Vad heter du då lille vän?

Föreställ dig att du träffar två manspersoner som heter Ture och Gösta.
Vad ser du för din inre syn?
Jag ser ett par grånade gubbar i rutiga skjortor, ogifta bröder, kanske bosatta i Småland, i en liten stuga utan särskilt mycket bekvämligheter. Båda är pensionärer, har troligen hund, tittar på alla kaféprogram som tv sänder och lägger sig vid tiotiden på kvällen, efter en sista pris snus.

Fördomar?
Självklart.
För Ture och Gösta är förvisso ogifta bröder, men där tar det slut.
Ture är fyra och ett halvt år, Gösta ska strax fylla tre.
Deras mormor är en av mina bekanta. Grabbarnas mamma heter Jenny, så som flickor ofta gjorde för ungefär trettio år sedan och en tid därefter.

Ture och Gösta är inte de enda barn som i dag får namn som varit ur modet i en halv evighet. Jag känner föräldrarna till syskonparet Sten och Alice. Nils, Alba och Movitz dyker ibland upp i konversationen. Men när stötte du på en Göran i femårsåldern? Håll med om att det var länge sedan. Göran är i dag kring femtio. För att inte tala om Margareta, Kristina och andra namn med kunglig klang. Eller Gerd och Gunilla! Och dubbelnamnen, vart tog de vägen? En gång kände jag en som hette Stigbjörn. Fler exempel: Jan-Erik, Sven-Bertil, Karl-Oskar, Eva-Lena – alla kan väcka associationer, men inte löper de banorna in i dagens barnkammare precis.

Vad är det som gör att namn blir trendiga?
Det är klart att varje unge är unik och att vi föräldrar gärna vill understryka det. Och när en skolklass kunde innehålla två Kjell, tre Karl eller fyra Oskar var det självklart ett problem, åtminstone för lärarkåren. På senare år har det drällt av Anna, Peter, Johan och Anders.
Så nu är naturligtvis frågan för nyblivna föräldrar: vad kan vi hitta på?

Själv brukar jag försynt föreslå blivande föräldrapar i min omgivning det trevliga och garanterat unika dopnamnet Kurt-Sixten, men ingen har hittills nappat, så det är ledigt för hugade.
Rätt som det är blir väl Siv inne. Och Stig. Bebisen Barbro blir rätt ensam om sitt namn, om jag får tippa.

Nu är det väl ändå turligt nog så att de flesta växer ihop med sitt namn, hur lite eller mycket originella deras fäder och mödrar än lyckas bli i jakten på lämpligt tilltal för telningen.
Kommer att tänka på min kompis Ulla (i nuläget klart medelålders, givetvis) som en dag kom hem från skolan och var ledsen.
Ulla gick in till mamma i köket och sa, att hon ville heta något annat.
-Varför då? svarade den häpna modern.
-Ulla rimmar, sa flickan med en stilla snyftning.

Då torkade mamman av händerna på förklädet och gav sin dotter en stor trösterik kram.
-Bry dig inte om det du, sa hon.
-Jag vet hur det är. Det gör inget att det rimmar. Man vänjer sig.
Vad hette mamma?
Jo Britta. Naturligtvis.

Copyright Klimakteriehäxan