affärer öppnar. För det är på den svarta fredagen i november som man kan göra de riktiga fynden, kapen som gör en prisjägare lycklig, affärerna som är minnesvärda i årtionden.

Och inte nog med att suget efter julfynd till extrapris är stort, chanserna att göra dem ökar i och med att många butiker öppnar tidigt, kanske redan vid midnatt, och håller öppet långt in på sena kvällen. Jag har bekanta som medvetet snålar och sparar för att kunna shoppa loss den där speciella dagen, folk ser också gärna till att ha ledigt från jobbet (vilket förenklas av att det är en så kallad klämdag). Julskyltningen är redan avancerad, presentförpackningarna upptravade, granarna klädda.

Men namnet då, undrar ni kanske? ”Svart” låter snarast olycksbådande – och reaprislappar är väl oftast röda?

Jo det finns en alldeles logisk förklaring: det är denna dag många handelsidkare går från rött (förlust) till svart (vinst) i räkenskaperna.

Dock förefaller det vara ödets ironi att man numera tagit upp konkurrensen med Black Friday genom att, dagen efter (idag alltså) uppmana till en Buy Nothing Day (Köp ingenting-dag). Tänkt som en protest mot konsumismen, köphetsen, Mammon-firandet rent generellt, såvitt jag förstår. Tror till och med att man kan räkna med viss framgång. För den som tokshoppat på fredagen kan väl behöva ta igen sig i hemmets lugna vrå på lördagen?

Fast ingen hjälp fick de svenska Black Friday-affärerna av mig, som inte firar Thanksgiving, inte heller hade ledigt – men naturligtvis gärna hade gjort ett eller annat klappfynd om jag hade hunnit ut i vimlet. För också i Stockholm är julen långt framskriden redan, med ett och annat lockande helgerbjudande ....

Ja, det är ju faktiskt julafton i dag om en månad!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om kärlek

"Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Men det var det vid det sista."

-Thorvald Stoltenberg, legendarisk norsk politiker för Arbeiderpartiet och far till Norges nuvarande statsminister Jens Stoltenberg, berättar vackert i "Skavlan" i går om sin relation till hustrun Karin, som avled för en månad sedan. Då hade de två varit ett par i 55 år!

Giftaslysten?

Rätt som det är dyker det upp speciella tillfällen som en del människor väljer att tolka som ett tecken från självaste Ödet.

Nu närmar sig ett sådant datum med stormsteg: den 12 december 2012 eller, i "modern" skrift, 121212. En perfekt dag för giftaslystna! Tidigare datum som gett toppnoteringar i bröllopsstatistiken har varit 101010 och 111111.

För den som har lust att bli en gift man eller kvinna kan det alltså vara hög tid att börja med förberedelserna: skaffa kläder, beställa ringar, bjuda bröllopsgäster, fundera över tårtvalet, välja mål för smekmånaden (om ni redan lagt undan lite respengar, ska man kanske tillägga).

Fast för den som kan tänka sig att bli gift utan alltför stora åthävor finns också möjligheten. För med tanke på att många par skulle kunna tända på idén att ha ett bröllopsdatum så enkelt att komma ihåg planeras nu för dropp-in-vigslar på en rad platser runt om i Sverige. 

Om man fortfarande är tveksam och behöver längre betänketid kommer det att dröja innan ett lika enkelt och minnesvänligt datum dyker upp  

Kär och giftassugen? Vänta inte. Det är nämligen 89 år till den 1 januari 2101 eller 010101.

Copyright Klimakteriehäxan

Källa:TT 

Tisdagstema SOVPLATS

 Snart är det läggdags. Vilket passar bra ihop med denna veckas tisdagstema, som är intimt förknippat med sänggåendet. Temaordet är nämligen SOVPLATS.

Det ni ser på bilden, det är bevis för att turkiska hotellstäderskor har förvandlat bäddning till konst. Varje dag när vi kom tillbaka till vårt rum i Alanya väntade en ny kreation av lakan, handdukar och riktiga blommor på att trötta semesterfirare skulle vilja krypa till kojs. Det var så att man knappt nändes förstöra verket, återföra alltihop till ordinärt sänglinne som snart skulle skrynklas av kroppar som rör sig i sömnen.

Den elake betraktaren skulle kunna se likheten med en kistdekoration klar för begravningsritualerna, men så var det definitivt inte tänkt. Och varken förr eller senare har jag stött på hotellpersonal med samma höga ambition att skapa något vackert på sängen!

Fler sovplatser hittar du om du klickar här!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens fråga: Får jag flyga?

Jag har beställt – och betalat – en flygresa. Tur och retur Oslo i december. Med SAS.

Inte utan att man följer nyhetsrapporteringen med lite extra intresse: konkurs? Eller fortsatt flygning? Bär SAS mig på sina vingar till Norge eller får jag vackert stanna hemma? Det där med att trösta sig med att man ska få tillbaka pengarna i händelse av att företaget går i putten, det vågar jag inte tro på. Som tur är handlar det om en billig flygtur.

Samtidigt som jag väldigt gärna vill göra den där resan är jag helt på det klara med att jag drabbats av ett i-landsproblem, ett pyttelitet ett dessutom. Världen dräller av människor som har oändligt mycket större svårigheter att oroa sig över. Och det är definitivt bättre att inte komma iväg alls än att stå på en flygplats långt bort (ja eller på Gardemoen då) utan bokad biljett hem. Dessutom finns det viktigare resor än min lilla nöjestripp.

Men medan jag nyfiket avvaktar SAS-ledningens besked, som borde komma snart, kan jag känna att det är lite sorgligt om de där planen med nordiska flaggor och käcka vikinganamn blir stående på marken för gott, tills de sålts och målats om och taxar ut igen. 
Minns flickdrömmen om flygvärdinnelivet, ständigt i farten runt hela klotet, i snygg uniform och med stiliga Biggles-kopior i cockpit ... Det var ju SAS som gällde. Fast flygvärdinna blev jag aldrig, bara passagerare.

Fast, som sagt, det finns värre saker. Och kommer jag inte till Oslo som planerat lär jag överleva det också. Håller ändå tummarna tills vidare.

UPPDATERING: Jo, det verkar ha ordnat sig. Hej Oslo, här kommer jag!

Copyright Klimakteriehäxan

Här följer du utvecklingen i förhandlingarna: på SvD och SVT, till exempel.

På väg till tandläkaren en Skyltsöndag

Hur kul är det egentligen att gå till tandläkaren? Man måste ju dit emellanåt. Men åtminstone jag styr stegen dit med viss bävan: har jag något som måste åtgärdas? Hu, det blir dyrt ... Och även om jag inte har det blir jag ändå av med närmare tusen spänn bara för undersökningen, fast det är ju ändå en sorts lättnad.

Svenska tandläkare har i regel väldigt enhetliga skyltar, blanka, diskreta, med svart ordentlig text. Skulle det bli roligare att öppna deras dörr om den där skylten hade fått sällskap av ett eller rent av två graffitibesläktade gap?

Det är jag inte alldeles säker på, men helt klart är att två tandläkare i Berlin i alla fall inte låtit måla över de vidöppna munnarna i entrén till sin klinik. Kanske har målningen rent av kommit dit på beställning? Ja, jag tror det! Hälsopropaganda på ett bildspråk som inte kan misstolkas!

För väggdekorationen förmedlar ett tydligt budskap: var noga med tandborstningen (underförstått: så kanske inte du behöver komma hit så ofta eller lägga särskilt mycket pengar här). Jo då, vi vet! Två gånger om dagen, två minuter åt gången - den tredje rekommenderade tvåan, som sägs gälla två centimeter tandkräm, den tror jag dock inte på.

Därmed högtidlighåller jag Skyltsöndag ännu en gång. Kolla om Pumita skyltar också, det var hon som började! Och om du hänger på: lägg en länk i kommentarerna här nedan!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om självbild - och självinsikt

"Rent generellt är självöverskattning ett av de vanligaste spratten som våra hjärnor utsätter oss för. Vi tror oss vara betydligt smartare och betydligt vassare på våra yrken än den genomsnittliga människan. Soldater är övertygade om att de är bättre på att skjuta än sina kompanibröder. Sjuksköterskor tror att deras personliga och kärleksfulla omsorg betyder mer för patienterna än kollegornas. Murvlar inbillar sig att just deras texter är fullständigt oumbärliga för tidningen de skriver i. /.../ Enligt en undersökning som Svenska Institutet gjorde för några år sedan tenderar vi att övervärdera omvärldens uppfattning om vad vi har att erbjuda. /.../ På sätt och vis är det trösterikt att man inte är den enda högmodiga åsnan därute."

-Hugo Rehnberg skriver krönika om självbilder och självinsikt  i gratistidningen "A Perfect Guide" (som han är chefredaktör för) och hamnar i eftertankens kranka blekhet. Där kan han förmodligen få stort och gott sällskap ...

Krishantering - och tredje gången gillt

Tredje gången gillt. Kris Kristofferson, singer-songwriter, filmstjärna, idol, är på ännu en jätteturné. Och den här gången upptäckte jag det i tid: han skulle till och med vara på en scen i Stockholm. Äntligen! Biljett bokad tidigt, bara att se fram emot evenemanget. Låtarna, de evigt gröna, började surra i skallen veckor i förväg.

Han kom, han sågs, men det är kanske lite överdrivet att säga att han segrade. Fast charmig är han fortfarande – han har ju samlat på sig en del erfarenheter på sina 76 levnadsår och har bevisligen humor.
-Ojoj, folks, sa han vid ett tillfälle, ni har betalat en massa pengar för att se en gammal stöt snyta sej! (Poor you, having paid expensive tickets to see an old fart blow his nose).

Kris var nämligen förkyld. Inte idealiskt för någon sångare, extra olämpligt i kombination med tilltagande ålder. Men även om han låter bättre på skiva var det kul att så att säga möta honom live. De där sångerna man aldrig glömmer fanns förstås med. Raden "Freedom is another word for nothing left to lose" i "Me and Bobby McGee" är fortfarande genialisk, liksom dagen-efter-eländes-känslan i "Sunday Morning Coming Down". För att inte tala om "Help Me Make It Thru The Night", ledmotivet i John Hustons lika oförglömliga film "Fat City".

Med på scen i några duettnummer fanns också en banjospelande dotter. Kristofferson har diktat och sjungit fantastiskt vackert om och till sina barn, om känslan av att vara förälder – fina texter som säkert tjejen och hennes syskon mått lika bra (eller ännu bättre) av än vad vi i konsertpubliken gör. Och publiken, förresten, bestod inte alls bara av 55+ som jag trott i förväg. Det var tvärtom ganska blandat, om än med viss övervikt åt övre medelåldern.

Så även när rösten sviktar finns alltid texterna kvar. Kris Kristofferson berättar gärna en historia medan han sjunger. Och visst kan man tycka att ett och annat är ganska likartat sinsemellan, men där kommer alltid en liten extra twist med hjälp av munspelet och gitaaren. Det är de enda instrument som ackompanjerar hans solosång.

Det där med åldern har väl börjat komma ikapp Stjärnan också. Han har släppt en ny skiva som heter "Feeling Mortal" (Att känna sig dödlig) och det är kanske en hint om att han inte tänker göra så många fler världsturnéer eller konserter, ens när förkylningen gått över. Kan kanske kallas för en sorts Krishantering?

Därför är jag glad att jag äntligen kom att uppleva honom - inte mindre än två gånger tidigare har jag misslyckats! Först 2007 och sedan 2010. Men gillat honom och lyssnat på hans skivor, det har jag gjort sedan mycket längre tillbaka i tiden. Och det kommer jag att fortsätta med länge än.

Copyright Klimakteriehäxan

Skånskt i Veckans fönster

När temaordet för Veckans fönster är SKÅNSKT blir det besvärligt. Inte bara att hasta iväg ut runt hörnet med kameran precis, i alla fall inte om det ska vara i Skåne. Hade kunnat ställa en burk skånsk senap på fönsterbrädan - om jag hade haft någon skånsk senap. Men det har jag inte. Ska det vara senap ska det vara Slotts Original, så är det bara! (Ja eller Dijon då, i matlagningssyfte.)

Två äktskånska fönster har jag från augusti i år, men det ena har jag redan använt. Alltså tar vi nummer två, men tvingas konstatera att fönstren på gamla skånska uthus är förunderligt små. Man får glädja sig åt de vackra stenarna, det graciöst böjda stupröret, lite doftande lavendelblommor. Och dessutom det faktum att det följer med lite sommarkänsla på köpet, extra apostroferat med vita trädgårdsmöbler!

Fler fönster med minnen av Skåne på ett eller annat vis kan du hitta om du tar vägen via Susanne!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat - om hur man skriver

"Visst kan det vara roligt att höra hur författare gör, hur deras skrivbord ser ut eller hur tankarna uppkommer i deras huvuden, men i de flesta fall är det ändå roligare att höra om det som de faktiskt skriver om. /.../ De flesta som menar allvar med sitt skrivande , oavsett om man skriver romaner eller promemorior, upplever någon gång att det är svårt. Själv måste jag för övrigt ha mjukare sittunderlag ju svårare texter jag skriver. Helt logiskt, men strängt taget ganska ointressant för någon annan än mig själv."

-Annina Rabe skriver kulturkrönika i dagens SvD om författare och den uppmärksamhet vi ägnar inte bara deras texter, utan också en massa annat runt omkring. Jaha, kanske skulle det bli lite roligare bloggposter om man bytte till en mjukare stol?

Med lätt bagage

Är på en resa som varken är lång eller förväntas bli strapatsrik. Två nätter borta i mellansvensk höst utan hotande oväder  borde betyda att man kan resa lätt, det vill säga med liten packning. Det är en ambition jag ofta har, men jag brukar precis lika ofta misslyckas och tar med mig kläder och tillhörigheter för en dubbelt så lång bortovaro som är planerad.

Alltså hämtar jag en resväska modell mycket mindre – en sådan som man till och med får ta med ombord på flygplan – och sätter i gång med insamlingen av saker som ska med på utflykten. Jsg börjar med det enklaste: underkläder och ett extra par skor, det är bra att byta på fötterna när man står och går mycket.  Strumpor, eftersom de ofta går sönder. Tunn morgonrock och så ett par klädesplagg av lite olika tjocklek, för alla eventualiteter.

Hittills är allt gott och väl. Väskan är långt ifrån full, även om den fortfarande väntar på toalettsakerna och boken med min ”godnattsaga”. Men det är nu problemen börjar hopa sig. Det är nu jag samlar ihop väsentligheterna som ett modernt liv tvingar på även en resenär som nynnar på ”Travelling Light” (en urgammal hit med Cliff Richard).

Jag lever med två mobiltelefoner, en i tjänsten och en privat. Självklart går de inte att ladda med en och samma laddare, det vore alltför praktiskt. Jag medför alltid kamera. Batteriet räcker oftast länge, men man vet ju aldrig – kanske kommer jag att stöta på rader av oemotståndliga motiv medan jag är borta? Laddaren måste med. Min elektriska tandborste är en kär vän jag helst inte vill resa utan. Den vill inte fara någonstans uran sin äkta hälft, laddaren.

Med tanke på övrig kontakt med omvärlden klämmer jag också ner min lilla laptop. Den har visserligen förvånansvärt bra batteritid, men laddaren måste med: en ganska tung sladd. Nätkabel då? Jo, för säkerhets skull. Och mus.  Som tur är tvingas jag inte släpa på en ”bärbar” skrivare, det brukar gå att medelst usb-minne åka snålskjuts på hotellreceptionen om något måste ut på papper.

Plötsligt är min lilla och nyss så smidiga väska full till bristningsgränsen. Dess vikt har ökat dramatiskt. Ska jag rent av bli tvungen att krypa till korset, knata ner i källaren och ta upp en större variant? Vilket nederlag, nu när jag äntligen hade bestämt mig för att klara två bortadygn utan att dra runt på en resväska av löjligt gigantiska mått och med en tyngd som kan knäcka ryggen på vilken hjälpsam medresenär som helst, någon som kanske gentlemannamässigt erbjuder sig att lyfta.

Jag vet ju att om jag skulle gå upp i väskstorlek ökar innehållet igen, precis som om jag skulle vara på resa i en vecka i stället för dagar.  Dessutom KAN det ju vara praktiskt att ha ett litet tomrum, för den händelse det skulle yppa sig tillfälle till ett eller annat shoppingfynd ... Inget sådant kan klämmas ner i carry on-storleken.

Nej. Jag biter ihop. Blixtlåset protesterar, locket bågnar, men jag ger mig inte. Denna gång ska jag bevisa att jag kan resa med lätt bagage – trots att jag är modern, uppkopplad, inloggad, nåbar.  Men de där begreppen ”bärbar”, ”sladdlös” och ”lätt”, de är lite väl tänjbara, kan jag tycka.

Copyright Klimakteriehäxan

Ta tempen på en skyltsöndag

Det är en av Stockholms mest synliga skyltar. Den sitter vid Slussen, högst upp på Katarinahissen. Och den har två budskap att förmedla, dag för dag, året runt, dygnet runt: så här mycket är klockan och så här varmt eller kallt är det här just i detta nu. 

Vi är ju tämligen väderfixerade, vi svenskar. Så i likhet med så många andra riktar jag ofta blicken dit upp när jag passerar - och det gör jag vanligen två gånger om dagen. 

Men just den här morgonen hajar jag till. 

Vad står det? 

Jo MINUS noll grader. 

Finns det? 

Jag har bestämt för mig att nollpunkten, den kan vare sig förses med ett plus- eller minustecken. 

Men tänker att kanske är det så att det blir ett minus framför nollan just så här års, när vi ännu inte hunnit vänja oss vid det gråkalla och griniga väderläge som uppstår när temperaturen dallrar kring nollstrecket. Bara en liten varning för det som komma skall, helt enkelt ...  

Copyright Klimakteriehäxan

Pumita har inspirerat till Skyltsöndag. Skyltar du också? Lägg en länk i kommentarerna i så fall!

Pappas flicka - och Fars Dag

Det stod ”köpman” ibland när pappa fick brev. En titel som jag aldrig hör användas i dag.

Kanske har den fått sämre klang? På 50-talet tror jag bestämt att det var fint att få det epitetet, även om jag var så liten att jag inte kunde ha en aning.

Men i ordet köpman låg åtminstone i pappas fall en hel del som inte täcktes av bara sex futtiga bokstäver. Tro på mänskligheten skulle jag kalla det. Vilket innebar att pappa frikostigt beviljade kredit till kunder som aldrig ville betala, även om de borde ha kunnat. Det betydde också att han tog hem varor som han tyckte verkade spännande och intressanta – men som ingen frågade efter. Den nybyggarmentaliteten medförde att vi inte sällan hemma åt och använde saker som helt enkelt blivit över. Han var också först i trakten med att sälja Coca Cola, vars smak han föll pladask för.

Pappa trodde på Klippet, om än inte av största storleken. Han kunde hos en grossist få erbjudanden som var för bra för att motstå. Som en följd av det hade vi till exempel en tid ett lager av skor och gympadojor som hade kunnat förse hela byn med fotbeklädnader i åratal. Skorna var förstås inte av allra senaste snitt, och även om han fått dem till fantastiskt lågt pris gick det bara att avyttra ett fåtal par. Resten blev liggande, för inte ens vi i familjen konsumerade skor i en takt som kunnat räcka, och vi hade inte heller användning för mer än några enstaka storlekar. Pappa gjorde rätt många affärer av den typen, men Klipp blev det aldrig. Fast trodde på dem, det gjorde han fortsatt.

I vår affär, som var en diversehandel av gammalt snitt, fanns faktiskt det mesta. Färskt kött, sybehör, böcker, masonit, frukt, bröd, spik, grönsaker, mjölk, kläder, spensalva, målarfärg, socker i lösvikt, salt sill i tunna. Kaffe kunde vi mala i en skramlande kvarn till önskad kornstorlek. Tidningsstället försökte vi freda från gratisläsare, penninglotterna ville kunden alltid välja själv. Och ibland fick man skäll för att man hade gjort fel. Som den gången när farbror Ville kom och påstod, att han inte fått med sig sin falukorvsbit hem.

Han hade ju det, trots allt. Någon vecka senare hittade han korven i byrålådan.
Kalsongerna han samtidigt köpt låg i säkert förvar i kylskåpet …

Min pappa hade inte mycket formell utbildning att falla tillbaka på, men han hade bra betyg i folkskolan och byggde så småningom på med en kurs på Katrineholms handelsskola. Därifrån var inte steget långt till att ta över den butik där han redan arbetat som expedit. Så småningom öppnade han en liten butik till, som gick under namnet Filialen, och efter ytterligare några år blev det den enda som överlevde. Han döpte den till Ellbes, efter sina initialer, och ritade själv logotypen.

Jag drogs tidigt in i världen bakom disken. Varje skollov jobbade jag i affären, blev bundis med alla stamkunder, överraskade utländska turister med mina skolspråkskunskaper, flängde runt på lagret, torkade spilld mjölk (har ni en aning om hur krångligt det kan vara?), skurade golv och hyllor, slog in presentpaket. För det mesta tyckte jag att det var kul, många människor att öva upp munvigheten på, informationstäta dagar – ja, man hörde en hel del  skvaller ...

Snart lärde man sig vad vissa tanter och farbröder alltid skulle ha, vilket sorts tuggtobak, vad tecknen på minneslapparna betydde (kort streck = toarulle, långt streck = hushållspapper).

Men någon lön hade jag inte, mina föräldrar hade stora utgifter för mig under skolterminerna så det var väl inte mer än rätt att jag drog mitt strå till stacken när jag kunde. Därför blev jag förstås ännu gladare när jag ändå fick ett tack för besväret, som när pappa gav mig min första transistorradio inför en annalkande hösttermin. I den hann jag lyssna på många Tio i topp-sändningar innan den la av!

Den mestadels så trevliga kundkretsen var helt på det klara med en sak: flickan skulle ta över lanthandeln efter far sin, hon var ju redan van och till och med flink att räkna!

Ända upp i de lägre tonåren tror jag eventuellt att jag höll med och skulle fylla rollen som Pappas Flicka. Men så blev det ju inte. Det behövdes helt enkelt ingen efterträdare, även om jag hade velat. Han fick slå igen butiken. Och dog själv ett par år senare, knall och fall, en kall januaridag när han just hade fyllt 59. Det är 35 år sedan.

I morgon är det Fars Dag. Vi brukade fira den lite extra, eftersom pappa drabbats av ett åtminstone från barnsynpunkt ruskigt öde: han var född på julafton och hade därmed gått miste om egna födelsedagskalas.

Precis som många andra började jag tänka på min pappa när jag lyssnade på Magnus Uggla när han framför ”Jag och min far” av Olle Ljungström i TV4:s ”Så mycket bättre”.

Och precis som Uggla hann jag lära mig en hel del av min far. Men jag har nog fortfarande en bit kvar till hans nivå av tro på mänskligheten.

Copyright Klimakterihäxan