Kvar i lässvackan

När månaden heter juli är det semestertider. Också en tid på året då många läser mer än vanligt, i skuggiga bersåer eller mysiga hängmattor – i sådant sommarväder som vi har just nu blir det inte solstolen som drar, för då blir det snabbt alltför varmt för att hjärnan ska hänga med i några litterära svängar, inte ens om de är av enklaste slag ... 

Mia i bokhörnan undrar nu i ännu en helgfråga, precis som hon brukar på torsdagarna: Har du gjort en tbr för sommaren (to-be-read, alltså en lista på böcker som ska bli lästa)?

Ack nej, det skulle bara göra mig deprimerad. Är fortfarande inne i en lässvacka, det kan gå dagar när jag inte öppnar en bok. Tråkigt, men ett faktum. Hoppas bara att jag "tillfrisknar". Och om/när jag gör det har jag travar, ja mängder med böcker som jag egentligen vill läsa! Både nya och gamla faktiskt. Men nån planering kommer det inte att bli tal om.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en språklig detalj

"Du som inte kan skilja på de och dem får väl vänta på din dom."

-Sverige mot särskrivning

Att vara sommarpratare – eller inte ...

Enligt O riktar blicken mot radion och den eviga serien Sommar i P1, som traditionsenligt inleddes på Midsommardagen. Första gången det sändes var 1959! Förr i världen missade jag ogärna ett enda program, numera lyssnar jag sällan, fast sitter jag i bilen brukar det hända. Jag tycker att jag alldeles för sällan blir berörd och överraskad, men jag vet förstås att väldigt många andra har en annan åsikt. Denna veckas kulturfråga lyder hur som helst så här: Vad skulle ditt sommarprogram handla om? Vilken musik spelar du?

Faktum är att för länge sedan, 42 år närmare bestämt, försökte jag få göra mitt eget Sommar. Hade just avslutat två år i Centralamerika, upplevt massor som exempelvis hur diktatorn Somoza störtats av Sandinisterna i Nicaragura. Hade vistats en hel del bland indianerna på landsbygden. Köpt levande gris på torget (inte alldeles enkelt!), sett fantastiska textilier växa fram. I packningen när jag vände hem på försommaren fanns grammofonskivor jag knappast trodde gick att köpa på Åhléns skivavdelning: marimbamusik från Guatemala, mexikanska mariachis, och så den fantastiske Carlos Mejia Godoy som blev Sandinisternas musikaliske budbärare.

När jag hade packat upp skrev jag ett brev till radion: "Hej, jag har just avslutat två år i Centralamerika, jag har massor att berätta och dessutom musik som skulle vara roligt att presentera för en svensk publik. Alltså skulle jag vilja göra ett sommarprogram!"

Visst fick jag svar. Det stod i stora bokstäver fast mellan raderna: OCH VEM TROR DU ATT DU ÄR SOM BARA KAN KOMMA MED ETT SÅNT IDIOTISKT FÖRSLAG SOM DU KAN STOPPA UPP NÅNSTANS DÄR DET ÄR VÄLDIGT MÖRKT DU ÄR VERKLIGEN INGEN KÄNDIS FATTAR DU INTE ATT DETTA ÄR ETT EXKLUSIVT UPPDRAG SOM VI DELAR UT OCH INGET JÄVLA ÖNSKEPROGRAM?! Ja det var ju inte formulerat precis så men budskapet var glasklart. Man kunde ju ha skrivit något kort typ "Tack för att du hörde av dig men tyvärr är säsongen redan planerad" och budskapet hade gått fram ... 

Jag hade inte fattat hur "fint" det var av få skapa sitt eget Sommar, även om jag förstås visste att den oförglömlige Torsten Ehrenmark var och är oöverträffad. Nåja, detta var alltså väldigt länge sedan. Och visst har jag emellanåt hört väldigt bra sommarpratare sen dess. Men riktigt tagen har jag sällan blivit, även om det har hänt. Däremot känner jag ganska många som pratat och flera som jobbat som redaktörer för programmen. Många vittnar också om stor vånda när de ska skrida till verket. För egen del tänkte jag aldrig mera tanken.

Därför blev jag rätt häpen när jag 2009 blev ombedd (jo faktiskt) att göra ett sommarprogram för Radio Värmland. Då hade mycket hunnit hända, jag hade bland annat levt ytterligare fyra år i Latinamerika. Efter viss tvekan sa jag ja och nånstans har jag det inspelat men minns inte var ... Musiken jag valde den gången var förstås delvis värmländsk (Monica Z och Sven-Ingvars) men en del fina favoriter med amerikanska singer-songwriters blev det också om jag minns rätt. Plus lite latinotoner.

En sak insåg jag: man snyter inte ett sådant program ur näsan på en halvtimme. Det är att lägga ett rätt stort och komplicerat pussel, med krav på dramaturgi, tidskoll, variation och underhållning. Så kanske hade det där jag ville göra 1980 inte blivit bra alls. Men det får vi aldrig veta, varken du eller jag eller radiopubliken. Som år efter år är jättestor och, såvitt jag begriper, nöjd och belåten. Surkäringar som jag utgör en minoritet!

Copyright Klimakteriehäxan

När tiden går ...

Året var 1976. Det var en alldeles otroligt dramatisk händelse: en israelisk specialstyrka gick till attack och befriade 103 personer som satt som gisslan på Entebbe, flygplatsen som hör till Ugandas huvudstad Kampala."90 minuter i Entebbe" (90 Minutes at Entebbe) av William Stevenson kom ut kort tid efteråt. Jag köpte den i USA och blev naturligtvis fascinerad av det som kallades "Operation Thunderbolt". En perfekt genomförd blixtraid. Tror inte en liknande historia utspelats vare sig förr eller senare! Vilket bör betyda att boken kan läsas med behållning även i dag, nästan femtio år senare.

Mer krigiskt: "Hundra och en dag" (Hundre og én dag) är den av mig så beundrade norska Åsne Seierstads berättelse om hur hon 2003 stannade kvar i det belägrade Bagdad som en av få västjournalister fram till dess att staden föll. Seierstad rapporterade i en rad nordiska medier (och tjänade väldigt bra med pengar på det ...) Imponerande inblick i en utrikeskorrespondents vardag. Sannerligen inte alltid en dans på rosor.

 

Men allt är ju inte krig. Det finns kärlek också! "Halv elva en sommarkväll" (Dix heures et demie du soir en été) av Marguerite Duras kom ut 1962. En bilsemester i Spanien länkas ihop med ett dödligt svartsjukedrama och det blir jakt på mördaren. Läste den för ganska länge sedan, men minns den som bra.

Se där tre böcker som uppfyller Ugglans kriterium för Tisdagstrion denna vecka: Tid i titeln (ordet tid i olika varianter, klockor, tidsangivelser osv.). Ingen av dem förvisso nyutkommen, men jag tror att alla tre tålt att tiden gått sedan de skrevs!

Copyright Klimakteriehäxan

Kampen för plats i garderoben

Marimekko 1988 (ja jag minns exakt!) i ett tyg att bli glad av. En riktig midsommarklänning!

Man behöver ju inte kalla det döstädning.

Men utan tvekan är det så att det av och till uppstår behov av rensning. Det gäller böcker, kläder, husgeråd, krukväxter, prylar. Av och till förresten, för den som fyllt sisådär femtio är det ofta så att behovet är konstant. 

Jag har riktigt svårt för det där. Välja, och framför allt välja bort! Visst, om "bäst-före-datum" är passerat med råge går det bra (råkade hitta en konserv som skulle ha ätits upp före 2013 års slut), men så många av mina ägodelar duger fortfarande enligt min åsikt, och duger bra dessutom!

Det handlar ju om saker som jag valt med kärlek och omtanke, om det är sådant jag skaffat själv. Sedan finns det presenter som man inte visste att man ville ha, men som per automatik får ett affektionsvärde som inte kan förringas.

Eftersom jag ständigt lever med de där tankarna på rensning gör jag då och då punktinsatser. Plötsligt fann jag mig stående i vårt källarförråd, där inte bara hyllorna utan även golvet är tämligen fullbelamrat. Efter en stund hade jag fem tomma resväskor utplockade, tillsammans med ett antal prydnadskuddar och riktigt många mattor i olika färger och storlek. Myrorna nästa!

Några skor beslöt jag också att skiljas ifrån. Och flera handväskor. Hade två snygga, nästan exakt likadana, syrran övertog den ena med glädje. Men både skor och väskor har också hamnat i grovsoprummet. Då har det handlat om hjälplösa fall, ett par superbekväma dojor verkade plötsligt vilja hoppa av fötterna ... ovanlädret "flagade" fast klack och sula var OK!

Det riktigt svåra i mitt fall, det gäller trots allt klädesplaggen. Visst finns det så kallade "felköp" men de är inte många. Jag kan slå till snabbt utan att grubbla jättemycket över prislappen (inom rimliga gränser) men då handlar det ju om kärlek och stark villhöver-känsla. Sedan har vi den där krympningsbacillen som stundtals härjar i min klädkammare. Men resten!

Tycker ändå att jag varit lite duktig på sistone. Har gett bort en hel del kläder till bekanta, har sålt enstaka plagg, gynnat både Stadsmissionen, Röda korset och Frälsis. Lämnat in hos en second hand-butik som säljer på kommission, vet inget om resultatet.

Men ironiskt nog har också saker dykt upp från forntiden, kläder som legat i källaren och som jag inte haft en tanke på på åratal. Visst, jag känner till teorin om att allt man inte använt på ett år ska rensas bort, men det går inte. Inte när man till exempel återser en fantastisk Marimekko-skapelse från 80-talet eller en enkel men vacker lång klänning från samma årtionde. 

När jag gräver vidare hittar jag flera guldkorn. Några hamnar i tvätten, andra får ta en sväng på balkongen och lufta sig. Två älskade 70-talsklänningar, också från Marimekko, kan tänkas inbringa några  hundralappar.

Bara att gräva vidare, fast kul tycker jag inte att det är. Jag fortsätter i alla fall på den inslagna vägen: lägger i olika högar för "ge bort", "testa second hand", "hopplöst fall". De senare är extremt få! Och ytterligare nån gammal goding från 70- eller 80-talet dyker upp. 

Nå, blev det mer plats i garderoben? Nej det märks ingen skillnad. Hur är det möjligt? 

Copyright Klimakteriehäxan

Nu blir det reklam!

Skyltsöndag igen! Ingen jätteskörd denna gång. Fast "reklam" för hörböcker och en krog. Men fler skyltar, både smarta och tokiga, snygga och fula, hittar du sannolikt via BP.

Bussen framför budskapet. Hoppas att busschauffören inte lyder rådet och lyssnar utan
koncentrerar sig på trafiken. Han har ju ändå ansvar för sina passagerare, som kan
vara många, och en bra bok kan, det vet vi, få oss att glömma både tid och rum.

Det är faktiskt inte språkpolisen i mig som reagerar negativt. Jag tycker i stället att den där
stavningen är lite kul, eftersom kiosken hör ihop med restaurang J vid Nacka Strand.
 Varför hela bilden går i blått begriper jag dock inte ...

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om tänder och trolldom

Veckans mening hämtar jag denna gång ur en bok som kan vara den märkligaste jag någonsin läst, eller åtminstone på väldigt länge. "Kvinnorna på Gråskär" kom ut 1954 och Maj-Britt Eriksson skrev ytterligare ett tjugotal romaner. Ändå var hennes namn totalt obekant för mig. Hon berättar historier från Roslagen, mustiga och inte utan humor. Här är det tre generationer kvinnor som lever ett hårt liv vid och på havet, med män som stundtals inte duger nånting till, men som ändå kan få hjärtan att klappa. 

Litteraturfrämjandet valde den här boken till serien "En bok för alla" och kallar texten för "målande prosa, ofta med tidstypiska dialektala uttryckssätt" (inte alldeles lättläst om du undrar: säl heter exempelvis själ, vilket jag tyckte var lite överraskande!). Det visar sig också att rönn är "trollträ", åtminstone förr i tiden och på öarna på vår östra kust ... Med ett tips om hur man botar tandvärk blir detta min mening för denna vecka, så som Skriv-Robert föreslår:

Det botas med nie pinnar, peta i tand med pinnarna, ska vara av olika sorters träslag och borra sen in pinnarna i en tionde som ska vara rönn, så blir man av med värken.

Det var den fina omslagsbilden som fångade min blick. Tre kvinnor, tre generationer,
tecknade av Harald Lindberg.

Copyright Klimakteriehäxan

Midsommar

Tänkte jag skulle försöka skramla ihop bilder på sju blommor, inte för att ha dem under kudden precis, utan bara för att visa dem här på bloggen. Men jag kom av mig och gick och badade i stället ... fast innan dess såg jag till att ha fått hem jordgubbar. Så goda (och ja, ovanligt dyra!) Har till och med kommit ihåg att hissa flaggan. Fast det vore en överdrift att påstå att den flammar stolt.

Om du råkar ha någon minut att slå ihjäl så här på en helgdagsafton kanske det kan roa dig att följa med mig på midsommarfirande i Argentina. Det är inte exakt som du har planerat, det tror jag att jag vågar lova. Här är biljetten, bokad, klar och gratis!

Och medan jag ändå är i farten passar jag på att besvara Elisa Matildas fem fredagsfrågor, föga överraskande denna gång med midsommar som tema:

1. Hur spenderar du midsommar i år? I Barndomslandet
2. Vad kommer finnas på ditt lunchbord? Sill, färskpotatis, lax, skagenröra
3. Kommer du dansa runt en midsommarstång? Nej
4. Har du någon midsommartradition? De jag eventuellt haft har nog dött ut tror jag
5. Vad gör du denna midsommar du inte gjorde förra året? Kommer ihåg att sätta upp flaggan ...

 

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 119

 GARDEROBSDJUR

-Visst har vi djur i garderoben eller hur? Lite fårskinnspäls kanske, det är ju lovligt. En gammal kaninkrage? Eller leopardmönstrat, eventuellt något tiger- eller zebrarandigt. Men vildare djur än så avses när jag stöter på det här ordet i HSB:s medlemstidning "Hemma". För här handlar det inte alls om djur man själv valt, något ulligt och gulligt att gosa med eller dra på sig. Nej det handlar om pälsängrar och malfjärilar! Och eftersom ingen vill ha dem i garderoben kommer också rådet: du blir av med dem om du lägger plaggen i frysen eller i 55 graders värme. Så även om det är tal om värmebölja i midsommar räcker nog inte den temperaturen ...

Nu mörknar det ...

 ... eftersom årets längsta dag inföll igår. Men strunt samma, låt oss se fram mot några fina sommarveckor innan vi kryper in under filten och tänder de levande ljusen igen. Först midsommar! Och den enda midsommarstången jag kommer att kunna visa upp är nog den på bilden nedan. En brosch som jag hade glömt att jag hade. Handmålad på trä av Margareta Lindberg, signaturen Héti, cirka fem centimeter hög. Funkar bra! Önskar er alla redan nu en härlig helg med sol, bad, god mat, goda drycker, goda vänner, gott humör! Allt gott, helt enkelt!

Copyright Klimakteriehäxan

När priserna rusar i höjden

Har fortsatt på en tanke jag gav uttryck för här på bloggen för några dagar sedan. Nu finns en längre fundering om den allt dyrare sommarmaten på News 55. En bit ur texten:

När inflationen rusar i höjden kan vi vanliga konsumenter inte göra särskilt mycket mer än att försöka hänga med och samtidigt hålla ett öga på lockpriser och extraerbjudanden, trots att de inte alls är lika frestande som för bara några månader sedan. Man behöver inte vara mattesnille för att märka hur dyrt kaffet blivit, att till och med basvaror som knäckebröd och ost ökat påtagligt i pris, och inte bara i den butik där jag brukar handla.

Att godis och sötsaker inte gått upp lika dramatiskt är en klen tröst. Vegetarianer kan möjligen glädjas åt att några enskilda varor i frukt- och gröntdisken blivit lite billigare, men de utgör undantagen.

Det har, visar det sig, enligt Statistiska Centralbyrån gått nästan fyrtio år sedan Sverige upplevde en lika kraftig inflation, och vi är tagna på sängen. (forts)

Hela krönikan läser du alltså här. Gratis första dygnet, sedan bara för sajtens prenumeranter.

Copyright Klimakteriehäxan

Tro, hopp och kärlek

En tisdagstrio ska det i dag bli på ett gammalt men hållbart tema: Tro, hopp & kärlek (en av varje), det är så Ugglan vill ha det. Korset, ankaret och hjärtat ska tala!

Jag börjar med korset. "Ingen tobak, inget halleluja" är en klassiker, en blandning av satir och humor kring missionerande och u-hjälp i Guds namn. Skrevs redan på 50-talet av Eric Lundqvist. Tänkvärd!

Hoppet ska ju vara det sista man förlorar, sägs det. Märkvärdigt många drömmer om och hoppas på att en gång nå toppen av världens högsta berg. "Drömmen om Everest" (Paths of Glory) av Jeffrey Archer (oj, där är han igen!) är historien som till stora delar är sann. Om engelsmannen som satsar allt på Mount Everest – men kom han någonsin upp?

Att kärlek är det kanske allra vanligaste temat i litteraturen är inte precis en överraskning. Lily Kings "Euphoria" är en originell historia om tre personer och deras komplicerade relation med både kärlek och svartsjuka. De är antropologer som arbetar i Nya Guinea och troligen har Margaret Mead, en föregångsperson inom den vetenskapsgrenen, stått modell för romanens kvinnliga huvudperson, vilket ger boken lite extra krydda.

Copyright Klimakteriehäxan

Se där: en rondellkanin!

Alla minns vi väl rondellhunden, ett "konstverk" som skapades 2006 och som sedan fick efterföljare runt om i Sverige?! Skapelsen blev superkänd sedan Lars Vilks satte Muhammed på en. Nu har det blivit dags att presentera rondellkaninen.

Det råkar nämligen vara så att vi relativt ofta och regelbundet passerar en rondell i Tallkrogen i södra Stockholm. Och där är han, kaninen! Ibland sticker bara öronen upp ur gräset, men ibland syns hela djuret. Bor han i närheten eller rent av i rondellen? Finns det en familj? Är det en tamkanin som rymt eller är det en hare? Tror inte på det senare, tycker den ser för liten och nätt ut.

Rondellhundarna är väl inte riktigt på modet längre. Men rondellkaninen tycker jag man ska vara rädd om. Finns det fler?

Copyright Klimakteriehäxan

Många miljoner på flykt

Måndagen är nästan slut när jag upptäcker att den 20 juni är Internationella flyktingdagen. Så tråkigt att den ska behöva finnas, men det är otroligt många människor som tvingats lämna sina hem och sin trygghet runt om i världen. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR är över 100 miljoner människor på flykt i dag. De som försökt ta sig undan den ryska invasionen i Ukraina utgör den senaste gruppen, och den som finns närmast oss i Sverige. Det handlar om uppskattningsvis 8 miljoner som lämnat landet (siffrorna varierar), men det finns också många internflyktingar. Och inget ljus ser vi i den tunneln ... Men det är viktigt att vi inte glömmer att de finns, att stöd behövs.

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsommar

Det var en gång ... ja det är ju så de gamla klassiska sagorna börjar, inte sant? Det var en gång en tid när midsommarrean bröt ut efter midsommar. Den shoppingsugna fick försöka behärska sig och alla villhöver-känslorna, eftersom i princip allt gick att köpa till halva priset bara den där stången hade lövats och rests och blommorna under huvudkudden hade avslöjat vad som väntade i framtiden.

Så är det verkligen inte längre. Nu börjar butikerna skylta med nedsatta priser flera veckor före den där helgen. Bara att jaga fynden! För egen del försöker jag avstå. Samtidigt kan jag reta mig en gnutta (men inte mycket mer än så) på att de tre bokstäverna R E och A inte duger längre utan ofta ersätts med S A L och E. Vi är väl ändå kvar i Sverige?

Det är förstås glasklart att det är Skyltsöndag igen, en liten sak ett gäng bloggare ägnar sig åt söndag efter söndag, vecka efter vecka, månad efter månad, år ut och år in ... 
Fler skyltande bloggare hittar du enklast om du tar vägen via BP.

P-förbud, visst. Vem kan ens drömma om att parkera sin bil
mitt i denna lilla idyll? 

Här en del av förklaringen till att jag försöker undvikasommarrean: håller på med
garderobsrensning, ett projekt som leder rakt in i evigheten. En bieffekt är att jag
fått väldigt många galgar över, så jag kollade om nån annan behövde några. En del
försvann, resten tog jag till det s k miljörummet. Skylten skrev jag förstås alldeles själv ...

Vi är nu framme vid tionde kapitlet i den oliiiidligt spännande bildföljetongen om
den "anlagda blomsterängen" utanför mitt fönster. Det har abolut blivit grönare
sedan jag tog det första fotot 5 mars (nedan), men riktigt nöjd är jag ändå inte.
 

Nu är det i alla fall NÅGOT som händer: knopp i vad jag tror är baldersbrå.
Jag får nöja mig med det. Sista kapitlet nu. Men nog är jag lite besviken ...

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om hörböcker

I senaste numret av Akademibokhandelns reklamtidning Läs! som trillat in i brevlådan ägnas hörbokstrenden en rejäl artikel. Vi blir ju ständigt fler, vi som gillar att läsa också med öronen. I artikeln intervjuas bl a Erik Wikberg från Handelshögskolan i Stockholm, ansvarig för statistiken över bokförsäljningen i Sverige. Han understryker att man genom ljudboken har gjort litteratur tillgänglig för stora grupper som annars inte skulle hinna eller kunna läsa. Och i den här texten hittar jag det som blir mitt val av Veckans mening (på initiativ av Skriv-Robert) denna gång, faktiskt en liten tankeställare av det trevligare slaget:

Varje morgon färdas otaliga romangestalter runt i kollektivtrafiken – du har inte en aning om vad killen bredvid dig på bussen just upplever i form av livsöden eller deckargåtor.

Copyright Klimakteriehäxan

När antingen-eller blir både-och

Tänk att det nästan är midsommar! Fattar inte hur fort allting går! Plötsligt är det fredag igen, men hallå, var det inte måndag alldeles nyss? Om jag tvivlar på det är det bara att kolla hos Elisa Matilda och jo då, det stämmer, fredagsfrågorna ligger där ju, sedan flera timmar, och väntar på sina svar. Inser att jag efter fullgjort uppdrag kommer att framstå som Gösta Ekman i sketchen när han ska välja kvällstidning: ska det bli Aftonbladet eller Expressen? För det som rubriceras "antingen-eller" blir här väldigt mycket "både-och". Kolla bara!

1. Äter du hellre pinnglass eller mjukglass? Älskar glass och gillar de flesta varianter som erbjuds. 
2. Väljer du en fysisk bok eller ljudbok? Gillar båda, beror på i vilken situation jag ska läsa.
3. Vara för kall på vintern eller för varm på sommaren? Här blir det inte både-och utan varken-eller!
4. Bada i pool eller hänga på strand? O ja! Vatten är underbart! Både i den stora baljan, dvs poolen, och i den ännu större baljan, alltså sjön eller havet.
5. Vakna till solsken eller somna till regn? Perfekt kombination, tack!

Inte antingen-eller utan både-och: mina ljuvliga barnbarn!

Copyright Klimakteriehäxan

Lunch för 4200 kronor ... va?

Att äta gott är ett nöje, ett som består trots att åren går. Man äter gott hemma (efter bästa förmåga) och man hittar smaskiga rätter som proffs lagat till på krogen. Men det går inte att förneka: mat handlar också om pris. Just nu rusar inflationen i vårt land, matvaror vi brukat köpa i åratal har blivit påtagligt dyrare och kanske tvingas man till en liten extra eftertanke: ska jag ta något billigare till fredagsmiddagen än det jag från början hade tänkt?

När jag sitter där med min inköpslista bläddrar jag samtidigt lite förstrött i morgontidningen. Hamnar på en sida med rubriken "Otippade krogar utsedda till Stockholms bästa". Och inser att de restaurangbesök jag brukar unna mig är av helt annan karaktär. Föga överraskande, kanske, men ändå är skillnaden påtaglig ...

Sverige har nämligen en enda trestjärnig restaurang enligt Guide Michelin. Frantzéns på Klara norra kyrkogata i Stockholm rankas som världens sjätte bästa krog av The World’s 50 Best Restaurants. Men när till och med lunchen kostar 4 200 kronor, exklusive dryck, måste man väl ändå få undra, kanske rent av ställa en fråga: hur ser den människa ut som kan njuta av en sådan lunch? Utan att skämmas, vill jag tillägga.

Kalla mig gärna moralist, men jag är en matglad och hungrig och mestadels positiv människa. Fast jag tycker att det får finnas gränser. Tänk så mycket bra man kan åstadkomma för drygt fyra tusenlappar, saker som glädjer fler, saker som håller längre än den tid det tar för käket att passera tarmkanalen. För även maten på Frantzéns lär förvandlas till skit, eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

De viktiga barnböckerna

Idag aktualiserar Mia i bokhörnan en av mina absoluta hjärtefrågor. Så här skriver hon: Barnböcker tycker jag är viktigt, det lägger ändå grunden liksom. Ge exempel på bra barnböcker! 

Det finns ju tack och lov otroligt mycket att välja på, inte minst böcker skapade av svenska författare och illustratörer. Så hur väljer man? De jag själv älskade som barn kan verka alltför gammalmodiga för dagens ungar, och samma öde kan rentav tänkas drabba sådant som mina egna barn läste.

Ingen behöver väl tipsas om Alfons Åberg och Harry Potter, knappast om Astrid Lindgrens berättelser, förmodligen inte Enid Blytons heller. Och sedan är det ju så att barnens ålder spelar stor roll när man ska locka dem till läsning. Kanske blir det olika resultat med pojke eller flicka i tankarna?

Jag bestämmer mig för att sikta in mig på ALMA, priset till Astrid Lindgrens minne, som nu delats ut i tjugotvå år. Det är världens största barnbokspris, den utsedda författaren får fem miljoner kronor. Lygia Bojunga från Brasilien var den lyckliga 2004, testa "Den gula väskan" (A bolsa amarela). Sonya Hartnett från Australien fick det 2007. Hon är mest känd för sina ungdomsromaner, men "En blå blomma" (Blue Flower) är en bilderbok för mindre barn, om hur det kan vara att börja skolan. 2018 gick priset till amerikanska Jacqueline Woodson och "Brun flicka drömmer" (Brown Girl Dreaming) är något för den lite äldre läsekretsen.

I den här illustra skaran finns också vår egen Barbro Lindgren som skrivit så mycket och så bra! "Loranga, Masarin och Dartanjang" är suverän högläsning som lockar till skratt, den självbiografiska trilogin som börjar med "Jättehemligt" är perfekt för en flicka som är på väg in i tonåren.

Känner att jag skulle kunna fortsätta i en halv evighet, men det ska jag inte. En sak är i alla fall huggen i sten: oavsett VAD barn läser är det viktigt ATT de läser. Man har ju aldrig läst en bok i onödan, eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

Första doppet

Kan de där småttingarna bada och simma, så kan väl jag det också ... ungefär så gick tankarna när jag såg sothönan med sina otroligt små ungar ligga och guppa på Årstavikens vatten. Tror knappt jag sett något så nykläckt vara ute och i farten förut! Var det rent av deras första dopp jag fick bevittna?

Alltså gjorde jag slag i saken, gick hem, satte på mig badkläder och gick tillbaka till vattenbrynet. För mig är det lite skämmigt att inte ha varit i sjön den 15 juni, så nog var det dags. Andra badare påstod att det var 18 grader i vattnet.

Jag är inte helt övertygad om den siffran, tyckte nämligen att det var riktigt kallt ... men i skulle jag och i kom jag. Tog till och med några simtag, men lika gulligt som när sothönsen glider omkring – nej, min simning var inte i klass med deras. Inte heller i klass med Sarah Sjöströms, hon som brukar bada fortare än alla andra. Fast lika snabb som hon tror jag att jag var, om än på en sträcka av cirka två meter ... den kör inte Sarah så vitt jag har hört. Hur som helst har jag nu klarat av sommarens första dopp!

Copyright Klimakteriehäxan

Regnbågsberättelser

Just nu pågår West Pride i Göteborg och det uppmärksammas i veckans kulturfråga från Enligt O som lyder: Vilka kulturella verk med hbtq+-tema vill du lyfta fram?

Tänker genast på Jonas Gardell, som jag tycker är en av våra allra bästa författare, inte bara när det gäller berättelser i regnbågens färger. "Torka inga tårar utan handskar" är given här, liksom hans självbiografiska "En komikers uppväxt".

Medan jag fortfarande inte hunnit läsa Karin Alfredssons två senaste romaner vidhåller jag att hennes bästa hittills är "Vajlett och Rut", om kvinnorna i Norrlands inland som har en relation som måste döljas, de vet att omgivningen inte kan tolerera den. Historien känns väldigt äkta in i minsta detalj, man känner lukten av fuktiga ullstrumpor när "fröken" eldar kaminen i den iskalla skolsalen ...

Ocean Vuong föddes i Vietnam men kom till USA som tvååring. Hans hyllade "En stund är vi vackra på jorden" (On Earth We Are Briefly Gorgeous) berättar om en jobbig uppväxt, med en mamma och en mormor som båda är analfabeter och om hur han förklarar för sin mor att han inte är intresserad av flickor. Romanen är ett "brev" till mamman.

Copyright Klimakteriehäxan 

Husdjur i bokform

Husdjur är temat för denna veckas tisdagstrio, så har Ugglan bestämt. Och eftersom jag med förtjusning går upp i min tämligen nya roll som farmor går jag till barnbokshyllan och väljer ut tre historier perfekta för högläsning, alla tre består av så bra text att man som vuxen inte smäller av ens vid den tjugonde omläsningen. 

I "Festen i Hulabo" av Britt G Hallqvist finns både kor, katter, grisar och höns och eventuellt fler som jag har glömt bort. Det rimmar om dem alla och historien fullkomligt lyser av gott humör! När jag läste den för mina barn gjorde jag det på skånska, och tror att det rent av förhöjde nöjet. 

Pettson och katten Findus har Sven Nordqvist skrivit en hel rad böcker om, ta en i högen bara! Fast här dyker också andra djur upp. 

Alfons Åbergs katt heter Pussel och är en viktig familjemedlem. Med Gunilla Bergströms Alfons är det som med Pettson, bara att ta en av alla böckerna som finns! Senast jag läste Alfons (i lördags faktiskt) var det "Näpp! sa Alfons Åberg" och då åt Pussel upp alla köttbullarna som pappa hade lagat till sin son. 

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltat på hemmaplan

För varje nyhetsartikel jag läser om kaoset på Arlanda minskar min sorg över att sakna pass, den handling som sannolikt skulle ha fått även mig att trängas i flygplatsens avgångshall med blicken riktad mot ett bekvämt hotell, en härlig strand och ett fint miljöombyte. Nu är jag, som det heter på frequent traveller-språk, homebound. Åtminstone till i höst.

Sedan vet man ju sen gammalt att det går att upptäcka nya saker även på hemmaplan, utan att man behöver färdas särskilt långt alls. Stockholm bjuder på många pärlor, inte minst sommartid! Plötsligt möter man Astrid Lindgren, bara en sån sak! Hon fyller hela baksidan av en kiosk vid Hornstull, tillsammans med en vit (freds)duva. 

"Allt stort som skedde i världen skedde först i någon människas fantasi" står det på graffitiväggen, och det är ett korrekt Astrid-citat. Målningen är signerad streetcorner.se, och det visar sig vara ett initiativ för att få unga att samarbeta och dessutom sätta färg på Sverige.

Organisationen presenterar sig så här på sin hemsida: "Vårt team består av ett brett kontaktnät av konstnärer över hela världen. Streetcorner arbetar med graffitiworkshops, projekt inom urbankultur, hållbar utveckling. Vi brinner för att alla ska ha möjligheten att uttrycka sig i färg och form".

Nu får den här versionen av allas vår författaridol (jo men det är hon väl?) Astrid också bli utnämnd till "skylt", eftersom det är skyltsöndag i bloggvärlden och vi är ett gäng med navet hos BP som visar upp skyltar söndag efter söndag.

Vi har kommit fram till avsnitt nr 9 i min följetong om blomsterängen, den som är tänkt
att förhöja sommarkänslan utanför mitt fönster. Den blir allt grönare, men ...

... blommorna är varken många, stora eller färgsprakande ...
fast om du tittar noga ser du ett par stycken! De första!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om polisen

Hela Sveriges guru när det gäller frågor om brott och deras bekämpning har gett en lång intervju till Expressen om sin syn på och relation med den kritiserade ministern Morgan Johansson (S). Professor Leif GW Persson har som vanligt lösningen på en hel del problem, förundras över kaoset i passhanteringen och förmodligen har han dessutom en hel del rätt när han (i det som jag väljer som Veckans mening i Skriv-Roberts efterföljd) slår fast detta:

Den svenska polisens problem är den kolossala överbyråkratiseringen: det är färre än hälften som jobbar på myndigheten som är sysselsatta med kärnverksamheten, de andra håller på med allt mellan himmel och jord.  

Copyright Klimakteriehäxan

Bäst av lite av varje

En bild av frihet, kanske? Bara att ta cykeln och trampa ut i världen ... på jakt efter den bästa sommarupplevelsen. exempelvis.

Fem fredagsfrågor från Elisa Matilda är minsann inte alltid så lätta att besvara. Särskilt inte när det blir som i dag: man ska rangordna saker i sin närhet. Vad har varit inte bara bra utan bäst?

1. Vilken har varit din bästa semester? Fullständigt omöjligt att välja, men många sol-och-bad-veckor med ungarna har jag verkligen njutit av. 
2. Vilken tycker du är den bästa månaden? Är det kanske maj? Löftesrik? Eller är det juni, full av sommar? Eller augusti med varma mörka kvällar? Eller färgrika september? Sommarhalvåret är i alla fall det som gäller för mig.
3. Vad är nummer 1 i ditt liv? Om jag inte ska göra det självklara valet och ta familjen (viktigare finns ju inte) så är det hälsan.
4. När tävlade du senast, och i vad? När jag spelar pingis (och det gör jag normalt två gånger i veckan under terminerna) spelar vi matcher. På "blodigt allvar". Matcher som jag sällan vinner.
5. Vad är det bästa med livet just nu? Att det trots allt fungerar, rullar på, inga katastrofer inom synhåll. Måtte det fortsätta så.

Önskar er alla trevlig helg! Undrar om det börjar bli dags för första doppet?

Copyright Klimakteriehäxan

Använder jag bokmärken? OM jag gör!!!

Veckans helgfråga från Mia i bokhörnan är en som jag inte behöver fundera en halv sekund över innan svaret är klart: Hur är det med dig, använder du bokmärken eller gör du hundöron?

Hundöron! Det är ju ett riktigt fult ord och en verkligt ruggig ovana hos dem som viker sådana i böcker, både egna och till och med i andras. Fy fy fy! Alltså är mitt svar ett klart och tydligt och snabbt JA, jag använder bokmärken. 

Men saken är den att jag numera har långt fler bokmärken än jag hinner använda. Dels hade jag samlat jag på mig ett gäng med start för riktigt länge sedan – en favorit i grönt mjukt skinn är från Italien 1972 – dels blev det lite maniskt när vi i bloggvärlden började visa Veckans bokmärke lördag efter lördag, på initiativ av Boklysten. 

Länge var vi rätt många som visade hur vi höll koll på var vi befann oss i läsningen av en bok, här fanns förstås inget krav på hur bokmärket skulle vara funtat: ett konsumkvitto, en snygg klädetikett, en gammal sedel dök naturligtvis utmärkt. Fast ibland kändes det nog som om utseendet var viktigare än funktionen ... och jag höll också stenhårt på att bokmärket jag visade var mitt personliga, tänkt att användas under min egen läsning.

Till skillnad från Mia, som skriver att hon ständigt är på jakt efter nya bokmärken, är jag mer inne på att det är läge att rensa lite. Här på bloggen finns över 80 inlägg med etiketten "bokmärke" så om du vill kolla in min samling är den bara ett klick bort! Åtskilliga av dem jag sparat bär också på någon liten historia, några är riktiga pärlor.

På bilden här nedan ser du ett urval, men absolut inte alla ... de är av papper, plast, metall, textil, foton, trä, magnetiska ... har dessutom några i Barndomslandet och några ligger där de verkligen hör hemma, alltså mellan sidorna i en gammal hederlig pappersbok. 

UPPDATERING: Nu har jag slängt tjugo "bokmärken". Alltid något.

JA, jag använder bokmärken. Men nog har jag väl för många?

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om hot mot miljön

"En naturkatastrof är hon. Nödtorftigt överdragen med människohud."

-Så klokt, så framsynt, så profetiskt framstår dessa ord om henne, människan, hämtade ur Sara Lidmans "Lifsens rot" från 1996, sjätte delen i författarens epos Jernbanan (som består av sju delar). Idag vet vi att det allvarligaste hotet mot vår miljö utgörs av människan. Citatet hittade jag hos Ugglan & boken. Jag har inte läst romansviten, det borde jag förmodligen göra.

En hopplös önskelista

Enligt O kallar sig "bokberoende" och det är en egenskap hon absolut inte är ensam om. Jag har just suttit på balkongen med "Paradiset" av Abdulrazak Gurnah och slås av tanken att den värld han beskriver är så otroligt fjärran från min, som absolut kan framstå som paradisisk, inte minst om man jämför den med livet bokens huvudperson, pojken Yusuf, lever. 

Ett liv utan böcker skulle hur som helst aldrig kunna vara ett paradis, så mycket är helt klart. Nu har ju Enligt O förstås kommit med veckans kulturfråga också: Vilka kulturella personer önskar du dig nya verk av?

Antar att det med "verk" inte avses enbart böcker. Och tankarna går till personer som inte längre är i livet. Vilket betyder att det här handlar om en önskelista som aldrig kan bli uppfylld. Men ändå ... Jag hade velat ha mer, mycket mer, av Hasse&Tage. Det kunde ha blivit filmer, musikaler, dikter, romaner. Torgny Lindgren dog förvisso inte ung, men nog hade han fler suveräna texter inom sig?! Sak samma med Selma Lagerlöf. Tror också att det gäller två av mina musikaliska idoler: Cornelis Vreeswijk och Povel Ramel. Stieg Larsson, hade inte han mer i görningen? (Jag har avstått David Lagercrantz som hans arvtagare.)

Idel svenska kreatörer kommer jag på, det är tydligt. En mig närstående som också hade velat återkomma som författare var Ulla-Carin Lindquist. När jag lade det första exemplaret av "Ro utan åror" i hennes händer kämpade hon för att få fram orden med den röst som ALS förstört: "Jag vill skriva mer!" lyckades hon trots allt säga. Det hade blivit ännu en lysande bok, det är jag övertygad om.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om oro och glädje

"De flesta jag känner oroar sig i onödan. Sån är inte jag. 
Jag glädjer mig i onödan. Jag tycker det är roligare."

-Se där en klokskap värd att ta efter. Upphovsperson är Kristina Lugn, poet, dramatiker, akademiledamot och en oefterhärmlig kulturpersonlighet fram till sin död 2020.

Blågult i bokväg

Det handlar bland annat om efterdyningar efter nationaldagsfirandet i går. Plus lite landskamper i sportens värld. För nu vill Ugglan att det ska vara gult & blått på bokomslagen i denna veckas tisdagstrio.

Konstaterar att det inte dräller av blågula böcker i mina hyllor. Men några måste ju finnas ...? Klart fler blå än gula dock, det minns jag att vi tog fasta på när min första bok skulle få sitt omslag, som ju är gult (du ser den en bit ner i min vänsterspalt) men som jag hoppar över här, lite klädsamt/blygsamt (eller nåt :-D).

"Kådisbellan" är en rätt märklig bok, gul på utsidan förvisso. Författaren, Roland Schütt, har fått den att hänga ihop på ett finurligt sätt som gör att det är svårt att ta paus i läsningen. En självbiografisk uppväxtskildring, även Schütts debut, med både humor och allvar. Blev också film.

Ljust blå är Hasse Alfredsons "Lagens långa näsa" som innehåller 21 kriminalberättelser. Berättare är den pensionerade poliskommissarien Albin Winkelryd och han drar sig till minnes sina mest fascinerande fall. Kanske finns här det perfekta brottet ...? 
Därmed är det blågula, svenska, avklarat för denna gång.

Intensivt blå är "Kane and Abel" (på svenska "Rivalerna"), den första i en serie om tre romaner som jag bara slukade någon gång på 80-talets mitt. Förmodligen var detta det första jag läste av den märklige britten Jeffrey Archer, som sprutat ur sig nya alster sedan dess. Enligt Wikipedia har han idag sålt 320 miljoner böcker. Svårslaget! Men han är en riktigt underhållande författare, både när det gäller politiska thrillers och annat. 

Om/från det blågula Ukraina har jag inte läst en enda bok. Än. Känner inte till en enda författare. De finns naturligtvis. Och man kan anta att nya böcker börjar droppa in, med berättelser om händelser både före och efter den ryska invasionen. Inga feelgood-historier att se fram emot, tyvärr. Nu har kriget pågått i tio veckor!

Copyright Klimakteriehäxan