Ha en bra dag!

Två herrar i övre medelåldern på bussen i morse.

Herre nr 1 suckar:

-Ja nu är äntligen oktober slut, vilken ruskigt tråkig månad!

Herre nr 2:

-Fast jag fyller ju 55 i dag, det är ändå lite trevligt.

Nr 1:

-Jo fast det går ju fort över och sen är det november, skittrist.

Nr 2:

-Julen lyser väl upp lite i december i alla fall?

Nr 1:
-Onödigt mycket tjafs blir det, tycker jag.
Nr 2:
-Vi får väl helt enkelt se fram mot midsommar!
Nr 1:
-Men då kommer myggen. Och sen bromsarna, det är ett litet helsicke som dom bits!
Nr 2:
-Lite semester blir det ju ändå. Jag gillar att bada.
Nr 1:
-Om det blir varmt blir det ormår också, säkert som amen i kyrkan.
Nr 2:
-Fast det är sällan man stöter på nån orm, tycker jag.
Nr 1:
-Det räcker med en.
Nr 2:
-Kanske är det hösten som är bäst trots allt, du vet augusti-september med brittsommarväder och alla naturens vackra färger!
Nr 1:
-Jo pytt, med alla löven som ska krattas, hala är dom också och kvällarna blir bara mörkare hela tiden!
Nr 2:
-Ja det är inte så himla mycket man kan göra åt tidens gång, det är trots allt bara att hacka i sig tror jag. Men nu ska jag hoppa av – du får ha en bra dag!
Nr 1  hann inte svara. Lika bra var väl det ...

Medpassagerare Klimakteriehäxan

Tisdagstema GRÅ

För en kort stund sedan var den där biten av himlen så trist. Alldeles grå.
Och så händer något: molnen skingras, solen bryter fram, luften fortfarande fuktig bjuder på en ljuvlig regnbåge och den nyss blygrå skyn är ursäktad. Plötsligt är den om inte klarblå så i alla fall gråblå, vilket passar alldeles utmärkt ihop med spektrats gladare kulörer.

Tisdagstemat denna vecka är GRÅ - och visst inser jag att jag borde haft en "före"-bild också, men den fattas. Sanningen är förstås att jag föredrar "efter".

Men när jag nu ändå är i farten blir det en grå bild till. En pall från Hoppets kapell (tror jag i alla fall) på Skogskyrkogården, världsarvet i södra Stockholm. Här är allt genomtänkt och specialdesignat av arkitektduon Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz och om jag inte tar fel är sitsen klädd i sälskinn ... det var väl OK på den tiden (Skogskyrkogården var klar 1960). Kommande helg är den stora högtiden då folk i mängder tar sig dit, tänder ljus och tänker på avlidna nära och kära. Då lyser mängder av små ljuslågor upp den annars så gråa novemberkvällen.

Fler bilder i grå toner (ja kanske rent av svartvita?) hittar du om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan

Svenskarna och deras nätvanor

Hur länge brukar du ägna dig åt bloggar, Facebook, Twitter, Instagram varje dag? Ärligt!

Svarar du "drygt tre timmar i veckan" är du en genomsnittssvensk. För våra aktiviteter på sociala medier är noggrant studerade och kartlagda.

FB är hur som helst det i särklass mest populära mediet, som folk ständigt uppdaterar, i dator eller mobil. 66 av hundra svenska internetanvändare har FB-konto. Allt fler användare är äldre – vilket kan vara en förklaring till att tjänsten inte längre växer lika fort i lägre åldrar.

När föräldrarna börjar med Facebook är det kanske inte lika intressant för unga längre, det är teorin på Stiftelsen för internetinfrastruktur som vet allt om oss och våra nätvanor.

Twitter, däremot, har bara lockat 17 procent av svenskar som är aktiva på nätet. Det är ändå dubbelt så många jämfört med 2011. Många twittrar i jobbet.

Instagram, där man publicerar foton, är mest populärt bland flickor – 71 procent av alla tjejer mellan 12 och 15 ägnar sig åt det, mot 41 procent av de jämnåriga killarna. 

15 procent av dem som använder internet i sin smartphone har använt Instagram. 5 procent gör det dagligen.

Sedan är det förstås det där med vem man når med sina meddelanden, vilken metod man nu än väljer. Framgång mäts inte sällan i "gilla"-markeringar, "retweets" och antal följare, som alltså "prenumererar" på allt som kommer från en speciell källa. De allra flesta har inte särskilt många trogna, men det finns undantag. Ta Justin Bieber till exempel, flickidolen. Han har över 46 miljoner följare ... svårslaget!

Och om din omgivning irriterar sig på att du tillbringar alltför mycket tid vid din laptop kan du alltid hugga till med att du minsann inte gör det mer än tre timmar i veckan, som "alla andra". Eller?

Copyright Klimakteriehäxan

Källa: Stiftelsen för internetinfrastruktur, och TT. Rapporten "Svenskarna och internet 2013" publiceras i sin helhet den 20 november. Då kanske vi också får veta vad bloggen har för aktuell status ... ska vi tippa att den är i avtagande?

Snart är det klappat och klart ...

Faktum är att om två månader är juldagarna över. Granen barrar, klapparna är öppnade, några kanske redan utbytta. Tiden går fort! Men nej, jag menar inte att det är dags att dra fram glittret och tomtarna. Inte än på ett bra tag. Fast klura lite på bra presenter, det är aldrig fel!

Copyright Klimakteriehäxan

Väska för en SKYLTSÖNDAG

Råkar du möjligen ha en gammal registreringsskylt liggande och skräpa i någon dammig vrå? Tänkt på att återanvända den kanske, men inte vetat riktigt till vad?
Tja vad sägs om att sno ihop en unik handväska, numrerad till och med? Okej då, den blir lite långsmal, men kam och en liten plånbok får du nog plats med, läppstift och mobil också. Mer behövs kanske inte?

Kreativitet ska hedras. Så även Pumita, som hittade på det här med SKYLTSÖNDAG. Själv har hon visserligen semester, men vi andra kan ju skylta ändå.
Här en lista, i demokratisk bokstavsordning, på bloggar som brukar söndagsskylta:
Anitas blogg - Malta
Erik "Semlan" Klings blandade intryck
Gärdsmygen 
Klimakteriehäxan – ja hit har du ju redan hittat!
Konst eller konstigt 
Kråkvinklar
Made by Hanna  
Marmeladen 
Monas fotoblogg 
Småstadsblues i ord och bild
Susannes fotoblogg
Var Dag ett Äventyr

Skyltar du också? Lägg en länk i kommentarerna så vi får komma och kika och så kan jag komplettera länklistan!

Copyright Klimakteriehäxan

Mord och lycka på kinesiska

Det har påpekats för mig, diskret och inte direkt ovänligt, att jag slöat till som bloggare. Färre nya inlägg, kortare texter, glesare på alla sätt och vis. Att peka på att här redan finns en bra bit över 3000 poster duger inte som försvar.

Och det kan nog stämma att jag mattats av i mitt bloggande, det är ju enkelt att konstatera. Men det finns minst en förklaring, möjligen flera. En kan vara att jag onödigt lätt och slött fastnar framför teven, även om inget jag ”måste” se sänds. Fast visst, det finns serier jag inte missar – dansksvenska ”Bron” är en sådan, och norska ”Hjem” känns som ett säkert kort, den också.

Men så är det där med att jag har befunnit mig i Kina, mest i Shanghai.

Nej nej, inte fysiskt, inte många timmars flygning hemifrån, inte på spännande långresa till exotiska mål. Mitt Kina finns mellan mjuka pärmar i en gammal pocketbok som stått oläst i min hylla i åratal. Nu är jag där – och jag är fast.

”En röd hjältinnas död” (Death of a Red Heroine) är faktiskt en deckare, men en riktigt originell sådan. Den poesiskrivande kriminalkommissarien Chen befinner sig ofantligt långt bort, inte bara geografiskt, från (Ed McBains) Steve Carella, Ystad-Wallander eller (Anne Holts) Hanne Wilhelmsen, för att ta några gamla bekanta i högen.

Författaren, Qiu Xiaolong, är född i Shanghai och ger åtminstone mig intryck av att han känner stadens minsta vrår – vilket måste vara helt omöjligt, det bor 14,5 miljon människor där …

Med så många att välja på finns det naturligtvis en och annan mördare. Och det är i jakten på en sådan jag just nu deltar, efter ett enda dödsfall som upptäcks redan i första kapitlet.

Det som bidrar till bokens originalitet är Qiu Xiaolongs miljöskildringar och hans knep att rätt som det är flika in ett par rader av någon kinesisk dikt, vilket fungerar till och med på mig som förhåller mig skeptisk till all poesi som inte signerats Gustaf Fröding eller Ernesto Cardenal.

I jakten på den röda hjältinnans baneman (ja det är väl ändå en man?) får man dessutom gå med och äta på ”hål-i-väggen-restauranter” med menyer jag aldrig mött, långt från den där korvkiosken där våra svenska poliser slänger i sig något på väg till brottsplatsen. Vi ser också på västerländska storögda turister med kinesiska ögon, och rätt som det är dyker arvet från Mao upp och ställer till det. Marknadskrafterna slåss mot Partiets traditioner, det är 90-tal och utveckling pågår. Här finns också ett litet stänk av kärlek och romantik för att göra listan komplett.

Nu visar det sig vid enkelt googlande att Qiu Xiaolong verkligen inte är någon okänd författarförmåga. Han skriver på engelska, bor i USA sedan ett 30-tal år, har sålt över en miljon böcker och finns översatt till tjugo språk. Men för mig alltså en annorlunda och synnerligen angenäm bekantskap. Kan utan vidare tänka mig att läsa fler av hans ”kinesiska” kriminalhistorier.

Och nu, kära besökare och läsare, får det vara färdigbloggat för denna gång. Måste återgå till min bok, för inte så många sidor återstår innan jag får veta vem den skyldige är. Kan det vara Wu – eller är han alldeles för tydligt utpekad sedan länge?
Lycklig är jag över att ha hittat en deckarförfattare som känns så ny och fräsch (fast just den här boken kom ut redan 2000)!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT ända från Kina

"En buddhastaty av lera ska vara praktfullt förgylld och en kvinna ska vara vackert klädd."

-Gammalt kinesiskt ordspråk. Något att ta till om du blir fnyst åt som onödigt fåfäng eller överdrivet road av mode ... 

Tisdagstema MOTION

Det finns gamla, slitna, välanvända. Och det finns nya, skinande vita, som väntar på att tas i bruk. För den allra enklaste formen av motion, det är att hoppa i ett par bra skor och ta en rejäl promenad.

Rimligt vore då att slänga de där nötta exemplaren och sedan, med energi och målmedvetenhet, se till att de senare inköpta också blir ingådda – innan den tilltänkta motionären blir helt ingrodd.

Svårt, det är vad det är, trots ambitionen som finns där. Vädret är åtminstone för närvarande inte till någon hjälp.

Men nu kunde ju det där gänget gympadojor ändå komma till pass – som illustration till tisdagstemats nyckelord som denna vecka är MOTION. Och håll med om att beteckningen "stillbild" ibland känns alldeles osedvanligt passande! Kanske kan detta till och med upphöjas till ett stille-ben?

Copyright Klimakteriehäxan

Att ta vara på resterna

Frostnätterna är här, ingen pardon. Blev tvungen att "rensa" på den fortfarande så somrigt blommande balkongen. För har plantorna en gång frusit blir de inte roliga att hantera.

Men vem kan bara slänga pågående prakt i soporna? Inte jag i alla fall. Det gäller här som i andra sammanhang att ta vara på resterna.
Så en Aalto-vas modell mindre fick ta hand om den blålila petunian, medan en liten handblåst sak från Dalsland hyser bl a sista pensépelargonian, som gjort sin tredje sommar. Nu hoppas jag på en fjärde.

Kvar därute är den småblommiga rosen, som överlevt trots spinn. Den borde få tapperhetsmedalj men får nöja sig med att bli invirad i bubbelplast och ges chans till en ny vår, det gick ju bra sist! Karpaterklockorna (i full blom!) kanske gör som tidigare, överlever i balkongkrukan, mot alla odds. Och de fantastiska röda pelargoniorna som kostade 20 kr styck i påskas och sedan bara blommat och blommat och blommat ... vad gör jag med dom? Tyvärr blir det nog en död medelst förfrysning. I bästa fall får jag lika bra plantor nästa påsk!

Nyskördade petunior.

Blommar oförtrutet.

Pelargoniorna har slagit någon sorts rekord.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett "spontant" krogbesök – och SKYLTSÖNDAG

Jasså, ni var på krogen igår? Nöjda med maten? Hur var ljudnivån, stod borden tätt? Och prisläget – budget- eller mellan- misstänker jag!?

Hur kan jag nu veta att ni valde att äta middag ute just i går?
Jo det ska jag tala om. För jag fick själv den lysande idén att vika kvällen för ett restaurangbesök. Det kom jag på tidigt på dagen och inte nog med det, jag visste precis vilken krog jag ville gå på. Tänkte att det förmodligen var säkrast att slå en signal innan och boka bord.

Det visade sig att personalen började jobba klockan tre, så jag fick avvakta ett par timmar. Ringde framåt halv fyra, glad och förväntansfull: vi vill komma klockan sju! Såg ställets råbiff för min inre syn, kanske skulle den lämna plats för en crème brûlee också?
Tji fick jag. Inte ett endaste litet bordshörn att ställa min tallrik på kunde erbjudas.

Nåja, Stockholm är ju fullt av krogar. Jakten inleddes, i nyss nämnda prisklasser. Sökandet gick över hela Södermalm, Enskede, delar av Östermalm, Hammarby sjöstad, Kungsholmen, ja jag kikade till och med på ett ställe på Lidingö fast det ligger illa till i förhållande till min bostadsadress.
Samtliga var fullbokade, flera upplyste glatt om att de varit det länge. "Vi letar lediga bord" stod det på datorn, en enda stor stoppskylt.

Drygt TJUGO matinrättningar senare senare hittade jag en hyggligt närbelägen thaikrog där det verkade vara gott om plats, vilket en dag som denna ju kunde göra vem som helst misstänksam. Några musklick senare ansåg jag mig ha bokat ett bord, drog en lättnadens suck och njöt hur som helst av att få ledigt från köket.

Prick klockan sju stod vi i dörren. Kö. Så blir det vår tur.
-Vi har bokat för fyra, klockan sju.
Febrilt söker personalen bokningen. Hittar inget. Och – håll i er nu – lokalen ser full ut.
Vi bereddes plats till sist. Maten var god, jättegod, riktigt prisvärd. Som tur var.
Hoppas du som hade bokat i tid är lika nöjd!
De "spontana" krogbesöken bör uppenbarligen planeras.

Detta blir denna veckas bidrag till SKYLTSÖNDAG - skyltar du också? Lägg en länk i kommentarerna! Och kolla efter fler "skyltare" via Pumita! 

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om "kroppsprydnader"

"Är jag den ende som tittar på en tröjlös Ibra och tänker: jisses vad mycket snyggare hans vältränade kropp skulle vara utan alla bläckkluddar!?"

-Hugo Rehnberg skriver krönika i senaste numret av "A Perfect Guide" om den tatuerade nationen Sverige, Stockholm som världens mest tatuerade stad och om ett mycket synligt exempel för den sortens "kroppsprydnader". Svaret på hans fråga är ett rungande NEJ, han är verkligen inte ensam. Ack om superidolen Zlatan Ibrahimovic inte vore så fullsmetad med blå färg! Och, för säkerhets skull: Rehnberg är 34 år. Ja ni fattar vad jag menar ...

Veckans fönster är BRUNT

Brunt har aldrig varit och kommer aldrig att bli min favoritfärg. Så när Veckans Fönster ska gå i brunt får jag problem. Men bestämmer mig för att Stockholms tegelbruna stadshus får bli min räddning.

Alla fönstren ut mot Ragnar Östbergs plan är så här års inramade av vildvinsrankor på väg att släppa sina blad till marken med ett så gott som ohörbart prassel. Ljud uppstår inte förrän männen med lövblåsarna kommer och, som viftade de med trollspön, lekande lätt förvandlar trottaren till en ren och halkfri gångväg – ja våta höstlöv kan få vem som helst med lite otur på fall.

Nu kan jag bara hoppas att ingen protesterar mot beteckningen "tegelbrun" och ilsket kräver att jag accepterar väggfärgen som "tegelröd".
Det finns i alla fall en hel del bruna blad i de där rankorna och fler blir det, nu när temperaturen obönhörligt kryper neråt.
Andra och kanske betydligt brunare fönster hittar du om tar vägen via Susanne.

Copyright Klimakteriehäxan

En bra start på dagen ...

Ibland, rätt så ofta faktiskt, är det både skönt och trevligt att bo några nätter på hotell. En av de absolut största fördelarna är frukostbuffén, som nu för tiden i regel ingår i rumspriset. Det gäller att gå upp i tid så att man hinner kolla vad som bjuds och smaka på både det ena och det andra. 

Vissa saker ger stjärnor i min privata frukostranking: äggröran, till exempel. Den ska vara varm, den ska vara luftigt pösig, och den ska vara gjord på riktiga ägg. Halvfabrikat avslöjar sig självt. Baconskivorna måste vara krispiga, apelsinjuicen nypressad (det är den så gott som aldrig).  På lyxigare ställen är det härligt med en liten omelett som stelnar i pannan medan man väntar. Och så är det frukten, som ska vara färsk, mogen och helst också vacker ... Framför allt så ska det finnas färsk ananas!

Men kronan på verket är croissanten. En fet, frasig, fräsch frestelse som blir den perfekta avrundningen på en redan alltför kaloririk start på dagen.

Första gången jag fick en sån här färsk, ja rent av ljummen, ljuvligt doftande smördegsgiffel var i Paris. I min franska skolbok hade bakverket beskrivits. Äntligen fick jag prova – och den smalt ju i munnen!

Sedan dess har jag förvisso ransonerat mina croissanter, men unnar mig fortfarande lyxen någon hotellmorgon. Mot alla odds och alla kunskaper om näringslära ger det en bra start på dagen ... för åtminstone själen mår bra av den där skapelsen! De cirka 150 kilokalorierna som en normalstor giffel (50 gram) innehåller är det lugnast att glömma.

Väl hemma igen lyser croissanten med sin frånvaro. Inte är maten så tjusigt framdukad heller. Som tur är är det ändå alltid skönt att komma tillbaka till vardagen, rågbrödet, någon portion havregrynsgröt (med äpple!) och ett och annat kokt ägg. Fast när jag hamnar på hotell igen tar jag gärna ett återfall.
Bjud dig på en croissant du också!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstemat REFLEKTERAR

 Här sitter en man som ser tillbaka på sin karriär och reflekterar över de tider som varit. Han heter Red Auerbach och var en veritabel basketball-legendar i USA. Inte mindre än sexton gånger var han med om att det lag han basade över vann den prestigefyllda NBA-titeln (National Basketball Association) och han är helt enkelt ett stycke amerikansk idrottshistoria, även om vi i Sverige inte har särskilt bra koll på basket som spelas på andra sidan havet.

Nu sitter han förevigad i blank metall på ett torg i Quincy Market i Boston, Mass. Många har slagit sig ned bredvid honom på bänken en stund, men kanske är de som valt att sitta i hans knä ännu fler – för se så blankslitna hans byxben är! De reflekterar både solstrålarna och kamerablixtarna, för många passar liksom jag på att föreviga honom i förbifarten. Hade man kunnat pilla loss bollen också hade den säkert glänst ännu mer som nyputsad, men nu ligger den där den ligger.

Det är tisdagstemat denna vecka som ska spegla ordet REFLEKTERAR och då kom jag att tänka just på hur många statyer som verkligen blänker och reflekterar allt ljus tack vare att människor hela tiden tar på dem. Jag tänker på Margareta Krooks näsa vid Dramaten i Stockholm eller varför inte på den där skinande snoppen i parken i Köpenhamn ...

Förresten så är det lite lustigt det där med att reflektera. För det kan ju betyda flera saker, det där ordet. Dels det fysiskt-optiska fenomenet, dels det eftertänksamma funderandet. Och så är det själva substantivet som jag alltid tvekar om stavningen av, trots att jag anser mig vara väldigt duktig på rättstavning. Men är det nu en reflexion eller en reflektion som är resultatet när något reflekteras eller någon reflekterar? Eller är det helt enkelt samma sak? Kanske du rent reflexmässigt (hm) känner att du har det pricksäkra svaret? Bra, i så fall, och tack om du delar med dig!




Copyright Klimakteriehäxan

Rött – gult – grönt

 

Hur många nyanser av grönt finns det så här års? Och av gult? Och rött? Jag behövde inte ta många steg för att föreviga delar av prakten. Naturen exploderar i färger och än en gång framstår Erik Axel Karlfeldt som dagsaktuell i dikten "Höstens vår" som han skrev 1901:

Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
/.../
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag - i Göteborg

Ingen kan väl undgå att le när raden av hyrcyklar står och väntar i centrala Göteborg.
"Styr och ställ" är devisen på skyltarna som är integrerade i bakskärmen. Äkta Göteborgs-humor! Bara att tacka och ta emot – och sända en gratulation till den okända idéspruta som kom på den fyndiga formuleringen.

Men den inbitne göteborgaren tar naturligtvis detta med upphöjt lugn. Vad annars, när man är omgiven av Ellysepalatset (energiföretagets huvudkontor) och Läppstiftet (i höghusformat) och när den som jobbar på Volvo kan fika på Hard Krock Café eller ta ut lite kontanter i den bankomat som med absolut självklarhet kallas Växellådan. Bara ett par exempel som kan få mungiporna att dras uppåt vilken SKYLTSÖNDAG som helst.

Skyltar du också? Lägg en länk i kommentar här nedan! Och här finns om du scrollar en lista med (mer eller mindre) trogna söndagsskyltare.

Copyright Klimakteriehäxan

Orkar vi till sista sidan?

Kanske har ni inte hunnit lägga märke till det, men största delen av Dagens Nyheters kulturbilaga handlar idag om mig.

”Får man ge upp innan boken är slut?” är rubriken på Magnus Västerbros artikel.

Mitt svar på frågan är numera ett rungande JA, men så har det verkligen inte alltid varit.

Minns hur jag på måfå plockade en bok i bibliotekshyllan under Hce (utländsk skönlitteratur), bar hem den tillsammans med övriga nylån i en tung väska. Läste, lämnade tillbaka – och tog väldigt ofta en till av samma författare, även om jag inte alls var överförtjust i den historia jag nyss avslutat.

Så kom en dag insikten (många år senare) om att livet inte är oändligt, men att böckerna är oändligt många. Och att tiden inte ens skulle komma att räcka till de bra, de omtumlande, de riktigt spännande, de sant berikande texterna. De som helt enkelt förtjänar etiketten ”läsvärd” sett ur min egen snäva synvinkel.

”Man har inte läst boken om man inte har läst ut den” säger en av de intervjuade i DN:s artikel, och det måste man väl hålla med om. Men nog är det så att man ibland gör helt rätt som stänger pärmarna och tar något annat att bläddra i.

Vad är det då som får oss att avbryta läsningen? DN vet: storyn är för tråkig (46,4 %). Texten är illa skriven (18,8%). Du gillar inte handlingen (8,5%). Huvudpersonen faller dig inte i smaken (4,9%). Eller så gillar du inte författarens åsikter (3,2%).

Been there, done that, vill jag säga med det kärnfulla engelska uttrycket som inte har någon lika kristallklar formulering på svenska. Jag kom aldrig igenom ”Moment 22” – en sann klassiker – för jag stod inte ut med Yossarian.  I ”Selambs” blev elakheterna för många. Guillous serie om Arn orkade jag heller inte med ens första delen av, det var för svartvitt.

Skulle också vilja lägga till att omfånget spelar in. När böckerna antar tegelstenens format och tyngd tenderar jag att krokna innan jag ens försökt. Författare skriver ofta, väldigt ofta, alldeles för långt, deras förlagsredaktörer verkar inte våga gripa in, i alla fall inte om skribenten redan är hyggligt framgångsrik, trots att det i princip alltid finns avsnitt som vore lätta att stryka. För tusensidorsvolymerna är ohanterliga, inte minst för oss som gillar att ligga i sängen med boken. Råkar man somna vaknar man raskt när den tunga klumpen landar och är på vippen att krossa näsan!

De där planlösa bibliotekslånen från tonåren lämnade förstås inga spår, även om de mättade läshungern. Andra böcker har satt sig outplånligt i minnet, trots stor textmassa och ibland rätt så komplicerade intriger. John Dos Passos USA-trilogi är en sådan läsupplevelse, ”Kristin Lavransdotter ” likaså. För att inte tala om vissa barnböcker som gick rakt in i en hjärna som inte hunnit bli fullmatad med färdiga åsikter …

Nu tittar jag med ömmande samvete på boktraven på mitt sängbord. Några är påbörjade, andra är orörda, många fler olästa väntar i hyllan. Fast jag är uppenbarligen inte ovanlig.

”När man är ung kanske man känner ett större tvång att läsa färdigt. När man sedan har läst mycket, och känner sig mer säker på sin smak, kan det vara lättare att låta en bok som man inte gillar bli liggande”  säger Johan Svedjedal, professor i litteratursociologi (se där en akademisk nisch som jag absolut inte hade en aning om att den fanns, för övrigt!).

Att avbryta läsningen av en bok innan man kommit till sista sidan är helt enkelt ännu ett av dessa ofrånkomliga ålderstecken som drabbar många.

Dock behöver vi inte längre känna dåligt samvete. Risken/chansen att stöta ihop med författaren och tvingas erkänna att hans/hennes bok inte ”dög” är ju faktiskt ganska liten … och självklart är det så att en roman jag inte klarar av säkert fascinerar andra bokvänner.

Somliga orkar till sista sidan. Andra gör det inte.

Copyright Klimakteriehäxan

DN:s artikel finns nu tillgänglig på nätet - klicka här.

Veckans fönster är KUNGLIGT

Det är inte så särskilt många som får titta genom de här fönstren från insidan. Men när Kungliga Hovstallet bjuder på skjuts är rutorna glasklara och guldornamenten skinande. Och de sirliga lyktorna slår det mesta i strålkastarväg – kanske inte när det gäller ljusstyrka, men definitivt om det handlar om skönhet och design!

Ibland får allmänheten tillträde till hästarnas hem strax bakom Nybroplan i Stockholm. Där hålls till exempel julmarknad varje år, och då kan man också passa på och ta en titt på paradvagnarna.

Med lite tur guidas besökaren runt av en som vet "allt" både om vagnarnas historia och om historierna som åtminstone delvis handlar om dem. Som exempelvis att det blev dramatiskt när en passagerare som skulle till kungen hette Boris Jeltsin och befanns vara i tyngsta laget. Karossen behövde extra stöttning när den store ryssen skulle kliva i och ur, och alla inblandade drog en lättnadens suck när färden var över ... och vagnen fortfarande var hel ...

Det ska alltså vara något KUNGLIGT i Veckans fönster denna gång. Klicka på länken så tar du dig vidare till andra fönster, en eller annan drottning eller åtminstone en liten prinsessa?!

Copyright Klimakeriehäxan

Dagens namn

Enligt almanackan är det Harry och Harriet som ska firas i dag. Glöm dem.
Dagens namn är Alice. Alice Munro, kanadensisk författarinna, "världsbäst på noveller" och tio miljoner kronor rikare sedan Peter Englund slog henne en signal tidigare i dag.

Årets Nobelpris i litteratur gavs än en gång till en av mig för all del inte okänd, men hur som helst oläst stjärna på texternas vintergata.
Helt säker var jag inte, men en koll i bokhyllan gav besked: mellan Moravia och Myrdal står inte en enda Munro.

Nu låter det i alla fall på kommentarerna som om denna förtjusande lilla dam på 82 vårar har gjort sig förtjänt av utmärkelsen. Fast lite ironiskt är det ju att hon ganska nyligen meddelat att hon skrivit klart. Å andra sidan slipper hon då den där pressen att prestera mer och ännu bättre som en del pristagare brukar beklaga sig över.

Kanske är det då läge att införskaffa en liten Munro-pocket, en smakbit bara. Dock är det inte alltid det funkar. Nog för att jag läst en del Nobelpristagare, men många har jag inte ens närmat mig – Elfriede Jelinek fick jag i present 2004, när hon fick priset. Boken ligger orörd. Pamuk kom jag aldrig igenom. Mo Yan finns i huset, men är oläst av mig. För att ta ett par sentida exempel.

En tråkig sak med Munro som pristagare är att det nu är helt kört för en av mina hetaste kandidater. Margaret Atwood, denna geniala kvinna, är ju också från Kanada. Och att två kanadensiskor skulle ta hem Nobel-potten i modern tid är naturligtvis helt otänkbart. När de nu inte fick dela.
Sorry, Margaret, verkligen. Och sorry, Harriet och Harry.
Men dagens namn är Alice.

Copyright Klimakteriehäxan

Läs mer om Alice Munro i SvD och här eller i DN.
Och beträffande delat pris så var det två svenskar, Harry Martinsson och Eyvind Johnson, som fick Nobelpris tillsammans 1974. Det är enda gången hittills som två litteraturpristagare utsetts samma år. Och det orsakade rätt mycket rabalder ... 

Tisdagstema TYST

Trots flera besök i det som länge var min närmaste storstad hade jag aldrig kommit till Vigelandsparken förrän nu i augusti. På vintern lockar sällan vädret i Oslo till promenader i stadens oaser, oavsett hur tjusiga och berömda konstverken som finns där är, så jag får skylla på att mina flesta visiter gjorts på "fel" årstid.

Det här är faktiskt världens största skulpturpark som bygger på en enda konstnärs verk. Gustav Vigeland hette han och parken stod klar 1949 – så nog var det på tiden att också jag tog mig dit ...
Statyerna, i brons, järn och granit, omges med härlig blomsterprakt och på de knastrande grusgångarna surrar världens alla språk medan kameror i olika former smattrar (olika mycket, förvisso).

Men skulpturer talar som bekant inte, annat än indirekt, till betraktaren. Och denna veckas tisdagstema är TYST, så då väljer jag en bild på ett konstverk som, ohörbart, tilltalade mig.
Den omfamningen kräver inga ord! Hård och kall kan den gjutna metallen kallas, men i den här formen är den full av värme och ömhet.
Klicka på länken för fler talande bilder av tystnad!
Dessutom kan du ta en sväng i parken med hjälp av videon nedan!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en professor känd från TV

”Programmets specialist i kriminologi var den enda behållningen. /…/´Dom borde låta polisen göra sitt jobb för en gångs skull´ och lämna honom själv ifred på hans ´jävla semester´. /…/ Föräldrarna brukade sticka kniven i varandra, det var det i särklass vanligaste, mumlade professorn innan han tappade tråden, tittade upp mot studions tak och berättade en underhållande anekdot från USA. /…/ Sedan tog han en kort andningspaus för att plocka av sig vad som såg ut att vara hans frus läsglasögon och snyta sig vildsint i sin egen gröna jaktväst.”

-         -Alla som läser ”Bara ett barn” av Malin Persson Giolito känner självklart igen professorn i kriminologi skildrad så på pricken i boken. Han är en medverkande i TV3-programmet ”Efterlyst”. Till saken hör att hon känner Leif GW Persson väl. Han är hennes pappa. 
Och om du klickar på ordet "citat" här nedanför ser du en lång rad med tänkvärdheter, lustigheter och klokskaper som andra kläckt ur sig, i en eller annan form!

Skyltsöndag på Cypern

Vänta hur var det nu egentligen? Om man skulle till det där stället, Golden Star och Rising Star, skulle man då ta till höger? Eller var det till vänster? Eller vill de allra helst inte att någon kommer över huvud taget till det där strandstället? Lika bra att fortsätta rakt fram?

Frågorna hopar sig när man står inför denna vägvisare, i utkanten av Fig Tree Bay på Cypern. Skylten är i alla fall perfekt för den som firar SKYLTSÖNDAG  med Pumita.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster vetter mot Medelhavet

 

Det ljumma, nyss så vänliga turkosblå Medelhavet har ilsknat till. Röd flagg är hissad på stranden, bara några få turister tar ett dopp i vågorna ändå. Cyperns besökare kommer från alla håll, men kanske är det engelsmän och ryssar som dominerar i solstolar och souvenirbutiker. Vi svenskar försvinner i mängden, men det gör förstås inget.

Och medan alla väntar på att vinden ska mojna och himlen åter ska bli molnfri drar folk sig inomhus, i skydd för drag, lite mera påklätt. Skulle något hända därute är det snabbt upptäckt genom det stora panoramafönstret. Det finns fortfarande bekväma fåtöljer lediga och baren är på armlängds avstånd …

Veckans fönster är alltså VALFRITT denna gång. Nog hade det varit kul med en val därute i vattnet, men ingen har synts till!

Copyright Klimakteriehäxan