Min skörd på bokmässan

Bokmässan är över. Och med mina föresatser gick det som ni redan gissat: resväskan hade blivit väsentligt tyngre när det var dags för hemresa.
Jag har såvitt jag förstår köpt två av mässans absoluta bästsäljare: Jonas Gardells "Torka inga tårar utan handskar". Känns som att man faktiskt måste läsa den. Och så satt han där och signerade, och det var ingen kö just då, just där. Dessutom vet jag ju att karlen kan skriva. "Frestelsernas berg" är en lysande bok.

Den andra succén jag har med mig hem var ett inköp som jag i förväg helt uteslutit.
Men jag föll till föga. EL James "Fifty Shades of Grey" kostade bara 79 kronor, så jag slog till. Egentligen är det Linn Ullmans fel. Hon diskuterade nämligen den här omtalade boken i teve alldeles nyligen, och hade svängt om, från att absolut-inte-vilja-läsa till att jo-faktiskt-jag-ska-nog-läsa-den-trots-allt. Nu har jag följt i hennes fotspår. Kunde inte annat efter att ha hört hennes argument: Om 45 miljoner människor tycker detta är läsvärt vill jag veta vad det är de läser.

Men det blev ju mer ... En lovprisad tysk deckare, "Mord i byn" av Andrea Maria Schenkel, kostade 20 kronor och det hoppas jag att den är värd. Alan Bennetts "Smut" har jag tänkt köpa länge. Så frågade jag efter den senaste Pulitzer-prisvinnaren och fick det överraskande beskedet att ingen ny fanns, eftersom ingen bok i fiktionsklassen befunnits bra nog! I stället blev det 2011 års Booker-pristagare Julian Barnes´ "The Sense of an Ending". Plus en fantasy-roman som blir present. Och så en svensk deckare, Kristina Ohlssons "Paradisoffer" i nya miniformatet Excess, som lanserades på mässan i fjol för första gången.

Nog hade jag kunnat tänka mig fler titlar. "Agaat", i sydafrikansk miljö, har jag hört mycket gott om, liksom Merethe Lindströms "Dagarna i tystnadens historia" (fick Nordiska Rådets pris). Men jag tror att jag avvaktar pocketupplagan, åtminstone "Aagat" är i tegelstensformat. Sedan säljs på mässan böcker som kanske aldrig annars dyker upp i handeln mer än möjligen på nätet, men det finns ju gränser både för vad man orkar släpa hem, ordna hyllplats till – och läsa.

Och apropå det där med hyllplats så fanns en monter som gjorde reklam för Skåne, vitsigt nog kallades installationen för BOKskog! Vilket betydde glada heminredningsidéer för dig med många många böcker.
Vem vet - om du är inne på att förnya bokhyllebeståndet kanske en BOKstavsBOKhylla av skånskt snitt kan vara något? Och har du gott om plats kanske du vill ha en BOKstam? Eller annars ett BOKbord?

BOKstavsBOKhylla

BOKbord

BOKstam

 Copyright Klimakteriehäxan

Citat från bokmässan

"Att vara på bokmässan har stora likheter med att jobba på EU i Bryssel eller på FN. Det finns tre regler man alltid lyder: ser du mat? Ät! En tom stol? Sitt! En ledig toalett? Använd den!"

-Margot Wallström, aktuell med boken "Margot" av Bengt Ohlsson, och med stor erfarenhet av arbete inom såväl EU som FN.

"Det finns de som tror att bara för att man har klänning i 50-talsstil har man också 50-talsvärderingar. Det är lika smart som att påstå att de som gillar medeltidsveckan i Visby vill ha pesten tillbaka."

-Bloggaren, författaren och trendsättaren Clara Lidström, mer känd som "Underbara Clara". På bokmässan gjorde hon reklam för sin bok "Vintagepimp och hemmafix" iklädd röd klänning med svarta prickar, brett svart skärp och svarta skor och pumps med klack. Ja, lite a la 50-tal faktiskt.

Dagens bokmässenotis

Tadam! Ordningen är återställd! I morse sken solen igen över bokmässestaden! Inte ett droppe regn på hela dagen såvitt jag kunnat se.

Annars har jag inte varit med om något omvälvande, inte ens sett en skymt av Tomas Tranströmer. Lite modespaning, förstås, och den ger vid handen att Gudrun Sjödéns vänner också ofta är bokläsare. Dessutom har förvånansvärt (ja, tycker jag då) många damer nappat på Lindex Missoni-kollektion, med zigzagmönster över hela kroppen. Definitivt inget som lockar mig ...

Däremot kunde jag inte, trots de bästa föresatser, motstå en annan sorts frestelse, den med tryckta papper mellan pärmar. Fyra böcker blev det.
Och fortfarande är det två mässdagar kvar ...

Inte bara Missoni kör med zigzag, utan även Gudrun Sjödéns vänner, fltigt representerade på mässan ...

Copyright Klimakteriehäxan

Dagsnoterat från bokmässan

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) hade ny t-tröja.

Det rådde desperat, frenetisk iver i morse i mässlokalerna. Folk rättade till detaljerna, packade upp det sista, med ett öga på klockan och ett mot insläppet där folk var på plats för att komma in fort, slippa trängas, hitta eventuella guldkorn.

Och ett och annat klokt ord yttrades redan i starten. Som till exempel när litteraturutredningen presenterar sitt betänkande och en av panelisterna slår fast, att läslust går i arv. Alltså måste föräldrar motiveras att redan tidigt börja läsa för och med sina barn, annars missar man något mycket viktigt.

Det har nämligen hänt saker med svenska folkets läsvanor. Från att ha varit världsledande när det handlar om bokläsning och läsförståelse  kan vår position numera definieras som "världsmedioker". En annan i utredningsgruppen  konstaterar, att översättaryrket är evigt krångligt: ju skickligare översättare, desto mer kvalificerade texter – och därmed färre läsare ... ingen gynnsam utveckling!

En av våra främsta läsfrämjare, Alfons Åberg, får pris på fredagen av kulturministern. Hon hade dagens roligaste t-tröja, en present från Biblioteksfrämjandet (ifjol stod det "Tant vere här" på många damer på mässgolvet). Jan Guillou har förvisso också värvat läsare, framför allt med "Ondskan", och en annan ungdomsvärvare är förstås David Lagercrantz med Zlatan. Nu säljer Guillou andra delen av sin historiska trilogi, men signeringskön var inte jättelång. Inte heller Lasse Berghagen drog storpublik, men så snart allmänheten släpps in (på fredag eftermiddag) ändrar sig säkert den bilden.

Fast trängseln är verkligen ojämn. För samtidigt som de stora förlagen satsar för fullt sitter en hel del utställare alldeles ensamma i sitt lilla bås. De ser ut att ha jättetråkigt, eftersom ingen verkar bry sig. En och annan författare piggar upp, som till exempel Viveca Lärn, för dagen i chockrosa Doc Martens-kängor som matchade hennes i övrigt svarta och rosa outfit. Louise Hoffsten var en av seminariedeltagarna när det handlade om skola och kreativitet. Hon var helsvart, men piggade upp helheten med ett glittrigt bälte.

Göran Rosenberg hade kastat slipsen när han gick för att hämta 100 000 kronor, stipendium från Natur & Kultur. Memoaraktuelle Tommy Körberg verkade inte veta vad han skulle göra med blombuketten han hade förärats. Bob Hansson såg precis så bohemisk ut som man fördomsfullt väntar sig av en poet. Tomas Tranströmer förefaller ha ett späckat program, trots att han inte längre kan tala. Serietecknaren Gunna Grähs forsade fram, antagligen med nya strippar i tankarna.

Ett av de roligaste inslagen i det enorma utbudet är tablettförpackningen med etiketten Islamofobil. En utförlig instruktion medföljer: ta en tablett när du är på väg att säga dumma saker om människor av andra religioner, det är huvudbudskapet. Trettio kronor kostar kuren! 

En entusiastisk bibliotekarie hade köpt så många böcker för egen konsumtion – deckare och fotoböcker – att hon blev tvungen att gå till hotellet och lasta av innan hon skulle återvända för att handla mer. 

Själv har jag klarat hela dagen utan att slå till på en endaste liten tidning!
Och regnet då? Jo tack, bara bra. Det vill säga att det öser ner nästan hela tiden.

Copyright Klimakteriehäxan

Dags igen: Bokmässa!

 

I morgon är det dags igen. Bok & Bibliotek öppnar i Göteborg, för 27:e gången. Poseidon lyser vackert grön efter sin spavistelse, men Karin Boye har fortfarande time out – ja, jag talar om Götaplatsen ...

Vädret visar sig från sin allra sämsta sida. Varje gång jag varit här på mäsan tidigare har solen strålat och termometern visat klar sommartemperatur, vilket har varit ganska jobbigt för de trendmedvetna som kommit hit i höstens nyaste kreationer, i ull och tjocka tyger.
Men i år är det riktigt blött och grått, paraplytvång råder och taxirörelsen har glada dagar.

Riktigt lika glada verkar inte mässpersonalen och utställarna vara, i alla fall inte så här kvällen innan folk släpps in. Här snickrar man och målar färg på en vägg som ska bli grön, men som knappast kan hinna torka, lasttruckar far härs och tvärs, folk sliter med blytunga bokkartonger, flyttar möbler, häller upp bjudkarameller och fifflar med elsladdar och datorer. Bitvis är mässhallen tom och öde, där ska snart 100 000 besökares trängas. Att förberedelserna ska kunna vara klara om bara några timmar verkar helt omöjligt.
 
Nobelpristagaren Tomas Tranströmer, omslagspojke på mässkatalogen i tidningsformat, är på plats och äter middag vid bordet bredvid vårt. Mindre berömda pennor ser sig om i förhoppningen att bli igenkända. Ljudnivån i baren är hög, de berömda räkmackorna kommer ut från köket i en strid ström. Snart är stadens alla hotellrum fyllda, författarna har signeringspennorna klara, skyltarna med lockpriser kommer att dra kunder.

I år är Norden temat. Vilket medför att man exempelvis kan köpa böcker på färöiska, vilket jag tror inte hänt förut. Bland de svenska dragplåstren utmärker sig Jonas Gardell och Tommy Körberg. Alfons Åberg finns med på ett hörn, liksom 100-årsjubilerande Svensk hemslöjd. Själv önskar jag att jag skulle kunna gå och lyssna på Ingrid Betancourt, fransk-colombianskan som levde kidnappad i Colombias vildmarker (särskilt nordisk är hon förvisso inte men hennes historia är spännande!), men det kommer tyvärr inte tiden att medge.

Och än en gång har jag som ambition att INTE köpa en massa böcker. Men det är klart: är det kanonpris på exempelvis en ljudbok som lockar slår jag nog till. Dessutom ska jag försöka hitta till vrån där veckotidningarna säljer ut sina överblivna bonuspresenter, ni vet "tre nummer av tidningen, en supermodern väska, en trendig sjal, en skål och en sminkväska för bara 79 kronor". De där prylarna tycks aldrig gå åt, hur lockande erbjudanden det än kan tyckas vara. I fjol köpte jag Iittala-lyktor till vrakpris ... men inga böcker!
Vi får väl se hur det går.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema GÅTFULL

Ensam i skogen. Tyst. Solskenet silas mellan grenar och stammar.

Men hur ensam är jag egentligen? Kantarellerna kan väl inte räknas trots att de är ganska många, men vad finns där borta, där grönskan och granriset tätnar, dit min blick inte når? Gömmer huldran sig här? Var bor trollen?

Lurar en räv där? En varg? En björn rentav? Eller i alla fall en älg, det lär vara gott om dem här på trakten? Rådjur? Kanske bara mygg?

Håll med om att det är något gåtfullt över skogen, som bara står där, år ut och år in, i alla väder. Alla de där djuren passerar ibland, men undviker nog helst varje kontakt med människor. Och vad än de där tvåbenta skogsmullarna har för sig på sina vandringar över rötter, mossa och stenar så avslöjas det aldrig. Skogen behåller sina hemligheter, prövar inte sina gåtor som alltså aldrig får sin lösning.

Just denna tisdag är nämligen det påbjudna temat GÅTFULLT och klicka på länken kanske du inte bara får ta del av gåtor – det kan finnas svar på dem också, vem vet?!

Copyright Klimakteriehäxan

En framtidsvision ...

Här en framtidsvision - och vem vet, framtiden är kanske närmre än man vill tro ...

Skyltsöndag med pippi

Var var det nu de bodde? Vad skulle det stå på skylten sa ni? Var det verkligen på den här gatan? Vänta nu, vilket nummer sa de? Fick vi en kod? I så fall, hur löd den? Kan det vara här? Eller nästa?

Ibland är det lätt att glömma saker som till exempel en adress. Men om porten skiljer ut sig från övriga genom att ha numret integrerat i en trevlig fågel blir det absolut enklare att minnas.

Alldeles oavsett hur hög glömskefaktorn är tycker jag att den här nummerskylten är en av de trevligare jag stött på, och då inte bara för att jag har pippi på fåglar ...

Nu får portnummerfågeln ny aktualitet, som dagens skylt i SKYLTSÖNDAG.

Det var Pumita som började, vi får väl se om hon har något på lut också i dag.

Skyltar du också på din blogg? Lägg en länk i kommentarerna så man får kika!

Copyright Klimakteriehäxan

EROTISKT i Veckans fönster

Dundersuccé.

Det finns väl inget mer passande ord i sammanhanget.

Boken kom ut för mindre än ett år sedan och är redan översatt till 45 språk. Hon som skrivit den behöver aldrig mer anstränga sig för att tjäna mer pengar.

Folk har nämligen blivit som tokiga. Alla ska läsa EL James ”Fifty Shades Of Grey” eller som den heter i svensk översättning ”Femtio nyanser av honom”.

”Brännhet höstläsning” står det i reklamen. Recensenterna har inte varit lika överväldigade, men det spelar i det här läget ingen roll. Köpsuget är skapat och stabilt.

Och det lär vara erotiken som drar. Sexskildringar man inte läst förr, åtminstone inte i så kallat riktiga böcker, med hårda pärmar, inköpta i en alldeles äkta bokhandel. Huvudpersonen är oskuld när historien börjar, men det är ett tillstånd som går över efter inte särskilt många sidor, tycker jag mig förstå.

Tänk att vi uppenbarligen är så svältfödda på handgripligt kärleksliv i skriven form! Tänk att en brittisk tvåbarnsmamma utan tidigare författarframgångar plötsligt blir rik som ett troll på att skildra det hon säger är hennes egna fantasier, i en medelålderskris (hon fyller 40 nästa år).

Nu blir boken naturligtvis film också. Kanske en riktigt lång rulle, eftersom boken egentligen är en trilogi och man enligt författarinnan måste läsa alla tre för att riktigt förstå …

Om jag läst den? Nej.

Om jag ska läsa den? Tror inte det. En väninna kunde inte stå emot frestelsen, men det låter som om hon börjat krokna redan efter sisådär femtio sidor.

Det finns ju så många andra böcker jag inte hinner läsa. Och så många andra sexiga saker att titta på, om lusten faller på. Dessutom är det väl med sex som med en massa andra företeelser: det är roligare att delta än att vara åskådare. Men när nu Veckans fönster skulle ha EROTISKT som tema tyckte jag det föll sig alldeles naturligt att ta en sväng förbi bokhandeln – ja, jag var spiksäker på att skyltningen skulle finnas på plats, utan att kolla i förväg …

Det gjorde den. Naturligtvis. Erotik i ett fönster. Och växel tillbaka på två hundralappar.

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERAT MED ETT CITAT
"Jag är den minst romantiska snubben som någonsin funnits. Första gången vi firade jul ihop gav jag henne en konservöppnare och min tidigaste erfarenhet av kinky sex är när hon försökte stoppa upp den i min rumpa."

-Niall Leonard, gift med EL James, ger en inblick i privatlivet i en intervju publicerad i senaste numret av A Perfect Guide.

Citat - om idioti i modebranschen

"Modehuset Jil Sander har återigen bevisat att 
det går att sälja precis vad som helst till vansinniga priser, bara det står rätt logga på produkten. 
Förra våren lyckades märket göra en orange plastpåse till årets mest eftertraktade och hajpade väska. Och nu till hösten följer de upp succén med – en papperspåse för 2000 kronor. Sugen? Sorry, den har redan sålt slut."

-Notis i veckans nummer av Sofis mode, en bilaga till Aftonbladet. Och nog för att väskor kan ha en särskilt plats i våra hjärtan, men detta är faktiskt inte ett utan flera snäpp över gränsen. Hur är folk funtade? Om man råkar ha 2000 kr över finns det väl roligare saker att satsa på? 
Väskan,  ja påsen alltså, är gjord i brunt papper med vaxpappersfoder och vädringshål på sidan, om man vill ha sin matlåda däri. Nog kan det väl bli nödvändigt med matlåda rätt länge för den som köpt den här ... Det enda man kan hoppas, det är att påsen åtminstone hamnar i återvinningen när den gått sönder. För det lär den göra relativt snart.
Bilden hämtad/snodd/lånad från LA Times.

Tisdagstema SPEGELBILD

De bästa spegelbilderna, det är definitivt inte de jag möter över handfatet i mitt badrum en vanlig vardagsmorgon. Men ute i naturen kan man med lite tur möta bedövande vackra speglingar. Jag misstänker att mitt (dubbel)bidrag till Veckans tisdagstema inte är särskilt originellt.

Fast det där med vatten, det är något speciellt. Och när det är spegelblankt, då blir det läckert: dubbelt upp av såväl skog och bebyggelse som av en simmande gräsand, en fågel som rör sig i så maklig takt att det inte ens bildas ringar på ytan. Jo förresten, titta, det gör det - under näbben!

Copyright Klimakteriehäxan

Voilà! Skyltsöndag på franska!

Ibland vill människan skylta med sin kärlek, ropa ut över hela jordens yta hur underbart det känns, hur lyckan bara spränger och bultar lite här och där i kroppen.

Kanske blir föremålet för den ömma lågan överöst av ömhetsbetygelser, men dessutom av presenter. Och då passar sådana gåvor som bär på ett tydligt budskap extra bra, det har ju exempelvis Efva Attling förstått att omsätta och dra nytta av när hon formger sina smycken.

Så där tror jag att också den människa har tänkt som bestämt sig för att brodera den här kudden och sedan sälja den. Men vad skulle motivet vara? tänkte hon (nog var det väl en kvinna?). Något med äkta känsla, självklart. Rosor blir bra. ”Jag älskar dig” i korsstygn, kanske? Rätt långt. Tar plats. Och tid.

Dessutom är det ofta så att svenskar är rädda för att använda just den frasen och hellre tar till ett inlån från utriket. ”I love you” som nu för tiden till och med kan förkortas till ”I love u” skulle ju betyda mindre jobb med nål och tråd! ”Ich liebe dich” är förhållandevis jättelångt och tyska framstår sällan som särskilt charmigt (åtminstone utanför Tyskland är det väl säkrast att jag lägger till).

Men så är det det där med franskan. Det låter ju så romantiskt, inte sant? Få se, hur är det de säger nu igen? Jovisst: ”Je t´aime”! Kanonbra, det tar vi!

Så skrider hon till verket, låter nålen hoppa upp och ner genom tyget med stor frenesi, bokstav efter bokstav kommer på plats, i stjälksöm.  

Kanske utropar hon också ett helfranskt ”Voilà!” när storverket är klart. Stoppar i en innerkudde, ställer ut sitt handarbete i skylten, väntar på den kärlekskranka kunden.

Frågan är bara om kund och kudde kommer att hitta varandra. För är kunden franskkunnig förstår han/hon inte budskapet.

Det står ju ”Je t´amie” där bland rosorna.

Men kanske kommer någon köpsugen förbi, någon som nöjer sig med rosor och struntar i själva texten.

Till nästa kudde med kärleksbudskap skulle man annars kunna rekommendera ett italienskt: ”Ti amo” eller det snarlika spanska ”Te amo” (”Te quiero mucho” blir ju en hel bordlöpare!).

Annars finns ju faktiskt alternativet att gaska upp sig, dra djupt efter andan och, på vanlig svenska, säga: "Jag älskar dig". Mer utbroderat än så tror jag inte det behöver vara. 

Copyright Klimakteriehäxan

Det är Pumita som initierat Skyltsöndag - ingen "äkta" bloggkedja, kanske, men vi är några som hängt på. Är du en av dem - lämna länk i din kommentar!

Sant sagt om skönhet

"Det är svårt att bortse från utseende.Som ung kvinna har man en omtycknadspotential. En del gratis vare sig man vill eller inte. Det där förstår man inte förrän man börjar förlora det utseende man haft."

-Författaren, debattören och feministen Nina Björk i intervju i Dagens Nyheters söndagsbilaga. Björk slog igenom med boken "Under det rosa täcket" 1995 och är nu aktuell med en ny bok, "Lyckliga i alla sina dagar".

MAJESTÄTISKT i Veckans fönster

Snart sitter de där bakom fönstren i linbanekorgen, på väg upp på Zeppelin-toppen i utkanten av det internationella forskarlägret Ny Ålesund på Svalbard.
Det tar betydligt längre tid innan de är majestäter på riktigt, men allt tyder på att de blir det, alla tre: danske kronprinsen Fredrik, Norges Haakon och Sveriges blivande regent Victoria.

När korgen väl börjat sega sig upp längs bergssidan får de tre nordiska tronarvingarna (genom fönstren, förstås, hur annars ...) en fantastisk överblick över is, snö och vatten i formationer man sällan ser till vardags om inte man lever i arktisk miljö, förstås. Men titta och håll med om att detta kan kallas för kungligt vackert, ja rent av majestätiskt!

Denna gång är det MAJESTÄTISKT som är påbjudet för att delta i bloggfotokedjan Veckans fönster.
Andra tolkningar av begreppet kan du finna om du klickar här

Copyright Klimakteriehäxan

PS Mina bilder togs i juni 2008, om någon undrar. Och om du också är nyfiken på Svalbard och Ny Ålesund rekommenderar jag att du hänger med Anne Lundberg dit i det här programmet!

Citat om köks-tv

"Att vispa maränger är extremt tråkigt. Att se människor vispa maränger i tv är om möjligt ännu mer bedrövligt."

-Aftonbladets tv-kritiker Cecilia Gustavsson har tittat på en seriepremiär i TV4, "Kockarnas kamp". Jag såg inte programmet, men jag tror att jag förstår precis vad hon menar. Och håller därmed med. Själv har jag nämligen aldrig lyckats med maränger. Nu har jag gett upp - det är ju i alla fall inte precis vad man menar med hälsokost ...

Skakigt

Jag har begått ännu en premiär i mitt liv. Möjligen ska det kallas en invigningsrit. Fast det förutsätter kanske ett visst tvång?

Inte var jag tvungen, men så här när höstmörkret kryper på oss dyker det upp, det där samvetet som undrar varför jag rör så otroligt lite på mig nu för tiden. Promenader i all ära – men det räcker faktiskt inte!

Alltså rustade jag mig med mod, träningskläder och beslutsamhet. Jag gick på zumba. Utan att riktigt veta vad som väntade i den där gympasalen. Det blev, skulle man kunna säga, en skakig start.

En fenomenalt energisprutande och gladlynt människa (ja sådana är de oftast, de där ledarfigurerna) tryckte igång brasilianska låtar och rev loss.

Den enda i gruppen som aldrig tidigare försökt sig på denna tämligen trendiga träningsform var jag. Som naturligtvis hängde med dåligt. Kunde inga ”moves”, måste hela tiden titta på hur ledaren rörde fötter och armar, pröva de nya stegen, kopiera henne efter bästa förmåga.

Det här med latinska rytmer är absolut kul. I alla fall att lyssna på. Jag har prövat att dansa till dem förr, på sambaklubb i Rio de Janeiro och på dansgolv under svart himmel i Nicaragua. Båda de här tillfällena har etsat sig in i mitt minne, av en och samma anledning: jag har varit den enda blonda människan i en stor mörkhårig församling. Det är som att ropa ”Se hit! Kolla på mig!” – ja, det känns så i alla fall. Trots att jag i själva verket helst velat vara totalt osynlig, eftersom min kropp saknar den rätta svängen, inte rör sig alls som de andras. Det syns. Tydligt.

Dit kommer vi förstås också i zumba-övningarna. Vi förväntas skaka på rumpan.

Hur lätt är det? Inte alls, skulle jag vilja hävda. Men ett par meter framför mig på golvet står en tjej, kanske 30+. Hennes bakdel rister så man undrar om den ska lossna. Hur gör hon? Kikar försiktigt runt på fler deltagare. Jo, det skakas, om än inte lika kraftfullt som där, mitt i mitt synfält. Men upp och ner hoppar rumporna. Det ser kul ut.

Då kan jag inte låta bli att undra varför inte jag också kan skaka, jag har ju trots allt betydligt mer att skaka på? Och när jag ruskar så frenetiskt som jag någonsin förmår verkar det vara andra kroppsdelar som påverkas. Delar som inte riktigt vill sluta skaka när resten av gruppen ägnar sig åt något helt annat.

Jag är inte säker på att just zumba ska bli min melodi. Får väl se hur det känns så småningom, när träningsvärken gått över ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema HOBBY

Att pyssla med textilier i alla former är en sorts hobby man inte tröttnar på – vi är många som instämmer i det omdömet, det är alldeles säkert. Och för eventuella tvivlare kan jag bara åberopa den nyligen stängda utställningen ”Hemslöjden” på Liljevalchs konsthall, dit entusiasterna vallfärdat.

Nu var det förvisso inte bara textil slöjd som exponerades, men det var väl ändå merparten av föremålen som åstadkommits med nål och tråd, stickor, knyppeldynor, virknålar och några andra redskap.

Och i skogen fylld av två tusen individuellt utformade löv gick besökarna på vandring. Dessutom kunde löven köpas, på nätauktion. Jag kom minsann över ett, nummer 1044. Idag var det dags för avhämtning. Det visar sig att knappt tre hundra av löven är osålda. Alla de andra har dragit in pengar till Vi-skogen, för det var dit försäljningssumman gick oavkortat (några löv betalades med flera tusen!).

Så i dag när det är tisdag och tisdagstemat stavas HOBBY – vad passar då bättre än att visa vad mitt löv innehöll?! Två textila bilder i collageteknik och broderi. Fyra träd är motivet på den ena. Nu blir de 31 träd i Afrika, eftersom jag betalade 310 kronor. Detta är verkligen vad man kan kalla ”a win-win-situation”!

Andra bilder på HOBBY-temat kan du botanisera bland om du tar den här vägen!

Så här såg "skogen" och bladen ut!

Vill du se fler bilder från utställningen och läsa mer om mina intryck därifrån? Klicka bara på etiketten "handarbete" här nedan så får du upp allt!

Copyright Klimakteriehäxan

I Fredrika Bremers anda

Fredrika Bremer

För några veckor sedan var jag i Skåne, på ett återkommande arrangemang som Fredrika Bremer-förbundet anordnar, i år för fjärde gången. Det heter Apelrydsseminariet och har som syfte att spegla läget kring jämställdheten i Sverige och världen.

Många kloka och spännande kvinnor medverkade (ja några män också) – de olika delseminarierna kan ni se om ni klickar på den här länken.

Alltihop var intressant, men speciellt ett anförande fick mig verkligen att spetsa öronen och – ganska snart – att tappa hakan.

Det är Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt, som pratar om den svenska sexlagstiftningen. Och jag önskar verkligen att många, riktigt många, ska lyssna till vad hon har att säga. Här nedan har ni chansen, bara ett klick bort!

Jag tycker hennes anförande känns lika angeläget som en närbesläktad men ändå helt annorlunda bok jag brukar hävda att det är en medborgerlig plikt att läsa. Det är Majgull Axelssons ”Rosario är död”. Så långt från en feelgoodroman man kan komma, men så viktig! Om du inte läst den är det hög tid!

Copyright Klimakteriehäxan

Bäst badar man naken!

Det verkar som om badsäsongen är oåterkalleligen över.

Vi pratade om sommarens dopp häromdagen. De har faktiskt varit rätt många och härliga, trots allt tal om skitväder, ösregn och tji sommarvärme.

En sak var vi helt överens om: inget bad går upp emot det man tar i Eva- eller Adam-dräkt. Inte för inte är svenskarna berömda för att vara pigga på ”skindipping”. Kanske är vårt rykte som nakenbadare lite överdrivet, men förtjusningen finns där, otvivelaktigt.

-Vi badar alltid nakna, sa en.

-Oj, går det? undrade vi andra som definitivt inte har tillgång till privat strand. Men det har inte hon heller, visar det sig.

-Man har badrock, förstås. Och så sätter man sig på bryggkanten, låter rocken glida av axlarna och sen är det plums och direkt i!

Nog låter det ljuvligt och avundsvärt. Sunt, liksom. Fast lite svårmanövrerat.

-Och ingen glor?

-Det hinner dom inte, och så himla mycket folk är det inte vid den där bryggan heller. Sen får man ju vara lite snabb när man ska upp också förstås – men då ligger ju den goa rocken där och väntar!

De övriga i sällskapet hummar, tänker uppenbart att nästa sommar så kanske …

-Fast jag vill faktiskt inte att nån ska titta om jag ska dyka i utan baddräkt, sa en tjej plötsligt, väldigt bestämt.

Då hade vi andra ett vattentätt motargument: Låt dem titta, det dör den nakne inte av. 

Men man ska väl aldrig missunna en medmänniska en äkta naturupplevelse?

För en sak är säker: Bäst badar man naken. Plums!

Enligt den här rosen borde badsäsongen vara i sin början ... pigga knoppar med långt kvar till blomning, i mitten av september!

Copyright Klimakteriehäxan

Nya turer en lördag på Sandgrund

-Vad säger ni, ska vi åka till Sandgrund?

-Ja, självklart! Kul!

Meningsutbyte en lördag för länge sedan. Och valet var enkelt. Sandgrund var den stora och ganska fina dansrestaurangen i Karlstad. De bästa orkestrarna stod på scenen, maten var god, baren stor och publiken brokig men mestadels ganska ung och mycket dansant. Vi hade alltid kul när vi var där.

Sedan dess har enorma vattenmängder flutit förbi i Klarälven. Något har väl hänt också med den danssugna menigheten, för stället fick till sist slå igen, stod där som ett monument över tider som flytt.

Men i sommar öppnade det igen, fast nu i en helt ny skepnad: som konstgalleri.

Det är den vid det här laget riktigt berömde värmländske akvarellisten Lars Lerin som tagit över det gamla danspalatset för att ställa ut sina verk i sin egen konsthall. Tidigare har han haft ett galleri i Munkfors, men nu alltså flyttat sina prylar till länets huvudstad och dessutom bosatt sig där, tillsammans med sin man, Manoel Marques från Brasilien – en kärlekshistoria som just nu kan ses skildrad på bio i filmen ”För dig naken”. (Filmen kommer snart på SVT.)

Lerin är vid 58 års ålder en äkta kändis. Han har gett ut rader med böcker, han har pratat i Sommar, han har filmats och intervjuats i olika miljöer och hans beundrarskara har ständigt växt.

Själv tog jag mig aldrig till Laxholmen/Munkfors, trots att många uppmanat mig att göra utflykten. Men nu kändes det enklare, bara att återvända till gamla välkända Sandgrund!

Och jag lovar: det var värt besväret. NU tillhör jag fansen. Vilka målningar! Hur är det möjligt att med ”vattenfärger” (ja ursäkta det amatörmässiga uttrycket) åstadkomma allt detta? Lerin har rest över snart sagt hela världen och han har omsatt sina intryck i mängder av målningar, många jättestora, de flesta otroligt detaljrika. Det var en ren njutning att titta, titta, titta.

Lokalen var fantastisk i sin nya dräkt. Jo, entrén var den samma, scenen fanns kvar, jag kunde peka ut var bardisken hade legat, jag visste hur borden stod på den tiden … men nu var allt rymd, luft och ljus. Tavlorna regerade över stora ytor, bara att ströva runt. Det fanns möjlighet att fika också, och i shoppen köpte jag affischer av ingen mindre än Manoel själv. Lägg därtill ytterst anständiga prislappar: 50 för de mindre, 100 kronor för de stora!

Så om du får den gamla frågan:

-Vad säger ni, ska vi åka till Sandgrund? så tycker jag att svaret ska vara:

-Ja, självklart! Kul!

Dansa får vi göra någon annanstans. För nu är det nya turer på Sandgrund.

Vinter i björkskogen. Kylan nyper lite i kinderna på åskådaren.

Gott om utrymme att gå runt och titta - inträdet kostar 80 kronor.

Djur och natur i Lerins tolkning.

Vänd på lådan och du visar en ny akvarell!

Lerins fantastiska bokhylla - varje rygg ett eget litet konstverk!

Fika väntar runt hörnet.

 Copyright Klimakteriehäxan

ANTIKT i Veckans fönster

Kanske kan man kalla det för huvuddelen av en skulptur? För ett huvud är det otvivelaktgt. Hur mycket mer som egentligen hade formats av skulptörens händer och redskap är okänt. Det kan ha varit en kraftfull mansfigur, eller möjligen bara en byst av en skönlockig yngling med ädel profil. I dag skulle han kanske få etiketten "stenhård kille"?

Nu är huvudet allt som finns kvar att se av just det här antika konstföremålet. Men alldeles i närheten finns massor av annat att titta på, för huvudet i fönstret är en del av en fascinerande utställning. Det finns inne på Axel Munthes San Michele i Anacapri på Capri.

Det är med andra ord dags för Veckans Fönster igen. Fler antika fönsterglimtar letar du dig enkelt fram till den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan 

Stövlar för en kavat flicka

En av mitt livs första hjältinnor hette Kajsa Kavat. Hon var en riktigt tuff tjej som klarade allt möjligt som man inte riktigt väntar sig av små flickor. Som till exempel när Kajsas mormor skadade sig och blev sängliggande – samtidigt som det var dags att sälja de hemkokta karamellerna på julmarknaden.

Det var alltså mitt i vintern, snö och kallt. Men Kajsa Kavat bekymrade sig inte om det. Hon tog ”mormors kolossala halmskor på fötterna för att inte få nagelspräck i tårna” och klev i väg. Att hon sålde alla karamellerna på rekordtid minns alla vi som läste, ja slukade, Astrid Lindgrens historia.

Nu var det förvisso halmskor (i mitt minne var de av näver men det visar sig att jag mindes fel) som Kajsa hade på sig, men det är på grund av den där minnesbilden som mina tankar går till henne när jag står framför näverstövlarna med stilettklackar i en monter på utställningen ”Hemslöjden” på Liljevalchs konsthall. Ja, utställningen är stängd, men jag har ju mina bilder kvar!

Stövlarna är en del av ett designprojekt som heter ”Never Say Näver” och har fint flätade skaft över den öppna tån. På de handtäljda träklackarna finns ornament i 23 karats guld, självklart också handmålat. Det är John Lindholm från Björbo som flätat och täljt, men flera personer står bakom skapelsen som fick mig och många andra besökare på utställningens sista dag att fnissa glatt.

Visst är det kul med tokiga skor! De här är säkert lika lite gåvänliga och fotriktiga som en massa andra fotbeklädnader som säljs denna höst.

Men om du blir sugen på just de här stövlarna för att möta den nya modesäsongen gör du nog inget riktigt klokt val, hur kavat du än är. Och för att undvika nagelspräck i tårna är modellen definitivt fel.

Förresten var stövlarna inte ens till salu … men en fröjd för ögat, håll med om det!

Copyright Klimakteriehäxan

Sista semesterdagen

Vaknade strax efter sju. Somnade om, sov ända till halv tio.

Åt långsam frukost i sällskap av tidningarna.

Löste i tur och ordning Nian, sudokun (den svårare) och korsordet på SvD.s kulturdels sista sida.

Surfade lite på datorn.

Pysslade med blommorna på balkongen. Några av dem kan man nästan kalla prunkande fortfarande. Tio små tomater var mogna och klara för skörd.

Såg ett urgammalt avsnitt av ”Vänner” på tv (ytterst originellt eftersom jag i princip aldrig, inte ens på semestern, sätter på burken före klockan 18). Fortfarande väldigt underhållande!

Zappade under reklamen och hamnade mitt i repris av parterapi i SVT. Har svårt att fatta att någon vill sitta där och vända ut och in på sig själv.

Lätt lunch.
Ett tänkt dopp i sjön blåste bort i vad som kanske var höstvind.

Surfade lite på datorn, la tre Spindelharpan och en Kungen – den senare gick ut.

Läste några sidor i en bok.

Kom mot alla odds iväg på bio. Promenerade dit, bra för samvetet, betydelselöst för konditionen. Såg Woody Allens ”Förälskad i Rom”. Inte en av hans bästa filmer, lite spretig men ändå hyggligt underhållande.

Läste ett par bloggar. Funderar över varför jag fortfarande pingar mina inlägg på nyfiken.se, för några läsare kommer inte därifrån längre, inte sedan topplistan togs bort.

Middag: pasta på kvarterskrog, inspirerad av filmen, kanske.

Andra halvan av äppelkakan gjord på egenhändigt hopsamlad fallfrukt smakade utmärkt i dag också.

Somnar snart. För att väckas av klockradion och väderleksrapporten från SMHI strax före sju.

Semestern är slut för den här gången.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema DEFEKT

Ni vet hur man säger: "Rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor". Ett arv från Gustaf Fröding, ur en dikt som heter "Idealism och realism" (strofen börjar med att konstatera att "strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor").

Men det där påståendets sanningshalt beror nog på hur pass sprucket kruset är. För i min fina bruna keramikkruka som jag tyckt så mycket om kan inga blommor längre sättas. Rosorna skulle tvärdö. I golvet for den, med en smäll, och plötsligt var den tudelad. DEFEKT kan den numera kallas, för då stämmer den in på veckans tisdagstema – fler defekta ting ser du här!

Ett citat till rinner upp i min hjärna: "Kära, den är sprucken – kan den lagas mer?". Men då handlade det om en liten tomtegubbes sko, i en dikt av Anna Maria Roos i läseboken "Hem och hembygd i Önnemo", som användes i skolorna i tidigt 1900-tal. Tomten fick sin sko lagad, minsann. Min kruka är bortom räddning.

Copyright Klimakteriehäxan

Nu faller löven

Lång kö sista dagen.

Samiskt bidrag.

Idag faller de, de 2000 löven som utgjort en stor del av jubileumsutställningen på Liljevalchs konsthall i Stockholm i samband med 100-årsfirandet av Svensk hemslöjd.

I går stängdes dörrarna. Jag var en av de där sista-minuten-besökarna, hade inte lyckats komma iväg tidigare trots de bästa ambitioner. Och jag var verkligen inte ensam. Kön ringlade lång hela dagen, en nästan enkönad kö, men enstaka män syntes och åtminstone några besökare hade inte ens fyllt 40 …

För så är det väl ofta numera: slöjd och handarbete aktas inte lika högt i dag som förr, när hantverket var nödvändigt och inte ett mer eller mindre konstnärligt tidsfördriv. De ungdomar som ändå gillar sådan verksamhet finns, men datanördarna och popsnörena är oändligt många fler. Det ena borde inte utesluta det andra, men det gör det nog ändå.

Allt var verkligen inte textil.

Utställningen ”Hemslöjden” var i alla fall jättekul att vandra runt i. Massor av saker att titta på, somligt högst användbart, annat bara galet, fantasifullt och roligt. De många ”löven” av enhetligt format och monterade på ”stammar” hade utformats individuellt av entusiaster runt om i Sverige, den yngste deltagaren 6 år, den äldste 88.

Mängden föremål var faktiskt rent bedövande – var skulle man egentligen fästa blicken? Och hade man en gång sett ett löv som man ville se igen var det omöjligt att hitta tillbaka!

När nu löven plockas ner har de ändå gjort ansenlig nytta. För de flesta var till salu, auktionerades ut på nätet, till ett minipris av 100 kronor. Många såldes, några för flera tusen. Vilket betyder ett ordentligt tillskott till Vi-skogen i Afrika, för dit går alla pengar från försäljningen.

Själv ska jag så småningom hämta hem löv nummer 1044, som jag betalat 310 kronor för, ett bud som jag lade när mindre än en minut återstod av auktionen! En usel lön för jobbet som upphovskvinnan Ulla Lönnqvist lagt ner på fint broderi. Men ändå en afrikansk liten dunge! 

Väldigt mycket att titta på!

Ett av mina favoritlöv. 

Klassiskt "svartstick" i rött garn.

Det var en gång en kofta ...

När nu den gamla glödlampan är på väg att utrotas - vad kan man ha dem till? Konst, kanske? 

Tovad ull var ett flitigt använt material, fåglar ett vanligt motiv.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens outfit - eller ...?

Modebloggare lägger ofta ut bilder på sig själva för att visa hur de väljer att klä sig dag efter dag, det har jag förstått utan att följa någon.
Men man måste väl kunna visa andras klädsel som "dagens outfit" - inte bara plåta de egna plaggen?

Här har ni två stassar att välja på, fångade på sista dagen av utställningen "Hemslöjd" på Liljevalchs, dit jag faktiskt tog mig så där i sista minuten (igår). Återkommer med rapport därifrån. Men tills dess: håll till godo med dagens outfit. Ni får till och med två att välja på, en från själva utställningen och en i publiken.

Denna besökare på hemslöjdsutställningen var iförd en egen skapelse: fleecetunika med osynliga sidofickor. Tyget hade hon hittat när barntyger reades ut. Och till "fint" har hon samma modell fast i annat tyg - inalles har hon hittills sytt fem plagg i samma modell som, enligt hennes påpekande, döljer eventuell badring och till och med kan tillåta en bh-fri dag för den som råkar vara lagd åt det hållet ... 

En annan sorts klänning. Materialet som Hanna Björklund Olsson från Dalarna använt är gamla läskburkar! Den som hade lust (och kanske en kropp i rätt storlek) hade chansen att slå till. Pris: 7000 kronor. Men då fick man inte bara en klänning, man fick ett konstverk också!

Copyright Klimakteriehäxan

September är här

Det har plötsligt gått och blivit september. Ja, det var visserligen väntat. Men på månadens första dag sken sommarsolen varmt från en blå himmel. Enstaka vita moln seglade där uppe. Sjön låg nästan spegelblank. Surrande humlor avbröt ideligen sin flygtur för en snabb landning på ett tilldragande kronblad.

Efter att ha plockat lite kantareller behövde jag svalkas av. Vattnet känns inte kallt ens när de känsliga knävecken ska under ytan. Simturen är fantastisk. Mina armtag gör de för dagen största vågorna – och jag rör mig "majestätiskt", alltså sakta, i vattnet, så ni förstår att det inte handlar om stora svall.

Att soltorka efter ett dopp är också det en njutning. En ny liten sjö bildas runt mina fötter. En nyfiken fjäril närmar sig, men tvingas konstatera att här finns inget att hämta av intresse. Några meter bort rodnar lingonen. Om bara någon dag kommer deras färg att ha djupnat, smaken intensifierats. Men då är jag inte här. Får plocka mina lingon på torget, i år igen. Och det är jag nöjd med, tro inget annat!

Faktum är att jag alltid avskytt att plocka lingon. Omgiven av surrande och bitande insekter ska man försöka få in rytmen med bärplockaren: svepande, bestämda tag i riset, liter efter liter med bär i korgen. Jag lyckades  aldrig på den tiden när man var tvungen att ge sig ut i lingonskogen – vi hade en dags "lingonlov" från skolan, varje unge skulle ha med sig en viss mängd bär till skolbespisningens sylt under läsåret! Misstänker att mamma plockade mina, medan jag sur och grinig satt på en tuva och dödade mygg. Men det där har jag förträngt. Förhoppningsvis hon också.

Medan solen smeker mina torkande axlar ser jag, att lövträdens kronor faktiskt börjar stöta i gult, ja till och med en aning av rött går att ana.
Tvingas tänka att jag nog tagit årets sista sommardopp.
Naken under frottérocken lämnar jag stranden. Har fortfarande några sandkorn mellan tårna.
Kanske plockar någon annan lingonen om några dagar, då när de är riktigt röda.

Copyright Klimakteriehäxan