Länge höll jag emot. Kämpade faktiskt riktigt duktigt.
Hade, tyckte jag själv i alla fall, vattentätt argument: Om jag inte är på jobbet och inte svarar i telefonen hemma, då är det helt enkelt inte meningen att man ska få tag på mig. Jag vägrade helt enkelt mobiltelefon.
Men det där var förstås några år sedan. Vem som helst fattar ju att jag inte kunde fortsätta att tillhöra en starkt avvikande grupp, den som inte åtminstone i teorin var nåbar överallt, när som helst.
Det har hänt mycket på de 50 år som gått sedan den första så kallat bärbara telefonen såg dagens ljus. Då vägde den 40 kilo och var en teknisk landvinning vars framtid ingen säkert kunde förutspå.
Idag heter det inte längre mobiltelefon utan mobil rätt och slätt, sedan utvecklingen har fixat det så att man numera kan stoppa såväl tv som mailbox, kamera, radio, mp3-spelare och en massa annat i fickan, alltihop sammanpressat i mobilen.
Mobilen har också blivit en sorts trygghetsförsäkring för både unga och gamla. Barn får egen mobil allt längre ner i åldrarna. Med den kan de slå larm om något otäckt händer, via den kan man få tag i barnet och påminna om att middagen står på bordet, via den kan man förvissa sig om att ungen fortfarande är i livet om än inte exakt på den plats man trodde.
Min mamma sätter på mobilen när hon sätter sig själv i bilen. Skulle det bli punktering, skulle hon halka av vägen så finns hjälpen i handväskan. Ett SMS kan ersätta ett mer tidskrävande samtal, ett MMS kan visa farmor hur barnbarnet plötsligt tagit sina första steg.
Numera går inte heller jag ut utan mobil. Dock försöker jag minimera ringandet, för jag tycker att vi i största allmänhet ringer i mesta laget. Ni vet, man meddelar att man är hemma om fem minuter, att bussen befinner sig strax utanför Gnesta, att tåget är två minuter sent. Sällan särskilt viktiga upplysningar – och vi klarade det ju förr, även om det är lite svårt att minnas hur! Och att allt högljutt pratande kan uppfattas som störande, det råder det inga tvivel om. Nu är det inte bara tågen som har telefonfria kupéer, även i bussarna har mobilanvändarna förpassats bakåt, tillsammans med pälsdjuren, allt för att allergikerna inte ska drabbas.
Under oktober månad ska nu mobilens 50-årsdag högtidlighållas med diverse jippon. Födelsedagsfirandet kan med fördel förevigas med den inbyggda kameran – en av de få extra finesser jag orkat lära mig hur den fungerar, i alla fall hjälpligt. Jag skulle ju kunna hamna i den klassiska situationen: ”0m du fått det på band kan du få pengar i hand” (If you get it on tape, you can get it in cash), ni vet.
Och när man hör att det 1956 fanns nitton mobiltelefoner i Stockholm och åtta i Göteborg, då inser man att tiden går. Att mobilen tillhör de ting som växt och krympt mest.
Den första riktigt bärbara så kallade ficktelefonen kom 1987 och vägde ”bara” ett kilo. Kostade dessutom 30 000 kronor.
Låt oss berätta det för våra barn. De kommer knappt att tro oss, tro mig!
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, september 30, 2006
tisdag, september 26, 2006
Gamla böcker också värda en mässa!
PS TILL BOKMÄSSAN
Efter utflykten till böckernas värld, så som den framstår i koncentrerad form på bokmässan i Göteborg, är det ett och annat som dröjer sig kvar.
Till exempel beklagar jag djupt att jag inte tog mig till seminariet med Jung Chang, som skulle berätta om sin bok om Mao. Hennes första bok om Kina, ”Vilda svanar”, tycker jag var jättebra och nyttig läsning. Den ger ordet kulturrevolution – som väl kan låta ganska positivt i många öron om man är väldigt ung eller inte direkt tänker på den röda Östern – en eller rent av flera nya dimensioner. Man kan hoppas att hennes nya läsare som fångas in av Mao-boken också tar den gamla.
En annan bok som jag kom att tänka på är ”Vindspejare”, trots att den har några år på nacken. Det var Agneta Pleijels skönlitterära debut en gång i tiden, en historia om hennes egen släkt som har rötter i Java. I år skriver Pleijel igen om folk hon är lite släkt med, och den nya romanen, först i en serie om tre, har jag inte läst. Men den gamla vill jag gärna rekommendera.
Jan Guillous ”Madame Terror” har vi i huset men jag har inte hunnit med den (heller) än. Hans gamla agenthistorier har jag inte läst. Försökte en gång men gav upp efter några kapitel med Hamilton – han var för mycket karl för mig. Sedan gav jag första Arn-boken en chans, men det gick inte.
Vilket inte hindrar att ur författarens gamla produktion finns två höjdare: uppväxtskildringen ”Ondskan” (förstås) och ”Det stora avslöjandet”.
Fler svenska godingar från förr som alla borde läsa – och det är näsduksvarning på samtliga, fast av olika skäl:
”Den allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg. En sådan kärleksroman skrivs inte varje århundrade.
”Rosario är död” av Majgull Axelsson. Tyvärr inte fiction. Om barn som utnyttjas av vuxna.
”Sol över torpet” av Barbro Alving. Bara ett exempel taget ur högen, hon skrev tidsbilder i reportage- och kåseriform som fortfarande roar och oroar femtio år efter att de skrevs.
”Samuel August i Sevedstorp och Hanna i Hult” av Astrid Lindgren. Har jag redan tjatat om den? En sådan kärleksskildring skrivs inte heller varje århundrade – den här handlar om Astrids föräldrar och lär ligga mycket nära verkligheten.
Jag var på ett seminarium om det så omdebatterade fenomenet litteraturkanon. Danskarna på podiet var ganska nöjda, men ingen i publiken räckt upp handen när man frågade om det vore bra med en svensk.
Men hallå - har vi inte redan en kanon (fast den inte kallas så) i praktiken i skolan? En som borde utökas med mina ovanstående höjdare då, förstås.
Gamla böcker borde få en egen mässa.
Copyright Klimakteriehäxan
Efter utflykten till böckernas värld, så som den framstår i koncentrerad form på bokmässan i Göteborg, är det ett och annat som dröjer sig kvar.
Till exempel beklagar jag djupt att jag inte tog mig till seminariet med Jung Chang, som skulle berätta om sin bok om Mao. Hennes första bok om Kina, ”Vilda svanar”, tycker jag var jättebra och nyttig läsning. Den ger ordet kulturrevolution – som väl kan låta ganska positivt i många öron om man är väldigt ung eller inte direkt tänker på den röda Östern – en eller rent av flera nya dimensioner. Man kan hoppas att hennes nya läsare som fångas in av Mao-boken också tar den gamla.
En annan bok som jag kom att tänka på är ”Vindspejare”, trots att den har några år på nacken. Det var Agneta Pleijels skönlitterära debut en gång i tiden, en historia om hennes egen släkt som har rötter i Java. I år skriver Pleijel igen om folk hon är lite släkt med, och den nya romanen, först i en serie om tre, har jag inte läst. Men den gamla vill jag gärna rekommendera.
Jan Guillous ”Madame Terror” har vi i huset men jag har inte hunnit med den (heller) än. Hans gamla agenthistorier har jag inte läst. Försökte en gång men gav upp efter några kapitel med Hamilton – han var för mycket karl för mig. Sedan gav jag första Arn-boken en chans, men det gick inte.
Vilket inte hindrar att ur författarens gamla produktion finns två höjdare: uppväxtskildringen ”Ondskan” (förstås) och ”Det stora avslöjandet”.
Fler svenska godingar från förr som alla borde läsa – och det är näsduksvarning på samtliga, fast av olika skäl:
”Den allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg. En sådan kärleksroman skrivs inte varje århundrade.
”Rosario är död” av Majgull Axelsson. Tyvärr inte fiction. Om barn som utnyttjas av vuxna.
”Sol över torpet” av Barbro Alving. Bara ett exempel taget ur högen, hon skrev tidsbilder i reportage- och kåseriform som fortfarande roar och oroar femtio år efter att de skrevs.
”Samuel August i Sevedstorp och Hanna i Hult” av Astrid Lindgren. Har jag redan tjatat om den? En sådan kärleksskildring skrivs inte heller varje århundrade – den här handlar om Astrids föräldrar och lär ligga mycket nära verkligheten.
Jag var på ett seminarium om det så omdebatterade fenomenet litteraturkanon. Danskarna på podiet var ganska nöjda, men ingen i publiken räckt upp handen när man frågade om det vore bra med en svensk.
Men hallå - har vi inte redan en kanon (fast den inte kallas så) i praktiken i skolan? En som borde utökas med mina ovanstående höjdare då, förstås.
Gamla böcker borde få en egen mässa.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, september 25, 2006
Hummertider och landkrabbor
I dag var det premiär för hummerfisket.
I fjol sammanföll denna högtidsdag med bokmässan på något vis, och innan jag for till Göteborg hade jag läst i tidningen att det var mycket god tillgång på hummer och att man därför kunde räkna med mycket bra priser på detta läckra skaldjur i svenskfångad version.
Eftersom jag är född optimist trodde jag på det där och begav mig till Feskekörka.
Tittade efter hummer, såg ostron, räkor, krabba, musslor och en massa fiskar, men de vackra klarröda humrarna syntes inte.
Tog ett varv till.
Nej, ingenting.
Tänkte gå min väg men ångrade mig och frågade killen bakom disken om han verkligen inte hade någon hummer alls? Kanske var den redan slut, nu när den var så billig?
Blicken jag fick var nedlåtande eller möjligen, i vänlig tolkning, förlåtande.
-Ser du inte humrarna? sa han.
Jag skakade på huvudet.
Då lyfte han upp ett kolsvart monster som låg framför min näsa.
En jättehummer. Fast ännu inte kokt.
Hummern jabbade lätt åt mitt håll med en enorm klo, som tur var hopsnörd med ett rejält gummiband.
-Detta, lella damen, sa fiskarkillen, detta är en hummer. Du har la aldrig sett en sån förr?
Han la den i min hand. Den var tung, måste ha vägt uppåt två kilo. Då pep jag fram en liten fråga till, den om kilopriset, det som enligt tidningen skulle vara så förmånligt?
Jag är inte säker på att jag minns rätt, men jag tror att summan han nämnde låg någonstans kring 800 kronor kilot.
Bara att lägga tillbaka monstret i disken, tacka och gå – ja, även om den hade varit billig hade jag inte köpt, skulle väl inte klara av att slänga den i en gryta... om jag nu hade kunnat uppbringa något så stort i kokkärlsväg...
Femtio meter bort från Feskekörkans dörr kom jag på vad jag skulle ha sagt.
-Då ska jag be att få två hekto.
160 spänn hade jag väl haft råd med.
Kanske hade jag då fått ett litet leende åtminstone – från en riktig fiskarkille till en äkta landkrabba.
Copyright Klimakteriehäxan
I fjol sammanföll denna högtidsdag med bokmässan på något vis, och innan jag for till Göteborg hade jag läst i tidningen att det var mycket god tillgång på hummer och att man därför kunde räkna med mycket bra priser på detta läckra skaldjur i svenskfångad version.
Eftersom jag är född optimist trodde jag på det där och begav mig till Feskekörka.
Tittade efter hummer, såg ostron, räkor, krabba, musslor och en massa fiskar, men de vackra klarröda humrarna syntes inte.
Tog ett varv till.
Nej, ingenting.
Tänkte gå min väg men ångrade mig och frågade killen bakom disken om han verkligen inte hade någon hummer alls? Kanske var den redan slut, nu när den var så billig?
Blicken jag fick var nedlåtande eller möjligen, i vänlig tolkning, förlåtande.
-Ser du inte humrarna? sa han.
Jag skakade på huvudet.
Då lyfte han upp ett kolsvart monster som låg framför min näsa.
En jättehummer. Fast ännu inte kokt.
Hummern jabbade lätt åt mitt håll med en enorm klo, som tur var hopsnörd med ett rejält gummiband.
-Detta, lella damen, sa fiskarkillen, detta är en hummer. Du har la aldrig sett en sån förr?
Han la den i min hand. Den var tung, måste ha vägt uppåt två kilo. Då pep jag fram en liten fråga till, den om kilopriset, det som enligt tidningen skulle vara så förmånligt?
Jag är inte säker på att jag minns rätt, men jag tror att summan han nämnde låg någonstans kring 800 kronor kilot.
Bara att lägga tillbaka monstret i disken, tacka och gå – ja, även om den hade varit billig hade jag inte köpt, skulle väl inte klara av att slänga den i en gryta... om jag nu hade kunnat uppbringa något så stort i kokkärlsväg...
Femtio meter bort från Feskekörkans dörr kom jag på vad jag skulle ha sagt.
-Då ska jag be att få två hekto.
160 spänn hade jag väl haft råd med.
Kanske hade jag då fått ett litet leende åtminstone – från en riktig fiskarkille till en äkta landkrabba.
Copyright Klimakteriehäxan
VM i sudoku
Det är dags för världsmästerskap i suduko på nätet, för allra första gången.
Och jag har fått en personlig inbjudan att delta.
Vad sägs om det?
Jag tycker mig höra applåderna, om än på avstånd. Tack!
Tänk ändå – att bli ombedd att ställa upp i ett VM!
Men det låter förstås betydligt häftigare än vad det är.
För ett år sedan anordnade Svenska Dagbladet det första svenska mästerskapet i konsten att lösa sådana där japanska sifferpussel. Och eftersom jag tidigt blev rejält biten av den där flugan tvekade jag inte, utan loggade glatt in på tävlingssajten och satte igång.
Det skulle gå fort, det var tanken.
Den som löste flest sudoku på en timme vann.
Tävlingsnerverna väcktes. Men jag fastnade totalt redan vid andra spelplanen. Jag är en noggrann sudoku-lösare, kollar alltså steg för steg att jag inte dubblerat eller glömt någon siffra. Vilket är bra för att minimera de där retfulla ögonblicken när man har två rutor kvar och alltihop visar sig vara fel. Men i tävlingssammanhang är sådan noggrannhet förmodligen bara ett hinder.
Jag var naturligtvis inte snabb nog, långt därifrån. Kom inte ens vidare till andra omgången.
Vann SM gjorde en då 16-årig kille, Hans Edward Gennow från Sollentuna, som antagligen vid första ögonkastet såg hur alltihop skulle bli och sedan bara hade att fylla i de tomma rutorna.
Den som nu kvalar in till VM-finalen får åka till London och satsa på slutseger den 15 oktober.
Vägen dit är inte spikrak – den här gången handlar det inte bara om att vara snabb, man tävlar också med andra som håller på med exakt samma spelplan samtidigt, det kallas MultiPlay och gör saken ännu mera stressig.
Själv tackar jag så mycket för invitationen (den gick ut till alla som ställde upp i fjol), men tyvärr kan ni nog inte räkna med mig bland den halva miljon deltagare man räknar med ska ställa upp.
För en gångs skull erkänner jag mig slagen på förhand.
Copyright Klimakteriehäxan
Och jag har fått en personlig inbjudan att delta.
Vad sägs om det?
Jag tycker mig höra applåderna, om än på avstånd. Tack!
Tänk ändå – att bli ombedd att ställa upp i ett VM!
Men det låter förstås betydligt häftigare än vad det är.
För ett år sedan anordnade Svenska Dagbladet det första svenska mästerskapet i konsten att lösa sådana där japanska sifferpussel. Och eftersom jag tidigt blev rejält biten av den där flugan tvekade jag inte, utan loggade glatt in på tävlingssajten och satte igång.
Det skulle gå fort, det var tanken.
Den som löste flest sudoku på en timme vann.
Tävlingsnerverna väcktes. Men jag fastnade totalt redan vid andra spelplanen. Jag är en noggrann sudoku-lösare, kollar alltså steg för steg att jag inte dubblerat eller glömt någon siffra. Vilket är bra för att minimera de där retfulla ögonblicken när man har två rutor kvar och alltihop visar sig vara fel. Men i tävlingssammanhang är sådan noggrannhet förmodligen bara ett hinder.
Jag var naturligtvis inte snabb nog, långt därifrån. Kom inte ens vidare till andra omgången.
Vann SM gjorde en då 16-årig kille, Hans Edward Gennow från Sollentuna, som antagligen vid första ögonkastet såg hur alltihop skulle bli och sedan bara hade att fylla i de tomma rutorna.
Den som nu kvalar in till VM-finalen får åka till London och satsa på slutseger den 15 oktober.
Vägen dit är inte spikrak – den här gången handlar det inte bara om att vara snabb, man tävlar också med andra som håller på med exakt samma spelplan samtidigt, det kallas MultiPlay och gör saken ännu mera stressig.
Själv tackar jag så mycket för invitationen (den gick ut till alla som ställde upp i fjol), men tyvärr kan ni nog inte räkna med mig bland den halva miljon deltagare man räknar med ska ställa upp.
För en gångs skull erkänner jag mig slagen på förhand.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, september 24, 2006
Att vistas i Göteborg
Vad är det man MÅSTE göra när man besöker Göteborg?
Jo:
Man ska strosa längs Avenyn.
Man ska äta räkor.
Man ska dra minst en Göteborgsvits.
Man ska ha hamnat i åtminstone en regnskur.
Men:
Man ska inte försöka prata göteborgska.
Man ska inte säga något elakt om Göran Johansson.
Man ska inte påstå att stan ligger på Sveriges baksida, framför allt inte om man själv bor i Stockholm.
Man ska inte ta emot kokain som erbjuds gratis på toan på en innekrog.
Nu har jag gått efter regelboken – möjligen har jag syndat lite vad det gäller det där med att prata Kålle å Ada-dialekt. Förlåt.
Då så.
Då kan jag åka hem.
Tack för den här gången!
Copyright Klimakteriehäxan
Jo:
Man ska strosa längs Avenyn.
Man ska äta räkor.
Man ska dra minst en Göteborgsvits.
Man ska ha hamnat i åtminstone en regnskur.
Men:
Man ska inte försöka prata göteborgska.
Man ska inte säga något elakt om Göran Johansson.
Man ska inte påstå att stan ligger på Sveriges baksida, framför allt inte om man själv bor i Stockholm.
Man ska inte ta emot kokain som erbjuds gratis på toan på en innekrog.
Nu har jag gått efter regelboken – möjligen har jag syndat lite vad det gäller det där med att prata Kålle å Ada-dialekt. Förlåt.
Då så.
Då kan jag åka hem.
Tack för den här gången!
Copyright Klimakteriehäxan
Gott och blandat: tugg från bokmässan
Poeten och Dala-Demokraten Göran Greider satsade på ett 300 kaloriers mellanmål. Han tog sig nämligen ett rejält wienerbröd till kaffet mellan bokrundorna.
-Det där borde tamejfan ingå i inträdesbiljetten!
Sliten bokfantast tittar på dem som betalat 160 kronor för avslappnande mäss-massage.
Mat-Tina har en ny bok att sälja. Det gör hon i trendriktig utstyrsel. Sitt präktiga förkläde har hon bytt ut mot korta shorts med slag och till det grova svarta spetsstrumpor. ”Mums för män” kanske blir hennes nästa bok?
I den branschen och långt från förklädena verkar Unni Drougge finnas. Hon kom till seminarium om sex klädd i stickad ullmössa, jacka med pälskrage, skärp (förstås), kilklackade stövlar med extra knästrumpor i och så naturligtvis de trendriktiga shortsen. Som krona på verket ett stort silverkors i grov kedja runt halsen. Ett hett tips: hon frös inte, men hon var väldigt inne. Ute var det klar sol och +25, inomhus också rejält svettigt, som vanligt. Vi andra hade långt till vintergarderoben.
Nytt ord från ovan nämnda seminarium: pegging. När kvinnor utövar analsex på en man med hjälp av en löspenis, ej att förväxla med homosex.
Kom sen inte och säg att man inte lär sig saker på bokmässan
Carolina Gynning, som också ville signera böcker, hade satsat på helsvart och höghalsat. Ingen stod i kö, men det kan ju också ha berott på att hon skrämde bort kunderna med att tugga tuggummi å det allra våldsammaste.
”Tandoori-älgen” heter en annan roman med viss anknytning till mat, bl a genom de indiska kryddor som är en del av Zac O´Yeah´s vardag sedan han flyttade från Sverige till Indien för några år sedan. Där drömmer han också om att laga älgkött med tandoori-touch.
En herre i sötsaksbranschen dukar upp färsk lakrits och väntar på kunder som åtminstone för tillfället är mer sugna på godis än på sex..
-Sålde bara 400 meter lakritssnören första dan. Hoppas det blir bättre i helgen.
Söt kan man väl också kallas den västsvenska deckardrottningen Camilla Läckberg, i rovdjursfläckig klänning, evigt modernt. Lasse Åberg, däremot, var klädd som jag tror att han och Lars Norén alltid är: svarta byxor, svart polo.
-Boken slutar i allmän slakt – nu är det meningen att ni ska köpa den och kolla hur.
Lena Andersson vill ha fler läsare till ”Duck City” som handlar om hur en hel nation är på väg att äta ihjäl sig..
En ung man försöker pruta över kafédisken.
-På Ullevi i går kostade kaffe och macka tjuge spänn. Hur i helsicke kan ni ta så mycket mer?
-En massa författare gnäller och klagar över hur jobbigt och problemfyllt det är att skriva. Då är det väl bara att lägga av, eller hur?
Mikael Niemi efter Norstedts förlagsmiddag. Själv har han alltid roligt när han skriver.
Mässans billigaste böcker kostar mindre än en flaska vatten. En av dem var Bert Karlssons ”Mitt liv som Bert”. Pris: 15 kronor. Och då kunde man få den signerad också.
Mathållningen på mässgolvet har förvisso sina begränsningar..
-Asså, glass och sura karameller till lunch, det var kanske inte så smart, va?
-Ta ett äpple då, det är gratis.
Två onödiga damer sjunker ner med kaffekoppar på var sin stol, syn- och hörbart lättade.
-Den där toalettvagnen var ju riktigt fin, inte ett dugg som en vanlig baja-maja!
-Du jag hade accepterat vilket skittunna som helst i det läget. Måste ha varit minst tjugo kärringar före mej i kön.
Copyright Klimakteriehäxan
-Det där borde tamejfan ingå i inträdesbiljetten!
Sliten bokfantast tittar på dem som betalat 160 kronor för avslappnande mäss-massage.
Mat-Tina har en ny bok att sälja. Det gör hon i trendriktig utstyrsel. Sitt präktiga förkläde har hon bytt ut mot korta shorts med slag och till det grova svarta spetsstrumpor. ”Mums för män” kanske blir hennes nästa bok?
I den branschen och långt från förklädena verkar Unni Drougge finnas. Hon kom till seminarium om sex klädd i stickad ullmössa, jacka med pälskrage, skärp (förstås), kilklackade stövlar med extra knästrumpor i och så naturligtvis de trendriktiga shortsen. Som krona på verket ett stort silverkors i grov kedja runt halsen. Ett hett tips: hon frös inte, men hon var väldigt inne. Ute var det klar sol och +25, inomhus också rejält svettigt, som vanligt. Vi andra hade långt till vintergarderoben.
Nytt ord från ovan nämnda seminarium: pegging. När kvinnor utövar analsex på en man med hjälp av en löspenis, ej att förväxla med homosex.
Kom sen inte och säg att man inte lär sig saker på bokmässan
Carolina Gynning, som också ville signera böcker, hade satsat på helsvart och höghalsat. Ingen stod i kö, men det kan ju också ha berott på att hon skrämde bort kunderna med att tugga tuggummi å det allra våldsammaste.
”Tandoori-älgen” heter en annan roman med viss anknytning till mat, bl a genom de indiska kryddor som är en del av Zac O´Yeah´s vardag sedan han flyttade från Sverige till Indien för några år sedan. Där drömmer han också om att laga älgkött med tandoori-touch.
En herre i sötsaksbranschen dukar upp färsk lakrits och väntar på kunder som åtminstone för tillfället är mer sugna på godis än på sex..
-Sålde bara 400 meter lakritssnören första dan. Hoppas det blir bättre i helgen.
Söt kan man väl också kallas den västsvenska deckardrottningen Camilla Läckberg, i rovdjursfläckig klänning, evigt modernt. Lasse Åberg, däremot, var klädd som jag tror att han och Lars Norén alltid är: svarta byxor, svart polo.
-Boken slutar i allmän slakt – nu är det meningen att ni ska köpa den och kolla hur.
Lena Andersson vill ha fler läsare till ”Duck City” som handlar om hur en hel nation är på väg att äta ihjäl sig..
En ung man försöker pruta över kafédisken.
-På Ullevi i går kostade kaffe och macka tjuge spänn. Hur i helsicke kan ni ta så mycket mer?
-En massa författare gnäller och klagar över hur jobbigt och problemfyllt det är att skriva. Då är det väl bara att lägga av, eller hur?
Mikael Niemi efter Norstedts förlagsmiddag. Själv har han alltid roligt när han skriver.
Mässans billigaste böcker kostar mindre än en flaska vatten. En av dem var Bert Karlssons ”Mitt liv som Bert”. Pris: 15 kronor. Och då kunde man få den signerad också.
Mathållningen på mässgolvet har förvisso sina begränsningar..
-Asså, glass och sura karameller till lunch, det var kanske inte så smart, va?
-Ta ett äpple då, det är gratis.
Två onödiga damer sjunker ner med kaffekoppar på var sin stol, syn- och hörbart lättade.
-Den där toalettvagnen var ju riktigt fin, inte ett dugg som en vanlig baja-maja!
-Du jag hade accepterat vilket skittunna som helst i det läget. Måste ha varit minst tjugo kärringar före mej i kön.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, september 23, 2006
Uppsnappat på bokmässan
-Jag fick hotell i Mölndal eller Kungsbacka, det var bara att välja!
Suck från sent inbokad mässbesökare från Stockholm.
-Journalistik är för mig på liv och död.
Mustafa Can, prisbelönt grävande reporter och författare.
-Gud, jag är käääär i den där Jonas Hassen Kemiri.
Journalistsuck när en författarintervju just tagit slut.
-Det som är svartvitt i mina romaner är inte svartvitt utan en längtan efter grått.
Acko Sahlberg, finlandssvensk författare med ”Mysteriet i Eklunden” som senaste alster.
Två damer i 60-årsåldern har sett Cynthia Lennon, John Lennons första fru, signera sin bok ”John”, som just kommit ut på svenska.
-Usch så gammal hon såg ut!
-Ja då är allt den där Yoko Ono bra mycket fräschare. Fast hon är visst ännu äldre?
-Ja men hon var ju yngre då.
-Det var väl Cynthia också?
-I dag är distansmoralen hög men närhetsmoralen låg – man älskar sälar på Grönland men vill inte jobba i äldrevården.
Owe Wikström, präst, professor i religionspsykologi, författare till bl a ”Långsamhetens lov” som blev en storsäljare när den kom för några år sedan-
-Det verkade mycket bättre att vara doktor än att vara patient.
PC Jersild om hur han kom in på läkarbanan, innan han blev författare.
-Det där borde tamejfan ingå i inträdesbiljetten!
Sliten bokfantast tittar på dem som betalat 160 kronor för avslappnande mäss-massage.
Karin Söder, ordförande i Selma Lagerlöf-sällskapet, talar om Nils Holgersson som Sveriges äldsta tonåring – han fyller 100.
-Ja nån måste ju gå om Lill-Babs nån gång, fnyser en dam som knappt bromsar in vid Selma-montern.
-Vad är det för skillnad på att träffa den rätte och attraktion?
Publikfråga till Benny Rosenqvist, synsk expert på kärlek. Hans svar kom snabbt:
-Det sitter på olika ställen, ju.
-Den som mördar med billiga metoder och utan uniform är terrorist, men har man blå uniform och dyra vapen är man det inte.
Jan Guillou, aktuell med ”Madame Terror”, om hur man definierar terrorister.
Mikael Niemi poserar för fotograf mitt i vimlet utanför Gothia Towers. Men om bokmässan legat så att den krockat med älgjakten skulle han inte ha kommit. Den asvtår han inte för något.
Björn Ranelid hörde jag inte säga något, men att se honom var nog.
Iklädd ett tajt svart och djupt ringat linne signerade han en bok medan bi- och triceps och eventuella andra -cepsar spelade under hans solbrända hud. Det drog i alla fall blickarna från den berömda Läppen.
Copyright Klimakteriehäxan
Suck från sent inbokad mässbesökare från Stockholm.
-Journalistik är för mig på liv och död.
Mustafa Can, prisbelönt grävande reporter och författare.
-Gud, jag är käääär i den där Jonas Hassen Kemiri.
Journalistsuck när en författarintervju just tagit slut.
-Det som är svartvitt i mina romaner är inte svartvitt utan en längtan efter grått.
Acko Sahlberg, finlandssvensk författare med ”Mysteriet i Eklunden” som senaste alster.
Två damer i 60-årsåldern har sett Cynthia Lennon, John Lennons första fru, signera sin bok ”John”, som just kommit ut på svenska.
-Usch så gammal hon såg ut!
-Ja då är allt den där Yoko Ono bra mycket fräschare. Fast hon är visst ännu äldre?
-Ja men hon var ju yngre då.
-Det var väl Cynthia också?
-I dag är distansmoralen hög men närhetsmoralen låg – man älskar sälar på Grönland men vill inte jobba i äldrevården.
Owe Wikström, präst, professor i religionspsykologi, författare till bl a ”Långsamhetens lov” som blev en storsäljare när den kom för några år sedan-
-Det verkade mycket bättre att vara doktor än att vara patient.
PC Jersild om hur han kom in på läkarbanan, innan han blev författare.
-Det där borde tamejfan ingå i inträdesbiljetten!
Sliten bokfantast tittar på dem som betalat 160 kronor för avslappnande mäss-massage.
Karin Söder, ordförande i Selma Lagerlöf-sällskapet, talar om Nils Holgersson som Sveriges äldsta tonåring – han fyller 100.
-Ja nån måste ju gå om Lill-Babs nån gång, fnyser en dam som knappt bromsar in vid Selma-montern.
-Vad är det för skillnad på att träffa den rätte och attraktion?
Publikfråga till Benny Rosenqvist, synsk expert på kärlek. Hans svar kom snabbt:
-Det sitter på olika ställen, ju.
-Den som mördar med billiga metoder och utan uniform är terrorist, men har man blå uniform och dyra vapen är man det inte.
Jan Guillou, aktuell med ”Madame Terror”, om hur man definierar terrorister.
Mikael Niemi poserar för fotograf mitt i vimlet utanför Gothia Towers. Men om bokmässan legat så att den krockat med älgjakten skulle han inte ha kommit. Den asvtår han inte för något.
Björn Ranelid hörde jag inte säga något, men att se honom var nog.
Iklädd ett tajt svart och djupt ringat linne signerade han en bok medan bi- och triceps och eventuella andra -cepsar spelade under hans solbrända hud. Det drog i alla fall blickarna från den berömda Läppen.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, september 22, 2006
Exfruns bok om Lennon – nu på svenska
En publikdragare på årets bokmässa är Cynthia Lennon, John Lennons första fru. Hon har lämnat sitt hem på Mallorca och kommit till Göteborg för att sälja den svenska översättningen av ”John”, den bok hon skrivit om sitt liv med Beatles-stjärnan.
Han bytte ut henne mot Yoko Ono, lämnade ungdomskärleken och deras gemensamme son Julian att klara sig själva.
Cynthias bok kom vältajmat ut lagom till 25-årsdagen av mordet på John Lennon, men här i Sverige väckte den inget större intresse – då. Nu dyker hon upp i såväl tv som tidningar.
Men visst vet du var du läste om hennes bok först?
Jo chansen är stor att du gjorde det här!
Copyright Klimakteriehäxan
Han bytte ut henne mot Yoko Ono, lämnade ungdomskärleken och deras gemensamme son Julian att klara sig själva.
Cynthias bok kom vältajmat ut lagom till 25-årsdagen av mordet på John Lennon, men här i Sverige väckte den inget större intresse – då. Nu dyker hon upp i såväl tv som tidningar.
Men visst vet du var du läste om hennes bok först?
Jo chansen är stor att du gjorde det här!
Copyright Klimakteriehäxan
En natt för en tusenlapp (drygt)
Bor på ett hotell i centrala Göteborg med rangerbangården inom syn- och hörhåll. Just mitt rum har fel på luftkonditioneringen. 3-glasfönstren tillåter inte minsta luftinsläpp. Det är varmt.
Fick låna en bordsfläkt i receptionen – att byta rum är otänkbart, Göteborg är fullbokat.
Somnade som en stock till fläktens monotona surrande vid midnatt. Och vaknade strax efter två.
Klarvaken.
Vände mig några varv.
Gick på toa. Inte för att jag behövde utan för att ha något att göra.
Drack lite vatten.
La mig igen.
Vände mig några varv.
Sängen är visserligen skön men varm. Jag ligger i den med minsta möjliga mängd textil. Fläkten hjälper i alla fall en del.
Klockan tre kollade jag klockan. Klockorna. Ingen hade stannat, alla visade samma klockslag.
Gick på toa. Inte för att jag behövde utan för att sysselsätta mig med något.
Klockan fyra tände jag lampan. Åt ett äpple, löste ett påbörjat Sudoku. Tog ett till när jag ändå höll på.
Gick på toa. Inte för att jag behövde utan för att hitta på något.
Drack lite vatten. Pillade lite på en prick på kinden.
La mig igen.
Vände mig några varv.
Klockan fem stängde jag av fläkten.
Vilket betydde att jag hade järnkoll på morgontågens avgångar, eventuella perrongbyten och förseningar.
Klockan halv sex gick jag på toa. Inte för att jag behövde, men något måste man ju ta sig för.
Klockan sex kikade jag bakom gardinen och konstaterade att det skulle bli ännu en vacker sensommardag.
Drack lite vatten, fast jag var inte törstig den här gången heller.
La mig igen.
Vände mig några varv. Höger sida. Vänster sida. Framstupa sidoläge. På rygg. På mage.
Klockan fem i halv sju gick ett tåg mot Malmö.
Klockan tio i sju minns jag att jag tittade på klockan.
Halv åtta brakade väckningssignalen igång.
Dags att gå upp.
Dyngtrött.
Och allt detta till priset av en tusenlapp. Drygt.
Hutlöst.
Copyright Klimakteriehäxan
Fick låna en bordsfläkt i receptionen – att byta rum är otänkbart, Göteborg är fullbokat.
Somnade som en stock till fläktens monotona surrande vid midnatt. Och vaknade strax efter två.
Klarvaken.
Vände mig några varv.
Gick på toa. Inte för att jag behövde utan för att ha något att göra.
Drack lite vatten.
La mig igen.
Vände mig några varv.
Sängen är visserligen skön men varm. Jag ligger i den med minsta möjliga mängd textil. Fläkten hjälper i alla fall en del.
Klockan tre kollade jag klockan. Klockorna. Ingen hade stannat, alla visade samma klockslag.
Gick på toa. Inte för att jag behövde utan för att sysselsätta mig med något.
Klockan fyra tände jag lampan. Åt ett äpple, löste ett påbörjat Sudoku. Tog ett till när jag ändå höll på.
Gick på toa. Inte för att jag behövde utan för att hitta på något.
Drack lite vatten. Pillade lite på en prick på kinden.
La mig igen.
Vände mig några varv.
Klockan fem stängde jag av fläkten.
Vilket betydde att jag hade järnkoll på morgontågens avgångar, eventuella perrongbyten och förseningar.
Klockan halv sex gick jag på toa. Inte för att jag behövde, men något måste man ju ta sig för.
Klockan sex kikade jag bakom gardinen och konstaterade att det skulle bli ännu en vacker sensommardag.
Drack lite vatten, fast jag var inte törstig den här gången heller.
La mig igen.
Vände mig några varv. Höger sida. Vänster sida. Framstupa sidoläge. På rygg. På mage.
Klockan fem i halv sju gick ett tåg mot Malmö.
Klockan tio i sju minns jag att jag tittade på klockan.
Halv åtta brakade väckningssignalen igång.
Dags att gå upp.
Dyngtrött.
Och allt detta till priset av en tusenlapp. Drygt.
Hutlöst.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, september 21, 2006
"Fint", gratis och blandat på bokmässan
Det är direkt synd om alla de människor som kommit till bokmässan i Göteborg i tron att detta är ett höstligt evenemang.
Ute lyser solen varmt och inne är det stekhett, speciellt på nedre botten där trängseln är påtaglig. Där har förlagen bullat upp och aktiviteterna är gratis, fast entré, böckerna och förtäringen får man förstås betala. Det blir ännu trängre - under de två första dagarna är mässan inte öppen för allmänheten, utan bara branschfolk får komma in.
Författarna är förstås de ”fina” besökarna. Även om de inte skriver ”fina” böcker.
Det gör väl till exempel inte Herman Lindqvist, men vad produktivitet beträffar är han svårslagen. Fyra nya titlar är aktuella för mässan den här gången. Hustru Birgitta, som förra året sjöng ”Östern är röd” på kinesiska för att sälja en roman som utspelade sig i Kina, har ingen ny bok på hyllorna i år. Hon får nöja sig med att knalla omkring på golvet och hålla Herman i handen – hon gör det, bokstavligen, när han inte står på scenen. Det strävsamma paret har varit på mer än tjugo bokmässor tillsammans, förmodligen också någon sorts rekord.
Fin är inte heller Björn Hellberg, men han kommer inte långt efter Herman Lindqvist när det gäller produktivitet. Hellberg har skrivit ett 50-tal böcker, många visserligen om hans specialitet tennis, men också många deckare.
När Hellberg signerar radar På Spåret-publiken upp sig och handlar. Damer i mogen farmorsålder köper till svärsöner och barnbarn, som annars förmodligen aldrig skulle ha skaffat en Hellberg-volym till bokhyllan.
Viveca Lärn har stort bandage på ena benet och ser lite allmänt plågad ut. Har recensenterna varit dumma? Aftonbladets Inga Lill Mosander har fått egna löpsedlar på vilka hon påstås vara Sveriges mäktigaste bokjournalist – det är hon kanske? Beror möjligen lite på hur man mäter. Och vad man läser.
Gratis röda svenska goda äpplen, av sorten Rödnos (vanligen kallade Discovery), uppväxta på Österlen, finns för avhämtning på internationella torget. Där tittar man noga på varje kvinna klädd i sjal – en världskändis, Nobelpristagaren Shirin Ebadi, ska finnas här, kan det där vara hon?
Larsåke Persson är pastor och en ny bekantskap för mig. På seminarium som kostar pengar pratar han om vikten av att hålla avgivna löften. Och kommer med ett konstaterande som jag tycker är värt att lägga märke till: ung och lovande är man bara tills man avgett ett löfte, sedan är det upp till bevis som gäller.
Aj då. Så är det naturligtvis. Och lovat något, det har vi ju alla... måste med andra ord vara oerhört ont om lovande människor nu för tiden. Även om det låter motsägelsefullt. Samtidigt påpekar han, att den som inte har några åtaganden förmodligen också har tråkigt, så visst ska vi fortsätta att lova saker!
När kognitiv beteendeterapi är ämnet är publiken stor och nästan helt enkönad, dvs kvinnlig. Och när Mats Wahl, flitig författare av ungdomsböcker men också lärare och fackexpert på skolområdet, berättar om hur elever pissar i lampkupor och hänger upp dem igen i klassrummets tak drar publiken efter andan. Tillsammans med författaren undrar vi allihop: vad vill man säga om man gör något sådant? Hur allvarlig är krisen i skolan?
Wahl har dessutom studerat företeelsen skolbränder. Bara i Malmö och Göteborg fick brandkåren rycka ut 294 gånger i fjol för att larm utlösts i en skola, ibland rök av väldigt lite eld, men ibland illsinnat anlagda eldsvådor avsedda att ställa till med stora problem.
Betryckt gick publiken ut för att grubbla över sin föräldra- eller lärarroll.
Mats Wahl hade en del förslag till vad som kan göras för att lätta upp situationen, men de tankarna förvisades till ett annat seminarium som jag missade – skulle kanske ha funnits lite tröst att hämta där annars.
PC Jersild har gett ut sina ”Medicinska memoarer” och i den boken får man veta hur han bland annat befriat en akvariefisk, en karp som övergetts av en amerikansk gästforskare och slött stod och viftade med fenorna i en glasburk. Jersild förpassade fisken till Djurgårdsbrunnsviken – och vad som hände sen, det vet bara karpen.
Jersild beskriver också hur knepigt det kan vara när en patient visar sig vara en gammal bekant. När han närmar sig en äldre dam i avklätt skick inser han plötsligt, att när de senast sågs var det han som inte var påklädd. Damen var nämligen mamma till en flicka med vilken lille PC startade sin medicinska bana genom att leka doktor i flickans badrum. Dock glömde lekkamraterna att låsa. Flickans mamma kom in – och pojken fick besöksförbud.
Men sådana minnen kan ju bara piffa upp när en kombinerad läkare och författare berättar om sitt liv på två fronter.
Den bokmässebesökare som mot förmodan har tråkigt kan botanisera i besökarkassen. Där finns en flaska vatten, en pocketbok av Virginia Woolf och ett paket Singoallakex. Dessutom en svart bok på vars pärmar det står ”Det allra viktigaste”. Den har man fått av Bonniers förlag och den innehåller endast oskrivna blad.
I vissa stunder är det allra viktigaste att ta sig fram i toalettkön. I andra lägen gäller andra köer. Som när det är stängningsdags. Då bryter vinpartyn ut för speciellt inbjudna i var och varannan monter, och besöksfrekvensen är hög. Resultatet matchar inte sällan mässans val av äppelsort.
Gratis är gott, inte minst på bokmässan.
Copyright Klimakteriehäxan
Ute lyser solen varmt och inne är det stekhett, speciellt på nedre botten där trängseln är påtaglig. Där har förlagen bullat upp och aktiviteterna är gratis, fast entré, böckerna och förtäringen får man förstås betala. Det blir ännu trängre - under de två första dagarna är mässan inte öppen för allmänheten, utan bara branschfolk får komma in.
Författarna är förstås de ”fina” besökarna. Även om de inte skriver ”fina” böcker.
Det gör väl till exempel inte Herman Lindqvist, men vad produktivitet beträffar är han svårslagen. Fyra nya titlar är aktuella för mässan den här gången. Hustru Birgitta, som förra året sjöng ”Östern är röd” på kinesiska för att sälja en roman som utspelade sig i Kina, har ingen ny bok på hyllorna i år. Hon får nöja sig med att knalla omkring på golvet och hålla Herman i handen – hon gör det, bokstavligen, när han inte står på scenen. Det strävsamma paret har varit på mer än tjugo bokmässor tillsammans, förmodligen också någon sorts rekord.
Fin är inte heller Björn Hellberg, men han kommer inte långt efter Herman Lindqvist när det gäller produktivitet. Hellberg har skrivit ett 50-tal böcker, många visserligen om hans specialitet tennis, men också många deckare.
När Hellberg signerar radar På Spåret-publiken upp sig och handlar. Damer i mogen farmorsålder köper till svärsöner och barnbarn, som annars förmodligen aldrig skulle ha skaffat en Hellberg-volym till bokhyllan.
Viveca Lärn har stort bandage på ena benet och ser lite allmänt plågad ut. Har recensenterna varit dumma? Aftonbladets Inga Lill Mosander har fått egna löpsedlar på vilka hon påstås vara Sveriges mäktigaste bokjournalist – det är hon kanske? Beror möjligen lite på hur man mäter. Och vad man läser.
Gratis röda svenska goda äpplen, av sorten Rödnos (vanligen kallade Discovery), uppväxta på Österlen, finns för avhämtning på internationella torget. Där tittar man noga på varje kvinna klädd i sjal – en världskändis, Nobelpristagaren Shirin Ebadi, ska finnas här, kan det där vara hon?
Larsåke Persson är pastor och en ny bekantskap för mig. På seminarium som kostar pengar pratar han om vikten av att hålla avgivna löften. Och kommer med ett konstaterande som jag tycker är värt att lägga märke till: ung och lovande är man bara tills man avgett ett löfte, sedan är det upp till bevis som gäller.
Aj då. Så är det naturligtvis. Och lovat något, det har vi ju alla... måste med andra ord vara oerhört ont om lovande människor nu för tiden. Även om det låter motsägelsefullt. Samtidigt påpekar han, att den som inte har några åtaganden förmodligen också har tråkigt, så visst ska vi fortsätta att lova saker!
När kognitiv beteendeterapi är ämnet är publiken stor och nästan helt enkönad, dvs kvinnlig. Och när Mats Wahl, flitig författare av ungdomsböcker men också lärare och fackexpert på skolområdet, berättar om hur elever pissar i lampkupor och hänger upp dem igen i klassrummets tak drar publiken efter andan. Tillsammans med författaren undrar vi allihop: vad vill man säga om man gör något sådant? Hur allvarlig är krisen i skolan?
Wahl har dessutom studerat företeelsen skolbränder. Bara i Malmö och Göteborg fick brandkåren rycka ut 294 gånger i fjol för att larm utlösts i en skola, ibland rök av väldigt lite eld, men ibland illsinnat anlagda eldsvådor avsedda att ställa till med stora problem.
Betryckt gick publiken ut för att grubbla över sin föräldra- eller lärarroll.
Mats Wahl hade en del förslag till vad som kan göras för att lätta upp situationen, men de tankarna förvisades till ett annat seminarium som jag missade – skulle kanske ha funnits lite tröst att hämta där annars.
PC Jersild har gett ut sina ”Medicinska memoarer” och i den boken får man veta hur han bland annat befriat en akvariefisk, en karp som övergetts av en amerikansk gästforskare och slött stod och viftade med fenorna i en glasburk. Jersild förpassade fisken till Djurgårdsbrunnsviken – och vad som hände sen, det vet bara karpen.
Jersild beskriver också hur knepigt det kan vara när en patient visar sig vara en gammal bekant. När han närmar sig en äldre dam i avklätt skick inser han plötsligt, att när de senast sågs var det han som inte var påklädd. Damen var nämligen mamma till en flicka med vilken lille PC startade sin medicinska bana genom att leka doktor i flickans badrum. Dock glömde lekkamraterna att låsa. Flickans mamma kom in – och pojken fick besöksförbud.
Men sådana minnen kan ju bara piffa upp när en kombinerad läkare och författare berättar om sitt liv på två fronter.
Den bokmässebesökare som mot förmodan har tråkigt kan botanisera i besökarkassen. Där finns en flaska vatten, en pocketbok av Virginia Woolf och ett paket Singoallakex. Dessutom en svart bok på vars pärmar det står ”Det allra viktigaste”. Den har man fått av Bonniers förlag och den innehåller endast oskrivna blad.
I vissa stunder är det allra viktigaste att ta sig fram i toalettkön. I andra lägen gäller andra köer. Som när det är stängningsdags. Då bryter vinpartyn ut för speciellt inbjudna i var och varannan monter, och besöksfrekvensen är hög. Resultatet matchar inte sällan mässans val av äppelsort.
Gratis är gott, inte minst på bokmässan.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, september 20, 2006
En riktigt dyr kola
Man ska inte äta kola.
Man ska över huvud taget aldrig äta kola. Trots att kola ofta är väldigt gott. Det är segt också.
Innehåller dessutom enbart dåliga kalorier. Bara minus, faktiskt.
Och ändå tog jag en.
Det var den sista Dumle-kolan i godiskorgen ombord på X2000, på väg mot Göteborg och bokmässan. Bara en kan man unna sig, tänkte jag och tog den.
En gruvligt dyr kola blev det, fast den var gratis.
Men knappt hade jag stängt munnen om den lilla godisbiten förrän det var kört.
För i kolan fastnade, just det, en tand.
Nog är det märkligt att en så liten tand, flitigt använd men ändå, kan lämna ett så ofantligt stort tomrum. Finns ingen vettig förklaring till hur en gammal och i omgångar lagad kindtand kan åstadkomma ett gap som känns som en decimeter i en tandrad som inte tillhör en jättestor krokodil. Men så är det.
Och nu sitter jag här och ser tusenlapparna flyga förbi tågfönstret medan tungan viftar runt i det där tomrummet. Till råga på allt har min tandläkare just gått i pension och jag har inte hunnit liera mig med någon ny.
Att byta tandläkare är intimt, ungefär som att byta gynekolog eller frissa. Inget man tar lättvindigt på, med andra ord.
Men att jag kommer att sakna min gamle, som pysslat om mina gaddar sedan jag var ungefär 20, det är helt klart. Han har plockat in mig utan fördröjning när jag hamnat i desperat nöd.
Allra värst var det den gången jag prompt skulle äta upp några överblivna skivor parmaskinka efter ett kalas vi haft. Skinkan hade legat framme i längsta laget och var lite torr och seg, men det hindrade inte mig som är oerhört förtjust i den där lufttorkade varianten.
Alltså gnagde jag på en skinkbit, men den gjorde motstånd. Då slet jag till med tänderna, precis som en hund gör när maten är motsträvig.
PANG sa det i min tallrik.
Jag tittade.
Och plockade upp min ena framtand, som gått rakt av.
-Titta, sa jag, förundrat men ändå lite roat.
-Titta, min framtand!
Familjen tittade. Dottern, som var ungefär tio, reagerade först. Föll nästan i gråt. Sa med förtvivlan i rösten:
-Mamma, skratta inte! Du ser ut som en häxa!
Sonen var lika lite förtjust.
-Prata inte i onödan, bad han och tittade stint åt ett annat håll än mitt.
Då reste jag mig från matbordet och gick till telefonen. För ungarna hade alldeles rätt. Den som aldrig sett sig i spegeln utan en framtand anar inte hur dramatisk förändringen blir. Trettio år äldre, rena skräcken. Ett större och svartare och ödsligare hål är svårt att tänka sig.
Tandläkaren svarade själv, han var kvar på kliniken fast den egentligen var stängd. Jag satte honom in i situationen.
-Kom klockan åtta, jag tar dej först, sa han.
På kvällen när jag kom in för att läsa saga och säga godnatt drog dottern täcket över huvudet och bad att pappa skulle komma i stället.
Dagen därpå bar det av till tandläkaren med den avbrutna tanden i plånboken. Den klistrades fast i väntan på en ny krona, men mina rara små barn tordes knappt titta på mig ändå på flera dagar. Antagligen drömde de mardrömmar om hur mamma i ett slag förvandlades till en häxa.
Den här gången slipper de bli skrämda, för bortfallet är inte lika dramatiskt. Och jag är dessutom 50 mil hemifrån.
Men tandläkarens bortfall, det är dramatiskt. Måste hitta en ny. Undrar vem, och var, och hur länge man eventuellt måste vänta?
Under tiden ser jag för min inre syn tusenlapparna fortsätta att flaxa iväg.
Hur var det nu, skulle tandvården bli billigare på något vis i alliansens Sverige?
Och visst är det väl ändå en rätt bra idé att beskatta sådana dumma saker som kola?
Man ska inte äta kola.
Punkt och slut.
Copyright Klimakteriehäxan
Man ska över huvud taget aldrig äta kola. Trots att kola ofta är väldigt gott. Det är segt också.
Innehåller dessutom enbart dåliga kalorier. Bara minus, faktiskt.
Och ändå tog jag en.
Det var den sista Dumle-kolan i godiskorgen ombord på X2000, på väg mot Göteborg och bokmässan. Bara en kan man unna sig, tänkte jag och tog den.
En gruvligt dyr kola blev det, fast den var gratis.
Men knappt hade jag stängt munnen om den lilla godisbiten förrän det var kört.
För i kolan fastnade, just det, en tand.
Nog är det märkligt att en så liten tand, flitigt använd men ändå, kan lämna ett så ofantligt stort tomrum. Finns ingen vettig förklaring till hur en gammal och i omgångar lagad kindtand kan åstadkomma ett gap som känns som en decimeter i en tandrad som inte tillhör en jättestor krokodil. Men så är det.
Och nu sitter jag här och ser tusenlapparna flyga förbi tågfönstret medan tungan viftar runt i det där tomrummet. Till råga på allt har min tandläkare just gått i pension och jag har inte hunnit liera mig med någon ny.
Att byta tandläkare är intimt, ungefär som att byta gynekolog eller frissa. Inget man tar lättvindigt på, med andra ord.
Men att jag kommer att sakna min gamle, som pysslat om mina gaddar sedan jag var ungefär 20, det är helt klart. Han har plockat in mig utan fördröjning när jag hamnat i desperat nöd.
Allra värst var det den gången jag prompt skulle äta upp några överblivna skivor parmaskinka efter ett kalas vi haft. Skinkan hade legat framme i längsta laget och var lite torr och seg, men det hindrade inte mig som är oerhört förtjust i den där lufttorkade varianten.
Alltså gnagde jag på en skinkbit, men den gjorde motstånd. Då slet jag till med tänderna, precis som en hund gör när maten är motsträvig.
PANG sa det i min tallrik.
Jag tittade.
Och plockade upp min ena framtand, som gått rakt av.
-Titta, sa jag, förundrat men ändå lite roat.
-Titta, min framtand!
Familjen tittade. Dottern, som var ungefär tio, reagerade först. Föll nästan i gråt. Sa med förtvivlan i rösten:
-Mamma, skratta inte! Du ser ut som en häxa!
Sonen var lika lite förtjust.
-Prata inte i onödan, bad han och tittade stint åt ett annat håll än mitt.
Då reste jag mig från matbordet och gick till telefonen. För ungarna hade alldeles rätt. Den som aldrig sett sig i spegeln utan en framtand anar inte hur dramatisk förändringen blir. Trettio år äldre, rena skräcken. Ett större och svartare och ödsligare hål är svårt att tänka sig.
Tandläkaren svarade själv, han var kvar på kliniken fast den egentligen var stängd. Jag satte honom in i situationen.
-Kom klockan åtta, jag tar dej först, sa han.
På kvällen när jag kom in för att läsa saga och säga godnatt drog dottern täcket över huvudet och bad att pappa skulle komma i stället.
Dagen därpå bar det av till tandläkaren med den avbrutna tanden i plånboken. Den klistrades fast i väntan på en ny krona, men mina rara små barn tordes knappt titta på mig ändå på flera dagar. Antagligen drömde de mardrömmar om hur mamma i ett slag förvandlades till en häxa.
Den här gången slipper de bli skrämda, för bortfallet är inte lika dramatiskt. Och jag är dessutom 50 mil hemifrån.
Men tandläkarens bortfall, det är dramatiskt. Måste hitta en ny. Undrar vem, och var, och hur länge man eventuellt måste vänta?
Under tiden ser jag för min inre syn tusenlapparna fortsätta att flaxa iväg.
Hur var det nu, skulle tandvården bli billigare på något vis i alliansens Sverige?
Och visst är det väl ändå en rätt bra idé att beskatta sådana dumma saker som kola?
Man ska inte äta kola.
Punkt och slut.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, september 19, 2006
Aldrig mer en missad födelsedag!
Oj.
Nu missade jag en födelsedag. Igen.
Det hände mig aldrig förr, vilket kan ha flera orsaker.
Dels har såväl familj och släkt som bekantskapskrets växt, dels har min kom-i-håg-lista för allt möjligt bara blivit längre och längre.
Och då nämnde jag inte alls ett av ålder fördunklat minne – jag brukar trots allt komma ihåg en hel del saker som jag förväntas minnas.
Nu finns det hjälp, i alla fall vad folks födelsedagar beträffar.
Det är bara några klickar med datormusen som behövs.
På birthday.se kan man inte bara kolla när folk har sina bemärkelsedagar, man kan beställa konkret påminnelse också, i två steg – en lite i förväg och en den aktuella morgonen.
Enda begränsningen är att det gäller vuxna, eller relativt vuxna, personer. Bara de som fyllt 15 finns med i registret.
Lite extra information får man på köpet. Som att 27 personer i Gnarp fyller 50 i år. Eller att Viktor intar plats nummer 80 på listan över manliga förnamn i Sverige just nu. Gunilla är nummer 28 på tjejlistan, om någon händelsevis undrar.
Men bäst ändå: inga besvikna, bortglömda födelsedagsbarn mer!
Det räcker ju ofta med ett mail, en telefonsignal eller ett litet kort i snigelposten. För det brukar ju heta att det är själva tanken som räknas.
Och man måste ju inte berätta om genvägen – man måste ju, som bekant, inte berätta allt alltid.
Copyright Klimakteriehäxan
Nu missade jag en födelsedag. Igen.
Det hände mig aldrig förr, vilket kan ha flera orsaker.
Dels har såväl familj och släkt som bekantskapskrets växt, dels har min kom-i-håg-lista för allt möjligt bara blivit längre och längre.
Och då nämnde jag inte alls ett av ålder fördunklat minne – jag brukar trots allt komma ihåg en hel del saker som jag förväntas minnas.
Nu finns det hjälp, i alla fall vad folks födelsedagar beträffar.
Det är bara några klickar med datormusen som behövs.
På birthday.se kan man inte bara kolla när folk har sina bemärkelsedagar, man kan beställa konkret påminnelse också, i två steg – en lite i förväg och en den aktuella morgonen.
Enda begränsningen är att det gäller vuxna, eller relativt vuxna, personer. Bara de som fyllt 15 finns med i registret.
Lite extra information får man på köpet. Som att 27 personer i Gnarp fyller 50 i år. Eller att Viktor intar plats nummer 80 på listan över manliga förnamn i Sverige just nu. Gunilla är nummer 28 på tjejlistan, om någon händelsevis undrar.
Men bäst ändå: inga besvikna, bortglömda födelsedagsbarn mer!
Det räcker ju ofta med ett mail, en telefonsignal eller ett litet kort i snigelposten. För det brukar ju heta att det är själva tanken som räknas.
Och man måste ju inte berätta om genvägen – man måste ju, som bekant, inte berätta allt alltid.
Copyright Klimakteriehäxan
Medicinsk ögonbrynshöjare
Kinesiska urologer har lyckats genomföra världens första penistransplantation med lyckat resultat. Men varken patienten eller hans fru ville veta av det nya könsorganet.
Redan fjorton dagar efter operationen blev kirurgerna därför tvungna att ta bort mannens ditopererade penis igen, trots att den 44-årige patienten inte kunde kissa som vanligt, och definitivt inte ha samlag, med den centimeterlånga stump som återstod av hans egen penis efter en olycka.
I rent fysisk bemärkelse var transplantationen, den första i sitt slag i världen, en stor framgång. Själva operationen tog 15 timmar.
Saxat (och nedkortat) ur TT:s nyhetsflöde i dag.
Redan fjorton dagar efter operationen blev kirurgerna därför tvungna att ta bort mannens ditopererade penis igen, trots att den 44-årige patienten inte kunde kissa som vanligt, och definitivt inte ha samlag, med den centimeterlånga stump som återstod av hans egen penis efter en olycka.
I rent fysisk bemärkelse var transplantationen, den första i sitt slag i världen, en stor framgång. Själva operationen tog 15 timmar.
Saxat (och nedkortat) ur TT:s nyhetsflöde i dag.
måndag, september 18, 2006
Vardagsnyheter
Anders Lundin ska bli pappa.
En kompis har just fått första exemplaret av sin bok.
C-G Hammarlund – Sveriges Bilradio – har dött.
En person i min omgivning förbereder sig för cancerbehandling.
En annan nära släkting håller precis på att lära sig krypa.
Karin har fått jobb. Projekt, förstås, men ändå.
Livet är inte bara politik.
Livet är större.
Livet är vardag.
Det händer faktiskt massor av stora och viktiga, livsavgörande, saker även en dag då Sverige byter regering.
Copyright Klimakteriehäxan
En kompis har just fått första exemplaret av sin bok.
C-G Hammarlund – Sveriges Bilradio – har dött.
En person i min omgivning förbereder sig för cancerbehandling.
En annan nära släkting håller precis på att lära sig krypa.
Karin har fått jobb. Projekt, förstås, men ändå.
Livet är inte bara politik.
Livet är större.
Livet är vardag.
Det händer faktiskt massor av stora och viktiga, livsavgörande, saker även en dag då Sverige byter regering.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, september 17, 2006
Valde jag rätt?
Jaha.
Så var det gjort. Igen.
Jag har valt min representation i riksdagen, i landstinget, i kommunfullmäktige. Dessutom har jag tagit ställning till trängselskattens vara eller icke vara.
En dag fylld av stora beslut helt enkelt – inte konstigt att man känner sig lite sliten, trots att själva proceduren är kort och snabb.
Och som vanligt har jag lämnat vallokalen med en lätt förskrämd förhoppning: Det måtte väl nu inte vara min röst som avgör alltihop? Om jag tog fel, om jag missförstått, om det inte blir bra alls? Eller valde jag rätt?
Rent teoretiskt skulle det ju kunna hänga på en röst. För den trosvisse innebär det naturligtvis inget problem, skänker väl snarare en skön känsla av att betyda något, att ha makt. Demokrati.
Men för den som liksom jag vacklar mellan block och partier ända in i båset är det ödesmättat.
Det måste vara enklare att ha en tillhörighet, en riktigt stark bindning till ett politiskt läger. Att aldrig ens överväga att lägga sin röst på ett annat parti än det man stött de senaste tolv valen eller så. Men det är ju ett faktum: vi som är öppna för att byta, vi blir allt fler. Vi bestämmer oss också sent.
Annat var det förr.
Minns min barndoms valsöndagar, långt innan jag var i närheten av egen rösträtt. Pappa hade kostym och slips och nyborstade skor, mamma invigde hösthatten. Röstningen hölls i ett litet missionshus i falurött trä med vita knutar. Predikstolen stod på sin plats, fast ingen klev upp i den. Och alla, såvitt jag kan förstå, precis alla visste långt i förväg vem och vad de skulle rösta på. Trots det tog man noggrant en valsedel från varje parti – antagligen för att visa, att alla ändå hade chansen.
Inte nog med att alla var säkra på sitt val, alla visste också vad alla andra skulle rösta på. Konsumföreståndaren valde förstås socialdemokraterna, handlaren med egen bod röstade höger. Missionsförsamlingens trogna tillhörde folkpartiet tills döden skilde dem åt. Bönderna visste att bondeförbundet gynnade deras sak. Alla dessa bevakade misstänkt eventuella nyinflyttade: var någon av dem kommunist? Och de som fallit ifrån eller rent av flyttat sedan sist, skulle bortfallet av deras röster ersättas av nya som betydde en förskjutning av maktpositionerna?
I de banorna löpte samtalet när röstningen var avslutad. Då återvände också de som hade varit där tidigare under dagen. Det blev en lokal valvaka på backen utanför missionshuset. Där inne tömdes röstsedlarna ut på ett bord och räknades. Där ute studsade spekulationerna mellan slipsar och hösthattar. Kanske ändå att Anderssons ”tagit sitt förnuft till fånga” och lämnat kommunisternas läger? Månntro familjen Peterssons förstagångsväljare, tre till antalet, inte hängde med till bondeförbundet eftersom de alla lämnat sina jordbrukande föräldrar?
När resultatet tillkännagavs skrev folk upp siffrorna med blyerts på medhavd papperslapp. Ett mummel avlöste sifferraden, sedan gick var och en tillbaka hem till sig, där analysen fortsatte.
I radion kunde man sedan följa hur det gick i hela riket.
Det var intressant, men inte intressantare än rösterna i missionshuset.
Och trots att detta var så länge sedan, och trots att jag var väldigt liten och minnesbilden är lite suddig, är jag fortfarande övertygad om att alla som gick till val där och då önskade att det var just deras röst som avgjorde.
De visste ju att de hade valt rätt.
Copyright Klimakteriehäxan
Så var det gjort. Igen.
Jag har valt min representation i riksdagen, i landstinget, i kommunfullmäktige. Dessutom har jag tagit ställning till trängselskattens vara eller icke vara.
En dag fylld av stora beslut helt enkelt – inte konstigt att man känner sig lite sliten, trots att själva proceduren är kort och snabb.
Och som vanligt har jag lämnat vallokalen med en lätt förskrämd förhoppning: Det måtte väl nu inte vara min röst som avgör alltihop? Om jag tog fel, om jag missförstått, om det inte blir bra alls? Eller valde jag rätt?
Rent teoretiskt skulle det ju kunna hänga på en röst. För den trosvisse innebär det naturligtvis inget problem, skänker väl snarare en skön känsla av att betyda något, att ha makt. Demokrati.
Men för den som liksom jag vacklar mellan block och partier ända in i båset är det ödesmättat.
Det måste vara enklare att ha en tillhörighet, en riktigt stark bindning till ett politiskt läger. Att aldrig ens överväga att lägga sin röst på ett annat parti än det man stött de senaste tolv valen eller så. Men det är ju ett faktum: vi som är öppna för att byta, vi blir allt fler. Vi bestämmer oss också sent.
Annat var det förr.
Minns min barndoms valsöndagar, långt innan jag var i närheten av egen rösträtt. Pappa hade kostym och slips och nyborstade skor, mamma invigde hösthatten. Röstningen hölls i ett litet missionshus i falurött trä med vita knutar. Predikstolen stod på sin plats, fast ingen klev upp i den. Och alla, såvitt jag kan förstå, precis alla visste långt i förväg vem och vad de skulle rösta på. Trots det tog man noggrant en valsedel från varje parti – antagligen för att visa, att alla ändå hade chansen.
Inte nog med att alla var säkra på sitt val, alla visste också vad alla andra skulle rösta på. Konsumföreståndaren valde förstås socialdemokraterna, handlaren med egen bod röstade höger. Missionsförsamlingens trogna tillhörde folkpartiet tills döden skilde dem åt. Bönderna visste att bondeförbundet gynnade deras sak. Alla dessa bevakade misstänkt eventuella nyinflyttade: var någon av dem kommunist? Och de som fallit ifrån eller rent av flyttat sedan sist, skulle bortfallet av deras röster ersättas av nya som betydde en förskjutning av maktpositionerna?
I de banorna löpte samtalet när röstningen var avslutad. Då återvände också de som hade varit där tidigare under dagen. Det blev en lokal valvaka på backen utanför missionshuset. Där inne tömdes röstsedlarna ut på ett bord och räknades. Där ute studsade spekulationerna mellan slipsar och hösthattar. Kanske ändå att Anderssons ”tagit sitt förnuft till fånga” och lämnat kommunisternas läger? Månntro familjen Peterssons förstagångsväljare, tre till antalet, inte hängde med till bondeförbundet eftersom de alla lämnat sina jordbrukande föräldrar?
När resultatet tillkännagavs skrev folk upp siffrorna med blyerts på medhavd papperslapp. Ett mummel avlöste sifferraden, sedan gick var och en tillbaka hem till sig, där analysen fortsatte.
I radion kunde man sedan följa hur det gick i hela riket.
Det var intressant, men inte intressantare än rösterna i missionshuset.
Och trots att detta var så länge sedan, och trots att jag var väldigt liten och minnesbilden är lite suddig, är jag fortfarande övertygad om att alla som gick till val där och då önskade att det var just deras röst som avgjorde.
De visste ju att de hade valt rätt.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, september 16, 2006
Äntligen vann jag - en dubbelseger!
Min idrottskarriär ligger långt bak i tiden, den var inte särskilt lång och kröntes aldrig med några riktigt märkvärdiga segrar.
Men nu vet jag hur det känns att stå överst på pallen, att få medalj av ädlaste valör, att verkligen ta hem en seger att minnas och vara stolt över, att plocka fram största pokalen och putsa på den resten av livet.
Det är dottern som gett mig den här insikten.
Tänk att hon, vid arton års ålder, kunde ge mig denna upphöjelse!
Ingen dramatik omgärdade händelsen. Ingen publik fanns heller.
Vi gick bara på en trottoar någonstans sida vid sida och småpratade om allt och inget.
Då, plötsligt, kommer det.
-Vet du mamma, jag är faktiskt jätteglad att du skällde på mej för att jag släpade skorna i backen när jag gick. Du hade alldeles rätt. Det är jättefult. Jag gör aldrig det mer. Tack!
-Dessutom håller jag med om att det är äckligt att tugga med öppen mun. Gör jag inte heller längre. Tack för det också!
OS-guld? Världsmästare? Bragdmedalj?
Strunt alltihop i jämförelse med detta.
Två historiska segrar på en gång.
Och det var jag som vann dem.
Gratulationer mottages med förtjusning.
Copyright Klimakteriehäxan
Men nu vet jag hur det känns att stå överst på pallen, att få medalj av ädlaste valör, att verkligen ta hem en seger att minnas och vara stolt över, att plocka fram största pokalen och putsa på den resten av livet.
Det är dottern som gett mig den här insikten.
Tänk att hon, vid arton års ålder, kunde ge mig denna upphöjelse!
Ingen dramatik omgärdade händelsen. Ingen publik fanns heller.
Vi gick bara på en trottoar någonstans sida vid sida och småpratade om allt och inget.
Då, plötsligt, kommer det.
-Vet du mamma, jag är faktiskt jätteglad att du skällde på mej för att jag släpade skorna i backen när jag gick. Du hade alldeles rätt. Det är jättefult. Jag gör aldrig det mer. Tack!
-Dessutom håller jag med om att det är äckligt att tugga med öppen mun. Gör jag inte heller längre. Tack för det också!
OS-guld? Världsmästare? Bragdmedalj?
Strunt alltihop i jämförelse med detta.
Två historiska segrar på en gång.
Och det var jag som vann dem.
Gratulationer mottages med förtjusning.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, september 15, 2006
Mat på stående fot
Det kallas buffé, öppet hus, informell gemensam måltid. Eller kanske cocktailparty i finare kretsar.
Men principen är densamma: det är den sorts kalas på vilket man står och äter.
Vilket är en hopplös uppgift.
Jag är av kvinnligt kön. Alltså har jag en handväska av en eller annan sort och storlek, i värsta fall en som måste hållas i handen – fruktansvärt korkat, men det skulle kunna hända.
Jag är stor vän av god mat. Alltså vill jag gärna pröva på det som bjuds. Men hur tänker den som planerat utbudet, när det består av trassliga nudlar, stora köttbitar, laxskivor som hänger ihop och bröd som är i fralla-format och inte skurits upp i förväg? Salladen innehåller stora blad som hänger åt alla håll och måste fångas in handgripligen.
Och hur förväntas jag hantera den här maten med en enda liten gaffel som hjälpmedel? Ärtorna vägrar att låta sig spetsas, groddarna faller som snöflingor mot golvet. Om jag vill ha smör på brödet (som jag får slita i sär med hjälp av tänderna och den eventuellt lediga handen), ska det då smetas ut med tummen?
Jag vill också gärna ha något att dricka till maten. Ofta sitter en plastmojäng på tallrikskanten, en smart pryl i vilken man kan hänga ett fotglas, lite ostadigt men ändå. Fast det förutsätter porslinstallrik, papperstallrik komplicerar situationen ytterligare. Och stackars den som vill ha alkoholfritt, för det serveras helst i plastmugg utan fot. Ännu en komplikation i balansakten. Hur många händer har egentligen genomsnittsmänniskan enligt bufféplanerarnas världsbild?
Den smarte (här platsar uppenbarligen inte jag) tuggar i sig något närande i förväg och kan sedan snurra runt bland övriga gäster och konversera med bara ett glas i handen, med den kaxiga devisen att ”mat har jag hemma”. En pragmatiker (som jag) ger upp efter en stund och sätter sig helt enkelt ner på golvet med tallriken i knät, glaset bredvid. Men riktigt bra känns det inte.
Det är ju också det där med fötterna. Att verkligen stå. Den sko finns inte som håller mig både på stående fot och på glatt humör lika länge som ett sådant där kalas pågår. Vem uppfinner mingel-toffeln, som tillåter bufféätare att tänka mer på sällskapet än på de ömmande tårna?
Möjligen skulle det här stå-uppandet i matbranschen kunna vara en ny bantningsmetod. Men den kommer tyvärr inte att fungera i längden.
Nu sist tog jag mig en rejäl macka när jag kom hem.
Och jag satt ner och åt den. Vid köksbordet.
En ren njutning.
Inte minst för fötterna.
Copyright Klimakteriehäxan
Men principen är densamma: det är den sorts kalas på vilket man står och äter.
Vilket är en hopplös uppgift.
Jag är av kvinnligt kön. Alltså har jag en handväska av en eller annan sort och storlek, i värsta fall en som måste hållas i handen – fruktansvärt korkat, men det skulle kunna hända.
Jag är stor vän av god mat. Alltså vill jag gärna pröva på det som bjuds. Men hur tänker den som planerat utbudet, när det består av trassliga nudlar, stora köttbitar, laxskivor som hänger ihop och bröd som är i fralla-format och inte skurits upp i förväg? Salladen innehåller stora blad som hänger åt alla håll och måste fångas in handgripligen.
Och hur förväntas jag hantera den här maten med en enda liten gaffel som hjälpmedel? Ärtorna vägrar att låta sig spetsas, groddarna faller som snöflingor mot golvet. Om jag vill ha smör på brödet (som jag får slita i sär med hjälp av tänderna och den eventuellt lediga handen), ska det då smetas ut med tummen?
Jag vill också gärna ha något att dricka till maten. Ofta sitter en plastmojäng på tallrikskanten, en smart pryl i vilken man kan hänga ett fotglas, lite ostadigt men ändå. Fast det förutsätter porslinstallrik, papperstallrik komplicerar situationen ytterligare. Och stackars den som vill ha alkoholfritt, för det serveras helst i plastmugg utan fot. Ännu en komplikation i balansakten. Hur många händer har egentligen genomsnittsmänniskan enligt bufféplanerarnas världsbild?
Den smarte (här platsar uppenbarligen inte jag) tuggar i sig något närande i förväg och kan sedan snurra runt bland övriga gäster och konversera med bara ett glas i handen, med den kaxiga devisen att ”mat har jag hemma”. En pragmatiker (som jag) ger upp efter en stund och sätter sig helt enkelt ner på golvet med tallriken i knät, glaset bredvid. Men riktigt bra känns det inte.
Det är ju också det där med fötterna. Att verkligen stå. Den sko finns inte som håller mig både på stående fot och på glatt humör lika länge som ett sådant där kalas pågår. Vem uppfinner mingel-toffeln, som tillåter bufféätare att tänka mer på sällskapet än på de ömmande tårna?
Möjligen skulle det här stå-uppandet i matbranschen kunna vara en ny bantningsmetod. Men den kommer tyvärr inte att fungera i längden.
Nu sist tog jag mig en rejäl macka när jag kom hem.
Och jag satt ner och åt den. Vid köksbordet.
En ren njutning.
Inte minst för fötterna.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, september 14, 2006
Tolv år - plus eller minus?
Tina Törner heter en kvinna som jag känner spontan beundran inför. Hon är en tuffing, en suverän kartläsare i rallybranschen och en tjej som inte tvekar att ta för sig. Dessutom är hon slagfärdig – och snygg.
I går kväll flimrade hon förbi i min teve. Hon satt som gäst i någon soffa och jag fångade bara ett enda fråga-svar-avsnitt ur intervjun.
Så här löd frågan:
-Din pojkvän är tolv år yngre än du – vad beror det på?
-Jo det beror på att han föddes tolv är senare än jag, svarade hon – INTE.
Tyvärr.
I stället surrade hon ihop en vals om hur svårt det är att lära gamla hundar sitta och att unghundar lär sig lyda snabbare.
Det var verkligen synd.
För alla vi andra, vi vet, att om hennes karl varit den som varit tolv år äldre hade åldersskillnaden aldrig blivit en fråga. Fast svaret hade kunnat vara det samma: folk föds ju, gubevars, olika år.
Copyright Klimakteriehäxan
I går kväll flimrade hon förbi i min teve. Hon satt som gäst i någon soffa och jag fångade bara ett enda fråga-svar-avsnitt ur intervjun.
Så här löd frågan:
-Din pojkvän är tolv år yngre än du – vad beror det på?
-Jo det beror på att han föddes tolv är senare än jag, svarade hon – INTE.
Tyvärr.
I stället surrade hon ihop en vals om hur svårt det är att lära gamla hundar sitta och att unghundar lär sig lyda snabbare.
Det var verkligen synd.
För alla vi andra, vi vet, att om hennes karl varit den som varit tolv år äldre hade åldersskillnaden aldrig blivit en fråga. Fast svaret hade kunnat vara det samma: folk föds ju, gubevars, olika år.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, september 13, 2006
Mannen bakom koppen - och min servis
Plötsligt har jag börjat betrakta vår vardagsservis med en ny vördnad.
De flata tallrikarna som bildat underlag till plättar, köttfärslimpa och korvgryta, de djupa som hyst ärtsoppa och min hemgjorda vichyssoise (som inte mixas utan innehåller bitar av såväl purjo som potatis), karotterna som härbärgerat ris och makaroner (när inte grytan åkt fram på bordet) – alla har de nog gjort sig förtjänta av mer exklusiva rätter.
Det är den överraskande insikt ett besök på Nationalmuseum gett mig.
”Mannen bakom koppen” heter en separatutställning som visar upp kända och mindre kända sidor av Stig Lindberg – ni vet han som gjort de där svartvita, kvadratiska askkopparna som säljs för svindlande summor nu för tiden.
Jag har levt i närheten av en sådan en period av mitt liv och minns att jag tyckte den var om inte direkt ful, så i alla fall ordentligt tråkig.
Nu är de där askkopparna, liksom det mesta Stig Lindberg gjorde, så inne en designpryl någonsin kan bli.
Servisen Berså med de stiliserade gröna löven är en annan favorit, randiga Spisa Ribb också väl inarbetad. Men utegrillen som är ett konstverk i lackerad plåt var en ny bekantskap, liksom hans oljemålningar. Lindberg var dessutom tidigt ute med tvåvånings tekannor – den på toppen innehåller teet som står och drar, den undre har mer hett vatten för påspädning. Smart.
Små skulpturer i keramik får mig att tro att Lisa Larsson hämtat en del inspiration hos sin äldre kollega – både hon och Lindberg har arbetat som formgivare hos Gustavsbergs porslinsfabrik. Ett gäng smäckra vaser blir ett vackert stilleben, en teve med bildrutan liksom fritt svävande över bottenlådan av teak, gnurglor, sprattelgummor i porslin och lövformade skålar visar bredden.
Löven, liksom flera andra porslinsmönster, har också använts till textilier. En klänning i Lindberg-tyg finns med, uppsydd på NK:s Franska – en varuhusavdelning som gick till historien för mycket länge sen. Och när Lindberg lånar regnbågen till några smäckra skålar väcks habegäret lätt.
Men så var det då det där med överraskningarna.
Den första var att det var Stig Lindberg som illustrerade Lennart Hellsings barnböcker, Krakel Spektakel bland andra.
Den andra var att min vardagsservis, som jag önskade mig när jag var i 20-årsåldern och förväntades stadga mig i eget hem åtminstone inom en hyfsat närliggande framtid, att just den servisen är ett av Stig Lindbergs senare alster.
Birka heter den, en ganska diskret variant med grå ränder och liksom pyttesmå grå stänk över hela tallriken. Släkten gav mej en tallrik nu, en assiett då, tills behovet var fyllt.
Alltså har jag porslin som i princip platsar på Nationalmuseum.
Det trodde ni inte, va?
Och hade jag inte fått utsocknes besök så hade jag nog inte kommit på det själv heller.
För detta var, handen på hjärtat, mitt första museibesök sedan det blev gratis inträde.
Ja, jag trodde att det var gratis, alltså.
Fast just en sån här separatutställning får man betala entré för att se.
Men det var det värt.
För mitt vardagsporslin blev ju uppgraderat på köpet.
Får ta det nästa gång vi satsar på oxfilé.
Copyright Klimakteriehäxan
De flata tallrikarna som bildat underlag till plättar, köttfärslimpa och korvgryta, de djupa som hyst ärtsoppa och min hemgjorda vichyssoise (som inte mixas utan innehåller bitar av såväl purjo som potatis), karotterna som härbärgerat ris och makaroner (när inte grytan åkt fram på bordet) – alla har de nog gjort sig förtjänta av mer exklusiva rätter.
Det är den överraskande insikt ett besök på Nationalmuseum gett mig.
”Mannen bakom koppen” heter en separatutställning som visar upp kända och mindre kända sidor av Stig Lindberg – ni vet han som gjort de där svartvita, kvadratiska askkopparna som säljs för svindlande summor nu för tiden.
Jag har levt i närheten av en sådan en period av mitt liv och minns att jag tyckte den var om inte direkt ful, så i alla fall ordentligt tråkig.
Nu är de där askkopparna, liksom det mesta Stig Lindberg gjorde, så inne en designpryl någonsin kan bli.
Servisen Berså med de stiliserade gröna löven är en annan favorit, randiga Spisa Ribb också väl inarbetad. Men utegrillen som är ett konstverk i lackerad plåt var en ny bekantskap, liksom hans oljemålningar. Lindberg var dessutom tidigt ute med tvåvånings tekannor – den på toppen innehåller teet som står och drar, den undre har mer hett vatten för påspädning. Smart.
Små skulpturer i keramik får mig att tro att Lisa Larsson hämtat en del inspiration hos sin äldre kollega – både hon och Lindberg har arbetat som formgivare hos Gustavsbergs porslinsfabrik. Ett gäng smäckra vaser blir ett vackert stilleben, en teve med bildrutan liksom fritt svävande över bottenlådan av teak, gnurglor, sprattelgummor i porslin och lövformade skålar visar bredden.
Löven, liksom flera andra porslinsmönster, har också använts till textilier. En klänning i Lindberg-tyg finns med, uppsydd på NK:s Franska – en varuhusavdelning som gick till historien för mycket länge sen. Och när Lindberg lånar regnbågen till några smäckra skålar väcks habegäret lätt.
Men så var det då det där med överraskningarna.
Den första var att det var Stig Lindberg som illustrerade Lennart Hellsings barnböcker, Krakel Spektakel bland andra.
Den andra var att min vardagsservis, som jag önskade mig när jag var i 20-årsåldern och förväntades stadga mig i eget hem åtminstone inom en hyfsat närliggande framtid, att just den servisen är ett av Stig Lindbergs senare alster.
Birka heter den, en ganska diskret variant med grå ränder och liksom pyttesmå grå stänk över hela tallriken. Släkten gav mej en tallrik nu, en assiett då, tills behovet var fyllt.
Alltså har jag porslin som i princip platsar på Nationalmuseum.
Det trodde ni inte, va?
Och hade jag inte fått utsocknes besök så hade jag nog inte kommit på det själv heller.
För detta var, handen på hjärtat, mitt första museibesök sedan det blev gratis inträde.
Ja, jag trodde att det var gratis, alltså.
Fast just en sån här separatutställning får man betala entré för att se.
Men det var det värt.
För mitt vardagsporslin blev ju uppgraderat på köpet.
Får ta det nästa gång vi satsar på oxfilé.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, september 12, 2006
Ingen tycker om tagetes!
Nyligen bekände jag här i bloggen min starka aversion mot den så otroligt vanligt förekommande tagetesen, eller sammetsblomman. Den finns ju så gott som överallt, år efter år, i varje stads planteringar, i koloniträdgårdarna, i radhusrabatterna, i villaförortens blomstersängar, och nu mot all förmodan och motvilligt också på min egen balkong.
Varför tycker jag inte om tagetes? undrade jag då.
Och nu har jag fått vatten på min kvarn.
Det verkar faktiskt som om ingen tycker om tagetes, hur märkligt det än kan låta.
Bloggblad stämde in och kommenterade: Jag håller med dig! De är liksom stela och döda på nåt sätt.
Snigel konstaterade iskallt att det handlar om en tantblomma man inte vill ha i sin närhet.
Sara Berlekoms omdöme var inte heller nådigt: småtrista, inget jag skulle välja.
De luktar kattpiss också, har du inte tänkt på det? mailade Väninnan Från Utlandet. Och i nästa mail kom påspädning: de drar dessutom gärna på sig små svarta djur - blomloppor? Bort med tagetes helt enkelt!
En annan läsare hörde också av sig i mailen: tagetes är alldeles för lika nejlikor, och sådana skriker begravning lång väg. Inget man vill ha kontakt med i onödan, med andra ord.
En finsk bloggbesökare lät hälsa att hon också tillhör tagetesens ovänner och snabbt tittar åt ett annat håll om blomman sticker upp framför hennes näsa.
Vill citera en till, som inte förstod att jag undrade över huvud taget: Tagetes är fula, punkt slut.
Och ännu fler har stämt in i avståndstagarnas kör, det här var bara några exempel. För all del, jag inser att mitt statistiska underlag inte tål någon hård vetenskaplig granskning - men ändå!
Stackars lilla tagetes – ingen tycker om dig! Det är den grymma sanningen!
Men jag slår mig i backen på att nästa år står de där igen, lika gula och kattpissluktande som någonsin.
Det är i alla fall något tappert över tagetes, håll med om det. Även om vi inte gillar dem.
Copyright Klimakteriehäxan
Varför tycker jag inte om tagetes? undrade jag då.
Och nu har jag fått vatten på min kvarn.
Det verkar faktiskt som om ingen tycker om tagetes, hur märkligt det än kan låta.
Bloggblad stämde in och kommenterade: Jag håller med dig! De är liksom stela och döda på nåt sätt.
Snigel konstaterade iskallt att det handlar om en tantblomma man inte vill ha i sin närhet.
Sara Berlekoms omdöme var inte heller nådigt: småtrista, inget jag skulle välja.
De luktar kattpiss också, har du inte tänkt på det? mailade Väninnan Från Utlandet. Och i nästa mail kom påspädning: de drar dessutom gärna på sig små svarta djur - blomloppor? Bort med tagetes helt enkelt!
En annan läsare hörde också av sig i mailen: tagetes är alldeles för lika nejlikor, och sådana skriker begravning lång väg. Inget man vill ha kontakt med i onödan, med andra ord.
En finsk bloggbesökare lät hälsa att hon också tillhör tagetesens ovänner och snabbt tittar åt ett annat håll om blomman sticker upp framför hennes näsa.
Vill citera en till, som inte förstod att jag undrade över huvud taget: Tagetes är fula, punkt slut.
Och ännu fler har stämt in i avståndstagarnas kör, det här var bara några exempel. För all del, jag inser att mitt statistiska underlag inte tål någon hård vetenskaplig granskning - men ändå!
Stackars lilla tagetes – ingen tycker om dig! Det är den grymma sanningen!
Men jag slår mig i backen på att nästa år står de där igen, lika gula och kattpissluktande som någonsin.
Det är i alla fall något tappert över tagetes, håll med om det. Även om vi inte gillar dem.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, september 11, 2006
En film man inte tröttnar på
Pernilla Wiberg och jag har en gemensam nämnare. Nej, det är inte likheterna i skidbacken som är slående.
Men vi har samma favoritfilm.
I en tidningsintervju för några år sedan bekände Pilla att hon hade sett ”Pretty Woman” med Julia Roberts och Richard Gere ungefär trettio gånger. Har hon hållit den takten bör hon vara uppe i närmare hundra vid det här laget.
Visst ligger jag i lä, men jag är löjligt förtjust i den där filmen. Med jämna och ojämna mellanrum går den i en eller annan tevekanal, senast i går kväll. Jag hade tänkt odla min samhällsmedvetna sida och titta på duellen mellan Persson och Reinfeldt, men hur det nu gick till flipprade jag lite med kanalväljaren – och se! där var hon! Med den blonda peruken på plats och horstövlarna på. Så klart att jag fastnade, den svenska inrikespolitiken förvisades raskt till reklampauserna.
Vad är det med den där filmen som gör mig så oreserverat förtjust? När den var ny fördömdes den av renläriga feminister, men det bet inte på den breda publiken och det bet inte på mig. Och för varje gång jag ser historien om den justa tjejen som blir fnask för att hon inte hittar ett annat sätt att försörja sig på sitter jag där och njuter. Pygmalion-tema, visst, men förflyttat till miljöerna kring stjärnornas Beverly Hills, med verklighetsförankringen rätt nära nollpunkten.
Ändå finns det saker att känna igen. Snorkiga expediter i lyxboutiquen som med en rask och ovänlig blick avgör att ingenting av det de säljer passar den udda kunden som vågat sig in. Förvirringen inför skogen av bestick på fina krogen. Löftet om att absolut inte bli kär i ”fel” karl, ett löfte som kommer på skam.
Nog går det att hitta beröringspunkter!
Att sedan de två huvudrollsinnehavarna i mina ögon är en ren fröjd att skåda, både var för sig och ihop, gör inte saken sämre. Vem, jag säger bara vem, skulle inte falla pladask för en Julia R i det där nattlinnet som är som en dröm bara det? Vem, jag säger bara vem, skulle inte fastna när Richard G kommer på en nästipps avstånd?
Och så har vi alla de härliga birollerna. Barney, som från att vara noggrann hotellchef blir etikett-lärare och länk till en ”personal shopper” – och till sist den som ser till att alltihop får ett lyckligt slut. Hisskillen, vars minspel alltid får mig att fnissa lika glatt. Kit, som är det erfarna fnasket och ställer till en liten men skojig miniskandal i fina hotellets lobby. Det går att räkna upp flera, för varje gång man ser filmen dyker en eller annan liten detalj upp som på något vis ändå undsluppit in de tidigare åtta gångerna… Man tröttnar helt enkelt inte.
Men det märkligaste av alltihop, det är att jag alltså ser filmen på teve med de begränsningar det innebär med sändningstider och reklamavbrott.
För eftersom jag är så förtjust i ”Pretty Woman” har jag den på köpvideo också, ”directors cut”.
Fast videon tittar jag aldrig på.
Det gör nog Pernilla – om hon inte slitit ut bandet, förstås.
Jag kan ha min kvar, som en försäkring, till ålderns höst. Om video finns kvar då, förstås.
Copyright Klimakteriehäxan
Men vi har samma favoritfilm.
I en tidningsintervju för några år sedan bekände Pilla att hon hade sett ”Pretty Woman” med Julia Roberts och Richard Gere ungefär trettio gånger. Har hon hållit den takten bör hon vara uppe i närmare hundra vid det här laget.
Visst ligger jag i lä, men jag är löjligt förtjust i den där filmen. Med jämna och ojämna mellanrum går den i en eller annan tevekanal, senast i går kväll. Jag hade tänkt odla min samhällsmedvetna sida och titta på duellen mellan Persson och Reinfeldt, men hur det nu gick till flipprade jag lite med kanalväljaren – och se! där var hon! Med den blonda peruken på plats och horstövlarna på. Så klart att jag fastnade, den svenska inrikespolitiken förvisades raskt till reklampauserna.
Vad är det med den där filmen som gör mig så oreserverat förtjust? När den var ny fördömdes den av renläriga feminister, men det bet inte på den breda publiken och det bet inte på mig. Och för varje gång jag ser historien om den justa tjejen som blir fnask för att hon inte hittar ett annat sätt att försörja sig på sitter jag där och njuter. Pygmalion-tema, visst, men förflyttat till miljöerna kring stjärnornas Beverly Hills, med verklighetsförankringen rätt nära nollpunkten.
Ändå finns det saker att känna igen. Snorkiga expediter i lyxboutiquen som med en rask och ovänlig blick avgör att ingenting av det de säljer passar den udda kunden som vågat sig in. Förvirringen inför skogen av bestick på fina krogen. Löftet om att absolut inte bli kär i ”fel” karl, ett löfte som kommer på skam.
Nog går det att hitta beröringspunkter!
Att sedan de två huvudrollsinnehavarna i mina ögon är en ren fröjd att skåda, både var för sig och ihop, gör inte saken sämre. Vem, jag säger bara vem, skulle inte falla pladask för en Julia R i det där nattlinnet som är som en dröm bara det? Vem, jag säger bara vem, skulle inte fastna när Richard G kommer på en nästipps avstånd?
Och så har vi alla de härliga birollerna. Barney, som från att vara noggrann hotellchef blir etikett-lärare och länk till en ”personal shopper” – och till sist den som ser till att alltihop får ett lyckligt slut. Hisskillen, vars minspel alltid får mig att fnissa lika glatt. Kit, som är det erfarna fnasket och ställer till en liten men skojig miniskandal i fina hotellets lobby. Det går att räkna upp flera, för varje gång man ser filmen dyker en eller annan liten detalj upp som på något vis ändå undsluppit in de tidigare åtta gångerna… Man tröttnar helt enkelt inte.
Men det märkligaste av alltihop, det är att jag alltså ser filmen på teve med de begränsningar det innebär med sändningstider och reklamavbrott.
För eftersom jag är så förtjust i ”Pretty Woman” har jag den på köpvideo också, ”directors cut”.
Fast videon tittar jag aldrig på.
Det gör nog Pernilla – om hon inte slitit ut bandet, förstås.
Jag kan ha min kvar, som en försäkring, till ålderns höst. Om video finns kvar då, förstås.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, september 07, 2006
Har Lejonborg badkar?
Man borde bada oftare.
Och då menar jag inte för att det är ett sätt att hålla sig ren.
Inte ens för att det är så skönt med sommardoppen i sjön eller havet.
Jag menar inte heller att anledningen är att man ska motionssimma i en stor pool.
Tvärtom.
Man borde krypa ner i badkaret oftare.
Många har blivit av med sina badkar när renoveringsgubbarna dragit fram i våra bostäder. Men vi har vårt kvar, delvis beroende på att renoveringsbehovet kvarstår oåtgärdat.
Badkar är en rikedom.
Nyss klev jag upp ur det varma vattnet, duschade kvardröjande skumskvättar av kroppen och kände mig lite förnyad, lite lättare, lite snällare.
Det är så det fungerar med ett varmt karbad, gärna förstärkt av någon sorts badsalt eller doftande skum. Och eftersom det trots allt inte blir av så ofta – det tar ju lite tid att låta vattnet rinna i, det är inte snällt mot miljön att använda så mycket vatten och badrummet blir förvisso oåtkomligt för andra med olika brådskande behov – men behovet av karbad ska man bejaka.
En enkel form av vardagslyx som låter en drömma sig bort en stund, som låter en leka förstrött med en plastanka kvarglömd på badkarskanten i gott och väl tio år, som låter hela kroppen inklusive hjärnan slappna av.
Nu kan jag, nybadad, krypa upp framför teven och leta efter något som håller mig kvar i stämningen innan jag slocknar.
Fast kanske måste jag trots allt ta mig en titt på utfrågningen av Lars Lejonborg. Det här året kan det eventuellt bli aktuellt att återuppliva ett gammalt skämt som jag tror härstammar ända från salig Tjadden Hällströms dagar.
-Å vad röstade du på i valet då?
-Jag röstade på folkpartiet.
-Jasså, var det DU?
Undrar om Lejonborg har badkar?
Copyright Klimakteriehäxan
Och då menar jag inte för att det är ett sätt att hålla sig ren.
Inte ens för att det är så skönt med sommardoppen i sjön eller havet.
Jag menar inte heller att anledningen är att man ska motionssimma i en stor pool.
Tvärtom.
Man borde krypa ner i badkaret oftare.
Många har blivit av med sina badkar när renoveringsgubbarna dragit fram i våra bostäder. Men vi har vårt kvar, delvis beroende på att renoveringsbehovet kvarstår oåtgärdat.
Badkar är en rikedom.
Nyss klev jag upp ur det varma vattnet, duschade kvardröjande skumskvättar av kroppen och kände mig lite förnyad, lite lättare, lite snällare.
Det är så det fungerar med ett varmt karbad, gärna förstärkt av någon sorts badsalt eller doftande skum. Och eftersom det trots allt inte blir av så ofta – det tar ju lite tid att låta vattnet rinna i, det är inte snällt mot miljön att använda så mycket vatten och badrummet blir förvisso oåtkomligt för andra med olika brådskande behov – men behovet av karbad ska man bejaka.
En enkel form av vardagslyx som låter en drömma sig bort en stund, som låter en leka förstrött med en plastanka kvarglömd på badkarskanten i gott och väl tio år, som låter hela kroppen inklusive hjärnan slappna av.
Nu kan jag, nybadad, krypa upp framför teven och leta efter något som håller mig kvar i stämningen innan jag slocknar.
Fast kanske måste jag trots allt ta mig en titt på utfrågningen av Lars Lejonborg. Det här året kan det eventuellt bli aktuellt att återuppliva ett gammalt skämt som jag tror härstammar ända från salig Tjadden Hällströms dagar.
-Å vad röstade du på i valet då?
-Jag röstade på folkpartiet.
-Jasså, var det DU?
Undrar om Lejonborg har badkar?
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, september 06, 2006
Fruktstund för både kropp och själ
Det är dags för äpplen nu.
Självklart! Det drar ju ihop sig till höst!
I varenda villaträdgård, inklämda på radhustomten, på kolonilotterna finns de, aplarna med grenar tunga av frukt.
Men enligt trendnissarna är det inte bara utomhus det är äppeltider. Det är äppeldags även i ansiktet.
Enligt en make up-expert som intervjuats av Aftonbladet är det helt rätt att blanda en äppligt grön ögonskugga med gult och sudda ut med lite svart. Och till det förstås äppelröda läppar. Jaja. Bara att måla på.
Dessutom bör vi numera också lukta äpple. Det kan såväl Nina Ricci som DKNY hjälpa till med. Äppelshampoo ger håret sin beskärda del av den åtråvärda doften – man får hoppas att inte fruktflugor följer med på köpet.
I smyckekollektioner för hösten finns också äpplen i olika utföranden, grönt, gult eller rött. Jag minns att jag har ett litet silveräpple, inköpt i Mexiko för 25 år sedan – kan det gå att leta fram ur gömmorna, månntro, och i ett nafs placera mig mitt i trenden?
Fast alla dessa olika äppelformer står sig slätt mot dem som går att finna i fruktdisken. Och nu talar jag inte om de två sorter som barn nu för tiden känner till: de röda och de gröna. För det är nu vi kan köpa svenska äpplen, och nog för att importerade också ofta är goda, men jag säger bara: Cox Orange.
Och tänk ett riktigt moget Transparante Blanche, med kärnhuset alldeles genomskinligt, saften som strömmar redan i första bettet...
Säfstaholm är en rosenkindad variant, med rosa strimmor också i fruktköttet, ett sommaräpple som just nu dräller ned på marken och slår sig när varken människor eller fåglar hinner med att skörda. Stenkyrka är en sort som enligt min farmor var skapt för att omvandlas till världens bästa äppelmos. Direkt från trädet var frukterna stora och vackra, men stenhårda och nästan omöjliga att rå på med tänderna.
Astrakan, Utvandrar-Kristinas egen sort, verkar inte vara särskilt vanlig längre. Men Åkerö! Å! Åkerö! Och nu var jag på vippen att glömma Oranie. Små, gröna, ofantligt goda.
Det riktigt vattnas i munnen. Man skulle ha några äppelträd. Fast det skulle inte bli lätt att välja sort, som ni förstår. Och då är jag ända bara flyktigt bekant med en liten del av utbudet.
Görel Kristina har skrivit en hel bok om svenska äpplen för den som vill läsa på, den doftar väl inte men bilderna är fina. Stoppar man sedan in Monica Zetterlund i cd-spelaren och låter henne sjunga ”Gröna små äpplen” får själen också en fruktstund och idyllen är fullbordad.
Såvitt man inte vill lägga ytterligare en pärla till äppelskörden: Gustaf Frödings lilla dikt ”Harrgårstösa i äppelapla”. Och ägna sig åt en liten dialektövning samtidigt.
Dä satt å sang i e äppelapel
där apeläppla hang grant i ra´.
”Flinkeli”, lät e låt i tôppen,
”tiddeli” trilla drilla gla´.
Va hetter du där i äppelapla
mä vackerlåta i mun? sa ja.
Da sang dä ”lideli, lidelidi”,
dä drilla te sôm e lärk å sa:
”Jag heter Astri av Astrakanien
Jag heter Lideli Lidela”
Dä titte fram sôm ett apeläpple
i apeltôpp mälla äppelbla´.
Men det där blev kanske ett äpple för mycket trots allt?
Copyright Klimakteriehäxan (och Gustaf Fröding, förstås)
Självklart! Det drar ju ihop sig till höst!
I varenda villaträdgård, inklämda på radhustomten, på kolonilotterna finns de, aplarna med grenar tunga av frukt.
Men enligt trendnissarna är det inte bara utomhus det är äppeltider. Det är äppeldags även i ansiktet.
Enligt en make up-expert som intervjuats av Aftonbladet är det helt rätt att blanda en äppligt grön ögonskugga med gult och sudda ut med lite svart. Och till det förstås äppelröda läppar. Jaja. Bara att måla på.
Dessutom bör vi numera också lukta äpple. Det kan såväl Nina Ricci som DKNY hjälpa till med. Äppelshampoo ger håret sin beskärda del av den åtråvärda doften – man får hoppas att inte fruktflugor följer med på köpet.
I smyckekollektioner för hösten finns också äpplen i olika utföranden, grönt, gult eller rött. Jag minns att jag har ett litet silveräpple, inköpt i Mexiko för 25 år sedan – kan det gå att leta fram ur gömmorna, månntro, och i ett nafs placera mig mitt i trenden?
Fast alla dessa olika äppelformer står sig slätt mot dem som går att finna i fruktdisken. Och nu talar jag inte om de två sorter som barn nu för tiden känner till: de röda och de gröna. För det är nu vi kan köpa svenska äpplen, och nog för att importerade också ofta är goda, men jag säger bara: Cox Orange.
Och tänk ett riktigt moget Transparante Blanche, med kärnhuset alldeles genomskinligt, saften som strömmar redan i första bettet...
Säfstaholm är en rosenkindad variant, med rosa strimmor också i fruktköttet, ett sommaräpple som just nu dräller ned på marken och slår sig när varken människor eller fåglar hinner med att skörda. Stenkyrka är en sort som enligt min farmor var skapt för att omvandlas till världens bästa äppelmos. Direkt från trädet var frukterna stora och vackra, men stenhårda och nästan omöjliga att rå på med tänderna.
Astrakan, Utvandrar-Kristinas egen sort, verkar inte vara särskilt vanlig längre. Men Åkerö! Å! Åkerö! Och nu var jag på vippen att glömma Oranie. Små, gröna, ofantligt goda.
Det riktigt vattnas i munnen. Man skulle ha några äppelträd. Fast det skulle inte bli lätt att välja sort, som ni förstår. Och då är jag ända bara flyktigt bekant med en liten del av utbudet.
Görel Kristina har skrivit en hel bok om svenska äpplen för den som vill läsa på, den doftar väl inte men bilderna är fina. Stoppar man sedan in Monica Zetterlund i cd-spelaren och låter henne sjunga ”Gröna små äpplen” får själen också en fruktstund och idyllen är fullbordad.
Såvitt man inte vill lägga ytterligare en pärla till äppelskörden: Gustaf Frödings lilla dikt ”Harrgårstösa i äppelapla”. Och ägna sig åt en liten dialektövning samtidigt.
Dä satt å sang i e äppelapel
där apeläppla hang grant i ra´.
”Flinkeli”, lät e låt i tôppen,
”tiddeli” trilla drilla gla´.
Va hetter du där i äppelapla
mä vackerlåta i mun? sa ja.
Da sang dä ”lideli, lidelidi”,
dä drilla te sôm e lärk å sa:
”Jag heter Astri av Astrakanien
Jag heter Lideli Lidela”
Dä titte fram sôm ett apeläpple
i apeltôpp mälla äppelbla´.
Men det där blev kanske ett äpple för mycket trots allt?
Copyright Klimakteriehäxan (och Gustaf Fröding, förstås)
tisdag, september 05, 2006
"Vanligt folk" i teve
Av alla teveserier jag inte följer sänds ett nytt avsnitt ikväll. Det är fyrans ”Sverige, Sverige, fosterland”.
Som naturligtvis kan vara alldeles utmärkt, det har jag uppenbarligen inte en aning om, eftersom jag ingenting sett.
Men när jag läser i tidningen att de som medverkar är ”vanliga svenskar” får jag lite problem att hänga med i tankegångarna.
De ”vanliga svenskar” som medverkar i det aktuella programmet heter Thomas Di Leva, Robert Aschberg, Salvatore Grimaldi, Roy Andersson och Kristina Lugn.
En udda och rätt flummig musikpersonlighet, en maktfaktor i teve-världen, en förmögen och lyckad företagsledare, en filmskapare med världsrykte och landets mest särpräglade poet och dramatiker.
Så bra att de vanliga svenskarna fått sina företrädare utsedda.
Om inte annat så för att vi andra vet lite bättre hur vanliga eller ovanliga vi själva är.
Synd att bara en av fem är en kvinna.
För det är ju ändå en rätt vanlig sorts människa, även här i landet.
Man får väl trösta sig med att "Desperate housewives" (som också sänds ikväll och som jag inte missar) innehåller rätt många damer.
"Vanliga" hemmafruar?
Tja. Det är ju en definitionsfråga, uppenbarligen.
UPPDATERAT
Å så fel det blev!
Jag missade de desperata hemmafruarna. Ofattbart.
Men såg tio sekunder av Salvador Grimaldi. Ungefär lika obegripligt.
Hur som helst såg han ju faktiskt rätt vanlig ut.
Och dottern, den guldklimpen, har bandat vår favvoserie och därmed räddat mig.
Då kan allt bli som vanligt igen.
Copyright Klimakteriehäxan
Som naturligtvis kan vara alldeles utmärkt, det har jag uppenbarligen inte en aning om, eftersom jag ingenting sett.
Men när jag läser i tidningen att de som medverkar är ”vanliga svenskar” får jag lite problem att hänga med i tankegångarna.
De ”vanliga svenskar” som medverkar i det aktuella programmet heter Thomas Di Leva, Robert Aschberg, Salvatore Grimaldi, Roy Andersson och Kristina Lugn.
En udda och rätt flummig musikpersonlighet, en maktfaktor i teve-världen, en förmögen och lyckad företagsledare, en filmskapare med världsrykte och landets mest särpräglade poet och dramatiker.
Så bra att de vanliga svenskarna fått sina företrädare utsedda.
Om inte annat så för att vi andra vet lite bättre hur vanliga eller ovanliga vi själva är.
Synd att bara en av fem är en kvinna.
För det är ju ändå en rätt vanlig sorts människa, även här i landet.
Man får väl trösta sig med att "Desperate housewives" (som också sänds ikväll och som jag inte missar) innehåller rätt många damer.
"Vanliga" hemmafruar?
Tja. Det är ju en definitionsfråga, uppenbarligen.
UPPDATERAT
Å så fel det blev!
Jag missade de desperata hemmafruarna. Ofattbart.
Men såg tio sekunder av Salvador Grimaldi. Ungefär lika obegripligt.
Hur som helst såg han ju faktiskt rätt vanlig ut.
Och dottern, den guldklimpen, har bandat vår favvoserie och därmed räddat mig.
Då kan allt bli som vanligt igen.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, september 04, 2006
Spegel, spegel på väggen där
Solen lyser fortfarande långa stunder.
Innan höstvindarna blir riktigt svala och molnen alltför tjocka och regntunga skulle jag vilja föreslå en liten promenad för Stockholms-besökare – eller för all del för stockholmare som normalt inte har vägarna förbi. Det räcker att gå bara ett par hundra meter!
Så här: Ta dig till Hornstull på Södermalm och sedan ner till Hornstulls Strand. Du kommer till det flytande Liljeholmsbadet (på sätt och vis också ett utflyktsmål) och går sedan till vänster längs vattenbrynet. Där är det marknad på helgerna, men jag tycker att du ska gå dit en vanlig vardag, när alla stånden inte skymmer det jag menar är poängen med promenaden
För det som för inte särskilt länge sedan bara var en ful, grå betongvägg, delvis lite färggladare på grund av avancerat klotter, det är nu ett enda långt skimrande, häftigt konstverk. Innanför väggen fanns tidigare någon sorts garage. Där är det ofta full kommers numera, tillsammans med restaurang och fik. Och för att ge allt detta, som går under det gemensamma namnet Street, en mera lockande fasad fick två konstnärer uppdraget att göra något åt saken.
Nu finns här verket Miraculum. Det består av inte mindre än 510 kvadratmeter jättehäftig spegelmosaik. Motivet är blommor som krasse och näckrosor och mer tropiska arter blandat med blad i klara färger och djärva former som gör att man blir lätt till sinnes.
Det är två tjejer som står för denna jättetavla, Backa Carin Ivarsdotter och Monica Larsson. För att få upp alla bitar har de haft hjälp av fem mosaikläggare – det tog ett tag, vet vi som brukar flanera förbi lite då och då.
Bland de saker här i huvudstaden som är värda en liten omväg tycker jag definitivt att Miraculum hör hemma.
Spegel, spegel på väggen där –
den snyggaste väggen är just den här!
Copyright Klimakteriehäxan
Innan höstvindarna blir riktigt svala och molnen alltför tjocka och regntunga skulle jag vilja föreslå en liten promenad för Stockholms-besökare – eller för all del för stockholmare som normalt inte har vägarna förbi. Det räcker att gå bara ett par hundra meter!
Så här: Ta dig till Hornstull på Södermalm och sedan ner till Hornstulls Strand. Du kommer till det flytande Liljeholmsbadet (på sätt och vis också ett utflyktsmål) och går sedan till vänster längs vattenbrynet. Där är det marknad på helgerna, men jag tycker att du ska gå dit en vanlig vardag, när alla stånden inte skymmer det jag menar är poängen med promenaden
För det som för inte särskilt länge sedan bara var en ful, grå betongvägg, delvis lite färggladare på grund av avancerat klotter, det är nu ett enda långt skimrande, häftigt konstverk. Innanför väggen fanns tidigare någon sorts garage. Där är det ofta full kommers numera, tillsammans med restaurang och fik. Och för att ge allt detta, som går under det gemensamma namnet Street, en mera lockande fasad fick två konstnärer uppdraget att göra något åt saken.
Nu finns här verket Miraculum. Det består av inte mindre än 510 kvadratmeter jättehäftig spegelmosaik. Motivet är blommor som krasse och näckrosor och mer tropiska arter blandat med blad i klara färger och djärva former som gör att man blir lätt till sinnes.
Det är två tjejer som står för denna jättetavla, Backa Carin Ivarsdotter och Monica Larsson. För att få upp alla bitar har de haft hjälp av fem mosaikläggare – det tog ett tag, vet vi som brukar flanera förbi lite då och då.
Bland de saker här i huvudstaden som är värda en liten omväg tycker jag definitivt att Miraculum hör hemma.
Spegel, spegel på väggen där –
den snyggaste väggen är just den här!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, september 03, 2006
Varför tycker jag inte om tagetes?
I sommar har jag haft tio tagetesplantor i en kruka på balkongen.
Jag tycker mycket om blommor. Men jag tycker inte om tagetes. Har aldrig köpt en planta, ännu mindre ett frö.
De här fick jag i present.
Hoppas jag såg glad ut. Men det var i så fall bara artighet, ingen äkta glädje.
Min mamma sår tagetesfrön varje vårvinter, pysslar om de trådsmala skotten, vrider krukorna så att de små krakarna ska växa rakt upp mot himlen. Sedan klämmer hon mödosamt ner dem i rabatten och är odelat förtjust. Jag förstår inte hennes entusiasm.
Min dotter fick av en kompis tagetes i kruka när hon fyllde år. Jag förstod det inte.
Varenda blomsteraffär skyltar med tagetes långt inpå sommaren, ifall någon kund skulle ligga efter i plan(t)eringen. Ni vet redan att jag inte fattar varför.
Varför tycker jag då inte om tagetes, denna omhuldade sommarplanta som trivs på de flesta ställen, blommar snällt och inte verkar behöva mycket mer vård och omtanke än lite vatten då och då?
Deras försvenskade namn, sammetsblomma, låter väldigt trevligt. Deras färg lyser alltid upp, vare sig de är klargula, roströda eller lite strimmiga. För den trädgårdsälskare som har problem med hungriga växtätande matgäster som kommer i skymningen (företrädesvis fyrbenta, då) lär de också vara bra – tagetes smakar tydligen inte gott. Deras blomningstid är lång. De finns i olika storlekar, bara att välja den som passar i rabatten eller balkonglådan. Idel plus, helt enkelt.
Men snart är det dags att göra höst på balkongen. Då är det legitimt att slänga dem. Borde ju uppskatta att de gjort sin plikt och blommat i månader. Nej, nu ska de bort! Aldrig mer tagetes!
Ju mer jag tänker på saken, ju konstigare blir det.
Jag sitter rent av här och får dåligt samvete.
Varför tycker jag inte om tagetes?
Copyright Klimakteriehäxan
Jag tycker mycket om blommor. Men jag tycker inte om tagetes. Har aldrig köpt en planta, ännu mindre ett frö.
De här fick jag i present.
Hoppas jag såg glad ut. Men det var i så fall bara artighet, ingen äkta glädje.
Min mamma sår tagetesfrön varje vårvinter, pysslar om de trådsmala skotten, vrider krukorna så att de små krakarna ska växa rakt upp mot himlen. Sedan klämmer hon mödosamt ner dem i rabatten och är odelat förtjust. Jag förstår inte hennes entusiasm.
Min dotter fick av en kompis tagetes i kruka när hon fyllde år. Jag förstod det inte.
Varenda blomsteraffär skyltar med tagetes långt inpå sommaren, ifall någon kund skulle ligga efter i plan(t)eringen. Ni vet redan att jag inte fattar varför.
Varför tycker jag då inte om tagetes, denna omhuldade sommarplanta som trivs på de flesta ställen, blommar snällt och inte verkar behöva mycket mer vård och omtanke än lite vatten då och då?
Deras försvenskade namn, sammetsblomma, låter väldigt trevligt. Deras färg lyser alltid upp, vare sig de är klargula, roströda eller lite strimmiga. För den trädgårdsälskare som har problem med hungriga växtätande matgäster som kommer i skymningen (företrädesvis fyrbenta, då) lär de också vara bra – tagetes smakar tydligen inte gott. Deras blomningstid är lång. De finns i olika storlekar, bara att välja den som passar i rabatten eller balkonglådan. Idel plus, helt enkelt.
Men snart är det dags att göra höst på balkongen. Då är det legitimt att slänga dem. Borde ju uppskatta att de gjort sin plikt och blommat i månader. Nej, nu ska de bort! Aldrig mer tagetes!
Ju mer jag tänker på saken, ju konstigare blir det.
Jag sitter rent av här och får dåligt samvete.
Varför tycker jag inte om tagetes?
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, september 02, 2006
Siffermystik kring 11 september
Snart infaller ännu en av dessa årsdagar som tvingar oss att tänka tillbaka på någon speciell händelse.
Den 11 september är det fem år sedan den massiva terroristattacken mot New York inträffade.
Och lagom till årsdagen premiärvisas Oliver Stones dramatiserade version ”World Trade Center” på filmfestivalen i Venedig – hur en fiktionalisering skulle kunna öka intensiteten i detta drama kan man dock fundera över…
Många är de som vridit och vänt på alla detaljer kring händelserna.
Någon av dem har kommit fram till en bunt märkliga sammanträffanden. Det handlar om sifferexercis av ett slag som inte vem som helst skulle lyckas med.
Men de här teorierna sprids nu på nätet med högsta fart. Kanske har du redan fått dem i din mailbox – om inte, here goes:
1) New York City skrivs med 11 bokstäver.
2) Afghanistan skrivs med 11 bokstäver.
3) Ramsin Yuseb (som anses ha planerat attacken mot World Trade Center/Twin Towers) skrivs med 11 bokstäver.
4) George W Bush skrivs också med 11 bokstäver.
Detta kan självklart vara rena tillfälligheter, men här kommer mer:
1) New York är USA:s 11:e delstat.
2) Flygplan 11 hade 92 passagerare (9 + 2 = 11).
3) Flygplan 77, som också flög in i Twin Towers, hade 65 passagerare (6 + 5 = 11).
4) Och så själva datumet: den 11/9 eller som amerikanerna säjer ”nine-eleven” (9+1+1=11).
5) "US emergency services" (vårt 112) larmnummer är 911 (nine-eleven direkt, eller ta tvärsumman igen: 9 + 1 + 1 = 11).
Fortsatt bara tillfälligheter? Kolla in det här:
1) Totalt antal döda på flygplanen som störtade var 254 (2 + 5 + 4 = 11).
2) 11 september är årets 254:e dag (2 + 5 + 4 = 11).
3) Bomberna i Madrid sprängdes 3/11 2004 (3 + 1 + 1 + 2 + 0 + 0 + 4 = 11).
4) Madrid-attcken inträffade 911 dagar efter Twin Towers (nine-eleven/9 + 1 + 1 = 11).
Lägg sedan till detta:USA:s mest typiska nationalsymbol, efter Stars & Stripes, är örnen. Följande vers är hämtad ur Islams heliga bok, Koranen:
"For it is written that a son of Arabia would awaken a fearsome Eagle. The wrath of the Eagle would be felt throughout the lands of Allah and while some of the people trembled in despair still more rejoiced: For the wrath of the Eagle cleansed the lands of Allah and there was peace."
Detta är Koranens vers nummer 9.11.
Tror du fortfarande att det handlar om slumpen? Så kan det naturligtvis vara. Men ändå.
Öppna Microsoft Word och gör så här:
1) Skriv Q33 NY (obs med versaler). Detta är flightnumret för det första flygplanet som flög in i Twin Towers.
2) Markera Q33 NY.
3) Gå upp i textstorlek – förslagsvis till 36 eller 48 punkter, för tydlighetens skull.
4) Ändra typsnittet till WINGDINGS
Vad händer?
Jo man blir ganska förvånad.
Och ändå är alltihop rimligen bara fånigt. Inte kan sluga terrorister sitta och pyssla med sån här siffermystik innan de beslutar var, när och hur det är dags att slå till?
Men vid det här laget är det många världen över som delar vår förvåning.
Den 11 september är det fem år sedan den massiva terroristattacken mot New York inträffade.
Och lagom till årsdagen premiärvisas Oliver Stones dramatiserade version ”World Trade Center” på filmfestivalen i Venedig – hur en fiktionalisering skulle kunna öka intensiteten i detta drama kan man dock fundera över…
Många är de som vridit och vänt på alla detaljer kring händelserna.
Någon av dem har kommit fram till en bunt märkliga sammanträffanden. Det handlar om sifferexercis av ett slag som inte vem som helst skulle lyckas med.
Men de här teorierna sprids nu på nätet med högsta fart. Kanske har du redan fått dem i din mailbox – om inte, here goes:
1) New York City skrivs med 11 bokstäver.
2) Afghanistan skrivs med 11 bokstäver.
3) Ramsin Yuseb (som anses ha planerat attacken mot World Trade Center/Twin Towers) skrivs med 11 bokstäver.
4) George W Bush skrivs också med 11 bokstäver.
Detta kan självklart vara rena tillfälligheter, men här kommer mer:
1) New York är USA:s 11:e delstat.
2) Flygplan 11 hade 92 passagerare (9 + 2 = 11).
3) Flygplan 77, som också flög in i Twin Towers, hade 65 passagerare (6 + 5 = 11).
4) Och så själva datumet: den 11/9 eller som amerikanerna säjer ”nine-eleven” (9+1+1=11).
5) "US emergency services" (vårt 112) larmnummer är 911 (nine-eleven direkt, eller ta tvärsumman igen: 9 + 1 + 1 = 11).
Fortsatt bara tillfälligheter? Kolla in det här:
1) Totalt antal döda på flygplanen som störtade var 254 (2 + 5 + 4 = 11).
2) 11 september är årets 254:e dag (2 + 5 + 4 = 11).
3) Bomberna i Madrid sprängdes 3/11 2004 (3 + 1 + 1 + 2 + 0 + 0 + 4 = 11).
4) Madrid-attcken inträffade 911 dagar efter Twin Towers (nine-eleven/9 + 1 + 1 = 11).
Lägg sedan till detta:USA:s mest typiska nationalsymbol, efter Stars & Stripes, är örnen. Följande vers är hämtad ur Islams heliga bok, Koranen:
"For it is written that a son of Arabia would awaken a fearsome Eagle. The wrath of the Eagle would be felt throughout the lands of Allah and while some of the people trembled in despair still more rejoiced: For the wrath of the Eagle cleansed the lands of Allah and there was peace."
Detta är Koranens vers nummer 9.11.
Tror du fortfarande att det handlar om slumpen? Så kan det naturligtvis vara. Men ändå.
Öppna Microsoft Word och gör så här:
1) Skriv Q33 NY (obs med versaler). Detta är flightnumret för det första flygplanet som flög in i Twin Towers.
2) Markera Q33 NY.
3) Gå upp i textstorlek – förslagsvis till 36 eller 48 punkter, för tydlighetens skull.
4) Ändra typsnittet till WINGDINGS
Vad händer?
Jo man blir ganska förvånad.
Och ändå är alltihop rimligen bara fånigt. Inte kan sluga terrorister sitta och pyssla med sån här siffermystik innan de beslutar var, när och hur det är dags att slå till?
Men vid det här laget är det många världen över som delar vår förvåning.
fredag, september 01, 2006
I svartaste Afrika
Nu för tiden verkar det vara inne bland svenskar att skriva böcker om Afrika.
Lennart Hagerfors skildrade sin barndom som missionärsbarn i Kongo, Svante Weyler for till samma trakt och skrev en bok han också, och nu senast har Johanna Nilsson gett sin syn på mormors och morfars tid som missionärer i Afrika och vad det har betytt för senare generationer, bara för att ta några ganska färska exempel.
Låt mig nu genast bekänna: Weylers och Nilssons böcker har jag inte läst, men sett och hört talas om, och dessutom hört författarna själva tala om dem. Hagerfors har jag läst och den tyckte jag var bra, fast inte jättebra.
Men nu har jag slukat en annan bok som har handlingen förlagd till afrikansk miljö. Jag slängde mig lystet över när jag fick den i min hand. Gör det du också!
Redan omslaget är spännande – även om man är hygglig nog att inte jämföra det med utsidan på Weylers bok, som närmast förefaller vara ett skämt (förlåt).
Men det är inuti det blir intressant på riktigt.
För här handlar det inte bara om det svarta Afrika, det handlar om det svartaste Afrika.
Ett Afrika där hiv och aids sätter djupa spår, där bristen på information, vård och skydd är skriande, där fattiga flickor bara får finna sig i gamla dåliga traditioner, där amatörmässiga aborter ofta leder till döden, och där vidskepelse fortfarande är ett begrepp att räkna med.
Boken, som är en debutroman, heter ”80° från Varmvattnet” och är skriven av Karin Alfredsson. Hon har som journalist tillbringat en hel del tid i olika delar av Afrika, och det märks. (En förklaring till den lite kluriga titeln: Varmvattnet är en by som faktiskt finns, den ligger i Västerbotten, inte långt från författarinnans barndomstrakter.)
I den svenska läkaren Ellen Eng har Alfredsson skapat en huvudperson som är tänkt att återkomma i fler romaner. Här i den första ägnar hon sig åt att, med ett forskningsprojekt som täckmantel, smuggla medicinsk utrustning till behövande ute på den afrikanska landsbygden. Ellen Eng har ett engagerat nätverk av modiga kvinnor att samarbeta med, men något går fel – jag ska inte avslöja vad, eftersom jag tycker att ni ska läsa historien själva.
Boken kallas thriller, och det är den förstås på sätt och vis, men jag tycker att dess stora värde ligger i att det känns som om man faktiskt varit med där, i den svarta afrikanska natten. Den krypande olustkänslan när trollkonster dyker upp utanför hyddan är konkret. Och det är direkt sorgligt – och tänkvärt – att vara med om hur en gravid tonårsflicka dör alldeles i onödan.
I svartaste Afrika, mellan hårda pärmar.
Copyright Klimakteriehäxan
”80° från Varmvattnet” av Karin Alfredsson
ISBN: 91-7037-178-4 (inb.)
ISBN: 978-91-7037-178-3 (inb.)
Lennart Hagerfors skildrade sin barndom som missionärsbarn i Kongo, Svante Weyler for till samma trakt och skrev en bok han också, och nu senast har Johanna Nilsson gett sin syn på mormors och morfars tid som missionärer i Afrika och vad det har betytt för senare generationer, bara för att ta några ganska färska exempel.
Låt mig nu genast bekänna: Weylers och Nilssons böcker har jag inte läst, men sett och hört talas om, och dessutom hört författarna själva tala om dem. Hagerfors har jag läst och den tyckte jag var bra, fast inte jättebra.
Men nu har jag slukat en annan bok som har handlingen förlagd till afrikansk miljö. Jag slängde mig lystet över när jag fick den i min hand. Gör det du också!
Redan omslaget är spännande – även om man är hygglig nog att inte jämföra det med utsidan på Weylers bok, som närmast förefaller vara ett skämt (förlåt).
Men det är inuti det blir intressant på riktigt.
För här handlar det inte bara om det svarta Afrika, det handlar om det svartaste Afrika.
Ett Afrika där hiv och aids sätter djupa spår, där bristen på information, vård och skydd är skriande, där fattiga flickor bara får finna sig i gamla dåliga traditioner, där amatörmässiga aborter ofta leder till döden, och där vidskepelse fortfarande är ett begrepp att räkna med.
Boken, som är en debutroman, heter ”80° från Varmvattnet” och är skriven av Karin Alfredsson. Hon har som journalist tillbringat en hel del tid i olika delar av Afrika, och det märks. (En förklaring till den lite kluriga titeln: Varmvattnet är en by som faktiskt finns, den ligger i Västerbotten, inte långt från författarinnans barndomstrakter.)
I den svenska läkaren Ellen Eng har Alfredsson skapat en huvudperson som är tänkt att återkomma i fler romaner. Här i den första ägnar hon sig åt att, med ett forskningsprojekt som täckmantel, smuggla medicinsk utrustning till behövande ute på den afrikanska landsbygden. Ellen Eng har ett engagerat nätverk av modiga kvinnor att samarbeta med, men något går fel – jag ska inte avslöja vad, eftersom jag tycker att ni ska läsa historien själva.
Boken kallas thriller, och det är den förstås på sätt och vis, men jag tycker att dess stora värde ligger i att det känns som om man faktiskt varit med där, i den svarta afrikanska natten. Den krypande olustkänslan när trollkonster dyker upp utanför hyddan är konkret. Och det är direkt sorgligt – och tänkvärt – att vara med om hur en gravid tonårsflicka dör alldeles i onödan.
I svartaste Afrika, mellan hårda pärmar.
Copyright Klimakteriehäxan
”80° från Varmvattnet” av Karin Alfredsson
ISBN: 91-7037-178-4 (inb.)
ISBN: 978-91-7037-178-3 (inb.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
