Veckans fönster

Veckans fönster var länge ett återkommande inslag på en lång rad bloggar. Men det tog slut, för ganska länge sedan.

Nu har jag ett återfall. Som du också får se. För denna vecka tittar jag ut genom ett fönster jag vanligtvis inte har för ögonen. Stora trädgrenar avtecknar sig mot himlen, ena fönsterhalvan är öppen, men för säkerhets skull försett med ett specialtillverkad myggnät i träram, så att jag (förhoppningvis) slipper surrande nattsällskap. Krukväxterna har inga invändningar mot lite sval kvällsluft.

Fridfullt är det, tyst med undantag för en och annan fågel. Och veckans fönster stänger jag först om några dagar.

Copyright Klimakterihäxan

Äventyr och höga berg

Äventyr är temaordet för Tisdagstrion (hos Ugglan & Boken) den här gången.
Äventyr kan ju vara så otroligt många olika saker! Ruskiga, romantiska, roliga, spännande. Kanske blir de som allra mest intressanta när de bygger på saker som verkligen hänt.

Så är det i alla fall med "Sju år i Tibet" (Sieben Jahre in Tibet) av Heinrich Harrer. Han var en österrikisk bergsklättrare som på 1940-talet tänkte sig att besegra Himalaya men i stället blev tillfångatagen och hamnade i fängelse. Så småningom lyckades han rymma men vägen till frihet blev både lång och dramatisk. Jag läste boken redan som barn och kunde inte släppa den. Höll även för omläsning i vuxen ålder, och som film (med Brad Pitt)!

"Drömmen om Everest" (Paths of Glory) handlar också om den obotliga kärleken till höga berg, en kärlek som bara kan få ett slut när man aldrig ger upp. Jeffrey Archer skrev om den brittiske bergsbestigaren George Mallory som tre gånger försökte besegra Mount Everest, på 1920-talet. Märkligt nog vet man inte svaret på frågan om han lyckades eller inte.

En som däremot definitivt tog sig till toppen är Jon Krakauer, amerikansk journalist och bergsbestigare. Hans "Tunn luft" (Into Thin Air) utspelar sig 1996 när den expedition han deltar i drabbas av en hård storm som får ödesdigra följder.

Kanske kom jag att tänka på de här historierna eftersom det för närvarande ideligen inträffar tragedier på de där bergssluttningarna, som till råga på allt undan för undan fylls på, inte bara med människolik utan också med ofantliga mängder skräp som "äventyrsturisterna" har med sig men lämnar längs sin väg mot toppen.

De allra flesta av oss tänker aldrig försöka erövra några 8000 meter höga berg. Jag för min del hör till den befolkningsgrupp som drabbas av lätt svindel redan på en trappstege modell mindre. Men för den som nöjer sig med äventyr i bokform är den här trion utmärkt och läsningen inte förenad med någon fara alls, möjligen med undantag för någon förlorad sovtimme.

Copyright Klimakteriehäxan

Jag har bott vid en landsväg ...

Juli är på vippen att ta farväl, efter några otroligt varma dagar. De vilda blommorna har nästan tappat livslusten i brist på regn, men de återhämtar sig säkert så småningom.

Och tur är väl det – för det finns nästan inget vackrare än en blommande vägkant längs en smal grusväg på landet, eller hur? Jag kan nästan höra den urgamla dängan: Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv och sett människor komma och gå ...

Där finns de, prästkragarna, blåklockorna, klövern, fibblorna, gräsvipporna vars namn jag inte kan. Tillsammans bildar de en fantastisk inramning till Den Svenska Landsvägen, eller hur?
VÄGEN är nämligen temaord denna gång i Gems Weekly Photo Challenge.

Dessutom kan man när man promenerar på den där vägen möta annat än människor. Jag träffade till exempel på denna insekt, en humlebagge, som verkade trivas med prästkragen. OK, jag har haft den med en gång förut, men då visste jag inte vad den hette ...

Copyright Klimakteriehäxan

Följ skylten – handla klokt!

Min pappa hade diversehandel i Barndomslandet, en affär där jag alltid jobbade varje gång vi hade ledigt från skolan.
Men han inledde förstås sin bana långt innan jag fanns till. Började arbeta hos "Hugo Kontant", traktens då enda butik för dagligvaror.

Pappa måste ha känt att handelsmannens roll passade honom bra. Han sökte och kom in på en utbildning i Katrineholm som kallades Köpmanskolan. Där ingick undervisning i hur man lämpligen visade upp sina varor, gjorde reklam helt enkelt. Även om nivån på grafikkunskaperna nog var behärskad ...

Så måste det i alla fall ha börjat. Pappa målade skyltar till sin affär, skyltar för olika produkter, men (får jag för mig) mest för grejer ur det kemisk-tekniska sortimentet: tandkräm, rakkräm osv. Dessutom måste han ha blivit inspirerad av Disneys film om Snövit och de sju dvärgarna (världspremiär 1937), för han kopierade Kloker mer än en gång: Kloker visade vägen till bra köp!

De gamla skyltarna dök upp nu, i ett uthus i Barndomslandet. Där har de legat otroligt länge, affären stängdes i 1970-talets början och skyltarna hade jag aldrig sett förrän nu. I dagens ljus väldigt amatörmässiga och knappast särskilt slagkraftiga ens då de tillverkades och användes, på mycket tidigt 40-tal tror jag. Så otroligt långt från dagens reklammaterial som produceras i datorer och kan distribueras nästan utan gränser!

Men en varm Skyltsöndag tyckte jag att de passade bra. Skyltandet i bloggarna har sitt nav hos BP, så om du klickar på länken hittar du fler! Och eftersom jag har fler skyltar som pappa gjort kanske jag återkommer med några liknande!

Copyright Klimakteriehäxan

Mat och mode inklämt i en bok

Mat och mode är inte en i alla lägen idealisk kombination, det vet vi som råkat tugga i oss lite extra – bara för att finna att saker i garderoben så att säga har krympt.

Fast mat heter ändå det här klädmärket, som inte är något av "tjusigare" sort. Plagg med den här etiketten har överkomliga priser, men är ofta lite kul. De designas dessutom med tanke på tjejer som inte är pinnsmala. Kläderna kommer från Grekland, men säljs även i svenska butiker – och på nätet förstås, allt går ju numera att komma över genom e-handel, på gott och ont.

Deras etikett är ett bulligt hjärta med budskapet "Free yourself!" och om man vågar anta att det ska tolkas som att man ska klä sig som man har lust, inte som andra anser att man ska, så är jag helt och odelat positiv.

Försedd med ett enkelt sidenband, av den där sorten som sitter i kläder för att hålla dem kvar på hängarna (och som folk ofta låter bli att klippa bort så de sticker upp vid halsen i stället), blir detta ännu ett bokmärke.

Veckans bokmärke fortsätter att trilla in hos ett antal bloggare. Kolla hos Boklysten, Emma, Hannele, Mösstanten, Gerd, BP och Agneta! Blir vi fler? Lämna en kommentar så jag vet och kan länka!

Copyright Klimakteriehäxan

Det blev aldrig någon egen hund

En hund. Naturligtvis ville jag ha en hund.
Det skulle inte vara vilken jycke som helst, det skulle vara en West Highland White Terrier. Jag läste om den en särskild hundbok jag hade. Där stod att den var sin ägare trogen i evigheter och en underbar kompis. Tvivlade inte en sekund. Det gör jag inte nu heller.

Lite senare i livet, antagligen inspirerad av Saltkråke-serien på tv, ville jag ha en Sankt Bernhardshund. Den skulle heta Leopold King Size, men i dagligt tal lystra till namnet Loppan. När jag ropade på Loppan skulle folk dåna av förvåning när den jättestora hunden kom, med viftande svans om än inte med ett krus om halsen.

Barnet som var jag fick aldrig en egen hund. Så här långt senare kan jag förstå varför: jag bodde inackorderad i veckorna, mina föräldrar hade en hel del att stå i utan att pyssla om en vovve. För även om man bor på landet gäller vissa regler för hundars liv och leverne.

Ändå har jag haft tur, för jag har haft många hundar nära mig, rashundar och gatukorsningar. Jag brukar påstå att jag har hundcharm: vi kommer bra överens. Grannarnas gråhund kom gärna knallande mellan husen, i förvissning om att jag skulle komma ut med någon godbit. En annan kul sak, tillhörande en annan granne, kunde man få att sjunga med i en psalm, bäst fungerade "Din klara sol" om man drog ut ordentligt på vokalerna. Oj som vi ylade (och skrattade)!

Så var det pudeln Jim, som ibland bodde inackorderad precis som jag, hos samma tant. En trevlig kille. Jim hade den egenheten att han var otroligt förtjust i vindruvor, gröna. Fast när en liten flicka ville presentera honom för sitt marsvin gick det inte bra: marsvinet avrättades, blixtsnabbt. Man riktigt såg hur Jim tänkte "USCH, den råttan vill vi bli av med!"

Min största hundkärlek hette Koira, vilket är det finska ordet för hund. Koira var en pointer, en helt ljuvlig varelse. Den hunden gillade sol och värme, närhet och mys. När vi skulle sova snodde hon gärna min kudde. Man kunde prata med henne om precis allt. Hon sprang som en virvelvind, hoppade höga glädjeskutt, viftade med svansen hela tiden. Jag kunde inte ens bli arg när hon, lämnad en onödigt lång stund i bilen, gnagt sönder nästan hela baksätet ...

När vi äntligen sågs igen efter en lång period, eftersom jag jobbade utomlands, blev hon så glad att hon kissade på sig. Koira tillhörde min pojkvän men dog tragiskt innan vår relation tog slut, så vi slapp den vårdnadstvist som annars hade hotat. Jag glömmer henne aldrig och mitt hjärta klappar alltid lite fortare när jag får syn på en sån där härlig svartprickig vovve.

Det där med att man så småningom kan bli tvungen att utfärda en dödsdom för sin vän avskräcker mitt vuxna jag om hundlusten skulle vakna igen. Jag har sett hur mattar och hussar lidit. Idag klappar jag gärna andras hundar men har kommit fram till att det får räcka med en så kallad Viktväktar-hund för min del. Jaså, är inte den rasen bekant?

Med den förhåller det sig så att man helt enkelt låtsas att man har en fyrfota vän som måste rastas med rejäla promenader, gärna flera gånger om dagen. Kräver ingen djurförsäkring, ingen pälsvård, ingen kloklippning, inga konstiga hundkläder, inget tuggben. Men motion får både "den" och ägaren!
Och det är ju bra.
Men lika bra som en riktig hund, det kan det ju aldrig bli.

Copyright Klimakteriehäxan

Denna text kom till sedan jag sett en uppmaning hos Orsakullan. Dock lyckades jag läsa fel: enligt henne var uppgiften att berätta om något jag önskade mig som barn och fick ... jag lyckades få till ett "inte" så det här är ju fel från början till slut ... ni får ursäkta, jag ska aldrig göra så mer! (hoppas jag)

Dagens ord 58

KLIMAKTERIEKERAMIKER

-Aase Berg har uppfunnit (den, som jag tolkar det, med ironi laddade) titeln, avsedd för pensionerad dam eller hemmafru med sysselsättningsproblem. Hon skaffar sig därför en hobby, något som omvärlden kanske ser ner på. Jag hittar ordet under läsningen av Bergs bok "Haggan", en självbiografiliknande kanske-roman om relationer, manligt-kvinnligt och allting som hör därtill. Men, för tydlighets skull: jag kommer knappast att använda ordet.

Läsning just nu

Mias helgfråga är återkommande, eftersom det är semestertider:
Vad läser du nu?
Jo minsann, jag har snart läst halva Aase Bergs "Haggan". Vet inte riktigt vad jag tycker. Kärlek och passion är svårt att hantera. Stundtals ler jag roat, stundtals blir jag lite generad, å alla inblandades vägnar ... här finns också glimtar av igenkänning. Vissa saker upprepas gång efter annan, det kan irritera mig.

Det skulle roa mig att veta vad ni andra som läst den här historien tycker. Är det ens en roman? Man tror lätt att den är självbiografisk, men det lär den inte vara, trots att likheterna är många mellan författaren och huvudpersonen Thelma, Haggan själv alltså.

Märkligt nog så har det faktum att jag tagit surfplattan i bruk för att läsa  hittills betytt att jag laddat ner nya böcker, jag som annars alltid hävdat att jag inte har mera bråttom än att jag kan vänta på pocketupplagan!

Men när jag vill blunda fortsätter Tove Jansson att läsa "Sommarboken" för mig. Har nog tio kapitel kvar.

Copyright Klimakteriehäxan

Den korgen är inte alls tom!

Det är utomhusväder. I allra högsta grad.
Då påminns jag om tider när den där korgen kom till användning.

Vi barn hade störtat iväg till sjön så fort benen, eller kanske cykeln, bar. Frukosten hade knappt hunnit landa i magen innan vi hade baddräkten på. Det där med att man inte skulle hoppa i vattnet direkt efter en måltid minns jag inte att vi höll på.

Doppen blev många och långa. Vissa dagar fick grannens hund följa med. Han hade den egenheten att han förvisso gärna badade, men det gick till så att han simmade ikapp oss barn för att sedan klänga sig fast på axlarna på någon och förvänta sig att bli bogserad in till land igen. Det var inte ens en liten hund ... men vi jobbade på, för att strax därefter få göra om resan. Annars hade väl den lata jycken dränkt oss!

På den här tiden hade inte svenska folket nåtts av budskapet att alltid bära på en vattenflaska. Så någon planerad vätsketillförsel hade vi inte. Det gick bra ändå.
Men det var då den där korgen dök upp.

För när vi farit upp och ner, i och ur sjön, i en halv evighet dök mamma upp i skogskanten ovanför udden där badberget låg. Hon kom med korgen. I den fanns saft, hembakade bullar, ofta sockerkaka, kanske också några Mariekex. Inte direkt någon stärkande fibertillförsel, snarare kolhydratchock, men oj så gott det var! Allt försvann i ett nafs.

Så när korgen plötsligt står där framför mig i Barndomslandet känner jag smaken av de där bakverken. Trots att det är årtionden sedan de transporterades i den gamla korgen av flätad rotting. Men uttrycket "att få korgen" hade vi inte hört talas om, det handlade enbart om något positivt!

Den gamla korgen ser kanske tom ut på min bild. Men i själva verket är den full, till brädden!
Av glada minnen!

Copyright Klimakteriehäxan

Kan komplex förvandlas till kärlek?

Jag har hortensia-komplex. Jag har ihjäl dem. Snabbt, effektivt. Den nyss så strålande vackra växten med stora blombollar i rosa, vitt eller blått förvandlas i min vård till något som liknar en gammal disktrasa. Samma historia upprepas, gång efter gång.

Mitt komplex nådde kanske sin absoluta höjdpunkt för några år sedan. Vi var på familjesemester på Azorerna, en ögrupp långt ute i Atlanten. I den lilla staden där vi bodde hyrde vi en bil för att titta lite närmare på vad detta avlägsna resmål kunde bjuda.

Jo då, det var dramatiska vyer, intensiv grönska som ramade in det stora blå, krönt av vita gäss. En och annan insjö dök också upp. Man kunde besöka te- och ananasodlingar och en vulkantopp skymtade vid horisonten. Ja, och så var det hortensiorna då. I höga, täta, kilometerlånga häckar växte de, smockfulla av blommor (tyvärr var vi inte där när de blommade som bäst, men de vissnade blombollarna satt ju kvar som bevis).

Det där var snudd på obegripligt. Varför trivdes de där? I sådana mängder! Utan speciell tillsyn, vad man kunde se. Ingen som sprang omkring med vattenkanna. Gödsling? Knappast. Men oj, som de frodades. Och inte tror jag plantorna hade kostat ett par hundralappar per styck heller, när det en gång var planteringsdags.

Just det där, att dessa svårskötta växter dessutom är dyra, det gör ju en misslyckad blomvän extra olycklig. Så ni fattar att jag slog till när Ikea hade blåa hortensior för 69 spänn i våras. En grannfru slog ihop händerna i förtjusning när hon åkte hiss med mig och den nyköpta skönheten, så fin var den.

För en gångs skull stod den, snygg och fräsch, i över en vecka. Sedan hängde alltihop och den var på väg till sopnedkastet. Men vänta, hade jag inte en tom kruka på balkongen? Sagt och gjort: den fick åka ut dit i stället för ned i soprummet.

Och har man sett på maken: den sträckte på sig. Drack vatten, såg riktigt pigg ut, blomklasarna, de en gång så vackert blå, blev fylligare igen, fast nu gröna. Frisk luft var nyttigt.
Flera veckor gick. Så hände det. Miraklet.
Jag upptäckte en knopp.
Nu har den slagit ut! Dessutom finns det minst en knopp till!

Om du möjligen också har hortensia-komplex kan detta alltså vara ett trösterikt budskap: ge inte upp.
Dessutom kan blomman, om man lyckas torka den, hålla i en halv evighet och faktiskt vara en skönhet även som eternell, att älskas riktigt länge!
Tänk om jag rent av fått en bra eller åtminstone bättre relation till Hydrangea macrophylla (jo, så heter den på latin)?

Allt detta poppade upp eftersom Sanna har temat BLOMMA i denna omgång av Gems Weekly Photo Challenge. Då hade jag dessutom nyss upptäckt en ögonbedövande, ljuvligt blommande hortensiahäck, fast denna gång inte på Azorerna utan vid Ringvägen i Stockholm (översta bilden).

Den nästan bortkastade växten blommar igen!

Min "eternell", en hortensiaboll ungefär 20 cm i diameter.

Copyright Klimakteriehäxan

Sol, vind och vatten!

Det är stört omöjligt att inte "höra" Ted Gärdestad när man inser att temat för Tisdagstrion denna gång är sol, vind och vatten.

Rader av boktitlar poppar upp i mitt minne. Man skulle kunna låta Ernest Hemingway stå för hela kalaset: "Och solen har sin gång" (The Sun Also Rises), både vind och vatten i "Den gamle och havet" (The Old Man and the Sea) och så även i "Öar i strömmen" (Islands in the Stream). Spännande läsning, även om hans texter ibland känns väldigt daterade. Men hans stil har stått modell för många!

Att toppa med "Mrs Hemingway" som bonus, jättebra om kvinnorna i hans liv, skrivet av Naomi Wood. I den boken solar och badar folk nämligen väldigt mycket, och det måste väl ha förekommit en och annan vindpust också, för deras liv var rätt stormigt.

Jag skulle kunna tänka mig en helt annan trio. "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun) av den oförlikneliga Chimamanda Ngozi Adichie, fantastisk (och ruggig) roman med rötterna i den sanna historien om provinsen Biafras utbrytningsförsök ur Nigeria. Solen fanns på Biafras flagga.

"Vindens skugga" (La Sombra del Viento) av Carlos Ruiz Zafón gick som en tornado över bokvärlden när den kom ut. Skam till sägandes har jag ännu inte läst någon mer av hans romaner.

"Händelser vid vatten" gav Kerstin Ekman strålande recensioner och rader av priser. En psykologisk thriller som utspelar sig i Jämtland, om ett länge sedan begånget dubbelmord.

Tisdagstrion har sina rötter hos Ugglan & Boken, och om du klickar på länken hittar du garanterat fler tips, i Ted Gärdestads romantiska anda eller i någon av helt annat slag! Kanske något om förnybar energi i olika former? Fast en bra bok ger ju energi, den också.

Copyright Klimakteriehäxan

Kom och ta mig!

Godissuget kan som bekant (?) slå till lite när som helst. På lördagar är det legitimt, det lär sig barnen tidigt. Vi vuxna kan smyga lite, dra i oss en Dajm när de små har somnat ... Hemma kan man plötsligt höra ropen från skafferiet: Kom och ta mig, kom och ta mig! Då är det en chokladkaka som ligger där och lockar.

För den som försöker låta bli är den här butiken, på Södermalm i Stockholm, inte bra. För med den skylten blir man ju påmind, på långt håll, om att snasket finns inom räckhåll. Kom och ta mig!
Men en Skyltsöndag passar den ändå bra. Och förmodligen är affären stängd på röda dagar ... så man kommer undan om än med knapp nöd ... då får man nöja sig med att njuta av den härliga "pelaren" med pelargonior.

Skyltsöndagarna högtidlighålls av ett gäng bloggare, som du hittar om du tar vägen via BP, temats förvaltare sedan Pumita gav upp.

Copyright Klimakteriehäxan

Dubbelträff: pippi och bokmärke

-Du samlar ju både på fåglar och bokmärken, sa väninnan när vi satt med en portion lasagne på lunchtallriken. Vi hade gått till en uteservering med fantastisk utsikt över hela inloppet till Stockholm. Solen sken, det var vindstilla, ingen kö. Det blir inte mycket bättre!

Jo förresten, det blev det ju. För jag fick ett litet paket som innehöll den perfekta kombon: pippi och bokmärke! Som väninnan knåpat ihop högst egenhändigt, dessutom.

Väldigt trevligt att få en present när man inte alls "förtjänar" något, inte har någon bemärkelsedag alls, och när givaren dessutom står för tillverkningen blir det en extra knorr.

I min pippisamling, som består enbart av fåglar som inte kan flyga, blir detta nummer 83.
Bokmärkena har inte förärats någon katalogisering, men de tenderar som ni kanske noterat att ständigt bli fler ...

Veckans bokmärke har sin upprinnelse hos Boklysten. Du hittar förmodligen också märken hos Hannele, Agneta, BP, Emma, Gerd.

Copyright Klimakteriehäxan

Helgfrågan i lightversion

Mia i bokhörnan kör med helgfråga i lightversion så här i semestertider. Hon undrar helt enkelt vad läser du just nu?

Jag närmar mig slutet av Tara Westovers rysare "Allt jag fått lära mig" (Educated: A Memoir). Hennes sanna berättelse om att växa upp i en ortodox mormonfamilj i Idaho, USA, är svår att tro på, men inte desto mindre äkta. Det här är hennes debut (hon är född 1986) och när jag inser vad hon inte har en aning om när hon nästan är vuxen, saker min jämnårige son fick lära sig i grundskolan, blir jag mörkrädd. 90-tal! 2000-tal!

Som tur är finns det nån sorts happy ending, Tara gör slut med livet som en medlem i en sekt och hon kommer ikapp andra, "vanliga", ungdomar med råge. Hennes bok är en supersuccé, översatt till 26 språk. Och historien blir extra tänkvärd i en tid när både prepping och så kallad hemundervisning dyker upp också i det svenska nyhetsflödet.

I bilen Sven Wollters rätt gamla inläsning av "Glöd", en ungersk roman av Sandor Marai. I deppigaste laget, i ärlighetens namn ... men kanske tar vi den till slut ändå. Lovar inget bestämt ...

Copyright Klimakteriehäxan

Bokbok

På onsdagar pågår bland bokbloggare en jakt på bokomslag, omslag som illustrerar ett visst tema. Jag brukar inte delta, eftersom jag inte tycker det är så kul helt enkelt ... men just i dag ser jag chansen att tipsa om en verklig pärla till bok som handlar om böcker och läsning och till yttermera visso har bokryggar på omslaget. BOK är alltså temat.

"Drottningen vänder blad" (The Uncommon Reader) är snudd på genialisk. Av Alan Bennett. Ingen tegelsten heller, det är också bra.
Tipsat och klart!

Copyright Klimakteriehäxan

Boktips för hängmattan

En hängmatta, solstol eller hammock är ett utmärkt ställe att läsa böcker när det är sommar. Ja, det kan ju faktiskt gå bra även i andra möbler –sommaren bjuder inte på mysigt utomhusväder varenda dag, det har vi fått lära oss.

Men i de där lägena, slapparpositionerna, kan det vara extra skönt att blunda medan man läser. Alltså består min tisdagstrio, som Ugglan & boken är upphovet till, av böcker att läsa med öronen.

Svenska YLE har vänligt nog lagt ut Tove Janssons egen inläsning av hela Sommarboken på webben, alla tjugotvå kapitlen. När jag lyssnar märker jag hur jag "ser" allt som Sofia och Farmor upplever och pratar om, den skumpande korumpan, vågskvalpet vid stranden, blommorna. Allt medan Sofia frågar om det mesta mellan himmel och jord. Författarinnans milda röst bidrar till njutningen! Gratis.

En annan röst som gett och fortfarande ger så otroligt mycket tillhörde Monica Zetterlund. Hon har själv läst in sina memoarer (förstås, vem skulle annars kunna göra det?) och "Hågkomster ur ett dåligt minne" är en perfekt påminnelse om denna fantastiska artist, som levde ett spännande liv rätt långt från det vi skulle kalla vanlig vardag. Att köpa. Eller plocka upp från biblioteket.

Så tänkte jag faktiskt passa på att än en gång påminna om att min egen senaste (sista?) bok numera går att lyssna på. Det tar dig två timmar och sexton minuter att höra "I ljust minne bevarad", som jag läst in själv. Om mina två väninnor som drabbades av var sin dödsdom och hur de tacklade sitt öde, samtidigt som du får bekanta dig med dem och dessutom följa tillkomsten av den internationella bästsäljaren "Ro utan åror". Gratis.

Ha det så skönt i hängmattan!

Copyright Klimakteriehäxan 

Två bilder av sommaren

Sommar i staden: den ljuvligt tåliga minirosen är inne på sitt femte år och på en enda
stjälk slår alla dessa blommor ut på min balkong! 

Sommar på landet: badvänligt, i alla fall om man är barn. De vuxna kan nöja sig med
att blöta fötterna under fikastunden ... men visst ser det skönt ut!

Copyright Klimakteriehäxan

Ett träd som skyltar med önskningar

Hur ofta skyltar vi öppet med våra innersta önskningar och tankar? Svaret är naturligt väldigt olika beroende på individ, men generellt sett är väl ändå de flesta av oss ganska restriktiva med att glänta på dörren till det mest privata.

Ändå finns det tillfällen när man kan låta omgivningen få en skymt av de där mer eller mindre hemliga funderingarna, utan att därför avslöja alltför mycket.
Man kan exempelvis göra det, i all enkelhet, om man råkar befinna sig i Globen Shoppinggalleria och går till en av butiksplanets bortre ändar.

För där står Önsketrädet, The Wish Tree. Och från dess artificiella(?) grenar hänger mängder av små lappar/skyltar/etiketter. På var och en har någon skrivit ner en önskan. Språken är många, handstilarna och önskningarna väldigt varierande. Avsändarna är anonyma.

Kanske är det mest barn och unga som stannat till, tagit en lapp, skrivit och knutit fast den. Någon önskar att mamma och pappa ska sluta bråka, en annan hoppas få en hundvalp ... men här ryms också längtan efter fred i världen, god mat och nya kläder. En människa med hand ovan vid penna och osäker på svensk stavning önskar en framtid i Sverige, utan krig. Ett förälskat par vill att deras kärlek ska bestå.

Så småningom ska önsketrädet tas ner och packas ihop. Då skickas alla lapparna till den lilla ön Viðey i Kollafjorður Bay på Island. Där finns Ono´s Imagine Peace Tower, ett internationellt konstprojekt initierat av Yoko Ono för att hedra hennes döde (fast odödlige) man John Lennon.
Ono har en hälsning till oss alla: Keep wishing. Fortsätt önska!

Det här blev min söndagsskyltning denna vecka. Fler skyltar av de mest skilda slag kan du kika på om du klickar på den här länken, för där har BP listat söndagsskyltare som brukar delta!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om festivalkläder

"Lämna Rodebjer-kaftanen hemma, rekommenderad klädsel är enligt arrangörerna varma fritidskläder och sköna skor."

-Det är utomhuskonserternas högsäsong, bland annat på Skule naturscen utanför Kramfors. Man kan lifta sista biten till evenemanget med Berras traktortaxi för att sedan njuta av exempelvis Laleh. Och detta är uppenbarligen inget för den som vill klä upp sig, hur "fin" Carin Rodebjer än gör sina kunder (hon utsågs i år för fjärde gången till årets svenska modedesigner). Faktum är att sköna skor ju faktiskt är ett måste alldeles oavsett vad man tänker sig för underhållning, och varma fritidskläder är väl heller aldrig fel när man tar sig till en utomhusscen! När det handlar om Rodebjer har hon en stabil ställning i Mode-Sverige. Hennes kollektion i tyg med Jobs-motiv har verkligen gått hem. Kronprinsessan har visat sig i klänningen, kulturministern i kjolen och blusen och nån artist i Allsången på Skansen hade också den blommande blusen på svart botten. Snyggt och svenskt och bra kvalitet!

Ett bokmärke som är ett mysterium

Skulle jag ha varit i Alaska? Nej, det hade jag ju kommit ihåg i så fall, så klart. Har mina föräldrar varit i Alaska? Eller någon annan som skulle ha bidragit till hemmet med en kombinerad papperskniv och bokmärke därifrån, tillverkad i renhorn (får man anta)?

Nej, jag tror inte ens att jag känner en enda människa som varit i Alaska i modern tid. Möjligen har någon kollega rest dit i jobbet, men ingen jag minns och absolut ingen som skulle kommit hem med en souvenir till mig.
Alltså är det ett klockrent mysterium att jag hittar det här bokmärket när jag rotar runt i ännu en låda i Barndomslandet. Ett mysterium helt utan antydan till förklaring.

Särskilt snyggt är det verkligen inte, om än funktionellt, fast jag skulle aldrig köpa ett sådant själv. Men voilà! ett bokmärke är ett bokmärke, som är lite extra aktuellt så här på lördagar. Och man tager som bekant vad man haver, även om det inte var exakt så Kajsa Warg formulerade sig.

Veckans bokmärke började hos Boklysten och har spritt sig, till Hannele, Mösstanten, Agneta, BP, Emma, och Gerd. Alla mina ser du om du klickar på etiketten "bokmärke" här nedanför.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en stjärna

"Hon gjorde kläder till alla levnadsglada njutare av mode som ville bejaka sig själva. Enligt egna devisen: 'Våga följa din smak, våga synas, våga bryta av, strunta i vad andra tycker och tänker, ta ut svängarna och gör något av det du har'!"

-Lotta Lewenhaupt, modeexpert, skriver perfekt valda minnesord om nyligen avlidna Gunilla Pontén i dagens Svenska Dagbladet. Att jag tillhör fanklubben visste du väl redan?

Besviken på en bok

Vad läser du just nu?
Det är Mia i bokhörnan som undrar, eftersom det är torsdag och dags för ännu en helgfråga.

Jo det har gått en dryg timme sedan jag hörde det allra sista av "Alfabethuset" av den hyllade dansken Jussi Adler-Olsen, inläst av Reine Brynolfsson. Och till skillnad från det jag tidigare läst av Adler-O är jag ganska så besviken på den här deckaren (för en deckare är det väl trots allt?).

Knepig historia som dels utspelar sig under andra världskriget, dels i nutid. Ett antal "fel" som stör – en kvinna som presenteras som döv kallas plötsligt stum, för att ta ett litet exempel. Och många väldigt osannolika komplikationer, mycket misshandel och våld av alla möjliga sorter travas på varandra. Rekommenderas inte!

Bonusfrågan finns förstås också på plats: Vad hittar ni på, semester eller ej? 
Tja för den som liksom jag har evig semester och bara jobbar om jag vill är det inte någon stor  skillnad på dagarna. Men just denna torsdag dammsög jag bilen, blev svettig, hoppade i sjön! Strålande sommarväder! Inga klagomål!

Trevlig helg på er allihop, semesterfirare eller sommarknegare!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 57

OAKTSAM VÅLDTÄKT

-Det är brottet som en man nu fått sin dom för av Högsta Domstolen. Vilket betyder att ett gäng av Sveriges främsta laguttolkare har sagt sitt. Som lekman utan juridiska kunskaper måste man få tappa hakan. Jasså, det finns alltså "aktsam våldtäkt" också? Det måste det ju rimligen göra. Eftersom o- varianten existerar. Experternas språkbruk och tillämpning av diverse lagrum ligger alldeles för ofta miltals bort från det man kan kalla vanligt folks rättsuppfattning. 

Sällskap på stranden

Nog för att jag alltid hävdar att det är trevligt med sällskap på stranden när man ska bada. Men i går blev jag riktigt häpen när jag skulle ta ett sommardopp i den gamla vanliga viken. För precis i strandkanten var jag på vippen att kliva på en livs levande kräfta, och inte var den liten heller! Minst femton centimeter, med granna klor!

Först trodde jag att den var död, men så viftade den lite med klorna och rörde på ögonen. Låg ändå kvar i vattnet, bara decimeter från torra land, jag hann hämta mobilen och kräftan fanns sig i att bli fotograferad. Sedan tog jag mitt dopp. När jag gick upp låg kräftan fortfarande där!

Men en ny fotosession blev för mycket. Den märkliga, ensamma varelsen backade ut i sjön igen, och begreppet "kräftgång" blev en realitet. Om du tittar noga på bilden ser du spåren i sanden!

Nog visste jag att det finns kräftor i sjön, men jag har verkligen aldrig mött någon förrän i går. Annat än de redan rödkokta och delikata, förstås, med dillsmak och en gnutta anis.

Copyright Klimakteriehäxan

Mera om sommaren

Orsakullan har gett oss andra bloggare en fråga om dagen, att besvara i juli månad. Jag tar två på en gång!
Gårdagens: Sommarmorgon eller sommarkväll, vad föredrar du? 

Eftersom jag är en första klassens sömntuta har jag inget val: det måste vara kvällen. Nu i juli börjar den mörkna i kanterna, i bästa fall är den ljummen och kanske rent av utan vind ... möjligen läge för säsongens första levande ljus?

Onsdagens fråga riktar sig till smaklökarna: Om det luktar grillat från grannskapet brukar jag … 
... känna hur snålvattnet rinner till. Grillar sällan själv, så det är bara att leta upp något annat gott i kyl eller frys. Som tur är brukar det alltid finnas något, jag är noga med det!

Copyright Klimakteriehäxan

Det vi vill visa ...

Vad är det vi människor helst vill visa varandra?
Vänlighet är bra. Omtanke. Kärlek. Respekt.
Eller vill vi kanske sjunga en visa, tillsammans? Solo, hellre?
Nej, jag tror det är verbet VISA Sanna tänkt på när hon bestämt veckans temaord för Gems Weekly Photo Challenge. Hon kompletterar dessutom med det engelska ordet "show", så då behöver man ju inte tvivla alls.

Fast om man tänker efter är de där positiva orden jag radade upp inledningsvis långt ifrån självklara. Inte i dagens samhälle där vi lätt misstänkliggör våra medmänniskor, utsätter folk för negativ särbehandling. Och ofta använder man sig av den anonymitet som sociala medier erbjuder – för även om man vill visa upp sina åsikter och värva stödtrupper är det ju inte alldeles säkert att man vågar stå för sina ord, mothugg kan vara jobbigt att hantera ...

Där kommer likheten med ordet visa i musikens värld: det kan vara härligt att sjunga solo om allt låter bra, men för den som inte är tonsäker utan riskerar ett eller annat falskt ljud kan det vara bekvämt att söka skydd i en större skara, en kör där man inte märks på samma sätt!

Det som är enklast att visa upp i dag är yta. Snygga kläder, en vältränad kropp, en proper fasad, justa accessoarer, senaste inneprylen. Sådan exponering kan förvisso också resultera i såväl positiva som kritiska kommentarer, men det är ändå inte att gå ut på lika tunn is som den gör som smutskastar en hel folkgrupp utan urskillning.

Jag inser att det där blev kringelikrokig text och tanke som egentligen bara började med att jag kom ihåg fotot på den där perfekta armen, där alla muskler verkar vara alldeles lagom starka, utan att vara inbäddade i för mycket fett, men där inte varje senfäste avslöjas heller. Och i den öppna handen finns möjligheten att visa upp något mer för omvärlden.

Det är förvisso inte allom förunnat att kunna visa omvärlden en sådan vacker kroppsdel, hur gärna man än skulle vilja. Men det där med respekt, kärlek, omtanke och vänlighet, det kan alla bidra med. Fast man får kanske anstränga sig lite.

Copyright Klimakteriehäxan

PS – en liten uppdatering: Apropå armar så har jag ägnat mig åt sådana förr ... Läs gärna "Jakten på Stina Ekblads armar" här!

Blommigt i bokväg

Ugglan & boken vill så här på en tisdag ha tips om sådant i bokhyllan som är blommigt. Det får hon!

"Lila hibiscus" (Purple Hibiscus) var Chimamanda Ngozi Adichies debut. Historien utspelar sig i hennes hemland Nigeria och i centrum står en maktfullkomlig man. Den författarinnan är på väg att bli världsmästare i prosa!

"Mosippan" handlar om Tå-Pelles dotter Nancy och är del två i Elsie Johanssons mycket läsvärda trilogi, delvis baserad på hennes eget liv. Första boken heter "Glasfåglarna".

"Blommig falukorv" var en idé som slog rot i Hasse Alfredsons hjärna och blev en superhit som älskad barnvisa. När den blev omslag till en bok fick man på köpet med sådana höjdare som "Ska vi byta grejer" och förstås låten om styrman Karlsson, han som fastnade med foten i en potta. Ingen mindre än Stig Claesson gjorde illustrationerna. Håller garanterat för de yngre än i dag! Och dessutom finns det åtskilliga recept på blommig falukorv i omlopp, för den kökströtte som behöver inspiration!

Copyright Klimakteriehäxan

Titta hit och hitta ut

En liten smal skylt jag inte sett förut fångar min uppmärksamhet när jag ska ta ett dopp i Värmelns vik i Barndomslandet.

Pinnen visar sig ingå i ett friskvårdsinitiativ från kommunen i samarbete med en orienteringsklubb. "Bli en stolpjägare du också. Vi har placerat ut ett antal kontrollstolpar på mer eller mindre kluriga platser i Grums med omnejd!"

Den som hänger på har chansen att vinna något pris, och det är gratis att delta. Allt för en friskare befolkning, helt enkelt. Och utan tvekan är det så att snart sagt varenda svensk skulle må bra av lite mera motion!

För egen del tog jag en promenad (nästan 10 000 steg! men då såg jag inte en endaste stolpe!) och mötte både blommor och djur, fast huggormen jag såg var ordentligt död, tack och lov, tillplattad av bildäck mitt på landsvägen.

Kan inte låta bli att "skylta" med några smultron också ... så ljuvligt goda! Ett par små djur också! Tänk vad man kan hitta om man tittar ut!
Önskar oss alla en härlig skyltsöndag. Du hittar som vanligt vägen till fler skyltare via BP:s blogg.

Copyright Klimakteriehäxan

Den svåra konsten att såga

Varför är det så svårt att såga?
Jag har försökt förr. Och nu hämtade jag fogsvansen i källaren, för jag stod inte ut med att se de torra ruskorna i syrenbuskarna, bladlösa, döda grenar som sträcker sig mot sommarhimlen och ser fruktansvärt trista ut

Det var bara så otroligt många stammar som var torra och livlösa. Men nästan inga som gick att bryta av, de var alldeles för kraftiga. Såg krävdes alltså.
När jag sågar hoppar det taggiga sågbladet på underlaget som om det skulle dansa jenka men utan ordning. För att plötsligt byta till schottis i turer och skutta i sidled också. Hej vilt. Kanske är det rock´n roll det handlar om?

Jo då, det yr lite sågspån och svettig blir jag, men jag önskar intensivt att någon som KAN såga skulle komma förbi och ta några tag med fogsvansen för att jag – vips! – skulle kunna dra iväg den avsågade trädbiten.

Ni tror förstås att det handlar om centimetertjocka saker av slytyp. Men får syrener växa i sin egen takt blir de faktiskt träd. En stamtjocklek på tio centimeter är inte ovanligt bland mina buskar. Jag sågar och sågar, sågen hoppar och hoppar, plötsligt nyps den fast helt och hållet. Jag säger några fula ord som inte barn bör höra (ingen unge var inom hörhåll heller).

Så kommer jag till ett stadium där det ser ut som om segern är nära. Då försöker jag bryta av stammen. Men den är seg och gör fortsatt motstånd. Tills den spricker. Men naturligtvis inte rakt av, utan på längden. Vilket betyder att jag måste såga mer ...

Nu är det nästan slut på bladlösa ruskor i våra syrener. Stolt över resultatet av mitt slit ser jag ut över grönskan och föreställer mig hur vackert det ska bli nästa vår, när det kan bli blommor i hela buskarna, det som är kvar av dem. Ska heller inte sticka under stol med att jag är stolt över att inte ha sågat mig själv på ett endaste ställe.
Men bra på att såga, det blir jag aldrig. Hur kan det vara så svårt?

En av stammarna jag med sådan möda sågat mig igenom verkar 
hånflina åt mig. Fast det var i alla fall jag som avgick med segern ...

Copyright Klimakteriehäxan