Hemestertips 7

Fick fatt i en väninna jag inte sett på länge, en som också var kvar i stan.
Vi möttes över en matbit på en italiensk lunchkrog vid Skanstull, där man kunde sitta ute.
Stark sommarkänsla! Inte en regndroppe!

Att fånga en karl

-Det är märkligt så många ensamstående, enastående tjejer man känner. Och så himla få män i ungefär samma ålder och situation! Hur går den ekvationen ihop, det har jag svårt att förstå! Den som vill fånga en karl har det sannerligen inte lätt!

Middagen var nyss avklarad, en ljuvlig ceviche till förrätt och kött från grillen med färsk potatis och sallad, jordgubbar och vaniljglass – en riktig sommarmeny.
Samtalet rann på, tog olika svängar, vek av och kom tillbaka. Vi som satt runt bordet var alla kvinnor, de flesta numera utan en fast relation. Och det var lätt att konstatera, att för den som är sugen på en ny man är utbudet högst begränsat.

Hon som startade diskussionen uppmanade oss att räkna upp alla singlar vi kunde komma på att vi kände, män såväl som kvinnor. Vi kom med rader av tjejnamn, men på manssidan var det så gott som tomt – och de vi kom på var, av en eller annan anledning, fullständigt otänkbara att ha på mindre än en meters avstånd. Inget vidare utgångsläge, med andra ord.

-Man måste gå på krogen, dansrestaurang helst, trodde en.
Påståendet möttes av ett samfällt stönande: köttmarknad!?! Kolla in Kungen i Baren? Gnidas i en slowfox mot någon överförfriskad herre med tveksam kroppslukt och tveklöst stånd?
Knappast!

Nätdejting då? Flera av oss kunde vittna om bekanta som faktiskt lyckats den vägen, som flyttat ihop med den man från början chattat anonymt med, som till och med hållit högtidligt bröllop IRL och som det verkade funka bra för.
Men alla känner inte för att fiska på nätet, det är också alldeles uppenbart.

Vi konstaterade också, för vilken gång i ordningen vet jag inte, att när par skiljer sig hittar mannen så gott som omedelbart någon ny att umgås med, medan kvinnan blir ensam, ofta också övergiven av de där vännerna man tidigare träffat parvis.

Men så finns de där lysande undantagen. Tjejerna som fungerar som magneter på alla män som inte bestämt sig för att de föredrar män.
Åtminstone två sådana damer känner jag. Ingen av dem är eller har varit någon stor skönhet, mer normalsnygga, med dåliga dagar blandat med de bättre. De är inte roligare än alla andra, de är inte rika (snarare tvärtom), de klär sig inte utmanande, de är smarta men inte bedövande klyftiga (det skulle antagligen skrämma en och annan karl), de utmärker sig helt enkelt inte alls.

Utom när det gäller att fånga en mans blickar. För båda har också det gemensamt, att de i vuxen ålder knappast tillbringat en enda dag utan manligt sällskap, om de inte själva har valt det.
Man kan ställa en sådan kvinna ensam mitt i en öken, utan vatten, utan kamel, utan karta och kompass. Inom loppet av några minuter, kanske möjligen en timme, dyker en beduin upp vid den sandiga horisonten. Han är vacker, han är stark. Han lyfter upp henne i kamelsadeln och de skrittar (hm - skrittar kameler?) till närmsta oas, där de älskar hejdlöst och underbart medan hyenorna skriker och lejonen tassar runt på andra sidan tältduken.

Låt samma tjej gå vilse i världens största och farligaste storstad. Det syns på långt håll att hon inte hör dit, att hon inte vet vart hon ska ta vägen och knappast ens har en aning om hur hon har hamnat just där – ett lätt byte för rånare, våldtäktsmän, vilken buse som helst.
Men kommer busen? Icke. Än en gång springer riddaren fram, han som för henne tillbaka till säkerheten, som på vägen kan berätta en massa spännande historier om landet och staden. Och på något mystiskt vis är han också ensam, full av längtan efter en kvinna. Hon stod ju bara där! Perfekt!

För all del, de där två kvinnorna jag bygger detta på, de kanske inte alls skulle känna igen sig i min beskrivning. Möjligen skulle de hävda att så där är det för alla av honkön: det finns alltid en tjänstvillig hanne runt hörnet, vare sig man behöver hjälp att slå i en spik eller slå ihjäl en trist kväll.

Men den som levt år ut och år in utan att ha lyckats fånga en karl vet att så är det inte alls. Och det handlar inte om att ha passerat sitt bäst-före-datum, vara särskilt ful, särskilt fet, särskilt tråkig eller särskilt dum. Det handlar förmodligen bara om att inte ha den där turen, den som gör att man alltid inte hittar en karl, utan blir hittad av en, helt utan ansträngning.
En karl som kan bli en halva i en relation, förvisso utan garanterad hållbarhet. Fast vilka relationer har det?

Copyright Klimakteriehäxan

Vederkvickt

Vederkvickelse.
Det var inte i förrgår det ordet ingick i dagligt tal. Men det poppar upp i min skalle när jag kliver upp ur sjön efter ännu en liten simtur.
Vederkvickt, det är precis vad jag är.

Ordet brukar översättas med ”återhämtning”, ibland med tillägget ”av kraft”. ”Vila”, ”stärka” och ”avkoppling” finns också med i ordförklaringarna. Ibland avgränsas betydelsen till att bara gälla rekreation i natur.
Ibland utvidgas betydelsen till ”roa, förströ”. Och så är det väl någon tysk influens också, från "wieder" - som betyder just "åter".

Och alltihop stämmer. Vederkvickt, det är exakt sådan jag känner mig när jag står på stranden med vattnet droppande ur håret, sipprande längs kroppen, tills det samlas ihop i en liten pöl runt fötterna.
Inget annat ord beskriver känslan lika bra!

Nu gäller det att kvicka på, ner i vattnet, gång på gång - för snart är sommaren slut och den enkla vederkvickelsen långt svårare att uppnå!

Copyright Klimakteriehäxan

Vitt är inne - både inne och ute

Inte för att det är någon nödvändighet, men det är lite kul ändå att bli bekräftad, att få rätt, att känna att man ligger i tiden.
Och förvisso är det så med trender, att väljer man bara en och håller fast vid den, så blir det ”rätt” igen, förr eller senare. Det är precis som med klockan: en som står still visar ändå exakt tid två gånger per dygn!

Nu är det en av alla dessa mina väskryckarprenumerationer som gett mig bekräftelse. Den här gången är det månadstidningen ”Sköna hem” som finkammat listan över avhoppade prenumeranter och kontaktat mig – tänker ingen på att jag visserligen haft den två gånger tidigare, men bara tre nummer per gång, till mikropris? Nu är vi där igen.

”Vi vill gärna se dig bland våra läsare på nytt, och bara för det så har jag nu ett speciellt kanonerbjudande …” ja ni vet hur det låter. Men eftersom jag är road av heminredning, åtminstone i teorin, och tycker att det är jättebilligt med ungefär 20 spänn för en hyfsad tidning som annars kostar 55, så sa jag ja den här gången också (med en anteckning om när det är dags att säga upp den igen).

Första numret damp ner på dörrmattan häromdagen. ”Sommarens vackraste hem” bjuds läsekretsen in till. Och vad möter oss månne där?
Jo vitt. Vita väggar vart man än ser. Vita väggar inte bara i reportagen, utan också i annonserna! Vilsamt vita väggar som ger människan möjlighet att leka med färger och former på lösa ting, möbler, textilier och andra prylar som lätt går att byta ut eller flytta på. Vitt är inne igen! Halleluja!

I tidningen är inte bara vardagsrummen vita. Det är vitt i köket, vitt i garderoben, vitt i hallen, vit vägg vid poolen, vitt i sovrummet, vitt i badrummet, vitt vid uteplatsen. Hade man fotograferat garagen hade förmodligen de också haft vitmålade väggar.
Jag har sagt och skrivit det förr, och jag upprepar det gärna: En vit vägg är vacker, och en vacker vägg är vit.

OK då, i rättvisans namn finns det ett par tapeter med mönster (på vit botten förstås) och Rikard Wolff visar upp knallblå skåpdörrar i sitt kök, men de där tapeterna blir säkert inte långlivade och herr Wolff tröttnar förmodligen snart och målar om.
Vitt. Så rätt. Alldeles inne. Inte bara inne, utan också ute!

Copyright Klimakteriehäxan

Hemestertips 6

Köpte - eller ska man säga fyndade? - i cd-hyllan på Ica, två för 99:-. Det blev en Dolly Parton, till råga på allt en dubbel-cd! Och så drar jag igång henne: "Coat of Many Colours" (fast den har jag förstås redan, om än i annan version) och sedan en hel radda låtar, en del inspelade redan på 60- och 70-talen. Som vanligt blir jag imponerad av Dolly. Vilken kreativ människa! Vilken röst! Såna låtar, de berättar en historia allihop! Hon klarar rent av att rimma utan att det blir fånigt!
Marvin Gaye, mitt cd-fynd nummer två, är strålande han med, fast på sitt vis.
Kolla cd-hyllan på din Ica du med. Kan finnas sommarfynd också för dina öron!

Dyrbar skörd

Varje gång jag ser en liten ask hallon i frukt- och grönsaksavdelningen på Ica ryggar jag för prislappen.
Så dyrt! För så lite! Vem köper?

Varje gång jag närmar mig en hallonhäck, i rejäla skodon mot eventuella ormar, med långa byxor och långa ärmar mot alla vassa utskott, med myggmedel överallt mot allt som flyger och bits, tänker jag att det där priset på hallon plockade och klara, det är faktiskt inte högt alls. Varför köper jag dem inte, och slipper denna plåga?

För lika mycket som jag gillar att äta de där bären, lika lite tycker jag om att plocka dem. Och det är ett familjedrag, så jag kan inte hoppas att någon annan tar ett steg fram och övertar ansvaret för skörden.

Det enda trevliga sättet att umgås med en hallonhäck är att den dels är tuktad så att den är någorlunda genomtränglig, dels att bären är många. stora och maskfria. Då kan man stå där och plocka – rakt i munnen, underbart! Men när förväntningar om litervis av bären väcks, med planer på sylt och fyllda burkar till frysen, då blir det krångligare.

Minns hur Dottern redan som liten kunde stå långa stunder och äta hallon just så. Märkligt nog var hon inte alls road av att få dem på tallrik, tillsammans med glass eller grädde. På den punkten har hon numera bytt åsikt.

Nu står vi sida vid sida i buskarna och biter ihop om vår gemensamma aversion mot bärplockning, med de där sylt- och infrysningsförväntningarna som svarta moln över oss.

Inte är de dyra, de där hallonen i butiken. Framför allt inte jämfört med dem jag mödosamt samlat ihop – det, mina vänner, det skulle bli riktigt dyra bär! Men de är verkligen inte till salu!

Copyright Klimakteriehäxan

Planering kan börja på golvnivå

Planering är ett nyckelord i allt man tar sig för.
Jobb och fritid, hemma eller borta, ute eller inne – man måste planera, annars kan det ju bli tokigt!

Ta till exempel det här med skorna.
Du blir bjuden på fin fest. Äntligen ett tillfälle att använda de där ljuvliga högklackade med strass över hela tån! Ett reafynd för flera år sedan, ett par kvar, rätt storlek – då vet man hur det slutar. Med ett köp!
Men det är inte alldeles enkelt att använda dem. Klacken är i högsta laget, tån smal. Fast ursnygg.

Det är i det här läget man måste planera. Till partyt måste helt enkelt medföras en mindre selektion av olika skotyper.
På väg till evenemanget knatar man i något relativt fotriktigt och bekvämt. I kassen i handen ligger skon med strass. Den åker på i garderoben – mmmm, ingen har vackrare fotbeklädnad!

Ett problem på fester – sett ur ren fotsynpunkt – är att de oftast börjar med ett mingel, som ibland kan dra ut på tiden. Stående förväntas deltagarna mumsa på smått och gott, med ett glas i handen och solsken i blick.
Det där solskenet lyser inom kort allt svagare, i takt med att fötterna påminner om att vad de faktiskt just nu har på sig är vad som rätteligen ska kallas för sittskor.

Snart kommer det ögonblick då garderoben måste uppsökas igen.
Ursäkta, men den där kassen jag kom med, vart tog den vägen? Där! Bra!
Fram kommer ett nytt par skor. Ganska fina, visst, men med lägre klack, bredare tå. Snällare på det hela taget. Och minuten efter att strassen slutat glimma i kvällsbelysningen upplevs par två som rena tofflor, trots att också de kan bli rätt påfrestande efter några timmar.

Är det en fest med dans?
I så fall bör nog den där kassen innehålla något dansvänligt till fötterna, något som följer med, som glider lätt, som befrämjar snabba tangosteg och glidande valsturer eller en riktig gammaldags bugg.

När så kalaset lider mot sitt slut, vilket helt enkelt kan avgöras av att fötterna fått nog, kommer befrielsens stund.
Ner i påsen åker allt som var köpt för att det var vackert, för att det nästan fick en att tala flytande italienska, för att det signalerade att bärarinnan är en passionerad människa, för att hela hennes utstrålning börjar vid golvet.

Hemfärden anträds på något som kanske rent av kallas fotbäddar.
Och till och med dem är det skönt att sparka av sig innanför hemmets ytterdörr.
Men hade man inte planerat noga i skogarderoben hade kvällen varit förstörd innan den hunnit börja.
Planering. Ett nyckelord i allt man tar sig för.

Copyright Klimakteriehäxan

Hemestertips 5

Det finns knappast en enklare middag än denna:
Koka grön bandspaghetti.
När du hällt av den, pytsa på lite creme fraiche.
Ät med kräftstjärtar och/eller stenbitsrom.
Så gott!

När naturen läker

Ta groblad!
Rådet kom från Eva i Paradiset – fast hon heter Hannele och Paradiset ligger på Hisingen.
Jag hade ju fått ett stick av ett ilsket bi, ilsket eftersom jag klev på det med min högra fot. Och det där sticket, det kliade som bara den, inget hjälpte.
Det var då rådet kom: ta groblad!

Faktum är att groblad, Plantago major på latin, i familjen Plantaginacea (tänk att vissa saker man lärde sig i skolan glömmer man aldrig hur oanvändbar kunskap det än är) och ”läkarblacka” på värmländska, har ett grundmurat rykte som välgörare. I Barndomslandet hejdade vi blodflöde från skrubbsår med de där gröna bladen, till exempel.

Men nu när jag skulle leta upp några stod de plötsligt inte att finna! Trots att groblad måste vara en av våra i särklass vanligaste växter!
Jag fick leta lite längre hemifrån, och det är klart att de fanns där. Fast jag kan inte säga att jag märkte någon större inverkan på min svullna och kliande fot – nu har det i alla fall lagt sig.

Däremot så blev jag påmind om hur jag använde mig av naturläkemedel den enda gång i livet då jag var med om en riktigt farlig trafikolycka. Det var i Guatemala, jag satt vid ratten på min nya lilla knallgula folka, när en röd lastbil plötsligt körde över på sin vänstra sida och kom rakt emot mig.

Jag girade tvärt åt mitt vänster och det var väl det som gjorde att vi överlevde, min passagerare och jag. Och bortsett från att jag var allmänt mörbultad hade jag ett ordentligt skärsår runt vänster öga. Det syddes, med ganska många stygn – tolv om jag minns rätt.

Ingen trodde att jag genomgått en skönhetsoperation, precis. Såg helt enkelt för eländig ut. Och det var fler än jag som undrade hur ärret skulle bli. Det var då rådet kom: gör som indianerna gör, gnid med insidan av skalet av en güisquil.

Güisquil är en grön, till formen paprikaliknande frukt som växer på träd. Den har fast kött och används ofta i matlagningen i Guatemala, en billig ingrediens som inte smakar särskilt mycket. Jag hade aldrig tidigare köpt någon, men självklart gick jag nu till närmsta mataffär och handlade.

Med min helsvenska potatisskalare tog jag en bit skal av den gröna frukten. Jo minsann, strax kröp små pärlor av vätska ut. Det var det undergörande medlet! Tog skalbiten och slog mig ned med en bok medan jag gned skalet över mitt ögonbryn fram och tillbaka. Tog nytt skal, gned mera. Höll på så där varje dag tills det var dags för mitt återbesök hos läkaren.

Väl där bekände jag att jag ägnat mig åt läkekonst a la Mayaindianerna, säkerligen med längre tradition än västerländsk kirurgi, men ändå en aning pinsamt. Vad tyckte då doktorn, själv guatemalan? Han log. Och sa:
-Det har definitivt inte gjort någon skada, tvärtom. Jag kan ju säga att det hade gått lika bra med lite Nivea eller nån annan kräm du har i badrumsskåpet, för det är massagen som gör verkan. Men mayafolket hade sällan Nivea, så de löste det på sitt eget vis!

Där ser man. Mitt ärr syns knappt alls (det gick bort fortare i pannan än i hjärnan, för i åratal fick jag förhöjd puls så snart jag såg en röd lastbil).
Så varför skulle vi inte tro på groblad, både Hannele och jag?

Copyright Klimakteriehäxan

PS Om någon undrar hur det gick för min väninna som satt bredvid mig i framsätet så gick det bra. Inte en skråma, märkvärdigt nog!

Hemestertips 4

Att stryka är ofta svårt att hitta tid till, men ett enkelt sätt att känna sig som en bättre människa. Åtminstone funkar det på mig - nu är det nystruket här!

Nyordning i provrummet

Kanske har det funnits länge, men för mig var det en nyordning.
När jag kliver in i butikens provrum möter anblicken av fyra krokar med var sin etikett mig: ”Fel storlek, hämta ny” står det på en (underförstått ”om den finns större"?). ”Passar inte alls” på nästa.

De resterande två är mer åt det positiva hållet.
”Passar perfekt, måste ha” står det på den till vänster. Kroken till höger ger utrymme för eftertanke och en eventuell konsultation i plånboken: ”Ska kanske ha …” står det på den.

För all del, krokarna kunde ha varit fler.
”Passar men jag behöver den ju inte” kunde vara ett alternativ.
”Passar perfekt men bara om du är under 25” kunde en ha som budskap, bra för exempelvis de allra kortaste kjolarna ...
”Hemsk, hur kunde jag ens ta in den hit?” skulle ju också kunna vara aktuell, men förhoppningsvis så sällan att det vore bortkastad möda.

Vilken av de där krokarna som jag använde?
Tja, det blev lite blandat.
Men inget hamnade på ”Passar perfekt, måste ha”.
I alla fall inte den här gången.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: fordon

Det måste bli en "dubbel" för mig i veckans Tisdagstema, som är fordon! Fler fordonsbilder den här vägen!

En somrigare cykel än denna har ni väl aldrig sett? Fast den var ännu mera gräsgrön i maj, nu har solen blekt den lite och några blommor har vissnat och ramlat av. Fin är den i alla fall, tycker jag!

Men om cykeln är ett sommarfordon så är snöskotern ett vinterdito. Så den korta tid när det är barmark i Longyearbyn på Svalbard står de där, lite slarvigt parkerade, i trygg förvissning om att vilan inte blir lång ...

Du kan som vanligt klicka på bilderna och se dem i större format!

Copyright Klimakteriehäxan

Vilket mått?

Cecilia Hagen skrev en gång om hur hon promenerat på stan och känt sig ganska snygg. Hon ansåg sig få kvitto på det: när hon på trottoaren passerade två yngre män hördes en vissling, som lät som uppskattning.

Det vara bara det att ögonblicket därpå uppfattade hon också kommentaren som följde:
-Du kolla! Det där är inte en bakdel, det är en VÄRLDSDEL!

Nu har jag just haft en liknande upplevelse.
Fråga mig inte varför, men jag tog fram ett måttband och höll det runt kroppen, ungefär i den höjd från golvet där midjan förr i världen fanns.
Och resultatet?
Inte ett midjemått, mina vänner, snarare ett långlopp.
Håhåjaja.

Copyright Klimakteriehäxan

Hemestertips 3 - i en bisats

Sätt på dig skor om du ska snedda över en gräsmatta med gott om vitklöver i.
Annars kan det gå som det gjorde för mig i går: jag trampade på ett bi.
Det gjorde ont, förstås, men jag tyckte det gick över - tills foten började vrålklia och svullna och höll mig vaken i natt.
Nu är gadden, som satt kvar, borta.
Men ta tipset på allvar: knalla inte barfota över klöverängen! Det kan straffa sig!

Godis - bildligt talat

Fler bilder som berättar utan ord hittar du om du klickar här! Trevlig måndag!

Copyright Klimakteriehäxan

Kroppsmissbruk

Om tatueringar tycker jag mycket, framför allt inte.
Det handlar om kroppsmissbruk.

Blir direkt sorgsen när jag ser unga vackra människor som låtit förstöra stora delar av sin kropp med diverse obskyra teckningar ingraverade i huden, det kan vara så kallade tribal-motiv (som åtminstone har en viss kulturell innebörd i befolkningsgrupper väldigt långt från Hässleholm) eller ett kladdigt varghuvud eller ett Karl-Alfred-inspirerat mönster med tro, hopp och kärlek som tema. Och så här års tvingas vi se hela provkartan, vare sig vi vill eller inte.

Oavsett vem personen är och hur hans/hennes tatuering ser ut vet jag att den där ”utsmyckningen” har kostat en rejäl hacka, pengar som garanterat kunde ha använts till något roligare eller nyttigare eller rent av både-och.
Och precis lika oberoende av hur resultatet ter sig tänker jag alltid: Hoppas det gjorde ont! För på något sätt tycker jag de ska straffas, tokarna som inte begriper bättre. Ont lär det göra, det har jag fått bekräftat. Rätt åt dem!

Att ta bort en tatuering är både svårt och jättedyrt, och det är inte alls säkert att det går över huvud taget.
Tänk när det i dag så vältränat rutiga magpaketet med ålderns rätt och tyngdlagens inflytande blivit en betydligt säckigare påse – hur ser då den en gång så coola tatueringen ut?
Tänk när namnet på den mest älskade (exempelvis Alexandra) är passé och den nya heter Li?
Och så vidare.

Men det finns som bekant grader även i helvetet.
Klicka på den här länken och häpna – den går till brittiska tidningen Independent, som bjuder på en bildkavalkad av vad de kallar ”Världens mest bisarra tatueringar”.
Androm till varnagel (hoppas jag)!

Copyright Klimakteriehäxan

Hemestertips 2

Hanna Lindmark hette en kvinna av enkelt ursprung som skapade det framgångsrika restaurang- och utbildningsföretaget Margaretaskolan. Hennes livsöde är fascinerande. Mat, Gud, Affärer var tre av hennes ledord.
Jag har just läst ut Ewonne Winblads bok om Hanna: ”Frälst, förmögen, förskingrad”.
Ett stycke märklig kvinnohistoria som sträcker sig nästan in i vår egen tid. Rekommenderas!

Citat: Cronkites slutord

"And that´s the way it is!"

- Walter Cronkite, legendarisk programledare för nyheter i amerikanska CBS, avled i dag vid 92 års ålder. De här citerade orden var vanligtvis det sista han sa till sina tittare i varje sändning. Cronkite brukade kallas för "den man som Amerika litar på".
Vad kan passa bättre att citera så här vid läggdags en dag som denna?

Upptaget

Min promenad går längs vattnet, samma vatten som frekventeras inte bara av kanotister, seglare och motorbåtsentusiaster, utan också av svanar, sothöns och änder.

Och när jag knatat färdigt brukar jag vara lite svettig. Vad kan då passa bättre än att hoppa i sjön?
Brukar göra det från en och samma sten varje gång.
Ingen annan badar just där, verkar det som. Förrän i dag.
Min sten var upptagen!
Ni ser vilka som ockuperat den.

Mor och barn verkade njuta av solen. Pappa kom förbi för att kolla läget. Jag bidade min tid, sittande på en annan sten ungefär en meter bort. Efter en god stund reste mamma sig, drack lite vatten och sa sedan till sina små att nu var det dags för en liten simtur igen.

Då blev stenen ledig och jag kunde ta en simtur, jag med. Vattnet är märkvärdigt ljummet, om någon undrar.


Och som vanligt kan du klicka på bilderna och se dem större - gör det på den översta åtminstone och njut av hur fjuniga och gulliga andungarna är!

Copyright Klimakteriehäxan

Hemestertips 1

Promenerat i en timme.
Gjort tjugofem situps och lika många armhävningar.
Men jag är ruskigt medveten om att en gång är ingen gång.
Fast håll med om att det är en bra start.

Hemestertips handlar om det där man (jag) kan göra när man har, just det, hemester. Och det här var alltså nummer ett, från min första lediga dag!

Hemester

En sann paragrafryttare skulle säga att det är dags först på måndag.
Men sådan är inte jag.
Alltså anser jag att i dag, lördag, är min första semesterdag. Hur det känns? Jo tack, bra!
Väldigt bra till och med!

I veckor, ja månader, har folk frågat om mina semesterplaner – om jag nu någonsin skulle få någon ledighet, det verkade stundtals nästan oöverstigligt långt dit.
Jag har inte kunnat svara. Har inget bestämt, ingen bokad resa, inget långväga besök på ingång, inte rader av måsten (ja det skulle vara det där med städningen då … och att byta bank … och att rensa i garderoben … och källarförrådet!!! och kanske att koka lite sylt … jajaja! men i alla fall!)

Det finns massor av människor som inte kan unna sig lyxen att välja sysselsättning på semestern, visst vet jag det. Hälsa, ekonomi och annat oundkomligt praktiskt kan sätta stopp för de skojigaste drömmar och planer. Alltså går man kvar i sin invanda omgivning och lever ungefär som annars, även om inte klockan ringer och bussen måste hinnas på det där fastlagda klockslaget.

Lite så tror jag att min sommarsemester kommer att te sig i år. Böckerna ligger i travar och väntar, vattnet i viken är varmt, en och annan liten utflykt blir det naturligtvis – men på det hela taget blir det det modernaste sättet av alla att fira semester för mig i år.
Det kallas hemester, har jag förstått.
Låter bra!

Copyright Klimakteriehäxan

Håll Sverige rent!

Jag minns det som i går: man träffade turister, besökare från andra länder, som kom till Sverige. De såg sig om, och de blev förundrade och imponerade: så rent ni har! Så fint det är! Så städat! Ingen nedskräpning som hemma i Bronx/Grekland/Liverpool!

Det var alldeles sant. Svensken höll reda på sin skit, plockade med sig skräp, la det i därför avsedda soptunnor, gick till Systembolaget med den tomma kvartingen eller sjuttifemman och hörde glasflaskorna försvinna med ett klirr in i återvinningssystemet. Ölflaskorna gick samma väg, mjölkens tetrapak eldades upp.

Men den historien är nästan svår att tro på idag. ”Håll Sverige rent” hette kampanjen som drogs igång 1962, och den bet. Samma stridsrop lever fortfarande, men dess inneboende kraft verkar ha minskat dramatiskt. Och den som dristar sig till att påpeka ”Du tappade visst något” för den som släpper ett glasspapper på trottoaren eller ett ”Jag tror du glömde den där” om en kvarlämnad engångsgrill på parkgräset, den personen gör det med risk för om inte livet så i alla fall personskada.

Vi kan grubbla ihjäl oss över orsakerna. Nog har jag försökt pränta i mina ungar att man måste ta reda på sitt avfall, oavsett var man befinner sig. Nog har väl de flesta föräldrar gjort det? Det har uppenbarligen inte bitit på alla. Fast man ska inte tro att bara yngre generationer bär skulden för nedskräpandet, för så är det inte.

Och miljömedvetandet då, det som lär ha ökat så kraftigt? Vart tog det vägen? Kampen mot klimatförsämringen, som vi väntas föra bland annat med återvinning? Skatten, den som folk skäller så ofta på, hur kan vi acceptera att våra pengar ska betala för att folk inte ids ta hand om sitt avfall?

Har vi då kanske influerats av utlandet? Aldrig ska jag glömma väninnan som chockad återberättade en incident från bussresan med svensk-kubanska föreningen på Kuba. Turisterna hade matsäck som åts medan bussen rullade. De ordentliga svensk-kubanska vännerna samlade ihop allt skräpet i en plastkasse, och bad sedan guiden visa var det kunde slängas.
-Det fixar jag, sa han, öppnade bussfönstret och langade ut hela härligheten.

Är det dit vi är på väg? När solstrålarna leker i krossat glas, pappersbitar muntert dansar i vinden, ölburkar glimmar i gräset, vindunkarna sjunker ihop i diket och chipspåsarna guppar bort över sjöns vattenyta?
Så hopplöst trist!

Jag har visserligen aldrig varit i Singapore, men undrar om inte alla svenskar borde åka dit på studiebesök. Det är förbjudet både att spotta och kasta skräp på gatan, att röka på offentliga platser och mycket annat. Den som bryter mot reglerna straffas med böter på upp till 1000 S$ - närmare 6000 kronor.
Lite hårt, kan tyckas, men å andra sidan: man slipper tuggummikladd under skorna …

Värstingresor till Singapore, kan det vara framtidens melodi? Synd att det är så långt och dyrt att ta sig dit. Eftersom det är så fruktansvärt många som borde åka. För att sedan komma hem igen och hålla Sverige rent. Eller renare, åtminstone. Lite renare i alla fall. Snälla!

Copyright Klimakteriehäxan

Foppa-toffeln på väg till historien

Foppa-toffeln kom, sågs och segrade. Men den kom inte för att stanna. Företaget som tillverkar de färgglada plastskorna – de heter egentligen Crocs – som suttit på var och varannan människas fötter i flera år är på väg mot konkurs. Osålda skor i massor finns i lager.

Det var hockeystjärnan Peter Forsberg som lånade namn och ansikte till de träskoliknande sandalerna och importerade dem från USA till Sverige. De gjordes i alla möjliga färger och storlekar. Crocs hade fördelen att de kunde användas i vilken dypöl som helst – bara att spola av dem under kranen och de var OK igen. Det lätta materialet, som egentligen heter croslite, verkade tåla allt.

Det var också norrlänningarna som nappade på trenden först. De riktigt frälsta kunde höras predika om hur bekväma och praktiska de där skorna var, även om de inte alls var billiga trots det simpla materialet. Dock är det väl inte så väldigt många som hävdat att Crocs också var snygga. Att man kunde köpa lösa små blommor, stjärnor och hjärtan (”jibbitz”) som små pluppar att sätta i hålen på skons ovansida hjälpte föga.

Kopiorna, de billigare, lät heller inte vänta på sig, och det blev priskrig i skoaffärerna. Folk har haft Crocs, äkta eller falska, såväl på stadsgator som i trädgårdslandet som på stranden. Men nu verkar alltså Foppatoffelns historia snart vara all.
Peter Forsberg själv sa upp bekantskapen med tillverkaren tidigare i år – kanske hade han kommit fram till vad många av oss andra redan konstaterat: SÅ fula skor vill vi faktiskt inte gå i.

Om jag har några Foppa-tofflor? (De finns naturligtvis i rött!)
Gissa tre gånger. Fast det var i alla fall inte jag som startade bloggen Ihatecrocs.com – det finns fler liknande!
Men jag VET att de fortfarande har sina tillskyndare.
Fast nu är de i alla fall på väg till modehistorien, en mörk parentes som sanna skovänner helst förtränger ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: Hjälpmedel

Originellt tisdagstema denna vecka: Hjälpmedel - och jag valde att ta det bokstavligt.
Fler temabilder här.

Copyright Klimakteriehäxan

En som gapar över mycket - bildligt talat

Fler bilder som talar hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Om mitt liv blir film

Ibland undrar jag hur det skulle vara om mitt liv skulle bli en film. Hur mycket skulle man kunna behålla av sanningen utan att det blev alldeles för långtråkigt och vanligt?

Hur mycket skulle man behöva lägga till rätta, försköna och förbättra, som handlade det om rent sovjetisk historieskrivning? Vad skulle man behöva förtränga för att det annars skulle bli alltför pinsamt? Hur mycket kärlek skulle få plats i manuset, utan att rullen skulle bli ”rated X”? Hur ingående skulle jag skildras?

Hur mycket skulle avslöjas om vänner och bekanta, kollegor och släktingar? Hur många i biosalongen skulle bli tvärilskna på premiären, redan innan popcornen tagit slut?
Och så den kanske allra intressantaste frågan: vem skulle spela mig?
Tja, det finns ju några kandidater.

Först ut är naturligtvis Julia Roberts, eftersom jag själv kan se precis vad som helst där hon har en roll, oavsett kvalitet, andra medverkande och handling. Fulsnygg, häftig, med ett leende som kan flytta inte bara ett berg utan hela Mount Everest om så skulle behövas. Men hon är förstås för ung, Julia.

Meryl Streep då? Tror att vi är ungefär jämngamla. Och hon såg ju ut att, som jag, trivas i Grekland, eller hur, när hon for runt och var hotell- och bröllopsvärdinna i Mamma Mia. Nja, det räcker nog inte.

Lena Endre? Vi talar svenska båda två, så långt stämmer det. Fast jag har retat mig på hur präktig hon är i den där teve-reklamen som riktar sig till pensionärer. Nej, det blir inte hon.

Diane Keaton, ännu en dam i lämplig ålder. Framstår oftast som både vacker och klok. Fast det blir väl alldeles för smickrande. Om inte Woody Allen skulle ta hand om regin, förstås, då skulle det ju kunna bli något riktigt intressant … fast då borde jag helst vara född judinna. Det är jag inte, så där sprack den planen.

Yvonne Lombard skulle kunna vara min mamma rent åldersmässigt. Annars har hon ett bett i repliken som jag gärna skulle se att jag också hade, i alla fall i versionen på vita duken.
Samma sak gäller för amerikanska Lily Tomlin: där har vi en skådespelerska som vet vad tajming vill säga!

Nej, vet ni vad. Det måste bli Julia ändå. Tänk i vilket förskönande ljus hon skulle framställa mig, på alla sätt! Och jag har ju också varit i hennes ålder, även om det var ett tag sedan! Hon får jobbet!
Aj. Kom på något. Julia är världens bäst betalda skådis, eller i alla fall en av dem i toppen av avlöningslistan.

Tyvärr, det går nog inte att lösa. Huvudrollen kan inte besättas.
Men en sak är klar. Om mitt liv trots allt skulle bli film och ha det minsta lilla med verkligheten att göra skulle det i alla fall inte bli en kortfilm.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat - om ett berg som växer

”Sommar-Stockholm – i värsta fall känner många ute i landet igen sig – håller på att förvandlas till ett sopberg. Särskilt när det är varmt och upplagt för små trevliga måltider på små trevliga filtar i glada vänners lag. Det är inte ens så att folk måste bli fulla. Nyktra, sansade, försvarar sig med att någon annan städar upp efter dem, att det betalas via våra skattepengar. Därför kan de släppa allt rakt ner mot gräs och asfalt. Samtidigt, det är detta som är så häpnadsväckande, ökar människors miljömedvetenhet.”

-Karin Thunberg i en krönika i dagens Svenska Dagblad tar upp ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Läs exempelvis här om mina erfarenheter från Stockholm – och här om hur det kan se ut i Umeå.

Ny dag - ny sothöna ...

Copyright Klimakteriehäxan

Olyckligt

Jag tyckte att det var ursnyggt. Något att skryta med. En riktig turistattraktion. Men ack som allting åldras här i världen! Till och med konstverk som bara har några år på nacken ser skamfilade ut ibland.

Det är i alla fall läget med Miraculum, den en gång så härliga mosaikväggen vid Hornstulls strand.
510 kvadratmeter fantasieggande mönster med exotiska blad och blommor, skapade av glasbitar. Runt blommorna
finns speglarna, som reflekterar Årstavikens vatten, grönskan och flanörerna. För bara tre år sedan var jobbet klart, ett unikt konstverk som förvandlade en riktigt trist betongfasad till ren ögonfröjd.

Nu är det inte så längre. För bitar har lossnat och lämnat fula hack i mönstret. Och spegelbitarna är anfrätta – kanske är det fuktskador? I alla fall har många av dem antagit en brun färgton, lite tråkigt flammigt och avskavt.

Tänker någon göra något åt saken? Eller ska Miraculum få förfalla? För det är ju förvisso så, att om något börjat chansera blir det lätt så att någon ”hjälper till”. Här finns krossår i mosaikytan, kanske resultat av en liten olyckshändelse, men kanske avsiktligt åstadkommet av någon som inte ser hur fint det faktiskt varit – och delvis fortfarande är.

Och visst är det väl så att en krossad spegel betyder sju års olycka? Usch, usch, usch. Så olyckligt.

Copyright Klimakteriehäxan

Med smaklökar känsliga för rött

Jag har kommit fram till att jag har smaklökar känsliga för rött.
Exempelvis är jag obotlig tomatoman, oavsett årstid och tomatens ursprungsland och färdsträcka från planta till min tallrik. Soltorkade går också bra.

Jordgubbar är en lika stor passion, fast där inträder med nödvändighet en kortare paus under årets mörkaste veckor.
Smultron. Å, smultron! Vilken delikatess! På strå, på tallrik, direkt i munnen!

Rött kött är inte nyttigt, jag vet det. Men oj så gott det är! Med rött vin till! Och man får gärna servera sallad bredvid, med röd paprika som är godare än gul och mycket godare än grön.
Röd vinbärssylt är smaskigare än sylt gjord på svarta. Precis som jag gillar röd stenbitsrom bättre än svart, om till ägghalvor eller pasta eller högst upp på en liten räkcocktail.

Apropå skaldjur: Vanlig flodkräfta blir riktigt röd och grann när den badats i kokgrytan – följdriktigt är den också godare än sin blekrosa kusin havskräftan. Och fisk! Röding är underbart. Dessutom var det en total överraskning när jag prövade och fann, att strömmingsflundran blev ytterligare förgylld med skogens röda guld, lingon i rårörd version. Pesto är inte min absoluta favorit - men ska jag välja blir det förstås inte den gröna.

Det blir mer fart i äggröran med bitar av tomat och peperoni, röd. Flingorna blir roligare när man slängt i lite frystorkade röda bär i paketet. Och skulle jag råka falla för frestelsen att plocka ihop lite lösgodis försöker jag sålla ut de röda geleråttorna, slippa de andra. När Aladdin-asken öppnas på julafton tar jag gärna biten med körsbär i likör, trevligt mörkröd inuti.

Och även om annan smak inte styrs av de där smaklökarna, så är det ju ett urgammalt faktum att jag älskar röda skor, röda handväskor och faktiskt också gärna klär mig i rött.

”Med ögon känsliga för grönt” är en klassisk text av Barbro Hörberg. Kan inte räkna med att den här bloggposten blir lika berömd, inte ens tonsatt, tyvärr – men nu har jag väl ändå bevisat faktum: jag har smaklökar känsliga för rött.

Copyright Klimakteriehäxan

... och apropå det ja ...

Nu har det hänt igen. Jag har bekänt det förr: jag har svårt att låta bli att köpa röda skor om jag ser ett par som tilltalar både fötterna och ögat. Så vad händer om man stöter på sådana här? Jo, man slår till. Halva priset, sommar-rea, dessutom. Visst blir man glad av att bara titta på dem, mina nya röda sandaler?!

Copyright Klimakteriehäxan

Kleptomanen inom mig

Jag måste inse faktum.
Det bor en kleptoman inom mig. Bevisen finns, de går inte att misstolka.

Ingen människa kan ha så många pennor som jag om inte hälften, ja kanske rent av ännu fler, är stulna/snodda/norpade från andra, personer som till exempel just nu far runt i handväskor och fickor i febril jakt efter något att skriva med. ”Tyckte bestämt att jag hade ... Visst låg det en där nyss …” tänker han eller hon och fortsätter desperat att leta. Utan framgång.

För den där pennan, den lånade visst jag för en liten stund sedan.
Och sedan?
Ja, den KAN ha hamnat i min ficka. Eller i min handväska. Eller kanske i den där kassen jag hade lite lösa prylar i. Möjligen la jag den i en av mina lådor, kanske på skrivbordet. Eventuellt ligger den i bilen, det är praktiskt att ha en penna där. Förresten, jag har ju fickor på ytterplagget också, där kan man stoppa ett litet skrivdon! Ändå har jag aldrig en penna när jag behöver en ...

Förr eller senare hamnar de där pennorna hemma hos mig. De fyller burk efter burk, utgör en stilig samling, blyerts, kulspets, fungerande, hoptorkade, med och utan suddgummi, med rött, blått eller svart bläck, med mer eller mindre greppvänligt skaft i regnbågens alla färger, plus silver och guld. (Ingen heter dock Parker eller något annat dyrbart, det verkar stå Bic på de flesta.)
Genant. Och fullständigt oavsiktligt.
Bara en kleptoman kan ha så många pennor. Fast jag fattar ju inte riktigt hur och när de kommit hit …

Men jag blir tvungen att inse faktum. Jag samlar inte på pennor, även om det kan se så ut.
Det bor en kleptoman inom mig. Bevisen finns, de går inte att misstolka.

Copyright Klimakteriehäxan

Alldeles för sent

Tittar på klockan och inser att jag suttit ett par timmar och tittat på hyllningarna för Michael Jackson, utan att vara fan eller ens särskilt intresserad. Men fastnade gjorde jag ändå.

Politiker, pastorer, basketspelare, artister, vänner och familjemedlemmar har avlöst varandra på scenen. Det är ganska mäktigt, imponerande i sitt slag, ibland leendeframkallande, stundtals rörande.

En sak stannar kvar, ett påpekande som de svenska kommentatorerna gör, flera gånger: Det där borde han ha fått höra medan han levde.
Så är det nog. Vi borde dela ut rosor lite oftare än vi gör. För hur stora buketterna än blir är det ju faktiskt för sent när mottagaren inte längre kan ta emot dem själv och njuta av prakten.

Och apropå Michael Jackson, så är det en dagsens sanning att jag väldigt ofta tänkt på honom under rätt många år när jag varit i närheten av Liljeholmsbadet. Jag har nämligen tänkt att ett sådant här "vykort" skulle ha klippts in i MJ:s video av superhitten "Bad" ...

Copyright Klimakteriehäxan

Mer om ceremonin exvis i SvD och om anstormningen av fans i DN. Plus alla andra tänkbara mediasajter, svenska och internationella ... Fast det är den här som hela tiden har vetat mest om Jackson-storyn.

Lättbläddrat

Sommar, semester – oavsett väder är det läsväder.
Bloggkollegan Vita Stunder efterlyste tips på lämpliga böcker.
Visst, här kommer några som liksom bläddrar av sig själva – alla finns i pocket!

”Blonde” av Joyce Carol Oates (på Sverige-besök i dagarna för att marknadsföra sina nyss utgivna dagböcker).
Man måste nästan ha långledigt, för detta är en tegelsten. När jag läste den kände jag hur Marilyn Monroe själv hade berättat hela sin historia för författaren … men det har hon ju inte …
Lika trovärdig tyckte jag att ”En geishas memoarer” av Arthur Golden var. Inte lika tjock, men väldigt medryckande läsning.

”Edward Finnigans upprättelse” av Anders Roslund och Börge Hellström. Deras färskaste bok har fått lysande recensioner. Den har jag inte hunnit läsa. Men detta är deras förra och hittills bästa, en höjdare i närheten av deckargenren men bättre upp.

”Kvinnorna på åttonde våningen” av Karin Alfredsson. Om Vietnam, ojämlikhet, kvinnoförtryck, med stark närvarokänsla i en, för de flesta svenskar, exotisk miljö.

”Den besynnerliga händelsen med hunden om natten” av Mark Haddon. I romanform får man plötsligt insikt i hur ett barn med autism ser sin omvärld. Fullständigt fascinerande.

Låt mig slänga in tre klassiker och måste-upplevas-böcker: ”Kejsaren av Portugallien” av Selma Lagerlöf, och ”Kristin Lavransdotter” av Sigrid Undset. Plus ”Samuel August i Sevedstorp och Hanna i Hult”, Astrid Lindgrens enda vuxenbok, avnjutes allrahelst som hörbok. Om kärlek av hetaste slag – faderskärlek först, sedan mellan man och kvinna. Passionerat så det ångar och ryker i Norge – och gripande varmt i småländsk miljö!

Har du barnasinnet kvar? Eller kanske någon att läsa högt för? Barbro Lindgrens ”Loranga, Masarin och Dartanjang” är oslagbar!

Och så måste jag förstås göra en enda utflykt från pockethyllan: ”Klimakteriehäxan” av yours truly. Faktiskt en perfekt, lättläst bok för strand eller hängmatta – formatet är hanterligt, nästan som en pocket! (Du kan klicka på bilden av boken upp till vänster och läsa såväl recensioner som läsarreaktioner!)

Vad läser jag själv då, undrar kanske någon. Jo, så här års köper jag glatt alla tidningar som har en bok som bilaga – under förutsättning att jag inte redan läst den, förstås. Och just nu har Allas Veckotidning slängt med en liten sak av Anna Jansson. ”Vem är utan skuld” heter den, väldigt lättläst, strax slut!
Marilyn Frenchs "Sin mors dotter" ligger på kö.

Trevlig läsning, vad du än väljer att bläddra dig igenom!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: Sommar

Veckans tisdagstema är sommar - trots att den har dragit sig tillbaka, om än tillfälligt. Men nu är det flera dagar sedan sjön inbjöd till ett dopp. De enda som simmar runt i viken är fåglarna. Och hela tiden ser jag mina kära sothöns, med ungar i varierande ålder och antal. Men lika söta är de allihop!

Härom dagen satsade jag på att locka en familj att komma närmare mig, i brist på rejäl zoom, genom att bjuda på bitar av en liten smörgås. Visst, de var jätteintresserade och kom farande så svallvågorna stänkte.

Men försök mata fåglar med en hand och hantera kameran med den andra, så får du se hur lätt det är! Oskarpt blev det, alltihop. Lägg därtill att jag lyckades få smörgåskladd på kameran ... nä, ska sothönsen få mat någon mer gång ska jag ha en assistent med mig!

Copyright Klimakteriehäxan

HÄR hittar du fler sommarbilder!

Det lönar sig att klaga!

Ikväll får vi beviset: man ska klaga på dumma beslut som fattas över ens huvud. Det kan faktiskt löna sig.

Ta bara det här med sommartid-tabellen för vissa busslinjer. En, som jag frekventerar, fick tillsammans med flera andra se sig amputerad. Under semestertider befanns vår buss vara helt bortrationaliserad efter klockan 19.

Inget att tjafsa om, kan man tycka, vi bor ju mitt i huvudstaden, vad är problemet? Jo, problemet är att trots att vi bor mitt i huvudstaden råder kollektivtrafikskugga. Gudarna ska veta att den enda existerande bussen alltid går med glesa turer – var femtonde minut i högtrafik – men INGEN BUSS ALLS, det är väl ändå väl magstarkt! OK, jag jämför inte med hur tätt bussarna går i Lapplands inland och jag kräver inte att den ska gå var tredje minut men – ja, ni fattar.

Att vara utan en buss inom någorlunda bekvämt räckhåll blir förödande till exempel för flera hundra pensionärer som bor i våra kvarter. Förvisso är en av dem förmodligen Stockholms piggaste 91-åring, men bland de övriga verkar det vara sämre ställt med konditionen. Fast trots vacklande hälsa har de väl ändå inte utegångsförbud efter klockan 19, det kan inte ens cheferna på SL tro.

Men nog kan vi väl gå en bit, till en annan buss? tänker ni nu. Jo. Men att folk i 80-90-årsåldern ska knata uppför den långa branta backen till Södra station, det är inte realistiskt. Även för yngre och raskare ben betyder promenaden, till vilken hållplats man än väljer att gå, betydligt längre restid. Fast det är klart, man kan ju ta bilen ... hallå!!!! det är något fel här!!! vi vill ju åka buss för att minimera bilåkandet i stan!

Alltså klagade jag, via mail till en direktör på SL. Och jag var inte ensam – nej, jag ska inte ta åt mig hela äran! – men si! Vi vann! Ikväll går bussen igen, en gång i halvtimmen fram till midnatt. Här är beviset på segern:

Bäste resenär,
Då många hört av sig och klagat på indragningen av kvällstrafiken /… /har vi tittat närmare på detta och insett att resultatet inte blev så bra. Vi sätter därför tillbaka en del av den indragna trafiken så fort det går på Södermalm. Från och med den 6 juli trafikeras linjerna med 30-minuters trafik mellan 19.00 och c:a 24.00 (ungefär motsvarande förra årets sommartidtabell).

Med en förhoppning om en fortsatt fin sommar,
Ingemar Ziegler
Verkställande direktör

Klang och jubel i stugan! Lägg därtill att jag fick en blomstercheck på 100 kronor från SJ när man förflyttade mig med buss i stället för tåg, som jag ansåg mig ha bokat. Nu ska jag banne mig gå tillbaka till Ica också. Där tog de 30 spänn för en krukväxt som hade en stor röd prislapp som det stod 25 kronor på. Och jag har kvittot kvar!
Det lönar sig att klaga.

Copyright Klimakteriehäxan
(som nu riskerar att också kallas gnällkärring - en smäll man får ta ...)

Citat ur kvinnornas värld

"Männen i min värld, de är bihang!"

-Amelia Adamo, chefredakör M-magasin, i tv-intervju om synen på män och kvinnor 60+, med anledning av att hon på omslaget till sin tidnings senaste nummer fotograferats endast iklädd stol. Amelia är 62.

Citat ur djurens värld

"Jag kommer tyvärr att jobba mycket, bland annat som bartender under tennisveckan i Båstad och så kommer jag att blogga som ett djur."

-Angela Monroe, som tydligen fanns med i senaste omgången av Robinson, intervjuas i Aftonbladet. Och frågan hon väcker är en klassiker: Hur gör djur?

Bildligt talat - en gång till

Klicka gärna på fotot så blir det stort!
Fler talande bilder hittar du här.

Copyright Klimakteriehäxan

Saker som slängs

Vi slänger mycket, vi moderna människor. Ratar saker som någon annan kanske skulle kunna ha glädje av. Langar prylar som till och med kunde ha inbringat en slant på loppis. Aldrig glömmer jag väl min reaktion när en välavlönad väninna råkade nämna att hon lämnat två – TVÅ – Armani-dräkter på soptippen, i stället för att överlåta dem till närmaste second hand-butik, som skulle ha tjutit av lycka.

Så här på sommaren slängs det också en himla massa saker på fel ställen. Folk som haft picknick i grönskan reser sig och går, medan engångsgrillen, pet-flaskorna och vinlådan ligger kvar till allmänt beskådande. Pappers- och plastpåsarna fångas upp av en vindfläkt och virvlar runt i luften. Tyvärr ingen vacker dans. Krossade glasflaskor blänker glatt i solskenet, men utgör ett hot mot alla bara fötter och tassar.

Det finns pappers- och skräpkorgar. Ibland används de, ibland blir de överfulla, ibland tas det som ordentligt lagts ner där upp igen, av skator och råttor och en och annan pantburksletare. Men så finns det slängda prylar som inte kan undgå att väcka intresse och nyfikenhet.

Hur går det till exempel till när ett par svarta damsandaler hamnar högt uppe i luften, på en ledning flera meter över marken? Vem har lyckats slänga upp dem dit - för de kan ju näppeligen ha hamnat där av en ren händelse? Vilket är budskapet? Handlar det om stor dramatik? Eller är det en understrykning av Povel Ramels gamla populära uppmaning "Ta av dej skorna"? Eller ville en man bara hindra en kvinna från att gå bort från honom?

Och vem har lämnat en hel väska bredvid en papperskorg på Bergsunds strand? I väskan kan man se att det finns kläder, ett litet hänglås, en tidning, ett snyggt rött flätat läderskärp och en bok.
”Kvinnans och mannens sexuella lycka” heter den, och det är en riktig tegelsten, i stort format.

Visst kan man fundera över den historia som naturligtvis finns bakom den övergivna väskan. Var boken inspirerande? Så inspirerande att läsaren fått med sig en partner in i buskaget och blivit kvar där? (Svaret är med största sannolikhet nej, för väskan hade uppenbarligen stått där under en riktigt rejäl åskskur som kom ner under förmiddagen.) Kanske upptäckte kvinnan att det där bältet inte längre gick runt midjan och lämnade alltihop i vredesmod? Eller så fick hon värmeslag, och när hon hämtades glömde ambulanspersonalen att lasta in hennes tillhörigheter? Det handlar definitivt inte om en sentida efterföljare till slit-och-släng-Lena-Larsson, för till exempel det där bältet ser alldeles nytt ut.

Nu tänker någon förstås, att om jag blev så intresserad var det väl bara att gräva lite i den där trunken, så fanns kanske ledtråden till dess ägare. Man hade kunnat ringa och säga ”hej, har du saknat den så vet jag var den finns!”
Men dels är det inte så frestande att gräva i saker som finns i skräpkorgars omedelbara närhet, dels behöver jag inte ha visshet.
Jag spekulerar så gärna fritt … också om saker som slängs ...

Copyright Klimakteriehäxan

Bara för medlemmar!

Här ett litet avsnitt ur sothönans liv och leverne - speciellt för medlemmar i den inte ordentligt etablerade, men ändå definitivt existerande, klubben Sothönans vänner.

Det visar sig att de här sjöfåglarna anpassar sig till stadslivet snabbt som bara den. För varje gång när jag nu tar en sväng för att röra på benen ser jag hur hela familjer, höna, tupp och kycklingar, kommer farande i tron att jag, precis som uppenbarligen många andra, ska ha mat i beredskap.

Kolla bara in den lille rackaren som gör riktiga svallvågor i bildens överkant: har satt högsta fart mot land, mot mig - men inte hade jag någon fågelförtäring att erbjuda.
(Och som vanligt blir det lite mer att se om man klickar på bilden och får upp den i större storlek.)

Copyright Klimakteriehäxan

Årets sista sommardag?

Ledigt från jobbet. Ser mig omkring här hemma, efter en välbehövlig sovmorgon.
Oj.

Köksmattan täcks av ett väl utspritt lager av smulor. Spiskåpan har fått ett överdrag, verkar vara av sammet. En stor och yvig dammtuss försöker gömma sig när en vindpust – en av de få – drar igenom vardagsrummet. Tack vare att fönstren är supersmutsiga filtreras solljuset lite grand, barmhärtigt nog.

Det finns alltså tecken på att här borde städas. Tydliga tecken.
Tänker jag alltså ägna dagen åt att motionera med dammsugare, mopp och trasa?
Icke.
Jag går ut. Ut i vädret.

Man vet ju en sak säkert: även om värmebölja råder, så kan varje dag vara årets sista sommardag.
Dammtussarna ligger bergsäkert kvar och växer, lika bergsäkert, till sig.

Copyright Klimakteriehäxan

Politikvecka = Bokmässa

Det har väl inte lyckats undgå någon att politikerveckan pågår i Almedalen. I varje tidning och nyhetsprogram syns vyer från Visby, där varje gathörn nerlusas med centerpartister och socialdemokrater, vänsterpartister och moderater och alla de andra. Talen avlöser varandra, alla vill synas, höras, märkas, göra av- och intryck.

Då slår det mig att Almedalsjippot är för politik- och åsiktsbranschen precis vad bokmässan är för förlagen, bibliotekarierna, handeln och bokläsarna.
Varje deltagare har en egen agenda: en ”nyhet” att presentera, det kan vara en färsk roman, ett utspel om skatter, en ilsken debattbok, en diktsamling, ett upprop till förmån för biståndsverksamheten eller en chans att värva nya medlemmar.

Och vare sig man checkat in på hotell i Visby eller i Göteborg (trevliga städer båda två!) gäller det att ta plats, charma medierepresentanterna, vara "roligare" än konkurrenterna, hamna i en morgonsoffa i tv eller bli omnämnd på kultur- och ledarsidor. I väntan på det greppar man nervöst (eller rent av desperat) en mikrofon och försöker få kontakt med ”vanligt folk”, besökare som slagit sig ner i skuggan på det gotländska gräset eller de lässugna, som trängs i gångarna och letar extraerbjudanden i den enorma mässlokalen.

På kvällen fylls krogarna, bord bör beställas, det representeras både här och där, man firar dagens vedermödor med bjudvin och lyxmiddag, klappar varandra på axeln och vacklar så småningom till hotellsängen på trötta fötter. Nöjd? Ja, det beror väl på.

En gång har jag varit i Almedalen. Det var rätt intressant, men inget jag prompt längtar efter att göra igen. Några gånger har jag varit på bokmässan. Det roar mig mera.
Hur som helst har mina upplevelser på båda ställena en tydlig gemensam nämnare:
De har i alla fall tur med vädret.

Copyright Klimakteriehäxan