Jag säger att jag inte har makt. Men det har jag. Den tar jag.
Efter 50 fyllda sträckte jag på mig. Blev människa mer än kvinna.
-Marie Göranzon, fantastisk skådespelare med ett otroligt långt och innehållsrikt cv, sammanfattar sin syn på hur hon utvecklats, från skiträdd till den vrålstarka person hon är i dag, 82 år gammal. Citatet är hämtat ur inledningen på boken "Vrålstark & skiträdd" i vilken Göranzon berättar om sitt liv, nedtecknat av Stina Jofs. Visst är hon värd att ta efter!
 |
| 1904 byggdes Arvikas stadshus. Där inrymdes både polis och brandkår. |
 |
| Nu är vi på Kungsholmen i Stockholm, nära St Eriksbron. |
 |
| När arkitekter tänkte "torn" tänkte de ofta "kupol" verkar det som. Det här står på andra sidan St Eriksbron. |
 |
| Här ett torn av det trindare slaget ... Huset ligger vid Odengatan, nära Vasaparken. |
Böckerna om Tarzan av Edgar Rice Burroghs har kvaliteter som lätt drunknar i en annan djungel, seriedjungeln. När jag läste "Tarzan of the Apes" som var först ut i serien (1914) blev jag helt förtjust! För att inte tala om filmen "Greystoke" där aporna var totalt charmerande!
"Löpa varg" av Kerstin Ekman är en hyllad roman av det lilla formatet om miljö, djur och liv i samklang med naturen.
"Född fri – lejonet Elsa" (Born Free) värmer hjärtat på alla djurvänner. Joy Adamson skrev om lejonungen som hon "adopterade" men som sedan, när hon blivit vuxen, framgångsrikt återbördades till ett liv i frihet.
Vill slänga med en djurhistoria som inte handlar om ett riktigt vilddjur. Men vild och herrelös var han, Arthur, hunden som blev medlem i det svenska laget som tävlade i multisport en gång i Ecuador. Arthur fick följa med till Sverige, han (och husse Mikael Lindnord) blev världsberömda på köpet. Flera böcker, många tv-soffor och till och med långfilm blev det om en underbar vovve!
Copyright Klimakteriehäxan
Dags för en ny språklektion. Bara att börja öva för den som vill kommunicera på solfjädersspråket! Vi börjar grundläggande, med "ja" och "nej", viktiga besked även på 1800-talet där nedanstående "ord" ska ha använts i solfjädersspråket, om man får tro Wikipedia. Och det får man väl?
Ber samtidigt att få presentera min mest hysteriska solfjäder ... turkosa fjädrar att vifta med, även om man kanske får välja "rätt" tillfälle att använda den ... Älskar färgen! Det var den (i Stockholm saligen insomnade) skojiga butikskedjan Accessorize som sålde dem, rätt länge sedan nu. Men solfjädern har jag som synes behållit!
Att ha en bil runt sin kropp, det var som att klä på sig. Att bli skyddad mot omvärlden. Att inte längre vara naken. Skuldrorna blev bredare, livet fick plötsligt en framåtriktning. Som hos alla vana bilförare kändes gränsen mellan kroppen och bilen allt vagare för att tidvis helt försvinna. Karossen blev en del av ens ansikte. /.../ Folk som inte tog hand om sin bil tog heller inte hand om sin kropp. Det stämde alltid. En kvinna som körde en otvättad bil skulle han aldrig bli intim med. /.../ Varje anständig bilägare borde ha en minidammsugare i sidofacket.
-Nog har vi väl alla någon gång stött på en bilägare som behandlat sitt åk med största tänkbara respekt och kärlek, varmast möjliga känslor helt enkelt! Här är det Mikael Niemi som i sin bok "Fallvatten" beskriver Adolf, en man i 40-årsåldern, och hans tankar kring sin Saab.
Skylten sitter i Berättarladan, teaterlokalen i utkanten av Sunne dit folk strömmar för att se historien om "Kejsarn av Portugallien" så som Västanå teater väljer att berätta den. Och ja, det blir rätt sida av salongen om man följer skyltningen!
Copyright Klimakteriehäxan
 |
| Foto Västanå Teater |
Det är Jan i Skrolyckas dotter som har en fin klänning i dyrt rött tyg, ett tyg hon fått i present. Alla hemma i byn fnyser. Alla utom hennes föräldrar tycker att klänningen är för fin för den fattiga tösen. Men hon får utan tvekan lust till mer vackra ting! Och nästa gång hon kom finklädd hade hon "förtjänat" sina kläder på ett olämpligt sätt. När jag läste boken första gången förstod jag inte alls varför man inte unnade tjejen de där plaggen. Tyckte bara att folk var elaka. Ordet prostitution hade jag aldrig hört. Jag var som ni förstår rätt ung ...
I går såg jag den nya föreställningen, med Klara Fina Gulleborg i röd klänning (design Inger Hallström Stinnerbom) och det var ett angenämt återseende, eftersom detta är en av mina absoluta favoritromaner. Passade extra bra dessutom eftersom Åke, som vill att vi andra bloggare ska "hoppa på tåget" och att tågbiljetten denna lördag ska vara just röd.
Berättarladan bjuder inte bara på bra skådespel och häftig musik den här sommaren utan också på ett speciellt miniatyrlandskap där historien kan tänkas utspela sig. Och naturligtvis är många av husen faluröda! Lägg därtill kossor av den pålitliga rasen SRB, alltså Svensk röd och vit boskap, och färgkravet är välfyllt!
Sjön Fryken utgör blå bakgrund, granarna står gröna och granna och missa inte den fenomenala vedtraven, upplagd efter konstens alla regler! Miniatyrlandskapet har gjorts av Per Furå och Marianne Skagerlind Furå och för att ni ska få en idé om storleken är korna sisådär fem centimeter höga. Ett kul konstverk, flera meter långt!
Frågar i brist på andra källor efter "M. Mott, konstnär, Spanien", på nätet. Får svar från AI: "M. Mott är inte en känd spansk konstnär. Det verkar som om du kanske tänker på Pablo Picasso, som är en av de mest kända spanska konstnärerna."
Nu är det dock så att jag är alldeles alldeles säker på att Picasso inte designat, än mindre signerat min fina solfjäder. Tack ändå, M Mott, var du än finns, OM du finns? Kan tillägga att min tillit till den artificiella intelligensen inte ökade med denna erfarenhet.
Copyright Klimakteriehäxan
 |
| Knappen som gör skillnad! |
I går dallrade temperaturen kring 30-gradersstrecket på Södermalm. Efter lunch skulle vi köra till Barndomslandet, en resa på drygt fyra timmar. Satte mig, nyduschad efter diverse packningsbestyr som förstås gjort mig svettig, till rätta, redo för att dra igång en ny bok i bilens cd-spelare.
Vad händer? Jo i princip ingenting. Fläkten går igång, men luften som vispas runt oss är precis lika varm som luften utanför bilens skal. Hjälp!
Tredje verkstaden vi uppsöker i vår akuta nöd kollar läget, det tar en stund men vi har inget val annat än att vänta och försöka se snälla och inte alltför svettiga ut. Efter cirka en timme får vi domen: kompressorn är trasig, "det måste tas om hand men nu kan vi inte hjälpa er".
Bilen kunde ändå köras, och fläkten fick vi använda, men den svalare luften kunde vi så att säga fetglömma. OK, vi åkte, med nedvevade fönsterrutor som vore det 1960. Inte svalkar det särskilt bra, draget som åstadkoms är inte skönt och dessutom kan vi inte lyssna på vår ljudbok på grund av dånet! Verkligen inget bra läge, i Barndomslandet behövs bilen och en vecka utan A/C är inget man ser fram emot.
Vi har kanske kört i tjugo minuter med fartvinden brummande när jag bara får för mig att göra något tämligen oväntat och helt ologiskt: jag trycker på knappen som det står A/C på. Ett infall bara. Möjligen har jag "the golden touch" eller så har kompressorn bestämt sig för att återvända till arbetet igen. För det fungerade!
Nu återstår frågan hur länge vi kan hoppas på det. Resan blev visserligen väldigt mycket mer tidskrävande än vanligt men vi kunde lyssna på bok! Och vi kom fram med normal kroppstemperatur, utan nackspärr (har för mig att min mamma sa att hon alltid fick det när bilfönstren var öppna!?) och håller nu tummarna för fortsättningen. Fast att en tio år gammal bil kan bli lite kinkig, det får man ju också inse. Det är ju inte lätt att bli gammal.
Copyright Klimakteriehäxan
En icke-existerande bloggare som "heter" Wesley Ivana har lyckats lägga in hur många kommentarer som helst här på min blogg, på inlägg efter inlägg. Hen erbjuder lån. På svenska. Kom in på Blogger nu i juli, uppger en hotmailadress för den som vill ha kontakt.
Efter träget klickande tror jag att jag lyckats ta bort alla dessa försåtliga erbjudanden, men hittar du något är jag glad om du säger till. Då får jag klicka igen ...
Nu har jag försökt anmäla det där kontot till Blogger/Google men inte mycket tyder på att det kan komma att ha någon effekt. Man ska uppge anledning till sin anmälan, och "spam" finns inte ens som alternativ ... Har också mailat den där adressen med uppmaning om spamstopp. Tror förstås inte att det ska hjälpa heller. Vill slippa ta till kommentarsgranskning. Om du får dessa spam hoppas jag att även du försöker anmäla kontot!
En god sak har dessa trista spam ändå med sig: jag har upptäckt en del äkta kommentarer från mina bloggvänner, kommentarer som jag råkat missa (trots att jag verkligen försöker hålla koll och svara dessutom).
Copyright Klimakteriehäxan
Första lektionen i solfjädersspråket jag bjuder på består av sådant man hade behov att uttrycka lite diskret på 1700-talet, som troligen var solfjäderns "storhetstid". Det handlar ofta om starka känslor! Se här:
Det blev ett hedersuppdrag att vara kom-fram-å-säj i det där programmet. Längst höll Lasse Berghagen ut, i hela nitton år! I dag heter programledaren Pernilla Wahlgren (ja vad annars, ursäkta mig, men den där familjen verkar abonnera på allt) och hon lär göra det bra. Själv vet jag inte, eftersom jag slutade se programmet för länge sedan.
Det vill säga: jag slutade se HELA programmet för länge sedan. Tror att jag tröttnade definitivt i mitten av 00-talet, när Måns Zelmerlöv la av. Så blev det Sanna Nielsen, en ung snygg kvinna. Ho kan sjunga, och hon utstrålar värme och trivsel, vilket passar en allsångskväll.
Men det fanns (för mig) ett stor MEN i sammanhanget. Människan hade kreationer som vore hon på väg på röda mattan in till Oscarsgalan. Ofta vågade, ofta vackra, ofta designade av svenska modemästare. Fast ändå så himla fel! Inget signalerade mysig allsångskväll med kompisarna. Det ledde till att jag tittade på SVT1 i ungefär två minuter vid 20-tiden på tisdagskvällarna, bara för att se vad hon satt på sig.
Jag gör likadant i dag. Med en stor skillnad: även om jag inte tycker att Pernilla Wahlgrens scenklädsel är det minsta intressant tycker jag den känns helt rätt: hon har en tämligen normal sommarklänning, vid kjol, gärna blommigt tyg (som den hon hade förra veckan, den kom från Indiska och prinsessan Estelle hade en likadan när hennes mamma fyllde år!). Visst! Bra signal! Dra igång en Taube-låt bara!
Fast där dyker ett kvarvarande problem upp, ett som bidrog till att jag slutade titta. Visor som hör till den svenska sångskatten har blivit alltmer sällsynta. De har fått ge plats för rappare och andra nya stjärnor, och det som ska kallas allsång kan långt ifrån alla i publiken stämma in i. Det är jakten på de unga tv-tittarna som styr, dock utan påtaglig framgång ...
I femton år konkurrerade TV4 om tittarna med ett annat, liknande, allsångskoncept. Då var det "Lotta på Liseberg" med den käcka Lotta Engberg som programledare. Första gången det sändes var 2009, men så småningom fick hon nog och programmets las ner 2023, utan efterföljare.
Inget hot verkar dock vila över Sollidenscenen. Folk köar i timmar för att få bra plats, tv-tittandet är högt, för det mesta över miljonen, och det är i dagens mediavärld väldigt bra.
Kö blir det säkert ikväll också. Kan bara hoppas att folk tänker på värmen, har en flaska vatten inom räckhåll och – naturligtvis – en solfjäder. Ingen skulle passa bättre än min som ni ser här nedan. Men jag ska inte till Skansen. Solfjädern kan jag nog använda ändå.
-Så många år måste man stå i kö för att (via Bostadsförmedlingen) få flytta in i en av de mest eftertraktade studentlägenheterna i Stockholm. Detta enligt Dagens Nyheter i dag. Men förlåt en fråga från en icke-akademiker: efter sjutton år är väl ingen fortfarande student?
Min tes är ju att en solfjäder behöver man alltid i tider av möjlig värme och brist på skugga. Men det finns en situation där inte ens jag klarar att hantera en solfjäder, oavsett dess storlek och konstruktion. Det är när jag sitter vid min laptop. Händerna räcker helt enkelt inte till.
Då plockar jag glad och nöjd fram min lilla bordsfläkt. Den ansluts med en USB-kontakt direkt i datorn och sen surrar och snurrar den snällt så länge jag önskar. Och, man kan undra, men JA! den är verkligen effektiv! Köpte en till Maken och han är lika förtjust som jag. Rekommenderar ett köp, den är inte ens dyr! En hundring jämt hos Clas Ohlson! Fast det verkar inte finnas röda nu. Men det är väl en smäll man kan ta ...
.jpg) |
| De står tätt ... |
Den här arten liknar vanlig vitklöver men är mindre på alla ledder. Örten har fått sitt namn efter Alsike socken i Uppland för det var där Carl von Linné hittade den en gång. Blommorna är i huvudsak vita men kan ha inslag av blekt rosa, det har inte den större arten tror jag. En sak har alla klöversorter gemensamt ändå, (förutom att botanisterna och vi amatörer som hade herbarium när vi gick i skolan vet att de tillhör familjen Trifolium), och det är att insekter älskar dem.
Det betyder att det ofta surrar kring alsikeklövern i gräsmattan. Där finns nektar att hämta! Och det ägnar de sig åt, bina och de andra pollinatörerna som jobbar febrilt i solens sken. Bra, självklart. Det råder ju brist på för insekter näringsstinna växter numera.
Men vad alla kanske inte vet, det är att alsikeklövern också är giftig. Den innehåller något som en del djur, framför allt hästar, inte tål. Nu är det dessutom så att den lilla gulliga växten utgör ett hot mot människan. Jag vet, jag är drabbad!
Vi har ju badväder. Tog ett av mina många dopp, men glömde skorna. Vilket betydde att jag gick tillbaka till min plats i solen barfota. Det skulle jag inte ha gjort. För min väg gick över gräs med inslag av alsikeklöver. Och jag klev på ett bi.
AJ! Vet ni hur ont det gör? Jag har råkat ut för bistick förr men inte kom jag ihåg att det gör SÅ ont! Gadden satt kvar i min fot. I övrigt syntes inget, fast det kändes att jag utsatts för ett riktigt överfall (även om det noga räknat var jag som överföll biet).
Räknade förstås med att problemet snabbt skulle vara överstökat. Men där hade jag fel! Så länge jag går och står är det OK, men om jag sitter eller – värre – ligger ner skriker hela foten. Det kliar, det värker, det är rött och svullet. Tre nästan sömnlösa nätter har det lett till. Hittills.
Har försökt de kurer jag känner till: Xylocainsalva, Cortisonkräm, blöt Alvedon, is. Nedkylning är det enda som lindrar. Lyckades sova ett par timmar sedan jag "lurade" foten att den var belastad. Det gjorde jag genom att linda in foten, hårt, i fem centimeter bred tejp. Funkade i alla fall ett tag.
Nu måste ju detta "lidande" snart vara över (förstå mig rätt, jag är väl medveten om att jag bara gnäller om en skitsak, att många lider av allvarliga och "riktiga" sjukdomar, det gör inte jag så vitt jag vet). En sak är säker: jag har lärt mig en läxa: Gå inte barfota över gräsmattor med alsikeklöver!
 |
| Om man inte vill ha flygande bin (eller andra flygfän) i närheten kan de faktiskt förmås att flytta på sig med hjälp en solfjäder, denna underbara uppfinning! Här ett exemplar ur min lilla samling. Den här kommer från Teneriffa. |
-Så många titlar, varav 20 miljoner engelska, ska det gå att hitta hos världens största bokhandel, Amazon. Antalet ökar för varje år. Här hemma i Sverige uppger både Bokus och Adlibris att de har över 13 miljoner boktitlar, varav några hundra tusen på svenska. Merparten är på engelska. Inte konstigt att man kan känna sig lite stressad av att inte hinna läsa allt man vill ... (Källa: Boktugg)
Ber att få sammanfatta veckans väder, det där ämnet vi aldrig avhandlat färdigt, i två bilder: somliga söker sig till solen under den blåa molnfria himlen. Andra söker sig till den sköna skuggan under träden, därtill nödd och tvungen eftersom man har en baby med sig.
För egen del går jag fram och tillbaka mellan de två lägena (även om jag inte har någon baby att ta hänsyn till). Men när jag fått nog av vädret och gått in (där det i dessa dagar alltid är svalare) har jag kunnat glädja mig åt en vacker vit ros.
Veckans bilder ska vara max fem stycken och vi som eventuellt tycker att vi har något att komma med berättar det hos Åke. Förmodligen har din vecka varit mer spännande än min ... inser till råga på allt att man får titta noga för att se människorna på mina foton!
Under ett antal år bodde jag ofta på hotell. De kunde vara av högst varierande slag: med kackerlackor i duschen, ödlor i fönstersmygarna, dundrande luftkonditioneringsmaskiner, rykande element. Rena lakan? För det mesta men ibland var det tveksamt. En gång i New York, på det mytomspunna Chelsea Hotel, gick jag ner till receptionen och anmälde att jag hade en extra boende i mitt rum. Oj, sa tjänstgörande, behöver ni mera handdukar eller nåt? Nej, sa jag, musen klarar sig nog ändå, men jag tänkte att ni kanske ville veta? Fick svar igen: I den delen där ert rum ligger, Miss, brukar vi inte se till dem ... Jaja, jag har i alla fall sovit under detta berömda tak där så många stjärnor vistats.
Andra hotell som jag kallat "hem" – jag kallar enklaste kyffe för hem så snart jag checkat in och packat upp min väska – har varit av det bättre slaget. Och oavsett om resan gjorts för jobbet eller privat så har prislappen spelat roll. Ibland får man finna sig i att dela dusch och toalett med andra gäster, ibland har det stått en fruktkorg plus en liten flaska vin och väntat på ett soffbord framför den stora platta tv:n medan havet glittrar utanför fönstret ...
Idag, när jag ytterst sällan är hotellgäst, finns det saker med det livet jag verkligen kan sakna. Fast min längtan går förstås bara till de mus- och kackerlacksfria alternativen ... Men då tänker jag på njutningen av ständigt rena lakan i en säng jag slipper bädda. På överdådiga frukostar där färsk frukt ligger i drivor och bara väntar, där omeletten görs som jag vill ha den och hur måltiden kan avslutas med en nygräddad croissant som frasar trevligt när jag sätter tänderna i den. På att ingen middag måste lagas, ingen disk måste omhändertas.
Helpension, som på modern svenska heter "all inclusive", har absolut sina fördelar. Luncher och middagar består oftast av bufféer. Såna kan man tröttna på, förvisso, men det hinner man knappast på bara en liten semestervecka. Och ingen förbjuder gästen att skippa den redan betalade maten och besöka den lilla trevliga restauranten runt hörnet, för variationens skull!
Har man tur får man nya bekanta vid poolen eller genom de där inkluderade måltiderna, vilket kan vara väldigt trevligt. Har man otur visar sig vädret från den tråkiga sidan, men det kan inte världens mest sympatiska bordssällskap eller tjänstvillig hotellpersonal göra något åt.
Ju mer jag tänker på saken, ju mer känner jag att det börjar bli dags nu. Frampå höstkanten skulle det sitta fint med en liten utflykt till Bekvämlighetens land, med några bra böcker i packningen. En inte alltför avlägsen storstad skulle jag gärna styra kosan mot (då behövs iofs inte så många böcker), men med tanke på att Maken inte längre är så pigg på promenader blir det nog något mera strandnära i stället. Och jag tänker inte klaga på det. Om det bara blir av ... men just nu har vi ju svensk sommar, det är bra nog! Jag kallar det solfjädersväder!
 |
| Enfärgad rosa, piggar upp vilken outfit som helst, bara inte färgerna skär sig ... |
Det existerar väl helt enkelt inte en enda bransch där det inte finns utrymme för produktutveckling? Inom solfjädersproduktionen har den uppenbarligen ägt rum. Eller vad sägs om det snygga "vykortet" som jag en gång sände till min mamma när vi var i Japan? Det kom fram i oskadat skick, som ett brev på posten.
Det kan faktiskt vara ursprungsvarianten vi ser, med rötter i Japan ända ner på 600-talet. Faktum är att de allra äldsta solfjädrar man känner till såg ut ungefär så här, platta och bara lite större än en handflata. Så småningom försågs de med "skaft".
Mamma sparade kortet, jag återfann det efter hennes död, mindes mitt enda besök i Japan och tog naturligtvis hand om den lilla sötnosen med typiskt japanskt motiv. På grund av storleken (ungefär som ett kaffefat) är denna solfjäder inte lika effektiv som de vanligare hopfällbara, men den funkar ändå och är fin att vila blicken på dessutom!
Till saken hör att man kan hitta större solfjädrar i den här "tallriksformen". Men den platta solfjädern har den uppenbara nackdelen att den är betydligt krångligare att ha i ficka eller handväska. Den som kom på den hopfällbara konstruktionen var förstås ett geni! Frågan är om det är den ultimata designen eller om någon kan ta solfjädern ett snäpp till?
PERENNA NYHETER
-Jo, faktiskt, det går att begripa och det är dessutom sant! Det är min gamla kollega Jon Åsberg, numera chefredaktör på tidningen Fokus, som myntar denna språkliga kullerbytta. "Perenn" betyder som bekant "återkommmande" och "flerårig". Men nyheter, de ska ju vara nya? Pinfärska helst? Fast ändå är detta en existerande företeelse, typisk för den nyhetstorka som oftast bryter ut när det är sommar. Både makthavarna och journalisterna tar semester liksom vi, "undersåtarna", och det sker väldigt lite omkring oss om vi undantar beklagliga olyckshändelser. Visst, nu har vi ju Donald Trump att tillgå, men han kan inte fylla alla tidnings- och nätsidor, radiokanaler eller tv-minuter alldeles själv! Typiska "perenna nyheter" är de där oftast helt intetsägande enkäterna med turister som uppmanas berätta vad de tycker om Sverige. I början av min karriär – ja redan för så länge sen! – kallade vi det "badbollsreportage". Det är också nu vi får larmen om lågt grundvatten, om fästingsmittan, myggbekämpningen, läget för bärplockarna (både de infödda och de importerade), risk för skogsbrand, personalbrist i vården ... Räkna också med att möta minst en familj som inte har råd med någon semester alls. Nu vill jag inte påstå att alla dessa ämnen är vare sig oviktiga eller ointressanta. Men ständigt återkommande? Absolut! Citerar Åsbergs slutkläm: "Den som händelsevis missat någon av ovannämnda artiklar i år får garanterat nya chanser nästa sommar."
Men även om inte materialet är av ädlaste slag är funktionen den samma: man får luften att röra sig, och man kan dessutom skrämma bort flugor eller andra insekter som är onödigt närgångna! Solfjädern ni ser på bilden i dag är lite av en "vulgär-variant", med glitter. Gjord i Kina.
Copyright Klimakteriehäxan
 |
| Sommar i Stockholm. |
 |
| Sommar i Barndomslandet. |
 |
| Även en plåtfågel kan sitta på en gren och trivas ... |
Hör och häpna: vaknar till ännu en dag när det är praktiskt taget vindstilla därute! Men om solen bestämmer sig för att titta fram kanske jag ändå vill ha lite rörelse i luften? Alltså tycker jag att det är dags för ännu en solfjäder ur min lilla men kära kollektion!
För den riktigt inbitne solfjädersvännen finns saker att lära. Som till exempel att plocka upp solfjädersspråket. Det betyder att man genom specifika rörelser med sin solfjäder sänder meddelanden till omgivningen. Jag är inte tillräckligt inbiten, har inget "ordförråd" alls på det språket. Och tänker att det kvittar, för vem skulle jag skicka mina signaler till? Ingen skulle fatta något!
Ursprungstanken var nog i alla fall att det var kvinnor som skickade meddelanden till män i sin närhet. Hittar exempel på nätet: Hon fläktar sig själv långsamt, vilket betyder "Gör dig inte till, jag är inte intresserad av dig". Eller det motsatta: damen viftar energiskt med sin solfjäder och signalerar därmed "Mitt hjärta står i brand!" Man får hoppas att budskapen gick fram till rätt mottagare ...
 |
| Det ska nog till en japansk solfjäder som den här, i handen på en japanska, för att det ska bli några klara besked på solfjdersspråket. |
 |
| Veckan bjöd på badväder! |
Nästa foto när mina drömmar för en inte särskilt avlägsen framtid. Det håller på att hända stora saker i vår vildvuxna hallonhäck! Kan det rent av bli en liten syltburk eller två, eller trycker vi i oss allt vi orkar plocka utan att planera för kommande måltider?
VINDSTILLA
-Se där ett ord jag trott att jag aldrig mer skulle få användning för. Men plötsligt är det ett faktum: luften där ute kommer inte farande som om den vill välta omkull allt som hittills stått upprätt i vår närhet. Det kommer naturligtvis inte att vara särskilt länge, men å så härligt just nu!
.jpg)
bra väska att ha det 
Den är tillbaka nu, solen! Jag plockar omedelbart fram en solfjäder igen.
Denna underbara uppfinning har urgamla anor. Japanska, kinesiska. Men är också ett spanskt tillbehör, ett måste exvis i flamencodans (tillsammans med kastanjetterna). Solfjädern är dessutom spridd över hela Latinamerika och Sydeuropa. Mina kommer huvudsakligen från Spanien och, faktiskt, Japan.
Vad solfjäder heter på japanska råkar jag känna till: den heter "sensu". På kinesiska "shanzi". På spanska är jag mer hemmastadd. Dock finns det, knepigt nog, alternativ! När jag letat efter ordet i min skalle utan att hitta det har jag prövat "ventilador" och det har gått bra, men rätt är det inte. Däremot ska man säga "abanico" med betoning på "ni".
För att komplicera det hela finns ett helt annat ord på mallorquin: "ventall". Lägg till detta att om man på Google ber att få veta vad solfjäder heter på spanska får man "admirador" till svar. Har definitivt aldrig stött på det ordet i samband med solfjädrar, och då har jag ändå jagat runt i ett antal butiker som specialiserat sig på såna!
I Las Palmas på Gran Canaria letade jag upp en affär som hade ett stort utbud av solfjädrar, i färger och mönster för alla smaker. Vet inte riktigt hur det kom sig att jag gick ut därifrån med en konservativ, enfärgad, klarröd? Men visst gillar jag den! Det är den största i min lilla kollektion, antagligen den av bäst kvalitet också. Jag vårdar den ömt.
Det fanns en tid när vi i Sverige bara hade en tv-kanal. En enda, vars utbud man/alla slaviskt följde – det fanns ju inget internet, ingen streaming ...
Jag är tillbaka där nu. Det har gått 55 år sen sist. Internet har jag visserligen, men bara en tv-kanal. Har blivit TV4-tittare. På heltid. Anledningen är skum: inga andra kanaler fungerar på vår tv i Barndomslandet. Anledningen oklar. Strömningstjänsterna finns där, men buffrar så att programmet man försöker se blir dubbelt så långt som det egentligen är. Alltså är det TV4 i realtid som gäller!
Nog vet jag att andra ofta tittar på den här kanalen och gillar det de ser. Jag gör det också, fast ganska sällan. Men "Bytt är bytt", danska "Badhotellet" och "Vilket liv" är favoriter om/när de sänts. Nyheterna klockan 22 kollar jag också emellanåt. Och när det bryts för reklam byter jag kanal, eller tar en sväng till köket eller så.
Däremot är jag helt borta om det handlar om krimserier som Fyran förvisso har ett gäng av. Trots att Peter Habers kommissarie Beck vid det här laget är en klassiker kändes han riktigt ny för mig när han dök upp härom kvällen, i en tjugo år gammal repris. Jättebra skådespelare (Marie Göranzon, Mikael Persbrandt, Ingvar Hirdwall), stänk av humor! Ja men visst! Ändå avbryter vi efter ungefär halva filmen. Det är de ideliga och evighetslånga reklamavbrotten som får oss att krokna.
Men hur länge ska jag egentligen sitta kvar i soffan för att få veta historiens upplösning? Jo, det kan jag tala om. Kvart över elva rullar sluttexterna. Det är för sent. Utan reklamavbrotten hade man "tjänat" åtminstone en halvtimme, tid jag kunde använt bättre än att se Björn Kjellman (jovisst, också bra skådis) göra reklam för Ica.
Ska kanske försöka se slutet på Beck-historien på Play. Och visst, jag kan absolut återvända till polisarbetet i det brottsdrabbade Sandhamn. Fast då måste det även där bli Play, får börja titta lite tidigare. Om det bara inte buffrar lika mycket där ...?
Naturligtvis vet jag att TV4 behöver sina reklaminkomster, utan dem skulle kanalen dö. Ändå får de där avbrotten mig att titta på annat – när det går, alltså. Vi har hamnat i en besvärlig sits!
Snart hoppas vi ändå få tv-åtkomsten återupprättad, flerkanalsystemet intakt. Damernas fotbollsmatcher får vi väl tills vidare följa på laptop eller i radio. (Grattis till klar seger över Polen, förresten, det ser ljust ut framöver!)
Vill helst inte återvända till enkanals-livet igen, oavsett vilken kanal vi skulle få.
Om inget alls finns att se ens på TV 4 får jag fästa blicken på vår ros, den jag trodde jag tog död på i fjol genom hårdhänt beskärning vid fel tid på året.
Copyright Klimakteriehäxan
Men jag säger det igen: jag tycker inte att titeln "Årets bok" är något att skryta med. Tävlingen börjar med att Bonniers låter sex av sina litteraturredaktörer läsa en himla massa böcker, såväl översatta som på svenska i original. Inte mindre än tjugo titlar har i år passerat nålsögat och nominerats. Därefter skedde en första gallring genom omröstning, och kvar i finalen finns tolv böcker. Och nu är det dags för alla bokläsare att rösta på sin favorit!
Naturligtvis är det en åtråvärd titel för författare och förlag (det är alltså inte bara böcker utgivna av Bonniers som tävlar). Det blir en rejäl framåtpuff för såväl försäljning som utlåning, författaren intervjuas och hyllas, blir synlig och kanske rent av också kan åka lite snålskjuts och sälja något som kommit ut tidigare!?! För framtiden kan man räkna med att det står "Vinnare av Årets bok" på omslaget till nästa opus, som en garantistämpel.
Det skulle ju mycket väl kunna vara det. Men, och nu kommer min invändning: Man kan rösta på sin favorit en gång om dagen fram till 31 augusti. Visst! Aktivera släkten, bekantskapskretsen, familjen, kollegorna. Berätta på Instagram och Facebook om boken som tävlar, med uppmaningen "rösta!" Alla har ju uppkoppling. Att rösta tar sekunder. Är förstås gratis.
.jpg) |
| Priset skapat av Torstensson Art & Design. |
Detta har pågått i tio år. Jag har aldrig röstat, kommer aldrig att göra det. Har läst flera titlar som vunnit, gillat vissa, undrat hur andra kunnat ta hem segern och tänkt "fanns det verkligen ingenting bättre, det trycks ju så galet många böcker?" Min slutsats är att "Årets bok" är en tom titel som egentligen inte säger någonting. Att kalla det för "folkets litteraturpris" är verkligen att ta i.
Om du är nyfiken på de tävlande titlarna i år kan du hitta dem här. Jag har hittills inte läst en enda av dem, men ett par är jag i alla fall sugen på ... fast någon röst blir det inte!
Inlägg
Alla kommentarer
