En tupp till påsk - pippi nummer 54

Så slog den till igen, blixtförälskelsen som inom loppet av en sekund gått över i äkta och varaktig kärlek.

Hade just knallat runt i Sigtuna, ”Sveriges första stad”, med långväga besökare när vi plötsligt stod öga mot öga. Och visst kan kärlek köpas för pengar! Han blev nämligen min för 140 kronor.

Lite var det förstås som att slå två flugor i en smäll: påsktider och en människa som glatt och villigt bekänner att hon har pippi på fåglar, om än alldeles oavsiktligt.

Nu blev den svarta tuppen, i tovad ull och tänkt att tjänstgöra som flaskskydd/vinkylare/värmebevarare nummer 54 i min redovisade samling – ja det finns nog fortfarande en eller annan pippi som hittills lyckats hålla sig undan i sin vrå ...

Men med hjälp av denna i mitt tycke synnerligen förtjusande hantverksprodukt kan jag passa på att önska dig som tittar in här en riktigt glad påsk!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat - att adoptera?

”Dä ä bätter å dra hûvv i vägga än å aldri använn´et”

-Riksdagsmannen Lars Mejern Larsson (S) kommer från norra Värmland och talar sitt hemlands vilda tungomål också i plenisalens talarstol. Kaxigt! (Behöver du översättning? "Det är bättre att köra huvudet i väggen än att aldrig använda det!") Ett motto man faktiskt kan överväga att adoptera. Även om jag personligen har svårt att överge det jag redan lånat, av salig Povel Ramel: "Det bor en solkatt i varje skärva".

Drabbad av vintern

Det ska inte bli vår till påsk heller. Bara att acceptera. Men klickar du på länken (med ljud!) inser du att även vinter kan vara rätt kul - speciellt om den drabbar andra ...

Tisdagstema LUGN

Det är en tidig morgon. Onödigt tidig, faktiskt. Vi är många på bussen som försöker halvsova, låtsas som om väckarklockan inte alls har ringt. Trångt om utrymmet som vanligt i rusningstid.

Men det är svårt att hitta friden bakom de slutna ögonlocken. En ung person, troligen på väg till dagis, är grymt missnöjd med sakernas tillstånd. Kanske purrades också han för tidigt, kanske är det något som skaver, kanske är han för varm, kanske fryser han.

Hur som helst: han trivs inte med tillvaron och låter omgivningen veta det. Skärande barnskrik tränger igenom också de allra dyraste och finaste hörlurar, får de slöande kringsittarna att skruva på sig. Många blickar går till vagnen med det gallhojtande barnet. Alla vill bara en sak: få tillbaka tystnaden, lugnet som trots allt nyss rådde.

Men så som i ett trollslag lägrar sig friden. Vad händer? En napp? En kaka? En kram? Inget av detta. Det som återskapar lugnet är en av alla dessa handhållna mobiler med pekskärm. Vad han tittar på kan jag inte se, men effekten är hundraprocentig. Och modern elektronik känner inga åldersgränser.
Lugnt fortsätter bussfärden tills det är dags för vagn, barn och förälder att kliva av.

Bilden tog jag i flygande fläng, ett enda knäpp, och jag får väl be om ursäkt för den dåliga kvaliteten, men kände ändå att detta var en bra illustration när tisdagstemat denna vecka är LUGN.
PS Mannen som skymtar hade inget med barnet att göra.

Copyright Klimakteriehäxan

Jämställt?

Hur har vi det med jämställdheten?

Säkert väldigt olika, individuellt och parvis. Men en ny undersökning från Statistiska Centralbyrån (SCB) har tittat närmare på saken för att ta tempen på utvecklingen. Kontentan är att det går framåt, om än inte med jättekliv. 

Det är fortfarande kvinnorna som hanterar tvätt och strykning. Men männen lagar mer mat än förr – om än inte mer än kvinnan. Båda könen ägnar mer tid åt att titta på tv och att sitta framför datorn. Ökningen på tv-tid är extra stor för ensamstående äldre män. Vilket betyder att den sociala samvaron minskar.  

Handen på hjärtat – visst känner man igen sig, även om man nu inte kan räkna in sig i kategorin ”äldre ensamstående män”. Kanske borde vi satsa lite mer på att umgås IRL (In Real Life), det som statistikerna kallar social samvaro? Spela Fia i stället för Word Feud? Gå på bio, kanske med en liten fika före eller efter, i stället för att slötitta på ännu en tv-deckare? 

Men det är klart: om båda parter föredrar att roa sig på egen hand måste det väl också vara OK. Och en acceptabel variant på jämställdhet, det också ...

 

Copyright Klimakteriehäxan

Källa SCB

Nedåt- och uppåttjack

Det är bara att bita i det sura äpplet.
Våren har gått i ide. Snön yr, marken är vit igen. Överallt hör man vildvittrorna: Voffor, voffor, voffor gör di på detta viset? Och vildvittrorna påminner starkt om människor, som förtvivlat vevar halsduken ett varv till runt halsen, kör händerna ännu djupare ner i fickorna, kurar ihop sig i isvinden som polerar nya lömska fläckar på trottoaren, färdiga att halkas på. Nedåttjack.

Hellre än att stirra på de dansande snöflingorna och den grå himlen tittar man då på nedanstående video, reklam för BBC:s naturprogram med alla naturprograms fixstjärna, David Attenborough. Tack, trogna bloggläsaren Kulsprutan, som mailade den! Två minuters garanterat vinterfritt uppåttjack.

Och det där äpplet, förresten. Det som vi tvingas bita i. Det är naturligtvis ett vinteräpple.

Copyright Klimakteriehäxan

Väskvänner emellan

Lykta på paradvagn från Hovstallet
- kanske i bruk i dag? Nej, inga
hästdragna vagnar, bara bilar visar det sig.

Kunglig begravning sätter sin prägel på Stockholm denna lördag. Huvudpersonen, som inte själv får vara med om all pompa och ståt, var en häftig dam med en otroligt fascinerande historia. Dessutom upphov till mängder av historier, många inte riktigt rumsrena men enligt samstämmiga vittnesmål levererade med sting och mycket glimt i ögonvrån.

Ett enda blixtkort möte med prinsessan Lilian har jag haft. Året var 2006 och man invigde en utställning av drottningens galaklänningar på Slottet – en helt makalös upplevelse för den som liksom jag tycker om vackra kläder. Kungahusets damer var på plats. Lilian, liten och nätt, trippade in och log mot alla kameror. Dessutom viftade hon glatt med en handväska modell större.

Och så hampade det sig att hon blev stående precis framför mig och våra blickar möttes. Jag tog tillfället i akt och sa något om den iögonenfallande accessoaren, som den väskvän jag är: en sån häftig sak, verkligen kul!

-Yes, isn´t it absolutely wonderful? sa prinsessan, fyrade av ett leende till och höll fram sin underbara väska så att jag kunde kolla den på riktigt nära håll innan hon övergick till att titta på Silvias festblåsor.

Jag kände igen den där väskan. Det skulle varje svensk som besökt London för sisådär tio år sedan ha gjort. För svenska turister hamnar ofta i området kring Bayswater, där hotellen är många, inte särskilt lyxiga men med överkomliga rumspriser. Mitt i alltihop Bayswater Road, kantad av butiker med massor av krimskrams: sjalar, t-tröjor, souvenirer, underkläder, kartböcker. Och väskor. Ja kanske är sortimentet fortfarande det samma, inklusive djurväskorna, jag har inte varit där på länge!

Inte vet jag var Lilian hade hittat sin. Men hon hade kunnat köpa den i en av de där billighetsaffärerna där kvalitet och stil är underordnade priset. Vilket inte gällde för Lilians övriga garderob och val av accessoarer.

Väskan pryddes av en hund, en lockig tredimensionell pudel med glittrigt halsband. En väska som bara en kvinna med humor skulle kunna använda ända in på 90-årsåldern.

Man får förmoda att det var en kungspudel.

Copyright Klimakteriehäxan

Om du vill läsa mer om dagens evenemang finns det information här och om hur det hela avlöpte läser du här.

SKOJIGT i Veckans fönster

Veckans fönster ska vara skojigt. Fönster är väl sällan särskilt kul. Men det är klart, folk har ju idéer om både design och heminredning och kreativiteten flödar ibland där man minst anar det.
Läste nyss i någon tidning om en person som började samla på pennor, sådana som företag ständigt delar ut som reklam (och som många av oss ideligen snor med oss utan att tänka på det eller ens veta om att de tar vägen ner i ficka eller handväska ...).

Vad gjorde han då med alla sina pennor, som han rimligen inte alls hann med att använda? Jo han hängde upp dem på ett snöre som en gardinkappa i ett fönster.
Rätt fyndigt, det måste man medge, eller hur?
Då blev jag påmind om min idérika kompis som faktiskt gjort samma sak, fast inte med pennor utan med blixtlås.

Se där! Faktiskt ett skojgt fönster! Och en idé enkel att ta efter för den djärva inredaren – ja det gäller ju även varianten med pennorna, förstås.
Fler skojiga fönster tar du vägen till via Susanne som är chef för fotobloggkedjan Veckans fönster. Mycket nöje, alla glada fönstertittare!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Tyvärr har kommentarspalten på Veckans fönster packat ihop men några bloggar att klicka dig fram till hittar du i alla fall där!

Kysst av en president

Helsidesannons i tidningen i morse: res till Centralamerika i november. Två veckors upplevelser. En av dem: Panamakanalen "där ingenjörskonsten dragits till sitt yttersta", ett byggprojekt som "delar två enorma kontinenter". 

Ack ja. Ett gammalt diktcitat ur Johan Ludvig Runebergs Fänrik Stål dyker upp i min hjärna: "Till flydda tider återgår min tanke än så gärna. Mig vinkar från förflutna år så mången vänlig stjärna ..."  Som till exempel på den tiden då jag vid upprepade tillfällen hade anledning att resa till just Panama!

Mola från Kuna-folket på San Blas-öarna i Panama.

En enda gång har jag blivit kysst av en president.

Det gick fort, det var fullt dagsljus, han var svettig, han sa inte många ord och rusade snabbt vidare. Men smällkyssen landade där den skulle och jag gjorde en liten kråka i minnet: ett lands ledare hade bevärdigat mig med en ömhetsbetygelse, om än av lägsta möjliga grad. 

Omar Torrijos

Vi kände naturligtvis inte varandra alls, Omar Torrijos och jag. Men han var omsusad som en populistiskt lagd och populär ledare för Panama mellan 1968 och 1981. Till hans image hörde bilden av en fruntimmerskarl, en riktig machoman som visste hur damer skulle hanteras. Det är svårt att säga om den där pussen jag fick bevisade något åt det håller, dock ...  

Att jag ställdes öga mot öga med denne man berodde på att jag i jobbet hade med  presidentens syster att göra. Berta Torrijos de Arosemena var en maktfaktor alldeles själv, engagerad i den sociala politiken och med många järn i elden speciellt när det gällde barnens villkor i den centralamerikanska republiken, som till stor del levde kring och av den stora kanalen. Fast när USA:s president Jimmy Carter lämnade tillbaka kanalen till Panama blev det nya villkor (jag satt faktiskt i publiken när Carter och Torrijos skrev på papperen som reglerade överlåtelsen!) . 

Familjen Torrijos var tätt sammanhållen och ingen satte sig upp mot dess medlemmar i onödan. Så när vi med Doña Berta i spetsen tågade in på en bättre restaurant ordnades genast bord, oavsett hur trångt det redan var i lokalen. När maten burits fram blev det glad allsång: ”Panameña, panameña, panameña vida mia – yo quiero que tu me llevas al tambor de alegría” lärde jag mig direkt (ung. ”Du flicka från Panama som är mitt liv – jag vill att du tar mej till glädjens trumvirvlar”). Hur bokstavligt Panamas damer tog uppmaningen är jag osäker på. Men en sak är klar: redan på 80-talet hade kvinnor betydligt fler tunga samhällsposter än i övriga delar av Latinamerika.  Åtminstone.

Panama har jag inte varit tillbaka till på evigheter. Men när jag i dag äter sushi minns jag hur jag stiftade bekantskap med den varianten av fisk första gången: i Panama City. Och när jag trängtar efter strand och sol kan jag längta tillbaka till ön Contadora, där det till och med finns en speciell strand döpt till någon svensk kvinnas ära – Playa de la Sueca.

Lägg därtill att jag fortfarande har flera molas på väggarna, konstverk i tyg tillverkade av Kuna-folket på San Blas. En mola är egentligen en rektangulär tygbit som utgör fram-  och bakstycke på kvinnornas blusar. Tygstycket får mönster genom ”bakvänd” applikation – man har tyg i flera lager, klipper hål, viker in kanterna och syr. Mönstren är ofta inspirerade av djur i den omgivande marina miljön.

Det var just på paradisiska San Blas jag förresten var extremt nära döden, förmodligen så nära jag någonsin har kommit. Stod och tittade på ett gäng lekande småpojkar när de plötsligt spreds åt alla håll, utan synbar förklaring. Jag tog ett par steg, jag med, det verkade ju korkat att bara stå där.

Då kom förklaringen. Det hördes ett brak. Exakt på den plats där jag just stått landade en jättestor kokosnöt. Grabbarna hade uppenbarligen förstått att den var på väg att lossna högt uppe i palmkronan, nöten dansade genom palmbladen och gropen den åstadkom i sanden gjorde klart att ingen mänsklig skalle skulle ha klarat den projektilen.

Omar Torrijos, däremot, gick en våldsam död till mötes redan 1981. Hans lilla flygplan försvann från radarn och visade sig ha störtat i djungeln. Vissa rykten gjorde gällande att han var på väg till eller från en älskarinna.

Hur det nu var med den saken kan ju kvitta vid det här laget. Men en sak tror jag vi kan slå fast utan minsta tvivel: Panamas ”starke man” hade kysst betydligt fler kvinnor än mig. Och avsevärt hetare. Fast lite snyggt i mitt sällan efterfrågade cv är det väl ändå? ”En gång kysst av en president!”

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema AVSTÅND

På väg in.

Vissa dagar en sorts Golgata-vandring.

Andra morgnar snabba steg mot ganska spännande uppgifter.

Konstigt ändå att våra arbetsplatser ofta är konstruerade så att man ska gå och gå och gå.

Men till skillnad mot klockan i den urgamla (!) gåtan kommer man ändå fram till dörren. I alla fall oftast.

Och sedan är det samma avstånd när det är dags att gå hem igen.

Kan långa tråkiga korridorer inte göras lite roligare om än inte kortare?

Nog kan man väl undra. Fast några krukväxter och en röd vägg är positiva tecken. Om du tittar noga ser du en människa där borta i änden. SÅ lång är den, korridoren!
 

Veckans tisdagstema är AVSTÅND. Klicka på länken så kanske du kommer riktigt långt!

Copyright Klimakteriehäxan

Köp gärna grisen i säcken!

Vi som gillar shopping köper för det mesta prylar. Prylar som är vackra att bära eller att se på, prylar som förskönar våra hem eller piggar upp vårt humör, gör att vi kan inbilla oss att vi blev ett snäpp snyggare utan extra ansträngning. Hem går vi med nyförvärvet i en påse och lyckan är påtaglig om än kanske inte så långvarig.

Därför blir det lite chockartat när en glad shoppare plötsligt står i begrepp att köpa en gris. En riktig, levande, med knorr på svansen och lera på det nöffnöffande trynet.

Det var en gång så att en tysk filmproducent skulle spela in en berättelse om indianers liv i Guatemala. Jag, som arbetade i Centralamerika åt FN:s barnfond Unicef på den tiden, blev hans ”field producer” och skulle få allt att fungera. Vi skulle filma pojken Antonio i Tecpan, en gång landets huvudstad och en av de platser som drabbats hård av jordbävningar men som ändå lever vidare, i många avseenden enligt gamla traditioner.

Språket var ett problem. Vi arbetade på fyra: tyska, engelska, spanska och cakchiquel. Förmodligen är du inte särskilt bekant med det senare. Men det är ett kvarlevande Maya-språk som en stor del av Guatemalas urbefolkning talar. Jag hade hittat David, en ung man född i Tecpan och flytande på såväl spanska som cakchiquel. Det blev ett tolkande fram och tillbaka som nästan slet ut hjärnans lilla språkcentrum, men det gick.

Så vi gick i mål med filminspelningen, inte bara tack vare David utan också med hjälp av hans mamma, som bjöd på kunskaper som filmteamet hade glädje av: historia, seder och bruk.Dessutom fick vi nygräddade tortillas från comalen över öppen eld. Alltså en sorts platt majsbröd, gräddat på stort lergodsfat, att äta med svarta bönor, jättegott!  

Efter förrättat värv packade vi ihop all utrustning och gjorde oss klara för att lämna Tecpan och åka tillbaka till huvudstaden. Då den tyske producenten insåg att vi faktiskt borde tacka för oss med en gåva, framför allt till den familj vars vardag vi hade fått följa genom sonen Antonio.

Snabb konsultation hos Davids mamma: vad kunde man ge familjen?

Svaret lät inte vänta på sig.

-Köp en gris, sa hon bestämt.

Jag stirrade på henne. Menade hon att jag skulle gå till marknaden och handla gris? Nej, riktigt så hade hon inte tänkt. Hon hade tänkt gå med själv och välja gris, medan jag stod bakom beredd med plånboken. Att min expertis i husdjursbranschen var lika med noll stod alldeles klart. "Inköp av gris" var inte nämnt i min jobbeskrivning, men nya lärdomar är som alltid värdefulla. Dags för shopping!

Sagt och gjort. Av de små nassarna på marknaden valdes snabbt en pigg kulting, brokig i svart och blekrosa, ivrigt grymtande. Det skulle bli en bra hushållsgris. Han fick ett rep runt halsen och följde med, om än inte särskilt villigt. Sedan skulle han fraktas hem till sin nya ägare. Vi fick upp grisen i det öppna bagageutrymmet på jeepen. Allt såg bra ut.

Det vill säga: Allt såg bra ut tills motorn startade. Den lilla grisen blev livrädd. Eller snarare skiträdd, i ordets sanna bemärkelse. Svansen snurrade som en propeller, bajset sprutade runt i hela jeepen, vi duckade, allt stank. Grisstackaren tömde tarmen och gav begreppet dyngspridare ett tryne medan bilen skumpade mot hans nya hem, och vi, de inte särskilt grisvana europeerna höll för våra näsor. Fast presenten uppskattades.

Vår avresa försenades kraftigt på grund av saneringsbehovet i vårt fordon. Men iväg kom vi, en tysk film om Antonio i Guatemala blev det och jag hade fått vara med om konststycket att köpa en gris. Samt lärt mig att grisar inte nödvändigtvis gillar att åka bil. Och att, om man nu nödvändigtvis ska ha en gris, det faktiskt kan finnas fördelar med att köpa den i säcken.

Copyright Klimakteriehäxan

NAKET i Veckans fönster

Med risk för att dra till mig ännu fler galna spam-kommentarer hänger jag på Veckans fönster även denna vecka. Men när signalordet är NAKET är det verkligen som att be om objudna gäster på bloggen ...

Den anslående kvinnotorson på mitt foto fanns i ett fönster till ett konstgalleri nära Place des Vosges i Paris när jag hade lyckan att ströva omkring i den franska huvudstaden senast (tyvärr alldeles för länge sen).

Fast vem som nu skulle vilja investera i den här skulpturen, det har jag inga som helst teorier om. Ska jag titta på nakna tjejer lutar jag nog mer åt Venus Milo-hållet! Även om den här, så här på Internationella Kvinnodagen, kan ha sitt värde åtminstone vad beträffar realism och respekt för damer vars bröst inte längre ivrigt och uppnosigt strävar uppåt. Klimakteriehäxor, typ.

Copyright Klimakteriehäxan

Vad var det jag sa?

Det var en gång ... för ganska länge sedan ... jag hade redan då rätt många skor. Alla i storlek 38.

Så en dag klämde de där snygga pumpsen, sandalerna med remmar skar in, tårna kämpade med varandra om utrymmet i boots och stövlar.
 

Jag hävdade med viss bestämdhet att den ökade fotstorleken berodde på att jag fött barn. Efter Sonens födelse var det 39:or som gällde. När Dotterns ankomst till jorden var ett faktum fick jag knalla iväg till hyllan med storlek 40 när jag blev sugen på något nytt att stoppa fötterna i.

Men trots att många fler kvinnor med mig konstaterat samma sak har vi ändå mötts av lite fnysningar. Kanske har vi bara blivit fetare och en del av det lagrade kroppshullet har råkat lägga sig på fötterna? Kanske har vi bara blivit äldre och bekvämare, med ömmare tår? Inte ska vi väl skylla på de rara små barnen? 

Nu får vi ändå svart på vitt: en medicinsk studie som redovisas i facktidskriften American Journal of Physical Medicine & Rehabilitation bekräftar vad vi som fött barn länge misstänkt – att graviditeten kan förändra fötternas storlek och form för alltid.

Dessutom blir fler mammor plattfotade, också det för all framtid. Fotvalvet pressas ut, sannolikt på grund av viktuppgång och uppmjukade leder. Forskarna fann att hos 60-70 procent av kvinnorna blev fötterna längre och bredare samtidigt som fotvalven plattades ut.

Vad var det jag sa?

Men märk väl – jag sa inte att det inte var värt priset!

Copyright Klimakteriehäxan

Källa TT

Tisdagstema GENOMSKINLIGT

Med havet och himlen som bakgrund bjuds den som väntar på bussen på Malta ett stycke text att läsa på öns eget språk. Maltesiska talas inte av särskilt många i världen. I detta lilla EU-land finns ungefär 400 000 bofasta och så gott som alla är engelskspråkiga, men maltesiskan lever och frodas i såväl klassrum som på arbetsplatser. Och i busskurerna med de genomskinliga väggarna.

Denna veckas tisdagstema är GENOMSKINLIGT och det påminde mig om kön till bussen in till Valletta.
Riktigt klok på vad det egentligen står på de här väggarna blev jag aldrig, men lite nationalromaniskt tema med hyllning till naturen verkade det vara. "Muntanja" är ett ord som jag gissar har med berg att göra, fast jag är långt ifrån säker!
Mera bilder på genomskinliga saker hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Ut ur dimman

Det var en dimmig morgon. Solen lät strålarna leka i dimslöjorna. Landskapet förändrades oavbrutet. Som om hemligheter skulle döljas en kort stund, för att strax försvinna in i töcknet, in i det okända igen.

Plötsligt ser jag det. Sagoslottet med tinnar och torn ligger där, träder fram ur dimman. Jag hinner tänka på klassiska berättelser, hinner undra om Törnrosa ligger och slumrar där inne eller om det är en spökslott komplett med andar och annat som inte finns en logisk förklaring till. Kanske jobbar Askungen där? Kanske skurar hon golv som bäst, under överinseende av den elaka styvmodern?

Ett torn pekar mot himlen. Det är väl där, i tornet som lite grann liknar Frihetsgudinnan, som prinsessan väntar på sin riddare, han som ska komma på sin vita springare och rädda henne undan alla faror. Det lyckliga slutet blir som finalen på en romantisk film, innan sagoslottet försvinner en gång till.

Sagoslott? Med eller utan spöken? Som jag kan se med blotta ögat där, från hållplatsen på Skeppsbron medan jag väntar på bussen som ska ta mig till jobbet? Nej stopp! Fantasin kan inte få skena i väg hur som helst.

Sagoslottet vars konturer jag anar i dimmorna är ju faktiskt inte mer hemlighetsfullt än en alldeles, alldeles vanlig färja som snart ska avgå mot Finland. 

Fast det kan säkert också bli en spännande historia. Som jag inte vet någonting om.

Copyright Klimakteriehäxan

VALFRITT i Veckans fönster

Det tog obegripligt lång tid innan jag kom iväg, trots att jag bor så nära.

Men till sist kom också jag till Fotografiska Museet i Stadsgården. Själva utställningen blev jag inte särskilt imponerad av, men en fin museishop finns det.

Och så fiket! Högst upp! Med makalös utsikt över inloppet till Stockholms hamn, flitigt trafikerad året runt. Spännande samtal surrade över kaffekopparna och de dyra, goda kakorna. Hit går tydligen folk på sin första dejt IRL sedan kontakter knutits på nätet. Hit går föräldralediga med barn i vagn, hit går pensionärer som gillar både bilder och fik.

Shoppens sortiment av fotoböcker är imponerande. Men mest köpsugen blev jag när min blick föll på den sittande gubben som är ett bokstöd. Den inredningsdetaljen finns också i hyllorna i kafeet där gubben precis som vi andra kan njuta av livet på vattnet - ja, det är det ni ser på bilden.

Jag köpte ingen gubbe, dock. Man kan omöjligt skaffa bokstöd när ens hyllor redan är så sprängfyllda att en liten sned vinkel inte går att upptäcka någonstans - utom mellan de där ryggarna som ligger lite lagom inslängda ovanpå alla andra böcker. Däremot kunde jag inte motstå ett väldigt roligt Memory-spel i vilket bilderna var foton på mer eller mindre, fast mest mer, galna damskor. Återstår att hitta en annan skovän att spela det med.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans Fönster är denna gång VALFRITT och fler fönster ser ni om ni tar vägen om Susanne.