Lördagstema: Ingenmansland

När jag inser att det är lördag inser jag också att det där med lördagstema, det har jag lyckats glömma bort ideligen.

Men i dag är nyckelordet INGENMANSLAND. Så svårt! Tänker länge.

Det blir ett boktips. "Julmatchen på Västfronten" är resultatet av ett gediget researcharbete, utfört av en gammal journalistkollega: Pehr Thermaenius.

I åratal har han grävt, läst och letat, och till slut kom den, boken om soldaterna som tvingats ut i första världskriget men som en julnatt struntade i att vara fiender. I stället samlades de kring en gemensam vän: fotbollen.

Boken kom intressant nog ut först på engelska, och den är publicerad såväl i Nederländerna som i Belgien, kanske också fler länder. Britterna ägnade den stort intresse, här hemma blev den inte lika uppmärksammad när den svenska upplagan kom 2014.

Det var exakt hundra år efter att den där fotbollsmatchen spelades. Och planen de sparkade boll på var förstås en bit av Ingen mans land ... Historia i originell version!

Copyright Klimakteriehäxan

Temat i januari bestämdes av Helena. Bloggare som brukar uppmärksamma lördagstemat är  Karin Englund, Olgakatt, Karin på Aland, Gnuttan, Livsrummet, Musikanta, Pysseliten, Anki,  Ulla Laiho och Pensionären på ön. Om du deltar men inte finns med på listan – hojta till i en kommentar så lägger jag självklart in dig!

Bokbloggsjerka om oväntade vändningar

Att bli överraskad när man är inne i en bok är härligt. Tänk på den där deckaren, som du nästan lagt ifrån dig för att du redan på sidan 50 "vet" vem mördaren är ... men så läser du ytterligare några sidor. Och se! Du hade fel!

Det är stor konst att få till de där oväntade turerna, men det är ju också sådana saker som gör att vi inte tröttnar på att läsa. I dag är det som bekant fredag och det betyder en ny Bokbloggsjerka från Annika, denna gång med frågan:
Har du någonsin läst en bok där det har hänt någonting som du inte alls hade väntat dig eller som du absolut inte tyckte om?

Bara att svara ja på det, tack och lov. Och den första bok jag kommer att tänka på är "Gone Girl" av Gillian Flynn. I den blev jag överraskad, inte en utan flera gånger. Det handlar om en man som (uppenbarligen i alla fall inledningsvis) gjort något förfärligt med sin unga fru.

Om du har boken oläst (den är en äkta bästsäljare) kan jag ju inte komma med några spoilers, men jag kan utan att darra på manschetten rekommendera den. Filmen som gjordes efter romanen lär också vara bra, den har jag inte sett.

I en annan av Flynns böcker, "Vassa föremål" (Sharp Objects), förekommer också oväntade inslag. Bland annat blir huvudpersonens omgivning ständigt överraskad, men då av alla hennes ärr efter åratal av självskadebeteende. Också fascinerande läsning.

Om jag sedan hänger på en bok jag absolut inte tyckte om så hamnar jag än en gång i hyllan för storsäljare. Men "Hundraåringen som försvann" fann jag vara outhärdlig, bitvis en kopia på Arto Paasilinna. Och inte ens han, den kopierade, är alltid bra.

Läs andra bokvänners tankar om saker man inte väntat sig – du klickar bara här!

Copyright Klimakteriehäxan

Sitt fint i nytt shoppingpalats

Det blev en liten onsdagsutflykt i dag, första besöket i nya "shoppingparadiset" Mall of Scandinavia i Solna. Det där med paradis kan tas med en rejäl nypa salt, men ganska nytt är det (invigdes i november) och ja, här finns verkligen möjligheter att shoppa.

Butikerna är oändligt många, de flesta gamla bekanta. Fast eftersom anläggningen är så enorm orkade jag bara trava igenom en bråkdel. Viss kritik har hörts: Stockholm med omnejd behövde inte ett sånt här ställe till. Det kan man tycka vad man vill om, här finns i alla fall över 200 butiker på 100 000 kvadratmeter. Översta våningen rymmer en stor biograf.

Gott om restauranger är det också, och faktiskt rätt gott om folk, om ni nu trott något annat. Här är det tätt mellan barnvagnarna och flanerande pensionärer är det inte heller ont om. I båda fallen handlar det om kundkategorier som gärna sitter ner och tar igen sig mellan affärerna. Och det har man verkligen tänkt på här!

Sittplatserna i Mall of Scandinavia är inte bara många, de är också rätt kul. Glada färger, rymd och ljus runtomkring – det är över huvud taget rymligt och ljust i MoS-et (som skämtarna lär ha döpt hela härligheten till). Dessutom är det tätt mellan strömuttagen där mobilen kan laddas upp medan man vilar fötterna.

Vi som kom med pendeltåget från Stockholm (avstigning Solna, sedan går man bara över en bro och är framme) möter Uiliuili-bänken redan utanför entrén (översta bilden). Den är riktigt tjusig! Ritad av den polske arkitekten Piotr Zuraw, gjord i stål och bokträ, tio meter lång och tre meter bred. Ergonomiskt utformad sägs den också vara, tänkt att inte bara sitta fint på utan hänga på, klättra i, ja användas lite hur som helst! Brukskonst, helt enkelt!

Notera pappa-fötterna som sticker ut ur fåtöljerna ... barnen sover i sina vagnar ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema KORT (eller lagt kort ligger)

Det ni ser på bilden är långt ifrån hela samlingen.
Jag har fotoalbum i travar. De innehåller allt, med början i de svartvita 9x9 som jag tog med min första kamera, i så uselt utförande att det är svårt att förstå att det över huvud taget kunde bli ett enda kort.
Medan åren gått har också mina kameror blivit bättre, även om jag aldrig hängt med i den tekniska framkanten. Men bilder har det blivit.

I dag är fotoalbum inget man ägnar sig åt. Kanske gör vi en och annan digital fotobok, det har åtminstone jag gjort, med mycket gott resultat. Fast det blir rätt så dyrt. Å andra sidan var inte heller de gamla papperskopiorna gratis.

Där sitter vi nu med ögonblicksbilder ur livet insatta mellan pärmar. Frågan är bara vad som ska hända med alla de där korten? Extra tydligt blir problemet när man närmar sig hyllorna med album i sitt föräldrahem. För redan i Barndomslandet användes kamerorna, med bälg, flitigt. I dag bläddrar vi utan att kunna identifiera mer än kanske hälften av personerna som poserar, ler rakt in i objektivet, åker skidor, gifter sig eller visar alla blommorna som kom på 50-årsdagen.

Ska då alltså de gamla korten slängas? Det känns som ett övergrepp. Men nästa generation har ju ännu mindre chans att känna igen några av de där människorna. Så vad är alternativen? Och hur ska de hantera bilderna från sin egen barndom?

Vi har lådor med gamla foton som tagits när ungarna var små. Sonen, den förstfödde, plåtades oavbrutet: sover, gäspar, skrattar, gråter, vinkar, äter ... och ingen bild kunde man slänga. Lite lugnare förhållande till kameran fick den två år yngre Dottern, men också hon förevigades i alla tänkbara och otänkbara situationer.

En gång i tiden tänkte jag att när jag inte jobbar lika mycket ska jag ta tag i det där. Rensa, ordna, göra nya album till barnen med en bildserie över deras barnaår. Nu är jag där. Men inte gör jag något åt saken. Rör inte relikerna.
Lagt kort ligger, skulle man kunna säga.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans tisdagstema är alltså kort och gott KORT, och jag valde den variant som uttalas med "o" fast man hade ju kunnat tänka sig "å"-ljudet också ... då hade det blivit en helt annan historia!

Utrotat – och bortglömt?

Telefonkiosk. En gång ett så gott som livsnödvändigt inslag i gatubilden. I dag närmast ett fornminnesmärke. Kurerna står kvar, men apparaterna är bortplockade. I de smarta telefonernas värld letar ingen efter en automat. Nu kan det uppstå en nödsituation som består i att mobilbatteriet är tomt, men förmodligen kan man låna mobil av någon i närheten och lösa problemet den vägen.

Faktum är att det är rätt gott om sådant vi en gång tog för självklart i våra liv, saker som i dag är nästan utrotade. /.../

Du läser hela texten i min nya krönika på sajten News55. Du har väl upptäckt den? Relevanta nyheter, utan trams. Och så de där "erfarna tankarna". Nog för att den etiketten är lite onödigt högtravande, men du hittar mycket läs- och tänkvärt, av många olika skribenter, under den etiketten. Allt gratis, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Hör du, radiolyssnare ...

Med anledning av min krönika på News55 om det tilltagande oskicket att tilltala folk med "ni" i stället för "du" blev jag inbjuden att prata om just det i radio. Det skedde denna måndag, programmet heter P4 Extra och programledare är Erik Blix. Som representant för den yngre och mer ni-vänliga generationen fanns också språkvårdaren Lotta Ederth i studion. (Erik Blix bekände sig höra hemma på min sida i debatten ... men det hör man inte i radio).

Vill du lyssna så har du länken här och nu. Inslaget är strax under sex minuter.
Det är hur som helst jättekul att ha fått så många reaktioner på en text! En speciell Facebook-grupp har också kommit till i samband med detta – kolla in Stoppa Niandet, gå med om du är FB-användare och håller med mig!

Copyright Klimakteriehäxan

Med blicken mot (vinter)himlen

Rosa moln på blå vinterhimmel. Visst är det vackert? Och om man sänker blicken syns det tydligt att träden bereder sig på ny grönska. Om fem månader är det faktiskt midsommar. Tiden flyger fram. Det gäller bara att ta vara på den.

Copyright Klimakteriehäxan

Nyheten du inte bör missa

Alldeles nyvaken börjar jag som så ofta dagen med att kasta ett getöga på nyheterna i mobilen. Och i dag ger den smarta telefonen mig verkligen omskakande information!
"Man måste anmäla samlag till polisen" står det.

Hoppsan! Måste man? När kom den pålagan? Hur väl känt är detta faktum? Vem har lytt den uppmaningen hittills? Vad är straffet för de olydiga? Och, som så ofta i liknande sammanhang: hur ska den redan svårt arbetsbelastade poliskåren klara av även denna uppgift, som rimligen borde vara rätt omfattande? Av Sveriges nästan 10 miljoner invånare är det väl inte alldeles djärvt att anta att rätt många är sexuellt aktiva. Med anmälningsplikt, alltså. Som inte ens är tillfällig utan livslång.

Måste också ifrågasätta nyhetsvärderingen. Borde inte detta toppa alla förstasidor, nyhetssajter och radio- och tv-program? Men svtnyheter.se har det rätt långt ner. Som om det faktiskt inte angår särskilt många.

OK då, jag ska sluta retas. Fast konstaterar än en gång att språk behöver vårdas, formuleringar tänkas igenom och, inte minst, hur viktig betoningen är ...
God morgon!
Och om också natten varit det kan du ändå ta det lugnt. Du måste inte anmäla det på närmaste poliskontor, vad än mobilen "meddelar".

Copyright Klimakteriehäxan

Vad väljer du: boken eller filmen?

Nu ska vi sätta betyg igen! Annika som så förtjänstfullt styr Bokbloggsjerkan vill veta vilken bok/vilka böcker som är baserad/e på tv/film (eller tvärtom) jag tycker är bäst.
Så svårt!

Ofta är jag nästan ängslig för att gå och se en film som bygger på en bok jag tyckt om. Men när jag hamnade på ett flyg som visade "Flyga drake" (The Kite Runner) tittade jag ändå. Khaled Hosseinis bok var rasande bra: skulle den verkligen kunna göras till en hygglig film?
Jo, jag tyckte faktiskt det.

Omvänt minns jag (om jag nu minns rätt) att jag först såg "Love Story" på bio med Ali McGraw och Ryan O´Neal innan jag läste Erich Segals roman. Nu talar vi 70-tal ... Historien gestaltades nog allra först på teater, tror jag. Publiken grät floder, oavsett framställningsform. ("Love is never having to say you´re sorry" ni vet!)

En annan riktig storfilm som satte spår inte minst i modebilden var "Den store Gatsby" (The Great Gatsby) som gjorts till film två gånger, 1974 och 2013. F Scott Fitzgeralds roman kom 1925, jag läste den på 70-talet. Jag har bara sett den gamla filmen, Leonardo DiCaprio spelar Gatsby i den modernare versionen. Den "gamle" var ingen mindre än Robert Redford! Och ja, den gillade jag!

Men bäst? På den gamla betygsskalan tvekar jag inför ett MVG. Jag förstår hur lärare kan ha det när terminsslutet närmar sig. Kan man få nöja sig med ett VG, i väntan på något alldeles oförglömligt?

Borde man dessutom inte nämna filmerna om gänget på Saltkråkan, som Astrid Lindgren först skrev manus till och Olle Hellbom regisserade? Sedan kom böckerna med Tjorven och Båtsman, Pelle, Malin och alla de andra.
Och "Sunes sommar" är, gott folk, fortfarande en av de roligaste filmer jag vet. Fast där kom boken (den åttonde i serien) före filmen.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om stjärnor utan ordförråd

"Pristagarnas tacktal är för det mesta häpnadsväckande torftiga. Här följer ett axplock av stapplande försök till vältalighet under tacktalen från P3 Guld och Guldbaggegalan: Så jävla roligt! - Fan, vad glad jag blir! - Jag fucking gjorde det! - Det är helt sjukt! 
Och så det (att döma av frekvensen) allra bästa sättet att förtrolla sina åhörare: Tack så jävla mycket!
Det är inte i första hand svordomarna som jag reagerar mot, utan mer hur andefattiga dessa yttranden är – att talarna inte ens har försökt, den totala bristen på lust att använda språket."

 -Anders Q Björkman skriver krönika i Svenska Dagbladet efter att ha tittat på direktsända galor när den svenska musik- och filmbranschen lyfte fram det gångna årets höjdpunkter. Han konstaterar, med all rätt, att dessa kreativa människor förefaller ha ett uppseendeväckande uselt ordförråd. Sorgligt, det är vad det är. 

Burkminnen

Kan minnen förvaras i en burk?
Svaret är ett obetingat ja.
Få saker lämpar sig så väl att ha minnen i som just burkar, det behöver man inte vara lika hängiven burkslav som jag för att inse.

När julafton var över för den här gången upprepade jag förra årets "installation": i stället för paket placerade jag alla mina julburkar under granen. Tycker själv att det är en rolig idé, som låter några fler än mig se hur vackra de olika plåtlådorna är, nya och gamla i salig blandning, Ikea och vintage och brittiska "finburkar". Engelsmännen har verkligen förstått värdet av förpackningar!

Min äldsta julburk, som snarare borde kallas vinterburk, har en domherre i snö på det lite buckliga och inte helt lättstängda locket. Burken kommer från min mammas köksskåp. Den brukade innehålla hembakta kakor, gärna hennes delikata sockerringar som bestod av vetedeg med extra smör och så pärlsocker ovanpå. Jag minns såväl bagerskan som kakorna när jag tar fram fågelburken, extra lämplig för den som också bekänner sig ha pippi på fåglar förutom att vara burkslav.

Men burkar kan också tjäna som praktisk hjälp för minnet. Ta bara den i mitt tycker ursnygga "fruktburken" på bilden, inhandlad full av gelégodis men köpt enkom för sitt utseende. Det är brittiska Churchill´s Confectionary som har mästerskapet i den här designgrenen. Just fruktburken förvarar jag kvitton och garantilappar i, en sorts minnen det med.

Den ljuvliga djurburken innehöll också marmeladbitar när min blick föll på den, på en godishylla på en flygplats. Och minnet som finns kvar under det rara locket, det handlar om en trevlig resa, förvisso en arbetsresa men en arbetsresa i trevligt sällskap och med bra resultat.

Där ser ni! Minnen förvaras bra i burk. De håller sig rent av riktigt färska, kan plockas fram vid behov och väntar snällt på sin tur.
Det blir nog ett gäng burkar under granen julen 2016 också, kanske någon med nya minnen i?

Färgerna är inte bra på bilderna - snyggare i verkligheten!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema VÄGEN HEM

Hur ser din hemväg ut? Det är frågan som utgör veckans tisdagstema, och det ger ju utrymme för väldigt olika svar. Eftersom det kan se rätt annorlunda ut, beroende på varifrån man kommer, hur dags på dygnet och så vidare ...

Och vad är egentligen "hem"? Jag tillhör den sortens människor som utan att darra på hakan kan kalla hotellet jag checkade in på för ett par timmar sedan "hem", även jag förstås är medveten om att det är väldigt tillfälligt. Det där irriterade min mamma, som tyckte att jag nedvärderade mitt barndomshem, på något vis. Fast det begrep jag inte, inte riktigt. Men folk som ofta åker till huset på landet, visst är det väl också "hem"? Till exempel.

Dessutom är det oundvikligen så att vägen bort i mångt och mycket starkt påminner om vägen hem, även om man tar saker och ting i omvänd ordning. I min värld är det också så, att det som är allra bäst med att åka hemifrån, det är att man uppskattar att komma tillbaka lite extra!

Fast när jag beger mig hemåt en vanlig vardag, då hamnar jag ofta i Årstavikens närhet, med Cyrillus Johanssons K-märkta bro som blickfång. Och att den där strandpromenaden stundtals går under namnet "Antikrundan" är något jag glatt sätter mig över – här körs ju barnvagnsrally också, precis som när jag rullade mina två på samma (hem)väg.

Ibland får man inte alls gå den gamla vanliga vägen.

Träbron vid Årstavikens strand i dag ...

... ser ganska annorlunda ut när man är på hemväg på sommaren ...

 Copyright Klimakteriehäxan

Grundforskning om flytkraft och skönhet

Tulpanens dag inföll i veckan som gått. Jag missade den självklart inte, även om jag inte kampanjade här på bloggen. Men tulpaner hade jag hemma. Börjar ju faktiskt köpa dem till jul och sedan finns det inget hittills känt sätt att hejda mig. Jag bara MÅSTE ha tulpaner inom synhåll så här års!

Från butiken bär vi dom i knoppiga knippen, vi skär av stjälkarna och låter bunten stå i kallt vatten i minst en timme för att "vänja" den vid sin nya miljö. Sedan sprider blomstren lycka och glädje i ungefär en vecka, ibland faktiskt längre.

Och det är med tulpaner som med vissa andra lyckosamma skönheter: de åldras med grace. Faktum är att de kanske är som allra vackrast timmarna innan kronbladen obönhörligt lösgör sig och singlar ner och lägger sig runt vasen där de nyss var en fröjd att skåda.

De där gamla tulpanbladen, de har nu öppnat mina ögon för en landvinning som rimligen inom kort kommer att belönas med Nobelpriset i fysik. Jag har kunnat konstatera, att ingenting flyter som ett gammalt tulpanblad. Bygg båtar av dem, flytvästar, livflottar, simringar! Lägg in dem osynligt i bikinibrallor och badmössor! Det kommer att bli superbra!

Nu undrar ni möjligen hur det har gått till när jag gjort detta vetenskapliga genombrott, rena grundforskningen faktiskt.
Jo, jag har begått ett misstag – och upprepat det flera gånger. Det är ju ofta så stora upptäckter sker: oplanerat, av en slump. Tänk bara på det bortglömda provröret som på sätt och vis gav oss penicillinet!

Mitt misstag består i att jag utan att ägna det en tanke slängt de där första nerramlade tulpanbladen i toaletten. I tron, förstås, att de ska försvinna nästa gång jag spolar.
Men se, det är precis vad som inte händer. Spolning efter spolning passerar det lilla krumma bladet, som glatt guppar vidare på vattenytan.

Jag har försökt få bort det med hjälp av metervis med toapapper, hopknölat till rejäla buntar. Utan framgång. Jag har "tomspolat" flera gånger. Men icke. Där ligger den där vid det här laget inte röda utan bruna bladtungan och retas och den ser faktiskt ut som något annat som skulle ha kunnat haft en mer rättmätig plats i en toalett, men vi talar fortfarande om resterna av en nyss så förtjusande blomma.

Det slutar med att jag med toaborstens hjälp får fiska upp det där bladet och gå med det till sophinken, där det borde ha hamnat från första början. Och ur den påsen tar sig inget från växtriket upp för egen maskin, det kan jag lova.

Men med tanke på denna flytförmåga, som jag härmed anser bevisad genom upprepade tester i mitt laboratorium (jo, vi brukar kalla det badrum men ...) menar jag alltså att jag hittat ett nytt råmaterial som kan revolutionera varvsindustrin och ta plats i några andra nischer som jag nämnde tidigare.

Vi som tillhör tulpanens vänner, vi ställer gärna upp och har blommorna hemma och njuter av dem i väntan på att rätt torrt tillstånd inträder. Sedan är det bara att hämta den osänkbara råvaran. Ja, och så måste ju jag hämta Nobelpriset, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Jag vill vara "du" med dig!

Vill ni ha kvittot i påsen? undrar expediten  bakom kassaapparaten.

Förvånat tittar jag över min axel: står det folk där som också handlat, och som på något obegripligt vis lyckats betala sina varor före mig trots att jag står längst fram?

Ingen, absolut ingen står bakom mig. Det är mig hon menar när hon säger ”ni”. Fast jag bevisligen bara är en.

-Du kan lägga det i påsen, det blir bra, tack ska du ha, säger jag och undrar om flickan märker mina dubbla ”du”, uttalade med eftertryck.

Irriterad lämnar jag butiken. Antagligen har den butiksanställda gjort som hon blivit lärd och tillsagd. Man har haft någon säljkurs. Det har också inneburit att man förklarat att det där med att säga ”du” till alla och envar, det är inte artigt.  /.../

Läs hela texten på News55! Kommentera, dela gärna vidare! För visst har väl också du undrat om den där välsignade du-reformen, initierad av Socialstyrelsens chef Bror Rexed på 60-talets mitt, är på väg att glömmas bort? Nu blir vi "ni-ade" allt oftare. Och åtminstone jag gillar det inte. Dessutom är ett "ni" inte så artigt som en del tror ... Jag vill vara "du" med dig. Med andra också.

Copyright Klimakteriehäxan

Andrum

Det kan inte vara alldeles enkelt att vara sjöfågel när det blir vinter på riktigt. Alla behöver vi väl ett visst andrum. Men änderna kanske allra mest ... och strax har det här lilla isfria hålet försvunnit.

Copyright Klimakteriehäxan

Stafettväxling

Den 13 januari. Knut har namnsdag. Och julen ska ut.
Så på väg ner i källaren är de, mina tomtar som är så många att jag nästan (men bara nästan) skäms. Då har ändå inte alla fått vara uppe och lufta sig den här julen. Dessutom har jag vunnit en moralisk seger över mig själv: har inte införskaffat en enda ny julpryl i år. Vilket jag annars har (eller möjligen i bästa fall har haft) extremt lätt för.

Stafettpinnen går nu över till den tid som så småningom ska kallas vår. Men själva växlingen sker i snåla isvindar, halka och en hel del snö. Dock märker man att det inte är lika kolmörkt längre, vi är definitivt på väg åt rätt håll!

De här tidiga januaridagarna utgjorde årets verkliga festperiod i Barndomslandet. Alla skulle ha julgransplundring, med lekar, dans kring ett ibland redan barrlöst litet träd, godispåse, tomtebloss. Vi hade "finkläder" och kalaset planerades noggrant, liksom man ivrigt väntade på dem man inviterats till. Ibland var det svårt att undvika krockar. Mammor kunde ses engagerade i livliga förhandlingar om datum och klockslag.

För att manifestera julens slut och nya grönare tiders återkomst har jag ätit årets första semla. Det gäller att det inte blir för många.
Apropå grönare tider så får granen stå kvar några dagar till. Den är fortfarande jättefin, dricker vatten och barrar ytterst behärskat. Jag skjuter därmed plundringen framför mig. Och den blir nog inte förenat med någon fest ... å andra sidan har jag ju redan klämt i mig den där semlan!

Men förresten hör ni – vart tog tomteblossen vägen? Har inte sett ett enda spraka i min närhet på åratal.

Copyright Klimakteriehäxan

Tack, Backman, jag tror det räcker nu!

Nu har jag kanske kommit till en gräns. Gränsen för hur mycket Fredrik Backman jag tål.
Det började med Dottern, som läste hans blogg, älskade den, och sedan önskade sig hans debutroman i julklapp. På det viset kom Ove in i mitt liv.

"En man som heter Ove" gillade jag. Jämförde den med "Hundraåringen som försvann", som jag bara stod ut med i 50 sidor eller så. Jonas Jonasson låg alldeles för nära Arto Pasilinna, som antagligen är hans idol (stundtals jättebra, ruskigt ojämn dock, om du undrar vad jag tycker).  Ove, däremot, tog jag till mitt hjärta, precis som så oändligt många andra gjort och gör.

Backmans andra bok "Saker min son behöver veta om världen" bestod av bloggbitar. Den var inte lika bra. Men sålde förstås, tack var Ove. Så kom "Mormor hälsar och säger förlåt". Också den fanns på Dotterns önskelista och blev köpt. Och när "Britt-Marie var här" lanserades fick jag hennes uppdrag att inhandla ett signerat ex på bokmässan, vilket jag lydigt gjorde.

I helgerna tog jag fram historien om Britt-Marie, med viss förväntan. Men det går rätt trögt. Känner upprepningarna, de återkommande idéerna, de nygamla vändningarna kring den där udda, lite äldre figuren som har svårt att finna sig tillrätta i sin samtid trots att hen försöker.

Dessförinnan såg jag Ove i Johan Rheborgs gestaltning på Rivals teaterscen. Bra enmansshow, absolut. Och så nu då: långfilmsversionen av Hannes Holm, med Rolf Lassgård som Ove. Visst får han en Guldbagge för sin rollrolkning! Men lite lustigt är det ändå att man kan lägga så mycket tid (och pengar) som jag har gjort på ett författarskap som, handen på hjärtat, väl egentligen är rätt så ihåligt och/eller tunt.

Därför tror jag att gränsen är nådd. "Mormor hälsar och säger förlåt" ligger oöppnad i min hylla. Tror att det inte blir någon ändring på det, i alla fall inte inom överskådlig tid. Trots att Ove har mitt gillande. Backman är beviset: ett "one-hit-wonder" låter sig inte upprepas hur enkelt som helst. Så ja, jag tror det räcker nu. Fast jag kan ändå kosta på mig ett "grattis". Det är få förunnat med sådant genomslag!

Copyright Klimakteriehäxan

Lördagstema små/stora ord

Kanske är det en yrkesskada jag har. Men varje gång jag hör det där uttrycket, i radio eller tv, eller ser det på en löpsedel, i en rubrik i papperstidning eller på nätet, fnyser jag lika irriterat.

Uttrycket som stör mig är det ord man tar till för att dra uppmärksamhet till ett samtal som förts med en förment intressant, ja rent av spännande person.
Då har man nämligen inte "bara" gjort en intervju. Man har gjort en STOR intervju.

Hur stor är en stor intervju? Mäts den i spaltcentimeter, i revolutionerande påståenden eller i antal tecken, inklusive mellanslag? Blir den större om bilderna är många? Är den största radio- eller tv-intervjun helt enkelt den längsta? Har storleken något att göra med hur lätt eller svårt intervjuobjektet är att få tag i? Är samtalsämnet mer noggrant researchat än annars?

Och – nu kommer vi till det riktigt svåra – vad är då motsatsen? En liten intervju? En utfyllnad som saknar informationsvärde, kanske? En skildring av ett möte då man inte ställer några frågor den tänkta publiken är intresserad av? Några rader, ett par "pratminus" bara, för att det förväntades bli gjort, för att "alla andra" medier närmat sig samma människa? Eller har intervjun gjorts av en dåligt påläst person?

Min enkla önskan när jag ska ta del av en intervju är att den är "upplysande", "känsloväckande", "intressant", "informativ" eller "ögonbrynshöjande". Till exempel. Den kan också vara underhållande. Eller något du kommer på, fast inte jag gör det just nu. Och att lyckas göra intervjun så att den kvalar in i någon av de där kategorierna är inte enkelt, långt därifrån.

Stor eller liten? Det är inte intressant. Faktiskt är det den här gången sant, det där påståendet att storleken inte spelar någon roll. BRA är etiketten man vill åt. Och därmed hör ordet STOR inte hemma i sammanhanget, åtminstone inte förrän man saluför en LITEN (men naggande god) intervju lika kraftfullt.

Copyright Klimakteriehäxan

Små/stora ord handlar det alltså om denna vecka. Temat i januari bestäms av Helena. Bloggare som brukar uppmärksamma lördagstemat är  Karin Englund, Olgakatt, Karin på Aland, Gnuttan, Livsrummet, Musikanta, Pysseliten, Tove, Anki,  Ulla Laiho och Pensionären på ön. Om du deltar men inte finns med på listan – hojta till i en kommentar så lägger jag självklart in dig!

Kul återkomst – men inga nyårslöften ...

2016 är fortfarande i sin linda. Många återvänder inte till den "vanliga vardagen" förrän på måndag när juldagarna i princip är över – även om Knut låter vänta på sig till onsdag.

Men en annan återkomst hälsar vi glatt välkommen. Det är Bokbloggsjerkan som har återuppstått, efter ett långt avbrott när massor av bokbloggare saknat den där träffpunkten på fredagarna då Annika lagt ut en ny litteraturrelaterad fråga att svara på. Nu är det alltså dags igen och årets första undran är denna:
Har du avgett några nyårslöften när det gäller läsning, böcker, författare etc?

Jag måste tänka efter. Har jag varit på vippen att lova något, alla sådana åtaganden är ju svåra att hålla? Finner till min lättnad att det där med nyårslöften har jag övergivit även när det kommer till läsning. Travarna med olästa men lockande böcker är skrämmande höga. Just nu håller jag på med Fredrik Backmans "Britt-Marie var här" utan att vara särskilt engagerad. Bredvid ligger ett gäng romaner jag påbörjat utan att slutföra, "Madame Bovary" är bara en av dem.

Däremot funderar jag lite kring mitt eget skrivande. Jag borde rimligen få mer tid till det nu när jag jobbar mindre. En uppföljare till barn/ungdomsboken "Dela lika" har jag idéer till, och faktum är att rätt många frågat efter del 2. Har också äntligen kommit mig för med att söka medlemskap i Författarcentrum, om det kan ge någon draghjälp? Faktum kvarstår: om jag skriver något så är det som med den här bloggen, mest för mitt eget höga nöjes skull. Och något löfte är det nog lugnast att jag avstår från ...

Några titlar som jag inväntar pocketupplagan av under 2016 finns ändå. Jag tänker exempelvis på Astrid Lindgrens "Krigsdagböcker" och Martina Haags "Det är något som inte stämmer". Hårda pärmar är inte värda 200 kronor, anser jag! Alldeles gratis läsning ska jag också hålla utkik efter. Då tänker jag på Radioföljetongen, som ibland bjuder på riktiga höjdare.

Kolla vad andra bokbloggare har för funderingar kring böcker, författare och läsning inför det nystartade året här!

Copyright Klimakteriehäxan

När vintern har kommit

Nu har den kommit, vintern. Tar en promenad i närområdet. Solen skiner, det är runt tio minusgrader, jag kryper in i min härliga päls (nej, jag skäms inte för den – skulle inte köpa en ny i dag men ingen kan förklara vad som blir bättre om jag slänger ett över trettio år gammalt och superskönt ytterplagg) och njuter.

Visserligen har dagarna blivit  lite längre nu, men det mörknar ändå tidigt. Det sista solen gör innan den försvinner är att sätta guldkant på skogen på andra sidan Årstaviken, där förhoppningsvis ingen gått igenom i dag. Frälsarkransen hänger på plats och ser definitivt oanvänd ut.

Det där med isar, det vet mina trogna läsare att jag har lite svårt för. Först fiskade jag upp Dottern när hon tultade iväg på tvååriga ben, halkade i strandkanten och plumsade i. Hon kom upp fort och lätt, hann aldrig bli rädd, hon stod ju ändå på botten i det grunda vattnet, om än med is runt fötterna.

Men det som satte spår för evigt, det var när jag själv sjönk genom isen inför ögonen på fyra barn, två av dem mina egna. Alltså beträder jag inte sjöis mer, oavsett tjocklek, och vad de fyra numera unga vuxna beträffar har åtminstone ett par fortsatt klar motvilja mot isäventyr.

När mörkret lagt sig står en pampig gran högt upp, på behörigt avstånd från isen, och påminner om att det fortfarande är jul. För Trettondagen är förvisso en sådan helgdag, tomtarna håller kvar sitt grepp även om mellandagsrean pågår för fullt. Den hetsen når dock inte ut till oss vintervandrare.

Copyright Klimakteriehäxan

Romantik inpå småtimmarna – ren MAGI

Trettondagsafton. En kväll för fest, gärna med romantisk anstrykning. Åtminstone för lite yngre årgångar. Begreppet "trettondagsbal" besatt en viss magi, om än i nedbantad form – någon riktig bal var det ju aldrig fråga om, i alla fall inte i mitt liv. Men sent brukade det nog bli, och stort behov av några extra sömntimmar när den riktiga Trettondagen grydde.

Sent kan det nog bli fortfarande, med behov av sovmorgon dagen därpå. Som till exempel ikväll, när risken är uppenbar att jag fastnar framför teven. Klockan 21.00 börjar filmen "Notting Hill" med Julia Roberts och Hugh Grant sändas i TV5. Men nio, säger du kanske, det är väl inte så sent? Tja, det beror ju på. Men med reklamavbrotten i en kommersiell kanal håller ju en normal långfilm på i en extra timme.

Om jag inte redan sett den? Jo men självklart! Vet inte hur många gånger, men jag kan den scen för scen, stundtals uttalar jag replikerna innan de lämnat skådespelarnas munnar. Oopsidaisy!
"Notting Hill" är en av de där romantiska komedierna som jag och, det vet jag, många med mig inte förmår att lämna om man väl råkat zappa in på den kanal som för ögonblicket sänder.

"Pretty Woman" som blev Julia Roberts stora genombrott är en annan. Jag ser den med ideliga leenden, älskar när Richard Gere prövar att gå barfota i gräset, bara för att ta en enda liten detalj, shoppingscenerna inte att förglömma! (You work on commission, right? – Yes. – Big mistake. Big. Huge!)

Det går att rada upp de där folkkära historierna i en lång lista. "Love Actually" sänds varje jul och tokhyllas lika ofta, fast den i mitt tycke inte är riktigt lika bra som de jag just nämnt. "Min bäste väns bröllop" får mig också att sitta kvar i soffhörnet tills det står "The End" i teverutan. Julia Roberts igen. Jag kan nog se allt hon är med i, gång på gång, utan att tröttna. Det leendet!

Hur det går till när sådan magi uppstår kan man verkligen undra. Det handlar definitivt inte bara om utseende, för även en klassisk skönhet kan sakna det där speciella. Men leendet spelar stor roll och så är det det där med den odefinierbara utstrålningen, den som "Miss Vivian" i "Pretty Woman" trollbinder inte bara den störtrike direktören utan även hotellportieren, hisspojken och chauffören med.

Sedan får vi som erkänner att vi gillar de där filmerna stå ut med lite pikar från de fina cineasterna som letar andra kvaliteter och som aldrig skulle erkänna att det är skönt med lyckliga slut.
Men risken att det blir en sen kväll även denna Trettondagsafton är uppenbar.
Och ja, vad är väl en bal på slottet? När man har tv-soffa, där romantiken kan få blomma långt in på småtimmarna!

Copyright Klimakteriehäxan

De här helgdagarna har gjort mig helt dagvill och alltså missade jag lördagstemat den gångna helgen. Men jag ser att andra också varit sent ute, så eftersom lördagstemat var MAGI tar vi det trots att det är tisdag ... och då får väl helt enkelt tisdagstemat vänta på sin tur ... Temat i januari bestäms av Helena.
Bloggare som brukar uppmärksamma lördagstemat är  Karin Englund, Olgakatt, Karin på Aland, Gnuttan, Livsrummet, Musikanta, Pysseliten, Tove, Ingrid, Anki,  Ulla Laiho och Pensionären på ön. Om du deltar men inte finns med på listan – hojta till i en kommentar så lägger jag självklart in dig!

Sven-Ingvars? JAAAA!

Sven-Ingvars är tradition. Sven-Ingvars är kultur. Möjligen också kult. Sven-Ingvars är dans, men också en glädje att lyssna till även för den som till äventyrs inte blir uppbjuden ...

Jag är i princip uppväxt med Sven-Ingvars. Vi gick på danskurs i Liljenässkolan. Musiken var, i alla fall som jag minns det, hämtad uteslutande från Sven-Ingvars plattor. Väck mig mitt i natten och jag kan dem än, melodierna, texterna, tonfallen, pauseringen. "Alla vill ha någon vän att hålla i hand" – någon däremot? Nä, tänkte väl det. "Börja om från början" – inget dåligt råd. "Ett litet rött paket" – ja men så himla trevligt!

OK, jag kan fortsätta räkna upp de gamla tokhittarna, topplistelåtar som sedan följts upp med Fröding, Thore Skogman och Niklas Strömstedt, för att nämna några text/låtmakare som levererat till killarna från Slottsbron, vars stora revival kom i samband med Hultsfredsfestivalen för ett antal år sedan. Flera generationer finns i beundrarleden, mina egna barn har minsann också fått en rejäl dos Sven-Ingvars utan att protestera (ja de skulle bara våga ...)!

I år fyller bandet 60 år, och även om det nu egentligen bara är Sven-Erik Magnusson kvar från originalgänget känns det helt rimligt att gratulera och fira. De nya medlemmarna har dessutom bidragit till att höja den musikaliska nivån, man kan inte bortse från att 1956 handlade det om, visserligen begåvade men ändå, glada amatörer.

Med anledning av jubileet har TV4 gjort en rejäl dokumentär om Sven-Ingvars som sändes nu i kväll. Är du det allra minsta road av svensk populärmusik? Se den då! Finns på SVT4 Play! Jag rekommenderar den starkt!

Och när jag ändå är i gång ger jag er en länk till. Här får ni lyssna på en tidig hyllning till de värmländska popidolerna. Det är min gamle vän och Expressen-kollega Peter Himmelstrand som redan 1966 skrev och själv framförde "Sven-Ingvars", med en refrängrad som lyder "för folkets djupa kärleks skull". Så sant!
Jag är lycklig ägare till ett exemplar av denna sällsynta singel, pressad i liten upplaga!

Copyright Klimakteriehäxan

I backspegeln

Vad minns man av ett nyss avslutat år? Ett och annat har stannat kvar där inne i skallen, även om utsidan ser okammad ut ... (Bilden från Utopian Bodies på Liljevalchs)

Man ska ju inte titta för mycket bakåt. Utan ha blicken stint riktad framåt. Mot allt det som ska komma, för att möta det okända, bra, dåligt eller lite mittemellan-sisådär. Men på årets första dag kastar jag ändå ett öga i backspegeln. Vad minns jag? Och då tänker jag verkligen bara komma ihåg roliga, positiva saker!

Roligaste resan, som faktiskt nästan blev den enda, gick till New York som jag inte hade sett på 25 år. Sak samma med min på Manhattan bosatta väninna, som jag nu återförenades med. Det är så härligt att, trots långt uppehåll, kunna fortsätta där man en gång var, med gemensamma intressen, glada fniss och en och annan mer allvarlig fundering över livets gång.

Bästa konstutställningen är utan tvekan den på Liljevalchs, "Utopian Bodies – Fashion Looks Forward", och det slår jag fast utan att ha varit på särskilt många fler. Det var länge sedan jag var så genuint road av originella idéer och designglädje!

Omistliga tv-serier dyker det upp ibland, men vilken ska kunna ta över kronan efter Downton Abbey? Många "happy endings" inrymdes i julspecialen, men nog hade man gärna sett fortsättningen. Tröstar mig för närvarande med "Weissensee" ...

I bokhyllan står ett gäng böcker jag läst under 2015 och jag har svårt att välja men fastnar nog ändå för "Americanah" av Chimamanda Ngozi Adichie, som blivit en favorit. Av dem jag inte bläddrat mig igenom utan läst med öronen rekommenderar jag ivrigt "En bön för de stulna" av Jennifer Clement. Den gick som radioföljetong i somras.

Årets musikstund är bara ett par dagar gammal. På Kennedy Center For Performing Arts i Washington DC hyllades den gudomliga låt- och hitmakerskan Carole King, en av 2015 års utvalda kulturpersonligheter, med en egen gala i närvaro av paret Obama. På scenen dök en annan gudomlig musikperson upp: Aretha Franklin. Hon sjöng Kings "A Natural Woman", en låt Franklin gjorde världsberömd redan 1967, och wow! som det svängde! Finns på youtube, förstås.

Bästa middagen åt jag på min födelsedag. Då överraskades jag av Sonen med hemgjord supergod lasagne, sallad, bröd, bra rödvin och tårta. Jag undrade försiktigt vad hemligheten med hans lasagne kunde vara? Jo, han hade haft i chevre! Mätt, glad och lycklig somnade jag, ett år äldre men det är ju som alltid bättre än alternativet, som Oscar Wilde slagit fast.

Nu återstår att se vad 2016 har att bjuda. Hoppas på det bästa, både för mig och för dig! Bara att lyfta på hatten och säga välkommen!

Hattar från "Utopian Bodies" på Liljevalchs. (Klicka på bilden ser du detaljerna bättre!)

Förförisk vinterjacka? "Bowerbird" av Manon Kündig. På Liljevalchs.

Copyright Klimakteriehäxan

Mer bilder och text från min tripp till New York hittar du om du klickar på etiketten "New York". Och vad beträffar utställningen på Liljevalchs så hinner du fortfarande dit, den är kvar till 7 februari. Klicka på etiketten "konst", scrolla förbi ett par inlägg så ser du många fler bilder därifrån. 

Googles nyårsdoodle! Gillar dem!