Satt och bläddrade lite förstrött i ett gammalt nummer av tidningen Vår Bostad. Mina ögon föll på en krönika av Alexandra Pascalidou. Hon tog avspark i en av sina gamla tv-favoriter, den brittiska serien ”De rika och de fattiga”, och berättade hur hon nyligen fått en ny bekantskap, en väninna med mycket gott om pengar. Vilket gett insyn i de rikas liv och värld.
Pascalidou ska fira den nyblivna väninnan på födelsedagen, men har svårt att komma på en bra present – så långt känner man igen sig. Efter moget övervägande blir det en noga utvald bok, men dessutom skriver hon en personlig, egen dikt till mottagarinnan.
När det så blir dags öppnar väninnan presenter i långa banor. En Chanel-väska, en rubinring och en Cartier-brosh med diamanter kommer fram ur silkepapper, sidenband och kartonger.
Och så boken då.
Mottagarinnan blir inte särdeles imponerad av någon av presenterna. Och den enda med personlig touch, boken med bifogad dikt, kammar inte hem några entusiastiska kommentarer den heller. Tvärtom, pappersarket med dikten åker rakt i soporna.
Alexandra Pascalidou konstaterar att de två världarna, den rika och den fattiga, aldrig kan mötas.
Men för mig, som bara läser hennes text, är det alldeles glasklart. Det här är inget möte man vill ha, inte om det yttrar sig på det här viset.
Här handlar det om en uppenbart alldeles för rik, uppenbart ohyfsad, uppenbart ouppfostrad och uppenbart fullständigt okänslig människa som inte borde ha några presenter alls.
Och hon ska kallas för väninna?
Tacka vet jag mina väninnor, i alldeles vanliga inkomstlägen.
Vore jag åtminstone lite poet skulle jag banne mig skriva dikt till dem, allihop.
Då skulle de naturligtvis bli väldigt överraskade. Men framför allt glada, imponerade – och tacksamma.
På vänners vis.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, januari 31, 2006
måndag, januari 30, 2006
Hårfint
Läser hos Morgondimma att hon har det lite trassligt på frisyrfronten.
Hon är en av de som, av födsel och ohejdad vana, har lockar på skallen, vare sig hon vill eller inte.
Själv tillhör jag de spikrakas skara.
Och då menar jag spikrak.
Morgondimma har uppenbarligen i alla år jobbat för att räta ut stråna.
Såna som jag, vi har lagt ner ansenliga summor på att få våra manar att böja sig, åtminstone lite, i alla fall en stund, ibland.
Men vi är förmodligen helt överens om att våra liv innehåller så gott som uteslutande ”bad hairdays”, dåliga hårdagar.
Varför måste det vara så att vi aldrig är nöjda med det som kom med automatiskt, så att säga?
Alla människor med självlockigt hår jag känner förbannar sitt krull.
Varenda rakhårig tjej jag stött på gör som jag: sätter i hempermanent utan att tveka, använder någon sorts papiljotter, betalar dyr permanent hos frissan, satsar på locktång, köper styling produkter i massor. Som om det skulle hjälpa.
En period hade vi elektriska spolar, sådana man värmde upp och sedan satte i med stor möda. De (Carmen Curlers!) var heta, de var hårda, de hade taggar – det var faktiskt hemskt, ett enda lidande om inte det ordet vore lite väl laddat i sammanhanget.
Plastspolarna var lite snällare mot skalpen, men eftersom jag ofta tvättade håret på kvällskvisten gick jag också till sängs med upprullade testar. Vaknade ofelbart efter några timmar av att hela skallen kändes perforerad, rev ur alltihop halvt i sömnen. På morgonen fanns inga lockar kvar, alltihop var förgäves.
Och hur vi än anstränger oss, vi rakhåriga, så uppnår vi ytterst sällan det där böljande svallet vi drömmer om, det som ser så naturligt ut… åtminstone på bio och i shampo-annonserna.
De naturligt lockiga vill inget hellre än att ersätta sitt krull med en halmtaksliknande kalufs, där stråna spretar envist och uppstudsigt åt alla håll.
Tänk om vi kunde byta. Då skulle vi väl bli nöjda?
Åtminstone någon liten vecka eller månad.
Så att vi lagom hann tröttna och kunde gå tillbaka till ursprungstillståndet, utan gny och gnäll.
Copyright Klimakteriehäxan
Hon är en av de som, av födsel och ohejdad vana, har lockar på skallen, vare sig hon vill eller inte.
Själv tillhör jag de spikrakas skara.
Och då menar jag spikrak.
Morgondimma har uppenbarligen i alla år jobbat för att räta ut stråna.
Såna som jag, vi har lagt ner ansenliga summor på att få våra manar att böja sig, åtminstone lite, i alla fall en stund, ibland.
Men vi är förmodligen helt överens om att våra liv innehåller så gott som uteslutande ”bad hairdays”, dåliga hårdagar.
Varför måste det vara så att vi aldrig är nöjda med det som kom med automatiskt, så att säga?
Alla människor med självlockigt hår jag känner förbannar sitt krull.
Varenda rakhårig tjej jag stött på gör som jag: sätter i hempermanent utan att tveka, använder någon sorts papiljotter, betalar dyr permanent hos frissan, satsar på locktång, köper styling produkter i massor. Som om det skulle hjälpa.
En period hade vi elektriska spolar, sådana man värmde upp och sedan satte i med stor möda. De (Carmen Curlers!) var heta, de var hårda, de hade taggar – det var faktiskt hemskt, ett enda lidande om inte det ordet vore lite väl laddat i sammanhanget.
Plastspolarna var lite snällare mot skalpen, men eftersom jag ofta tvättade håret på kvällskvisten gick jag också till sängs med upprullade testar. Vaknade ofelbart efter några timmar av att hela skallen kändes perforerad, rev ur alltihop halvt i sömnen. På morgonen fanns inga lockar kvar, alltihop var förgäves.
Och hur vi än anstränger oss, vi rakhåriga, så uppnår vi ytterst sällan det där böljande svallet vi drömmer om, det som ser så naturligt ut… åtminstone på bio och i shampo-annonserna.
De naturligt lockiga vill inget hellre än att ersätta sitt krull med en halmtaksliknande kalufs, där stråna spretar envist och uppstudsigt åt alla håll.
Tänk om vi kunde byta. Då skulle vi väl bli nöjda?
Åtminstone någon liten vecka eller månad.
Så att vi lagom hann tröttna och kunde gå tillbaka till ursprungstillståndet, utan gny och gnäll.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, januari 29, 2006
Våga vägra fjällen!
Det drar ihop sig till sportlov.
Då drar sig skollediga ungdomar också. De som inte gör det genom att ligga kvar i sängen till eftermiddagen, de drar ofta till fjälls.
När våra ungar kunde tänkas åka något mer avancerat än tefat och pulka skulle vi också till fjällen. Barnens far är hängiven skidåkare, och naturligtvis skulle denna fina egenskap gå i arv till den yngre generationen.
Barnens mor, det vill säga jag, har ett klart traumatiskt förhållande till skidåkning i allmänhet och s k alpin åkning i branta backar i synnerhet.
I inledningen av mitt skolliv hände det att vi fick skida till plugget, en röd träkåk på riktiga bondvischan. Och för att fullborda bilden så var det, naturligtvis, meterhöga snökanter och betydligt djupare lager med lös – eller packad – snö.
Jag tyckte att det var avskyvärt, men hade inte mycket att välja på.
Att spänna på sig råttfällebindningarna och ge sig ut i allt det vita för nöjes skull, det var inget som dök upp i min skalle särskilt ofta.
Så småningom blev jag stor nog att strunta i skidor och ta mig fram på annat sätt.
Det gick alldeles utmärkt fram till ungefär 25 års ålder, när jag hamnade i sällskap med äkta skidentusiaster.
Jag släpades med till Vemdalsskalet. Kamraterna puttade in mig i skidboden och jag fick alpinpjäxor på fötterna. En fruktansvärt obehaglig upplevelse. Allting klämde, jag kunde plötsligt inte räta ut benen, det var blytungt. Så baxades jag upp på ett par utförsåkningsskidor också. Den mest skidvane i gänget, en vältränad norrlänning, utsågs genom allmän omröstning till min vårdnadshavare.
Kulan, som han kallades, släpade med mig till vad jag senare lärt mig heter ankarliften. Hur han fick mig att fastna på pinnen vet jag inte, men uppåt bar det. Blixtrande snabbt, dessutom. Plötsligt säger han glatt: Här ska vi av!
Av? Den stannade ju inte!
Kulan puttade av mig aningen hårdhänt.
Självklart stod jag på öronen. Min vid det här laget redan lite svettige ”skidlärare” drog mig ur liftbanan innan tjugo personer till bringats på fall.
Som en Bambi på hal is, fast långt ifrån så söt, fick jag så småningom ihop alla ben, armar och stavar och stod på skidorna, som hela tiden hotade att glida iväg åt olika håll. Jag kramade förtvivlat stavhandtagen och tryckte ned piggarna i snön för att inte ramla igen.
-Då så, då far vi! sa Kulan.
-Du svänger med knäna. Det är skitlätt. Ta det lite lugnt bara.
Vad menade han? Vart skulle jag ta vägen?
Han pekade.
Rakt ut i rymden. Jag tordes inte titta först. Kikade sedan försiktigt. Jo, jag hade sett rätt. Jag stod vid kanten av ett svindlande djup. Det gick inte utför, det lutade inåt, så brant var det.
Nu kanske någon som är hemtam i Vemdalen känner lust att protestera, och jag VET att det finns de som kallar just denna backe för en av den svenska fjällvärldens enklaste och flackaste. Men nu handlar det inte om objektivitet utan om subjektiv upplevelse. Tro mig, det var ett stup.
För att visa hur enkelt det var gled Kulan neröver i en elegant sväng. Sedan väntade han på mig.
Han fick vänta.
Mina skakande knän och mitt snurrande huvud ville inte försöka. Men jag blev ju tvungen, hur skulle jag annars komma ner?
Jag petade ytterst försiktigt med stavarna och gled, diagonalt över backen. Plötsligt kom granskogen mycket nära. Inte kunde jag stanna. En späd gran blev min räddning, jag slog armarna om den som hade den varit mitt livs största passion, och det blev stopp.
-Du ska svänga! ropade Kulan.
Han skrattade antagligen hysteriskt åtminstone inombords, men det hade jag inte tid att bekymra mig om.
Jag skulle ju vända på skidorna för att försöka ta mig ytterligare ett snäpp neråt.
Det lyckades. Ett och annat häftigt utrop hördes längs min väg från andra skidåkare som minsann fick svänga, vare sig de ville eller inte. När jag kom till kanten fanns ingen ny gran.
Textilbromsen bet.
En evighet senare stod jag upp igen, på nytt vänd för nästa steg neråt. Mitt i backen stod Kulan som fastfrusen.
Tredje etappen i detta mitt skidäventyr blev kortare än de två första.
Det fanns ett gupp, en isknöl, i min väg.
Jag flög. Som en rymdraket på väg mot månen, som ett Herkulesplan som inte tänkte nudda marken förrän i Afrika. Men jag landade snabbare. Det gjorde rätt ont.
Och ena bindningen hade löst ut. Inte hade jag en aning om hur man satte tillbaka den. Där satt jag mitt i backen, medan folk gjorde eleganta slalomsvängar runtomkring som om allt var som det skulle.
Två stycken av de där eleganterna lyckades jag hejda för att ömkligt be om hjälp. Ingen av dem klarade uppgiften. Jag satt kvar. Ropade till min stelfrusne vårdnadshavare att han faktiskt blev tvungen att komma och hämta mig.
Det gjorde han. Satte på mig skidan igen. Och ner kom jag, fattade aldrig hur. Men väl nere igen åkte hyrgrejorna av snabbare än blixten, och sedan tog det ungefär tio år innan jag på nytt stod inför en skiduthyrare, en person som talade ett språk jag inte begrep, fast det var svenska.
Sedan har jag faktiskt försökt. Övat plogning och stoppsväng. Jag har tagit skidlektioner i grupp och med privat lärare. Jag har klarat Åres barnbacke (jättestolt!) och några andra i de svenska fjällen. Men när det har låtit som is under skidorna har jag blivit livrädd, varje gång. Och i alla lägen har min största ambition varit att för allt i världen inte ramla, eftersom det är så fruktansvärt svårt att ta sig upp igen.
Ungarna åkte bättre än sin mamma så snart de lämnade det som inom skidlärarskrået kallas för hjälmfoting-stadiet. Och efter att ett antal sportlov ha stått i en hyrstugas kök och brassat korv och spaghetti, ständigt letat efter borttappade liftkort och vadat i fuktiga yllesockor fick jag nog.
Jag gick i fjällstrejk.
Familjen fick gärna åka till fjällen, men då skulle det vara utan mig.
Lite jobbigare med mathållningen blev det förstås, men det stod utom alla tvivel att jag menade vad jag sa. Och jag slapp. Slapp den långa tråkiga bilresan. Slapp vägkrogens sorgliga pommes frites. Slapp skiduthyrningen. Skavsåren. Liftkön. De eländiga pjäxorna. Den av nervositet eller möjligen dödsskräck framkallade rännilen av svett längs ryggraden. Hörselskadorna från after ski-jippot.
I stället åkte jag åt rätt håll. Alltså söderut. Till grillade sardiner och grönt vin i Lissabon, till vårlig cykeltur på Mallorca, till shopping- och museirunda i London.
Och när familjen kom hem igen mötte en glad mamma med middagen på bordet. Alla hade haft ledigt. Alla var nöjda.
Men allra nöjdast var nog jag. Som kan konsten att fjällvägra.
Copyright Klimakteriehäxan
Då drar sig skollediga ungdomar också. De som inte gör det genom att ligga kvar i sängen till eftermiddagen, de drar ofta till fjälls.
När våra ungar kunde tänkas åka något mer avancerat än tefat och pulka skulle vi också till fjällen. Barnens far är hängiven skidåkare, och naturligtvis skulle denna fina egenskap gå i arv till den yngre generationen.
Barnens mor, det vill säga jag, har ett klart traumatiskt förhållande till skidåkning i allmänhet och s k alpin åkning i branta backar i synnerhet.
I inledningen av mitt skolliv hände det att vi fick skida till plugget, en röd träkåk på riktiga bondvischan. Och för att fullborda bilden så var det, naturligtvis, meterhöga snökanter och betydligt djupare lager med lös – eller packad – snö.
Jag tyckte att det var avskyvärt, men hade inte mycket att välja på.
Att spänna på sig råttfällebindningarna och ge sig ut i allt det vita för nöjes skull, det var inget som dök upp i min skalle särskilt ofta.
Så småningom blev jag stor nog att strunta i skidor och ta mig fram på annat sätt.
Det gick alldeles utmärkt fram till ungefär 25 års ålder, när jag hamnade i sällskap med äkta skidentusiaster.
Jag släpades med till Vemdalsskalet. Kamraterna puttade in mig i skidboden och jag fick alpinpjäxor på fötterna. En fruktansvärt obehaglig upplevelse. Allting klämde, jag kunde plötsligt inte räta ut benen, det var blytungt. Så baxades jag upp på ett par utförsåkningsskidor också. Den mest skidvane i gänget, en vältränad norrlänning, utsågs genom allmän omröstning till min vårdnadshavare.
Kulan, som han kallades, släpade med mig till vad jag senare lärt mig heter ankarliften. Hur han fick mig att fastna på pinnen vet jag inte, men uppåt bar det. Blixtrande snabbt, dessutom. Plötsligt säger han glatt: Här ska vi av!
Av? Den stannade ju inte!
Kulan puttade av mig aningen hårdhänt.
Självklart stod jag på öronen. Min vid det här laget redan lite svettige ”skidlärare” drog mig ur liftbanan innan tjugo personer till bringats på fall.
Som en Bambi på hal is, fast långt ifrån så söt, fick jag så småningom ihop alla ben, armar och stavar och stod på skidorna, som hela tiden hotade att glida iväg åt olika håll. Jag kramade förtvivlat stavhandtagen och tryckte ned piggarna i snön för att inte ramla igen.
-Då så, då far vi! sa Kulan.
-Du svänger med knäna. Det är skitlätt. Ta det lite lugnt bara.
Vad menade han? Vart skulle jag ta vägen?
Han pekade.
Rakt ut i rymden. Jag tordes inte titta först. Kikade sedan försiktigt. Jo, jag hade sett rätt. Jag stod vid kanten av ett svindlande djup. Det gick inte utför, det lutade inåt, så brant var det.
Nu kanske någon som är hemtam i Vemdalen känner lust att protestera, och jag VET att det finns de som kallar just denna backe för en av den svenska fjällvärldens enklaste och flackaste. Men nu handlar det inte om objektivitet utan om subjektiv upplevelse. Tro mig, det var ett stup.
För att visa hur enkelt det var gled Kulan neröver i en elegant sväng. Sedan väntade han på mig.
Han fick vänta.
Mina skakande knän och mitt snurrande huvud ville inte försöka. Men jag blev ju tvungen, hur skulle jag annars komma ner?
Jag petade ytterst försiktigt med stavarna och gled, diagonalt över backen. Plötsligt kom granskogen mycket nära. Inte kunde jag stanna. En späd gran blev min räddning, jag slog armarna om den som hade den varit mitt livs största passion, och det blev stopp.
-Du ska svänga! ropade Kulan.
Han skrattade antagligen hysteriskt åtminstone inombords, men det hade jag inte tid att bekymra mig om.
Jag skulle ju vända på skidorna för att försöka ta mig ytterligare ett snäpp neråt.
Det lyckades. Ett och annat häftigt utrop hördes längs min väg från andra skidåkare som minsann fick svänga, vare sig de ville eller inte. När jag kom till kanten fanns ingen ny gran.
Textilbromsen bet.
En evighet senare stod jag upp igen, på nytt vänd för nästa steg neråt. Mitt i backen stod Kulan som fastfrusen.
Tredje etappen i detta mitt skidäventyr blev kortare än de två första.
Det fanns ett gupp, en isknöl, i min väg.
Jag flög. Som en rymdraket på väg mot månen, som ett Herkulesplan som inte tänkte nudda marken förrän i Afrika. Men jag landade snabbare. Det gjorde rätt ont.
Och ena bindningen hade löst ut. Inte hade jag en aning om hur man satte tillbaka den. Där satt jag mitt i backen, medan folk gjorde eleganta slalomsvängar runtomkring som om allt var som det skulle.
Två stycken av de där eleganterna lyckades jag hejda för att ömkligt be om hjälp. Ingen av dem klarade uppgiften. Jag satt kvar. Ropade till min stelfrusne vårdnadshavare att han faktiskt blev tvungen att komma och hämta mig.
Det gjorde han. Satte på mig skidan igen. Och ner kom jag, fattade aldrig hur. Men väl nere igen åkte hyrgrejorna av snabbare än blixten, och sedan tog det ungefär tio år innan jag på nytt stod inför en skiduthyrare, en person som talade ett språk jag inte begrep, fast det var svenska.
Sedan har jag faktiskt försökt. Övat plogning och stoppsväng. Jag har tagit skidlektioner i grupp och med privat lärare. Jag har klarat Åres barnbacke (jättestolt!) och några andra i de svenska fjällen. Men när det har låtit som is under skidorna har jag blivit livrädd, varje gång. Och i alla lägen har min största ambition varit att för allt i världen inte ramla, eftersom det är så fruktansvärt svårt att ta sig upp igen.
Ungarna åkte bättre än sin mamma så snart de lämnade det som inom skidlärarskrået kallas för hjälmfoting-stadiet. Och efter att ett antal sportlov ha stått i en hyrstugas kök och brassat korv och spaghetti, ständigt letat efter borttappade liftkort och vadat i fuktiga yllesockor fick jag nog.
Jag gick i fjällstrejk.
Familjen fick gärna åka till fjällen, men då skulle det vara utan mig.
Lite jobbigare med mathållningen blev det förstås, men det stod utom alla tvivel att jag menade vad jag sa. Och jag slapp. Slapp den långa tråkiga bilresan. Slapp vägkrogens sorgliga pommes frites. Slapp skiduthyrningen. Skavsåren. Liftkön. De eländiga pjäxorna. Den av nervositet eller möjligen dödsskräck framkallade rännilen av svett längs ryggraden. Hörselskadorna från after ski-jippot.
I stället åkte jag åt rätt håll. Alltså söderut. Till grillade sardiner och grönt vin i Lissabon, till vårlig cykeltur på Mallorca, till shopping- och museirunda i London.
Och när familjen kom hem igen mötte en glad mamma med middagen på bordet. Alla hade haft ledigt. Alla var nöjda.
Men allra nöjdast var nog jag. Som kan konsten att fjällvägra.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, januari 28, 2006
Om, med och till min kära dotter
”Några ord till min kära dotter ifall jag hade någon” skrev Anna Maria Lenngren.
Det är lätt att tolka in stor sorg i det citatet, även om diktens innehåll är satiriskt och, åtminstone med nutida ögon, ganska underhållande (den skrevs i 1800-talets början).
Jag är väldigt glad att jag har en dotter, även om jag vissa dagar knappt ser röken av henne trots att hon bor hemma.
Hon var en stor överraskning redan på BB, eftersom jag var fullständigt övertygad om att barnet i min mage var en lillebror, alltså av samma kön som min förstfödde.
Inte hade jag en aning om att jag skulle tycka att det var så roligt att få en ”av den andra sorten” – alla sorter var förstås välkomna!
Men jag blev jätteglad och kunde knappt bärga mig innan jag fick rusa in i närmsta butik och köpa en liten brodyrklänning. Det var ju ändå en flicka!
Och när jag ibland stått frågande inför saker som jag tolkat som ”typiskt manliga drag” hos sonen har jag i stället känt vibrationerna från förfluten tid när jag studerat dottern. På sig själv känner man som bekant andra – det funkar i mamma-dotter-avseende också.
Naturligtvis är vi olika på många sätt, men det finns både yttre och inre likheter mellan oss, likheter som är ganska lätta att identifiera.
Med sonen har jag varit på vift några gånger på tu man hand. Det har varit fantastiskt kul. Vi har åkt vaporetto i Venedig och kikat på sälar på Gotska Sandön, till exempel. Men ensam med dottern har jag aldrig lyckats komma iväg längre än till Stockholms city – och det är ju inte så imponerande om man betänker att vi bor ett stenkast därifrån.
Det finns så mycket att konkurrera med, och det handlar om starka medtävlare: kompisar, lagkamrater, datorn, sängen – och så, framför allt, pojkvännen.
Jag försökte hitta en resa till solen för oss två efter nyår. Jo, för all del, dottern kunde tänka sig det. Men blev inte alls ledsen när inga resor fanns. För då blev det ju massor med tid över till det där andra i stället.
Nu skulle jag vilja göra ett nytt försök på sportlovet. Fast inte finns det några platser på några flygplan kvar så här nära inpå? Chanserna är minimala, även om man som jag är optimist och tror att ett eller annat återbud skulle kunna tänkas dyka upp i sista sekunden.
För att vi vill till värmen båda två, det är helt klart – se där en liten gen som dottern uppenbarligen bär på, ett arv i direkt nedstigande led från mamma. Flickan är dessutom inte oäven på shopping, så där vansläktas hon inte heller. Och lite inköp skulle vi nog kunna klara av om vi bara kom iväg någonstans.
Men om sanningen ska fram skulle dottern nog ännu hellre åka till fjälls med pojkvännen. Fast även där är chanserna till restplatser få.
Hur som helst riskerar jag ännu ett baklängesmål i matchen om dotterns gunst. Och ännu en missad möjlighet till några dagar tjejer emellan.
Det är bara att hacka i sig, och inse att sådan ser framtiden ut.
Huvudsaken är att jag inte tvingats dela Anna Maria Lenngrens sits.
Jag har i alla fall en dotter, och det är jag mycket glad över.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är lätt att tolka in stor sorg i det citatet, även om diktens innehåll är satiriskt och, åtminstone med nutida ögon, ganska underhållande (den skrevs i 1800-talets början).
Jag är väldigt glad att jag har en dotter, även om jag vissa dagar knappt ser röken av henne trots att hon bor hemma.
Hon var en stor överraskning redan på BB, eftersom jag var fullständigt övertygad om att barnet i min mage var en lillebror, alltså av samma kön som min förstfödde.
Inte hade jag en aning om att jag skulle tycka att det var så roligt att få en ”av den andra sorten” – alla sorter var förstås välkomna!
Men jag blev jätteglad och kunde knappt bärga mig innan jag fick rusa in i närmsta butik och köpa en liten brodyrklänning. Det var ju ändå en flicka!
Och när jag ibland stått frågande inför saker som jag tolkat som ”typiskt manliga drag” hos sonen har jag i stället känt vibrationerna från förfluten tid när jag studerat dottern. På sig själv känner man som bekant andra – det funkar i mamma-dotter-avseende också.
Naturligtvis är vi olika på många sätt, men det finns både yttre och inre likheter mellan oss, likheter som är ganska lätta att identifiera.
Med sonen har jag varit på vift några gånger på tu man hand. Det har varit fantastiskt kul. Vi har åkt vaporetto i Venedig och kikat på sälar på Gotska Sandön, till exempel. Men ensam med dottern har jag aldrig lyckats komma iväg längre än till Stockholms city – och det är ju inte så imponerande om man betänker att vi bor ett stenkast därifrån.
Det finns så mycket att konkurrera med, och det handlar om starka medtävlare: kompisar, lagkamrater, datorn, sängen – och så, framför allt, pojkvännen.
Jag försökte hitta en resa till solen för oss två efter nyår. Jo, för all del, dottern kunde tänka sig det. Men blev inte alls ledsen när inga resor fanns. För då blev det ju massor med tid över till det där andra i stället.
Nu skulle jag vilja göra ett nytt försök på sportlovet. Fast inte finns det några platser på några flygplan kvar så här nära inpå? Chanserna är minimala, även om man som jag är optimist och tror att ett eller annat återbud skulle kunna tänkas dyka upp i sista sekunden.
För att vi vill till värmen båda två, det är helt klart – se där en liten gen som dottern uppenbarligen bär på, ett arv i direkt nedstigande led från mamma. Flickan är dessutom inte oäven på shopping, så där vansläktas hon inte heller. Och lite inköp skulle vi nog kunna klara av om vi bara kom iväg någonstans.
Men om sanningen ska fram skulle dottern nog ännu hellre åka till fjälls med pojkvännen. Fast även där är chanserna till restplatser få.
Hur som helst riskerar jag ännu ett baklängesmål i matchen om dotterns gunst. Och ännu en missad möjlighet till några dagar tjejer emellan.
Det är bara att hacka i sig, och inse att sådan ser framtiden ut.
Huvudsaken är att jag inte tvingats dela Anna Maria Lenngrens sits.
Jag har i alla fall en dotter, och det är jag mycket glad över.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, januari 27, 2006
Tut på dej, Wolfgang Amadeus Mozart!
I dag skulle han ha fyllt 250, Wolfgang Amadeus Mozart. Vi är möjligen dåliga på att komma ihåg folks födelsedagar – men de där figurerna som kom till världen för hundra eller fler år sedan, de påminns vi ständigt om.
Härom året var det den Heliga Birgitta som var föremål för hyllningar i alla väderstreck och på alla möjliga språk. 700 år hade gått sedan hon föddes, hon blev bortgift med Ulf vid 13 års ålder och så småningom en rekorderlig åttabarnsmor. Först sedan maken dött fick hon ägna sig åt det hon verkligen ville, ett liv i Guds tjänst. I Sverige finns hennes nutida efterföljare i klostret i Vadstena, och hela den lilla staden var jubileumsåret nedlusad med skyltar som påminde om Birgittas liv och verk. Vanligaste affischen sa bara ”Heliga Birgitta 700 år” rätt och slätt.
En humoristisk östgöte gjorde dock ett lysande tillägg som nådde mig via en lokaltidning. Under ”Heliga Birgitta 700 år” stod det präntat, med stora tydliga bokstäver, precis som för vilken 50-åring som helst: TUTA! Ska vi tuta lite för Wolfgang Amadeus i dag då?
Copyright Klimakteriehäxan
Härom året var det den Heliga Birgitta som var föremål för hyllningar i alla väderstreck och på alla möjliga språk. 700 år hade gått sedan hon föddes, hon blev bortgift med Ulf vid 13 års ålder och så småningom en rekorderlig åttabarnsmor. Först sedan maken dött fick hon ägna sig åt det hon verkligen ville, ett liv i Guds tjänst. I Sverige finns hennes nutida efterföljare i klostret i Vadstena, och hela den lilla staden var jubileumsåret nedlusad med skyltar som påminde om Birgittas liv och verk. Vanligaste affischen sa bara ”Heliga Birgitta 700 år” rätt och slätt.
En humoristisk östgöte gjorde dock ett lysande tillägg som nådde mig via en lokaltidning. Under ”Heliga Birgitta 700 år” stod det präntat, med stora tydliga bokstäver, precis som för vilken 50-åring som helst: TUTA! Ska vi tuta lite för Wolfgang Amadeus i dag då?
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, januari 25, 2006
Börje Ahlstedt i rätt miljö
Börje Ahlstedt har sjunkit undan lite nu.
Från att ha varit årets första allmänna samtalsämne, som diva, primadonna och Bad Boy i kvalisåpan ”Stjärnorna på Slottet”, har han återgått till den scen där han hör hemma, Kungliga Dramatiska Teatern i Kungliga Hufvudstaden.
Ni vet, den där teatern där Peter Harrysson inte fick några roller. Vare sig det nu berodde på att han inte dög – som Ahlstedt uppenbarligen ansåg – eller om det möjligen berodde på att han bytte teater, vilket Harrysson försökte hävda.
På den lilla och intima scenen Elverket spelar Börje Ahlstedt just nu huvudrollen i ”Neil Armstrong var aldrig på månen”, en lång enaktare specialskriven för och delvis i samarbete med skådespelarna. Upphovsman är Peter Birro, en begåvad göteborgare som Stockholm adopterat.
Jag lyckades krångla mig dit härom kvällen. Det ångrar jag inte.
När publiken släpps in sitter Ahlstedt vid sminkbordet i sin loge, som är spelplatsen. Han sitter alldeles tyst och stilla medan åskådarna surrar, hostar förväntansfullt. I sista sekunden stänger vi av livlinan till omvärlden (mobiltelefonen). Spelet kan börja.
Och när föreställningen är igång förlåter man Den Store Skådespelaren åtminstone några av hans griniga prinsessan-på-ärten-drag, så tydligt exponerade i tv.
Det är fenomenal teater, också hans två kvinnliga medspelare Anita Wall och Alexandra Rapaport är lysande.
Birros text är otroligt bra, syftningarna på saker vi alla känner till och vet sitter som pilar rätt i darttavlans Bull´s Eye. Förrresten, tänk om Neil Armstrong faktiskt aldrig var på månen?
Applåden är lång och hjärtlig. Det blir åtskilliga inropningar. Alla vi i publiken är entusiastiska och berörda.
Börje ser glad ut när han får en bunt tulpaner.
I någon tidningsintervju har han sagt att han aldrig ska ställa upp som sig själv igen.
Det gör han nog rätt i.
För på scenen passar han bra – och även om en del av laterna hänger med i just den här rollen skulle man ju kunna skylla det på författaren.
Om man nu inte visste bättre...
Copyright Klimakteriehäxan
Från att ha varit årets första allmänna samtalsämne, som diva, primadonna och Bad Boy i kvalisåpan ”Stjärnorna på Slottet”, har han återgått till den scen där han hör hemma, Kungliga Dramatiska Teatern i Kungliga Hufvudstaden.
Ni vet, den där teatern där Peter Harrysson inte fick några roller. Vare sig det nu berodde på att han inte dög – som Ahlstedt uppenbarligen ansåg – eller om det möjligen berodde på att han bytte teater, vilket Harrysson försökte hävda.
På den lilla och intima scenen Elverket spelar Börje Ahlstedt just nu huvudrollen i ”Neil Armstrong var aldrig på månen”, en lång enaktare specialskriven för och delvis i samarbete med skådespelarna. Upphovsman är Peter Birro, en begåvad göteborgare som Stockholm adopterat.
Jag lyckades krångla mig dit härom kvällen. Det ångrar jag inte.
När publiken släpps in sitter Ahlstedt vid sminkbordet i sin loge, som är spelplatsen. Han sitter alldeles tyst och stilla medan åskådarna surrar, hostar förväntansfullt. I sista sekunden stänger vi av livlinan till omvärlden (mobiltelefonen). Spelet kan börja.
Och när föreställningen är igång förlåter man Den Store Skådespelaren åtminstone några av hans griniga prinsessan-på-ärten-drag, så tydligt exponerade i tv.
Det är fenomenal teater, också hans två kvinnliga medspelare Anita Wall och Alexandra Rapaport är lysande.
Birros text är otroligt bra, syftningarna på saker vi alla känner till och vet sitter som pilar rätt i darttavlans Bull´s Eye. Förrresten, tänk om Neil Armstrong faktiskt aldrig var på månen?
Applåden är lång och hjärtlig. Det blir åtskilliga inropningar. Alla vi i publiken är entusiastiska och berörda.
Börje ser glad ut när han får en bunt tulpaner.
I någon tidningsintervju har han sagt att han aldrig ska ställa upp som sig själv igen.
Det gör han nog rätt i.
För på scenen passar han bra – och även om en del av laterna hänger med i just den här rollen skulle man ju kunna skylla det på författaren.
Om man nu inte visste bättre...
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, januari 24, 2006
Retro-rätter eller mat man minns
Mat är viktigt.
Mat är kul.
Mat är gott.
Och mat är minnen. Ofta långt från lyxkrogarnas menyer.
Kommer i håg när vi åt våfflor hemma. Mamma gräddade dem i ett runt järn ovanpå spisen. Vi åt dem med smör på, och smöret smälte blixtsnabbt och rann över fingrarna, som man slickade av med välbehag. Så goda våfflor har jag aldrig mera fått – de fyrkantigare, i eljärn, kommer aldrig upp i samma klass. Förklara det den som kan!
Om jag varit sjuk och kommit på bättringsvägen ville jag ha köttstuvning med potatismos och inlagd gurka. Inte var det väl särskilt rikt på varken fibrer eller vitaminer, men det funkade som medicin på mig.
När jag själv skulle börja laga mat blev det många genvägar. Visst kommer jag ihåg den färdiga raviolin på burk, som kunde ätas kall. Nej, särskilt läckert var det inte, men snabbt.
Så småningom gjorde jag något jag döpte till ”falsk kinamat”. Purjolök i tunna skivor, försiktigt mjukkokt i vatten med salt och en klick margarin, blandat med uppfräst bacon. Ris till, oftast av snabbtyp – fullkornsvarianten hade jag inte hört talas om över huvud taget.
På lunchrasten på första jobbet blev det en daglig utflykt till närmsta mjölkbar. Där åt vi oftast ”VS”, som var det billigaste. Uttyddes ”varm smörgås” och bestod av en stekt brödskiva med gårdagens överblivna dagens på... Mättande, men hu vilken mathållning. Jag gjorde en egen, långt bättre variant på rostat bröd med stuvade burkchampinjoner, ärter, tomat och bacon – vad skulle man ta sig till i köket utan bacon, jag bara undrar?
Ny i storstaden var krogarna spännande och ofattbart många. Grillad fläskkotlett kostade runt en femma. Stekhus var hett och där fick man beställa köttbiten i önskad storlek och med önskad stektid. Som tillbehör små ärter med lök och bakpotatis – jättegott. Gratinerad gösfilé kan jag fortfarande längta efter, har inte sett till någon på åratal.
En av mitt livs mest romantiska middagar bjöd på Langoustine Amoreuse med Piesporter Falkenberg till. På samma krog hade jag tidigare stött ihop med Sven-Bertil Taube – ja, inte så att vi hade någon kontakt, men han satt där, inom synhåll, det räckte. Den gången drack jag min första Kir, som jag sedan dess länge kallade ”Sven-Bertil” – han var ju ändå den vackraste karl jag sett, och Kir var också väldigt gott.
När rödvinet på allvar kom in i mitt liv var det ofta i sällskap med Chili con Carne, eller oxfilé provencale om det skulle vara lite finare. Möjligen råbiff, sällan avhörd sedan 70-talet. Då bestod efterrätten av fruktcocktail på burk eller konserverade päronhalvor med smälta After Eight ovanpå.
Så småningom har mina matvanor förbättrats, åt det nyttigare och för all del också åt det godare hållet. Och fortfarande samlar jag på matminnen. Stone crab i Florida. Svensk krabba i Smögen. Grillad kalvlever i Paris. Solmogna fikon i Italien. Vrålfärska ostron i Kalifornien, med röd cocktailsås... Nykokt hjortronsylt i Norrland. Världens bästa Frozen Margarita på en rätt så vulgär restaurang i London. Äkta Sachertårta efter en Tafelspitz i Wien. En resa utan nya matupplevelser är en misslyckad resa.
Mat är minnen för livet!
Copyright Klimakteriehäxan
Mat är kul.
Mat är gott.
Och mat är minnen. Ofta långt från lyxkrogarnas menyer.
Kommer i håg när vi åt våfflor hemma. Mamma gräddade dem i ett runt järn ovanpå spisen. Vi åt dem med smör på, och smöret smälte blixtsnabbt och rann över fingrarna, som man slickade av med välbehag. Så goda våfflor har jag aldrig mera fått – de fyrkantigare, i eljärn, kommer aldrig upp i samma klass. Förklara det den som kan!
Om jag varit sjuk och kommit på bättringsvägen ville jag ha köttstuvning med potatismos och inlagd gurka. Inte var det väl särskilt rikt på varken fibrer eller vitaminer, men det funkade som medicin på mig.
När jag själv skulle börja laga mat blev det många genvägar. Visst kommer jag ihåg den färdiga raviolin på burk, som kunde ätas kall. Nej, särskilt läckert var det inte, men snabbt.
Så småningom gjorde jag något jag döpte till ”falsk kinamat”. Purjolök i tunna skivor, försiktigt mjukkokt i vatten med salt och en klick margarin, blandat med uppfräst bacon. Ris till, oftast av snabbtyp – fullkornsvarianten hade jag inte hört talas om över huvud taget.
På lunchrasten på första jobbet blev det en daglig utflykt till närmsta mjölkbar. Där åt vi oftast ”VS”, som var det billigaste. Uttyddes ”varm smörgås” och bestod av en stekt brödskiva med gårdagens överblivna dagens på... Mättande, men hu vilken mathållning. Jag gjorde en egen, långt bättre variant på rostat bröd med stuvade burkchampinjoner, ärter, tomat och bacon – vad skulle man ta sig till i köket utan bacon, jag bara undrar?
Ny i storstaden var krogarna spännande och ofattbart många. Grillad fläskkotlett kostade runt en femma. Stekhus var hett och där fick man beställa köttbiten i önskad storlek och med önskad stektid. Som tillbehör små ärter med lök och bakpotatis – jättegott. Gratinerad gösfilé kan jag fortfarande längta efter, har inte sett till någon på åratal.
En av mitt livs mest romantiska middagar bjöd på Langoustine Amoreuse med Piesporter Falkenberg till. På samma krog hade jag tidigare stött ihop med Sven-Bertil Taube – ja, inte så att vi hade någon kontakt, men han satt där, inom synhåll, det räckte. Den gången drack jag min första Kir, som jag sedan dess länge kallade ”Sven-Bertil” – han var ju ändå den vackraste karl jag sett, och Kir var också väldigt gott.
När rödvinet på allvar kom in i mitt liv var det ofta i sällskap med Chili con Carne, eller oxfilé provencale om det skulle vara lite finare. Möjligen råbiff, sällan avhörd sedan 70-talet. Då bestod efterrätten av fruktcocktail på burk eller konserverade päronhalvor med smälta After Eight ovanpå.
Så småningom har mina matvanor förbättrats, åt det nyttigare och för all del också åt det godare hållet. Och fortfarande samlar jag på matminnen. Stone crab i Florida. Svensk krabba i Smögen. Grillad kalvlever i Paris. Solmogna fikon i Italien. Vrålfärska ostron i Kalifornien, med röd cocktailsås... Nykokt hjortronsylt i Norrland. Världens bästa Frozen Margarita på en rätt så vulgär restaurang i London. Äkta Sachertårta efter en Tafelspitz i Wien. En resa utan nya matupplevelser är en misslyckad resa.
Mat är minnen för livet!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, januari 23, 2006
Fler svenskar läser med öronen
Vi blir allt fler, vi som tycker om att inte bara läsa böcker utan också gillar att höra dem.
Nu för tiden lyssnar över två miljoner svenskar på ljudböcker, det visar en undersökning som förlagen gjort. Det betyder att mer än var tredje person mellan 16 och 74 år läser med öronen. Och var fjärde intervjuperson säger, att hörboken kommit in i deras liv det senaste året.
Majoriteten har börjat lyssna någon gång de senaste två åren och lyssnar allt flitigare. De allra flesta köper dock inte sina böcker på cd eller kassett, utan lånar på bibliotek. Det är fortfarande svårt att fynda hörböcker, på de återkommande reorna är titlarna få och tar snabbt slut.
Väldigt många gör precis som jag, d v s lyssnar på sina böcker när de sitter i bilen, eftersom en god historia är bästa tänkbara sällskap på en långresa. Andra ställen där uppläsningen kommer väl till pass är i köket, i träningslokalen och på badstranden. Föga förvånande är det kvinnor som är den vanligaste hörbokskonsumenten, tjejer i den s k medelåldern med relativt hög utbildning. Men när det gäller hörböcker är ändå nästan varannan lyssnare eller 46 procent män. Betydligt jämnare fördelat än när det gäller tryckta böcker!
Kvinnorna framhäver vikten av att det är avstressande att lyssna på en bok.
Männen betonar snarare att det är tidseffektivt. Hur som helst: har du inte provat förr, så är det dags.
Sätt kulturell guldkant på vardagen med en bok på kassett eller cd – och hör sen!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Några av mina hörboksfavoriter hittar du här.
Nu för tiden lyssnar över två miljoner svenskar på ljudböcker, det visar en undersökning som förlagen gjort. Det betyder att mer än var tredje person mellan 16 och 74 år läser med öronen. Och var fjärde intervjuperson säger, att hörboken kommit in i deras liv det senaste året.
Majoriteten har börjat lyssna någon gång de senaste två åren och lyssnar allt flitigare. De allra flesta köper dock inte sina böcker på cd eller kassett, utan lånar på bibliotek. Det är fortfarande svårt att fynda hörböcker, på de återkommande reorna är titlarna få och tar snabbt slut.
Väldigt många gör precis som jag, d v s lyssnar på sina böcker när de sitter i bilen, eftersom en god historia är bästa tänkbara sällskap på en långresa. Andra ställen där uppläsningen kommer väl till pass är i köket, i träningslokalen och på badstranden. Föga förvånande är det kvinnor som är den vanligaste hörbokskonsumenten, tjejer i den s k medelåldern med relativt hög utbildning. Men när det gäller hörböcker är ändå nästan varannan lyssnare eller 46 procent män. Betydligt jämnare fördelat än när det gäller tryckta böcker!
Kvinnorna framhäver vikten av att det är avstressande att lyssna på en bok.
Männen betonar snarare att det är tidseffektivt. Hur som helst: har du inte provat förr, så är det dags.
Sätt kulturell guldkant på vardagen med en bok på kassett eller cd – och hör sen!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Några av mina hörboksfavoriter hittar du här.
Svennis smutsiga byk
Hur ska det gå för Sven-Göran Eriksson, allas vår Svennis?
Hans öde avgörs i dag. Kanske får han sparken som förbundskapten för det engelska fotbollslandslaget.
England är skakat.
Själv är jag inte särskilt orolig.
Jag tror Svennis klarar sig. På det ena eller andra viset.
Det tror nog Nancy också. Hon har ju stannat vid hans sida. Känner sig nog rätt så trygg där, trots allt.
För Svennis har tak över huvudet, mat för dagen även när inte shejker bjuder, bil att förflytta sig med och relativt nya glasögon (en kännbar utgift annars).
Fickpengar räknar han i miljoner, det kommer väl snabbt upp i det när det som i Svennis fall inte så sällan också handlar om flickpengar.
Varför satsade man inte på en karriär inom fotbollen?
Se bara på David Beckham.
Hur det ska gå för honom kan man också grunna över. Hans och Svennis öden uppvisar stora likheter, men så jobbar de ju också ihop.
Men två par kalsonger om dagen förbrukar Beckham. Av märket Calvin Klein, om man får tro dagens Aftonblad. Och aldrig tvättar han dem. Nej, han köper nya, hela tiden. Det kan tolkas på två sätt: endera är han väldigt renlig. Eller inte.
Undrar hur Svennis gör med sina använda kallingar.
Han kanske också borde gå över till nytt, varje dag.
För annars fortsätter väl den offentliga byken av smutstvätten, för båda herrarna.
Copyright Klimakteriehäxan
Hans öde avgörs i dag. Kanske får han sparken som förbundskapten för det engelska fotbollslandslaget.
England är skakat.
Själv är jag inte särskilt orolig.
Jag tror Svennis klarar sig. På det ena eller andra viset.
Det tror nog Nancy också. Hon har ju stannat vid hans sida. Känner sig nog rätt så trygg där, trots allt.
För Svennis har tak över huvudet, mat för dagen även när inte shejker bjuder, bil att förflytta sig med och relativt nya glasögon (en kännbar utgift annars).
Fickpengar räknar han i miljoner, det kommer väl snabbt upp i det när det som i Svennis fall inte så sällan också handlar om flickpengar.
Varför satsade man inte på en karriär inom fotbollen?
Se bara på David Beckham.
Hur det ska gå för honom kan man också grunna över. Hans och Svennis öden uppvisar stora likheter, men så jobbar de ju också ihop.
Men två par kalsonger om dagen förbrukar Beckham. Av märket Calvin Klein, om man får tro dagens Aftonblad. Och aldrig tvättar han dem. Nej, han köper nya, hela tiden. Det kan tolkas på två sätt: endera är han väldigt renlig. Eller inte.
Undrar hur Svennis gör med sina använda kallingar.
Han kanske också borde gå över till nytt, varje dag.
För annars fortsätter väl den offentliga byken av smutstvätten, för båda herrarna.
Copyright Klimakteriehäxan
För eller mot Woody?
Det är märkvärdigt svårt att komma iväg på bio, trots att film är så kul.
Men i helgen hände det.
Såg Match Point, Woody Allens senaste, som han såväl skrivit som regisserat själv, men som han för ovanlighetens skull inte spelar i.
Woody har en märklig effekt på folk.
Endera avskyr man honom – som min man gör.
Eller så njuter man i fulla drag av så gott som allt han gjort (t ex Radio Days, Annie Hall, Zelig, Kairos Röda Ros) – som jag gör. Jag vet fler som är i samma situation, som ”valt sida”. För eller mot Woody.
Nu följde maken med och såg den här filmen, dels på grund av att det var ont om lockande alternativ, dels för att upphovsmannen garanterat inte skulle dyka upp på duken. Möjligen fanns ett stänk av uppoffring med i bilden dessutom.
Och inte vet jag om det handlar om att jag hade bestämt mig i förväg – men jag blev verkligen inte besviken. Oj, en sån film!
Jag satt som på nålar.
Vill stundtals inte titta, men måste.
Puh, skönt, nu fattar man hur det går.
NEJ!!! Det gick inte alls så som jag trodde.
Tillbaka på nåldynan igen. Och igen.
Lågmält, men outhärdligt spännande. Aningen för långt, fast välspelat.
Och märkvärdigt underfundigt påkommen historia.
Han är bra, den där Woody.
Fast maken tyckte den var så där.
Förstås.
Men han höll sig vaken.
Copyright Klimakteriehäxan
Men i helgen hände det.
Såg Match Point, Woody Allens senaste, som han såväl skrivit som regisserat själv, men som han för ovanlighetens skull inte spelar i.
Woody har en märklig effekt på folk.
Endera avskyr man honom – som min man gör.
Eller så njuter man i fulla drag av så gott som allt han gjort (t ex Radio Days, Annie Hall, Zelig, Kairos Röda Ros) – som jag gör. Jag vet fler som är i samma situation, som ”valt sida”. För eller mot Woody.
Nu följde maken med och såg den här filmen, dels på grund av att det var ont om lockande alternativ, dels för att upphovsmannen garanterat inte skulle dyka upp på duken. Möjligen fanns ett stänk av uppoffring med i bilden dessutom.
Och inte vet jag om det handlar om att jag hade bestämt mig i förväg – men jag blev verkligen inte besviken. Oj, en sån film!
Jag satt som på nålar.
Vill stundtals inte titta, men måste.
Puh, skönt, nu fattar man hur det går.
NEJ!!! Det gick inte alls så som jag trodde.
Tillbaka på nåldynan igen. Och igen.
Lågmält, men outhärdligt spännande. Aningen för långt, fast välspelat.
Och märkvärdigt underfundigt påkommen historia.
Han är bra, den där Woody.
Fast maken tyckte den var så där.
Förstås.
Men han höll sig vaken.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, januari 22, 2006
Att fånga dagen
En sak i taget.
Så ja, så ja.
Var sak har sin tid.
Tids nog hinner du med det där.
Ta´t lugnt (ibland med 50-talstillägget från tuggummireklamen ”ta en Toy”).
Fånga dagen.
Easy, gumman, easy.
Ta dagen som den kommer.
Du hinner.
En sak i taget.
Se där en rad enkönade argument. Enkönat, odiskutabelt maskulina.
För ur kvinnligt perspektiv ter sig livet oftast helt annorlunda.
Om jag tar det där nu, så kan jag klara av den andra grejen samtidigt, eller åtminstone i en liten kort paus. Innan jag fortsätter med grej nummer ett, som ändå måste passas ihop med uppgift tre och fyra.
Borde ut på promenad i det vackra vädret.
Soppåsen är full, vi tar den på vägen.
I hallen möter jag ett vilsegånget skopar som behöver putsas. Ger det en omgång i förbifarten.
Med höger hand rör jag en smet, samtidigt som den vänstra torkar av köksbänken.
Jo då, din tröja ligger på stolen, jag såg den nyss.
Visst, jag handlar mjölk på hemvägen.
Ja men köksgolvet då?
Tar en bal toapapper när jag ändå är i affären, det går alltid åt. Och hade inte sonen slut på rakblad?
Stickar eller stryker gör man framför teven, inte kan man bara sitta där och hänga.
Kul att du ringde! Nej, du stör inte alls, jag ska bara dra en gryta av spisen/stänga av ugnen/torka upp det jag nyss spillde. Och medan vi pratar jäser degen.
Den här chattfunktionen i datorn är ju jättebra, nu kan jag både maila och chatta samtidigt som jag pratar i telefonen.
Gjorde extra mycket av den där pastasåsen i förrgår, den räcker nog.
Måste rusa, gympan börjar, lunchar på skrivbordet, har ett möte redan klockan ett.
Vänta lite, ska bara kolla ett sms jag just fick.
Oj, tvättmaskinen är klar, den hinner jag tömma medan potatisen kokar, såsen går ju fort.
Glömde svara på det där mailet, gör det strax.
Släktingens födelsedag i dag – värt åtminstone ett kort telefonsamtal.
Det mesta ska ha hänt NYSS, och väldigt mycket händer absolut, oåterkalleligt samtidigt. Det handlar om effektivitet, som naturligtvis ibland går till överdrift. Kvinnor är bäst på att ha många bollar i luften, att jonglera i mästarklass med både människor och uppgifter.
Expertisen kallar det för simultankapacitet.
De få män som besitter denna egenskap har starka kvinnliga drag i sin personlighet.
Annars skulle det förstås inte gå att kombinera – samtidigt!
Folk som försöker framstå som mer filosofiskt lagda kallar det för att fånga dagen. Få ut det mesta.
De som inte står pall kallar det för stress.
Bara att välja. Och varje val kan som bekant också utgöra ett stressmoment…
Copyright Klimakteriehäxan
Så ja, så ja.
Var sak har sin tid.
Tids nog hinner du med det där.
Ta´t lugnt (ibland med 50-talstillägget från tuggummireklamen ”ta en Toy”).
Fånga dagen.
Easy, gumman, easy.
Ta dagen som den kommer.
Du hinner.
En sak i taget.
Se där en rad enkönade argument. Enkönat, odiskutabelt maskulina.
För ur kvinnligt perspektiv ter sig livet oftast helt annorlunda.
Om jag tar det där nu, så kan jag klara av den andra grejen samtidigt, eller åtminstone i en liten kort paus. Innan jag fortsätter med grej nummer ett, som ändå måste passas ihop med uppgift tre och fyra.
Borde ut på promenad i det vackra vädret.
Soppåsen är full, vi tar den på vägen.
I hallen möter jag ett vilsegånget skopar som behöver putsas. Ger det en omgång i förbifarten.
Med höger hand rör jag en smet, samtidigt som den vänstra torkar av köksbänken.
Jo då, din tröja ligger på stolen, jag såg den nyss.
Visst, jag handlar mjölk på hemvägen.
Ja men köksgolvet då?
Tar en bal toapapper när jag ändå är i affären, det går alltid åt. Och hade inte sonen slut på rakblad?
Stickar eller stryker gör man framför teven, inte kan man bara sitta där och hänga.
Kul att du ringde! Nej, du stör inte alls, jag ska bara dra en gryta av spisen/stänga av ugnen/torka upp det jag nyss spillde. Och medan vi pratar jäser degen.
Den här chattfunktionen i datorn är ju jättebra, nu kan jag både maila och chatta samtidigt som jag pratar i telefonen.
Gjorde extra mycket av den där pastasåsen i förrgår, den räcker nog.
Måste rusa, gympan börjar, lunchar på skrivbordet, har ett möte redan klockan ett.
Vänta lite, ska bara kolla ett sms jag just fick.
Oj, tvättmaskinen är klar, den hinner jag tömma medan potatisen kokar, såsen går ju fort.
Glömde svara på det där mailet, gör det strax.
Släktingens födelsedag i dag – värt åtminstone ett kort telefonsamtal.
Det mesta ska ha hänt NYSS, och väldigt mycket händer absolut, oåterkalleligt samtidigt. Det handlar om effektivitet, som naturligtvis ibland går till överdrift. Kvinnor är bäst på att ha många bollar i luften, att jonglera i mästarklass med både människor och uppgifter.
Expertisen kallar det för simultankapacitet.
De få män som besitter denna egenskap har starka kvinnliga drag i sin personlighet.
Annars skulle det förstås inte gå att kombinera – samtidigt!
Folk som försöker framstå som mer filosofiskt lagda kallar det för att fånga dagen. Få ut det mesta.
De som inte står pall kallar det för stress.
Bara att välja. Och varje val kan som bekant också utgöra ett stressmoment…
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, januari 21, 2006
Om damers (och andra människors) ålder
Man frågar aldrig om en dams ålder. Det är en så gott som helig regel.
Däremot hindrar ingenting att man spekulerar fritt om samma dams ålder. Men även i den situationen gäller det att tänka sig för.
Satsa i underkant om du misstänker att damen i fråga är inom hörhåll. Lyckas det kan du på långt håll se att hon växer, får klarare blick, större självkänsla. Du ligger bra till.
Har du lagt dig i ditt tycke rekordlågt, och vet att hon hör dig, är du illa ute om reaktionen blir den klart motsatta.
Somliga ser ju ändå alltid ut som 17, kan man då försöka försvara sig med, fast det är inte säkert att det går hem, det heller.
Men nog är det fascinerande det här med åldersfixeringen. Den börjar gruvligt tidigt och går igenom olika tydliga faser.
Fråga den nyblivne fadern hur gammal bebisen är, och han svarar snabbt:
-Tre och en halv vecka i dag.
Fråga bebisen själv något år senare, och en knubbig barnahand flyger i luften med ett oklart antal fingrar spretande.
-Tå å ett hajft, säger barnet.
-Jaha, och hur många år blir du nästa födelsedag då? undrar den vänliga tanten.
Upp flyger handen igen, med alla fingrar i luften, och ungen jublar förväntansfullt:
-Måååånga!
Sedan fortsätter jakten på de viktiga åren.
Sexis.
Första klass.
Tioårsdagen, en JÄMN födelsedag.
Debut som tonåring.
På det stadiet höjer människan gärna sin ålder ett snäpp.
-Snart 14, säger den som nyss fyllt 13, med hopp i rösten.
Så närmar sig 15-årsdagen, med mopedtillstånd och barnförbjudna filmer på bio.
En bekant drar sig till minnes hur han skulle gå på sin första förbjudna film, och hur han förberedde sig på att säga att han faktiskt var 15, vilket han naturligtvis inte var.
Men när frågan kom var det inte ”Hur gammal är du?” som han hade förberett sig på.
I stället fick han frågan:
-När är du född?
Då gick det i baklås.
Stammande fick han till sist fram ett:
-Eeeeöööö…. Nittonhundrafe… femton….
Men att den fjunige pojken skulle ha närmare till graven än till sommarlovet gick inte biovaktmästaren på. Det blev ingen film den kvällen.
18 är nästa riktmärke, myndighet, körkort, rösträtt, alkohol. Den dagen vill också många ta ut i förskott.
20 blir inledningen på den räcka jämna födelsedagar som omgivningen tenderar att värdera mer än andra milstolpar i livet. Nu kan svaret på frågan om ens ålder variera båda uppåt och neråt allt efter sinnesstämning, situation och behov.
Men visa mig den 37-åring som inte är 37 fortfarande kvällen innan 38-årsdagen. Kanske blev det ingen 30-årskris – den är inte obligatorisk! – men att 40 kryper närmare brukar kännas, fast det skrämmer lång ifrån alla.
40-årsdagen har blivit het som festdag på senare år. Monica Zetterlund höll på sin tid ett riktigt brakkalas så dags i livet, med motiveringen att man vet ju aldrig om man fyller 50, så varför vänta?
50 har varit stort i evigheter. Min morfar var en av många som fick käpp med silverhandtag när han fyllde ett halvt sekel, men så är det väl också mer än ett halvt sekel sedan dess.
60 är mer komplicerat, bjuder på färre kalas, färre tidningsnotiser.
I centralamerikanska tidningar kan man stöta på ett fantastiskt uttryck för jämna födelsedagar, för där skriver man helst inte ut de 50 åren heller. Festföremålet ”har långa borddukar” heter det – om dukarna är längre ju högre antalet år är framgår inte…
50+ kan man kanske vara livet ut om man känner för det.
Pensionärer dyker numera upp i varierande åldrar, då ekonomiska förmåner får kompensera för att man måste deklarera sin status som ”gammal”.
-Jo, jag har fyllt 62, medger gränsöverskridaren, som vid det laget lika väl kan vara 67.
Men sedan, som genom ett mirakel, är vi tillbaka i barndomen.
80-åringen som klarar sig själv är ”duktig”. 90-åringen utan rollator likaså.
Och efter 100-årsdagen blir veckor och månader intressanta igen.
”Avled vid en ålder av 101 år och fyra månader” kan det stå i tidningen.
Eller hur en pigg tant, 102 och ett halvt år gammal, gett sig ut på en jordenrunt-resa.
Vi räknar helt enkelt alldeles för mycket år, månader, rentav veckor.
För den viktigaste slutsatsen har ju ändå Hasse Alfredsons pastor Jansson myntat:
”Livet är som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något.”
I det perspektivet blir åren mindre intressanta.
Eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
Däremot hindrar ingenting att man spekulerar fritt om samma dams ålder. Men även i den situationen gäller det att tänka sig för.
Satsa i underkant om du misstänker att damen i fråga är inom hörhåll. Lyckas det kan du på långt håll se att hon växer, får klarare blick, större självkänsla. Du ligger bra till.
Har du lagt dig i ditt tycke rekordlågt, och vet att hon hör dig, är du illa ute om reaktionen blir den klart motsatta.
Somliga ser ju ändå alltid ut som 17, kan man då försöka försvara sig med, fast det är inte säkert att det går hem, det heller.
Men nog är det fascinerande det här med åldersfixeringen. Den börjar gruvligt tidigt och går igenom olika tydliga faser.
Fråga den nyblivne fadern hur gammal bebisen är, och han svarar snabbt:
-Tre och en halv vecka i dag.
Fråga bebisen själv något år senare, och en knubbig barnahand flyger i luften med ett oklart antal fingrar spretande.
-Tå å ett hajft, säger barnet.
-Jaha, och hur många år blir du nästa födelsedag då? undrar den vänliga tanten.
Upp flyger handen igen, med alla fingrar i luften, och ungen jublar förväntansfullt:
-Måååånga!
Sedan fortsätter jakten på de viktiga åren.
Sexis.
Första klass.
Tioårsdagen, en JÄMN födelsedag.
Debut som tonåring.
På det stadiet höjer människan gärna sin ålder ett snäpp.
-Snart 14, säger den som nyss fyllt 13, med hopp i rösten.
Så närmar sig 15-årsdagen, med mopedtillstånd och barnförbjudna filmer på bio.
En bekant drar sig till minnes hur han skulle gå på sin första förbjudna film, och hur han förberedde sig på att säga att han faktiskt var 15, vilket han naturligtvis inte var.
Men när frågan kom var det inte ”Hur gammal är du?” som han hade förberett sig på.
I stället fick han frågan:
-När är du född?
Då gick det i baklås.
Stammande fick han till sist fram ett:
-Eeeeöööö…. Nittonhundrafe… femton….
Men att den fjunige pojken skulle ha närmare till graven än till sommarlovet gick inte biovaktmästaren på. Det blev ingen film den kvällen.
18 är nästa riktmärke, myndighet, körkort, rösträtt, alkohol. Den dagen vill också många ta ut i förskott.
20 blir inledningen på den räcka jämna födelsedagar som omgivningen tenderar att värdera mer än andra milstolpar i livet. Nu kan svaret på frågan om ens ålder variera båda uppåt och neråt allt efter sinnesstämning, situation och behov.
Men visa mig den 37-åring som inte är 37 fortfarande kvällen innan 38-årsdagen. Kanske blev det ingen 30-årskris – den är inte obligatorisk! – men att 40 kryper närmare brukar kännas, fast det skrämmer lång ifrån alla.
40-årsdagen har blivit het som festdag på senare år. Monica Zetterlund höll på sin tid ett riktigt brakkalas så dags i livet, med motiveringen att man vet ju aldrig om man fyller 50, så varför vänta?
50 har varit stort i evigheter. Min morfar var en av många som fick käpp med silverhandtag när han fyllde ett halvt sekel, men så är det väl också mer än ett halvt sekel sedan dess.
60 är mer komplicerat, bjuder på färre kalas, färre tidningsnotiser.
I centralamerikanska tidningar kan man stöta på ett fantastiskt uttryck för jämna födelsedagar, för där skriver man helst inte ut de 50 åren heller. Festföremålet ”har långa borddukar” heter det – om dukarna är längre ju högre antalet år är framgår inte…
50+ kan man kanske vara livet ut om man känner för det.
Pensionärer dyker numera upp i varierande åldrar, då ekonomiska förmåner får kompensera för att man måste deklarera sin status som ”gammal”.
-Jo, jag har fyllt 62, medger gränsöverskridaren, som vid det laget lika väl kan vara 67.
Men sedan, som genom ett mirakel, är vi tillbaka i barndomen.
80-åringen som klarar sig själv är ”duktig”. 90-åringen utan rollator likaså.
Och efter 100-årsdagen blir veckor och månader intressanta igen.
”Avled vid en ålder av 101 år och fyra månader” kan det stå i tidningen.
Eller hur en pigg tant, 102 och ett halvt år gammal, gett sig ut på en jordenrunt-resa.
Vi räknar helt enkelt alldeles för mycket år, månader, rentav veckor.
För den viktigaste slutsatsen har ju ändå Hasse Alfredsons pastor Jansson myntat:
”Livet är som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något.”
I det perspektivet blir åren mindre intressanta.
Eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, januari 19, 2006
Dagsnotering 5: Torsk på torsk
Torsk är gott.
Torsk är väldigt gott.
Men torskfisket är en riktig problembransch.
För något år sedan upprördes jag ända in i hjärterötterna när jag i ett nyhetsreportage i tv såg hur man från svenska fiskebåtar slängde redan fångad torsk tillbaka i havet. Anledning: man hade redan tagit upp hela torskkvoten och fick inte ”landa” mer.
Alltså langades fiskarna över bord, trots att de redan var ”märkta för livet”, som det skulle hetat om de vore människor. Ytterst få av de fiskar som gjort en sväng upp på däck kan överleva den utflykten.
Nu har ett nytt reportageteam tagit tag i problemet med hur fiskeregler efterlevs.
Och slutsatsen är att vi kanske tror att vi köper alldeles regelrätt fisk för att det står Findus på den – men i själva verket kan det handla om svartfiskad torsk, utanför alla kvoter, som på olaglig väg tar sig till frysdisken i livsmedelsbutiken.
Vi som älskar torsk står inför ett dilemma: köpa den och strunta i att den kanske tar helt slut. Eller åtminstone under en period avstå från den fina, vita middagsfisken i hopp om att det ska finnas torsk även i framtiden.
Hur man än gör är man torsk, så att säga.
Copyright Klimakteriehäxan
Torsk är väldigt gott.
Men torskfisket är en riktig problembransch.
För något år sedan upprördes jag ända in i hjärterötterna när jag i ett nyhetsreportage i tv såg hur man från svenska fiskebåtar slängde redan fångad torsk tillbaka i havet. Anledning: man hade redan tagit upp hela torskkvoten och fick inte ”landa” mer.
Alltså langades fiskarna över bord, trots att de redan var ”märkta för livet”, som det skulle hetat om de vore människor. Ytterst få av de fiskar som gjort en sväng upp på däck kan överleva den utflykten.
Nu har ett nytt reportageteam tagit tag i problemet med hur fiskeregler efterlevs.
Och slutsatsen är att vi kanske tror att vi köper alldeles regelrätt fisk för att det står Findus på den – men i själva verket kan det handla om svartfiskad torsk, utanför alla kvoter, som på olaglig väg tar sig till frysdisken i livsmedelsbutiken.
Vi som älskar torsk står inför ett dilemma: köpa den och strunta i att den kanske tar helt slut. Eller åtminstone under en period avstå från den fina, vita middagsfisken i hopp om att det ska finnas torsk även i framtiden.
Hur man än gör är man torsk, så att säga.
Copyright Klimakteriehäxan
Dagsnotering 4: Grattis på 40-årsdagen!
Stefan Edberg, en av våra genom tiderna mysigaste tennisstjärnor, fyller år i dag. Ja må han leva!
Han blir 40 och är precis på dagen lika gammal som ”schlagerdrottningen” Lena Philipsson, som jag visserligen inte beundrat lika hängivet – men ett grattis tycker jag att även hon är värd.
För ett tiotal år sedan var hon ändå min dotters stora idol, vilket jag tyckte var hedrande – för båda två. För Ph därför att just min dotter singlat ut just henne. Och för dottern, därför att hon gjort ett självständigt val, utan att snegla på vad kompisarna tyckte.
Så, Lena, grattis du också!
Han blir 40 och är precis på dagen lika gammal som ”schlagerdrottningen” Lena Philipsson, som jag visserligen inte beundrat lika hängivet – men ett grattis tycker jag att även hon är värd.
För ett tiotal år sedan var hon ändå min dotters stora idol, vilket jag tyckte var hedrande – för båda två. För Ph därför att just min dotter singlat ut just henne. Och för dottern, därför att hon gjort ett självständigt val, utan att snegla på vad kompisarna tyckte.
Så, Lena, grattis du också!
Dagsnotering 3: Snyggast i baddräkt
I går simmade Terese Alshammar hem en seger i bassängen igen.
Det var skönt att höra.
Och ännu skönare att se att hon hade baddräkten på sig, igen.
För efter att ha fångat en glimt av glimt av henne som prisutdelare på Idrottsgalan härom kvällen blev jag betänksam. Var hon på väg i klänningen – eller möjligen ur? Men ingen baddräkt fanns inom synhåll.
Flickan Alshammar, som faktiskt är rätt snygg, hade hittat ett urkonstigt fodral som inte skulle varit klädsamt på någon.
Kanske hade hon och Anja Pärson lyssnat på samma rådgivare.
Anja sa själv om sin klänning att ”den satt lite tajt” och det gjorde den. Denna söta, fantastiska idrottskvinna var utstyrd i något blankt och trångt som fick henne att se ut som en förvuxen falukorv.
Fast hon var i alla fall fin i håret.
Och värdig innehavare av titeln Årets Idrottskvinna.
Det var skönt att höra.
Och ännu skönare att se att hon hade baddräkten på sig, igen.
För efter att ha fångat en glimt av glimt av henne som prisutdelare på Idrottsgalan härom kvällen blev jag betänksam. Var hon på väg i klänningen – eller möjligen ur? Men ingen baddräkt fanns inom synhåll.
Flickan Alshammar, som faktiskt är rätt snygg, hade hittat ett urkonstigt fodral som inte skulle varit klädsamt på någon.
Kanske hade hon och Anja Pärson lyssnat på samma rådgivare.
Anja sa själv om sin klänning att ”den satt lite tajt” och det gjorde den. Denna söta, fantastiska idrottskvinna var utstyrd i något blankt och trångt som fick henne att se ut som en förvuxen falukorv.
Fast hon var i alla fall fin i håret.
Och värdig innehavare av titeln Årets Idrottskvinna.
Dagsnotering 2: Östen med Rösten
Östen Warnerbring är död, 71 år gammal, mitt under ett engagemang på Kanarieöarna. När nyheten når mig inser jag att jag faktiskt inte ägnat hon en endaste liten tanke sedan 70-talet. Det var då han var stor, på varenda Svensktopps-lista, i vartenda underhållningsprogram i tv. Hans spelade klarinett, spexade, pratade skånska och, förstås, sjöng.
Nu låter radion honom sjunga en avskedsstump, en bit ur ”Glöm ej bort det finns rosor”.
Då inser jag att Östen med Rösten faktiskt var just det hans smeknamn sa – en alldeles utmärkt röst. Som alltså tystnat, mitt emellan två shower för turistande svenskar.
Nu låter radion honom sjunga en avskedsstump, en bit ur ”Glöm ej bort det finns rosor”.
Då inser jag att Östen med Rösten faktiskt var just det hans smeknamn sa – en alldeles utmärkt röst. Som alltså tystnat, mitt emellan två shower för turistande svenskar.
Dagsnotering 1: Självförsvar!
I radion debatterar Ung Vänster och Moderata Ungdomsförbundet behovet av feministiskt självförsvar som obligatoriskt ämne på skolschemat.
”Kroken” är den s k Hagamannen, en eftersökt våldtäktsman som härjar i Umeå.
Jag brukar ta ganska lätt på löpsedlarna om hur ”skräcken sprids” i sådana här sammanhang.
Men nu har jag en kompis som bor just i Haga-området i Umeå, en lugn och sansad människa och inte helt utan begåvning för självförsvar dessutom.
Hon går inte längre till och från jobbet, en hälsofrämjande promenad som hon försöker upprätthålla oavsett väder- och vindförhållanden.
Hagamannen har satt stopp för det.
För min del får dottern gärna ha en eller några lektioner i självförsvar.
Kan aldrig skada.
Copyright Klimakteriehäxan
”Kroken” är den s k Hagamannen, en eftersökt våldtäktsman som härjar i Umeå.
Jag brukar ta ganska lätt på löpsedlarna om hur ”skräcken sprids” i sådana här sammanhang.
Men nu har jag en kompis som bor just i Haga-området i Umeå, en lugn och sansad människa och inte helt utan begåvning för självförsvar dessutom.
Hon går inte längre till och från jobbet, en hälsofrämjande promenad som hon försöker upprätthålla oavsett väder- och vindförhållanden.
Hagamannen har satt stopp för det.
För min del får dottern gärna ha en eller några lektioner i självförsvar.
Kan aldrig skada.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, januari 18, 2006
Må bättre - köp tulpaner!
Den 19 januari är Tulpanens Dag.
Antagligen är det blomsterhandlarna som gemensamt bestämt det, för att få igång årets tulpanhandel på allvar. Första gången denna högtidsdag proklamerades var 1990, och sedan dess infaller den en januaridag år efter år.
Personligen förstår jag inte att det över huvud taget kan föreligga ett behov av
reklam för tulpaner.
De går ju ändå inte att motstå.
När julglittret och granbarren har lämnat våra hem är det tulpanerna som gäller.
Ibland har jag tänkt att man borde ge sina tulpanpengar till välgörande ändamål i stället, via någon pålitlig organisation eller så. Det skulle kunna bli både mat, medicin, kläder och skolgång för någon behövande.
Men det slutar alltid med att jag kommer fram till att mer välgörande än en bunt tulpaner i blandade färger i en trevlig glasvas där hemma, det finns inte.
Svenskarna köper så här års mer än en miljoner tulpaner om dagen. Det är mer än man gör i tulpanlandet Holland.
Skälen är många:
Det härliga, sensuella, märkligt gnisslande ljudet när tulpanbladens lansetter gnids mot varandra.
De uppstudsiga, sprickfärdiga blomknopparna - som ska visa sin färg redan när man köper dem, annars kan man inte lita på att de slår ut ordentligt.
Blommorna som strävar mot ljuset och visar sin kraft och färg.
De rejält utslagna tulpanerna som blir skrytsamt stora och utbredda och plötsligt förvandlar buketten till något alldeles nytt.
En vecka står de, ibland ännu längre, i alla fall om det går att hitta ett extra svalt ställe att låta dem övernatta på.
Och välgörande är de, varenda minut på dygnet.
Alltså firar vi Tulpanens Dag inte bara i morgon, utan vecka ut och vecka in.
Vill du må bättre?
Köp en bunt tulpaner! Det hjälper.
Copyright Klimakteriehäxan
Antagligen är det blomsterhandlarna som gemensamt bestämt det, för att få igång årets tulpanhandel på allvar. Första gången denna högtidsdag proklamerades var 1990, och sedan dess infaller den en januaridag år efter år.
Personligen förstår jag inte att det över huvud taget kan föreligga ett behov av
reklam för tulpaner.
De går ju ändå inte att motstå.
När julglittret och granbarren har lämnat våra hem är det tulpanerna som gäller.
Ibland har jag tänkt att man borde ge sina tulpanpengar till välgörande ändamål i stället, via någon pålitlig organisation eller så. Det skulle kunna bli både mat, medicin, kläder och skolgång för någon behövande.
Men det slutar alltid med att jag kommer fram till att mer välgörande än en bunt tulpaner i blandade färger i en trevlig glasvas där hemma, det finns inte.
Svenskarna köper så här års mer än en miljoner tulpaner om dagen. Det är mer än man gör i tulpanlandet Holland.
Skälen är många:
Det härliga, sensuella, märkligt gnisslande ljudet när tulpanbladens lansetter gnids mot varandra.
De uppstudsiga, sprickfärdiga blomknopparna - som ska visa sin färg redan när man köper dem, annars kan man inte lita på att de slår ut ordentligt.
Blommorna som strävar mot ljuset och visar sin kraft och färg.
De rejält utslagna tulpanerna som blir skrytsamt stora och utbredda och plötsligt förvandlar buketten till något alldeles nytt.
En vecka står de, ibland ännu längre, i alla fall om det går att hitta ett extra svalt ställe att låta dem övernatta på.
Och välgörande är de, varenda minut på dygnet.
Alltså firar vi Tulpanens Dag inte bara i morgon, utan vecka ut och vecka in.
Vill du må bättre?
Köp en bunt tulpaner! Det hjälper.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, januari 16, 2006
Vad heter du då lille vän?
Föreställ dig att du träffar två manspersoner som heter Ture och Gösta.
Vad ser du för din inre syn?
Jag ser ett par grånade gubbar i rutiga skjortor, ogifta bröder, kanske bosatta i Småland, i en liten stuga utan särskilt mycket bekvämligheter. Båda är pensionärer, har troligen hund, tittar på alla kaféprogram som tv sänder och lägger sig vid tiotiden på kvällen, efter en sista pris snus.
Fördomar?
Självklart.
För Ture och Gösta är förvisso ogifta bröder, men där tar det slut.
Ture är fyra och ett halvt år, Gösta ska strax fylla tre.
Deras mormor är en av mina bekanta. Grabbarnas mamma heter Jenny, så som flickor ofta gjorde för ungefär trettio år sedan och en tid därefter.
Ture och Gösta är inte de enda barn som i dag får namn som varit ur modet i en halv evighet. Jag känner föräldrarna till syskonparet Sten och Alice. Nils, Alba och Movitz dyker ibland upp i konversationen. Men när stötte du på en Göran i femårsåldern? Håll med om att det var länge sedan. Göran är i dag kring femtio. För att inte tala om Margareta, Kristina och andra namn med kunglig klang. Eller Gerd och Gunilla! Och dubbelnamnen, vart tog de vägen? En gång kände jag en som hette Stigbjörn. Fler exempel: Jan-Erik, Sven-Bertil, Karl-Oskar, Eva-Lena – alla kan väcka associationer, men inte löper de banorna in i dagens barnkammare precis.
Vad är det som gör att namn blir trendiga?
Det är klart att varje unge är unik och att vi föräldrar gärna vill understryka det. Och när en skolklass kunde innehålla två Kjell, tre Karl eller fyra Oskar var det självklart ett problem, åtminstone för lärarkåren. På senare år har det drällt av Anna, Peter, Johan och Anders.
Så nu är naturligtvis frågan för nyblivna föräldrar: vad kan vi hitta på?
Själv brukar jag försynt föreslå blivande föräldrapar i min omgivning det trevliga och garanterat unika dopnamnet Kurt-Sixten, men ingen har hittills nappat, så det är ledigt för hugade.
Rätt som det är blir väl Siv inne. Och Stig. Bebisen Barbro blir rätt ensam om sitt namn, om jag får tippa.
Nu är det väl ändå turligt nog så att de flesta växer ihop med sitt namn, hur lite eller mycket originella deras fäder och mödrar än lyckas bli i jakten på lämpligt tilltal för telningen.
Kommer att tänka på min kompis Ulla (i nuläget klart medelålders, givetvis) som en dag kom hem från skolan och var ledsen.
Ulla gick in till mamma i köket och sa, att hon ville heta något annat.
-Varför då? svarade den häpna modern.
-Ulla rimmar, sa flickan med en stilla snyftning.
Då torkade mamman av händerna på förklädet och gav sin dotter en stor trösterik kram.
-Bry dig inte om det du, sa hon.
-Jag vet hur det är. Det gör inget att det rimmar. Man vänjer sig.
Vad hette mamma?
Jo Britta. Naturligtvis.
Copyright Klimakteriehäxan
Vad ser du för din inre syn?
Jag ser ett par grånade gubbar i rutiga skjortor, ogifta bröder, kanske bosatta i Småland, i en liten stuga utan särskilt mycket bekvämligheter. Båda är pensionärer, har troligen hund, tittar på alla kaféprogram som tv sänder och lägger sig vid tiotiden på kvällen, efter en sista pris snus.
Fördomar?
Självklart.
För Ture och Gösta är förvisso ogifta bröder, men där tar det slut.
Ture är fyra och ett halvt år, Gösta ska strax fylla tre.
Deras mormor är en av mina bekanta. Grabbarnas mamma heter Jenny, så som flickor ofta gjorde för ungefär trettio år sedan och en tid därefter.
Ture och Gösta är inte de enda barn som i dag får namn som varit ur modet i en halv evighet. Jag känner föräldrarna till syskonparet Sten och Alice. Nils, Alba och Movitz dyker ibland upp i konversationen. Men när stötte du på en Göran i femårsåldern? Håll med om att det var länge sedan. Göran är i dag kring femtio. För att inte tala om Margareta, Kristina och andra namn med kunglig klang. Eller Gerd och Gunilla! Och dubbelnamnen, vart tog de vägen? En gång kände jag en som hette Stigbjörn. Fler exempel: Jan-Erik, Sven-Bertil, Karl-Oskar, Eva-Lena – alla kan väcka associationer, men inte löper de banorna in i dagens barnkammare precis.
Vad är det som gör att namn blir trendiga?
Det är klart att varje unge är unik och att vi föräldrar gärna vill understryka det. Och när en skolklass kunde innehålla två Kjell, tre Karl eller fyra Oskar var det självklart ett problem, åtminstone för lärarkåren. På senare år har det drällt av Anna, Peter, Johan och Anders.
Så nu är naturligtvis frågan för nyblivna föräldrar: vad kan vi hitta på?
Själv brukar jag försynt föreslå blivande föräldrapar i min omgivning det trevliga och garanterat unika dopnamnet Kurt-Sixten, men ingen har hittills nappat, så det är ledigt för hugade.
Rätt som det är blir väl Siv inne. Och Stig. Bebisen Barbro blir rätt ensam om sitt namn, om jag får tippa.
Nu är det väl ändå turligt nog så att de flesta växer ihop med sitt namn, hur lite eller mycket originella deras fäder och mödrar än lyckas bli i jakten på lämpligt tilltal för telningen.
Kommer att tänka på min kompis Ulla (i nuläget klart medelålders, givetvis) som en dag kom hem från skolan och var ledsen.
Ulla gick in till mamma i köket och sa, att hon ville heta något annat.
-Varför då? svarade den häpna modern.
-Ulla rimmar, sa flickan med en stilla snyftning.
Då torkade mamman av händerna på förklädet och gav sin dotter en stor trösterik kram.
-Bry dig inte om det du, sa hon.
-Jag vet hur det är. Det gör inget att det rimmar. Man vänjer sig.
Vad hette mamma?
Jo Britta. Naturligtvis.
Copyright Klimakteriehäxan
Commander in Chief
”Commander in Chief” heter den nya amerikanska tv-serien som sänds i fyran just nu. Om USA:s första kvinnliga president, också i fiktionens värld, spelad av Geena Davis. Lite svårt att ta in för den jättepublik som vant sig vid att USA:s roligaste president heter Jed Bartlet, huvudfigur i ”Vita Huset”. Han är ju dessutom man, vilket är den internationella normen för presidenter... och så populär att en majoritet av tillfrågade amerikaner faktiskt uppgett hans namn när de ombetts dra sig till minnes namnet på landets sittande president.
I levande livet är kvinnor på presidentposter inte riktigt lika ovanliga som i tv – men bra nära.
Sex stycken finns det, den senaste blev klar när valet i Chile avgjordes i går.
Här är hela listan (källa TT):
Irland: Mary McAleese, 55 år. Vald 1997. Omvald 2004.
Lettland: Vaira Vike-Freiberga, 69. Vald 1999. Omvald 2003
Finland: Tarja Halonen, 62. Vald 2000. Favorit i det pågående presidentvalet.
Filippinerna: Gloria Arroyo, 59. Vald 2004. Tillträdde 2001.
Liberia: Ellen Johnson-Sirleaf, 68. Vald 2005.
Chile: Michelle Bachelet, 55. Vald 2006 – i går, alltså.
Dessutom finns det i dagsläget fem kvinnor som chefar för var sin regering - i Tyskland, Nya Zeeland, Bangladesh, Mocambique samt Sao Tomé/Principe (det senaste ett örike utanför Afrikas västkust.)
Det finns alldeles säkert plats för fler.
Bara så ni vet.
Copyright Klimakteriehäxan
I levande livet är kvinnor på presidentposter inte riktigt lika ovanliga som i tv – men bra nära.
Sex stycken finns det, den senaste blev klar när valet i Chile avgjordes i går.
Här är hela listan (källa TT):
Irland: Mary McAleese, 55 år. Vald 1997. Omvald 2004.
Lettland: Vaira Vike-Freiberga, 69. Vald 1999. Omvald 2003
Finland: Tarja Halonen, 62. Vald 2000. Favorit i det pågående presidentvalet.
Filippinerna: Gloria Arroyo, 59. Vald 2004. Tillträdde 2001.
Liberia: Ellen Johnson-Sirleaf, 68. Vald 2005.
Chile: Michelle Bachelet, 55. Vald 2006 – i går, alltså.
Dessutom finns det i dagsläget fem kvinnor som chefar för var sin regering - i Tyskland, Nya Zeeland, Bangladesh, Mocambique samt Sao Tomé/Principe (det senaste ett örike utanför Afrikas västkust.)
Det finns alldeles säkert plats för fler.
Bara så ni vet.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, januari 15, 2006
Ett säkert vårtecken
Det var Knut i förrgår, jag vet.
Men nu är julen på väg ut här också.
Och nog är det märkligt att fast att det är så kul att plocka fram julsakerna – så är det ännu skönare att ta bort dem igen.
På något vis blir det ett oavvisligt tecken på att det ska bli vår, i år också.
En gång när sonen och jag rensat julgranen på alla klot, änglar, ljus och hjärtan kändes det riktigt bråttom att också få ut det barrande eländet ur lägenheten.
Grabben sändes ut och stod vakt på marken medan jag, uppbringande all min energi och muskelkraft, slängde ut granen över balkongräcket. Ett kraftfullt ajöss.
Det small. Hårt, som av ett skott.
Jättemärkligt.
Sonen studerar förvånat trädskelettet som landat vid hans fötter. Jag kikar ner över balkongräcket.
Plötsligt tittar han upp på mig och frågar:
-Mamma, ska man inte ta av foten innan man slänger granen?
Så bråttom att bli av med denna vår största julprydnad hade jag, att den stadiga plastfoten satt kvar. Och förintades. Miljoner små gröna plastfragment låg på trottoaren.
Vi har aldrig hittat en lika bra julgransfot igen, men sonen skrattar fortfarande när incidenten kommer på tal.
Årets julgran har just landat.
Utan fot.
Våren är på väg.
Copyright Klimakteriehäxan
Men nu är julen på väg ut här också.
Och nog är det märkligt att fast att det är så kul att plocka fram julsakerna – så är det ännu skönare att ta bort dem igen.
På något vis blir det ett oavvisligt tecken på att det ska bli vår, i år också.
En gång när sonen och jag rensat julgranen på alla klot, änglar, ljus och hjärtan kändes det riktigt bråttom att också få ut det barrande eländet ur lägenheten.
Grabben sändes ut och stod vakt på marken medan jag, uppbringande all min energi och muskelkraft, slängde ut granen över balkongräcket. Ett kraftfullt ajöss.
Det small. Hårt, som av ett skott.
Jättemärkligt.
Sonen studerar förvånat trädskelettet som landat vid hans fötter. Jag kikar ner över balkongräcket.
Plötsligt tittar han upp på mig och frågar:
-Mamma, ska man inte ta av foten innan man slänger granen?
Så bråttom att bli av med denna vår största julprydnad hade jag, att den stadiga plastfoten satt kvar. Och förintades. Miljoner små gröna plastfragment låg på trottoaren.
Vi har aldrig hittat en lika bra julgransfot igen, men sonen skrattar fortfarande när incidenten kommer på tal.
Årets julgran har just landat.
Utan fot.
Våren är på väg.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, januari 14, 2006
Har du biffgapare hemma?
Får jag härmed presentera en ny variant på homo sapiens: biffgaparen.
I England, där fenomenet har uppmärksammats i diverse massmedier, kallas de kippers. Det står för ”Kids invading parents pockets, eroding their retirement savings”.
Jag har haft en del huvudbry för att åstadkomma en svensk version av begreppet, men nu tycker jag att jag lyckats. På svenska får de hädanefter heta biffgapare!
Vilket någorlunda troget följer den brittiska förlagan. Och precis som kippers, den klassiska brittiska rökta fisken, är ju biff något att äta…
I min version står det alltså för ”Barn som invaderar föräldrarnas fickor och gör av med pensionspengarna”.
Faktum är att de det handlar om med största sannolikhet dessutom gärna gapar över en mör och trevlig biff, som förstås också är gratis – det är ju hemma hos mamma och pappa…
Men det är alldeles för lätt att ironisera över ungar som aldrig kommer iväg hemifrån, eller som ideligen studsar tillbaka till barnrummet hos föräldrarna.
Vart ska de annars ta vägen?
Utan rätt utbildning och erfarenhet får man inget jobb. Utan jobb har man inga pengar. Utan lön får man ingen bostad. Utan egen bostad får man i det långa loppet inte ett eget liv.
Och det är ju ändå det vi önskar dem, de där unga människorna som ofattbart nog varit bara en halv meter långa och totalt beroende av oss och vår omvårdnad.
Sonen, tack och lov i tryggt om än tillfälligt förvar hos försvarsmakten, har en rad med kompisar som efter studenten i våras vilset ser sig om i vuxenvärlden. En har efter idogt letande fått vikariat på ett fullständigt okvalificerat jobb. En kommer inte in på den utbildning han vill trots toppbetyg. En annan pysslar med sin elgitarr och drömmer om att bli upptäckt, men det är som bekant inte något som händer varje dag.
En tredje har tröttnat på att leta och går så vitt jag förstår upp vid tretiden på eftermiddagen till en ganska sen frukost. Sedan spelar han dataspel till fem på morgonen. Det liknar ju inte ens ett liv.
Men den som inte har en bestämd inriktning, som inte känner sig kallad till varken välavlönad renhållningsarbetare, präst eller specialiserad hjärnkirurg, känner sig helt begripligt ganska vilsen. De ”hetaste” utbildningarna är det långa köer till, och student med mediokert betyg göre sig icke besvär – det är chanslöst.
Inte underligt då att gruppen biffgapare rimligen blir bara större och större, att vi alla får bekanta oss med representanter för denna nya befolkningsgrupp.
Kanske har du redan en där hemma?
Copyright Klimakteriehäxan
I England, där fenomenet har uppmärksammats i diverse massmedier, kallas de kippers. Det står för ”Kids invading parents pockets, eroding their retirement savings”.
Jag har haft en del huvudbry för att åstadkomma en svensk version av begreppet, men nu tycker jag att jag lyckats. På svenska får de hädanefter heta biffgapare!
Vilket någorlunda troget följer den brittiska förlagan. Och precis som kippers, den klassiska brittiska rökta fisken, är ju biff något att äta…
I min version står det alltså för ”Barn som invaderar föräldrarnas fickor och gör av med pensionspengarna”.
Faktum är att de det handlar om med största sannolikhet dessutom gärna gapar över en mör och trevlig biff, som förstås också är gratis – det är ju hemma hos mamma och pappa…
Men det är alldeles för lätt att ironisera över ungar som aldrig kommer iväg hemifrån, eller som ideligen studsar tillbaka till barnrummet hos föräldrarna.
Vart ska de annars ta vägen?
Utan rätt utbildning och erfarenhet får man inget jobb. Utan jobb har man inga pengar. Utan lön får man ingen bostad. Utan egen bostad får man i det långa loppet inte ett eget liv.
Och det är ju ändå det vi önskar dem, de där unga människorna som ofattbart nog varit bara en halv meter långa och totalt beroende av oss och vår omvårdnad.
Sonen, tack och lov i tryggt om än tillfälligt förvar hos försvarsmakten, har en rad med kompisar som efter studenten i våras vilset ser sig om i vuxenvärlden. En har efter idogt letande fått vikariat på ett fullständigt okvalificerat jobb. En kommer inte in på den utbildning han vill trots toppbetyg. En annan pysslar med sin elgitarr och drömmer om att bli upptäckt, men det är som bekant inte något som händer varje dag.
En tredje har tröttnat på att leta och går så vitt jag förstår upp vid tretiden på eftermiddagen till en ganska sen frukost. Sedan spelar han dataspel till fem på morgonen. Det liknar ju inte ens ett liv.
Men den som inte har en bestämd inriktning, som inte känner sig kallad till varken välavlönad renhållningsarbetare, präst eller specialiserad hjärnkirurg, känner sig helt begripligt ganska vilsen. De ”hetaste” utbildningarna är det långa köer till, och student med mediokert betyg göre sig icke besvär – det är chanslöst.
Inte underligt då att gruppen biffgapare rimligen blir bara större och större, att vi alla får bekanta oss med representanter för denna nya befolkningsgrupp.
Kanske har du redan en där hemma?
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, januari 13, 2006
Jämvikt
Det är inte alldeles enkelt att komma in i gamla vanor efter helger och lite extra ledigt, som det faktiskt blev kring trettonhelgen, även om julen var av miniformat.
I dag vaknade jag strax före sju, men tyckte att jag kunde dra mig lite – bara lite. Det var ju ändå fredagen den trettonde och onödigt att utmana ödet genom att gå upp i ottan.
Nästa gång jag såg på klockan var den tjugo minuter i nio, och då blev det lite bråttom.
Sen ankomst, skulle det ha stått i lärarens papper om jag fortfarande gick i skolan. Som tur är ligger den tiden bakom mig.
Sedan blev det en ganska seg och ineffektiv fredag, är jag rädd.
Har nog alls inte gjort skäl för min lön, om sanningen ska fram.
Men för att se till att jämvikten och rättvisan består så gick jag hem lite tidigt.
Jag menar, kommer man sent måste man ju gå tidigt.
Annars blir det helt fel.
Eller hur?
Och se bara hur bra det gick.
Här sitter jag hemma framför datorn efter en riktigt skaplig middag med ett litet glas rödvin. Ingenting läskigt har hänt mig på hela dagen, och nu hoppas jag att kvällen ska gå lika lugnt förbi.
Det där med skrock, det ska man inte gå på.
Jag hade alltså kunnat kliva ur sängen redan vid sju.
Men då hade jag väl fått stanna på jobbet jättelänge.
Det är det där med balansen.
Copyright Klimakteriehäxan
I dag vaknade jag strax före sju, men tyckte att jag kunde dra mig lite – bara lite. Det var ju ändå fredagen den trettonde och onödigt att utmana ödet genom att gå upp i ottan.
Nästa gång jag såg på klockan var den tjugo minuter i nio, och då blev det lite bråttom.
Sen ankomst, skulle det ha stått i lärarens papper om jag fortfarande gick i skolan. Som tur är ligger den tiden bakom mig.
Sedan blev det en ganska seg och ineffektiv fredag, är jag rädd.
Har nog alls inte gjort skäl för min lön, om sanningen ska fram.
Men för att se till att jämvikten och rättvisan består så gick jag hem lite tidigt.
Jag menar, kommer man sent måste man ju gå tidigt.
Annars blir det helt fel.
Eller hur?
Och se bara hur bra det gick.
Här sitter jag hemma framför datorn efter en riktigt skaplig middag med ett litet glas rödvin. Ingenting läskigt har hänt mig på hela dagen, och nu hoppas jag att kvällen ska gå lika lugnt förbi.
Det där med skrock, det ska man inte gå på.
Jag hade alltså kunnat kliva ur sängen redan vid sju.
Men då hade jag väl fått stanna på jobbet jättelänge.
Det är det där med balansen.
Copyright Klimakteriehäxan
Rockbjörnen till Robyn, tack!
Det drar ihop sig till utdelning av Aftonbladets musikpris Rockbjörnen. I helgen är det dags.
I normala fall är jag tämligen ointresserad. Har ofta ingen vidare koll på de olika artisterna, vad de gjort, hur de låter.
Men den här gången håller jag tummarna för Robyn.
Varför?
Här är förklaringen, i en repris från i somras:
ROBYN – TRÄFF I FEL MÅLGRUPP
Fick ett anfall av solidaritet med artistkåren för en tid sedan efter att ha läst en lång artikel om illegal nedladdning av musik på nätet.
Detta ledde till att jag alldeles oplanerat styrde stegen in i närmaste skivaffär och kom ut igen med inte mindre än tre cd i en påse. Ett stödköp för musikbranschen helt enkelt – man kan ju inte bara sno andra saker man vill ha, varför är det plötsligt OK att sno en bra låt eller ett helt album?
Nu måste jag ju erkänna att mitt stöd väl inte gick till de allra mest behövande.
För Robyn klarar sig nog hyfsat på det hon gör, med eller utan nedladdningar. Men hennes senaste skiva fanns i alla fall i min påse.
Och tro det eller ej, men jag har fastnat! Fullständigt uppåt väggarna tokigt, naturligtvis, eftersom jag måste befinna mig på miltals avstånd från hennes målgrupp. Men jag blev vänligt stämd redan av att upptäcka att hennes nya och egna skivbolag heter Konichiwa, vilket är det japanska ordet för Hej.
”Be mine” är väl redan en hit, har jag fått för mig. Med cello, för ovanlighetens skull. Men skivan är full av kul grepp. Hennes egensinniga sätt att hantera det engelska språket blir för mig ytterligare ett plus. Robyns högst personliga röst får mig att lyssna noga och jag upptäcker överraskande texter, faktiskt rätt sentimentala och med en hel del kärlekssorg i lasten.
När hon sjunger hur hon ”is wasting my time on a bum like you” så uttrycker hon ju vad alla tjejer eller kvinnor har tänkt och känt ett antal gånger i livet när relationerna inte har gått precis som på räls. Precis som ”you can´t handle me”, en.rad som aktiverat min hjärnas repeat-knapp. ”I should have seen it coming, I should have fucking known” är en annan strof som sitter perfekt.
Så plötsligt tror jag att flera spår från den här cd:n med Robyn kommer att tillhöra mina personliga evergreens framöver, tillsammans med sådana storheter som Carole King och Carly Simon, för att nämna två singer-songmakers som jag umgåtts flitigt med sedan 70-talet när känslopendelns utslag var kraftiga åt båda hållen och tragedin gick hand i hand med den största lyckokänslan. Nu räknar jag iskallt med att de stora känslostormarna ligger bakom mig – men det hindrar inte att låtarna håller.
CK kommer ni ihåg tack vare ”You´ve got a friend”, eller hur? Men ni borde lyssna om på ”Tapestry” och ”Love makes the world” och… oj, det finns hur många som helst.
CS har nog aldrig varit riktigt stor i Sverige tror jag, men hon bjuder på kanonlåtar som t ex ”You´re so vain”, ”Anticipation” och ”I´ve got to have you”, för att nämna tre på min personliga topplista.
Hennes skivor kan vara svåra att få tag på – men går säkert att ladda ner från nätet.
Hm.
PS Går och nynnar ”Wasting my time on a bum like you”. Maken lystrar och säjer, i ett anfall av häpen självkritik: Sjunger du om mej?
Men det gör jag väl ändå inte.
Copyright Klimakteriehäxan
I normala fall är jag tämligen ointresserad. Har ofta ingen vidare koll på de olika artisterna, vad de gjort, hur de låter.
Men den här gången håller jag tummarna för Robyn.
Varför?
Här är förklaringen, i en repris från i somras:
ROBYN – TRÄFF I FEL MÅLGRUPP
Fick ett anfall av solidaritet med artistkåren för en tid sedan efter att ha läst en lång artikel om illegal nedladdning av musik på nätet.
Detta ledde till att jag alldeles oplanerat styrde stegen in i närmaste skivaffär och kom ut igen med inte mindre än tre cd i en påse. Ett stödköp för musikbranschen helt enkelt – man kan ju inte bara sno andra saker man vill ha, varför är det plötsligt OK att sno en bra låt eller ett helt album?
Nu måste jag ju erkänna att mitt stöd väl inte gick till de allra mest behövande.
För Robyn klarar sig nog hyfsat på det hon gör, med eller utan nedladdningar. Men hennes senaste skiva fanns i alla fall i min påse.
Och tro det eller ej, men jag har fastnat! Fullständigt uppåt väggarna tokigt, naturligtvis, eftersom jag måste befinna mig på miltals avstånd från hennes målgrupp. Men jag blev vänligt stämd redan av att upptäcka att hennes nya och egna skivbolag heter Konichiwa, vilket är det japanska ordet för Hej.
”Be mine” är väl redan en hit, har jag fått för mig. Med cello, för ovanlighetens skull. Men skivan är full av kul grepp. Hennes egensinniga sätt att hantera det engelska språket blir för mig ytterligare ett plus. Robyns högst personliga röst får mig att lyssna noga och jag upptäcker överraskande texter, faktiskt rätt sentimentala och med en hel del kärlekssorg i lasten.
När hon sjunger hur hon ”is wasting my time on a bum like you” så uttrycker hon ju vad alla tjejer eller kvinnor har tänkt och känt ett antal gånger i livet när relationerna inte har gått precis som på räls. Precis som ”you can´t handle me”, en.rad som aktiverat min hjärnas repeat-knapp. ”I should have seen it coming, I should have fucking known” är en annan strof som sitter perfekt.
Så plötsligt tror jag att flera spår från den här cd:n med Robyn kommer att tillhöra mina personliga evergreens framöver, tillsammans med sådana storheter som Carole King och Carly Simon, för att nämna två singer-songmakers som jag umgåtts flitigt med sedan 70-talet när känslopendelns utslag var kraftiga åt båda hållen och tragedin gick hand i hand med den största lyckokänslan. Nu räknar jag iskallt med att de stora känslostormarna ligger bakom mig – men det hindrar inte att låtarna håller.
CK kommer ni ihåg tack vare ”You´ve got a friend”, eller hur? Men ni borde lyssna om på ”Tapestry” och ”Love makes the world” och… oj, det finns hur många som helst.
CS har nog aldrig varit riktigt stor i Sverige tror jag, men hon bjuder på kanonlåtar som t ex ”You´re so vain”, ”Anticipation” och ”I´ve got to have you”, för att nämna tre på min personliga topplista.
Hennes skivor kan vara svåra att få tag på – men går säkert att ladda ner från nätet.
Hm.
PS Går och nynnar ”Wasting my time on a bum like you”. Maken lystrar och säjer, i ett anfall av häpen självkritik: Sjunger du om mej?
Men det gör jag väl ändå inte.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, januari 12, 2006
Quiche-nödig?
När nöden är som störst hemma hos oss vad beträffar matidéer brukar jag inte så sällan ställa en enkel fråga:
Är det möjligen någon som är quichenödig?
Och tänk, att det är det nästan alltid.
Med quiche förhåller det sig dessutom så lyckligt att den går i stor utsträckning att göra enligt den av mig så hyllade Cajsa Warg-principen ”man tager vad man haver”.
Visst, en ÄKTA quiche är en fransk ost- och skinkpaj.
Men en FALSK quiche av min modell kan innehålla en hel del annat också, fast det är klart: ost hör till. Ostrester funkar bra – kanter på väg att torka bort, brie som legat lite för länge, och så väldigt gärna lite cheddar. Kombineras med en och annan grönsak, kassler eller köttfärs eller rökt lax eller – ja, hugg till med något!
Dessutom kan man göra en hel del med pajdegen. Den blir magrare med kesella och bordsmargarin, grahamsmjöl i stället för en del av vetemjölet fungerar lika bra och gör skalet aningen nyttigare.
Bästa pajdegsreceptet har i alla fall Anna Bergenström levererat, i boken ”Kärlek, oliver och timjan”. Hennes deg blir otroligt enkel att kavla ut tunt.
Och har ni inte den boken hemma – det är en himla vacker och trevlig bok om mat – så är receptet så här:
4 dl vetemjöl
75 g kallt smör i kuber
100 g kesella
1 ägg
Ägget har man i sist, när de andra ingredienserna blandats.
Märkvärdigt nog är det där ett recept jag brukar följa. Kan det till och med utantill vid det här laget.
Någon som är quichenödig?
Bara att sätta ugnen på 200 grader och dra igång.
Copyright Klimakteriehäxan
Är det möjligen någon som är quichenödig?
Och tänk, att det är det nästan alltid.
Med quiche förhåller det sig dessutom så lyckligt att den går i stor utsträckning att göra enligt den av mig så hyllade Cajsa Warg-principen ”man tager vad man haver”.
Visst, en ÄKTA quiche är en fransk ost- och skinkpaj.
Men en FALSK quiche av min modell kan innehålla en hel del annat också, fast det är klart: ost hör till. Ostrester funkar bra – kanter på väg att torka bort, brie som legat lite för länge, och så väldigt gärna lite cheddar. Kombineras med en och annan grönsak, kassler eller köttfärs eller rökt lax eller – ja, hugg till med något!
Dessutom kan man göra en hel del med pajdegen. Den blir magrare med kesella och bordsmargarin, grahamsmjöl i stället för en del av vetemjölet fungerar lika bra och gör skalet aningen nyttigare.
Bästa pajdegsreceptet har i alla fall Anna Bergenström levererat, i boken ”Kärlek, oliver och timjan”. Hennes deg blir otroligt enkel att kavla ut tunt.
Och har ni inte den boken hemma – det är en himla vacker och trevlig bok om mat – så är receptet så här:
4 dl vetemjöl
75 g kallt smör i kuber
100 g kesella
1 ägg
Ägget har man i sist, när de andra ingredienserna blandats.
Märkvärdigt nog är det där ett recept jag brukar följa. Kan det till och med utantill vid det här laget.
Någon som är quichenödig?
Bara att sätta ugnen på 200 grader och dra igång.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, januari 11, 2006
Dags för skärpning
Jag har gjort en arkeologisk utgrävning.
Den största garderoben i vårt hem är min.
Där hänger mina kläder, men där finns också otroligt mycket mer.
För så snart som till exempel gäster är i antågande och vild städning utbryter åker allt som är löst, osorterat, ostruket och på drift in i den där klädkammaren.
Där blir det ofta kvar.
Vilket leder till att jag får väldigt svårt att ta mig in i det där utrymmet för att få ut något som jag eventuellt behöver.
Detta är en evig ond cirkel.
Men härom dagen fick jag som en blixt från ovan ingivelsen att det var dags att dyka in i röran. Och det är otroligt vad man kan hitta i min garderob.
Dammiga skor som varit för små i flera år.
En kökshandduk, ren och snyggt ihopvikt.
Jättegamla tidningsklipp och en hel del andra papper.
Alla gratulationskort som kom när sonen föddes (ja ja, det ÄR drygt nitton år sedan).
Foton, negativ och enstaka böcker i en stor kasse.
Så där kan jag fortsätta uppräkningen.
En del av fynden blir jag uppriktigt förvånad över. Ett och annat sätter akuta problem i blixtbelysning.
Ni kan till exempel inte ana hur många skärp jag har.
Om man tar i beaktande att det är rätt länge sedan jag hade en midja blir det ännu mer förvånande.
Jag har resårskärp, flätade läderbälten, ett bälte med osynligt sedelfack, skärp i guld, i silver, med glittriga spännen, med blomspännen, textilskärp med och utan broderier, vita skärp, svarta skärp, bruna skärp, några röda och något enstaka i annan färg.
En sak har de nästan samtliga gemensamt: de är för korta. Och då ska ni veta att ett antal härstammar från den tiden då alla byxor även på mig satt på höften. Med bälte.
Ännu mer förvånande är väl det faktum att jag rätt som det är också nu för tiden står och stirrar på skärp i affärer. Klart köplysten.
Där spökar förstås den gamla schimären att midjan ska återuppstå, som av sig själv, som ett mirakel. Detta underverk lär jag få vänta på, det hjälper inte att skärp är inne just nu.
Dock hävdar viss modeexpertis att man kan ha bälte med iögonenfallande spänne under exempelvis en öppen kavaj. Beskådaren ska då luras att tro att där faktiskt finns, ja just det, en midja.
Återstår dock ett problem: för att spännet ska hamna där, i den f d midjeregionen, måste själva bältet gå runt kroppen.
Snacka om onda cirklar.
En förståndigare människa skulle slänga eller ge bort de där bältena.
Men varför kan man inte få tro på mirakel?
Copyright Klimakteriehäxan
PS Läs också Batbut om skärp!
Den största garderoben i vårt hem är min.
Där hänger mina kläder, men där finns också otroligt mycket mer.
För så snart som till exempel gäster är i antågande och vild städning utbryter åker allt som är löst, osorterat, ostruket och på drift in i den där klädkammaren.
Där blir det ofta kvar.
Vilket leder till att jag får väldigt svårt att ta mig in i det där utrymmet för att få ut något som jag eventuellt behöver.
Detta är en evig ond cirkel.
Men härom dagen fick jag som en blixt från ovan ingivelsen att det var dags att dyka in i röran. Och det är otroligt vad man kan hitta i min garderob.
Dammiga skor som varit för små i flera år.
En kökshandduk, ren och snyggt ihopvikt.
Jättegamla tidningsklipp och en hel del andra papper.
Alla gratulationskort som kom när sonen föddes (ja ja, det ÄR drygt nitton år sedan).
Foton, negativ och enstaka böcker i en stor kasse.
Så där kan jag fortsätta uppräkningen.
En del av fynden blir jag uppriktigt förvånad över. Ett och annat sätter akuta problem i blixtbelysning.
Ni kan till exempel inte ana hur många skärp jag har.
Om man tar i beaktande att det är rätt länge sedan jag hade en midja blir det ännu mer förvånande.
Jag har resårskärp, flätade läderbälten, ett bälte med osynligt sedelfack, skärp i guld, i silver, med glittriga spännen, med blomspännen, textilskärp med och utan broderier, vita skärp, svarta skärp, bruna skärp, några röda och något enstaka i annan färg.
En sak har de nästan samtliga gemensamt: de är för korta. Och då ska ni veta att ett antal härstammar från den tiden då alla byxor även på mig satt på höften. Med bälte.
Ännu mer förvånande är väl det faktum att jag rätt som det är också nu för tiden står och stirrar på skärp i affärer. Klart köplysten.
Där spökar förstås den gamla schimären att midjan ska återuppstå, som av sig själv, som ett mirakel. Detta underverk lär jag få vänta på, det hjälper inte att skärp är inne just nu.
Dock hävdar viss modeexpertis att man kan ha bälte med iögonenfallande spänne under exempelvis en öppen kavaj. Beskådaren ska då luras att tro att där faktiskt finns, ja just det, en midja.
Återstår dock ett problem: för att spännet ska hamna där, i den f d midjeregionen, måste själva bältet gå runt kroppen.
Snacka om onda cirklar.
En förståndigare människa skulle slänga eller ge bort de där bältena.
Men varför kan man inte få tro på mirakel?
Copyright Klimakteriehäxan
PS Läs också Batbut om skärp!
Jag är avundsjuk
Avundsjuk.
Grinigt, ogeneröst, snorkigt, pestartat avundsjuk.
Det är vad jag är.
En väninna är just återkommen från Thailand, klädsamt beige i ansiktet och, förmodar jag, också på resten av kroppen.
Två kompisar landar när som helst i Västindien för tio dagars semester. Låter fantastiskt.
En annan befinner sig på safari i Kenya, lyxigt så det förslår.
Grannfamiljen packar som bäst för en vecka på Kanarieöarna.
Och här går jag och klafsar i ett par centimeters grå snömodd, med regnblandat hagel i håret.
Hela min kropp har antagit den ursvenska vinterfärgen, blekt grågrönblå. Inuti är jag ärggrönt rostgnissligt klockrent avundsjuk.
Längtar efter sol.
Efter värme.
Efter trevliga vågor, en pool, en solstol.
-Ja men visst känns det bra att vi går mot ljusare tider?! säger folk hurtigt.
Jo då, för all del.
Men det är så gruvligt långt dit.
Och här går jag och är avundsjuk.
Copyright Klimakteriehäxan
Grinigt, ogeneröst, snorkigt, pestartat avundsjuk.
Det är vad jag är.
En väninna är just återkommen från Thailand, klädsamt beige i ansiktet och, förmodar jag, också på resten av kroppen.
Två kompisar landar när som helst i Västindien för tio dagars semester. Låter fantastiskt.
En annan befinner sig på safari i Kenya, lyxigt så det förslår.
Grannfamiljen packar som bäst för en vecka på Kanarieöarna.
Och här går jag och klafsar i ett par centimeters grå snömodd, med regnblandat hagel i håret.
Hela min kropp har antagit den ursvenska vinterfärgen, blekt grågrönblå. Inuti är jag ärggrönt rostgnissligt klockrent avundsjuk.
Längtar efter sol.
Efter värme.
Efter trevliga vågor, en pool, en solstol.
-Ja men visst känns det bra att vi går mot ljusare tider?! säger folk hurtigt.
Jo då, för all del.
Men det är så gruvligt långt dit.
Och här går jag och är avundsjuk.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, januari 10, 2006
Vad är det för fel på Gustafsson?
Husmusen påminner mig om en alldeles sann historia som utspelade sig i min närhet för något år sedan.
Hon har nämligen hittat och blivit förtjust i ett frysfack för isbitar som ser ut som bokstaven G – G som i Gucci.
Min historia har sin upprinnelse i en tax free-butik på en flygplats, minns inte vilken. Men som extra lockande attribut erbjöd Gordons Gin just ett sådant isfack där isen bildade ett typiskt G – G som i Gordons, då.
Historiens huvudpersoner tycker om gin och bestämde sig för att slå till på en flaska – det var ju i alla fall tullfritt och därmed betydligt billigare än på Systemet.
Väl hemma igen skulle det bli gin och tonic. Med is. Men det nya isfacket hade inte kommit till användning. Hustrun står och håller det i handen, vrider och vänder på plastbiten. Man ser på långt håll att hon grubblar på något. Till slut säger hon till maken:
-Hörru du, den här borde man väl ge bort. Känner vi nån som heter nåt på G?
Maken stirrar, lätt förvånad, på sin lagvigda hustru.
-Är det nåt fel på Gustafsson? undrar han försynt.
De heter nämligen det i den där familjen.
Hustrun skämdes klädsamt och funderade en stund på att droppa sitt gamla flicknamn, som hon förvisso behållit in i den äktenskapliga hamnen.
Tro´t eller ej, men detta är faktiskt sant – om man påminner om incidenten rodnar damen än i denna dag…
Men Gustafsson kallar hon sig fortfarande bara i undantagsfall.
Copyright Klimakteriehäxan
Hon har nämligen hittat och blivit förtjust i ett frysfack för isbitar som ser ut som bokstaven G – G som i Gucci.
Min historia har sin upprinnelse i en tax free-butik på en flygplats, minns inte vilken. Men som extra lockande attribut erbjöd Gordons Gin just ett sådant isfack där isen bildade ett typiskt G – G som i Gordons, då.
Historiens huvudpersoner tycker om gin och bestämde sig för att slå till på en flaska – det var ju i alla fall tullfritt och därmed betydligt billigare än på Systemet.
Väl hemma igen skulle det bli gin och tonic. Med is. Men det nya isfacket hade inte kommit till användning. Hustrun står och håller det i handen, vrider och vänder på plastbiten. Man ser på långt håll att hon grubblar på något. Till slut säger hon till maken:
-Hörru du, den här borde man väl ge bort. Känner vi nån som heter nåt på G?
Maken stirrar, lätt förvånad, på sin lagvigda hustru.
-Är det nåt fel på Gustafsson? undrar han försynt.
De heter nämligen det i den där familjen.
Hustrun skämdes klädsamt och funderade en stund på att droppa sitt gamla flicknamn, som hon förvisso behållit in i den äktenskapliga hamnen.
Tro´t eller ej, men detta är faktiskt sant – om man påminner om incidenten rodnar damen än i denna dag…
Men Gustafsson kallar hon sig fortfarande bara i undantagsfall.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, januari 09, 2006
Nyfiken på Slottet
Tittade på kvällens avsnitt av ”Stjärnorna på Slottet”, med Börje Ahlstedt som huvudperson. Snabba tillbakablickar påminner om hans långa karriär.
Som började på allvar med en roll hos Vilgot Sjöman 1967.
Tänk att Lena Nyman för evigt förknippas med ”Jag är nyfiken – gul” medan Ahlstedt inte alls fick samma stigma efter det äventyret.
Och nu påminns man plötsligt om något som varit uppenbart i över 20 år, men som aldrig sjunkit in.
De unga nakna älskande som orsakade sexskandal för snart 40 år sedan var många år senare (1984) faktiskt samma par vars familjelycka blev komplett när Ronja Rövardotter föddes…
Då hette regissören Tage Danielsson.
Och såväl Lena Nyman som Börje Ahlstedt hade kläder filmen igenom.
Samt var lysande.
Copyright Klimakteriehäxan
Som började på allvar med en roll hos Vilgot Sjöman 1967.
Tänk att Lena Nyman för evigt förknippas med ”Jag är nyfiken – gul” medan Ahlstedt inte alls fick samma stigma efter det äventyret.
Och nu påminns man plötsligt om något som varit uppenbart i över 20 år, men som aldrig sjunkit in.
De unga nakna älskande som orsakade sexskandal för snart 40 år sedan var många år senare (1984) faktiskt samma par vars familjelycka blev komplett när Ronja Rövardotter föddes…
Då hette regissören Tage Danielsson.
Och såväl Lena Nyman som Börje Ahlstedt hade kläder filmen igenom.
Samt var lysande.
Copyright Klimakteriehäxan
Gott nytt hundår!
Snart är det hundens år.
Enligt den kinesiska tideräkningen, alltså.
Deras nyår infaller snart (den 22 januari, för att vara exakt).
Men är det inte alltid hundens år?
Jag menar, ingen kan väl stå emot en hundvalp. Stora, mörka ögon, alldeles för stora tassar i proportion till resten av kroppen, en glad svans som viftar åt allt och alla, en våt nos som gjord för pussar.
Själv har jag alltid velat ha hund, men aldrig haft någon.
Som liten drömde jag om en Westie, en West Highland White Terrier, därför att i en hundbok jag hade stod det att den rasen blev så oerhört tillgiven. Söt var den också på klisterbilden som följde med.
Sedan, förmodligen inspirerad av Båtsman i Saltkråkan, önskade jag mig hett en Sankt Bernhard. Den skulle heta Leopold King Size men i dagligt tal kallas för Loppan, och när jag ropade på min loppa och den jättestora hunden lydigt kom skuttande skulle omvärlden häpna, tänkte jag.
Så småningom blev jag temporär hundvakt till Sara, strävhårig tax som var helt underbar. Hon var en jättefeg liten varelse som blev hemskt rädd om vi mötte någon storväxt släkting, så aldrig behövde jag befara att hon rymde. Sara var ett suveränt sällskap.
Många år senare blev jag superbästis med Koira, vars husse var min pojkvän. Koira var ett i mitt tycke osedvanligt fyndigt namn på en jycke, för koira är det finska ordet för hund, och hon var en ljuvlig pointertik, en stor personlighet och jag älskade henne. Precis som jag tyckte hon om solen, och hon lade gärna nosen i solstrimman på mitt pyttelilla bord på min minimala balkong. Då blundade hon och njöt, kunde stå där riktigt länge.
Hon gillade värme över huvud taget. Allra bäst tyckte hon det var de gånger jag föll till föga och lät henne ligga i min säng. Då ålade hon sig ner till mina fötter och låg blickstilla. När hon kände sig säker på att inte bli utsparkad hörde man en lång njutningsfull suck, och sedan sov vi vidare bägge två, tills det blev olidligt varmt under täcket, åtminstone för mig.
Men Koira råkade ut för en olyckshändelse och fanns en dag inte mer. Jag saknar henne fortfarande, fast många år har gått.
Och sedan dess har jag faktiskt inte drömt om en egen hund.
Delvis tror jag det beror på (det fullständigt korrekta) påbudet att plocka upp hundbajs i plastpåse. Det förtar en stor del av charmen med promenaderna, även om jag är helt införstådd med att det är fullständigt ocharmigt att kliva i kvarlämnade bajskorvar.
Som Viktväktare fick jag också förslaget att skaffa ”viktväktarhund”. Ett alldeles lysande förslag, som innebär att man måste gå ut på rejäl promenad, gärna både morgon och kväll. Att ha ”viktväktarhund” kräver inte ett djur av kött och blod, befriat från hundskatt och bajspåsar är det också. Men det stannade nog på idéplanet, tyvärr.
Fast hundar tycker jag fortfarande mycket om.
Det är väl snarare hundägare jag får allt svårare för.
De där samvetslösa människorna som låter stora hundar springa fritt, trots att världen är full av människor som är genuint hundrädda.
Folk som låter sin älskling bada där småbarn plaskar i strandkanten, utan hänsyn till eventuella allergiker eller att barn kanske inte uppför sig så som hundar gillar – otäcka hundbett är tyvärr inte sällsynta.
”Respektsökande” ynglingar som håller kamphund, men som inte har en aning om hur en sådan ska skötas.
Och vad ska man ta sig till med den idiotiske hundägare som glatt ropar ”han är jättesnäll!” när en livrädd flanör ber att husse ska koppla sin kelgris?
Gott nytt hundår önskas härmed alla vovvar, stora som små.
Må deras ägare inse sitt ansvar: plocka upp bajset, ha kopplet på och använda vanligt folkvett när hunden vistas bland andra människor.
Då blir det ett bra Hundens år, oavsett om man befinner sig i Kina eller här.
Copyright Klimakteriehäxan
Enligt den kinesiska tideräkningen, alltså.
Deras nyår infaller snart (den 22 januari, för att vara exakt).
Men är det inte alltid hundens år?
Jag menar, ingen kan väl stå emot en hundvalp. Stora, mörka ögon, alldeles för stora tassar i proportion till resten av kroppen, en glad svans som viftar åt allt och alla, en våt nos som gjord för pussar.
Själv har jag alltid velat ha hund, men aldrig haft någon.
Som liten drömde jag om en Westie, en West Highland White Terrier, därför att i en hundbok jag hade stod det att den rasen blev så oerhört tillgiven. Söt var den också på klisterbilden som följde med.
Sedan, förmodligen inspirerad av Båtsman i Saltkråkan, önskade jag mig hett en Sankt Bernhard. Den skulle heta Leopold King Size men i dagligt tal kallas för Loppan, och när jag ropade på min loppa och den jättestora hunden lydigt kom skuttande skulle omvärlden häpna, tänkte jag.
Så småningom blev jag temporär hundvakt till Sara, strävhårig tax som var helt underbar. Hon var en jättefeg liten varelse som blev hemskt rädd om vi mötte någon storväxt släkting, så aldrig behövde jag befara att hon rymde. Sara var ett suveränt sällskap.
Många år senare blev jag superbästis med Koira, vars husse var min pojkvän. Koira var ett i mitt tycke osedvanligt fyndigt namn på en jycke, för koira är det finska ordet för hund, och hon var en ljuvlig pointertik, en stor personlighet och jag älskade henne. Precis som jag tyckte hon om solen, och hon lade gärna nosen i solstrimman på mitt pyttelilla bord på min minimala balkong. Då blundade hon och njöt, kunde stå där riktigt länge.
Hon gillade värme över huvud taget. Allra bäst tyckte hon det var de gånger jag föll till föga och lät henne ligga i min säng. Då ålade hon sig ner till mina fötter och låg blickstilla. När hon kände sig säker på att inte bli utsparkad hörde man en lång njutningsfull suck, och sedan sov vi vidare bägge två, tills det blev olidligt varmt under täcket, åtminstone för mig.
Men Koira råkade ut för en olyckshändelse och fanns en dag inte mer. Jag saknar henne fortfarande, fast många år har gått.
Och sedan dess har jag faktiskt inte drömt om en egen hund.
Delvis tror jag det beror på (det fullständigt korrekta) påbudet att plocka upp hundbajs i plastpåse. Det förtar en stor del av charmen med promenaderna, även om jag är helt införstådd med att det är fullständigt ocharmigt att kliva i kvarlämnade bajskorvar.
Som Viktväktare fick jag också förslaget att skaffa ”viktväktarhund”. Ett alldeles lysande förslag, som innebär att man måste gå ut på rejäl promenad, gärna både morgon och kväll. Att ha ”viktväktarhund” kräver inte ett djur av kött och blod, befriat från hundskatt och bajspåsar är det också. Men det stannade nog på idéplanet, tyvärr.
Fast hundar tycker jag fortfarande mycket om.
Det är väl snarare hundägare jag får allt svårare för.
De där samvetslösa människorna som låter stora hundar springa fritt, trots att världen är full av människor som är genuint hundrädda.
Folk som låter sin älskling bada där småbarn plaskar i strandkanten, utan hänsyn till eventuella allergiker eller att barn kanske inte uppför sig så som hundar gillar – otäcka hundbett är tyvärr inte sällsynta.
”Respektsökande” ynglingar som håller kamphund, men som inte har en aning om hur en sådan ska skötas.
Och vad ska man ta sig till med den idiotiske hundägare som glatt ropar ”han är jättesnäll!” när en livrädd flanör ber att husse ska koppla sin kelgris?
Gott nytt hundår önskas härmed alla vovvar, stora som små.
Må deras ägare inse sitt ansvar: plocka upp bajset, ha kopplet på och använda vanligt folkvett när hunden vistas bland andra människor.
Då blir det ett bra Hundens år, oavsett om man befinner sig i Kina eller här.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, januari 08, 2006
Framtidsvision
När jag blir pensionär.
Ska jag.
Vara glad.
Mata fåglar.
Inte duvor men änder.
Har just gett ett gäng vinterbadande änder en rejäl bit överblivet julbröd, och det var strykande åtgång på smulor, bitar och skalkar.
Om fåglar kan se glada ut så gjorde de här änderna det, alla utan undantag.
Känns som om man gjort en god gärning.
Men tänk om fåglarna missar något och råttorna kommer i stället?
Då blir det genast rena rama miljöproblemet.
Och en glad pensionär borde skämmas.
Vilken tur att det faktiskt är en hel bunt med år tills jag är där.
I pensionärsframtiden.
I duvornas och ändernas sällskap.
Copyright Klimakteriehäxan
Ska jag.
Vara glad.
Mata fåglar.
Inte duvor men änder.
Har just gett ett gäng vinterbadande änder en rejäl bit överblivet julbröd, och det var strykande åtgång på smulor, bitar och skalkar.
Om fåglar kan se glada ut så gjorde de här änderna det, alla utan undantag.
Känns som om man gjort en god gärning.
Men tänk om fåglarna missar något och råttorna kommer i stället?
Då blir det genast rena rama miljöproblemet.
Och en glad pensionär borde skämmas.
Vilken tur att det faktiskt är en hel bunt med år tills jag är där.
I pensionärsframtiden.
I duvornas och ändernas sällskap.
Copyright Klimakteriehäxan
Barrtid
Julen är barnens tid, brukar det heta.
Detta är ingenting annat än en stor missuppfattning.
Möjligen, möjligen handlar det om ett korrekturfel. En felaktig bokstav.
Julen är nämligen barrens tid. Ingenting annat. Har man inte insett det för länge sedan blir det uppenbart när Knut kryper närmare.
Jag sticker mig på granbarr i sängen.
Har dem i håret.
Hittar dem i maten.
I handfatet på toan.
I pepparkaksburken.
I alla vrår och skrymslen.
Varenda matta är beströdd med granbarr, som framgångsrikt kämpar emot hårdaste tag med dammsugaren.
Ett granbarr ger minsann inte upp så lätt.
Faktum är att jag brukar hitta barr från julgranen långt in på sommaren, och sedan är det ju bara fråga om några futtiga månader innan nästa gran ska in igen.
Tro nu inte att jag inte gillar julgran. För det gör jag. Det är de nerramlade barren jag tycker så illa om.
Men plastgran har vi gett upp, det står en gammal och rätt så verklighetstrogen i källaren. Den borde gå i grovsoporna, för den kommer aldrig mer att bli använd. Förresten barrade den lite, den också, om än i begränsad omfattning.
Så påstås det att en dyr och pampig kungsgran inte ska barra.
Pyttsan. Den går vi inte på igen.
De barren var möjligen lite längre och hårdare, men de var absolut minst lika många som på en vanlig svensk bondgran.
Hur många barr har egentligen en medel-julgran i normal lägenhetsstorlek? Oräkneliga. Har sökt på nätet för att få svar, men misslyckats – dock har jag lärt mig att granen fäller sina barr vart tolfte år… ja, det gäller förstås bara om den får stå kvar på sin växtplats, julgransfot räknas inte.
Men om vi nu skulle hitta granen som inte barrar – vad blir då resultatet? Jo, att då vill man ju inte slänga ut den, trots att det är dags. Nya späda gröna skott skjuter ut, granstackarn ser förödande pigg och frisk ut. Fast julen är över. Och det där med att julen varar ända till påsk, det blir ändå för magstarkt. Aldrig blir man nöjd, det är helt klart.
Det påstås att man kan göra te på granbarr. Det borde väl gälla torra barr? Men en sådan tefantast är jag inte. Eventuella gröna skott kan man äta och få i sig c-vitaminer av – men då skrapar man först bort barren och äter bara den gröna späda kvisten.
Nej, någon riktigt praktisk användning av denna säsongsbundna avfallsprodukt kan jag inte hitta. Den som kunde uppfinna en effektiv barrsamlare skulle få min obegränsade beundran och aktning.
Tills vidare blir det fler fulla dammsugarpåsar.
Och barr, barr, bara barr ända till midsommar.
Julen är barrens tid.
Copyright Klimakteriehäxan
Detta är ingenting annat än en stor missuppfattning.
Möjligen, möjligen handlar det om ett korrekturfel. En felaktig bokstav.
Julen är nämligen barrens tid. Ingenting annat. Har man inte insett det för länge sedan blir det uppenbart när Knut kryper närmare.
Jag sticker mig på granbarr i sängen.
Har dem i håret.
Hittar dem i maten.
I handfatet på toan.
I pepparkaksburken.
I alla vrår och skrymslen.
Varenda matta är beströdd med granbarr, som framgångsrikt kämpar emot hårdaste tag med dammsugaren.
Ett granbarr ger minsann inte upp så lätt.
Faktum är att jag brukar hitta barr från julgranen långt in på sommaren, och sedan är det ju bara fråga om några futtiga månader innan nästa gran ska in igen.
Tro nu inte att jag inte gillar julgran. För det gör jag. Det är de nerramlade barren jag tycker så illa om.
Men plastgran har vi gett upp, det står en gammal och rätt så verklighetstrogen i källaren. Den borde gå i grovsoporna, för den kommer aldrig mer att bli använd. Förresten barrade den lite, den också, om än i begränsad omfattning.
Så påstås det att en dyr och pampig kungsgran inte ska barra.
Pyttsan. Den går vi inte på igen.
De barren var möjligen lite längre och hårdare, men de var absolut minst lika många som på en vanlig svensk bondgran.
Hur många barr har egentligen en medel-julgran i normal lägenhetsstorlek? Oräkneliga. Har sökt på nätet för att få svar, men misslyckats – dock har jag lärt mig att granen fäller sina barr vart tolfte år… ja, det gäller förstås bara om den får stå kvar på sin växtplats, julgransfot räknas inte.
Men om vi nu skulle hitta granen som inte barrar – vad blir då resultatet? Jo, att då vill man ju inte slänga ut den, trots att det är dags. Nya späda gröna skott skjuter ut, granstackarn ser förödande pigg och frisk ut. Fast julen är över. Och det där med att julen varar ända till påsk, det blir ändå för magstarkt. Aldrig blir man nöjd, det är helt klart.
Det påstås att man kan göra te på granbarr. Det borde väl gälla torra barr? Men en sådan tefantast är jag inte. Eventuella gröna skott kan man äta och få i sig c-vitaminer av – men då skrapar man först bort barren och äter bara den gröna späda kvisten.
Nej, någon riktigt praktisk användning av denna säsongsbundna avfallsprodukt kan jag inte hitta. Den som kunde uppfinna en effektiv barrsamlare skulle få min obegränsade beundran och aktning.
Tills vidare blir det fler fulla dammsugarpåsar.
Och barr, barr, bara barr ända till midsommar.
Julen är barrens tid.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, januari 06, 2006
Liten frys - mycket filé
Vad ska vi äta?
Den evigaste av alla eviga frågor dyker ofelbart upp framåt middagstid, om inte förr.
Högen med urrivna men osorterade och garanterat oprövade recept på nya s k spännande maträtter kan enstaka gånger inspirera, om man bara orkar bläddra lite.
Men alldeles för ofta kammar jag noll, både i minnet, i den vanligaste kokboken och i den där hopplösa kökkenmöddigen av dammiga tidningsklipp. (Ja ni vet ju redan att jag är receptoman. Dessutom en som då och då drabbas av kökströtthet.)
-Ta nåt ur frysen, säger folk ibland lite käckt när man bekänner sin idétorka.
Då menar de oftast något halvfabrikat eller rent av en alldeles färdig rätt för mikron eller ugnen.
Produkter som ligger i fåniga plastskålar med en stor pappkartong runt om.
Sådana finns inte i min frys. Får omöjligt plats, sedan hjälper det inte om paketet heter ”Feel good” eller ”Bli smal” eller möjligen ”Nyckeln till ett friskare liv”.
Jag har nämligen en alldeles osedvanligt liten frys, en som är proportionerad för ett ensamhushåll eller möjligen, möjligen ett liv i tvåsamhet utan matintresse.
Vi har bott i den här lägenheten i snart tjugo år, och när vi flyttade in var köket nytt. Frysen var förstås lika liten då som nu, bara nyare. Och inte bygger man väl om ett helt kök som ändå är väldigt fräscht – bara för att frysen är i minsta laget?
Alltså har vi samma frys kvar.
Den är ständigt till brädden fylld med livets nödtorft. Det som ska rädda en ur den eviga ”vad-ska-vi-äta-knipan”.
Och har man liten frys stavas livets nödtorft så här:
F. I. L. É.
Fyra bokstäver som räddar en köksarbetare med idébrist.
Först och främst kycklingfilé. Hönsfarmarnas gåva till varje kock, amatör som proffs. Kan varieras i evighet, passar till allt: potatis, pasta, ris, i sallad, i paj. Ofta på extrapris – jag har för vana att köpa färsk och frysa in själv, inbillar mig att jag eventuellt betalar för mindre insprutat saltvatten då.
Sedan har vi den goda och pålitliga kamraten fläskfilé, oftast av danskt ursprung. Också en frekvent extraprisvara som låter sig frysas för att tas fram när behovet uppstår. Har starka likheter med kycklingvarianten, det vill säga mängder av variations- och kombinationsmöjligheter föreligger.
Till fest äter vi gärna oxfilé. Finns det sådan där det står ”ursprungsland Brasilien” i köttdisken slår jag till. Superbra, alltid. Och jättebilligt om man jämför med den svenska.
Lammfilé är också festmat.
Ett par gånger har jag testat strutsfilé, men lika lite som kalkonfilé var det värt de extra kronorna – strutsen smakar ungefär som oxe och kalkonen är till förväxling lik en vanlig kyckling.
Torskfilé, en gång fattigmansmat, nu med dragning åt lyxhållet, hör också hemma i min frys, liksom laxfilé, som dock får behålla skinnet tills det är dags för pannan.
Gemensamt för dessa proteinkällor är i alla fall att man använder rubb och stubb när maten väl ska tillredas. Alltså maximalt utnyttjande av utrymmet i den trånga frysen. Om man packar med eftertanke går det att klämma in en påse wokgrönsaker, skivad bacon, lite bröd och en nödbit falukorv dessutom – falukorv är ju också filé, på sitt sätt…
Så långt är allt gott och väl och det går att hålla svälten från dörren. Men det blir väldigt tråkigt den dagen frysen lägger av – och man inte märker det.
I vårt fall hände det när vi var bortresta på två veckors sommarsemester. En snäll granne plockade post och vattnade krukväxterna, men det gjorde hon förstås inte varje dag. Döm om hennes behärskade förtjusning när hon på värt köksgolv ser en brunaktig sörja breda ut sig framför frysen.
Hon fick slänga allt, som luktade apa och dessutom naturligtvis var uräckligt att hantera över huvud taget.
Och vad var det då hon fick slänga?
Jo filé. Ox-, kyckling-, fläsk-, ja till och med kalkonfilé hade jag den gången. Rätt mycket av varje sort, dessutom – det hade väl varit extraprisfest på Ica.
Visste ni att man på försäkringsbolagen talar om ”filémissbrukare”?
Det var en sådan de trodde att jag var när jag gjorde skadeanmälan och åberopade hemförsäkringen.
”Filémissbrukare” är sådana som till vardags har frysen full med billigt rostbröd, lite Hemglass och blåvita fiskpinnar. Men när något går sönder och allting blir förstört, då hävdar försäkringstagaren att det faktiskt bara fanns filé i frysen. Fin filé, av bästa sort.
I vår frys var det en lampa som gått sönder och orsakade förödelsen. Jo, vi fick pengar från försäkringsbolaget. De tyckte väl att mängderna ändå var små – vi har ju trots allt en av marknadens minsta frysar.
Och jag är alltså fortfarande filémissbrukare.
Om inte av födsel, så i alla fall av ohejdad vana.
Copyright Klimakteriehäxan
Den evigaste av alla eviga frågor dyker ofelbart upp framåt middagstid, om inte förr.
Högen med urrivna men osorterade och garanterat oprövade recept på nya s k spännande maträtter kan enstaka gånger inspirera, om man bara orkar bläddra lite.
Men alldeles för ofta kammar jag noll, både i minnet, i den vanligaste kokboken och i den där hopplösa kökkenmöddigen av dammiga tidningsklipp. (Ja ni vet ju redan att jag är receptoman. Dessutom en som då och då drabbas av kökströtthet.)
-Ta nåt ur frysen, säger folk ibland lite käckt när man bekänner sin idétorka.
Då menar de oftast något halvfabrikat eller rent av en alldeles färdig rätt för mikron eller ugnen.
Produkter som ligger i fåniga plastskålar med en stor pappkartong runt om.
Sådana finns inte i min frys. Får omöjligt plats, sedan hjälper det inte om paketet heter ”Feel good” eller ”Bli smal” eller möjligen ”Nyckeln till ett friskare liv”.
Jag har nämligen en alldeles osedvanligt liten frys, en som är proportionerad för ett ensamhushåll eller möjligen, möjligen ett liv i tvåsamhet utan matintresse.
Vi har bott i den här lägenheten i snart tjugo år, och när vi flyttade in var köket nytt. Frysen var förstås lika liten då som nu, bara nyare. Och inte bygger man väl om ett helt kök som ändå är väldigt fräscht – bara för att frysen är i minsta laget?
Alltså har vi samma frys kvar.
Den är ständigt till brädden fylld med livets nödtorft. Det som ska rädda en ur den eviga ”vad-ska-vi-äta-knipan”.
Och har man liten frys stavas livets nödtorft så här:
F. I. L. É.
Fyra bokstäver som räddar en köksarbetare med idébrist.
Först och främst kycklingfilé. Hönsfarmarnas gåva till varje kock, amatör som proffs. Kan varieras i evighet, passar till allt: potatis, pasta, ris, i sallad, i paj. Ofta på extrapris – jag har för vana att köpa färsk och frysa in själv, inbillar mig att jag eventuellt betalar för mindre insprutat saltvatten då.
Sedan har vi den goda och pålitliga kamraten fläskfilé, oftast av danskt ursprung. Också en frekvent extraprisvara som låter sig frysas för att tas fram när behovet uppstår. Har starka likheter med kycklingvarianten, det vill säga mängder av variations- och kombinationsmöjligheter föreligger.
Till fest äter vi gärna oxfilé. Finns det sådan där det står ”ursprungsland Brasilien” i köttdisken slår jag till. Superbra, alltid. Och jättebilligt om man jämför med den svenska.
Lammfilé är också festmat.
Ett par gånger har jag testat strutsfilé, men lika lite som kalkonfilé var det värt de extra kronorna – strutsen smakar ungefär som oxe och kalkonen är till förväxling lik en vanlig kyckling.
Torskfilé, en gång fattigmansmat, nu med dragning åt lyxhållet, hör också hemma i min frys, liksom laxfilé, som dock får behålla skinnet tills det är dags för pannan.
Gemensamt för dessa proteinkällor är i alla fall att man använder rubb och stubb när maten väl ska tillredas. Alltså maximalt utnyttjande av utrymmet i den trånga frysen. Om man packar med eftertanke går det att klämma in en påse wokgrönsaker, skivad bacon, lite bröd och en nödbit falukorv dessutom – falukorv är ju också filé, på sitt sätt…
Så långt är allt gott och väl och det går att hålla svälten från dörren. Men det blir väldigt tråkigt den dagen frysen lägger av – och man inte märker det.
I vårt fall hände det när vi var bortresta på två veckors sommarsemester. En snäll granne plockade post och vattnade krukväxterna, men det gjorde hon förstås inte varje dag. Döm om hennes behärskade förtjusning när hon på värt köksgolv ser en brunaktig sörja breda ut sig framför frysen.
Hon fick slänga allt, som luktade apa och dessutom naturligtvis var uräckligt att hantera över huvud taget.
Och vad var det då hon fick slänga?
Jo filé. Ox-, kyckling-, fläsk-, ja till och med kalkonfilé hade jag den gången. Rätt mycket av varje sort, dessutom – det hade väl varit extraprisfest på Ica.
Visste ni att man på försäkringsbolagen talar om ”filémissbrukare”?
Det var en sådan de trodde att jag var när jag gjorde skadeanmälan och åberopade hemförsäkringen.
”Filémissbrukare” är sådana som till vardags har frysen full med billigt rostbröd, lite Hemglass och blåvita fiskpinnar. Men när något går sönder och allting blir förstört, då hävdar försäkringstagaren att det faktiskt bara fanns filé i frysen. Fin filé, av bästa sort.
I vår frys var det en lampa som gått sönder och orsakade förödelsen. Jo, vi fick pengar från försäkringsbolaget. De tyckte väl att mängderna ändå var små – vi har ju trots allt en av marknadens minsta frysar.
Och jag är alltså fortfarande filémissbrukare.
Om inte av födsel, så i alla fall av ohejdad vana.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, januari 05, 2006
Häxtugg - osannolikt gott
Trettondagsafton.
En kväll att ha gäster.
Jättetrevligt, bara man kommit på hur menyn ska se ut. Dit är det för min del fortfarande en bit – men tack och lov är det också några timmar kvar innan det blir middagsdags.
Lite beslutsångest har jag.
Men en sak vet jag att jag ska servera.
Världens mest osannolika drinktilltugg.
Håll i er – det låter helt galet, jag vet, men när den första förvåningen lagt sig länsas fatet blixtsnabbt!
HÄXTUGG
Du behöver:
baguette
mogen banan
Kalles (lätt)kaviar
Förbered:
Skiva baguetten i ungefär centimetertjocka skivor.
Bred ut kaviar på brödskivorna.
Skiva banan och lägg två-tre skivor på varje brödbit.
Lägg på plåt.
När gästerna kommit:
Baka i ugnen i ca 200 grader.
Klart när bananen ser smält ut och brödet är gyllene i kanterna (det går snabbt!)
Servera direkt.
Visst var det mums? Osannolikt, men gott!
Copyright Klimakteriehäxan
En kväll att ha gäster.
Jättetrevligt, bara man kommit på hur menyn ska se ut. Dit är det för min del fortfarande en bit – men tack och lov är det också några timmar kvar innan det blir middagsdags.
Lite beslutsångest har jag.
Men en sak vet jag att jag ska servera.
Världens mest osannolika drinktilltugg.
Håll i er – det låter helt galet, jag vet, men när den första förvåningen lagt sig länsas fatet blixtsnabbt!
HÄXTUGG
Du behöver:
baguette
mogen banan
Kalles (lätt)kaviar
Förbered:
Skiva baguetten i ungefär centimetertjocka skivor.
Bred ut kaviar på brödskivorna.
Skiva banan och lägg två-tre skivor på varje brödbit.
Lägg på plåt.
När gästerna kommit:
Baka i ugnen i ca 200 grader.
Klart när bananen ser smält ut och brödet är gyllene i kanterna (det går snabbt!)
Servera direkt.
Visst var det mums? Osannolikt, men gott!
Copyright Klimakteriehäxan
En riktig bad(d)are
Detta måste vara dagens roligaste tidningsartikel, alla kategorier. Och det hugger jag till med trots att jag långt ifrån hunnit igenom dagens färska trycksaker.
Min uppmärksamhet fångades av raden: ”Poliser får inte bada i uniform när de är lediga”.
Nähä.
Men i tjänsten kan de ta sig en klädsimstur, eller i alla fall ett avsvalkande snabbdopp. Som det i Åhus på nyårsdagen, till exempel.
Min uppmärksamhet fångades av raden: ”Poliser får inte bada i uniform när de är lediga”.
Nähä.
Men i tjänsten kan de ta sig en klädsimstur, eller i alla fall ett avsvalkande snabbdopp. Som det i Åhus på nyårsdagen, till exempel.
onsdag, januari 04, 2006
Bröllop - The American Way
Jag har aldrig varit på ett amerikanskt bröllop.
Men jag har ju sett hur det är på bio – ”Min bäste väns bröllop”, ”Runaway Bride” till exempel (ja, jag kan se vad som helst med Julia Roberts).
Då har jag också sett hur storslaget allt är, mängden gäster, graden av elegans, maten, bubblet, tärnorna etc.
Fast jag har ju trott att så där är det bara på film.
Nu börjar jag inse att så är det inte alls.
För nu har jag minsann fått en inbjudan och gjort lite enkel research.
En gång tidigare blev jag bjuden på bröllop The American Way. En av mina kompisar i USA skulle knyta Hymens band med en karl hon äntligen fått tag på – ja, hon hade faktiskt ansträngt sig ganska länge. Så när hon började yra om bjudningskort på cremefärgad kartong med guldtryck, tärnbuketter och bordsdekorationer tog jag det som ett utslag av hennes allmänna ”nu-ska-jag-äntligen-bli-gift”-fokusering.
Jag fick förhinder och kom inte med på evenemanget, men brudparet firades av några hundra gäster ändå, så min frånvaro märktes säkerligen inte särskilt mycket.
Nu, många år senare, inser jag att det var jag som ingenting begrep. Min kompis gjorde bara det som en blivande brud over there förväntas göra.
Bröllop av amerikansk modell är inga små äventyr. Det är tvärtom precis som på bio: hur många inbjudna som helst, hur dyra presenter som helst, klänningar för förmögenheter, flera kostsamma besök hos frissan innan det bestäms hur håret ska se ut och så vidare.
En bröllopsfest med färre än tre hundra gäster är tydligen inte att betrakta som en fest över huvud taget. Man bjuder folk brudparet inte känner, lägger ut önskelistor i de elegantaste affärerna och där bockar gästen alltså av det man tänker köpa. Prisnivån är ofta beräknad så att presentens kostnad motsvarar kalaset per person.
Skillnaden mot biovarianten är möjligen den att bröllop i verkliga livet ska betalas. Alltså står det brudens föräldrar dyrt att gifta bort sin dotter – förhoppningsvis har de inte flera…
Eller så blir det som det blev för min kompis: hon och maken stod själva för fiolerna, i brist på levande (och betalningsvilliga) föräldrar.
Mot den här bakgrunden framstår det som fullständigt ofattbart att folk i USA skiljer sig så ofta som de faktiskt gör. Och gifter om sig, med i princip samma bröllopssatsning.
Min kompis är dock fortfarande gift med samme man. Möjligen i brist på bättre.
Hon skulle i alla fall inte ha råd att göra om alltihop, hur gärna hon än ville.
Nu är frågan: har jag råd att ens vara gäst på ett bröllop på amerikanska?
Copyright Klimakteriehäxan
Men jag har ju sett hur det är på bio – ”Min bäste väns bröllop”, ”Runaway Bride” till exempel (ja, jag kan se vad som helst med Julia Roberts).
Då har jag också sett hur storslaget allt är, mängden gäster, graden av elegans, maten, bubblet, tärnorna etc.
Fast jag har ju trott att så där är det bara på film.
Nu börjar jag inse att så är det inte alls.
För nu har jag minsann fått en inbjudan och gjort lite enkel research.
En gång tidigare blev jag bjuden på bröllop The American Way. En av mina kompisar i USA skulle knyta Hymens band med en karl hon äntligen fått tag på – ja, hon hade faktiskt ansträngt sig ganska länge. Så när hon började yra om bjudningskort på cremefärgad kartong med guldtryck, tärnbuketter och bordsdekorationer tog jag det som ett utslag av hennes allmänna ”nu-ska-jag-äntligen-bli-gift”-fokusering.
Jag fick förhinder och kom inte med på evenemanget, men brudparet firades av några hundra gäster ändå, så min frånvaro märktes säkerligen inte särskilt mycket.
Nu, många år senare, inser jag att det var jag som ingenting begrep. Min kompis gjorde bara det som en blivande brud over there förväntas göra.
Bröllop av amerikansk modell är inga små äventyr. Det är tvärtom precis som på bio: hur många inbjudna som helst, hur dyra presenter som helst, klänningar för förmögenheter, flera kostsamma besök hos frissan innan det bestäms hur håret ska se ut och så vidare.
En bröllopsfest med färre än tre hundra gäster är tydligen inte att betrakta som en fest över huvud taget. Man bjuder folk brudparet inte känner, lägger ut önskelistor i de elegantaste affärerna och där bockar gästen alltså av det man tänker köpa. Prisnivån är ofta beräknad så att presentens kostnad motsvarar kalaset per person.
Skillnaden mot biovarianten är möjligen den att bröllop i verkliga livet ska betalas. Alltså står det brudens föräldrar dyrt att gifta bort sin dotter – förhoppningsvis har de inte flera…
Eller så blir det som det blev för min kompis: hon och maken stod själva för fiolerna, i brist på levande (och betalningsvilliga) föräldrar.
Mot den här bakgrunden framstår det som fullständigt ofattbart att folk i USA skiljer sig så ofta som de faktiskt gör. Och gifter om sig, med i princip samma bröllopssatsning.
Min kompis är dock fortfarande gift med samme man. Möjligen i brist på bättre.
Hon skulle i alla fall inte ha råd att göra om alltihop, hur gärna hon än ville.
Nu är frågan: har jag råd att ens vara gäst på ett bröllop på amerikanska?
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, januari 03, 2006
Grindslanten modell 2006
I dag har jag tjänat tjugo kronor. Minst.
Eftersom jag drog iväg till Ikea redan i går för att lämna tillbaka de där spontana överraskningsklapparna som ingen ville ha.
I går fanns inte trängselskatten.
I dag finns den.
Jag har monterat min transponder och är redo för denna moderna version av Grindslanten. Undrar vem det blir som gör en monumentalmålning av en av alla dessa betalstationer som vi nu byggt för väldigt många av våra skattekronor?
Kan det bli Karin Mamma Andersson, som är så het? Eller hennes man Jockum Nordström, i så fall kanske med en rejäl nypa humor? Måhända Cecilia Edefalk blir inspirerad, så bra betalt som hon numera får för sina oljor? Blir det en litografiserie av Peter Dahl?
Det var en professor August Malmström som målade Grindslanten, en av Sveriges mest spridda tavlor genom oändliga mängder reproduktioner på både tyg, papper, vykort och duk.
Om bilden står det så här i en artikel på Internet:
”De starka gossarnas kamp om den fattiga skärven blev en ikon för de värderingar som sammanfattades i begreppet folkhemmet.”
Men det var vid förra sekelskiftet.
Nu har hundra år gått.
Vilka värderingar är dagens trafikavgift en ikon för?
I allra bästa fall för bättre luft och mindre trängsel samt bättre kollektivtrafik.
I sämsta fall för diskriminering av många som faktiskt är beroende av sin bil – och alltså fortsätter att köra precis som förut.
Grindslanten till trots.
Copyright Klimakteriehäxan
Eftersom jag drog iväg till Ikea redan i går för att lämna tillbaka de där spontana överraskningsklapparna som ingen ville ha.
I går fanns inte trängselskatten.
I dag finns den.
Jag har monterat min transponder och är redo för denna moderna version av Grindslanten. Undrar vem det blir som gör en monumentalmålning av en av alla dessa betalstationer som vi nu byggt för väldigt många av våra skattekronor?
Kan det bli Karin Mamma Andersson, som är så het? Eller hennes man Jockum Nordström, i så fall kanske med en rejäl nypa humor? Måhända Cecilia Edefalk blir inspirerad, så bra betalt som hon numera får för sina oljor? Blir det en litografiserie av Peter Dahl?
Det var en professor August Malmström som målade Grindslanten, en av Sveriges mest spridda tavlor genom oändliga mängder reproduktioner på både tyg, papper, vykort och duk.
Om bilden står det så här i en artikel på Internet:
”De starka gossarnas kamp om den fattiga skärven blev en ikon för de värderingar som sammanfattades i begreppet folkhemmet.”
Men det var vid förra sekelskiftet.
Nu har hundra år gått.
Vilka värderingar är dagens trafikavgift en ikon för?
I allra bästa fall för bättre luft och mindre trängsel samt bättre kollektivtrafik.
I sämsta fall för diskriminering av många som faktiskt är beroende av sin bil – och alltså fortsätter att köra precis som förut.
Grindslanten till trots.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag - en receptoman
Jag är receptoman.
Det är en allvarlig åkomma. Den fyller pärmar, hyllor och lådor. Den är uppenbart obotlig, vilket är illa – även om den knappast leder till döden, annat än möjligen genom kvävning.
Vad är det som får mig att maniskt klippa, riva ut, printa eller rent av skriva av för hand alla dessa snarlika förslag till övningar vid spisen?
Hur många recept på pastasås eller lättbakat matbröd kan en människa ha?
Så vitt jag förstår finns det inga gränser.
Ändå anser jag mig själv ha passerat den där gränsen för länge sedan, såväl vad beträffar antalet kokböcker som mängden lösa lappar med mattips på.
För om man ser efter lite mera noggrant så visar det sig snabbt, att variationerna på pastasås inte är så många. Mer eller mindre vitlök, kanske, mer eller mindre av något annat. Men någon revolution blir inte resultatet.
Och hur många sätt finns att göra en pajdeg? Med eller utan kesella. Mer eller mindre fett. Kanske med lite grahamsmjöl blandat med vetemjölet, ett litet försök att bli aningen nyttigare. Jag tillåter mig påstå att det finns max fem olika grundrecept till pajdeg – och då är de ändå väldigt lika.
Och så har vi trenderna som sveper in i matoset och blir nyskapande. Fondue var en sådan modevåg. Nu står fonduegrytorna dammiga längst in i köksskåpet.
Wok blev ett måste – men du milde, sådan plats den där wokpannan tar! Och allra helst skulle den användas på gasspis, vilket få har.
Lergrytan (kallades också Romargryta) var genial och min är fortfarande ganska flitigt i bruk, men trendig var den bara på 70-talet.
En period skulle varje middag avslutas med frukt som varit inne i ugnen en stund tillsammans med vit choklad. Vanlig fruktsallad var uråldrigt, även om det var både godare och nyttigare.
Plötsligt skulle alla rotsaker bakas i ugn. En gnutta chèvre-ost kunde tillsättas till allt (ja, den trenden lever fortfarande i mitt kök…) Så där fortsätter det, i all evighet.
Vi är förvisso många som älskar recept, det är den svenska kokboksutgivningen ett tydligt bevis för. Vilken var den mest sålda faktaboken 2005? ”Sju sorters kakor”, självklart, vilken upplaga i ordningen den publikationen nu kan vara uppe i. Men kokböcker fungerar uppenbarligen också som ren underhållning, och ofta som ögonfröjd. För dagens matskribenter har förstått att liera sig med duktiga fotografer, som får den enklaste soppa att se delikat ut.
Men en kokbok kan vara hur bra och kul och inspirerande som helst – alla har de undantagslöst ett gemensamt fel: de överskattar sina användares flinkhet. Kolla på tidsåtgången, får ni se! ”Denna rätt tar tio minuter att laga”. Pyttsan. Naturligtvis tar det minst det dubbla, och blir hälften så vackert som på bilden – men kanske ändå ungefär lika gott som i originalversionen, smaken kan man som tur är inte jämföra.
Detta fenomen tror jag har en enda enkel förklaring: varken vi, amatörkockarna, eller de, matexperterna, skulle tåla sanningen.
Vi skulle inte ge oss på det krångliga och tidsödande.
De skulle inte få sälja sina kokböcker.
Och så har vi teve-kockarna. Nigella, Den nakne, Tina, Nils-Emil och vad de nu heter. Mängder av tittare följer minsta saltnypa, varje tag med pepparkvarnen. Sedan går man till respektive tv-kanals hemsida och plockar ut receptet, som prompt blir nästa bjudmiddag från första till sista råvarusmulan.
Själv har jag ett problem som en äkta receptoman inte borde ha. För vore jag en riktigt regeltrogen människa skulle jag ju läsa receptet på det jag tänker laga innan jag drar i gång i köket.
Det gör jag nästan aldrig.
Och om jag gör det visar det sig utan undantag att jag läst slarvigt.
Vilket betyder att jag alltid saknar minst en vital ingrediens i denna för mitt matbord nya kreation. Alltså blir det improvisation: man tager vad man haver, det sa ju redan alla kockars moder Cajsa Warg.
Men lär jag mig av mina misstag?
Ack nej.
Jag klipper ut nya recept och sätter i gång.
Och tar än en gång något som finns i stället för det som saknas.
Borde egentligen ge ut en egen receptsamling, när jag tänker på saken.
För, som sagt, det är väldigt lite som skiljer.
Bara receptomanin är evigt den samma.
Den går aldrig över.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är en allvarlig åkomma. Den fyller pärmar, hyllor och lådor. Den är uppenbart obotlig, vilket är illa – även om den knappast leder till döden, annat än möjligen genom kvävning.
Vad är det som får mig att maniskt klippa, riva ut, printa eller rent av skriva av för hand alla dessa snarlika förslag till övningar vid spisen?
Hur många recept på pastasås eller lättbakat matbröd kan en människa ha?
Så vitt jag förstår finns det inga gränser.
Ändå anser jag mig själv ha passerat den där gränsen för länge sedan, såväl vad beträffar antalet kokböcker som mängden lösa lappar med mattips på.
För om man ser efter lite mera noggrant så visar det sig snabbt, att variationerna på pastasås inte är så många. Mer eller mindre vitlök, kanske, mer eller mindre av något annat. Men någon revolution blir inte resultatet.
Och hur många sätt finns att göra en pajdeg? Med eller utan kesella. Mer eller mindre fett. Kanske med lite grahamsmjöl blandat med vetemjölet, ett litet försök att bli aningen nyttigare. Jag tillåter mig påstå att det finns max fem olika grundrecept till pajdeg – och då är de ändå väldigt lika.
Och så har vi trenderna som sveper in i matoset och blir nyskapande. Fondue var en sådan modevåg. Nu står fonduegrytorna dammiga längst in i köksskåpet.
Wok blev ett måste – men du milde, sådan plats den där wokpannan tar! Och allra helst skulle den användas på gasspis, vilket få har.
Lergrytan (kallades också Romargryta) var genial och min är fortfarande ganska flitigt i bruk, men trendig var den bara på 70-talet.
En period skulle varje middag avslutas med frukt som varit inne i ugnen en stund tillsammans med vit choklad. Vanlig fruktsallad var uråldrigt, även om det var både godare och nyttigare.
Plötsligt skulle alla rotsaker bakas i ugn. En gnutta chèvre-ost kunde tillsättas till allt (ja, den trenden lever fortfarande i mitt kök…) Så där fortsätter det, i all evighet.
Vi är förvisso många som älskar recept, det är den svenska kokboksutgivningen ett tydligt bevis för. Vilken var den mest sålda faktaboken 2005? ”Sju sorters kakor”, självklart, vilken upplaga i ordningen den publikationen nu kan vara uppe i. Men kokböcker fungerar uppenbarligen också som ren underhållning, och ofta som ögonfröjd. För dagens matskribenter har förstått att liera sig med duktiga fotografer, som får den enklaste soppa att se delikat ut.
Men en kokbok kan vara hur bra och kul och inspirerande som helst – alla har de undantagslöst ett gemensamt fel: de överskattar sina användares flinkhet. Kolla på tidsåtgången, får ni se! ”Denna rätt tar tio minuter att laga”. Pyttsan. Naturligtvis tar det minst det dubbla, och blir hälften så vackert som på bilden – men kanske ändå ungefär lika gott som i originalversionen, smaken kan man som tur är inte jämföra.
Detta fenomen tror jag har en enda enkel förklaring: varken vi, amatörkockarna, eller de, matexperterna, skulle tåla sanningen.
Vi skulle inte ge oss på det krångliga och tidsödande.
De skulle inte få sälja sina kokböcker.
Och så har vi teve-kockarna. Nigella, Den nakne, Tina, Nils-Emil och vad de nu heter. Mängder av tittare följer minsta saltnypa, varje tag med pepparkvarnen. Sedan går man till respektive tv-kanals hemsida och plockar ut receptet, som prompt blir nästa bjudmiddag från första till sista råvarusmulan.
Själv har jag ett problem som en äkta receptoman inte borde ha. För vore jag en riktigt regeltrogen människa skulle jag ju läsa receptet på det jag tänker laga innan jag drar i gång i köket.
Det gör jag nästan aldrig.
Och om jag gör det visar det sig utan undantag att jag läst slarvigt.
Vilket betyder att jag alltid saknar minst en vital ingrediens i denna för mitt matbord nya kreation. Alltså blir det improvisation: man tager vad man haver, det sa ju redan alla kockars moder Cajsa Warg.
Men lär jag mig av mina misstag?
Ack nej.
Jag klipper ut nya recept och sätter i gång.
Och tar än en gång något som finns i stället för det som saknas.
Borde egentligen ge ut en egen receptsamling, när jag tänker på saken.
För, som sagt, det är väldigt lite som skiljer.
Bara receptomanin är evigt den samma.
Den går aldrig över.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, januari 02, 2006
Årets första semla
Semlorna är här.
Är det kul eller är det jättetråkigt?
För den som i likhet med mig inte precis avlagt något högtidligt löfte, men ändå funderat över att försöka hålla lite bättre koll på kaloriintaget framöver, är förekomsten av semlor ett hot. Hotbilden är glasklar: vetebulle, mandelmassa, vispgrädde, florsocker.
Jag såg årets första i dag i livsmedelsbutiken. Det fanns bara fyra kvar, så nog hade det varit efterfrågan på dem.
Fast jag avstod faktiskt.
Nog ska man väl kunna vänta åtminstone till efter trettondagen?
Eller så tar man hotbilden på största allvar och förklarar högsta beredskap och krig.
Krig mot semlorna.
Men det blir nog lite ensamt på barrikaden.
Kanske kan man trösta sig med lite mandelmassa?
Copyright Klimakteriehäxan
Är det kul eller är det jättetråkigt?
För den som i likhet med mig inte precis avlagt något högtidligt löfte, men ändå funderat över att försöka hålla lite bättre koll på kaloriintaget framöver, är förekomsten av semlor ett hot. Hotbilden är glasklar: vetebulle, mandelmassa, vispgrädde, florsocker.
Jag såg årets första i dag i livsmedelsbutiken. Det fanns bara fyra kvar, så nog hade det varit efterfrågan på dem.
Fast jag avstod faktiskt.
Nog ska man väl kunna vänta åtminstone till efter trettondagen?
Eller så tar man hotbilden på största allvar och förklarar högsta beredskap och krig.
Krig mot semlorna.
Men det blir nog lite ensamt på barrikaden.
Kanske kan man trösta sig med lite mandelmassa?
Copyright Klimakteriehäxan
En perfekt vinterdag - med levande ljus
Sex minusgrader.
Strålande sol.
Knarr under sulorna.
Ingen vind, men ändå lite bett i kinderna.
En liten Jenny Nyström-tomte skulle passa perfekt i bilden, men kanske känner de sig lite främmande för gatumiljön.
Det är i alla fall så här det ska vara.
En perfekt vinterdag.
Kanske den enda på hela säsongen.
Den får vi lägga på minnet: måndagen den 2 januari 2006.
Faktiskt en lysande start på det nya året.
Måste bara ta en tur till Ikea och lämna tillbaka lite oplanerade (läs oönskade) spontanköpta julklappar.
Dessutom behöver vi mera stearinljus. Ibland funderar jag över vårt odiskutabla behov av sådana.
Vad är egentligen hemligheten med levande ljus?
Varför är det självklart att brinnande stearinljus förhöjer stämningen, plussar på mysfaktorn?
De gör ju faktiskt det.
Så här i jul- och nyårstider går stearinljusförbrukningen upp dramatiskt i vartenda svenskt hem. Och rätta mig om jag har fel – men visst har väl du också alldeles för många ljusstakar hemma? Och visst händer det ändå att du köper en, eller några, till?
Samt en ekonomiförpackning värmeljus och en rejäl bunt med kronljus.
Att inte ha ljus på lager är som att inte ha tvättade trosor i byrålådan.
Det är klart att de gamla teorierna om behovet av ljus i mörka vintertider stämmer. Men det är ju väldigt tydligt att vi inte nöjer oss med vilket ljus som helst när vi ska utsättas för ljusterapi av den gamla sorten.
Levande ljus ska det vara.
Så att vi kan sitta där och må bra. Och tindra som levande ljus, vi också.
Copyright Klimakteriehäxan
Strålande sol.
Knarr under sulorna.
Ingen vind, men ändå lite bett i kinderna.
En liten Jenny Nyström-tomte skulle passa perfekt i bilden, men kanske känner de sig lite främmande för gatumiljön.
Det är i alla fall så här det ska vara.
En perfekt vinterdag.
Kanske den enda på hela säsongen.
Den får vi lägga på minnet: måndagen den 2 januari 2006.
Faktiskt en lysande start på det nya året.
Måste bara ta en tur till Ikea och lämna tillbaka lite oplanerade (läs oönskade) spontanköpta julklappar.
Dessutom behöver vi mera stearinljus. Ibland funderar jag över vårt odiskutabla behov av sådana.
Vad är egentligen hemligheten med levande ljus?
Varför är det självklart att brinnande stearinljus förhöjer stämningen, plussar på mysfaktorn?
De gör ju faktiskt det.
Så här i jul- och nyårstider går stearinljusförbrukningen upp dramatiskt i vartenda svenskt hem. Och rätta mig om jag har fel – men visst har väl du också alldeles för många ljusstakar hemma? Och visst händer det ändå att du köper en, eller några, till?
Samt en ekonomiförpackning värmeljus och en rejäl bunt med kronljus.
Att inte ha ljus på lager är som att inte ha tvättade trosor i byrålådan.
Det är klart att de gamla teorierna om behovet av ljus i mörka vintertider stämmer. Men det är ju väldigt tydligt att vi inte nöjer oss med vilket ljus som helst när vi ska utsättas för ljusterapi av den gamla sorten.
Levande ljus ska det vara.
Så att vi kan sitta där och må bra. Och tindra som levande ljus, vi också.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, januari 01, 2006
Röda trosor också till nyår!
Varje dag lär man sig något nytt.
I går, till exempel, på årets sista dag, fick jag lära mig att det på vissa ställen i världen är sed och tradition att ha röda trosor på nyårsafton.
För en tid sedan skrev jag om hur den röda underklädestrenden väller över oss i jultider, då det verkar som om varje ”riktig” kvinna ska ha rött under - Julen kräver röda trosor.
Nu visar det sig att i Spanien och Italien förväntas tjejer absolut ha röda trosor på Sylvester-festen.
Detta, fullständigt nytt för mig, inhämtade jag eftersom jag tillbringade en del av nyårsaftonen i sällskap med spanjorer och italienare.
En italiensk kille hävdade dessutom bestämt att även herrar bör ha rött under, fast han sa att han bröt mot den regeln det här året – han var ju ändå i Sverige…
De spanska tjejerna, däremot, visade glatt upp bevis för sin traditionstrogenhet och halade fram en röd troskant över byxlinningen med ett stort fniss.
Och anledningen till denna sed?
Mina sagesmän menade att det handlar om allmänt lyckobringande tecken. En röst ansåg att det huvudsakligen gällde att få ett lyckat sexliv under det kommande året.
Om resultatet vet jag absolut ingenting, och inte lär jag få veta det heller.
Jag hade ju svart under.
Visste inte bättre.
Copyright Klimakteriehäxan
I går, till exempel, på årets sista dag, fick jag lära mig att det på vissa ställen i världen är sed och tradition att ha röda trosor på nyårsafton.
För en tid sedan skrev jag om hur den röda underklädestrenden väller över oss i jultider, då det verkar som om varje ”riktig” kvinna ska ha rött under - Julen kräver röda trosor.
Nu visar det sig att i Spanien och Italien förväntas tjejer absolut ha röda trosor på Sylvester-festen.
Detta, fullständigt nytt för mig, inhämtade jag eftersom jag tillbringade en del av nyårsaftonen i sällskap med spanjorer och italienare.
En italiensk kille hävdade dessutom bestämt att även herrar bör ha rött under, fast han sa att han bröt mot den regeln det här året – han var ju ändå i Sverige…
De spanska tjejerna, däremot, visade glatt upp bevis för sin traditionstrogenhet och halade fram en röd troskant över byxlinningen med ett stort fniss.
Och anledningen till denna sed?
Mina sagesmän menade att det handlar om allmänt lyckobringande tecken. En röst ansåg att det huvudsakligen gällde att få ett lyckat sexliv under det kommande året.
Om resultatet vet jag absolut ingenting, och inte lär jag få veta det heller.
Jag hade ju svart under.
Visste inte bättre.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
