Naturligtvis ska också denna vecka ha sin egen topplista, med eget ämne som Mia i bokhörnan bestämmer. Och nu är nyckelordet bra böcker från Danmark!
"Vilken hand vill du ha?" – om en mamma och hennes dotter och ett i många stycken hopplöst liv. Vita Andersen skrev den, 1987. Den kan möjligen kallas tjejbok, men kan (bör!) gärna läsas också av män. Berörande.
"Markus-effekten" av Jussi Adler-Olsen är en modern och spännande kriminalhistoria om integrationsproblem, diskriminering, brott. Författaren är produktiv och väldigt läsvärd, jag har flera som väntar.
"Kvinnan och apan" är inte alls lika omtalad som "Fröken Smillas känsla för snö", Peter Høegs succéroman. Men den här gillar jag bättre. Faktiskt väldigt bra! Och kolla vilket snyggt omslag! Som en tavla av Paul Gaugain!
"Thereses tillstånd" är första delen i en trilogi av Hanne-Vibeke Holst som jag gillat. De två övriga delarna heter "Det verkliga livet" och "En lycklig kvinna". Huvudpersonen är tv-journalist, men låt inte det avskräcka er!
"Ett fritt och muntert lik" är en tunn liten sak av Suzanne Brøgger, som skrivit så mycket som feministerna dragit nytta av. En häftig dam som skriver bra, men trots att jag har fyra av hennes böcker i hyllan minns jag egentligen väldigt lite av dem.
När jag tänker efter visar det sig att jag läst betydligt fler norska författare än danska. Det kanske man borde göra något åt? Även om det nog gör att man hamnar rätt långt från det som anses som typisk dansk hygge, ett begrepp som faktiskt fått en alldeles egen bok som blivit succé.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, januari 31, 2018
tisdag, januari 30, 2018
Rasism och slaveri blir bra böcker ...
Intressant tema för denna veckas boktrio, initierad av Lyrans Noblesser som vanligt: Berätta om tre bra böcker eller filmer som handlar om rasism/slaveri! och eftersom Lyran själv "snott" tre superbra exempel som jag håller med om rakt av får jag anstränga mig lite mer och komma ihåg tre egna ...
"Ett ögonblick i vinden" (An Instant in the Wind) av sydafrikanen André Brink är en mycket ojämlik kärlekshistoria som jag älskade när det begav sig. Utspelar sig på 1700-talet mellan den vita Elisabeth och den svarta slaven Adam.
"Niceville" (The Help) av Kathryn Stockett låter läsaren bekanta sig med det svarta tjänstefolket i amerikanska Missisippi. Kvinnorna går en ständig balansgång mellan att vara de vita barnens fungerande mammor, samtidigt som de ska hålla sig ur vägen, inse sin plats. Och slåss för sin existens. Stark.
"The Man" av Irving Wallace hittar jag ingen svensk titel på, fast det måste ju finnas. Boken kom 1964 och handlar om det då otänkbara: USA har fått sin förste svarte president. Barack Obama bara måste ha läst den ... fast bokens president, Dilman, klarar sig inte lika bra som Obama. Tjock men bra.
Alla dessa tre romaner har filmatiserats, fast jag har så vitt jag minns inte sett bioversionen av någon av dem. Men rasism och slaveri blir bra i bokform och det blev säkert filmerna också!
Copyright Klimakteriehäxan
"Ett ögonblick i vinden" (An Instant in the Wind) av sydafrikanen André Brink är en mycket ojämlik kärlekshistoria som jag älskade när det begav sig. Utspelar sig på 1700-talet mellan den vita Elisabeth och den svarta slaven Adam.
"Niceville" (The Help) av Kathryn Stockett låter läsaren bekanta sig med det svarta tjänstefolket i amerikanska Missisippi. Kvinnorna går en ständig balansgång mellan att vara de vita barnens fungerande mammor, samtidigt som de ska hålla sig ur vägen, inse sin plats. Och slåss för sin existens. Stark.
"The Man" av Irving Wallace hittar jag ingen svensk titel på, fast det måste ju finnas. Boken kom 1964 och handlar om det då otänkbara: USA har fått sin förste svarte president. Barack Obama bara måste ha läst den ... fast bokens president, Dilman, klarar sig inte lika bra som Obama. Tjock men bra.
Alla dessa tre romaner har filmatiserats, fast jag har så vitt jag minns inte sett bioversionen av någon av dem. Men rasism och slaveri blir bra i bokform och det blev säkert filmerna också!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, januari 29, 2018
Hästflicka till sist
När jag var barn var det rätt ont om hästar på bygden. Några enstaka fanns det. De släpade timmer i skogen eller drog kärror med säd till kvarnen. Om någon red måste det ha varit en fem minuters tur barbacka på en nordsvensk sävlig sak.
Väl inflyttad till närmsta stad upptäckte jag att där fanns ett ridhus, dit små söta flickor begav sig, med piska, hjälm och höga stövlar. Dit hörde definitivt inte jag.
Men så en dag, jag gick i gymnasiet, erbjöds man att testa oprövade idrotter på en friluftsdag. En ruta att kryssa i stod för ridning och jag slog till.
Den turen glömmer jag förvisso aldrig. Jag fick en stor häst, jag var själv en av de längre tjejerna. Väl uppe på dess rygg häpnade jag över hur bred den var, hur långt isär jag tvingades ha knäna – och hur lätt det verkade vara att kana av, få stigbyglarna i knävecken eller manen i munnen ...
Väl i gång tyckte jag det var rätt kul, i alla fall så länge hästen skrittade. När farten ökade trodde jag att den eventuellt skulle få ryggraden avslagen, eftersom jag inte visste hur man parerade stötarna. Men både jag och hästen överlevde.
Nästa övningstimme fick man en häst över och frågan kom då: ville någon ta ett pass till? Jag begrep inte bättre utan sa ja, tack, gärna.
När jag tog mig av kusen nästa gång kunde jag liksom inte få ihop knäna. De pekade rakt åt sidorna. Hur det nu gick till så lyckades jag ta mig hem, på cykel som jag inte kunde trampa. I trappan upp till mitt rum saxade jag mig fram som uppför en skidbacke.
Naturligtvis fick jag ont, gruvligt ont, i hela kroppen. Kunde ha svurit på att rumpan var mörkblå från midjan till knäna, så ömt var det. Och nej, det lockade mig inte tillbaka till stallet, jag har aldrig mer suttit på en hästrygg, tillhör inte gänget som röstar tjugo gånger för att en (skicklig) ryttare ska få Jerring-priset.
Men i dag ser jag vackra hästar överallt på svenska landsbygden. Ridhästar, inga av "arbetsmodell". Självklart tycker jag om att titta på dem, inte minst när de har ljuvligt söta föl med sig i hagen, föl som rullar runt i gräset och verkar njuta av sommaren.
Hur det sedan gått till vet jag inte, men nu har jag plötsligt börjat gilla hästar i andra former också. Först sprang jag på en smäcker sak i gulmetall som min moster hade ägt men som ingen ville ha när hon dog. Jo tack, jag ville! Förundrad bar jag hem den, förundrad över att jag verkligen gillade den.
Design Ulla Westblom |
Så fick jag i julas min tredje häst, en jag tittat på i flera år men inte köpt. Den kommer från småländska designparet Bengt & Lotta, är gjord i gjutjärn och bär levande ljus på sin rygg. Varje gång jag tänder de där ljusen blir jag lite gladare!
Plötsligt hade hästlampan också fölat. Sådana trevliga överraskningar kan sent utvecklade hästflickor få. Undrar bara när nästa pålle travar in hos mig?
En sak är säker: om någon hade sagt till den där unga tjejen med den rådbråkade bakdelen att hon en dag trots allt skulle kunna kallas hästflicka så hade vederbörande definitivt inte blivit trodd. Men där är vi nu.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, januari 27, 2018
Från vitt till grönt
Det går inte att inte tänka/känna vårkänslor! Solen skiner, det är plusgrader, smältvatten porlar muntert i varje dike, hackspetten är i full fart och andra fåglar prövar faktiskt sångrösten. Där snön har försvunnit är mossan intensivt grön och minsann syns hängena i björken också! Isen ligger kvar på sjön, men det får gå ...
Så fort det ändrar sig. För bara några dagar sedan var hela världen gnistrande vit, där utanför vårt bilfönster.
Men Farbror Frost får ursäkta: jag föredrar grönt framför vitt.
Så fort det ändrar sig. För bara några dagar sedan var hela världen gnistrande vit, där utanför vårt bilfönster.
Men Farbror Frost får ursäkta: jag föredrar grönt framför vitt.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, januari 26, 2018
En present vandrar vidare
I över fyrtio år har jag ägt en vävstol.
Fick den i present, eftersom givaren visste att jag verkligen gillade att väva. Men det fanns ett problem: var skulle jag väva? Knappast i min etta på Lilla Essingen. Vävstolen fick åka till Barndomslandet, hur kan jag inte minnas.
Och var skulle den stå där då? I mina föräldrars hus fanns ingen självklar plats. Min mamma visade inget intresse för att väva mer, även om hon gjort det tidigare – på en vävstol som vi ärvt efter farmor, hon som från början invigde mig i vävandets hemligheter: jämna kanter, stadiga tag med slagbommen, (nästan) osynliga skarvar.
Då visade det sig att min syster kände sig lite sugen. Så till hennes hem fraktades den fina lilla vävstolen i ljust trä. Den sattes ihop och fick plats i ett rum i villans källare, någon hjälpte till att ordna med varpen, knyta upp tramporna, trä i solven och så småningom blev det visst både trasmattor, dukar och kanske någon liten löpare också.
Fast det där var rätt länge sedan. Jag, vävstolens stolta ägarinna, har inte dunkat ihop en enda liten decimeter väv av något slag i den. Det har bara inte blivit av. Att krypa in i en ganska mörk källare de där sommardagarna jag tillbringat i Barndomslandet har inte lockat, jag har haft de trasmattor jag behövt och fler dukar än en normal människa kan använda under en livstid. Lägg därtill att det finns få sysslor som är tråkigare än att fixa mattrasor ...
En vacker dag var det som skulle visa sig vara den sista väven nedklippt, vävstolen isärplockad och inklämd i ett hörn i den där källaren. Skulle jag ta reda på den nu då? Nej. Inga nya behov, inget utrymme, ingen som skulle kunna vara mig behjälplig – det är en hel liten vetenskap att sätta upp en väv.
Alltså började jag fråga runt: vill någon överta min vävstol? Frågan rönte mycket blekt intresse. Erbjudandet gick till något hantverkskooperativ, till en skola med textilundervisning o s v. Vid närmare koll skulle det visa sig, att marknaden var mättad. Ingen verkade behöva en vävstol, ens om den var gratis!
Men gratis är ju ändå gott, inte sant? Så nu gjorde jag slag i saken och la ut en blänkare på Facebook. Utan stora förhoppningar att bli "befriad" från min fina hantverksmöbel. Tro mig när jag nu berättar att det inte tog en timme innan en kvinna hörde av sig och mer än gärna ville bli med vävstol.
Kan bara hoppas att hon får mer glädje av den än jag haft. Gratis har den ju varit för oss båda ... och nu vandrar den där presenten vidare. Önskar den lycka till på färden. Ser att den som köper en ny från tillverkaren Glimåkra får punga ut med några tusenlappar.
Copyright Klimakteriehäxan
Fick den i present, eftersom givaren visste att jag verkligen gillade att väva. Men det fanns ett problem: var skulle jag väva? Knappast i min etta på Lilla Essingen. Vävstolen fick åka till Barndomslandet, hur kan jag inte minnas.
Och var skulle den stå där då? I mina föräldrars hus fanns ingen självklar plats. Min mamma visade inget intresse för att väva mer, även om hon gjort det tidigare – på en vävstol som vi ärvt efter farmor, hon som från början invigde mig i vävandets hemligheter: jämna kanter, stadiga tag med slagbommen, (nästan) osynliga skarvar.
Då visade det sig att min syster kände sig lite sugen. Så till hennes hem fraktades den fina lilla vävstolen i ljust trä. Den sattes ihop och fick plats i ett rum i villans källare, någon hjälpte till att ordna med varpen, knyta upp tramporna, trä i solven och så småningom blev det visst både trasmattor, dukar och kanske någon liten löpare också.
Fast det där var rätt länge sedan. Jag, vävstolens stolta ägarinna, har inte dunkat ihop en enda liten decimeter väv av något slag i den. Det har bara inte blivit av. Att krypa in i en ganska mörk källare de där sommardagarna jag tillbringat i Barndomslandet har inte lockat, jag har haft de trasmattor jag behövt och fler dukar än en normal människa kan använda under en livstid. Lägg därtill att det finns få sysslor som är tråkigare än att fixa mattrasor ...
En vacker dag var det som skulle visa sig vara den sista väven nedklippt, vävstolen isärplockad och inklämd i ett hörn i den där källaren. Skulle jag ta reda på den nu då? Nej. Inga nya behov, inget utrymme, ingen som skulle kunna vara mig behjälplig – det är en hel liten vetenskap att sätta upp en väv.
Alltså började jag fråga runt: vill någon överta min vävstol? Frågan rönte mycket blekt intresse. Erbjudandet gick till något hantverkskooperativ, till en skola med textilundervisning o s v. Vid närmare koll skulle det visa sig, att marknaden var mättad. Ingen verkade behöva en vävstol, ens om den var gratis!
Men gratis är ju ändå gott, inte sant? Så nu gjorde jag slag i saken och la ut en blänkare på Facebook. Utan stora förhoppningar att bli "befriad" från min fina hantverksmöbel. Tro mig när jag nu berättar att det inte tog en timme innan en kvinna hörde av sig och mer än gärna ville bli med vävstol.
Kan bara hoppas att hon får mer glädje av den än jag haft. Gratis har den ju varit för oss båda ... och nu vandrar den där presenten vidare. Önskar den lycka till på färden. Ser att den som köper en ny från tillverkaren Glimåkra får punga ut med några tusenlappar.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, januari 25, 2018
Helgfråga igen
Fjärde helgfrågan detta år, och jag kan fatta mig osedvanligt kort (för omväxlings skull, det kan inte skada!).
Första frågan lyder: Vilken bok har fått ditt lägsta betyg?
Svaret är att jag aldrig ger betyg till böcker jag läser. Är ingen recensent. Kan dock ibland förundras över hur höga poäng andra bokbloggare delar ut ... men har man tur så!
Och så finns en bonusfråga: Vilken tv-serie tycker du är riktigt bra?
Antar att Mia menar en serie som bygger på en bok och då svarar jag "The Handmaid´s Tale" (Tjänstekvinnans berättelse) som har sitt ursprung i Margaret Atwoods roman med samma namn. Finns på HBO Nordic. Läste boken när den var ganska ny och tyckte den var helt fantastisk. Det är tv-versionen också.
Copyright Klimakteriehäxan
Första frågan lyder: Vilken bok har fått ditt lägsta betyg?
Svaret är att jag aldrig ger betyg till böcker jag läser. Är ingen recensent. Kan dock ibland förundras över hur höga poäng andra bokbloggare delar ut ... men har man tur så!
Och så finns en bonusfråga: Vilken tv-serie tycker du är riktigt bra?
Antar att Mia menar en serie som bygger på en bok och då svarar jag "The Handmaid´s Tale" (Tjänstekvinnans berättelse) som har sitt ursprung i Margaret Atwoods roman med samma namn. Finns på HBO Nordic. Läste boken när den var ganska ny och tyckte den var helt fantastisk. Det är tv-versionen också.
Copyright Klimakteriehäxan
Hur varmt är det där vargskinnet?
Kerstin Ekman är en på många sätt intressant dam. Har en stol i Svenska Akademien, en stol hon inte suttit på sedan 1989. Bor i Finspång, rätt långt från de finkulturella salongerna låter det som. Har ett hus i Roslagen där hon verkar leva ett stillsamt liv på somrarna. Och har en bokproduktion bakom sig som måste imponera på vem som helst. Men syns aldrig på de röda mattorna.
I mitt bokläsarliv kom hon in som deckarförfattare. "Dödsklockan" minns jag som jättespännande, till exempel. Sedan blev det romaner, "Mörker och blåbärsris" och "Händelser vid vatten". Men där någonstans sa det stopp. Visserligen läste jag "Grand final i skojarbranschen" med behållning (den kom ut 2011) men i min hylla står, oöppnade, alla delarna i trilogin "Vargskinnet", från tidigt 2000-tal.
Hur heta är de? Berätta gärna för mig varför jag absolut måste ta tag i de där böckerna. Har hört många tala varmt om dem, men ändå ... hur heta är de?
Hett i hyllan har sitt ursprung hos Monika.
Copyright Klimakteriehäxan
I mitt bokläsarliv kom hon in som deckarförfattare. "Dödsklockan" minns jag som jättespännande, till exempel. Sedan blev det romaner, "Mörker och blåbärsris" och "Händelser vid vatten". Men där någonstans sa det stopp. Visserligen läste jag "Grand final i skojarbranschen" med behållning (den kom ut 2011) men i min hylla står, oöppnade, alla delarna i trilogin "Vargskinnet", från tidigt 2000-tal.
Hur heta är de? Berätta gärna för mig varför jag absolut måste ta tag i de där böckerna. Har hört många tala varmt om dem, men ändå ... hur heta är de?
Hett i hyllan har sitt ursprung hos Monika.
Copyright Klimakteriehäxan
Pigg vid 136
Virginia Woolf har förvisso varit död sen 1941, men lever kvar ändå. "Ett eget rum" (A Room of One´s Own) från 1929 har betytt mycket för kvinnors skrivande. Ändå går säkert mångas tankar till pjäsen och filmen "Vem är rädd för Virginia Woolf?" men originellt nog har den inget med författarinnan att göra! Fast genom åren har nog en och annan manschauvinist blivit lite skrämd av henne i alla fall ...
I dag har Google gjort en doodle för att hedra författarinnan, feministen och föregångsmänniskan, som i mångt och mycket verkar rätt pigg för sin ålder.
Och vad beträffar de där vinjettbilderna, Google Doodles, blir jag ofta imponerad av idérikedomen och fiffigheten i utförandet, även om dagens inte var så märkvärdig.
Copyright Klimakteriehäxan
I dag har Google gjort en doodle för att hedra författarinnan, feministen och föregångsmänniskan, som i mångt och mycket verkar rätt pigg för sin ålder.
Och vad beträffar de där vinjettbilderna, Google Doodles, blir jag ofta imponerad av idérikedomen och fiffigheten i utförandet, även om dagens inte var så märkvärdig.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, januari 24, 2018
Dit vill jag resa!
Man brukar säga att den som inte har möjlighet att resa på riktigt får ta vara på andra sätt än att gå ombord på fartyg, flyg eller tåg. För att resa i fantasin kräver ingen packning, inga visum eller hotellbokningar. Det kan räcka med en bok!
Lite så har kanske Lyran tänkt när hon gett oss ämnet för denna veckas Tematrio:
Berätta om tre böcker som utspelar sig i ett land/en stad du gärna skulle vilja besöka irl!
OK nu kommer jag: Brasilien, Island och Sydafrika!
"Gabriela – nejlika och kanel" (Gabriela, cravo e canela). En av Brasiliens största författare, Jorge Amado, lät ofta sina historier utspela sig i den av många som rent paradisisk beskrivna delstaten Bahia i landets nordöstra hörn. Å så gärna jag vill åka dit! Människorna, naturen, stränderna, musiken, caipirinhan! Just den här boken är en av flera av Amados som också blivit film.
"En mörderska bland oss" (Burial Rites). Att den unga utbytesstudenten Hannah Kent från Australien lyckats sätta sig så väl in i isländsk historia upphör inte att imponera. Själv har jag hett åstundat att resa till Island i ungefär femtio år. Ser inte ut som om jag kommer fram, nägonsin.
"Agaat", en riktig tegelsten ursprungligen skriven på afrikaans av Marlene van Niekerk. En historia som utspelar sig i Sydafrika och som lät mycket talas om sig när den kom, för fem år sedan. Jag skulle läsa, tänkte jag. Men bangade inför omfånget: 712 sidor. Fast när jag nu påminns om den ska jag kanske tänka om. För till Sydafrika vill jag gärna resa, kanske får jag nöja mig med att göra det som bokläsare!
Boken handlar om den svarta Agaat som tar hand om en vit kvinna som drabbats av den ohyggliga sjukdomen ALS, en neurologisk obotlig sjuka som jag sett på nära håll, så det kanske är ytterligare ett motiv för mig att ta tag i Niekerks roman.
Hittar desutom ett citat ur recensionen i New York Times som verkligen borde få vem som helst att vilja ta del av berättelsen: "Böcker som 'Agaat' är skälet till att människor läser romaner och att författare skriver dem."
Wow! Undrar hur Niekerk firade de lovorden?!
Copyright Klimakteriehäxan
Lite så har kanske Lyran tänkt när hon gett oss ämnet för denna veckas Tematrio:
Berätta om tre böcker som utspelar sig i ett land/en stad du gärna skulle vilja besöka irl!
OK nu kommer jag: Brasilien, Island och Sydafrika!
"Gabriela – nejlika och kanel" (Gabriela, cravo e canela). En av Brasiliens största författare, Jorge Amado, lät ofta sina historier utspela sig i den av många som rent paradisisk beskrivna delstaten Bahia i landets nordöstra hörn. Å så gärna jag vill åka dit! Människorna, naturen, stränderna, musiken, caipirinhan! Just den här boken är en av flera av Amados som också blivit film.
"En mörderska bland oss" (Burial Rites). Att den unga utbytesstudenten Hannah Kent från Australien lyckats sätta sig så väl in i isländsk historia upphör inte att imponera. Själv har jag hett åstundat att resa till Island i ungefär femtio år. Ser inte ut som om jag kommer fram, nägonsin.
"Agaat", en riktig tegelsten ursprungligen skriven på afrikaans av Marlene van Niekerk. En historia som utspelar sig i Sydafrika och som lät mycket talas om sig när den kom, för fem år sedan. Jag skulle läsa, tänkte jag. Men bangade inför omfånget: 712 sidor. Fast när jag nu påminns om den ska jag kanske tänka om. För till Sydafrika vill jag gärna resa, kanske får jag nöja mig med att göra det som bokläsare!
Boken handlar om den svarta Agaat som tar hand om en vit kvinna som drabbats av den ohyggliga sjukdomen ALS, en neurologisk obotlig sjuka som jag sett på nära håll, så det kanske är ytterligare ett motiv för mig att ta tag i Niekerks roman.
Hittar desutom ett citat ur recensionen i New York Times som verkligen borde få vem som helst att vilja ta del av berättelsen: "Böcker som 'Agaat' är skälet till att människor läser romaner och att författare skriver dem."
Wow! Undrar hur Niekerk firade de lovorden?!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, januari 23, 2018
Förintelsen
Veckans topplista ska bestå av böcker som i en eller annan form behandlar Förintelsen (med anledning av minnesdagen den 27/1).
Ja det har blivit några titlar på det temat genom åren. Har dock svårt att få till en riktig topplista, men så här ser det ut tills vidare:
1. "Anne Franks dagbok" – en sann klassiker.
2. "Mila 18" – om ghettot i Warszawa, av Leon Uris. Kom redan 1961 och jag läste den som väldigt ung. Vågar nog inte läsa om den i dag.
3. "Jag heter inte Mirjam" – Majgull Axelsson. Tror inte jag fattat tidigare hur många romer som omfattades av förföljelserna.
4. "En ö i havet" – Annika Thors serie om de två judiska flickorna från Wien som hamnar i Bohuslän ger en bild av effekterna av utrensningarna.
5. "Ninas resa" – Lena Einhorn. Om hennes mammas liv.
Sedan har jag flera halvlästa böcker, skrivna av folk jag känner, men det hjälper inte ... :
Rolf Tardells "Varför har du ritat siffror på din arm farmor", Göran Rosenbergs "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" och Elisabet Åsbrinks "Och i Wienerwald står träden kvar". Mitt problem: jag blir så beklämd att jag slutar läsa, och det var naturligtvis inte meningen.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Visst är det lite synd att Mia i bokhörnan och Lyrans noblesser krockar lite lätt så här på tisdagarna, med topplistan respektive tematrion ... när man nu som jag vill hänga på bägge uppslagsändarna!
Ja det har blivit några titlar på det temat genom åren. Har dock svårt att få till en riktig topplista, men så här ser det ut tills vidare:
1. "Anne Franks dagbok" – en sann klassiker.
2. "Mila 18" – om ghettot i Warszawa, av Leon Uris. Kom redan 1961 och jag läste den som väldigt ung. Vågar nog inte läsa om den i dag.
3. "Jag heter inte Mirjam" – Majgull Axelsson. Tror inte jag fattat tidigare hur många romer som omfattades av förföljelserna.
4. "En ö i havet" – Annika Thors serie om de två judiska flickorna från Wien som hamnar i Bohuslän ger en bild av effekterna av utrensningarna.
5. "Ninas resa" – Lena Einhorn. Om hennes mammas liv.
Sedan har jag flera halvlästa böcker, skrivna av folk jag känner, men det hjälper inte ... :
Rolf Tardells "Varför har du ritat siffror på din arm farmor", Göran Rosenbergs "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" och Elisabet Åsbrinks "Och i Wienerwald står träden kvar". Mitt problem: jag blir så beklämd att jag slutar läsa, och det var naturligtvis inte meningen.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Visst är det lite synd att Mia i bokhörnan och Lyrans noblesser krockar lite lätt så här på tisdagarna, med topplistan respektive tematrion ... när man nu som jag vill hänga på bägge uppslagsändarna!
måndag, januari 22, 2018
CITAT om vårt språk
"Man bejakar förändringar som ökar språkets omfång, nyanser och tydlighet, men dissar förändringar som gör språket trubbigare, snävare och oklarare. Slappa betydelseglidningar och syftningsfel, eller sammanblandning av liknande ord med olika betydelse, till exempel. Så skulle man kunna underhålla och utveckla vår allmänning, istället för att slita ut den. /.../
Hur man hanterar språket är viktigt för att avgöra social status. Om de som lärt sig språket ordentligt inte vill dela med sig av sina kunskaper, om de låtsas att det inte spelar någon roll hur man uttrycker sig, lämnar de folk som skulle behöva lära sig språket bättre i sticket."
- Och den där allmänningen, det är vårt gemensamma svenska språk. Johan Hakelius funderar kring "språkfascisterna" och hanteringen av svenskan i en krönika i Expressen. Han är (liksom jag) hjärtligt trött på så kallade experters (av Fredrik Lindström-typ) inställning, d v s att allt går an, inget kan kallas fel. En tragedi för svenska språket, det tycker både Hakelius och jag!
- Och den där allmänningen, det är vårt gemensamma svenska språk. Johan Hakelius funderar kring "språkfascisterna" och hanteringen av svenskan i en krönika i Expressen. Han är (liksom jag) hjärtligt trött på så kallade experters (av Fredrik Lindström-typ) inställning, d v s att allt går an, inget kan kallas fel. En tragedi för svenska språket, det tycker både Hakelius och jag!
lördag, januari 20, 2018
Dagens ord 25
SLÅSSBANDY
-Ja, så säger det röda lacknystanets vänner om ishockey, och det är inte utan att man förstår varför. Behöver ju bara se lite sportnyheter i tv så är de där, de brutala slagsmålen, tacklingarna utan sans och knytnävar som hoppar ut ur handskarna liksom av sig själva. Jag mötte och blev påmind om ordet i en text i nya numret av lokala Södermalmsnytt. ("Det röda lacknystanet", förresten, är en uråldrig benämning på en bandyboll ...)
fredag, januari 19, 2018
Lagom skumt!
Vet förstås inte hur ni tänker, men jag har svårt att slänga en levande växt så länge den ser någorlunda anständig ut. Alltså har jag till min egen stora förvåning två julstjärnor i ministorlek som både behållit några gröna blad och sträcker sin lilla röda krona stolt mot ljuset, trots att de köptes för en månad sedan.
Fast ännu mer förvånad blev jag över att hitta en påse skumtomtar, av originalmodellen (det fanns med lingonsmak i år, jag märkte ingen skillnad). Hur den undgått att tömmas vet jag inte, men upp dök den. Och snart är den ett minne blott, precis som resten av helgen ...
Men just nu passade det ju ändå bra, eftersom temaordet för Gems Weekly Photo Challenge denna vecka råkar vara SKUM.
Faktum är att man producerar uppåt 200 miljoner skumtomtar varje år. De förgyller inte bara den svenska vintern utan säljer bra också i Norge och Danmark!
Hej tomtegubbar!
Fast när man tittar närmare på dem är de varken vackra eller gulliga. Söta, jo det är klart ...
Copyright Klimakteriehäxan
Fast ännu mer förvånad blev jag över att hitta en påse skumtomtar, av originalmodellen (det fanns med lingonsmak i år, jag märkte ingen skillnad). Hur den undgått att tömmas vet jag inte, men upp dök den. Och snart är den ett minne blott, precis som resten av helgen ...
Men just nu passade det ju ändå bra, eftersom temaordet för Gems Weekly Photo Challenge denna vecka råkar vara SKUM.
Faktum är att man producerar uppåt 200 miljoner skumtomtar varje år. De förgyller inte bara den svenska vintern utan säljer bra också i Norge och Danmark!
Hej tomtegubbar!
Fast när man tittar närmare på dem är de varken vackra eller gulliga. Söta, jo det är klart ...
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, januari 18, 2018
Lögn och förbannad dikt
Berätta om tre böcker vars handling bygger på lögner och svek!
Det handlar alltså om en tematrio, med rötterna hos Lyrans Noblesser.
Här har ni tre riktigt läsvärda titlar, med innehåll som till stora delar bygger på "lögn och förbannad dikt", för att citera Mark Twain (som också många politiker gjort genom åren, senast försvarsministern under Folk och Försvar härom dagen)!
1. Kejsarn av Portugallien, av Selma Lagerlöf. Så hjärteknipande, så gripande, så sorglig. För aldrig att pappa förstår vad det är som gör att folk inte ser att hans dotter är finare än alla andra flickor ...
2. Gone Girl, av Gillian Flynn. Ja vem är det egentligen som ljuger, mest eller bäst? Den här storsäljaren slukade jag. Och fick till sist veta hur lögnen sett ut.
3. Kvinnan på tåget (The Girl on the Train), av Paula Hawkins. Också en internationell bestseller i vilken lögnerna står som spön i backen, med början i hur tjejen lämnar hemmet punktligt varje morgon, trots att hon inte längre har något jobb att gå till.
Och precis som vanligt klickar du på länken i början av min text för att se vilka andra lögnaktiga historier som folk rekommenderar!
Copyright Klimakteriehäxan
Det handlar alltså om en tematrio, med rötterna hos Lyrans Noblesser.
Här har ni tre riktigt läsvärda titlar, med innehåll som till stora delar bygger på "lögn och förbannad dikt", för att citera Mark Twain (som också många politiker gjort genom åren, senast försvarsministern under Folk och Försvar härom dagen)!
1. Kejsarn av Portugallien, av Selma Lagerlöf. Så hjärteknipande, så gripande, så sorglig. För aldrig att pappa förstår vad det är som gör att folk inte ser att hans dotter är finare än alla andra flickor ...
2. Gone Girl, av Gillian Flynn. Ja vem är det egentligen som ljuger, mest eller bäst? Den här storsäljaren slukade jag. Och fick till sist veta hur lögnen sett ut.
3. Kvinnan på tåget (The Girl on the Train), av Paula Hawkins. Också en internationell bestseller i vilken lögnerna står som spön i backen, med början i hur tjejen lämnar hemmet punktligt varje morgon, trots att hon inte längre har något jobb att gå till.
Och precis som vanligt klickar du på länken i början av min text för att se vilka andra lögnaktiga historier som folk rekommenderar!
Copyright Klimakteriehäxan
Hur aktiv är jag som bloggare? Tämligen ...
Dags för en träda-fram-are i dag, verkar det som. Det är ju torsdag och då levererar Mia troget en Helgfråga, som naturligtvis kräver sitt svar - speciellt denna gång, eftersom hon undrar: Vilka bloggaktiviteter deltar du i?
Egentligen blir det nog inte så många om jag tänker efter, men bevisligen är Helgfrågan en. Liksom Veckans topplista, som Johanna i deckarhörnan styr. Tematrion, som får sitt ämne av Lyrans noblesser, vill jag också gärna svara på (fast jag missade att den kom åter igår efter en liten lucka, tar kanske igen det om en stund).
Skyltsöndag är jag och min kamera gärna med på, men det gäller att hitta Skylten!
Fortfarande kan jag sakna Veckans Fönster. Går i viss mån att ersätta med Gems Weekly Photo Challenge. Trevliga Bokbloggsjerkan mötte döden i juli ifjol och verkar inte återuppstå. Men visst, det finns nya "kedjeaktioner" att hoppa på. Ibland behövs de som en puff, ibland hinns de inte med, det beror ju helt och hållet på hur kreativ man är på egen hand!
Regelrätta utmaningar aktar jag mig däremot för. Gav mig på Blogg 100 för några år sedan, gick naturligtvis inte i mål, det blev nån resa, extra jobb, lite semester, så serien sprack. Och det där med att lova en viss mängd läsning är absolut ingenting för mig, jag tar det i min egen takt!
Tämligen aktiv ändå, eller vad säger ni?
Copyright Klimakteriehäxan
Egentligen blir det nog inte så många om jag tänker efter, men bevisligen är Helgfrågan en. Liksom Veckans topplista, som Johanna i deckarhörnan styr. Tematrion, som får sitt ämne av Lyrans noblesser, vill jag också gärna svara på (fast jag missade att den kom åter igår efter en liten lucka, tar kanske igen det om en stund).
Skyltsöndag är jag och min kamera gärna med på, men det gäller att hitta Skylten!
Fortfarande kan jag sakna Veckans Fönster. Går i viss mån att ersätta med Gems Weekly Photo Challenge. Trevliga Bokbloggsjerkan mötte döden i juli ifjol och verkar inte återuppstå. Men visst, det finns nya "kedjeaktioner" att hoppa på. Ibland behövs de som en puff, ibland hinns de inte med, det beror ju helt och hållet på hur kreativ man är på egen hand!
Regelrätta utmaningar aktar jag mig däremot för. Gav mig på Blogg 100 för några år sedan, gick naturligtvis inte i mål, det blev nån resa, extra jobb, lite semester, så serien sprack. Och det där med att lova en viss mängd läsning är absolut ingenting för mig, jag tar det i min egen takt!
Tämligen aktiv ändå, eller vad säger ni?
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, januari 17, 2018
När julen blev moderiktig
Nu när julen är återförvisad till vindskontor och källarförråd är det nog ganska många som utökat samlingen julprylar med en alldeles speciell sak: en jultröja.
Visst har de funnits i åratal – ingen kan ju glömma den Colin Firth hade 2001 i "Bridget Jones dagbok" – i USA var de rätt vanliga redan på 80-talet vill jag minnas, och många är de far- och mormödrar som stickat tomtekläder till sina barnbarn genom åren.
Redan till förra julen blev de plötsligt fler, de där tröjorna med renar och nissar och glitter på. Och nu inte bara på barnavdelningen, utan också i vuxenstorlekar. Så, i julhandeln inför helgerna 2017, slog det till på allvar. Tidningarna och modebloggarna skrev om jultröjehajpen, "alla" skulle ha en, till kalaset eller julbordssittningen eller bara för att det var kul i största allmänhet.
Jag föll för frestelsen. Dottern fick en, med granna klot på bröstet (brösten?) och den något tveksamma texten "Jingle All The Way". Själv fick jag Rudolf i storlek XL, det föreställer i alla fall nån sorts hornförsedd figur, med glitter och pärlor. Röd bakgrund självklart. Ja du ser ju själv, bilden överst!
Då återstår en fråga: håller trenden i sig över jul 2018? I så fall är det läge att investera i den där tröjan nu. Halva priset, självklart. Ofta t o m 70 procents rabatt!
Samtidigt vill jag uttala en kraftig varning: låt inte din entusiasm gå så långt att du köper boken "The Christmas Sweater" av Glenn Beck. Den hamnade i mina händer en gång och jag läste den, tyvärr.
Beck är en konservativ programledare i amerikansk radio och tv, och hur det fungerar har jag inte en aning om, men skriva, det kan han inte, det vet jag alldeles bestämt. Däremot måste jag ge boken ett erkännande: omslaget är riktigt snyggt och säljer antagligen effektivt.
Misstänker faktiskt att jag köpte den alldeles själv, på grund av utsidan, men avråder alla från att göra samma misstag. Ett bra köp bara om du är ute efter smetigt dravel! Förlaget har mage att kalla den för "bildningsroman" i sin promotiontext. Jojo. Den bildningen klarar man sig utmärkt utan.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Ett riktigt roligt julhalsband har jag sedan många år i min ägo och använder det troget varje jul. Har haft det så länge att det kanske är på väg att bli riktigt modernt ... Klicka på länken och kolla vad du tycker!
Visst har de funnits i åratal – ingen kan ju glömma den Colin Firth hade 2001 i "Bridget Jones dagbok" – i USA var de rätt vanliga redan på 80-talet vill jag minnas, och många är de far- och mormödrar som stickat tomtekläder till sina barnbarn genom åren.
Redan till förra julen blev de plötsligt fler, de där tröjorna med renar och nissar och glitter på. Och nu inte bara på barnavdelningen, utan också i vuxenstorlekar. Så, i julhandeln inför helgerna 2017, slog det till på allvar. Tidningarna och modebloggarna skrev om jultröjehajpen, "alla" skulle ha en, till kalaset eller julbordssittningen eller bara för att det var kul i största allmänhet.
Jag föll för frestelsen. Dottern fick en, med granna klot på bröstet (brösten?) och den något tveksamma texten "Jingle All The Way". Själv fick jag Rudolf i storlek XL, det föreställer i alla fall nån sorts hornförsedd figur, med glitter och pärlor. Röd bakgrund självklart. Ja du ser ju själv, bilden överst!
Då återstår en fråga: håller trenden i sig över jul 2018? I så fall är det läge att investera i den där tröjan nu. Halva priset, självklart. Ofta t o m 70 procents rabatt!
Samtidigt vill jag uttala en kraftig varning: låt inte din entusiasm gå så långt att du köper boken "The Christmas Sweater" av Glenn Beck. Den hamnade i mina händer en gång och jag läste den, tyvärr.
Beck är en konservativ programledare i amerikansk radio och tv, och hur det fungerar har jag inte en aning om, men skriva, det kan han inte, det vet jag alldeles bestämt. Däremot måste jag ge boken ett erkännande: omslaget är riktigt snyggt och säljer antagligen effektivt.
Misstänker faktiskt att jag köpte den alldeles själv, på grund av utsidan, men avråder alla från att göra samma misstag. Ett bra köp bara om du är ute efter smetigt dravel! Förlaget har mage att kalla den för "bildningsroman" i sin promotiontext. Jojo. Den bildningen klarar man sig utmärkt utan.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Ett riktigt roligt julhalsband har jag sedan många år i min ägo och använder det troget varje jul. Har haft det så länge att det kanske är på väg att bli riktigt modernt ... Klicka på länken och kolla vad du tycker!
tisdag, januari 16, 2018
Tulpandag(s)
Nu snöar det även utanför mitt fönster. Väldigt skönt att vara under tak, inte vara tvungen att gå ut. Dagens vinteroväder råkar sammanfalla med Tulpanens dag, en märkesdag jag gärna högtidlighåller. Vilket betyder att om jag dristar mig till Ica kommer jag att förstärka mitt nuvarande innehav, femton blommor, med en bunt om tio tulpaner för 29 spänn, extrapris, tack för det!
Tänker också att hyggligt snart är det ändå dags för den årliga tulpanfloden att strömma längs Ringvägen. Och på åtskilliga andra ställen i Stockholm också. Men tills dess njuter vi av skönheten inomhus och på ett foto från ifjol. Älskar tulpaner!
Om ni undrar så har Klimakteriehäxan genom åren flitigt uppmärksammat denna trevliga lökväxt på dess egen dag (fast jag ännu aldrig kommit iväg för att se tulpanfälten i Holland). Här läser du mer om tulpaner.
Copyright Klimakteriehäxan
Tänker också att hyggligt snart är det ändå dags för den årliga tulpanfloden att strömma längs Ringvägen. Och på åtskilliga andra ställen i Stockholm också. Men tills dess njuter vi av skönheten inomhus och på ett foto från ifjol. Älskar tulpaner!
Vinterböcker
Ute blåser det småspik, och över stora delar av landet vräker snön ner. Det har inspirerat Johanna till ämnet för årets tredje topplista: även i böckerna blir det ju ibland riktig vinterkänsla. Det kan vara i handlingen, eller kanske själva omslaget.
Nu kom inte titlarna farande av sig själva i mitt minne ... måste tänka efter ordentligt. Kommer fram till att John Ajvide Lindqvists "Människohamn" är en sådan och kollar, jo det stämmer så här skriver han: "Det är en strålande vinterdag. Högst upp i Gåvastens fyr står Anders med sin sexåriga dotter Maja. Isen ligger snötäckt så långt ögat kan nå." Men faktum är att sedan dess har jag undvikit Ajvide Lindqvist, hans faiblesse för mystiska och magiska saker tilltalar inte mig.
Om Island vet jag mycket mindre än jag skulle önska. "Vinterstaden", av isländske Arnaldur Indridasson gav mig mersmak och honom har jag återvänt till. Och kanske får jag i läsningen med mig lite av hela ön?
Mumintrollen ska i princip gå i ide över vintern, men nyfikenheten tar över och Mumin håller sig vaken, bara för att upptäcka att det gör andra också. "Trollvinter" är Tove Janssons sjätte bok om de trevliga figurerna.
Åsa Larssons Rebecka Martinsson är alltid omgiven av snö och kyla i hennes kriminalhistorier som undantagslöst utspelar sig i Norrlands inland. Bjuder spänning som passar mig, som exempelvis i "Till dess din vrede upphör".
Till sist en bonus om än lite skruvad. Författaren till "Shooting History" är en gammal vän och kollega, numera välkänd som tv-ankare i brittiska Channel 4: Jon Snow. Skamligt nog har jag bara köpt hans bok, men ännu inte läst den ... fast nu kom hans efternamn till pass ...
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, januari 15, 2018
Dagens ord 24
KOMONO
-En direkt import från Japan. Översätts med "småprylar", ungefär. Och hamnade hos mig tack vare bloggkompisen Hannele på Hisingen. Alltid lär man sig något!
Snörvel
När snoret lämnar näsan och på egen hand ger sig av mot munnen. Och man inte hinner hejda det. Kan det vara det ultimata tecknet på hjälplöshet?
Antar att det kallas vinterförkylning. Vet dessutom att det inte lönar sig att klaga. Finns oändligt många det är mycket mer synd om, på riktigt. Men ändå.
Host, snörvel, nys och snyt (i bästa fall, om man hinner alltså ...)
Copyright Klimakteriehäxan
Antar att det kallas vinterförkylning. Vet dessutom att det inte lönar sig att klaga. Finns oändligt många det är mycket mer synd om, på riktigt. Men ändå.
Host, snörvel, nys och snyt (i bästa fall, om man hinner alltså ...)
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, januari 11, 2018
Böcker att se fram emot
Veckorna går snabbt. Redan dags för årets andra Helgfråga, ställd av Mia i bokhörnan som vanligt:
Vilken ny bok, (som utkommer jan-feb 2018), ser du mest framemot att läsa?
Oj, då ska man ha koll på vad som kommer ut när ... Det har inte jag.
Fast ett par svenska saker väntar jag på för att de ska dyka upp i pocketupplaga: Karin Alfredssons
"Skrik tyst så att inte grannarna hör" och "En bror att dö för" av Roslund & Thunberg.
Men när vi kommer till bonusfrågan: Lever du efter något motto eller några kloka ord?
Då har jag svaret klart på direkten!
DET BOR EN SOLKATT I VARJE SKÄRVA, det är budskapet jag bär med mig. Alla mail jag skickar slutar exempelvis med det tillropet. Och jag har en av mina stora idoler att tacka för det. Nämligen Povel Ramel, som fick till det där med solkatten i texten till "De sista entusiasterna" som han gjorde med Wenche Myhre.
Copyright Klimakteriehäxan
Vilken ny bok, (som utkommer jan-feb 2018), ser du mest framemot att läsa?
Oj, då ska man ha koll på vad som kommer ut när ... Det har inte jag.
"Skrik tyst så att inte grannarna hör" och "En bror att dö för" av Roslund & Thunberg.
Men när vi kommer till bonusfrågan: Lever du efter något motto eller några kloka ord?
Då har jag svaret klart på direkten!
DET BOR EN SOLKATT I VARJE SKÄRVA, det är budskapet jag bär med mig. Alla mail jag skickar slutar exempelvis med det tillropet. Och jag har en av mina stora idoler att tacka för det. Nämligen Povel Ramel, som fick till det där med solkatten i texten till "De sista entusiasterna" som han gjorde med Wenche Myhre.
Copyright Klimakteriehäxan
Ajöss jul
Bara några darrande barrande timmar kvar innan det är dags att ta adjö av julen igen. Inte för att det är ett särskilt smärtsamt avsked, men det är rätt så arbetskrävande om sanningen ska fram.
Fast nu är det ju inte fram något ska, utan bort. Granens prydnader ska plockas tillbaka i sina lådor, de röda blomkrukorna förpassas till källarens mörker innan de får byta plats med de vita nästa gång. Sak samma med tomtemuggarna och de där ljusstakarna som egentligen borde kunna få synas året om, men trots att jag verkligen älskar glasstjärnorna från Ikea brukar de få vila.
Vilar gör också julgranen på tallriksunderläggen från Marimekko (bilden överst). Köpte dem nog med tanke på barnen på 90-talet, men har envist hållit fast vid dem och nu har de fått bära frukostkaffet och mackorna med julskinka.
Får plötsligt en ingivelse och googlar "Marimekko placemats". Och har man sett på maken: det finns några att köpa på nätet – för 400 kronor styck!
Där ser man: bra design lönar sig. Inte för att jag minns vad jag en gång betalade, men deras värde har definitivt stigit! Trots att de är anonyma, d v s inte har ett designernamn. Jag har efterlyst det hos företagets kundtjänst, ska bli intressant att se om de levererar ett resultat.
Nu konstaterar jag bara att innan man vet ordet av är det jul igen, och då blir det dags för repriserna, då dyker de gamla godingarna upp igen! Fast först blir det väl en och annan semla ...
UPPDATERING: Marimekkos kundservice levererar! Den som formgav de där jultabletterna heter Jatta Salonen. Namnet nytt för mig, men helt uppenbart inte för Marimekko, där hon jobbade åtminstone på 80-talets senare hälft!
Fast nu är det ju inte fram något ska, utan bort. Granens prydnader ska plockas tillbaka i sina lådor, de röda blomkrukorna förpassas till källarens mörker innan de får byta plats med de vita nästa gång. Sak samma med tomtemuggarna och de där ljusstakarna som egentligen borde kunna få synas året om, men trots att jag verkligen älskar glasstjärnorna från Ikea brukar de få vila.
Vilar gör också julgranen på tallriksunderläggen från Marimekko (bilden överst). Köpte dem nog med tanke på barnen på 90-talet, men har envist hållit fast vid dem och nu har de fått bära frukostkaffet och mackorna med julskinka.
Får plötsligt en ingivelse och googlar "Marimekko placemats". Och har man sett på maken: det finns några att köpa på nätet – för 400 kronor styck!
Där ser man: bra design lönar sig. Inte för att jag minns vad jag en gång betalade, men deras värde har definitivt stigit! Trots att de är anonyma, d v s inte har ett designernamn. Jag har efterlyst det hos företagets kundtjänst, ska bli intressant att se om de levererar ett resultat.
Nu konstaterar jag bara att innan man vet ordet av är det jul igen, och då blir det dags för repriserna, då dyker de gamla godingarna upp igen! Fast först blir det väl en och annan semla ...
UPPDATERING: Marimekkos kundservice levererar! Den som formgav de där jultabletterna heter Jatta Salonen. Namnet nytt för mig, men helt uppenbart inte för Marimekko, där hon jobbade åtminstone på 80-talets senare hälft!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, januari 10, 2018
Vintervykort
Svarta stammar mot en bakgrund av grå himmel ... vitt på grenarna, i små portioner, en och annan liten snöflinga i luften. Vackert, eller hur?! Och all denna skönhet på en kort promenad längs Årstaviken!
Copyright Klimakteriehäxan
Copyright Klimakteriehäxan
Ska 2018 bli Povels år?
Det är strax dags igen. Dags för oss att få veta vilka av den svenska musikvärldens storheter som ska blir årets nytillskott och beredas plats i finrummet: Swedish Music Hall of Fame. Hittills finns 39 berömdheter listade där.
Men obegripligt nog saknas den som borde valts in redan från starten 2014: Povel Ramel (1922-2007).
Det dräller verkligen inte av genier av hans dignitet i vårt land, varken bland de levande eller de döda. Ofta har det om honom sagts att om han hade ”fötts på engelska” skulle han ha varit världsberömd. Därför är det gruvligt irriterande, ja direkt upprörande att han inte tagits med – kriteriet är att man ska ”ha gjort bestående insatser för svensk musik och haft betydande inflytande för populärmusikens utveckling i Sverige”.
Den som ville ha en bra start på 2018 kunde få det med Povels hjälp, för redan på Nyårsdagen sände Sveriges Television ”The Povel Ramel Story”, en ny dokumentär klar tio år efter hans död. En sevärd timme där klassiska musikslingor och sketchfragment fanns med, liksom röster om honom: som pappa och familjeman men framför allt som geni på scenen, med musiken och texterna som han framförde som ingen annan, oftast till eget virtuost pianospel.
För den som sedan gammalt är Povel-frälst presenterades kanske inga nyheter – det gör sällan det i porträtt av redan avlidna personer – men även en tittare som inte var bekant med honom sen tidigare måste ha insett hur fenomenal han var.
Själv är jag så förtjust i denne showman att det kan verka lite fånigt. Men så kan det bli med företeelser man får i sig med modersmjölken, så att säga. Mina föräldrar var nämligen Knäppupp-vänner redan tidigt och ville alltid åka till Blåstället (som Knäppupp-tältet kallades) när turnén kom hyggligt nära oss. Och som tur var saknade de barnvakt. Vilket betydde att jag fick hänga med och därmed har sett inte riktigt alla, men de flesta föreställningar som man åkte runt i landet med. På parkettplats!
Minns hur Fat Mammy Brown (Brita Borg) sjöng så att vibrationerna kändes i kroppen, hur oändligt vacker Lill Lindfors var när hon kom ut på scenen, hur jag älskade Povels uppmuntringsmaskin och till exempel också när han försökte charma Gunwer Bergkvist, både som pianolärare (Tänk dig en strut karameller) eller som ”pojkvän” som inte vågade ha fel åsikt (Vad tyckte du om filmen? Mjajanja – på sjuföreställningen var den bra …) Martin Ljungs monolog om Ester kunde vi alla utantill, för att inte tala om scenen med Martin och Hasse Alfredson om Fingal Olsson i ”tågkuppen”.
Pärlorna är så många att det går att fortsätta rada upp dem i evigheter. Men trots alla lustigheter som levererades måste man ju ändå säga att det är musiken, sångerna, visorna som haft bäst hållbarhet. Vilket Povel ju visste: ”Se god dag gamle vits, tack för sist!”
Han njöt av att specialskriva nummer för sina medspelare. När Monica Zetterlund hade kontrakterats för Knäppupp skräddarsydde Povel ”Den sista jäntan”, för att inte tala om ”Håll musiken igång” från revyn ”På avigan” – den enda LP jag slitit ut, i två exemplar. (Nu har jag förstås den på cd.) Och när Wenche Myhre importerades från Norge gjorde de två vad som kallats den allra första rappen på svenska, i ”Jag diggar dej”, en text som inte var enkel att plugga in, berättar Wenche i tv-programmet och man tror henne!
Den som lyssnar ordentligt på alla dessa underfundiga texter – spetsiga men aldrig elaka fast ofta ordrika – inser att man får sig en historia berättad. Det kan gälla Karl Nilssons långa och tråkiga liv, eller slutet på en romans som i ”Följ mej bortåt vägen”. När det handlar om vägen till Curaçao skildrar det en båtresa i verkliga livet, en färd på onödigt höga vågor. Och när han ger rådet ”Köp inte en zebra” förstår man att han haft problem när det gällt att komma på en bra present.
Povel Ramel breddade och förnyade sig ideligen, ofta med nya samarbetspartners. Han gjorde en show med Beppe Wolgers medan Ideon-teatern fortfarande fanns. Långt senare dök han upp på Djurgårdsbrunn med Sven Olssons trio, världens största trio eftersom den bestod av fyra musikanter … När strålkastarna tändes på Gröna Lunds Tyrol stod minsann Margareta Krook där bredvid honom!
Nu är det så lyckligt ordnat att du som inte tittade på tv på årets första dag och inte heller sett någon av repriserna i alla fall kan se ”The Povel Ramel Story” för den finns förstås på SVT Play, till och med den 7 februari. (Programmets startbild är fotot ni ser överst i det här inlägget, kolla lakanet!)
En fråga dyker dock upp: av den mest ursprungliga Knäppupp-gruppen finns bara en person kvar i livet: Gunwer Bergkvist. Hon är inte intervjuad om sina minnen från tiden med Povel, vilket är synd.
Sorgligt var det också att jag trots mitt grundmurade fan-förhållande med denne den svenska underhållningsvärldens gigant aldrig kom iväg och såg den föreställning som skulle bli hans allra sista: Povel a la carte. Den kunde man se så sent som på våren 2007, samma år som Povel avled.
Sorgligt var det också att jag trots mitt grundmurade fan-förhållande med denne den svenska underhållningsvärldens gigant aldrig kom iväg och såg den föreställning som skulle bli hans allra sista: Povel a la carte. Den kunde man se så sent som på våren 2007, samma år som Povel avled.
Det finns i alla fall hopp om att Povel Ramel på nytt ska inta Brunkebergstorg mitt i Stockholms city. Den kreative mångsysslaren Jan Lööf påstås sedan flera år ha en beställning på en över tre meter hög Povel-staty. Den skulle ha kommit på plats på det ombyggda torget under 2017, men har ännu inte synts till. Men i år kanske?
Ja just det. I år kanske det händer. Kanske Povel Ramel äntligen tas in i Swedish Music Hall of Fame. De som befinns värdiga denna hedersbetygelse utses av en jury som enligt SMHOF:s hemsida ”består av fem av Sveriges mest initierade musikkännare”.
Jaså?
Upp till bevis!
Copyright Klimakteriehäxan
Copyright Klimakteriehäxan
Den här texten har också publicerats på sajten Nyfiken Grå, en sajt som riktar sig speciellt till lite äldre publik och där det lönar sig att botanisera.
Etiketter:
idol,
musik,
nyfikengrå,
povel ramel
tisdag, januari 09, 2018
Nytillskott i bokhyllan
Hämtar än en gång "arbetsuppgift" hos Johanna i deckarhörnan: Frågan idag är en lite lagom lättsmält, nämligen topp fem nya böcker vi har fått hem. Både de som kommit för att stanna och de som lånats hem räknas!
Liane Moriarty har jag läst en bok av tidigare och fann den lätt och underhållande. Nu fick man en ny pocket av henne om man köpte Femina, så det gjorde jag. Och har alltså "Stora små lögner" nu i min hylla.
Dottern är en hängiven läsare av Fredrik Backman. Naturligtvis fick hon hans senaste i julklapp. Hon läste på raken och "Vi mot er" ska jag ta tag i när inspirationen infinner sig.
Jussi Adler Olsens "Selfies" fick maken under granen och även den tänkte jag väl ärva.
Piper Kermans "Orange is the New Black" stod och väntade på mig på återvinningshyllan i grovsoprummet, så den fick följa med hem. Går antagligen tillbaka till soprummet sen.
Och så fick jag en hel liten boklåda i present också. Förlaget Novellix har satsar på böcker i det lilla formatet, perfekt för handväskan. "En litterär pralinask" har det kallats. I min finns fyra Nobel-pristagare med var sin text: Alice Munro, Orhan Pamuk, Luigi Pirandello och Doris Lessing.
Copyright Klimakteriehäxan
Liane Moriarty har jag läst en bok av tidigare och fann den lätt och underhållande. Nu fick man en ny pocket av henne om man köpte Femina, så det gjorde jag. Och har alltså "Stora små lögner" nu i min hylla.
Dottern är en hängiven läsare av Fredrik Backman. Naturligtvis fick hon hans senaste i julklapp. Hon läste på raken och "Vi mot er" ska jag ta tag i när inspirationen infinner sig.
Jussi Adler Olsens "Selfies" fick maken under granen och även den tänkte jag väl ärva.
Piper Kermans "Orange is the New Black" stod och väntade på mig på återvinningshyllan i grovsoprummet, så den fick följa med hem. Går antagligen tillbaka till soprummet sen.
Och så fick jag en hel liten boklåda i present också. Förlaget Novellix har satsar på böcker i det lilla formatet, perfekt för handväskan. "En litterär pralinask" har det kallats. I min finns fyra Nobel-pristagare med var sin text: Alice Munro, Orhan Pamuk, Luigi Pirandello och Doris Lessing.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, januari 08, 2018
Apropå januarirean
Det finns reafynd som, så vitt jag begriper, absolut ingen borde kunna stå emot. Som detta: en kruka med tre fina hyacintlökar som bara väntar på att få komma in, skicka upp blad och blommor i ljuset och värmen, sprida sin doft och på det hela taget förgylla min omgivning.
Och priset, undrar ni då. Jo tackar som frågar: nio (9) kronor. På Ikea. Köpte tre stycken, det fick räcka, men nog hade jag kunnat tänka mig ännu fler.
Första gänget har nu tagit plats i glasbyttan från norska Hadelands glasbruk, dit jag och Dottern en gång gjorde en trevlig utflykt bort från Oslo.
Skulle ni dessutom undra över den lilla duken med korsstygnsbroderat hjärta i lingonkrans är det ett Clara Waever-mönster som jag sytt alldeles själv. För länge sedan, förstås.
Trevligt med januarirea, hur som helst!
Copyright Klimakteriehäxan
Och priset, undrar ni då. Jo tackar som frågar: nio (9) kronor. På Ikea. Köpte tre stycken, det fick räcka, men nog hade jag kunnat tänka mig ännu fler.
Första gänget har nu tagit plats i glasbyttan från norska Hadelands glasbruk, dit jag och Dottern en gång gjorde en trevlig utflykt bort från Oslo.
Skulle ni dessutom undra över den lilla duken med korsstygnsbroderat hjärta i lingonkrans är det ett Clara Waever-mönster som jag sytt alldeles själv. För länge sedan, förstås.
Trevligt med januarirea, hur som helst!
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)