Värmen håller i sig, men klimatanläggningen på jobbet har inte förstått, eller fått fel order.
I dag har vi suttit böjda över datorerna med kall dryck inom nära räckhåll, jag har gjort kollegerna avundsjuka med min lilla effektiva solfjäder, vi har köat till toaletten för att blaska kalla vattendroppar i ansiktet och under armarna.
Alla utom en.
Hon är ung och ganska söt, men har en starkt avvikande idé om vad som är lämplig klädsel just nu – i omgivningens ögon, alltså.
För medan vi andra satt där i våra tunna t-tröjor och linnen med smala band, sandalerna avsparkade och kjolarna upphissade så hade hon grå ullpolo, stadiga jeans och rejäla skor på fötterna.
Man ska väl inte låtsas om sådant, men jag hann inte tänka mig för.
-Du milde, har du polotröja?!?! Svimmar du inte?
Nej då, hon var inte alls varm, försäkrade hon medan jag kände en stadig svettdroppe lösgöra sig från min nacke och åka kana längs ryggraden för att samlas upp i den redan fuktiga linningen.
Sedan förklarade hon, att i månadsskiftet augusti-september är sommaren slut. Och hon har klarat av sin höstshopping. Hela stassen var sprillans ny – höstutstyrseln, helt enkelt. Som om man inte skulle hinna använda den?!? Och som om man bara skulle vilja gå en enda butiksrunda på hela hösten? Ingenting för mig!
Men det är kanske så vi förväntas göra.
Mina tunga matkassar släpade jag, dyngsur, förbi en klädaffär och slängde en blick in. Där stod en kvinna framför en spegel och studerade hur hon tog sig ut i en tjock jacka med pälskrage. Förstår inte hur hon över huvud taget kom på idén att prova den.
I nästa skyltfönster är det vintrigt, blockrandigt, halsdukar, sjalar, hundtandsrutigt. Jag saktar inte ens in. Fast i affären står andra tjejer och gör slut på augustilönen på sådant som ska hålla värmen ända tills vårsolen är tillbaka.
Jag kan förstås också ägna mig åt höstmodet med visst intresse, men bara i reportageform än så länge.
På det viset har jag inhämtat trenderna: grovstickat, djurmönstrat (för vilket år i ordningen?) samt en och annan liten klanruta - somligt kan faktiskt redan finnas i garderoben.
Ett verkligt glädjeämne är att rött är ett "mode-måste" i accessoarer och skor igen.
Då så.
Då behöver jag ju inte höstshoppa alls.
För handväskor, halsdukar och skor går jag väl fortfarande i, de rysligt otrendiga semesterkilona till trots.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, augusti 31, 2006
måndag, augusti 28, 2006
Sko(gs)tokigt
Skogstokiga kan vi bli över roliga skor, vi som är skotokiga.
För oss som gillar skor, som tycker skor är mer än fotbeklädnader, som gärna köper sittskor fast man borde köpa sådana som är sköna att gå långt i – för alla oss är detta en sida att hälsa på allt emellanåt.
Bland alla fotbeklädnader som listats som ”Veckans fulaste sko” finns verkliga pärlor. Stövlar, flip-flops, sandaler, pumps, moonboots i utföranden som nästan får ögonen att hoppa ut ur skallen. Och då har de ändå inte fått med den sandal jag såg i Italien i somras: svindlande klack, spetsrysch över öppen tå – och så ett band med rysch runt fotleden. Vinröd och rosa. Bara 1000 spänn. Borde ha plåtat, men det gjorde jag inte, tyvärr.
Glömmer aldrig platåskorna jag fotograferade i ett skyltfönster i Paris första gången jag var där. Genomskinlig plast och ett knippe körsbär på tån. Jojo. Den är svårslagen – men Shoewawa har några fullgoda varianter!
Förresten: Foppa-toffeln, som jag inte precis älskar, har naturligtvis utsetts till segrare en vecka – och dessutom trängt sig in på sajten en extra gång mellan två vinnare…
Copyright Klimakteriehäxan
För oss som gillar skor, som tycker skor är mer än fotbeklädnader, som gärna köper sittskor fast man borde köpa sådana som är sköna att gå långt i – för alla oss är detta en sida att hälsa på allt emellanåt.
Bland alla fotbeklädnader som listats som ”Veckans fulaste sko” finns verkliga pärlor. Stövlar, flip-flops, sandaler, pumps, moonboots i utföranden som nästan får ögonen att hoppa ut ur skallen. Och då har de ändå inte fått med den sandal jag såg i Italien i somras: svindlande klack, spetsrysch över öppen tå – och så ett band med rysch runt fotleden. Vinröd och rosa. Bara 1000 spänn. Borde ha plåtat, men det gjorde jag inte, tyvärr.
Glömmer aldrig platåskorna jag fotograferade i ett skyltfönster i Paris första gången jag var där. Genomskinlig plast och ett knippe körsbär på tån. Jojo. Den är svårslagen – men Shoewawa har några fullgoda varianter!
Förresten: Foppa-toffeln, som jag inte precis älskar, har naturligtvis utsetts till segrare en vecka – och dessutom trängt sig in på sajten en extra gång mellan två vinnare…
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, augusti 27, 2006
Att springa Tjejmilen - eller inte
UPPDATERAT EFTER MÅLGÅNG
Nu radar de upp sig på startlinjen, alla de 21 800 tjejer, tanter, damer, som anmält sig till årets Tjejmil.
Och här sitter jag och har knappt gått upp.
Borde jag ha dåligt samvete?
Äsch, det orkar jag inte.
Bara det blir höst och riktig vanlig vardag igen ska jag ta tag i saker och ting, men det blir knappast någon 10-kilometersrunda ändå.
För exakt 20 år sedan låg jag på BB med min förstfödde på armen. I teven rapporterades om Tjejmilen, bilderna visade 1000-tals glada, spänstiga damer i alla åldrar som utan att tveka gett sig i kast med uppgiften.
Då lovade jag mig själv att jag skulle finnas där i mängden ett år senare.
Och jag glömde inte bort det där löftet, förträngde det inte ens. Det var ett mål, en morot, för att komma i form igen efter graviditeten.
Så frampå vårkanten tog jag reda på hur man anmälde sig och skred till verket.
Tji fick jag.
Det var fullt.
Man tog inte emot fler löpsugna.
Där satt jag.
Sprang jag då min egen lilla tjejmil?
Inte.
Jag gick ner i vikt, det gjorde jag. Blev faktiskt jättesmal, snudd på personligt rekord. Och konditionen blev bra tack vare långa barnvagnspromenader i ur och skur – jag gick med vagnen så länge och ofta, att ungen knappt förstod att man kunde sova i en säng som stod stilla.
Fortfarande tycker jag att det hade varit kul att springa en Tjejmil. Men har det inte blivit av på 20 år lär det väl inte bli nu heller.
Får trösta mig med att grabben från BB blivit stor och stark och ganska snäll och välartad.
Vilket självklart är ett bra sätt att gå i mål på.
Nu har dom startat, tjejerna. Spring för mig också, tack!
UPPDATERAT
NU ÄR DOM I MÅL - OCH PÅ VÄG HEM
Det var ingen match för Ida Nilsson att vinna dagens Tjejmil. Det är de andra 1000-tals deltagarna som gjort en bragd. För den får var och en som går i mål en medalj av "guld" i blågult band, att hänga runt halsen.
Där hängde den på en av mina närmaste medpassagerare på tåget som jag nyss klev av. Hon höll hemmafronten noggrant uppdaterad på sin färd genom Sverige. Samt ringde alla hon kom på för att meddela att hon, faktiskt, klarat utmaningen. Här ett axplock som kunde heta Samtal på ett fjärrtåg (men den titeln har ju Slas snott för länge sen...)
Kl 16.12 -Jo vi kom iväg i tid, älskling, vi rullar ut ur Stockholm nu. Ses snart!
Kl 16.14 -Jag är inte så värst stel i benen. Det känns rätt bra. Jag fick medalj!
Kl 16.30 -Hej mamma! Vi stannar i Södertälje strax. Jag dricker lite extra vatten, det gör jag faktiskt. Men jag är helnöjd. Nä inte ett enda skavsår, kan du tänka?!
Kl 17.15 -Hej älskling, möter du mej på stationen? Det vore skönt. Känner mig lite ledbruten. Tåget är i tid.
Kl 17.20 -Tjena! Jo det är kanon! Gick helbra! Inga men! Kunde göra om det ikväll!
Kl 17.50 -Hej älskling, vi blir nog lite sena. Pysslar du om mej lite sen? Lite trött och sliten, du fattar. Kan behöva en kram och ett glas vin, tror jag.
Kl 17.54 -Du det här MÅSTE du hänga med på nästa år! Skitkul och inte särskilt jobbigt alls. Du fixar det garanterat!
Kl 18.10 -Älskling, vi blir nästan 10 minuter sena säjer dom nu. Nåt banarbete. Jag längtar! Säkert att du kommer och möter? Orkar inte gå till bussen, faktiskt.
Kl 18.12 -Du aaanar inte hur bra jag känner mej, det var helt kanon! Berättar mer i morrn!
Kl 18.20 -Har du åkt än? Vi blir 10 minuter sena. Gudars som det regnar! Puss puss vi ses snart! Jag är dödstrött, du får jobba på att hålla mej vaken, gullet!
Kl 18.40 rullar tåget in på perrongen. Där står han, med paraply försedd, och tar emot sin guldmedaljprydda hjältinna, på väg hem till ompyssling och vin.
Lite avundsjuk blir man ju trots allt, för vad jag än sysslat med i dag - någon bragd har jag definitivt inte åstadkommit.
Copyright Klimakteriehäxan
Nu radar de upp sig på startlinjen, alla de 21 800 tjejer, tanter, damer, som anmält sig till årets Tjejmil.
Och här sitter jag och har knappt gått upp.
Borde jag ha dåligt samvete?
Äsch, det orkar jag inte.
Bara det blir höst och riktig vanlig vardag igen ska jag ta tag i saker och ting, men det blir knappast någon 10-kilometersrunda ändå.
För exakt 20 år sedan låg jag på BB med min förstfödde på armen. I teven rapporterades om Tjejmilen, bilderna visade 1000-tals glada, spänstiga damer i alla åldrar som utan att tveka gett sig i kast med uppgiften.
Då lovade jag mig själv att jag skulle finnas där i mängden ett år senare.
Och jag glömde inte bort det där löftet, förträngde det inte ens. Det var ett mål, en morot, för att komma i form igen efter graviditeten.
Så frampå vårkanten tog jag reda på hur man anmälde sig och skred till verket.
Tji fick jag.
Det var fullt.
Man tog inte emot fler löpsugna.
Där satt jag.
Sprang jag då min egen lilla tjejmil?
Inte.
Jag gick ner i vikt, det gjorde jag. Blev faktiskt jättesmal, snudd på personligt rekord. Och konditionen blev bra tack vare långa barnvagnspromenader i ur och skur – jag gick med vagnen så länge och ofta, att ungen knappt förstod att man kunde sova i en säng som stod stilla.
Fortfarande tycker jag att det hade varit kul att springa en Tjejmil. Men har det inte blivit av på 20 år lär det väl inte bli nu heller.
Får trösta mig med att grabben från BB blivit stor och stark och ganska snäll och välartad.
Vilket självklart är ett bra sätt att gå i mål på.
Nu har dom startat, tjejerna. Spring för mig också, tack!
UPPDATERAT
NU ÄR DOM I MÅL - OCH PÅ VÄG HEM
Det var ingen match för Ida Nilsson att vinna dagens Tjejmil. Det är de andra 1000-tals deltagarna som gjort en bragd. För den får var och en som går i mål en medalj av "guld" i blågult band, att hänga runt halsen.
Där hängde den på en av mina närmaste medpassagerare på tåget som jag nyss klev av. Hon höll hemmafronten noggrant uppdaterad på sin färd genom Sverige. Samt ringde alla hon kom på för att meddela att hon, faktiskt, klarat utmaningen. Här ett axplock som kunde heta Samtal på ett fjärrtåg (men den titeln har ju Slas snott för länge sen...)
Kl 16.12 -Jo vi kom iväg i tid, älskling, vi rullar ut ur Stockholm nu. Ses snart!
Kl 16.14 -Jag är inte så värst stel i benen. Det känns rätt bra. Jag fick medalj!
Kl 16.30 -Hej mamma! Vi stannar i Södertälje strax. Jag dricker lite extra vatten, det gör jag faktiskt. Men jag är helnöjd. Nä inte ett enda skavsår, kan du tänka?!
Kl 17.15 -Hej älskling, möter du mej på stationen? Det vore skönt. Känner mig lite ledbruten. Tåget är i tid.
Kl 17.20 -Tjena! Jo det är kanon! Gick helbra! Inga men! Kunde göra om det ikväll!
Kl 17.50 -Hej älskling, vi blir nog lite sena. Pysslar du om mej lite sen? Lite trött och sliten, du fattar. Kan behöva en kram och ett glas vin, tror jag.
Kl 17.54 -Du det här MÅSTE du hänga med på nästa år! Skitkul och inte särskilt jobbigt alls. Du fixar det garanterat!
Kl 18.10 -Älskling, vi blir nästan 10 minuter sena säjer dom nu. Nåt banarbete. Jag längtar! Säkert att du kommer och möter? Orkar inte gå till bussen, faktiskt.
Kl 18.12 -Du aaanar inte hur bra jag känner mej, det var helt kanon! Berättar mer i morrn!
Kl 18.20 -Har du åkt än? Vi blir 10 minuter sena. Gudars som det regnar! Puss puss vi ses snart! Jag är dödstrött, du får jobba på att hålla mej vaken, gullet!
Kl 18.40 rullar tåget in på perrongen. Där står han, med paraply försedd, och tar emot sin guldmedaljprydda hjältinna, på väg hem till ompyssling och vin.
Lite avundsjuk blir man ju trots allt, för vad jag än sysslat med i dag - någon bragd har jag definitivt inte åstadkommit.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, augusti 26, 2006
Madonna kör över åldersrasisterna
Hon dyker upp lite överallt just nu, Madonna.
Häromdagen var hon i Horsens i Danmark.
Det var inte jag. Men jag känner folk som satsade några tusenlappar på en sväng dit, bara för att gå på hennes konsert, för närmare Sverige än så kommer hon inte, inte den här gången.
Inte för att jag tillhör de hängivna fansen, men nog hade jag gärna gått på den där konserten. Mer för att ha varit där än för att vara där. Det är som att gå ner och upp i Grand Canyon, eller se påven i verkliga livet, på rätt nära håll, eller ha bevistat en Elvis-show i Las Vegas. Alltihop är bättre på teve, men det är ändå en häftig pryl att ha gjort.
Fast det sägs ju att Madonna gillar Sverige, så chansen kanske återkommer. En gång tog hon in på Grand Hotel, men först sedan hela sviten målats om i apelsingult, eftersom det var hennes favoritfärg just då. Kanske kommer hon nu lagom tills H&M:s julaffischer ska upp runt omkring oss?
För till alla sina tidigare karriärer, som dansare, skådespelare, barnboksförfattare, regissör, producent och sångare (förstås) med flera lägger hon nu modellens. Iklädd en vit svettiströja tittar hon på oss med ett jättestort öga som modevärldens hemlighetsfulla cyklop och bjuder in oss till Club-kväll på H&M, föreslår att vi ska beställa grejer från Rowells och låter oss tro att hela hennes stab av stylister, dansare och ljud-och ljus-människor går omkring i H&M-kläder för 249 spänn.
Det där med skådespeleriet, förresten.
Riktiga film-förståsigpåare brukar såga henne när hon agerar på vita duken. Madonna har fått pris i alla fall, som Sämsta Skådespelerska – och hon har fått det flera gånger. Men jag, som förstås inte vågar närma mig cineasternas klubb, tyckte hon var jättebra som Eva Peron i ”Evita”, och när hon skaffade ett kärleksbarn med Rupert Everett i ”Next Best Thing” trots att han var (är?) bög hade en lipsill som jag inte en chans att hålla tårarna borta.
I förra veckan – på samma datum som Elvis P dog – fyllde Madonna inte mindre än 48 år. Hon är helt enkelt med stormsteg på väg in i klimakteriehäxornas krets.
Jag tycker det är häftigt att en 48-åring dansar skiten ur andra, mycket yngre, på scenen. Jag tycker det är helcoolt att hon säljer skivor som få. Jag tycker att det är härligt att hon visar att det går att träna upp en kropp i topptrim också efter 40 (jodå, jag vet att hon har bättre resurser och bättre hjälp än vi vanliga, men ändå). Och jag tycker det är skönt att en 48-årig ursnygg mamma kan mannekänga i kläder som jag utan att tveka har råd att köpa. Jag gillar att hon kör över åldersrasisterna så det stänker. Är jag rent av på väg in i hennes fan club, trots allt? Ja vem vet.
Om hon gör någon mer film ska jag banne mig gå och se den också.
Det kan hamna i kategorin upplevelser som är roligare att ha gjort än att göra. Men än sen då? Där har jag ju ändå redan påven och Grand Canyon.
Copyright Klimakteriehäxan
Häromdagen var hon i Horsens i Danmark.
Det var inte jag. Men jag känner folk som satsade några tusenlappar på en sväng dit, bara för att gå på hennes konsert, för närmare Sverige än så kommer hon inte, inte den här gången.
Inte för att jag tillhör de hängivna fansen, men nog hade jag gärna gått på den där konserten. Mer för att ha varit där än för att vara där. Det är som att gå ner och upp i Grand Canyon, eller se påven i verkliga livet, på rätt nära håll, eller ha bevistat en Elvis-show i Las Vegas. Alltihop är bättre på teve, men det är ändå en häftig pryl att ha gjort.
Fast det sägs ju att Madonna gillar Sverige, så chansen kanske återkommer. En gång tog hon in på Grand Hotel, men först sedan hela sviten målats om i apelsingult, eftersom det var hennes favoritfärg just då. Kanske kommer hon nu lagom tills H&M:s julaffischer ska upp runt omkring oss?
För till alla sina tidigare karriärer, som dansare, skådespelare, barnboksförfattare, regissör, producent och sångare (förstås) med flera lägger hon nu modellens. Iklädd en vit svettiströja tittar hon på oss med ett jättestort öga som modevärldens hemlighetsfulla cyklop och bjuder in oss till Club-kväll på H&M, föreslår att vi ska beställa grejer från Rowells och låter oss tro att hela hennes stab av stylister, dansare och ljud-och ljus-människor går omkring i H&M-kläder för 249 spänn.
Det där med skådespeleriet, förresten.
Riktiga film-förståsigpåare brukar såga henne när hon agerar på vita duken. Madonna har fått pris i alla fall, som Sämsta Skådespelerska – och hon har fått det flera gånger. Men jag, som förstås inte vågar närma mig cineasternas klubb, tyckte hon var jättebra som Eva Peron i ”Evita”, och när hon skaffade ett kärleksbarn med Rupert Everett i ”Next Best Thing” trots att han var (är?) bög hade en lipsill som jag inte en chans att hålla tårarna borta.
I förra veckan – på samma datum som Elvis P dog – fyllde Madonna inte mindre än 48 år. Hon är helt enkelt med stormsteg på väg in i klimakteriehäxornas krets.
Jag tycker det är häftigt att en 48-åring dansar skiten ur andra, mycket yngre, på scenen. Jag tycker det är helcoolt att hon säljer skivor som få. Jag tycker att det är härligt att hon visar att det går att träna upp en kropp i topptrim också efter 40 (jodå, jag vet att hon har bättre resurser och bättre hjälp än vi vanliga, men ändå). Och jag tycker det är skönt att en 48-årig ursnygg mamma kan mannekänga i kläder som jag utan att tveka har råd att köpa. Jag gillar att hon kör över åldersrasisterna så det stänker. Är jag rent av på väg in i hennes fan club, trots allt? Ja vem vet.
Om hon gör någon mer film ska jag banne mig gå och se den också.
Det kan hamna i kategorin upplevelser som är roligare att ha gjort än att göra. Men än sen då? Där har jag ju ändå redan påven och Grand Canyon.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, augusti 22, 2006
Krockkudde i korsstygn
I dag stötte jag ihop med en gammal bekant.
En Volvo 544, grå. Klassisk silhuett. Inga synliga rostblemmor.
I bakrutan en lite luggsliten sticker: "En Volvo med PV-garanti".
Rena barndomsminnet. Det är 41 år sedan den sista 544:an gjordes.
Jag missade årsmodellen, men killen som körde var stolt och nöjd över sin fina bil, köpt direkt av den förste och ende tidigare ägaren, som blivit för gammal för att våga sig ut i trafiken.
Att den nye ägaren hyser varma känslor för sin bil behövde man inte betvivla. Han hade försett den med tidsenliga attribut, prylar som knappast skådats särskilt ofta på åtminstone trettio år.
Kanske minns ni som jag ett ofantligt populärt radioprogram som hette ”Sveriges Bilradio”. Sändes en gång i veckan – på lördag? – och hade en signaturmelodi som alla kunde. Bosse Bildoktorn återanvände den när han blev hela svenska folkets motorfixare och bilguru för något år sedan.
Men ursprungligen var låten CG Hammarlunds signatur. Han spelade den tidens populäraste låtar, svarade på brevfrågor och tipsade sina medbilister om både det ena och det andra.
Och så slog han sina slag för säkerheten.
Det var så den kom till allmänhetens kännedom, den speciellt framtagna hjälmen för bilförare. Lite lik en ridhjälm, med liten skärm, rem under hakan. Pepitarutig. Och så hade han bilhandskar.
I PV:n i dag fanns både hjälmen och handskarna på plats, prydligt placerade i bakrutan. Och i baksätet pricken över i: bilkudden.
För det var faktiskt på det viset att förr i världen var bilkudden nästan ett måste. Fruar sydde till sina män, fästmör broderade till sina tillkommande, döttrar till sina pappor. Korsstygn på aidaväv, trafikanpassade mönster som en stiliserad polis, en bil, en varningsskylt i gult, svart och rött.
Den här hade en rejäl svensk flagga, ett trafikljus där såväl rött, gult och grönt lyste. Och så några siffror, 123 – antydde de kanske maxhastigheten?
Bilkudden kunde förstås bara vara prydnad, men passade också bra om en passagerare ville ta sig en lur. Till säkerheten bidrog den knappast, där har det hänt en del i bilkuddeutvecklingen.
Bilhjälmen då, blev den nån hit? undrar kanske någon.
En enda människa som hade en kan jag påminna mig. Han blev vederbörligen utskrattad.
Men bilkudden skrattade ingen åt.
Dags för en revival?
En liten korsstygnsbroderad krockkudde, bara som ett komplement, kan väl inte vara fel?
Copyright Klimakteriehäxan
En Volvo 544, grå. Klassisk silhuett. Inga synliga rostblemmor.
I bakrutan en lite luggsliten sticker: "En Volvo med PV-garanti".
Rena barndomsminnet. Det är 41 år sedan den sista 544:an gjordes.
Jag missade årsmodellen, men killen som körde var stolt och nöjd över sin fina bil, köpt direkt av den förste och ende tidigare ägaren, som blivit för gammal för att våga sig ut i trafiken.
Att den nye ägaren hyser varma känslor för sin bil behövde man inte betvivla. Han hade försett den med tidsenliga attribut, prylar som knappast skådats särskilt ofta på åtminstone trettio år.
Kanske minns ni som jag ett ofantligt populärt radioprogram som hette ”Sveriges Bilradio”. Sändes en gång i veckan – på lördag? – och hade en signaturmelodi som alla kunde. Bosse Bildoktorn återanvände den när han blev hela svenska folkets motorfixare och bilguru för något år sedan.
Men ursprungligen var låten CG Hammarlunds signatur. Han spelade den tidens populäraste låtar, svarade på brevfrågor och tipsade sina medbilister om både det ena och det andra.
Och så slog han sina slag för säkerheten.
Det var så den kom till allmänhetens kännedom, den speciellt framtagna hjälmen för bilförare. Lite lik en ridhjälm, med liten skärm, rem under hakan. Pepitarutig. Och så hade han bilhandskar.
I PV:n i dag fanns både hjälmen och handskarna på plats, prydligt placerade i bakrutan. Och i baksätet pricken över i: bilkudden.
För det var faktiskt på det viset att förr i världen var bilkudden nästan ett måste. Fruar sydde till sina män, fästmör broderade till sina tillkommande, döttrar till sina pappor. Korsstygn på aidaväv, trafikanpassade mönster som en stiliserad polis, en bil, en varningsskylt i gult, svart och rött.
Den här hade en rejäl svensk flagga, ett trafikljus där såväl rött, gult och grönt lyste. Och så några siffror, 123 – antydde de kanske maxhastigheten?
Bilkudden kunde förstås bara vara prydnad, men passade också bra om en passagerare ville ta sig en lur. Till säkerheten bidrog den knappast, där har det hänt en del i bilkuddeutvecklingen.
Bilhjälmen då, blev den nån hit? undrar kanske någon.
En enda människa som hade en kan jag påminna mig. Han blev vederbörligen utskrattad.
Men bilkudden skrattade ingen åt.
Dags för en revival?
En liten korsstygnsbroderad krockkudde, bara som ett komplement, kan väl inte vara fel?
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, augusti 21, 2006
Utanför gemenskapen
Kanske har du varit med om det så att du känner igen känslan?
Att inte få vara med och leka.
Att inte bli uttagen till brännbollslaget.
Att inte bli bjuden på partyt.
Att killen du stämt träff med bara uteblir.
Att inte få en enda passning i matchen.
Jag är där nu.
Jag har inte fått den nya IKEA-katalogen.
ALLA andra har fått den. För flera veckor sedan. Men nu när tiden gått måste jag inse faktum: jag får ingen. Jag är bortglömd. Ratad.
Ack, Ingvar Kamprad, hur kunde du göra mig detta?
Medan omgivningen för länge sedan bläddrat igenom denna bok, med en fullständigt jättestor upplaga varje år, går jag här och är djupt okunnig om möblerna ska vara i teak eller fur, om gardinerna ska vara raka eller fladdriga, om mattorna bör heta kelim eller om min förtjusning över trasmattor fortfarande är acceptabel eller rent av blivit trendriktig.
En trognare kund blir det svårt att få tag i. Självklart medlem av IKEA Family sedan decennier. Dessutom brukar jag vara väldigt nöjd med mina produkter vare sig de ligger i platta lådor och ska skruvas ihop eller om det handlar om köksprylar, textilier eller Saker i största allmänhet. Fattas det en skruv får man en ny, och ångrar man ett köp är det aldrig något krångel, bara man haft vett att spara kvittot och lådan.
Och det har aldrig hänt att jag gått in på ett IKEA-varuhus och kommit ut tomhänt. Under 800 spänn går det nästan inte att ta sig både in genom entrén och ut genom kassaköerna.
Allt detta, all denna trohet, all denna entusiasm för att inte rent av kalla det kärlek, har nu kastats på tippen.
Nu har jag bara en sak att göra: krypa till korset och beställa en katalog. Samt försöka förlåta.
Men utanför gemenskapen är jag likväl.
Copyright Klimakteriehäxan
Att inte få vara med och leka.
Att inte bli uttagen till brännbollslaget.
Att inte bli bjuden på partyt.
Att killen du stämt träff med bara uteblir.
Att inte få en enda passning i matchen.
Jag är där nu.
Jag har inte fått den nya IKEA-katalogen.
ALLA andra har fått den. För flera veckor sedan. Men nu när tiden gått måste jag inse faktum: jag får ingen. Jag är bortglömd. Ratad.
Ack, Ingvar Kamprad, hur kunde du göra mig detta?
Medan omgivningen för länge sedan bläddrat igenom denna bok, med en fullständigt jättestor upplaga varje år, går jag här och är djupt okunnig om möblerna ska vara i teak eller fur, om gardinerna ska vara raka eller fladdriga, om mattorna bör heta kelim eller om min förtjusning över trasmattor fortfarande är acceptabel eller rent av blivit trendriktig.
En trognare kund blir det svårt att få tag i. Självklart medlem av IKEA Family sedan decennier. Dessutom brukar jag vara väldigt nöjd med mina produkter vare sig de ligger i platta lådor och ska skruvas ihop eller om det handlar om köksprylar, textilier eller Saker i största allmänhet. Fattas det en skruv får man en ny, och ångrar man ett köp är det aldrig något krångel, bara man haft vett att spara kvittot och lådan.
Och det har aldrig hänt att jag gått in på ett IKEA-varuhus och kommit ut tomhänt. Under 800 spänn går det nästan inte att ta sig både in genom entrén och ut genom kassaköerna.
Allt detta, all denna trohet, all denna entusiasm för att inte rent av kalla det kärlek, har nu kastats på tippen.
Nu har jag bara en sak att göra: krypa till korset och beställa en katalog. Samt försöka förlåta.
Men utanför gemenskapen är jag likväl.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, augusti 20, 2006
Inför slutsträckan i stafetten
Blogstafetten har dragit igång igen.
Fyrtio bloggare skickar pinnar, det vill säga ämnen, från en blogg till en annan. Den här gången var Aggeman först ut ur startblocken. Ämnet: mitt drömmotiv som fotograf. Sin text har han kompletterat med ett par jättefina bilder som tål att tittas på.
Sedan har sträckorna klarats av i god takt, vi är redan inne på sjunde deltagaren.
Själv lyckades jag korpa åt mig finalsträckan som nummer fyrtio i raden av folk med skrivklåda.
Bäst att lägga sig i hårdträning – det blir långa kolhydrater och mycket sömn framöver, förhoppningsvis.
Men en sak vill jag göra väldigt klart: bloggstafetten ska vara en ren idrottsgren. Jag överväger inga ojusta metoder, inga kemiska genvägar. Kommer att visa negativt resultat på alla dopingtester. Det gäller att spänna musklerna av egen kraft för att gå i mål med hedern i behåll.
Precis som i all annan sport. Eller?
Copyright Klimakteriehäxan
Fyrtio bloggare skickar pinnar, det vill säga ämnen, från en blogg till en annan. Den här gången var Aggeman först ut ur startblocken. Ämnet: mitt drömmotiv som fotograf. Sin text har han kompletterat med ett par jättefina bilder som tål att tittas på.
Sedan har sträckorna klarats av i god takt, vi är redan inne på sjunde deltagaren.
Själv lyckades jag korpa åt mig finalsträckan som nummer fyrtio i raden av folk med skrivklåda.
Bäst att lägga sig i hårdträning – det blir långa kolhydrater och mycket sömn framöver, förhoppningsvis.
Men en sak vill jag göra väldigt klart: bloggstafetten ska vara en ren idrottsgren. Jag överväger inga ojusta metoder, inga kemiska genvägar. Kommer att visa negativt resultat på alla dopingtester. Det gäller att spänna musklerna av egen kraft för att gå i mål med hedern i behåll.
Precis som i all annan sport. Eller?
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, augusti 19, 2006
Tvådelat, i alla fall delvis
Nu har jag varit nere på stan och hämtat behån.
Den passade!
Inte nog med det.
Det fanns en i samma storlek, samma modell fast svart. Jag köpte den också, en svart bikini är aldrig fel.
Fast det finns ett aber: det fanns ingen likadan underdel, i någon storlek över huvud taget.
Undrar om jag kan hitta en liten trosa nånstans?
Visst är det jättebra att man nu för tiden nästan alltid kan köpa delarna separat. Men om man hela tiden är i otakt blir det som synes problem.
Tjenare, KappAhl, här kommer jag!
PS Till dej som suckar – lätt beundrande, får jag för mig – över mitt ”mod” att framhärda i tvådelat vill jag bara säga: det är otroligt mycket skönare än med hel baddräkt. Såväl i sol som i vatten. På Playboys mittuppslag hamnar jag inte. Å andra sidan: vad skulle man göra där?
Copyright Klimakteriehäxan
Den passade!
Inte nog med det.
Det fanns en i samma storlek, samma modell fast svart. Jag köpte den också, en svart bikini är aldrig fel.
Fast det finns ett aber: det fanns ingen likadan underdel, i någon storlek över huvud taget.
Undrar om jag kan hitta en liten trosa nånstans?
Visst är det jättebra att man nu för tiden nästan alltid kan köpa delarna separat. Men om man hela tiden är i otakt blir det som synes problem.
Tjenare, KappAhl, här kommer jag!
PS Till dej som suckar – lätt beundrande, får jag för mig – över mitt ”mod” att framhärda i tvådelat vill jag bara säga: det är otroligt mycket skönare än med hel baddräkt. Såväl i sol som i vatten. På Playboys mittuppslag hamnar jag inte. Å andra sidan: vad skulle man göra där?
Copyright Klimakteriehäxan
Varför jag inte badade naken
eller
Besatt av en behå
Reafynd kan ha sina sidor.
Jag var i veckan bortbjuden till ett ställe som ligger alldeles vid havet. Och visst hade värdfolket påpekat det lämpliga i att medföra baddräkt. Men det hade jag glömt lika fort som orden var uttalade.
Alltså medförde jag inte baddräkt.
Vilket jag kom på halvvägs framme. En underbar sommareftermiddag, strålande solsken, ljumma vindpuffar. Säkert 20 grader i vattnet. Sammantaget: badväder. Jag är ju dessutom väldigt förtjust i att bada.
Vad göra?
Funderade ett ögonblick på det allra bästa av badplagg, det vill säga Eva-dräkten. Inget är ljuvligare än att kliva ner i vattnet, salt eller sött går på ett ut, och känna det våta elementet direkt på huden – mellanhänder ska i görligaste mån undvikas i alla sammanhang!
Att bada naken har för övrigt ytterligare en fördel: man kommer i direkt, även om det känns lite svalt. För man kan ju inte stå där i all sin prakt och liksom bara vänta på publiken, en publik man gärna klarar sig utan när man passerat ett visst BMI-tal.
Men eftersom jag inte är särskilt nära bekant med de personer som jag trodde mig veta skulle dyka upp på badbryggan gick alltså alternativet ”naken” bort.
Fast en snabb sväng in i närmsta tätort var ingen större omväg. Där låg ett KappAhl. Fort in. REA stod där lite överallt, jag lokaliserade snabbt badavdelningen. Nej men titta, en ”större-storlekar-bikini”! Snygg färg. Byxor i rätt storlek. Halva priset. Hemma till hälften, med andra ord.
Bikini betyder tvådelat. Alltså behövdes en överdel. Nej. Inte en enda. Jo men kanske, en i samma färg som skulle kunna funka?
I minsta laget, visst, men nöden har ingen lag. Fanns inget större. Betalade, sprang.
Havet var gudomligt. Termometern bekräftade: 20 grader. Måste i! Upp med plastpåsen med nyförvärvet, reafyndet.
Hm.
Den där behån var verkligen inte stor. I själva verket kunde den nog bara beskrivas som på tok för liten. Var handlar egentligen silikondrottningarna, jag bara undrar? (nej, jag har väl i och för sig aldrig trott att de tillhör KappAhls trognaste kundkrets).
På det här stadiet hade ingenting, absolut ingenting, kunnat få mig att avstå ett dopp. Dagens svett och stön skulle sköljas bort och ersättas av en mild havssälta. Jag skulle känna mig fräsch som en nyponros, en stor en men i alla fall.
Det fick alltså bli till häften baddräkt och till hälften underkläder. Den behå jag hade på mig fick sitta kvar, färgmatchningen bortglömd, kraven på finess avskaffade.
Underbart. Ljuvligt. Härligt. Superlativen för att beskriva simturen räcker inte. Vi ville inte gå upp trots dofterna från grillen.
Men det gjorde vi förstås. Dagen därpå uppsökte jag tre av kedjans övriga butiker. Lämnade tillbaka behån i den första, letade frenetiskt efter en i rätt storlek i de andra. Utan framgång.
I dag är det lördag.
I USA gör man reklam för telefonkatalogens Gula Sidor med frasen: "Let your fingers do the walking." Nu har mina fingrar knallat runt. Kunde man ha anat att det finns tjugotvå (22) KappAhl-affärer i 08-området?
Och är man besatt av något så fånigt som en behå så är man. Alltså började jag ringa.
I den sjätte fick jag napp.
Nu ska jag sticka iväg och hämta den. Håll tummarna för att storleken är rätt, efter all denna möda!
Det är i alla fall halva priset.
Copyright Klimakteriehäxan
Besatt av en behå
Reafynd kan ha sina sidor.
Jag var i veckan bortbjuden till ett ställe som ligger alldeles vid havet. Och visst hade värdfolket påpekat det lämpliga i att medföra baddräkt. Men det hade jag glömt lika fort som orden var uttalade.
Alltså medförde jag inte baddräkt.
Vilket jag kom på halvvägs framme. En underbar sommareftermiddag, strålande solsken, ljumma vindpuffar. Säkert 20 grader i vattnet. Sammantaget: badväder. Jag är ju dessutom väldigt förtjust i att bada.
Vad göra?
Funderade ett ögonblick på det allra bästa av badplagg, det vill säga Eva-dräkten. Inget är ljuvligare än att kliva ner i vattnet, salt eller sött går på ett ut, och känna det våta elementet direkt på huden – mellanhänder ska i görligaste mån undvikas i alla sammanhang!
Att bada naken har för övrigt ytterligare en fördel: man kommer i direkt, även om det känns lite svalt. För man kan ju inte stå där i all sin prakt och liksom bara vänta på publiken, en publik man gärna klarar sig utan när man passerat ett visst BMI-tal.
Men eftersom jag inte är särskilt nära bekant med de personer som jag trodde mig veta skulle dyka upp på badbryggan gick alltså alternativet ”naken” bort.
Fast en snabb sväng in i närmsta tätort var ingen större omväg. Där låg ett KappAhl. Fort in. REA stod där lite överallt, jag lokaliserade snabbt badavdelningen. Nej men titta, en ”större-storlekar-bikini”! Snygg färg. Byxor i rätt storlek. Halva priset. Hemma till hälften, med andra ord.
Bikini betyder tvådelat. Alltså behövdes en överdel. Nej. Inte en enda. Jo men kanske, en i samma färg som skulle kunna funka?
I minsta laget, visst, men nöden har ingen lag. Fanns inget större. Betalade, sprang.
Havet var gudomligt. Termometern bekräftade: 20 grader. Måste i! Upp med plastpåsen med nyförvärvet, reafyndet.
Hm.
Den där behån var verkligen inte stor. I själva verket kunde den nog bara beskrivas som på tok för liten. Var handlar egentligen silikondrottningarna, jag bara undrar? (nej, jag har väl i och för sig aldrig trott att de tillhör KappAhls trognaste kundkrets).
På det här stadiet hade ingenting, absolut ingenting, kunnat få mig att avstå ett dopp. Dagens svett och stön skulle sköljas bort och ersättas av en mild havssälta. Jag skulle känna mig fräsch som en nyponros, en stor en men i alla fall.
Det fick alltså bli till häften baddräkt och till hälften underkläder. Den behå jag hade på mig fick sitta kvar, färgmatchningen bortglömd, kraven på finess avskaffade.
Underbart. Ljuvligt. Härligt. Superlativen för att beskriva simturen räcker inte. Vi ville inte gå upp trots dofterna från grillen.
Men det gjorde vi förstås. Dagen därpå uppsökte jag tre av kedjans övriga butiker. Lämnade tillbaka behån i den första, letade frenetiskt efter en i rätt storlek i de andra. Utan framgång.
I dag är det lördag.
I USA gör man reklam för telefonkatalogens Gula Sidor med frasen: "Let your fingers do the walking." Nu har mina fingrar knallat runt. Kunde man ha anat att det finns tjugotvå (22) KappAhl-affärer i 08-området?
Och är man besatt av något så fånigt som en behå så är man. Alltså började jag ringa.
I den sjätte fick jag napp.
Nu ska jag sticka iväg och hämta den. Håll tummarna för att storleken är rätt, efter all denna möda!
Det är i alla fall halva priset.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, augusti 16, 2006
Mitt bästa minne!
Hur kan jag ha undgått?
Varför har ingen sagt åt mig?
Kunde inte någon ha förklarat?
Att ingen har tvingat mig!
Nu, först nu, har jag ett USB-minne. Vilken fantastiskt begåvad liten sak!
Jo, visst har jag sett folk ha dem. Hängande runt halsen, sittande på nyckelknippan, inslängda i handväskan, utkastade på skrivbordet, nedstoppade i fickan.
Men jag har aldrig kommit på att jag skulle ha ett. Att jag behövde ett. Att jag borde köpt ett.
Och nu har jag fått ett i present. En sådan klenod!
Äsch, bara 65 kilobytes, säger sonen och fnyser. Fast det är inte så lite om man är en sådan som bär omkring på bokstäver, ord och meningar.
Hädanefter kan jag ta dem med mig vart jag än går, utom möjligen ner i havet. Från en dator till en annan. Från mej - till mej. Och dej, kanske.
Likväl: ett problem finns det. Ett stort problem för att handla om en så liten sak.
Hur undviker man att tappa den? För att inte tala om skyddslocket över kontakten. Som gjort för att försvinna.
Tills minnesförlusten inträffar: detta är mitt bästa minne!
Copyright Klimakteriehäxan
En slocknad stjärna
June Allyson är död.
Och vem är nu det? undrar ni säkert.
Jojomensan, jag vet.
June Allyson var filmstjärna, av den gamla skolan. Hon utgör ett av mitt livs allra första biominnen från en ”riktig” film, om inte rent av det allra första.
Det var mot slutet av 50-talet. Min syster, som är hela tio år äldre än jag, hade fästman. Han var oerhört stilig, han hade vågor i håret – och dessutom bil. De skulle åka på bio, och jag fick följa med.
Filmen hette ”The Glenn Miller Story” och var otroligt sorglig och otroligt romantisk. June Allyson spelade den unga kvinna som gifte sig med den begåvade orkesterledaren – i rollen James Stewart. Men i stället för att skapa tomtebolycka av amerikansk 40-talsmodell fick han åka ut i världskriget för att med sitt storband pigga upp soldater vid fronten.
Det var bara det att Glenn Miller och delar av hans orkester omkom i en bombraid 1944. Hemma vid radioapparaten sitter änkan (i filmen alltså) och gråter stora tårar medan hon hör inspelningen av ”Little Brown Jug” – och i handen håller hon just det lilla bruna krus som inspirerat till melodin. Jag minns det som var det i går.
Och alltihop var, som det heter, based on a true story.
Fast June själv lär inte ha varit riktigt nöjd trots att filmen (inspelad 1953) var en internationell braksuccé som faktiskt fortfarande repriseras ibland i teve – Glenn Millers musik är evigt grön och spelas också flitigt. Alla har väl hört ”Moonlight Serenade” och ”In the Mood” till exempel?!
Men den blonda ljuva flickan i page som personifierade en uppoffrande och älskande hustru hade hellre velat dansa sig in i historien som en ny Ginger Rogers.
Hon gifte sig tre gånger, hade skandalartade kärleksaffärer med män som redan var gifta med andra och slutade sitt liv genom att, ädelt nog, ge inkontinensen ett ansikte.
Det hade man aldrig kunnat gissa då, i biofåtöljen, med skönheten i pagefrisyr och tårar i närbild på hela vita duken. Precis så skulle man se ut. Precis sådan skulle man bli när man blev stor.
June Allyson blev 88 år.
Copyright Klimakteriehäxan
Och vem är nu det? undrar ni säkert.
Jojomensan, jag vet.
June Allyson var filmstjärna, av den gamla skolan. Hon utgör ett av mitt livs allra första biominnen från en ”riktig” film, om inte rent av det allra första.
Det var mot slutet av 50-talet. Min syster, som är hela tio år äldre än jag, hade fästman. Han var oerhört stilig, han hade vågor i håret – och dessutom bil. De skulle åka på bio, och jag fick följa med.
Filmen hette ”The Glenn Miller Story” och var otroligt sorglig och otroligt romantisk. June Allyson spelade den unga kvinna som gifte sig med den begåvade orkesterledaren – i rollen James Stewart. Men i stället för att skapa tomtebolycka av amerikansk 40-talsmodell fick han åka ut i världskriget för att med sitt storband pigga upp soldater vid fronten.
Det var bara det att Glenn Miller och delar av hans orkester omkom i en bombraid 1944. Hemma vid radioapparaten sitter änkan (i filmen alltså) och gråter stora tårar medan hon hör inspelningen av ”Little Brown Jug” – och i handen håller hon just det lilla bruna krus som inspirerat till melodin. Jag minns det som var det i går.
Och alltihop var, som det heter, based on a true story.
Fast June själv lär inte ha varit riktigt nöjd trots att filmen (inspelad 1953) var en internationell braksuccé som faktiskt fortfarande repriseras ibland i teve – Glenn Millers musik är evigt grön och spelas också flitigt. Alla har väl hört ”Moonlight Serenade” och ”In the Mood” till exempel?!
Men den blonda ljuva flickan i page som personifierade en uppoffrande och älskande hustru hade hellre velat dansa sig in i historien som en ny Ginger Rogers.
Hon gifte sig tre gånger, hade skandalartade kärleksaffärer med män som redan var gifta med andra och slutade sitt liv genom att, ädelt nog, ge inkontinensen ett ansikte.
Det hade man aldrig kunnat gissa då, i biofåtöljen, med skönheten i pagefrisyr och tårar i närbild på hela vita duken. Precis så skulle man se ut. Precis sådan skulle man bli när man blev stor.
June Allyson blev 88 år.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, augusti 14, 2006
Inte precis som i Bagdad
För första gången på jättelänge har molnstunderna varit längre än solglimtarna. Fukten från nattens och morgonens regn har gett ny doft åt gräset, mer sting i blommornas färg.
Det är faktiskt skönt med en stunds svalka – men sommarvärmen är långt ifrån slut.
En sväng på trottarerna i Stockholms centralaste delar visar skojiga skillnader i folks uppfattning om svensk augusti. Ett gäng italienare har knäppta jackor och långa byxor. Japanerna har stadigt på fötterna och propra gångkläder. En tysk (!) har yllekilt och flip-flop-skor. Tjejer som läst på har anammat hösttrenden med tights. Andra har höga stövlar. Flera har stickad tröja i beredskap. Alltihop ser svettigt ut.
Flest är ändå vi som framhärdar i shorts, linne och sandaler.
En och annan stönar att det, faktiskt, fortfarande är FÖR varmt.
Äsch.
Det finns som bekant inget dåligt väder, bara fel kläder.
Och ni som klagar: tänk på dem som bor i Bagdad. De har verkligen anledning att muttra (nu pratar vi bara om vädret, inte om resten).
Där har det visserligen också blivit aningen svalare. I dag endast 43 plusgrader, tidigare stadigt 45.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är faktiskt skönt med en stunds svalka – men sommarvärmen är långt ifrån slut.
En sväng på trottarerna i Stockholms centralaste delar visar skojiga skillnader i folks uppfattning om svensk augusti. Ett gäng italienare har knäppta jackor och långa byxor. Japanerna har stadigt på fötterna och propra gångkläder. En tysk (!) har yllekilt och flip-flop-skor. Tjejer som läst på har anammat hösttrenden med tights. Andra har höga stövlar. Flera har stickad tröja i beredskap. Alltihop ser svettigt ut.
Flest är ändå vi som framhärdar i shorts, linne och sandaler.
En och annan stönar att det, faktiskt, fortfarande är FÖR varmt.
Äsch.
Det finns som bekant inget dåligt väder, bara fel kläder.
Och ni som klagar: tänk på dem som bor i Bagdad. De har verkligen anledning att muttra (nu pratar vi bara om vädret, inte om resten).
Där har det visserligen också blivit aningen svalare. I dag endast 43 plusgrader, tidigare stadigt 45.
Copyright Klimakteriehäxan
Mitt liv som lipsill
Äntligen är det över.
Äntligen har jag gråtit färdigt - för den här gången, alltså.
Det dröjer säkert inte länge till nästa.
Jag är nämligen en notorisk lipsill. Otroligt tydligt under den gångna veckan, präglad av EM i friidrott.
När Carro springer ärevarv fäller jag glädjetårar med henne. Finns det något härligare än riktigt glada människor?
Kajsas bronsbesvikelse utlöste också lite tårvätska. Nog kändes det hur gärna hon hade velat kliva över ett par centimeter till. Sak samma med Holm.
Och sedan nya hulkningar i takt med Sanna Kallurs klippta häckar. Christian Olssons örnblick sände rysningar längs ryggraden – rysningar som snabbt blev till lyckosnyft. Han gjorde det ju! Kom tillbaka!
Tro nu inte att det bara är de svenska bragderna jag gråter över.
Å nej. När maraton-mästaren Stefano Baldini sjöng den italienska nationalsången solo inför ett häpet Ullevi – det var härligt! Klart jag gråter!
Sedan borde man förstås böla ordentligt över dopnings- och drogbiten. Men då blir jag bara arg, utan tårar.
Mitt liv som lipsill började rätt sent i livet. Länge såg jag på omvärlden med lugna konstateranden: jahaja, det var ju trist, så var det med den saken. Jag var enda barnet som inte grät förtvivlat efter filmen om barnen på Frostmofjället, något av det sorgligaste som finns. Min mamma var orolig. Hon undrade hur det kom sig. Och jag svarade:
-Äsch, det är ju bara på film.
Försökte se om den där rullen för något år sedan när den sändes på teve. Omöjligt, fick stänga av. Alldeles för tårdrivande.
Och sedan har jag bara blivit alltmer lättrörd, fått allt närmre till tårarna. Jag gråter när Richard Gere hämtar Julia Roberts i slutscenen på ”Pretty Woman”. Jag har inte sett den lika många gånger som Pernilla Wiberg, men det är en favorit i videohyllan. När CJ Cregg i ”Vita Huset” äntligen hade fått tag i en karl blev han skjuten när han skulle avstyra ett mindre rån – klart att jag grät. Minns ni när lejonpappa dog i tecknade ”Lejonkungen”? Visst var det sorgligt?
Hamnar jag, motvilligt men ändå, på begravning kan omgivningen tro att det är jag som är allra närmast den avlidne, i alla fall om man ska döma av tårmängden.
Någon berättar om sjukdom, egen eller närståendes. Jag kämpar och sväljer, ingenting blir ju bättre för att jag blir ledsen.
Allra värst blir det om jag av någon underlig anledning måste hålla någon sorts tal. För ett födelsedagsbarn, en jubilar av vilken sort det vara må.
Omedelbart uppfylls jag av mina egna vackra ord.
Strupen trängs ihop, halsen tjocknar, rösten blir grumlig. Och ögonen? Just det. Fulla av tårar. Helt utan anledning.
Ska den här utvecklingen fortsätta får jag gå i ide så snart något känslosamt kan väntas inträffa.
För lipsillar är jobbiga, kanske allra mest för sig själva, men även för sin omgivning.
Det händer faktiskt att de smittar.
Copyright Klimakteriehäxan
Äntligen har jag gråtit färdigt - för den här gången, alltså.
Det dröjer säkert inte länge till nästa.
Jag är nämligen en notorisk lipsill. Otroligt tydligt under den gångna veckan, präglad av EM i friidrott.
När Carro springer ärevarv fäller jag glädjetårar med henne. Finns det något härligare än riktigt glada människor?
Kajsas bronsbesvikelse utlöste också lite tårvätska. Nog kändes det hur gärna hon hade velat kliva över ett par centimeter till. Sak samma med Holm.
Och sedan nya hulkningar i takt med Sanna Kallurs klippta häckar. Christian Olssons örnblick sände rysningar längs ryggraden – rysningar som snabbt blev till lyckosnyft. Han gjorde det ju! Kom tillbaka!
Tro nu inte att det bara är de svenska bragderna jag gråter över.
Å nej. När maraton-mästaren Stefano Baldini sjöng den italienska nationalsången solo inför ett häpet Ullevi – det var härligt! Klart jag gråter!
Sedan borde man förstås böla ordentligt över dopnings- och drogbiten. Men då blir jag bara arg, utan tårar.
Mitt liv som lipsill började rätt sent i livet. Länge såg jag på omvärlden med lugna konstateranden: jahaja, det var ju trist, så var det med den saken. Jag var enda barnet som inte grät förtvivlat efter filmen om barnen på Frostmofjället, något av det sorgligaste som finns. Min mamma var orolig. Hon undrade hur det kom sig. Och jag svarade:
-Äsch, det är ju bara på film.
Försökte se om den där rullen för något år sedan när den sändes på teve. Omöjligt, fick stänga av. Alldeles för tårdrivande.
Och sedan har jag bara blivit alltmer lättrörd, fått allt närmre till tårarna. Jag gråter när Richard Gere hämtar Julia Roberts i slutscenen på ”Pretty Woman”. Jag har inte sett den lika många gånger som Pernilla Wiberg, men det är en favorit i videohyllan. När CJ Cregg i ”Vita Huset” äntligen hade fått tag i en karl blev han skjuten när han skulle avstyra ett mindre rån – klart att jag grät. Minns ni när lejonpappa dog i tecknade ”Lejonkungen”? Visst var det sorgligt?
Hamnar jag, motvilligt men ändå, på begravning kan omgivningen tro att det är jag som är allra närmast den avlidne, i alla fall om man ska döma av tårmängden.
Någon berättar om sjukdom, egen eller närståendes. Jag kämpar och sväljer, ingenting blir ju bättre för att jag blir ledsen.
Allra värst blir det om jag av någon underlig anledning måste hålla någon sorts tal. För ett födelsedagsbarn, en jubilar av vilken sort det vara må.
Omedelbart uppfylls jag av mina egna vackra ord.
Strupen trängs ihop, halsen tjocknar, rösten blir grumlig. Och ögonen? Just det. Fulla av tårar. Helt utan anledning.
Ska den här utvecklingen fortsätta får jag gå i ide så snart något känslosamt kan väntas inträffa.
För lipsillar är jobbiga, kanske allra mest för sig själva, men även för sin omgivning.
Det händer faktiskt att de smittar.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, augusti 12, 2006
Nyförälskad!
Jag är kär. Nykär. Förälskad.
Vi stötte ihop av en ren slump. Jag tände direkt. Och det är lika bra att erkänna genast: det var utseendet som fick mig att gå igång. Men så snart vi bekantade oss lite närmare djupnade min förtjusning. Allt öppnade sig och jag såg bilden av mig själv, enkelt och tydligt.
Det är ju så här jag ska ha det! Det måste bli vi!
Fast det är med den här som med så många andra uppflammande passioner: det finns problem på vägen. Kan man slänga sin gamla partner på sophögen utan vidare, efter en blixtsnabb tändning? Är det försvarbart moraliskt, ekonomiskt, praktiskt? Vad ska omgivningen tycka?
Och en fråga till som måste behandlas i just det här fallet:
Hur i h-e kan man bli kär i en telefon?
Det är i alla fall i mitt fall alldeles möjligt. Speciellt som den lilla hopvikbara mobilen, utan utskjutande detaljer som fastnar i fickan, är röd med blommor på. Liten, ligger fint i handen. Har alla moderniteter (av vilka jag förmodligen aldrig skulle använda hälften).
Och – hej, flickor, nu kommer det – en bonus jag aldrig förr stött på: trycker man på en speciell liten knapp förvandlas displayen. Till en spegel.
Klart man blir kär! Helt enkelt en riktig tjejtelefon. Eller möjligen tant-.
Den kommer hur som helst från Siemens och heter CL75, om ni vill leta upp den på nätet. Modellen finns inte på så många ställen, vad nu det kan bero på.
Nu gäller det att inte rusa iväg.
För jag har ju en bra mobil som bara är ett år gammal – den valde jag för att den blinkar så skojigt när det ringer – och då är det ju direkt fånigt att lägga ut en massa pengar på en ny. Förstås.
Men kärleken är blind. Passionen kan lätt besegra förståndet.
Fast det HAR ju också i världshistorien inträffat att stormande förälskelse gått över.
Vi får se.
Copyright Klimakteriehäxan
Vi stötte ihop av en ren slump. Jag tände direkt. Och det är lika bra att erkänna genast: det var utseendet som fick mig att gå igång. Men så snart vi bekantade oss lite närmare djupnade min förtjusning. Allt öppnade sig och jag såg bilden av mig själv, enkelt och tydligt.
Det är ju så här jag ska ha det! Det måste bli vi!
Fast det är med den här som med så många andra uppflammande passioner: det finns problem på vägen. Kan man slänga sin gamla partner på sophögen utan vidare, efter en blixtsnabb tändning? Är det försvarbart moraliskt, ekonomiskt, praktiskt? Vad ska omgivningen tycka?
Och en fråga till som måste behandlas i just det här fallet:
Hur i h-e kan man bli kär i en telefon?
Det är i alla fall i mitt fall alldeles möjligt. Speciellt som den lilla hopvikbara mobilen, utan utskjutande detaljer som fastnar i fickan, är röd med blommor på. Liten, ligger fint i handen. Har alla moderniteter (av vilka jag förmodligen aldrig skulle använda hälften).
Och – hej, flickor, nu kommer det – en bonus jag aldrig förr stött på: trycker man på en speciell liten knapp förvandlas displayen. Till en spegel.
Klart man blir kär! Helt enkelt en riktig tjejtelefon. Eller möjligen tant-.
Den kommer hur som helst från Siemens och heter CL75, om ni vill leta upp den på nätet. Modellen finns inte på så många ställen, vad nu det kan bero på.
Nu gäller det att inte rusa iväg.
För jag har ju en bra mobil som bara är ett år gammal – den valde jag för att den blinkar så skojigt när det ringer – och då är det ju direkt fånigt att lägga ut en massa pengar på en ny. Förstås.
Men kärleken är blind. Passionen kan lätt besegra förståndet.
Fast det HAR ju också i världshistorien inträffat att stormande förälskelse gått över.
Vi får se.
Copyright Klimakteriehäxan
Inget att häck-la
Susanna Kallur intervjuas efter sitt EM-guld för loppet på 100 meter häck.
Fråga: Varför blev det just häck, vad är det som är speciellt kul med det?
Svar: Jo det är så roligt för att man har något att göra medan man springer.
Jojo.
Den tanken hade aldrig slagit mig. Skulle aldrig ha kommit på den även om mitt liv stått på spel. Men jag lägger citatet till mina samlingar. En klenod med guldglans, helt enkelt.
Copyright Klimakteriehäxan
Fråga: Varför blev det just häck, vad är det som är speciellt kul med det?
Svar: Jo det är så roligt för att man har något att göra medan man springer.
Jojo.
Den tanken hade aldrig slagit mig. Skulle aldrig ha kommit på den även om mitt liv stått på spel. Men jag lägger citatet till mina samlingar. En klenod med guldglans, helt enkelt.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, augusti 10, 2006
En välsignad ölmage?
Varje princip ska ha ett undantag som bekräftar regeln.
Nu har kalaskulans vänner fått ett argument mot alla dem som propagerar för ett mindre midjemått.
Det är britten Bob Cox, 54 år, som tömt alldeles för många pints i sina dar. Resultatet är en rejäl ölmage som – hittills i alla fall – förmodligen bara gillats av honom själv.
Bob gick uppför en stege när det hände. Han var för tung, stegens pinnar brakade ihop, och Bob rasade mot backen – men hejdades. Han spetsades på stegens ena ”ben”, en 120 centimeter lång och vass träbit. Den gick in vid höften, passerade genom magen och kom ut i trakten av axeln.
Hans fru Susan stod bredvid och såg alltihop. Hon larmade räddningstjänsten direkt, och när ambulanspersonalen kom på plats tvingades de plocka fram sågen för att skilja mannen från stegen.
Men tack vare allt fett på magen klarade sig kroppens inre organ utan skador. Läkarna fick plocka ut en del träbitar ur honom, allt inbäddat i fett. Utan det hade olyckan troligen fått dödlig utgång, säger läkarna som behandlade honom till Daily Mirror.
Vad mrs Cox tycker får vi inte veta. Hon säger bara “He does like a drink", vilket man får förmoda är en lätt underdrift.
Att midjemåttet på en man för hälsans och framtidens skull bör hålla sig under 105 cm tycker Bob Cox förmodligen bara är struntprat.
Antagligen välsignar han sin ölmage. Och lyfter en pint till.
Copyright Klimakteriehäxan
Nu har kalaskulans vänner fått ett argument mot alla dem som propagerar för ett mindre midjemått.
Det är britten Bob Cox, 54 år, som tömt alldeles för många pints i sina dar. Resultatet är en rejäl ölmage som – hittills i alla fall – förmodligen bara gillats av honom själv.
Bob gick uppför en stege när det hände. Han var för tung, stegens pinnar brakade ihop, och Bob rasade mot backen – men hejdades. Han spetsades på stegens ena ”ben”, en 120 centimeter lång och vass träbit. Den gick in vid höften, passerade genom magen och kom ut i trakten av axeln.
Hans fru Susan stod bredvid och såg alltihop. Hon larmade räddningstjänsten direkt, och när ambulanspersonalen kom på plats tvingades de plocka fram sågen för att skilja mannen från stegen.
Men tack vare allt fett på magen klarade sig kroppens inre organ utan skador. Läkarna fick plocka ut en del träbitar ur honom, allt inbäddat i fett. Utan det hade olyckan troligen fått dödlig utgång, säger läkarna som behandlade honom till Daily Mirror.
Vad mrs Cox tycker får vi inte veta. Hon säger bara “He does like a drink", vilket man får förmoda är en lätt underdrift.
Att midjemåttet på en man för hälsans och framtidens skull bör hålla sig under 105 cm tycker Bob Cox förmodligen bara är struntprat.
Antagligen välsignar han sin ölmage. Och lyfter en pint till.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, augusti 09, 2006
En nollåtta i Norrland
Jag har gjort en tur ut i verkligheten, den som ligger ovanför Uppsala och det som kallas Norrland. Och ni vet hur det är: den som reser har i alla fall alltid något att berätta.
Som till exempel när man efter en förnämlig äktnorrländsk middag på finaste löjrom, renskav med gräddstinn mosad potatis och rårörda lingon, följt av lite hjortron med vaniljglass är så mätt att man - som vi nollåttor säger - är sprickfärdig.
Inte är man sprickfärdig i Norrland.
Man har palt-coma. Det är ju oslagbart.
Fast något jag aldrig kommer att drabbas av på riktigt, eftersom palten är något infödingarna får behålla vad mig anbelangar.
Vi nollåttor knallar omkring på stadens gator i relativt gå- och fotvänliga skodon, just nu oftast av sandal- eller espadrillos-typ.
En trendmedveten norrlänning (och de är många) har Foppa-toffel.
Det är en importerad plastsko, lite lik en klassisk träsko i modellen, med perforerad ovansida och en rem som kan tas upp runt hälen.
Den här märkliga fotbeklädnaden finns i mängder av glada färger, rosa, gult, ljusblått, grönt, plus klassiskt svart och vitt, och jag misstänker att de riktigt fanatiska modenördarna har flera olika par. Man matchar turkos t-shirt med turkosa tofflor, eller bestämmer sig för en annan färg med sting på accessoarerna. Lägg därtill att det finns speciellt framtagna prydnader att köpa. De fäster man i hålen ovanpå skon, som då blir till exempel blommig eller prickig.
Foppa-toffeln är en importsuccé som hockeylegenden Peter Forsberg ligger bakom. Och efterfrågan är så stor att de numera görs i flera länder, originalfabriken hinner inte med, vilket förklarar minimala skillnader mellan paren på affärens skohylla. Toffeln finns i alla storlekar, för barn lika väl som för folk som kräver 45-or.
De är lätta och antagligen väldigt praktiska i lera, vatten och dynga. Bara att spola av, sen är de som nya igen. Förresten, om ni tror att plastskor är billiga - glöm det! Foppa-toffeln kostar runt 700 kronor och den reas INTE.
Och inte vet jag om jag gått omkring i blindo, men jag har inte sett en enda Foppa-toffel i Stockholm, även om de förstås måste finnas även där. Det gör inte så mycket, i mina ögon är de jättefula, sen må de vara hur smarta som helst.
Vad som däremot av födsel och ohejdad vana borde finnas i Norrland, det är myggor. Jag har inte sett en enda - det är exakt lika många som antalet renar jag sprungit på, så där sprack ännu en myt.
Men får jag en sån där äktnorrländsk meny till, då kan det bli palt-coma. Trots allt.
Copyright Klimakteriehäxan
Som till exempel när man efter en förnämlig äktnorrländsk middag på finaste löjrom, renskav med gräddstinn mosad potatis och rårörda lingon, följt av lite hjortron med vaniljglass är så mätt att man - som vi nollåttor säger - är sprickfärdig.
Inte är man sprickfärdig i Norrland.
Man har palt-coma. Det är ju oslagbart.
Fast något jag aldrig kommer att drabbas av på riktigt, eftersom palten är något infödingarna får behålla vad mig anbelangar.
Vi nollåttor knallar omkring på stadens gator i relativt gå- och fotvänliga skodon, just nu oftast av sandal- eller espadrillos-typ.
En trendmedveten norrlänning (och de är många) har Foppa-toffel.
Det är en importerad plastsko, lite lik en klassisk träsko i modellen, med perforerad ovansida och en rem som kan tas upp runt hälen.
Den här märkliga fotbeklädnaden finns i mängder av glada färger, rosa, gult, ljusblått, grönt, plus klassiskt svart och vitt, och jag misstänker att de riktigt fanatiska modenördarna har flera olika par. Man matchar turkos t-shirt med turkosa tofflor, eller bestämmer sig för en annan färg med sting på accessoarerna. Lägg därtill att det finns speciellt framtagna prydnader att köpa. De fäster man i hålen ovanpå skon, som då blir till exempel blommig eller prickig.
Foppa-toffeln är en importsuccé som hockeylegenden Peter Forsberg ligger bakom. Och efterfrågan är så stor att de numera görs i flera länder, originalfabriken hinner inte med, vilket förklarar minimala skillnader mellan paren på affärens skohylla. Toffeln finns i alla storlekar, för barn lika väl som för folk som kräver 45-or.
De är lätta och antagligen väldigt praktiska i lera, vatten och dynga. Bara att spola av, sen är de som nya igen. Förresten, om ni tror att plastskor är billiga - glöm det! Foppa-toffeln kostar runt 700 kronor och den reas INTE.
Och inte vet jag om jag gått omkring i blindo, men jag har inte sett en enda Foppa-toffel i Stockholm, även om de förstås måste finnas även där. Det gör inte så mycket, i mina ögon är de jättefula, sen må de vara hur smarta som helst.
Vad som däremot av födsel och ohejdad vana borde finnas i Norrland, det är myggor. Jag har inte sett en enda - det är exakt lika många som antalet renar jag sprungit på, så där sprack ännu en myt.
Men får jag en sån där äktnorrländsk meny till, då kan det bli palt-coma. Trots allt.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, augusti 08, 2006
Fruktnytt - och hur rar är far när mor ror?
För ovanlighetens skull har jag i eftermiddags bläddrat igenom både Expressen och Aftonbladet. Och inte nog med det, jag hittade inte mindre än två artiklar vars innehåll jag tycker man kan dela med sig av!
För visst är förekomsten av fyrkantiga meloner en nyhet värd en kort stunds reflektion. Härliga, stora, tunga vattenmeloner, grönspräckliga utanpå och röda inuti (var det inte så någon humorist beskrev miljöpartister?) och fulla av törstsläckande fruktkött.
Nog är det väl sant att de i fullvuxet skick är ganska svårhanterliga. Och att det definitivt blir enklare att lagra och hantera dem när de nu förvandlats till kuber.
Det påminner mig om min morbror i USA som köpte ägg-ersättning när hans läkare drog i kolesterol-bromsen. Äggen som befriats från det farliga fettet fanns i två former: små kuber eller långa cylindrar – det senare speciellt framtaget för den som vill ha sina kokta ägg i snygga, jämna skivor där alla har en snutt gula.
Nu är det i alla fall stora livsmedelskedjan Tesco som låter sina kunder begå premiären med den nya vattenmelonen.
Vi andra får tills vidare hålla till godo med den gamla vanliga, klumpiga, runda, medan saften rinner utefter hakan och längs armarna ända ner till armbågen. Superbt mitt i värmeböljan. Och har ni inte redan provat att skära ner vattenmelon i vilken enkel grönsallad som helst – gör det. Blir jättegott, jag lovar.
Långt ifrån fruktdisken tilldrar sig nästa äventyr som fångade min uppmärksamhet. Det är artikeln om Louise från Stockholm som tagit sig en riktig långtur i roddbåt. Hon blev arbetslös och bestämde sig för att göra något annorlunda: ro från Strömstad till Haparanda, alldeles ensam. Det gick fort och galant, tog en vecka kortare tid än planerat och i går gick hon i mål, vilket firades i champagne tillsammans med maken, som så vitt jag förstår varit sjöfolkets motsvarighet till landkrabbans gräsänkling i nästan två månader. Han om någon vet alltså vad det betyder att mor ror – är far rar nu när hon rott klart månntro?
Han bör väl i alla fall ha fått en kraftfull återföreningskram – Louise har tagit 600 000 årtag på vägen. Snacka om styrketräning.
Nu ska hon sätta sig i soffan och se på tv i stället, och det gör hon rätt i, tycker jag.
Copyright Klimakteriehäxan
För visst är förekomsten av fyrkantiga meloner en nyhet värd en kort stunds reflektion. Härliga, stora, tunga vattenmeloner, grönspräckliga utanpå och röda inuti (var det inte så någon humorist beskrev miljöpartister?) och fulla av törstsläckande fruktkött.
Nog är det väl sant att de i fullvuxet skick är ganska svårhanterliga. Och att det definitivt blir enklare att lagra och hantera dem när de nu förvandlats till kuber.
Det påminner mig om min morbror i USA som köpte ägg-ersättning när hans läkare drog i kolesterol-bromsen. Äggen som befriats från det farliga fettet fanns i två former: små kuber eller långa cylindrar – det senare speciellt framtaget för den som vill ha sina kokta ägg i snygga, jämna skivor där alla har en snutt gula.
Nu är det i alla fall stora livsmedelskedjan Tesco som låter sina kunder begå premiären med den nya vattenmelonen.
Vi andra får tills vidare hålla till godo med den gamla vanliga, klumpiga, runda, medan saften rinner utefter hakan och längs armarna ända ner till armbågen. Superbt mitt i värmeböljan. Och har ni inte redan provat att skära ner vattenmelon i vilken enkel grönsallad som helst – gör det. Blir jättegott, jag lovar.
Långt ifrån fruktdisken tilldrar sig nästa äventyr som fångade min uppmärksamhet. Det är artikeln om Louise från Stockholm som tagit sig en riktig långtur i roddbåt. Hon blev arbetslös och bestämde sig för att göra något annorlunda: ro från Strömstad till Haparanda, alldeles ensam. Det gick fort och galant, tog en vecka kortare tid än planerat och i går gick hon i mål, vilket firades i champagne tillsammans med maken, som så vitt jag förstår varit sjöfolkets motsvarighet till landkrabbans gräsänkling i nästan två månader. Han om någon vet alltså vad det betyder att mor ror – är far rar nu när hon rott klart månntro?
Han bör väl i alla fall ha fått en kraftfull återföreningskram – Louise har tagit 600 000 årtag på vägen. Snacka om styrketräning.
Nu ska hon sätta sig i soffan och se på tv i stället, och det gör hon rätt i, tycker jag.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, augusti 07, 2006
Tio frågor om böcker och läsning
Bokhoran har skickat en liten rundfråga om böcker och läsning till mig – och några fler. En sorts ”kedjebrev” som jag tycker är helt uthärdliga – till skillnad från den sorten som tigger tjänster, prylar eller pengar, och som lovar evig förbannelse om man inte lyder.
Alltså svarar jag glatt och villigt!
1. En bok som förändrat mitt liv
Den heter ”Kattilina och hennes bröder”. En minibok med ljusblå pärmar och en tecknad katt.
Föfattare: Miriam Dixon. Hon har förmodligen ingen plats i litteraturhistorien, men hon skrev min allra första bok. Och vad skulle livet ha blivit utan böcker?
2. En bok jag läser mer än en gång
”Samuel August i Sevedstorp och Hanna i Hult”. Den sanna historien om Astrid Lindgrens föräldrar, kanske hennes enda vuxenbok. Alla borde läsa den! Finns också inläst med Astrids egen röst, vilket höjer upplevelsen ytterligare ett par snäpp.
3. En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö
John Dos Passos fullständigt oförlikneliga ”The US Trilogy”. Fast den består förstås av tre delar, gills det? I alla fall en genial blandning av fakta och fiktion.
4. En bok som fick mig att skratta
”Priset på vatten i Finistère” av Bodil Malmsten för att ta ett sentida exempel.
Hennes sätt att brottas med franska språkets fällor gav mig veritabla skrattanfall.
5. En bok som fick mig att gråta
Vilhelm Mobergs serie om Utvandrarna. När barnmagen spricker av gröten, när Karl Oskar måste döda hästen, när Robert inser att hans pengar är falska och sist men inte minst när Kristina biter i astrakanen (som aldrig skulle ha kunnat hinna mogna, men sådana friheter får ju författare ta sig). Kudden blev blöt, ideligen.
6. En bok jag önskar hade skrivits
”Den enda och sanna berättelsen om mitt kärleksliv” av Selma Lagerlöf. Det skulle ha blivit mycket passion mellan pärmarna och mycket spännande läsning!
7. En bok som inte borde skrivits
Finns säkert, men jag kommer inte på någon.
8. En bok jag just nu läser
”Box 21” av Anders Roslund och Börge Hellström. Nummer två från författarparet som kombinerar journalistik med kåkfarar-erfarenhet och skrivit ännu en omruskande samhällsskildring som går under etiketten kriminalroman.
Bokfrågor
9. En bok jag tänkt läsa
Nicole Krauss: ”History of Love”. Har börjat men fastnat, begriper inte riktigt varför. Alla som läst den höjer den till skyarna.
10. Skicka vidare till fem andra bloggare!
Bloggblad
Cornelia
Björn
Supermamman
Batbut
Alltså svarar jag glatt och villigt!
1. En bok som förändrat mitt liv
Den heter ”Kattilina och hennes bröder”. En minibok med ljusblå pärmar och en tecknad katt.
Föfattare: Miriam Dixon. Hon har förmodligen ingen plats i litteraturhistorien, men hon skrev min allra första bok. Och vad skulle livet ha blivit utan böcker?
2. En bok jag läser mer än en gång
”Samuel August i Sevedstorp och Hanna i Hult”. Den sanna historien om Astrid Lindgrens föräldrar, kanske hennes enda vuxenbok. Alla borde läsa den! Finns också inläst med Astrids egen röst, vilket höjer upplevelsen ytterligare ett par snäpp.
3. En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö
John Dos Passos fullständigt oförlikneliga ”The US Trilogy”. Fast den består förstås av tre delar, gills det? I alla fall en genial blandning av fakta och fiktion.
4. En bok som fick mig att skratta
”Priset på vatten i Finistère” av Bodil Malmsten för att ta ett sentida exempel.
Hennes sätt att brottas med franska språkets fällor gav mig veritabla skrattanfall.
5. En bok som fick mig att gråta
Vilhelm Mobergs serie om Utvandrarna. När barnmagen spricker av gröten, när Karl Oskar måste döda hästen, när Robert inser att hans pengar är falska och sist men inte minst när Kristina biter i astrakanen (som aldrig skulle ha kunnat hinna mogna, men sådana friheter får ju författare ta sig). Kudden blev blöt, ideligen.
6. En bok jag önskar hade skrivits
”Den enda och sanna berättelsen om mitt kärleksliv” av Selma Lagerlöf. Det skulle ha blivit mycket passion mellan pärmarna och mycket spännande läsning!
7. En bok som inte borde skrivits
Finns säkert, men jag kommer inte på någon.
8. En bok jag just nu läser
”Box 21” av Anders Roslund och Börge Hellström. Nummer två från författarparet som kombinerar journalistik med kåkfarar-erfarenhet och skrivit ännu en omruskande samhällsskildring som går under etiketten kriminalroman.
Bokfrågor
9. En bok jag tänkt läsa
Nicole Krauss: ”History of Love”. Har börjat men fastnat, begriper inte riktigt varför. Alla som läst den höjer den till skyarna.
10. Skicka vidare till fem andra bloggare!
Bloggblad
Cornelia
Björn
Supermamman
Batbut
söndag, augusti 06, 2006
En miljard - bara att hämta
Knappt har de kinesiska visdomsorden om att allt inte går att köpa för pengar hunnit sjunka in förrän min lycka är gjord.
Jag har nu 12 800 000 dollar att hämta. Bortemot en miljard kronor, bara så där. Så gott som utan ansträngning. Allt jag behöver göra är att svara på ett mail jag just fått.
Min välgörare finns på en internationell bank i Burkina Faso. Han har skött pengarna åt en tysk medborgare som omkom i Concorde-kraschen utanför Paris för några år sedan, olyckan som kom att sätta stopp för flygningarna med supermaskinen. Tysken hade inga efterlevande, och ingen mer än bankmannen känner till den stora ”överblivna” penningsumman – ja, förutom jag då alltså.
Nu erbjuder bankmannen mig rollen som närmaste släkting, berättigad till arvet, och han ordnar alltihop. Inte alldeles gratis, förstås, jag får bara 30 procent av pengarna, men det är inte småsmulor, det heller. 60 procent tar han hand om, resterande 10 behövs för omkostnader under processens gång – det är min tolkning av ”naccasery expenciss” som han skriver.
Vad ska jag nu göra med ungefär 30 miljoner kronor?
Är det inte rent av i mesta laget?
Blir man inte lyckligare på lite sikt om man bara blir lagom rik? Om bankkontot fylls på så att guldkanten syns, men utan att man drunknar i överflödet?
Tror helt enkelt att jag avstår från de där tyska pengarna. Min okände vän på den afrikanska banken får söka en annan lämplig arvinge. Det kan tyvärr tänkas att han lyckas hitta någon som svarar, som inte hör de dånande varningsklockorna eller ser de flashande larmlamporna.
Fast bankmannen är inte helt oförberedd på detta. Tvärtom är han förutseende.
Det här är mailets själva slutkläm: ”In other for you to beleive me honestly try and go through this (website) before you start with me”.
Sån tur att kineserna hann först. Så att jag alldeles nyligen fick mig påpekat, att allt inte kan köpas för pengar. Man kan förstås köpa en idiot, men inte hederlighet.
Men en eller annan engelsklektion borde väl gå att betala för, även i Burkina Faso.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag har nu 12 800 000 dollar att hämta. Bortemot en miljard kronor, bara så där. Så gott som utan ansträngning. Allt jag behöver göra är att svara på ett mail jag just fått.
Min välgörare finns på en internationell bank i Burkina Faso. Han har skött pengarna åt en tysk medborgare som omkom i Concorde-kraschen utanför Paris för några år sedan, olyckan som kom att sätta stopp för flygningarna med supermaskinen. Tysken hade inga efterlevande, och ingen mer än bankmannen känner till den stora ”överblivna” penningsumman – ja, förutom jag då alltså.
Nu erbjuder bankmannen mig rollen som närmaste släkting, berättigad till arvet, och han ordnar alltihop. Inte alldeles gratis, förstås, jag får bara 30 procent av pengarna, men det är inte småsmulor, det heller. 60 procent tar han hand om, resterande 10 behövs för omkostnader under processens gång – det är min tolkning av ”naccasery expenciss” som han skriver.
Vad ska jag nu göra med ungefär 30 miljoner kronor?
Är det inte rent av i mesta laget?
Blir man inte lyckligare på lite sikt om man bara blir lagom rik? Om bankkontot fylls på så att guldkanten syns, men utan att man drunknar i överflödet?
Tror helt enkelt att jag avstår från de där tyska pengarna. Min okände vän på den afrikanska banken får söka en annan lämplig arvinge. Det kan tyvärr tänkas att han lyckas hitta någon som svarar, som inte hör de dånande varningsklockorna eller ser de flashande larmlamporna.
Fast bankmannen är inte helt oförberedd på detta. Tvärtom är han förutseende.
Det här är mailets själva slutkläm: ”In other for you to beleive me honestly try and go through this (website) before you start with me”.
Sån tur att kineserna hann först. Så att jag alldeles nyligen fick mig påpekat, att allt inte kan köpas för pengar. Man kan förstås köpa en idiot, men inte hederlighet.
Men en eller annan engelsklektion borde väl gå att betala för, även i Burkina Faso.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, augusti 04, 2006
Allt kan inte köpas för pengar
Ingen joker-fullträff nu heller?
Tji teve-apparater på trisslotten?
Din häst kom en noslängd efter?
Fel lag vann tipsmatchen?
Ack ja. Visst drömmer vi om storvinsten lite till mans. Och väldigt få får någonsin uppleva hur det känns när turen fyller bankkontot till bristningsgränsen.
En serie kinesiska talesätt som cirkulerat länge i världen kom till min e-postlåda härom dagen. De visar alla en och samma sak: pengar är inte allt, allt kan inte köpas för pengar.
o Du kan köpa ett hus men inte ett hem.
o Du kan köpa en klocka men inte tid.
o Du kan köpa medicin men inte god hälsa.
o Du kan köpa en bok men inte kunskap.
o Du kan köpa en position men inte respekt.
o Du kan köpa sex men inte kärlek.
o Du kan köpa blod men inte liv.
Kinesisk visdom i kortformat.
Kan vara bra att tänka på ibland – även om storvinsten kommer... kanske redan nu i helgen?
Copyright Klimakteriehäxan
Tji teve-apparater på trisslotten?
Din häst kom en noslängd efter?
Fel lag vann tipsmatchen?
Ack ja. Visst drömmer vi om storvinsten lite till mans. Och väldigt få får någonsin uppleva hur det känns när turen fyller bankkontot till bristningsgränsen.
En serie kinesiska talesätt som cirkulerat länge i världen kom till min e-postlåda härom dagen. De visar alla en och samma sak: pengar är inte allt, allt kan inte köpas för pengar.
o Du kan köpa ett hus men inte ett hem.
o Du kan köpa en klocka men inte tid.
o Du kan köpa medicin men inte god hälsa.
o Du kan köpa en bok men inte kunskap.
o Du kan köpa en position men inte respekt.
o Du kan köpa sex men inte kärlek.
o Du kan köpa blod men inte liv.
Kinesisk visdom i kortformat.
Kan vara bra att tänka på ibland – även om storvinsten kommer... kanske redan nu i helgen?
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, augusti 03, 2006
För vem gråter vi på begravningen?
Det har blivit dags för begravning igen.
Förr, när jag var ung och ändå hade upplevt förvånansvärt många jordfästningar, förklarade jag för vem som ville höra på att jag minsann inte skulle gå på en enda till förrän jag var alldeles, alldeles tvungen – eventuellt först på min egen.
Men som så ofta med hastigt påkomna och utslungade principer har den inte hållit.
Rätt som det är uppstår ett nytt tomrum i bekantskapskretsen, och långt ifrån alltid bland de äldre.
Nu har det hänt än en gång. En människa i min närhet har tvingats ge upp sin heroiska kamp mot cancern.
Vi hade känt varandra länge, sedan tidigt 70-tal. Aldrig varit riktigt intima vänner men ändå så mycket kompisar att vi pratat om ytterst personliga saker, öppet och reservationslöst. Skrattat gott tillsammans dessutom.
Han hade varit med om mycket men levde sedan länge ensam med sin katt och sitt jobb och verkade vara nöjd med det.
Han vägrade envist acceptera att livet skulle sluta i en sjuksäng. Han ville vara sig själv, ända till slutet som han förstås såg komma, men som han med järnvilja och skickliga vårdares hjälp höll ifrån sig längre än någon kunde tro var möjligt.
Han ville inte bli ömkad men visade ändå sina känslor. Den sista tiden, när han bara blev bräckligare för varje dag, fick bara ytterst få av hans allra närmaste vänner hälsa på.
Och det var de som fick beskedet:
-Jag ska inte ha någon begravning. Ingen ska behöva sitta och gråta för min skull, slog han fast.
”Ingen ska behöva sitta och gråta för min skull”.
Men för vems skull är det egentligen man gråter på begravning?
För barn som blir föräldralösa.
För föräldrar som förlorar sina barn.
För en ung människa som rycks bort alldeles för tidigt.
För den som var mitt uppe i livet.
Fast allra oftast tror jag att den som går på begravning gråter för sin egen skull.
Vi behöver snyfta, vi behöver låta tårarna rinna, vi behöver kanske rent av storböla och hulka, vi behöver dela känslor av sorg, tomhet och förtvivlan med flera som känner samma sak.
Begravningsriten uppfattas förstås oerhört olika beroende på religiositet, trosinriktning, psykologiska faktorer. Den kan också vara profan eller bestå av enbart musik. En person jag känner till lämnade noggranna instruktioner efter sig om vad som skulle ätas och drickas vid den festmåltid som skulle markera hans hädangång. Också det en rit.
Vi behöver riter kring livets stora händelser.
Den här gången ”slapp” jag alltså gå på begravning – och visst ska den dödes vilja respekteras, men aldrig hade jag trott att jag skulle sakna ceremonin över döden. Ändå hade det känts bättre att ta ett formaliserat farväl, att dela sorg, förlust och saknad med andra.
Att gråta lite.
För min egen skull. Åtminstone.
Copyright Klimakteriehäxan
Förr, när jag var ung och ändå hade upplevt förvånansvärt många jordfästningar, förklarade jag för vem som ville höra på att jag minsann inte skulle gå på en enda till förrän jag var alldeles, alldeles tvungen – eventuellt först på min egen.
Men som så ofta med hastigt påkomna och utslungade principer har den inte hållit.
Rätt som det är uppstår ett nytt tomrum i bekantskapskretsen, och långt ifrån alltid bland de äldre.
Nu har det hänt än en gång. En människa i min närhet har tvingats ge upp sin heroiska kamp mot cancern.
Vi hade känt varandra länge, sedan tidigt 70-tal. Aldrig varit riktigt intima vänner men ändå så mycket kompisar att vi pratat om ytterst personliga saker, öppet och reservationslöst. Skrattat gott tillsammans dessutom.
Han hade varit med om mycket men levde sedan länge ensam med sin katt och sitt jobb och verkade vara nöjd med det.
Han vägrade envist acceptera att livet skulle sluta i en sjuksäng. Han ville vara sig själv, ända till slutet som han förstås såg komma, men som han med järnvilja och skickliga vårdares hjälp höll ifrån sig längre än någon kunde tro var möjligt.
Han ville inte bli ömkad men visade ändå sina känslor. Den sista tiden, när han bara blev bräckligare för varje dag, fick bara ytterst få av hans allra närmaste vänner hälsa på.
Och det var de som fick beskedet:
-Jag ska inte ha någon begravning. Ingen ska behöva sitta och gråta för min skull, slog han fast.
”Ingen ska behöva sitta och gråta för min skull”.
Men för vems skull är det egentligen man gråter på begravning?
För barn som blir föräldralösa.
För föräldrar som förlorar sina barn.
För en ung människa som rycks bort alldeles för tidigt.
För den som var mitt uppe i livet.
Fast allra oftast tror jag att den som går på begravning gråter för sin egen skull.
Vi behöver snyfta, vi behöver låta tårarna rinna, vi behöver kanske rent av storböla och hulka, vi behöver dela känslor av sorg, tomhet och förtvivlan med flera som känner samma sak.
Begravningsriten uppfattas förstås oerhört olika beroende på religiositet, trosinriktning, psykologiska faktorer. Den kan också vara profan eller bestå av enbart musik. En person jag känner till lämnade noggranna instruktioner efter sig om vad som skulle ätas och drickas vid den festmåltid som skulle markera hans hädangång. Också det en rit.
Vi behöver riter kring livets stora händelser.
Den här gången ”slapp” jag alltså gå på begravning – och visst ska den dödes vilja respekteras, men aldrig hade jag trott att jag skulle sakna ceremonin över döden. Ändå hade det känts bättre att ta ett formaliserat farväl, att dela sorg, förlust och saknad med andra.
Att gråta lite.
För min egen skull. Åtminstone.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, augusti 02, 2006
För artonde gången
Hon är på väg att bli stor på riktigt, min lilla flicka.
Myndig. 18 år. Får gifta sig. Får rösta. Får ha bankomatkort. Får dricka alkohol på krogen.
Det verkar ju inte klokt - hon är väl ändå bara barnet?
Nej, dottern är numera mycket mer än så. Även om jag, hennes mamma, har svårt att ta in sådana enkla och uppenbara fakta.
18-årsdagen kräver förstås sin uppmärksamhet, precis som de sjutton födelsedagar vi redan firat. Den första hade tårtan ett stort kronljus mitt på, födelsedagsbarnet hade sjömansklänning och strålande glada ögon, trots att hon förstås inte hade en aning om vad som pågick.
Sedan blev ljusen undan för undan fler och minskade förstås också i storlek - hur skulle de annars få plats i den hembakta tårta som ingår i ritualen i vår familj?
Paketen har också ändrat karaktär. På 80-talet, ja en bit ända in på 90-talet, var det bara lätt och roligt att köpa presenter. Såväl mjuka som hårda paket mottogs med oreserverad förtjusning:
-Mamma vicken fin! Titta! Åååå, precis en sån som jag önskat! TACK!
De runda gosiga flickarmarna landade runt min hals, vi pussades och kramades och inget kunde vara bättre än en födelsedag.
Det fanns en tid när jag till och med dristade mig att ge dottern saker jag själv hade gjort. Små tröjor, till exempel. Den sista, en blå med rosa egenhändigt designade rosor nertill, tog hon på sig en enda gång och jag tror jag måste bekänna att det var under visst hot. Därmed var det färdigstickat.
Sedan kunde jag fortfarande under flera år köpa både plagg och prylar som föll henne i smaken. Men det går inte längre. Nu har vi kommit till det långt tråkigare stadium då vi går ut och shoppar tillsammans - nej, det är inte tråkigt att gå i butiker ihop, det är urkul. Fast det blir ändå tokigt i min värld när mottagaren redan känner till vad alla paketen innehåller. Borta är den spontana glädjen, överraskningseffekten försvunnen. Ändå hemfaller jag åt ett eller annat litet impulsköp - oftast blir det retur, men jag lär mig visst aldrig.
Alltså har jag gjort det igen. Köpt något som inte står på 18-åringens önskelista, som förvisso är ganska lång.
När födelsedagen är över för den här gången - den inträffar i morgon - får jag väl ta mig en ny tur för att, som det numera tycks heta, un-shoppa det jag spontan-shoppat.
Tur att det finns ångervecka, fri bytesrätt och öppet köp.
Det finns det inte på barn, men det gör inget. Jag vill inte byta, är väldigt nöjd med mina. Och talesättet att man alltid är sin mammas barn oavsett ålder och uppnådd visdom, det håller. Det är, så att säga, bara att hacka i sig...
Fast visst har väl de där åren gått lite i fortaste laget?
Hur som helst: nu firar vi igen. För artonde gången.
Puss på födelsedagen, hjärtat mitt!
Copyright Klimakteriehäxan
Myndig. 18 år. Får gifta sig. Får rösta. Får ha bankomatkort. Får dricka alkohol på krogen.
Det verkar ju inte klokt - hon är väl ändå bara barnet?
Nej, dottern är numera mycket mer än så. Även om jag, hennes mamma, har svårt att ta in sådana enkla och uppenbara fakta.
18-årsdagen kräver förstås sin uppmärksamhet, precis som de sjutton födelsedagar vi redan firat. Den första hade tårtan ett stort kronljus mitt på, födelsedagsbarnet hade sjömansklänning och strålande glada ögon, trots att hon förstås inte hade en aning om vad som pågick.
Sedan blev ljusen undan för undan fler och minskade förstås också i storlek - hur skulle de annars få plats i den hembakta tårta som ingår i ritualen i vår familj?
Paketen har också ändrat karaktär. På 80-talet, ja en bit ända in på 90-talet, var det bara lätt och roligt att köpa presenter. Såväl mjuka som hårda paket mottogs med oreserverad förtjusning:
-Mamma vicken fin! Titta! Åååå, precis en sån som jag önskat! TACK!
De runda gosiga flickarmarna landade runt min hals, vi pussades och kramades och inget kunde vara bättre än en födelsedag.
Det fanns en tid när jag till och med dristade mig att ge dottern saker jag själv hade gjort. Små tröjor, till exempel. Den sista, en blå med rosa egenhändigt designade rosor nertill, tog hon på sig en enda gång och jag tror jag måste bekänna att det var under visst hot. Därmed var det färdigstickat.
Sedan kunde jag fortfarande under flera år köpa både plagg och prylar som föll henne i smaken. Men det går inte längre. Nu har vi kommit till det långt tråkigare stadium då vi går ut och shoppar tillsammans - nej, det är inte tråkigt att gå i butiker ihop, det är urkul. Fast det blir ändå tokigt i min värld när mottagaren redan känner till vad alla paketen innehåller. Borta är den spontana glädjen, överraskningseffekten försvunnen. Ändå hemfaller jag åt ett eller annat litet impulsköp - oftast blir det retur, men jag lär mig visst aldrig.
Alltså har jag gjort det igen. Köpt något som inte står på 18-åringens önskelista, som förvisso är ganska lång.
När födelsedagen är över för den här gången - den inträffar i morgon - får jag väl ta mig en ny tur för att, som det numera tycks heta, un-shoppa det jag spontan-shoppat.
Tur att det finns ångervecka, fri bytesrätt och öppet köp.
Det finns det inte på barn, men det gör inget. Jag vill inte byta, är väldigt nöjd med mina. Och talesättet att man alltid är sin mammas barn oavsett ålder och uppnådd visdom, det håller. Det är, så att säga, bara att hacka i sig...
Fast visst har väl de där åren gått lite i fortaste laget?
Hur som helst: nu firar vi igen. För artonde gången.
Puss på födelsedagen, hjärtat mitt!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, augusti 01, 2006
Den törstiga svalan – ett flygande semesterminne
Har ni någon gång undrat hur mycket en svala behöver dricka för att bli otörstig?
Jag vet svaret.
Tolv näbbar fulla krävs.
Svaret bygger på fältstudier vid poolsajd i Italien. När badbaljan tömdes på människor kom fåglarna. Och jag tror att det var en och samma svala som flög varv på varv, gjorde en till synes slumpmässig tvärdykning, snuddade den turkosblanka vattenytan och drog i sig en slurk vatten blandat med klor, svett och solkräm.
Minst tre dagar i rad bevittnade jag exakt samma skådespel. Jag räknade störtdykningarna. Och fick för mig att det var en och samma svala som bjöd mig på sin luft- och vattenbalett.
Nu är jag ingen äkta fågelskådare, tro inte det.
Men jag vet att uppskatta en gullig andfamilj, viggar på rad, koltrastens mästararior, domherrens bulliga charm, hackspettens stolthet (så länge han inte hackar, alltså).
Och har allvarligt övervägt att försöka kvala in i den 100-klubb som kräver att man från sin tomt eller balkong har kunnat iaktta minst 100 olika fågelarter. Hörde ett radioreportage om den där klubben för flera år sedan, men lyckas inte hitta någon information om den på nätet.
Det är förstås tveksamt om jag har ens en teoretisk chans att nå det magiska hundratalet. Men ta gråsparv, kråka, skata, fiskmås och björktrast (kallas också snöskata) och jag har lagt en stabil grund. Lägg därtill sädesärla, talgoxe, svan, duva och ett av mina hatobjekt, den vrålbajsande kanadagåsen – bara nittio kvar!
Dessutom har det hänt att huset där vi bor varit kringsprunget av entusiaster med kikare, kameror, stativ och fältstolar. Då har larmet gått: just i vår närhet har en exotisk pippi siktats. I sådana situationer är faktiskt fågelskådarna själva väl så lustiga att skåda som deras eftersökta objekt.
Fast ska jag räkna den befjädrade rariteten gäller det förstås att någon riktig ornitolog berättar för mig vad det är jag tittat på.
De italienska svalorna, som möjligen var törstigare än vanligt, drabbade av värmeböljan precis som allt annat levande, får jag förstås inte räkna in.
Men tolv näbbslurkar om dagen är ett flygande semesterminne som svingar sig mot skyn igen när törsten är släckt.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag vet svaret.
Tolv näbbar fulla krävs.
Svaret bygger på fältstudier vid poolsajd i Italien. När badbaljan tömdes på människor kom fåglarna. Och jag tror att det var en och samma svala som flög varv på varv, gjorde en till synes slumpmässig tvärdykning, snuddade den turkosblanka vattenytan och drog i sig en slurk vatten blandat med klor, svett och solkräm.
Minst tre dagar i rad bevittnade jag exakt samma skådespel. Jag räknade störtdykningarna. Och fick för mig att det var en och samma svala som bjöd mig på sin luft- och vattenbalett.
Nu är jag ingen äkta fågelskådare, tro inte det.
Men jag vet att uppskatta en gullig andfamilj, viggar på rad, koltrastens mästararior, domherrens bulliga charm, hackspettens stolthet (så länge han inte hackar, alltså).
Och har allvarligt övervägt att försöka kvala in i den 100-klubb som kräver att man från sin tomt eller balkong har kunnat iaktta minst 100 olika fågelarter. Hörde ett radioreportage om den där klubben för flera år sedan, men lyckas inte hitta någon information om den på nätet.
Det är förstås tveksamt om jag har ens en teoretisk chans att nå det magiska hundratalet. Men ta gråsparv, kråka, skata, fiskmås och björktrast (kallas också snöskata) och jag har lagt en stabil grund. Lägg därtill sädesärla, talgoxe, svan, duva och ett av mina hatobjekt, den vrålbajsande kanadagåsen – bara nittio kvar!
Dessutom har det hänt att huset där vi bor varit kringsprunget av entusiaster med kikare, kameror, stativ och fältstolar. Då har larmet gått: just i vår närhet har en exotisk pippi siktats. I sådana situationer är faktiskt fågelskådarna själva väl så lustiga att skåda som deras eftersökta objekt.
Fast ska jag räkna den befjädrade rariteten gäller det förstås att någon riktig ornitolog berättar för mig vad det är jag tittat på.
De italienska svalorna, som möjligen var törstigare än vanligt, drabbade av värmeböljan precis som allt annat levande, får jag förstås inte räkna in.
Men tolv näbbslurkar om dagen är ett flygande semesterminne som svingar sig mot skyn igen när törsten är släckt.
Copyright Klimakteriehäxan
Låt sommaren leva!
Första dagen på jobbet efter semestern.
-I somras grillade vi nästan varje kväll, säger en.
-Vi träffade hela släkten i somras, berättar en annan.
En tredje stämmer in i kören:
-Ungarna ville inte annat än bada i somras.
-I somras var det verkligen osedvanligt varmt, nickar ännu en.
Vadå ”i somras”? Sommaren är ju NU!
Den pågår, i allra högsta grad!
Bara för att några av oss har semestrat klart måste vi väl inte dödförklara denna redan alldeles för korta årstid?!
Skolorna har sommarlov. Riksdagen likaså. Trafiken är stillsam, fast husvagnarna är förhållandevis många. Tidningen listar badtemperaturer och affärerna skyltar fortfarande med solskyddsfaktor 30.
Klädbutikerna har sommarrea, flanörerna har shorts och solglasögon. De bara benen slutar i sandaler och om fötterna tillhör en kvinna är tånaglarna ofta piggt sommarröda, som hallon eller jordgubbar.
Därför vädjar jag nu till er, gott folk: låt sommaren leva. Byt verbform: det är presens, nutid, som gäller. Tids nog hamnar vi i det förflutna och då, men först då, kan vi tala om ”i somras”. Men då är vi en bit in i september, med höstfärgerna penslade över vykortsvyerna.
Då är ”i somras” ett härligt minne att plocka fram. Sedan håller ”i somras” hela vägen genom en grå november, en stressig december, en iskall januari, en huttrig februari – och sen, i mars, kan vi försiktigt börja blicka framåt igen.
Till nästa sommar. Och då kommer vi att fråga oss om den blir som ”i somras”.
Copyright Klimakteriehäxan
-I somras grillade vi nästan varje kväll, säger en.
-Vi träffade hela släkten i somras, berättar en annan.
En tredje stämmer in i kören:
-Ungarna ville inte annat än bada i somras.
-I somras var det verkligen osedvanligt varmt, nickar ännu en.
Vadå ”i somras”? Sommaren är ju NU!
Den pågår, i allra högsta grad!
Bara för att några av oss har semestrat klart måste vi väl inte dödförklara denna redan alldeles för korta årstid?!
Skolorna har sommarlov. Riksdagen likaså. Trafiken är stillsam, fast husvagnarna är förhållandevis många. Tidningen listar badtemperaturer och affärerna skyltar fortfarande med solskyddsfaktor 30.
Klädbutikerna har sommarrea, flanörerna har shorts och solglasögon. De bara benen slutar i sandaler och om fötterna tillhör en kvinna är tånaglarna ofta piggt sommarröda, som hallon eller jordgubbar.
Därför vädjar jag nu till er, gott folk: låt sommaren leva. Byt verbform: det är presens, nutid, som gäller. Tids nog hamnar vi i det förflutna och då, men först då, kan vi tala om ”i somras”. Men då är vi en bit in i september, med höstfärgerna penslade över vykortsvyerna.
Då är ”i somras” ett härligt minne att plocka fram. Sedan håller ”i somras” hela vägen genom en grå november, en stressig december, en iskall januari, en huttrig februari – och sen, i mars, kan vi försiktigt börja blicka framåt igen.
Till nästa sommar. Och då kommer vi att fråga oss om den blir som ”i somras”.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
