Vi som gillar shopping köper för det mesta prylar. Prylar
som är vackra att bära eller att se på, prylar som förskönar våra hem eller
piggar upp vårt humör, gör att vi kan inbilla oss att vi blev ett snäpp
snyggare utan extra ansträngning. Hem går vi med nyförvärvet i en påse och lyckan är påtaglig om än kanske inte så långvarig.
Därför blir det lite chockartat när en glad shoppare
plötsligt står i begrepp att köpa en gris. En riktig, levande, med knorr på
svansen och lera på det nöffnöffande trynet.
Det var en gång så att en tysk filmproducent skulle spela in
en berättelse om indianers liv i Guatemala. Jag, som arbetade i Centralamerika
åt FN:s barnfond Unicef på den tiden, blev hans ”field producer” och skulle få
allt att fungera. Vi skulle filma pojken Antonio i Tecpan, en gång landets
huvudstad och en av de platser som drabbats hård av jordbävningar men som ändå
lever vidare, i många avseenden enligt gamla traditioner.
Språket var ett problem. Vi arbetade på fyra: tyska,
engelska, spanska och cakchiquel. Förmodligen är du inte särskilt bekant med
det senare. Men det är ett kvarlevande Maya-språk som en stor del av Guatemalas
urbefolkning talar. Jag hade hittat David, en ung man född i Tecpan och
flytande på såväl spanska som cakchiquel. Det blev ett tolkande fram och
tillbaka som nästan slet ut hjärnans lilla språkcentrum, men det gick.
Så vi gick i mål med filminspelningen, inte bara tack vare
David utan också med hjälp av hans mamma, som bjöd på kunskaper som filmteamet hade glädje av: historia, seder och bruk.Dessutom fick vi nygräddade tortillas från
comalen över öppen eld. Alltså en sorts platt majsbröd, gräddat på stort
lergodsfat, att äta med svarta bönor, jättegott!
Efter förrättat värv packade vi ihop all utrustning och gjorde oss klara för att
lämna Tecpan och åka tillbaka till huvudstaden. Då den tyske producenten insåg
att vi faktiskt borde tacka för oss med en gåva, framför allt till den familj vars vardag
vi hade fått följa genom sonen Antonio.
Snabb konsultation hos Davids mamma: vad kunde man ge familjen?
Svaret lät inte vänta på sig.
-Köp en gris, sa hon bestämt.
Jag stirrade på henne. Menade hon att jag skulle gå till
marknaden och handla gris? Nej, riktigt så hade hon inte tänkt. Hon hade tänkt
gå med själv och välja gris, medan jag stod bakom beredd med plånboken. Att min expertis i husdjursbranschen var lika med noll stod alldeles klart. "Inköp av gris" var inte nämnt i min jobbeskrivning, men nya lärdomar är som alltid värdefulla. Dags för shopping!
Sagt och gjort. Av de små nassarna på marknaden valdes
snabbt en pigg kulting, brokig i svart och blekrosa, ivrigt grymtande. Det skulle bli en bra
hushållsgris. Han fick ett rep runt halsen och följde med, om än inte särskilt
villigt. Sedan skulle han fraktas hem till sin nya ägare. Vi fick upp grisen i det öppna bagageutrymmet på jeepen. Allt såg bra ut.
Det vill säga: Allt såg bra ut tills motorn startade. Den
lilla grisen blev livrädd. Eller snarare skiträdd, i ordets sanna bemärkelse. Svansen snurrade som en propeller, bajset sprutade
runt i hela jeepen, vi duckade, allt stank. Grisstackaren tömde tarmen och gav begreppet dyngspridare ett tryne medan
bilen skumpade mot hans nya hem, och vi, de inte särskilt grisvana europeerna
höll för våra näsor. Fast presenten uppskattades.
Vår avresa försenades kraftigt på grund av saneringsbehovet
i vårt fordon. Men iväg kom vi, en tysk film om Antonio i Guatemala blev det
och jag hade fått vara med om konststycket att köpa en gris. Samt lärt mig att
grisar inte nödvändigtvis gillar att åka bil. Och att, om man nu nödvändigtvis ska ha en gris, det faktiskt kan finnas
fördelar med att köpa den i säcken.
Copyright Klimakteriehäxan