CITAT från Älmhult

"Det skapliga är perfekt nog!"

-Så lyder budskapet på en av sidorna i nya Ikea-katalogen. Den damp ner i brevinkastet härom dagen och jag tycker alltid att det är kul att bläddra i den, även om mina behov av möbler och heminredning är tämligen begränsade vid det här laget, när det mer gäller att rensa och göra sig av med prylar än att skaffa nya. På sidan där jag hämtat dagens citat handlar det om att satsa mer på det sociala än på dukning och finesser: Tänk lite mer italiensk storfamilj! Nu har väl de flesta av Ikeas kunder förmodligen aldrig levt i en sån, men vi begriper ändå vad som avses. Vi har väl sett Fellini! Och att det skapliga kan vara tillräckligt, det borde man nog tänka på lite oftare, i alla möjliga sammanhang.

Tisdagstema ENERGI

Det är ett av nutidens absoluta nyckelord: ENERGI. Var hittar vi den? Av vad skapar vi den, hur transporterar vi den, går den att återvinna? Slösar vi med den eller använder vi den med sans och eftertanke? Har energiskapandet oönskade biverkningar? Stora frågor som har med vår miljö och människans överlevnad att göra.

Sedan finns ju begreppet också på ett annat plan: som intresse som får oss att gå vidare i en speciell riktning, som knuffar oss framåt mot nya erfarenheter, djärvare mål.
Överskottsenergi ska man inte heller fnysa föraktligt åt. Det är med den vi kommer på roliga saker, kanske kanaliseras den in i en hobby som får ett långt liv?

Den där första sortens energi, den som får industrier att fungera och gör att teknologi kan utvecklas, den är vackrast när vi får den från solen, som målar himlen i ljuvliga färger när den inte står i zenit och strålar. Tyvärr är solpaneler inte någon direkt prydnad i landskapet, lika lite som vindkraftverken. Men det är bara att finna sig i deras existens.

Vågorna som sköljer in över stranden är en annan energikälla. Och barnen, fullt upptagna av att skapa av sand och sten, är också bevis för hur mycket naturlig energi det finns omkring oss.

Överskottsenergin vi har är det lättare att bestämma över. Kanske är det den Kakan Hermansson kände flöda när hon började göra sina blomkrukor i lera. I sommar har hon gästspelat som utställare hos Lars Lerin på Sandgrund i Karlstad, och där kunde hugade köpa en sån här vacker kruka, under förutsättning att det fanns 3000 kronor på kontot som inte reserverats för annat. Tyvärr hade pelargonen tappat nästan all sin energi när jag var där ... men krukorna gillade jag (fast inte prislappen)!

Veckans tisdagstema är alltså ENERGI, men det hade ni redan listat ut. Mer energifyllda inlägg den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett ord för dagen (8) och i tiden

ÄPPELÅR

-Har åkt rätt mycket bil i landet på sistone. Och kan inte undgå att slås av mängden äpplen. Varenda trädgård verkar ha frukt i överflöd. På marken ligger de redan nedramlade, i träden lyser det vackert grönt, gult och rött och fåglarna verkar ha tappat aptiten på närodlat. Det är helt enkelt ett praktfullt äppelår i år. Enda undantaget (ett sådant ska ju alltid finnas) verkar vara vår egen gamla apel, som bara har några få frukter som sitter alldeles för högt upp. Inte ens älgen tycks nå dem. Hos grannen har annars Skogens Konung avlagt besök och rensat såväl gräsmattan som de nåbara nedre grenarna. Det uppskattades av alla inblandade, fallfrukt är tråkigt att ta hand om, älgen fick godis och nu kunde man klippa gräset utan problem!
Blir påmind om kolonisten i Stockholms utkant som hade mer frukt än man behövde. Satte ut en korg vid grinden med en skylt "Var så god och ta!" Nästa dag hade någon försett sig. Med korgen. Äpplena låg kvar, uthällda på marken.

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag med Behag

Butiken ligger på Kyrkogatan i Arvika och har specialiserat sig på bad- och underkläder. Någon fick en snilleblixt. Företaget fick heta B(e)haget och ett bra B fanns i sortimentet: en behå. Visst är en sådan kreativitet värd uppskattning! Lockar kanske till shopping också, även om man inte just planerat att köpa en bikini ... i alla fall inte just i dag ... Beach 2017 är trots allt rätt avlägsen!
Skyltsöndag hittar du till den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Just nu läser jag ...

Ibland måste man fundera en god stund innan det poppar upp ett svar på Annikas fråga som ska besvaras i Bokbloggsjerkan.
Men andra veckor är det enkelt. Som denna gång, när frågan i all kort- och enkelhet lyder:
Vad läser du just nu?

Den bok jag började läsa i natt köpte jag i går, vid ett besök på Selma Lagerlöfs Mårbacka. Har varit där flera gånger, men den senaste var riktigt länge sedan. Det är ett spännande hus med så oändligt mycket minnen och historia innanför väggarna. Dessutom en vacker trädgård med blommor, grönsaker och fruktträd, servering förstås. Och butik, som mest är en bokhandel.

Där hittade jag en bok jag inte hört talas om, om en person jag knappt heller hört talas om: Selmas äldre bror Johan. Titeln på boken berättar mycket: "Kära syster! Jag tycks hafva otur i allt!" Det handlade bland annat om pengar, men också om arbete och tiden som invandrare i USA.

Torbjörn Sjöqvist, avlägsen släkting till Selma, har sammanställt boken som innehåller både brev och bilder. Den gavs ut 2010 på Mårbacka förlag.

Jag är sedan åratal fascinerad av den svenska och värmländska författarikon som Selma Lagerlöf utgör och det var riktigt roligt att gå omkring i hennes rum i går igen, dessutom hade vi en jätteduktig guide som kunde sitt ämne (det är inte alltid fallet med turistguider minsann).

Sedan hade vi sådan tur att vi var bara fyra i gruppen som bokat visning, så det blev ett privat litet kunskapsseminarium som kunde avslutas med en fika och Mårbackas vinbärsgömmor, en kaka som också innehåller kokos. Den lär ha varit en Selma-favorit.

Visst är det kul att upptäcka att Selma inte bara kunde skriva, hon var företagsledare också! Med ett 30-tal anställda som hade för tiden ovanligt hyggliga arbetsförhållanden. Dessutom var hon road av alla sorters nymodigheter: kristallmottagaren bjöd på radioprogram, Aga-spisen i köket var en stolthet, man installerade interntelefon från arbetsrummet till köket och visst skaffade hon skrivmaskin, även om hon själv knappast använde den.

En ovanlig ingrediens bjöd gårdagens Mårbacka-utflykt på, en begivenhet som bara inträffar en gång på våren och en på hösten. Det hördes ett väldigt skränande över markerna runt det pampiga huset. Hundratals eller möjligen tusentals tranor samlas på ett par gärden nära den lagerlöfska tomten. De tar tydligen mat- och vilopaus där på väg norr- eller, som nu då förstås, söderut.
Akka från Kebnekaise såg vi dock inte till. Men så var han ju heller inte trana.

Där nere på ängen går tranorna. Fast du ser dem inte ... du får tro mig, jag både såg och hörde dem!

Klassisk Mårbacka-pelargon i serveringens fönster, bra kombination med fina gammeldags gardiner!

Copyright Klimakteriehäxan

Uppskjuten premiär

Ännu har jag inte begått den, årets kräftpremiär. Men jag känner i hela kroppen att det verkligen börjar bli dags. Evenemanget kan inte skjutas upp hur länge som helst!

Vet hur det blir: jag står i butiken och velar, lyfter en förpackning, lägger ner den och plockar upp en annan, tittar strax på en tredje och så vidare. Vilken sort ska man ta?

Hur man än väljer kan man tänkas välja fel. Ett år var de röda härligheterna oätliga, jag fick gå tillbaka till affären med besvikelse skriven över hela ansiktet: en avbruten kräftpremiär är ingen kräftpremiär, sedan må Ulf Lundell vidhålla att en inställd spelning också är en spelning.

Det finns väl också gränser för hur mycket som ska satsas på evenemanget. För ett par år sedan föll jag för nubbeglas med vidhängande kräfta. Till saken hör att jag inte gillar nubbe. Fast jag kunde också använda glasen som ljushållare, det funkade.

Nu står jag på fina Klässbols linneväverioch inser att man kan köpa tabletter att duka på, linnedukar med två kräftor på. De kommer förstås bara att synas så länge inga tallrikar, bestick, brödbitar och servetter besudlar bordet och den stiliga dukningen ...

Nej, det blev inga kräfttabletter. I redan fulla skåp verkar det direkt korkat att försöka trycka in ytterligare textilier, bara tänkta att användas en gång per år. De kostar också uppåt 200 kronor styck.
Men det hindrar inte att jag tycker att de är jättefina. Och kanske perfekta för den som äter kräftor året om. Det kan man ju göra nu för tiden, det där med premiär i augusti är faktiskt omodernt!

Copyright Klimakteriehäxan

När duken är på

Visst ser det välkomnande ut, bordet vid fönstret! Det ser ut att vara klart för sommarfika: nu kommer strax kaffekopparna, termoskannan, fatet med kardemummabullar, brysselkex och sockerkaka! Blombuketten från sensommarrabatten är också på plats. Men visst är det väl ändå duken som gör det?

Det där med bord och dukar, det är ett särskilt kapitel. Det skrevs för rätt länge sedan. Idag använder allt färre duk. Men den här interiören är från förr: i Oppstuhage, huset som konstnären Christian Eriksson byggde, till sig och sin familj, i utkanten av Arvika där han är född och Rackstadmuséet nu ligger. Löser man biljett till museet kan man också hälsa på hos Christian. Men fika får man köpa i museets kafé.

Duken på bordet är nyproducerad, men efter idé och mönster av Maja Fjaestad, Gustaf Fjaestads kreativa hustru, lika konstnärlig som han. Båda väl representerade på Rackstadmuséet.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema SPÄNNANDE

Jag letade frenetiskt för att komma på något riktigt spännande i min egen vardag, men misslyckades. Så jag får ta min tillflykt till böckernas värld denna tisdag när temat är SPÄNNANDE. En nödlösning, erkännes!

Inte är jag någon deckarslukare, möjligen var jag det förr i något högre grad, men numera läser jag gärna andra sorters historier.

"Öppnas i händelse av min död" (The Husband´s Secret) av Liane Moriarty hamnade ändå i mina händer och nu har jag kommit mitt i vad som faktiskt är en riktigt spännande historia – först tyckte jag att det var lite många olika stickspår, men det visar sig att de går ihop efter ett tag.

Det här är en pocket som följde med augustinumret av Femina. Jag faller ofta för den sortens lockelse: när en tidning så att säga "bjuder" på en bok slår jag till, så vitt jag inte råkar ha läst boken redan eller såvitt den inte är skriven av någon jag vet att jag inte gillar (sådana författare finns).

Ha en trevlig tisdag där ute! Hos mig skiner solen och det är sommar än, eller igen!

Copyright Klimakteriehäxan

Ett ord för dagen (7)

PAPPAFEMINISM

-Möjligen är detta ett vanligen förekommande svenskt ord, men jag mötte det för första gången i dag. Det är Nils Hansson som på Dagens Nyheters Namn&Nytt-sida behandlar ämnet och också förklarar vad ordet betyder: "den plötsliga omvändelse som kommer över vissa fäder när de får döttrar och inser att dessa kommer att bli behandlade ungefär som alla andra flickor och kvinnor blir behandlade i vårt samhälle. När konsekvenserna av detta sjunker in blir de feminister och börjar argumentera i frågan ..."
Ja men så kan det ju absolut vara! Tror faktiskt att jag har några pappafeminister i bekantskapskretsen. Även om de hittills saknat etikett.

Copyright Klimakteriehäxan

Litet inslag på långt bokbord

För 26e året i rad anordnas denna söndag Världens längsta bokbord på Drottninggatan i centrala Stockholm. Arrangemanget ingår i stadens kulturfestival och mer än 600 bord finns, i dubbla rader.

Någonstans i detta skrivarmyller finns jag, ett litet inslag och debutant i sammanhanget, nu en del i Författarcentrum Öst som har sin plats utanför Författarnas hus, nära Olof Palmes gata.
Håll tummarna för att det inte regnar och ta en promenad på det som denna dag är böckernas egen gata!

Mina böcker köper du denna dag till ett gruvligt lågt pris. Fast de är värda mycket mer ...!
Läs gärna recensioner och läsaromdömen här och här så köper du inte grisen i säcken!

UPPDATERING: Det var riktigt roligt! Sålde lite böcker, pratade med folk, återsåg gamla bekanta. Men tyvärr slog väderleksspådomarna in: vid pass klockan två började det regna ordentligt, efter att vi uthärdat ett par mindre skurar. Jag blev riktigt blöt trots regnplagg och paraply, och kvarvarande böcker hotades. Så trots att det var "förbjudet" gick jag hem i förtid. Men kan tänka mig att göra om alltihop ett annat år, då skulle man kanske också hinna se lite av alla de andra böckerna. Det gjorde jag inte i dag.

Copyright Klimakteriehäxan

Ordet för dagen (6)

SAMBACENTRALEN

-Ja så fyndiga är de på Radiosporten att lyssnare som vill höra av sig angående tävlingarna under och sändningarna från pågående olympiska spel i Brasilien ska ange "sambacentralen" som hashtag eller mailadress. Man kan också komma till en telefonsvarare och lämna meddelande. 
Det har ju faktiskt getts ett antal anledningar för svenska idrottsvänner att brista ut i dans under de här spelen: bland annat ett historiskt fotbollssilver, simmarguld och senast i dag ett guld i mountainbike! 
Själv har jag inte bara lyssnat på radio utan också, till min milda förvåning, tittat på både brottning och taekwondo i tv, obegripliga sporter båda två. Men mitt blågula hjärta bultar i sambatakt när svenska tävlande ger järnet! #sambacentralen

Copyright Klimakteriehäxan

Böcker och lärande

Böcker och lärande är två ting som hör ihop, oupplösligen.
Visst blir den som läser en visare människa!
Visst finns det massor av lärdom att hämta!
Visst är andras erfarenheter och historier något man lär av!

Veckans bokbloggsjerka har som nyckelord LÄRANDE. Eller som Annika formulerar det:
Känner du till någon bok i skolmiljö som du kan rekommendera, eller kan du ge exempel på en karaktär som innehar ditt drömyrke eller har du ”bokliga” erfarenheter av lärande på annat sätt?

Lustigt nog var den första titel jag kom att tänka på "Två år i varje klass" av Kar de Mumma/Erik Zetterström. Fast i den stod ju inte kunskapen i första rummet, det minns jag även om det var länge sedan ... däremot var jag högeligen road, men med tiden är den kanske inte ett skvatt rolig längre utan bara gammal!

Men om jag ska leta i minnet efter böcker som faktiskt lärt mig något konkret då? Ja den där galenpannan Andrée hamnar i ett nytt ljus när man läser Bea Uusmas "Expeditionen – min kärlekshistoria" och kombinerar den med "Ett sällsamt dubbelliv" av Lena Kåreland.

Eller så känner man sig hugad att grotta ner sig i Stockholms historia och då passar inte bara Per Anders Fogelström och hans serie (bäst i början) utan även Lena Kallenberg in, med "Apelsinflickan" först i raden.
Något lärde jag mig också av Herman Lindquist om Marie Antoinette och hennes tid när jag läste den underhållande "Axel von Fersen". Sedan är ju frågan hur länge man minns det man nyss läst.

Men någon bokfigur i mitt drömyrke kan jag inte dra mig till minnes, åtminstone inte av modernare snitt än Kitty och Cherry Ames. Och det är lätt att konstatera att jag inte blev vare sig deckare eller sjuksköterska, lika bra var nog det!

Copyright Klimakteriehäxan

Ett dödande slag – #tbt

En gång hände det. Det som inte får hända.

Min pappa slog min mamma.

Det var ett dödande slag.

De var ett lyckligt par i över trettio år. Inga stora stormar som märktes. Där fanns mycket kärlek och ömsesidig respekt.

Men den här natten var inte som andra. Mamma somnade först och sov gott i sin säng. Pappa låg klarvaken. En pigg sommarfluga hade trasslat sig in genom en dörr- eller fönsterspringa i ett obevakat ögonblick. Den hade inga planer på någon dygnsvila utan flög energiskt omkring i sovrummet. 

Surrandet från flygturen störde inte mammas snusanden, men pappa hörde den hela tiden och – jag vet precis hur det är, har nyss varit involverad i ännu en intensiv flugjakt – för varje loop insekten gjorde i luften verkade det som om volymen på surret skruvades upp.

I vårt kök finns, har alltid funnits, en flugsmälla. En gammeldags konstruktion: perforerad plastplatta på ett skaft av ståltråd. Pappa steg ur sängen, tog trappan till nedervåningen i stora kliv, slet tag i flugsmällan och återvände till sängkammaren.

Väl där började jakten, den ljusa sommarnatten gjorde att flugan syntes och pappa måttade och klippte till. Flugan lyfte en nanosekund innan smällan landade. Historien upprepade sig gång efter gång. Det var David/flugan mot Goliat/människan, och det såg ut som om David än en gång skulle avgå med segern. En blomkruka strök med, ett par böcker for i golvet, men mamma sov lugnt vidare.

Så landade flugan, igen. Denna gång på mammas panna.

Pappa såg sin chans, igen, siktade. Slog. Rakt i hennes ansikte.

Mamma vaknade med ett skrik och såg en snudd på vansinnig man hänga över henne med ett nyss avfyrat vapen i högsta hugg.

Om det blev nån mer sömn den där natten förtäljer inte historien, men när chocken lagt sig skrattade hela familjen åt det inträffade. Pappa var lite ångerfull, men bara lite … det hade ju handlat om en nödsituation!

Och jag förstår honom blott alltför väl. Så här års verkar allehanda flygfän väldigt sugna på att tillbringa nätterna inomhus. Om det så bara är en enda extra individ i rummet när det är sovdags är läget glasklart, det vill säga sömnfritt. Jag far runt i rummet, upp och ner på stolar, kliver i och ur sängen, hytter och slår med hoprullad tidning, fast jag vet att det enda rätta vore att hämta den där flugsmällan. 

Enstaka gånger går det att fösa ut den ovälkomne besökaren tillbaka ut i naturen genom fönstret. Men skulle den välja att landa i ansiktet på en sovande i samma rum skulle jag antagligen, utan att tveka, göra som min far och klippa till, hårt, bestämt, i avsikt att döda förstås.

Den där speciella sängkammarflugan då, den där gången för länge sedan?

Jo, den dog faktiskt (det avslöjade jag ju redan i rubriken)!

Copyright Klimakteriehäxan

När musikhistoria skrivs

Det skrevs svensk musikhistoria i helgen och jag var där. Platsen: Segmons Folkets Park i Grums, Värmland. Händelse: Sven-Ingvars konsert, som en del i avskedsturnén efter 60 år med gitarr och mikrofon, och med en sångröst som bara växt när andras jämngamla pipor börjar darra och tappa tonsäkerheten.

Man kan tycka att väldigt mycket hänt sedan Sven-Erik Magnusson, Ingvar Karlsson och Sven Svärd slog sina påsar ihop och gruppen föddes. Men i själva verket handlar det bara om en förflyttning på ungefär 100 meter …
För längre än så är det inte mellan den lilla scenen där grabbarna gjorde sin första ”riktiga” spelning 1956. Gaget var 172 kronor, de delade broderligt. Nu är de tillbaka på startpunkten, till ett något större gage, men nutidens Sven-Ingvars står ...

Läs hela min text om den historiska konserten i lördags. Nu (efter osedvanligt lång "pressläggning" för att handla om nätet) finns den här ! Kul om du kommenterar, dela gärna vidare!

En vinkning från paradiset

Magiskt.
Jag hade hela sjön för mig själv. Solglitter på den nästan blanka vattenytan. Vassruggen stöter lite i gult. Men sommaren är inte slut. Inte än. Inte när det är så här paradis-likt.

Copyright Klimakteriehäxan

Jag var där!

Segmons Folkets Park lördag kväll (igår alltså). Sven-Ingvars tillbaka på sin "födelseplats". Fantastisk konsert, en av de sista på avskedsturnén som också markerar bandets 60-årsdag. Rapport kommer, här och på News55.

Copyright Klimakteriehäxan

Inrutad ålderssegregering

Vi talar ofta om ålderssegregring, i olika sammanhang.
Men ingen tycks uppmärksamma ett område där den är ofattbart stark. Och det är de unga som ständigt kommer till korta, ja de har faktiskt inte en ärlig chans, medan den äldre generationen har de rätta erfarenheterna och kunskaperna för att ta hem triumf efter triumf.

Visst har väl de allsmäktiga mobilerna tagit över hjärngymnastiken för väldigt många av oss, men en sann korsordsentusiast nöjer sig inte med Word Feud och Cross Boss. Papper och penna hör till, och endast den fege använder blyerts … Man kan fortfarande prenumerera på särskilda korsordstidningar, många veckotidningar har .... 
Du läser fortsättningen på texten här!

Själv är jag korsordslösare av (ur)gammal vana, uppväxt med korsordslösare i tät samverkan med Nordisk Familjebok. Och jag önskar verkligen att vi inte är den sista generationen som ger sig i kast med de inrutade ordlekarna! Konstruktörerna måste inse att det är dags att släppa in nutiden och lämna de flesta referenserna till 40- och 50-talen bakom sig!

Copyright Klimakteriehäxan

När skämskudden behövs

Fredag betyder ett vid det här laget nästan rituellt besök hos Annika som håller i Bokbloggsjerkan. Denna vecka har hon funderat kring figurer som gör bort sig offentligt. I böckernas värld hittar hon ett exempel på en man som är pinsam, ledsam och oerhört jobbig men som samtidigt har en dragningskraft svår att motstå.

Frågan hon vill ha svar på är:
Finns det en karaktär som du tycker är pinsam på ett eller annat sätt men som du ändå inte kan undgå att läsa mer om? Vem i så fall? Om du inte kommer på en karaktär så kanske du ändå har läst en bok som du upplevde vara i pinsammaste laget?

Nog har man läst en och annan bok man inte borde ha gett sin tid. Men ändå har skämskudden inte kommit till användning, boken har tagit slut och förmodligen har den lagts åt sidan med en stilla rysning.

I mitt fall blir det "Femtio nyanser av honom" (Fifty Shades of Grey) som verkligen borde ha fått mig att leta efter skämskudden i soffan.
I det längsta avstod jag. Trots mediahysterin, trots den monumentala försäljningssuccén, trots folks besatthet av den stenrike Mr Grey och hans unga och lite vilsna flickvän.

Den som fick mig att ändå trilla dit var Linn Ullman, som satt i tv och sa att en bok som så många miljoner ville läsa var hon tvungen att läsa själv, för att se vad det var som lockade. Jag köpte hennes argument och hittade boken till kanonpris på bokmässan.

Sedan gick lång tid. Men till sist gjorde jag slag i saken. Och läste hela. Trots ofantligt tjatiga upprepningar, trots ett tämligen fattigt språk och trots det fullständigt osannolika i att en ung och helt oerfaren kvinna utan att fundera två gånger tycker att det är ok att bli utnyttjad och misshandlad, både fysiskt och psykiskt.

Att läsa ytterligare en bok om Mr Grey och hans märkliga kärleksliv har aldrig fallit mig in. Om han själv eller Anastasia är pinsammast vet jag inte. Den totala avsaknaden av girl power stör. Pengar kan inte förlåta allt, inte ens i en bok!

Men det är klart: bakom just denna min skämskudde finns en superlycklig E.L. James som aldrig mer behöver lyfta ett finger. Om hon inte vill. Så jag antar att hennes egen skämskudde ligger fräsch och oanvänd, såvitt den inte tagits i bruk i något researchsyfte kring kinky sex förstås ...

Filmen då, undrar kanske någon.
Nej verkligen inte!
(Men vill ni ha en riktigt originell bioupplevelse ska ni gå och se "The Lobster". Det är ingen snuskhummer det handlar om men en extremt ovanlig, absurd och märkvärdigt fascinerande historia med väldigt lite verklighetsanknytning, som tur är!)

Copyright Klimakteriehäxan

Höstlikt

Hösten knackar på dörren.
Jag har (o)vanan att kolla utetemperaturen när jag vaknar på natten, och det gör jag de flesta nätter. I natt stod det plötsligt +6 på displayen. Va? Nyss var det ju nästan tropiska förhållanden, öppna fönster ett måste och något litet korsdrag satt inte heller helt fel, med tanke på sömnen.

Men den där nattliga kallduschen ändrade sig förstås när morgontimmarna blivit förmiddag, så där som sker på  sensommardagar.
I mitt minne (#tbt) var sommaren sällan varmare och vackrare än just de där augustidagarna när skolans hösttermin drog igång. Inte råkade vi ut för såna stormvindar som nu dyker upp titt som tätt, det handlade väl bara om friska fläktar – eller?

Så mognade kastanjerna och rönnbären hängde i tunga klasar. Fast rönnbären är på plats redan nu. Gör världen rödprickig. Höstlikt. Höstligt.
Den knackar på dörren. Hösten.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord (5) – ur resebranschen

BAGAGESTÖRNING

-Det visar sig att detta fenomen är vi många som råkat ut för. Men vi har nog inte vetat att det vi drabbats av kallas just bagagestörning. Nu förefaller det som om ovanligt många resenärer råkat ut för denna olägenhet. Ja, det betyder helt enkelt att människa och resväska inte kommer fram till rätt destination, åtminstone inte samtidigt. Kan ställa till med mycket besvär, jag vet! Fick en gång en stor väska som rest jorden runt på egen hand. När den äntligen kom till mig skulle den kvitteras ut på flygplatsen. Jag blev nästan rörd till tårar: det satt en lapp med ordet RUSH på den ... Läs mer här om du vill fördjupa dig!

Copyright Klimakteriehäxan

Nytt ord för dagen (4)

FOTBOLLSARBETARE

-Janne Andersson, näste coach för herrarna i fotbollslandslaget, lanserar ett för mig absolut nytt ord i dagens Sommar-program i radio. Jag har ju egentligen slutat lyssna på Sommar (det blev glest mellan pärlorna tyckte jag), men nu satt jag i bilen och då blev det fotboll, Frank Sinatra, Freddie Wadling och krav på ärlighet och raka besked, för att sluta i "Du gamla du fria". Andersson är naturligtvis själv just en fotbollsarbetare, och han gläds åt att det finns många sådana i Sverige. Men jag för min del hade aldrig tidigare hört talas om den människotypen ...

Copyright Klimakteriehäxan

Ordet för dagen (3) – och tisdagstema

HÄLSPORRE

-Plantar fasciit heter det på "medicinska", det har jag just fått lära mig. Att det gör ont visste jag redan innan. Värst på morgonen. Behandling inledd. Nu hoppas jag bara få tillbaka min normala gångart snarast möjligt. 
Veckans tisdagstema är RUTINER och då tänkte jag att det här med att publicera Ordet för dagen ska bli rutin här hos mig, om än inte daglig ... jag har ju redan dagens "nia", dagens "sudoku" och tv-nyheter, väl invanda rutiner allihop. Fler rutiner här!

Copyright Klimakteriehäxan

Synpunkter

Det finns (eller möjligen fanns) en optikerkedja med namnet Synpunkten.
Jag har kommit fram till att jag borde ha lanserat den etiketten alldeles för egen maskin och skyddat namnet.
Inte för att kränga glasögon.
Men för att jag har så gott om synpunkter!

Tror inte att jag är alldeles ensam om det. Vi kommenterar så många olika företeelser i vardagen, medvetet och ibland omedvetet. Den senare varianten ibland rent tanklös. Fast det finns ju så mycket där ute att betrakta! Och vad faller sig då enklare än att släppa ett litet personligt omdöme!

Alltså har vi/jag synpunkter på hur folk ser ut: hur de klär sig, hur de kammar sig, hur de tatuerat sig, hur de pratar. Kollar valet av smycken, mängden smink. Skorna! Inte kan hon gå på de där klackarna, det säger ju sig självt! Byxorna sitter som en säck över rumpan. Vilket sällsynt ovårdat skägg, varför tror alla killar att de klär i hårväxt i ansiktet när de i själva verket bara blir tjugo år äldre!?

I butiken kikar man ner i andra shoppingvagnar i kassakön. Jaså, hon tycker så mycket om papaya att hon betalar nästan 80 spänn för en halv (jag tog ingen)! Inga – alternativt alla – ekologiska varor hos den kunden! Och hallå, såg han inte att jordgubbarna redan börjat mögla?

På sociala medier finns eländiga selfies som vi flinar åt i hemlighet. Snobbiga krogtallrikar som garanterat kostat mer än de smakar. Vinetiketter som vittnar om exklusiv smak och enologisk kunskap. Tjusiga strand- eller safaribilder som väcker avundsjuka. Samma sak med bikinikroppar som kombinerar begreppen kropp och bikini på ett lyckat vis.

Så där går det att hålla på. Man kan ha synpunkter på precis allt och bara sträng uppfostran kan få oss att hålla inne med de elakaste, eftersom vi strängt taget inte har med saken att göra. Fast det ofta(st) handlar om kritik behöver det inte alltid vara negativt, vi beundrar ju också! Kolla bara det rara smajlet i barnvagnen bredvid, vilket charmtroll! Och oj en sådan stilig karl!

Vare sig det är plus eller minus så är det gott om synpunkter. Som i själva verket säkerligen säger mer om den som har dem än om den eller det som granskas.
Mina egna glasögon handlar jag hos en annan optikkedja. Som för att hämnas att jag inte kom på namnet först.

Copyright Klimakteriehäxan

Har du plastbantat?

Metall, trä, plast, bambu ...

Visst har jag bantat. Inte en gång, utan flera eller, handen på hjärtat, jag har försökt rätt många gånger. Utan större framgång.
Men alla eller nästan alla har väl bantat någon gång i livet?
Nu är det dags igen. För alla, utan undantag.
Dags att plastbanta, nämligen.

Det är det där med vår miljö, ni vet. Den som vi borde vara räddare om, behandla försiktigare, skona från vårt avfall och i möjligaste mån minska vår negativa påverkan på. Inte enkelt, det vet vi alla som försökt och försöker. Och eftersom det är så svårt att lyckas fullt ut får man vara glad över att lite är bättre än inget.

Det är nu bantningen kommer in, plastbantningen. Vi lever i en ständigt färdigförpackad värld. Minsta korv ligger inbakad i plast, köper du ost över disk viras den ofelbart in i plast innan du kan lägga ner den i varuvagnen och trots att de gula lökarna och blomkålen inte är ett skvatt smutsiga stoppar folk ner dem i plastpåsar innan de tar grönsakerna med till kassan. Där betalar man också glatt ett par kronor för stora (plast)kassar att bära hem varorna i.

Inte bara matbutiken öser plastförpackningar över oss. Underkläder, lakan, elartiklar, ja till och med tidningar förses med ett extra plastskal, trots att kravet på superhygien knappast gäller den sortens produkter.

Som konsument kan man inte göra jättemycket i butiken, mer än att ta sitt blomkålshuvud utan omgivande påse och hålla utkik efter varor som inte redan plastats in. Väl hemma gäller det att sopsortera och gå iväg till återvinningen. En del påsar kan användas igen, förstås, med Frakta från Ikea som föregångsmodell. Och man har med fördel tygpåse som kan bli flera år gammal.

Men vi kan jaga plast på fler sätt. Det är smart att använda färre plastredskap i köket, de kan ersättas med prylar i trä, bambu och metall. Fast då är det egentligen bambu som "gäller", ett material relativt enkelt att förnya och det räcker till både människor och pandor.

Ändå är det inte alldeles lätt att uppträda konsekvent i sådana här sammanhang. Eller vad ska man säga om min bekant, som just fått upp ögonen för detta med att ersätta plasten i köket. Jo, hon slängde alltihop det gamla ... fast det säkert hade kunnat användas i ytterligare ett antal år. Att göra rätt i konsumtionssamhället är verkligen inte självklart. Hur man än vänder sig har man ändan bak, så att säga. Med eller utan plast.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT: Hej då Marianne!

"We met when we were almost young 
You held on to me like I was a crucifix
As we went kneeling through the dark
Oh so long, Marianne, it's time that we began
To laugh and cry and cry and laugh about it all again"

-Ur texten till "So Long, Marianne" av Leonard Cohen, kanadensisk fenomenal singer-songwriter. Först den gångna veckan fick jag klart för mig att flickan/kvinnan i superhitten funnits på riktigt, i Norge. Marianne Ihlen och Cohen var ett par på 60-talet sedan de träffats på en jazzklubb i Oslo och sången till och om henne fanns med på hans debutalbum 1967. Marianne blev 81 år gammal, dog i leukemi och begravdes i går. Hennes gamle älskare skrev ett kärleksfullt brev till henne när han fått höra att hon var svårt sjuk. Hon fick det uppläst för sig på dödsbädden och än en gång bevis för att hon varit hans musa och som sådan går till musikhistorien. 
Om jag har "So Long, Marianne" på skiva? Självklart!

Utan bok ingen semester – ingen semester utan bok!

Vad vore en semester utan böcker?
Det är min allra första tanke när jag tar del av veckans ämne för Bokbloggsjerkan:
Vad brukar du generellt göra på din semester? Kryper du upp i hängmattan/lägger dig på stranden med en god bok och låter vardagen försvinna, eller är du mer stressad än någonsin under den här tiden? Har du något ”semesterläsningstips” att dela med dig av? Hur skulle en perfekt semester se ut enligt dig?

Vid sidan av sol och vatten (ja för all del god mat också) tror jag boken är den viktigaste ingrediensen, och också den man själv bestämmer över helt och hållet. Väderbeständigt är läsandet dessutom, kommer det ett skyfall gäller det att rusa in under tak där läsningen med största säkerhet kan fortsätta.

Min lediga tid den här sommaren har jag läst med öronen sittandes i en solstol med utsikt över grönt gräs, vackra trädkronor och med väldigt badvänligt vatten på en spottloskas avstånd. Än en gång har jag lutat mig mot Radioföljetongen, som rullar året runt men som passar så otroligt bra så här års.

Jag började med Agneta Pleijels "Spådomen" som hon läste själv. Fann den inte särskilt spännande, inte heller i någon lysande inläsning, med flera omtagningar som inte klippts bort, men fortsatte ändå. Viss igenkänning generationskamrater emellan uppstod, men texten var långt ifrån hennes debut "Vindspejare" som jag blev så imponerad av en gång i tiden.

Nästa följetong radion bjöd på var "Världen" (El Mundo) av Juan José Millás, en spanjor jag aldrig hade hört talas om (översatt av Manni Kössler). Däremot är jag ju väl bekant med Thomas von Brömssen som läst in boken och gjort det så galet bra att det ursäktade textens knepighet – det kallas väl "metaroman" tror jag, när boken så att säga handlar om sig själv? Märkvärdigt nog är det Brömssens debut i högläsningsbranschen. Han lär/bör få fler uppdrag!

Tredje gången är dock fullträffen som blir svår att slå. "En mörderska bland oss" (Burial Rites) av Hannah Kent, översatt till svenska av Karin Andrae. Bygger på den sanna historien om Agnes Magnusdottir som blev den sist avrättade personen på Island. Kent stötte på historien redan som 17-åring när hon var utbytesstudent på Island och fascinationen höll i sig och blev till sist en roman. Trettio radioavsnitt, två röster (Johan Gry och Gunilla Johansson). Jag fastnade fort!

Här nedan kan du höra Hannah Kent själv berätta om tillkomsten av sin debutbok, som förstås fått en rad priser och översatts till ett trettiotal språk.
Så har du semester kvar och plats för en bok till, i mobil/läsplatta eller resväska, läs dig till Island år 1829 med hjälp av den för mord och mordbrand dödsdömda Agnes!

Utan bok blir det helt enkelt ingen semester. Och ingen semester kan vara utan bok, så är det också.


Copyright Klimakteriehäxan

En seg liten trave

Torsdag är inte bara ärtsoppans och pannkakans dag. Det är också dagen då bokbloggare bekänner sina hyllvärmare, därtill inspirerade av Monika.

Jag har så många o- och halvlästa böcker att jag skäms. Eller borde åtminstone göra det. Se bara på den lilla traven som nu legat bredvid min säng i veckor!
"Mad About The Boy" är den senaste om Bridget Jones av Helen Fielding. Köpte den i present till Dottern och lånade sedan tillbaka den. Men blev så paff över att Bridget kommit upp i åren och blivit änka att jag kom av mig totalt.

Bo Strömstedts "Den tjugonionde bokstaven" ska avnjutas i kortare bitar, så är det nog tänkt. Dock har det bara blivit två, hittills.
Journalistveteranen Staffan Heimerson har skrivit hur mycket text som helst i sina dagar, mest i artikelform förstås, men det har också blivit ett antal böcker. I "Promenad i Absurdistan" visar han en imponerande kunskap om Afghanistan. Men likväl har den blivit liggande, med bokmärket ungefär mitt i.

Varför hamnar vissa böcker i en sån här liten seg trave? Ja inte vet jag. Faktum kvarstår: de ligger där de ligger.
Om du undrar vilka andra hyllvärmare det kan tänkas finnas där ute rekommenderar jag ett klick här! Det kan bli lite inspiration till ny läsning, vem vet!? Eller i värsta fall till ännu fler hyllvärmare ...

Copyright Klimakteriehäxan

Precis som förr i världen #tbt

För första gången på flera år kunde vi fira Dottern på födelsedagen på "rätt" sätt: alltså på rätt dag, och hemma hos oss.
Det är läge för en tillbakatitt #tbt, även om det hände i går som var en onsdag!

När ungarna var små hälsades de nämligen god morgon med smörgåstårta med ljus i till frukost. Senare på dagen blev det "pakethög" och vanlig tårta, alltid hemmagjord (av mig). En ren fröjd att höra glada utrop över presenterna och se bakverket försvinna i raketfart.

Först på senare år tillkom tabletten broderad med "Gratulerar" och en tårta i korsstygn. Prinsesstårta till Dottern, jordgubbstårta till Sonen. Mycket tyder på att just de här två skapelserna blir mitt livs allra sista slutförda handarbeten. Men kanske kan de komma att användas ytterligare några år, exempelvis när/om den traditionella frukosten ska dukas fram?

I bästa fall kan de användas för nya familjemedlemmar också. Det är just det, ett långt liv i återanvändning, som vi hoppas på för handarbeten, rent generellt. Fast det är inget man vågar räkna med, det vet vi ju.

Copyright Klimakteriehäxan

På porslinsmuseum

Nyligen besökte jag porslinsmuseet i Gustavsberg. Det var Stig Lindberg som drog mig dit, men inte bara hans produkter var värda att titta på.
Plötsligt stod jag öga mot öga med en matservis i blått och vitt: Willow, tillverkad på sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.

Det där visar sig vara ett otroligt vanligt mönster som kopierats både här och där, efter en kinesisk förlaga. Också den svenska varianten lär vara väl spridd. Den har i alla fall tagit sig ända in i mitt köksskåp, arvegods som jag tror kommer från min farmor och farfar. Man äter gärna på dem, de diskas i maskin och jag sätter utan att tveka in dem i mikrougnen även om en sådan inte ens var påtänkt när tallrikarna tillverkades ... särskilt värdefulla är de nog ändå inte.

Men jag har fler porslinsföremål som platsar på museum, i alla fall mitt eget personliga. En dag för ganska länge sedan – det var den 16e oktober 1992 – var vi på utflykt till Gustavsberg. Där finns en hörna i vilken man kan måla sitt eget mönster på porslin.

Två glada tallrikar kunde vi hämta hem efter bränningen. Om Willow är vanligt så är i alla fall de här två unika! Och inte heller till salu. Rena rama museiföremålen. Vinnare i designklassen. Nästan så att man får lust att hojta "släng dig i väggen Stig Lindberg" ... men de tävlar inte i riktigt samma gren ändå ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema INTRESSE

Visst är väl blommor ett intresse? Blommor i alla de former kan fascinera mig. Som lobelian vid den faluröda husknuten, planterad i en gammaldags mjölkflaska, en sån som ställdes ut på en pall vid landsvägen när mjölkbilen skulle komma ... ni minns ju den där pallen från filmen "Hugo och Josefin", eller hur? Så mycket landsbygd i den bilden! Så mycket sommar!

Det kan man rimligen säga om mitt foto också. Fast det var säkerligen väldigt många år sedan den där flaskan innehöll spenvarm mjölk.
Fler bilder på INTRESSE söker du dig till den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Mer ljus i mörkare kvällar

När vi bläddrar fram till augusti i almanackan vet vi vad det betyder: kvällarna blir mörkare, vi tänder ljus igen. Levande passar till både kräftor och surströmming, för att inte tala om kronärtskockor och kantarellmackor!

Men vi har vant oss vid elektriskt ljus och kan inte vara utan. Möjligen har vi hunnit tröttna på den invanda lampskärmen?
Då kanske jag kan vara behjälplig med lite inspiration!

Skärmarna gjorda av mattrasor som virats runt en stomme (bilden överst) hängde i en Hemtex-butik. Med noggrant valda tygremsor skulle det kunna vara en idé som ger snyggt resultat.

Mitt andra exempel vinner nog inget designpris. Snören av enklaste sort är snurrade runt en skärmstomme som antagligen var klädd med tyg en gång. Lampan sitter i ett museikök från tidigt 1900-tal, i skulptören Christian Eriksson hem Opstuhage i Arvika. Och nog är det en originell lampskärm!

Minns med ett stänk av nostalgi min billiga kinesiska hatt som jag gjorde kökslampa av i min första riktigt egna lägenhet. Men den har jag ingen bild på. Fast jag tror att den egentligen var snyggare än båda de här exemplen ... dock är en sak säker: bara fantasin sätter gränserna, även när det kommer till heminredning! Kan man dessutom, som här, hamna i den mijövänliga återvinningsnischen – desto bättre!

Copyright Klimakteriehäxan