Kamrat Google – en vän att lita på

Sätter mig vid datorn och bara MÅSTE googla om det där som jag funderat på, vad det nu var. Det är så numera: vi kan ställa alla våra frågor till kamrat Google, som ju har svar på det mesta (bara man formulerar frågan på ett bra sätt).

Att googla är sedan tolv år tillbaka ett svenskt verb, för 2003 kom det upp på den så kallade "nyordslistan" som publiceras varje år av svenska språkrådet. Och ingen ifrågasätter ordet, inte ens den mest puristiska språkpolis. Ja ni vet väl att det på sin tid hävdades (av Viktor Rydberg, han med "Midvinternattens köld är hård") att det matematiska begreppet "tangent" skulle kallas "snudd" och "korda" analogt med det heta "fyllsnudd"?

Hur som helst har Rydberg tystnat för gott, han gjorde det 1895, och jag har inte stött på någon annan som försökt försvenska vårt googlande. Behovet finns väl helt enkelt inte. Vi googlar bara vidare, miljontals sökningar på bara en kort sekund. En teknisk analfabet fattar ingenting av hur det går till. Bara att tacka och ta emot.

Det finns dock en sak till med Google som jag inte begriper: tänk att man kostar på sig – och oss – alla dessa varierade toppbilder som möter en när man klickar sig in! De kallas för "doodles". När Sverige gick till val syntes det direkt på Google, Pride-veckan, storhelger och högtider får sin egen bild, liksom stora sportevenemang. Just nu öppnar jag till tre olika, men lika sympatiska, illustrationer: ett tårtkalas, en vandring över en bro och en härlig liten sommarutflykt med en bok i det gröna.

Man får anta att boken är skriven av Lucy Maud Montgomery och handlar om Anne på Grönkulla (Anne of Green Gables). Författarinnan, från Kanada, skulle ha fyllt 141 i dag. Böckerna om den rödhåriga flickan har översatts till mer än 20 språk och sålts i 50 miljoner exemplar, och såväl tårtan som bron finns med i berättelsen. Men först gick det för Montgomery som det gjorde för Astrid Lindgren: alla förlag tackade inledningsvis nej till hennes manus ...

Någon – som visar sig heta Olivia Huynh, jag har googlat – har alltså tänkt på Anne och för dyra pengar suttit och kreerat dessa bilder som dessutom är animerade, doodles är ofta det. Jag kan till råga på allt misstänka att många är så fokuserade på det ämne de ska googla att de inte över huvud taget märker den där fiffiga illustrationen som säger ett diskret "välkommen".

Men det är bara att googla på. I morgon är en annan dag. Förmodligen är också startbilden då en annan hos Google, en vän att lita på i alla väder.

Copyright Klimakteriehäxan (fast bilderna är förstås Googles)

PS En annan språkfundering i samma härad kan du läsa här! Och om du vill kolla doodles som använts tidigare bjuder man här på ett komplett arkiv!

Inget går upp mot falukorv

Gossen har med marginal passerat 40-årsdagen och flyttat till utlandet. Men kom nyligen hem till Sverige på blixtvisit i jobbet och passade då på att göra en visit hos mamma. Det skulle bli en välkommen middag på tu man hand. I frysen fanns en delikat fiskgryta.

-Morsans fiskgryta? Det blir gott! sa sonen, som inte haft chansen att äta den på riktigt länge.
Men så skulle han väl ta en öl eller något och öppnade kylskåpsdörren. Hela människan stelnade till.
-Du, sa han, det ligger en falukorv här!
Jo, det förnekade inte moderskapet. Som insåg att fiskgrytan fick tas tillbaka till frysen, för pojken ville helst av allt ha falukorv.

-Kan man få den med stuvade makaroner? bad den hungrige.
Det fick han. Naturligtvis.
När maten var klar och upplagd på tallriken gjorde han det som folk numera gör när exklusiva rätter presenteras för dem: han tog upp mobilen och fotograferade härligheten. Det blev ett MMS.
-Min fru kommer att svimma av avundsjuka, fnissade han, innan han slängde sig över anrättningen med en glupande aptit.

Så gott som inget kan mäta sig med den svenska falukorven. Men så har den också, efter en del diskussioner, fått "särartsskydd" och fortsatt liv även sedan vi blev en del av EU. Fast Europa har nog inte upptäckt tjusningen med vår korvsort än. Synd om dem!

Min mamma brukade citera en gammal man som när det blev tal om mat och att det ibland kunde vara svårt att hitta på något till middag bara fnös.
-Hur kan det vara ett problem när det finns falukorv? sa han och ruskade klentroget på sitt tunnhåriga huvud.
Enda hotet mot denna härliga husmanskost är att korven skivas i för tunna skivor. Rejäla bitar ska det vara!

Och om ni behöver ännu ett bevis för hur mycket jag högaktar falukorven och hur gärna vi äter det i vår familj kan jag bara berätta, att när vi åkte bil med våra barn som då var små hördes vid ett tillfälle Sonen ropa, med glatt igenkännande i rösten:
-Titta vilken stor falukorv!
Vi hade just svängt in på en Statoilmack.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Dock serverade jag aldrig stuvade makaroner till den där korven, ett misstag jag senare fått äta upp ...

Lördagstema ÄNGLAR

Min inställning till änglar är kluven.
De har ju funnits med sen tidiga barnaår, i aftonbönen "Det går en ängel kring vårt hus ...", från söndagsskolan via Gabriel i religionshistorien till nutida och i mitt tycke högst dubiösa ängladyrkare som Norges prinsessa Märtha-Louise.

På vägen mot vuxenvärlden gjorde vi änglar liggande i nyfallen snö och klistrade in glittriga varianter i bokmärkesalbum. Senare änglar kan ses i smyckelådan som halsband, örhängen och ringar. Och inte sällan dyker de där bevingade varelserna upp som prydnader: i keramik, i glas, i kristall och i metall.

Tanken bakom en skyddsängel är god. Den klassiska formen på en ängel är tilltalande, fast jag vet inte så noga varför. Inte törs jag lita på någon skyddsängel hur som helst. Min kluvenhet består med andra ord.

Men jag gillar stålstrådsängeln (bilden överst) som fick följa med hem från en konsthantverkare någonstans i Mellansverige, har glömt bort vem och var. Textilängeln på bilden nedan, i vad jag kallar Kalikå-teknik (fast jag vet att det heter något annat), är också en hemslöjdsprodukt.

Dessutom kommer ytterligare en ängel att dyka upp hos mig innan kvällen är här, nämligen den i gulmetall som gör tjänst som adventsstjärna. Men den har inte flugit upp ur källaren ännu.

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERING: Här har vi den, ängeln som sedan många år tillbaka hjälper till att lysa upp mörka advent!

Det är Musikanta som bestämt lördagstemat för november. Bra jobbat! Andra bloggare som kan tänkas leverera sin egen tolkning av denna veckas lördagstema ÄNGLAR är: Karin Englund, Olgakatt, Helena, Karin på Åland, Gnuttan, Livsrummet,  Pysseliten, Tove, Ingrid, Anki, Anna Noton Music (som bestämmer vilka teman det blir i december), och Pensionären på ön.

Blev detta en shopping-fredag för dig?

Realisation var ett laddat ord en gång.

När de tre magiska bokstäverna R E A dök upp i skyltfönstren öppnade sig nya möjligheter. Det hett åtrådda men alldeles för dyra blev plötsligt överkomligt.
Det hände att vi med flit avvaktade reastarten: efter midsommar och efter nyår, det var de stora tillfällena. Men det var då det.

Sedan dess är ingenting sig likt i detaljhandelsvärlden.
Julrean bryter ut före jul, och priserna sätts ner lite då och då i olika branscher, ganska ofta till och med.  För den alerte konsumenten som gillar att få mycket för sina pengar gäller det att hålla ögonen öppna – och ibland vänta med att ta av prislappen, för det kan ju hända att priset har sjunkit om bara ett par dagar  ... då gör man ett ”omköp” och får mellanskillnaden i handen.

För ett par år sedan dök en ny reaföreteelse upp. Då började Sverige importera ”Black Friday” från USA (som om vi inte skulle ha nog med mörka dagar i november!). Men den Svarta Fredagens främsta kännemärke är röda prislappar  ....

Läs hela texten på News 55, kommentera, dela gärna!
Och som du ser på bilden: min shoppingkasse är tom!

Copyright Klimakteriehäxan

Drabbad – av SSS

Sjukdomar upphör aldrig att intressera, fascinera, skrämma också. Diagnoserna står som spön i backen. Nu har jag fått en till. Den leder inte till döden, är faktiskt inte allvarlig alls, men det är ändå intressant att få namn på det man eventuellt lider av. Och eftersom "nya" åkommor ofta får snärtiga bokstavsbeteckningar heter denna SSS.

Jag har många gånger här på bloggen skrivit om handarbete, en ädel kulturform som hamnat i skuggan av så många andra moderna tidsfördriv. Varje gång jag går in hos Myrorna eller i Stadsmissionens butik blir jag sorgsen. Där ligger travar med mödosamt hopkomna broderier, ofta vackra, som ingen vill ha trots att de i princip är gratis. Senast såg jag en stor flamskvävnad, i ram till och med. På prislappen: 25 kronor. Jag törs slå vad om att den är kvar i dag, en vecka senare.

Stickning är en handarbetsgren som är trendig emellanåt. En period stickade alla mohairtröjor, luddiga underverk, ofta oversized, ja ni minns det nog.
Min debut som stickerska ägde förstås rum under timmarna med skolslöjd. Först blev det två grytlappar – jag har dem kvar (se bilden)! Ojämna i kanterna och lite glesa, men klart och tydligt grytlappar.

Nästa uppgift: sticka ett par ullsockor. Fyra strumpstickor, onödigt tunt garn, resårskaft och så skulle det bli en häl. Det gick sakta. Skaftet blev, visade det sig, så hårt stickat att det knappast kunde kallas resår. Foten, däremot, blev hur stor som helst när jag väl fått ihop något som liknade en häl. Den andra strumpan var inte kul att ta tag i. Jag var på den tiden en ganska lugn och stillsam flicka, men minns hur jag i desperation kastade hela stickningseländet rakt in i väggen.

Visserligen blev sockorna klara, men helt oanvändbara. Senare projekt gick bättre. Men snart övergick mina handarbeten till att bli UFOs, alltså UnFinished Objects. Aldrig blev det färdigt att sy ihop ... och där har vi nu diagnosen: jag har Second Sock Syndrome.
Tror dessutom tyvärr att det är obotligt. Trist, men sant.

Som tur är kan man köpa både sockor och tröjor, färdiga att använda, till överkomliga priser. Det gör vi som har Second Sock Syndrome eller SSS.
Men nog vore det roligt att ta tag i stickorna igen ... och bli klar! Och därmed frisk!

Copyright Klimakteriehäxan

Sista blomstren och ett designfynd

Idag är den här, vintern. Tror jag i alla fall. Sju minusgrader på morgonen, strålande sol, rimfrost på de parkerade bilarna.

Tänk att jag lyckades tajma det så bra: igår, först, rensade jag på balkongen. Slog in rosen i skyddande bubbelplast, slängde trötta pelargoner som redan fått sig en frostkyss och såg lite ledsna ut. Fast några blommor fick komma in och hamna i vas, tillsammans med en kvist fjärilslavendel och några campanula-grenar. Både campanulan och lavendeln räknar jag med att återse till våren, de brukar övervintra utan särskild omvårdnad.

Det blev i alla fall en söt liten bukett på köksbordet. Men egentligen är vasen den står i mer intressant. Jag köpte den i Stockholms Stadsmissions butik härom dagen. Blicken fastnade, jag kollade prislappen och slog till. Bredvid prislappen satt upplysningen att denna vas var designad av Lisa Larson, som en del i serien Quartette, gjord av finska Arabia (vanligtvis samarbetar LL med svenska Gustavsberg).

Lisa Larson är ett av svensk designs stora namn från 1900-talet och en av de mest produktiva formgivarna. Vi är många som gillar henne, hennes adventsbarn, världens barn, tanterna med stora rumpor, katter, lejon, rävar. Det betyder också att det hon satt sitt namn på numera har samlarvärde och priserna stiger hela tiden, verkar det som.

En gång för många år sedan när min systerdotter fyllde år, kanske tio, fick hon Pippi Långstrump av mig i Lisa Larsons keramikversion. För fin för barnens rum, avgjordes det. Pippi hamnade på "skrythylla" tillsammans med andra värdefulla ting. Där stod hon i säkert tre decennier. Tills jag av en händelse såg att en likadan hade sålts för 8000 kronor på auktion.

Jag ringde systerdottern och frågade om hon hade sin Pippi kvar? Jo då, det hade hon, kvar på den gamla skrythyllan.
Berättade om den hejdlösa värdestegringen (vet förstås inte vad jag en gång betalade men definitivt inte en tusenlapp, snarare nån hundring) och sa att om hon skulle ha större glädje av pengarna än porslinsfiguren kunde det vara läge att slå till. Hon höll med.

Jaha, och vad hände sedan? Jo det ska jag berätta.
Nästa gång huset städades och dammtrasan togs fram föll Pippi Långstrump huvudstupa i golvet. Bitarna kunde samlas ihop och limmas, men tusenlapparna försvann direkt. Den skulle kanske gå att sälja ändå, men för en bråkdel av vad en hel Pippi var värd.

Nu ser jag att samma figur säljs för 12 000 kronor, och inte ens det är kanske rekord. Systerdottern har, lustigt nog, utvecklats till Lisa Larson-samlare och grämer sig oavbrutet över Pippis öde. Jakten på auktionssajter och antikmässor pågår. Allt Lisa Larson gjort blir bara dyrare och dyrare.
Utom då vaserna som heter Quartette!

Tjugo kronor, designernamnet till trots, kostade den som nu fylls av balkongens sista blommor för året.
Ett designfynd, skulle jag vilja påstå, väl värd en Astrid (ja hon har ju ersatt Selma nu). När börjar värdestegringen? OK, jag struntar i det och väljer att vara glad ändå.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett lördagstema det doftar om

God lördag önskas härmed!
Det finns ett lördagstema att fundera på: DOFT. Och jag tänker att de bästa dofterna, de finns i naturen, utan kemiska tillsatser, utan laboratorieövningar, men med sol, luft och vatten som viktiga beståndsdelar.

För all del, såväl sol som luft och vatten finns även så här års, men världen där utanför fönstret bjuder på färre dofter i november än mitt i sommaren.
Alltså blundar jag och minns citrusfrukterna på det italienska fatet, där ett ensamt litet fikon hamnat på toppen. Hortensian vill också ha lite uppmärksamhet, även om den så vitt jag minns har någon framträdande doft, så citrusen konkurrerar ut den direkt.

Ja, och så bigarråerna, de där som är mörkröda i köttet och så ljuvligt söta.
Visst kan du känna hur gott det luktar, du med?!

Copyright Klimakteriehäxan

Det är Musikanta som bestämt lördagstemat för november. Andra bloggare som kan tänkas leverera sin egen tolkning av denna veckas lördagstema DOFT är: Karin Englund, Olgakatt, Helena, Karin på Åland, Gnuttan, Livsrummet,  Pysseliten, Tove, Ingrid, Anki, Anna Noton Music (som bestämmer vilka teman det blir i december), och Pensionären på ön. Kommande lördag är temaordet ÄNGLAR.

Vad heter han när hjärtat väljer?

Pojkvän.
Vad blir det för bild som poppar upp i ditt huvud när du hör ordet?
En lätt finnig och fjunig 17-åring med stora fötter, oproportionerlig näsa och lite rädda ögon?
Eller en riktigt cool typ, med tajta jeans, dyr skinnjacka och kanske en mössa neddragen till ögonbrynen? Men åldern då? Obestämbar? OK, men inte över 30, va?

Det kallas för fördomar. Eftersom jag numera fått lära mig att en pojkvän kan vara i full färd med att arrangera sitt 70-årskalas, medan hans kvinna faktiskt är ett par år äldre.
Eller så har hon nyss fyllt 50 och efter viss tvekan bjudit med pojkvännen, 52, för att träffa släkten, som hittills levt i den fasta förvissningen att hon inte var särskilt road av manligt sällskap, i alla fall inte efter skilsmässan för ett par år sedan.

Faktum är att pojkvän, det är precis vad de här damerna i min bekantskapskrets talar om när de refererar till männen som vunnit deras hjärtan. Och jag måste medge, att jag inledningsvis kände mig lite häpen, för att så småningom tycka att det var lite gulligt. Men vad hände med "min karl", "min oäkta hälft", "mannen i mitt liv" eller rent av "fästmannen"? För att inte tala om "skatt", den variant på "älskling" som man skulle kunna låna från danskarna. Ifall man nu tvekar att slå till med självaste ä-ordet.

Fast det är klart: något alldeles adekvat ord för förälskade, ogifta, 70-åringar verkar inte finnas i svenska språket. Jag har dock inte lyckats klura ut om männen i fråga, oklart om de känner sig som "pojkar", kallar sin hjärtas dam för "flickvän".
Dags för språkförnyarna att rycka in, kan jag tycka. Kunde vi komma fram till "snippa", "särbo" och "hen" borde det väl inte vara omöjligt att hitta en bra etikett för lätt åldrade "pojkvänner". Och deras "flickvänner", självklart ...

Även om huvudsaken naturligtvis är att kontrahenterna är glada och lyckliga, vad de än må kallas, vilket ord än hjärtat väljer. Vem vet, en vacker dag blir de kanske "man" och "hustru" eller "make" och "maka"! Alla gillar ju historier med lyckliga slut!

Copyright Klimakteriehäxan

Dörren till Astrid Lindgrens hem står öppen!

Stockholm har blivit ett museum rikare.
Astrid Lindgrens hem på Dalagatan 46, precis vid Vasaparken där pojken som blev Mio satt på en bänk, har öppnats för allmänheten efter år av tvekan.

Författarinnan bodde i den här fyrarummaren i över 60 år fram till sin död 2002. Och jag fick förmånen att, för en tv-inspelning, besöka den där lägenheten senare samma år.
Jag klev in genom dörren och kände mig högtidlig: här hade några av barnlitteraturens sanna mästerverk skapats. Nyfiket såg jag mig omkring.

Skrivmaskinen stod kvar på sin plats, bokhyllorna var välfyllda, köket såg ut som om någon strax skulle laga en enklare middag att avnjuta vid det ovala matbordet, vitt som de tillhörande stolarna.
Under möbeln en trasmatta. I hallen fortfarande några ytterkläder.

I ett av fönstren ut mot parkens gröna träd fanns en liten gipsskulptur av Astrids huvud. Personlig konst på väggarna. Lisa Larsons Pippi Långstrump i keramik på en hylla.
-Jag kan nog inte urskilja något här som var speciellt älskat. Hon tyckte om många av sina saker. Hon hade en kärleksrelation till sitt hem och det som hon hade skaffat dit. Hon trivdes med att vara här, berättar dottern Karin Nyman i Expressen.

Sedan Astrids bortgång har ett antal konstverk föreställande henne rests på olika ställen: i Vimmerby, i Solna, i Tegnerlunden och på Djurgården i Stockholm, för att nämna några. Nu blir alltså också hemmet ett minnesmärke.

Den 14 november skulle hon ha fyllt 108 år. På den dagen blev hennes hem möjligt att besöka. Kanske fylls dagens besökare (endast i grupp, med guide) av samma vördnad som jag kände när jag klev över tröskeln för tretton år sedan. Astrid Lindgren, en kulturpersonlighet som vi aldrig glömmer!

Copyright Klimakteriehäxan

Läsa mer? Kanske vill du också ta del av brevet jag skrev till Astrid Lindgren på hennes 100-årsdag! Och så letar jag efter mina fotografier ... hoppas kunna komplettera snart!

Till dig som vill gå hem till Astrid: du måste ha fyllt 15 år. Visningar med två guider per grupp. Max tolv personer I varje grupp. Verkar fullbokat långt fram. Men den som väntar på något gott ...

Tisdagstema VÅT eller BLÖT

"Solverkan på grunt vatten" av Gustaf Fjaestad 1906.

Det fanns en gång en mycket berömd målare som hette Gustaf Fjaestad, avliden 1948. Han hade studerat måleri för både Carl Larsson och Bruno Liljefors, och han grundade den så kallade Rackstadgruppen som höll till strax utanför Arvika i västra Värmland, där den lilla och enligt ryktet kalla insjön Racken bjöd på både inspiration och namnet.

Han brukar kallas för "rimfrostens mästare" på grund av alla sina vinterbilder. Men han var också obegripligt skicklig när det kom till att måla vatten. Han får det att se så blött ut på duken! Jag tittar ner mot sjöbottnen vid badberget i Barndomslandet och kan inte låta bli att tänka på den klassiska tavlan med en liten flicka som nog är på väg att doppa sig i ett annat vatten, lika klart men med lite mera vindkrusningar på ytan.

Just bad blir vi kanske inte så inspirerade till den här tiden, men en och annan konstupplevelse kan ju sitta fint. Alltså bjuder jag på naturmåleri som det visar sig i sjön Värmeln! Och som tur är kan man njuta precis lika mycket av affischer och "oäkta" konstverk också på sina väggar, man måste inte investera i en Fjaestad ... hans kvaliteter har för all del också tidvis ifrågasatts. Fast hans målningar betingar höga priser i dag.

Men så länge isen håller sig borta och solen framme bildar de våta stenarna i sjön mönster som, alldeles gratis, tilltalar ögat. Så passande när tisdagstemat denna gång är VÅT eller BLÖT! Fler illustrationer till temat hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Ljuspunkt i mörkret

Om världen visar sig från den mest svårbegripliga och minst gripbara sidan får man leta efter andra, små, glädjeämnen för att inte deppa ihop totalt.

Därför meddelas härmed att min nya taklampa "Krusning" från Ikea gör mig jätteglad varje gång min blick fastnar på den. Såg den på varuhuset och visste genast att den var gjord för mig ... och genom sin konstruktion med sju lager papper som man knölar till som man vill kan det omöjligt finnas två som är identiskt lika, inte minst det ger charmpoäng tycker jag!

Prislappen är dessutom inte ett dugg avskräckande: 69 kronor (bara skärmen, upphängning tillkommer om du inte redan har en). Tänk så kul man kan ha för den summan, bara genom att investera i en galet skojig lampskärm. Designern, en isländska, heter Sigga Heimis. Heder åt henne som gett mig denna ljuspunkt i novembermörkret, både bokstavligt och i överförd bemärkelse.

Copyright Klimakteriehäxan
PS Och som vanligt när jag hyllar en (Ikea-)produkt vill jag påpeka: visst det kan verka som reklam. Men eftersom Klimakteriehäxan är reklamfri handlar det om gratisreklam eller helt enkelt ren och skär uppskattning. Bara så ni vet.

Ett köttberg som vägrar checka ut ...

Född på 40-talet. Barn på 50-talet. Tonåring på 60-talet. Ung på 70-talet. Full fart på 80-talet, barn, familj. 
Och så plötsligt, utan att man egentligen förstod hur det gick till, pensionär på 2010-talet. Vad var det som hände?

Vi hade inte kylskåp förrän på 50-talet (det fanns skafferi). Då fick vi ett, ett stort, och jag stavade mig fram till namnet: friggidajre (Frigidaire). En dag bjöd mamma på nymodigheten glass. Den gjordes som tärningar i kylskåpets frysfack, på grädde, äggula, socker och färska bär. En lekkamrat undrade om han kunde få den lite uppvärmd eftersom den var så kall i munnen ... nyheten gick alltså inte hem direkt hos alla ...

Vitlök existerade inte. När ketchupen dök upp på middagsbordet var den en sensation. Varuhuset i den lilla staden hette EPA. Fick så småningom konkurrens av Domus och senare Åhléns. ”Mjölkbar” var en sorts lunchställe /.../

Foto SVT

Vad var det då vi åstadkom? Och vad har vi ställt till med? Det är grundfrågorna i den tv-serie i sex avsnitt som har premiär idag, kl 20 i SVT2. Finns förstås också på SVT Play.

"Köttberget checkar ut" bygger på en idé av Claes Elfsberg och han leder också programmen. Tolv framstående 40-talister medverkar och jag, själv född på 40-talet, har haft nöjet att arbeta med serien. Och jag är typisk för generationen, precis som programmets gäster: vi må tillhöra ett köttberg, men vi checkar inte ut. Inte riktigt än!

Läs hela texten på News55, sajten för dig som vill ha nyheter och "erfarna tankar" men inget trams!
Kommentera, dela, länka gärna!

Copyright Klimakteriehäxan

Lördagstema GLAS

Läs en längre version av min text om de dramatiska händelserna i Paris på News55, sajten för dig som vill ha både nyheter och "erfarna tankar".
 
Världen vaknar till en trist lördag.
Jag hade inte somnat innan nyheterna från Paris började droppa in, för att snart bilda en strid flod. Nu är mer än 120 personer döda, många skadade, den materiella förstörelsen omfattande.
Men kanske värst av allt: tryggheten är, än en gång, krossad. Visst, vi vet att den inte går att lita på. Fast vi så gärna vill. 

Knappt ett år har gått sedan fransmännen utsattes för det hemska attentatet mot Charlie Hebdo, satirtidningen som retat så många. Säkerheten har skärpts sedan dess, med militärer på gatorna bland annat, men staden vid Seine hade börjat återgå till "normalitet", vad nu det är.

Själv har jag inte besökt Paris på ganska länge, men verkligen längtat dit. Nu råder undantagstillstånd i hela landet och gränserna är tills vidare stängda. Det är så obegripligt sorgligt alltihop. Och det stavas t-e-r-r-o-r, det där som ingen riktigt verkar veta vad man ska göra för att hejda.

Min krossade glasruta är inte fransk, men se den som en symbol för den sorgliga natten som avslutade en fredag den trettonde då så mycket framtidstro krossades än en gång. Nej, jag är inte skrockfull. Det behöver ingen längre vara. Olyckorna kommer ändå.

Copyright Klimakteriehäxan

Det är Musikanta som bestämt lördagstemat för november. Andra bloggare som kan tänkas leverera sin egen tolkning av denna veckas lördagstema GLAS är: Anki, Anna, Birgitta, Gnuttan, Helena, Livsrummet, Olgakatt , Pettas , Pysseliten, Tove, Ulla, Karin i Stholm. Kommande lördagar är temaorden DOFTER och ÄNGLAR.

Får jag lov? Det är ju fredag!

Det är fredag, om det har råkat undgå någon.
En gång i världen betydde det nästan säkert att dagen skulle gå över i en kväll med dans. Är man uppväxt i dansbandslandet så är man!

Vi dansade i folkparken, på skoldans, i diverse Folkets Hus, på restaurang med levande musik, ibland till tonerna från en grammofon. Vi buggade, vi kindade, vi trampade varandra på tårna, vi svettades, vi fick ont i fötterna, vi kunde byta till vals och ibland blev det både schottis och polka. Roligt var det och på köpet blev vi riktigt vältränade, för tre-fyra timmar på ett dansgolv bjöd rejäl motion även om inte alla låtar var snabba.

Inte riktigt i russinåldern men ändå ...

Naturligtvis bestod en väsentlig del av nöjet att studera andra på banan, sådana man ville bli uppbjuden av, folk som var extra duktiga, kanske någon som kunde bli intressant också bredvid dansgolvet. Där fanns chansen när det blev "damernas": skulle man våga? Visst, avundsjuka uppstod, muttrandet i garderoben efter sista dansen kunde höras av onödigt många. Vi vandrade hemåt på ömmande fotsulor och tvärsomnade, bara för att göra om alltihop nästa helg. Och nästa, och nästa ...

Dansandet har förpassats till historien i mitt liv. Det tog tvärslut när jag, alldeles nykter, trillade omkull i en stillsam, väldigt medelålders, bugg. Kanske var det inte många som lade märke till det, men själv tyckte jag det var pinsamt bortom alla gränser. Och inte begrep jag riktigt varför jag föll heller, men det kändes som om ena benet plötsligt tog slut vid knät. Det gjorde det förvisso inte. men känslan var sådan.

Sedan dess har jag vänligt men bestämt avböjt enstaka (ja, de har ju blivit glesare med åren) inviter till dans. Med sorg i hjärtat, eftersom det både är roligt och nyttigt att röra på sig till musik. Då är frågan: skulle jag våga pröva lyckan igen, exempelvis på "russindisco"? Dans anordnad speciellt för en äldre publik, ofta (men inte alltid) på dagtid. "Mogen ungdom" står det ibland i annonsen, jo man tackar!

Nu ska de dansande pensionärerna synas i sömmarna av sociologer vid Karlstads universitet. Clary Krekula, en professor som specialiserat sig på de äldres situation i samhället, leder projektet. Och forskarna ska inte bara titta på de fysiska hälsoaspekterna, som otvivelaktigt är bra, utan också fundera över vad en svängom kan tänkas bidra med för själens välmående.
Tror att de kommer att upptäcka att det faktiskt betyder en hel del.

Tänk om man skulle våga sig upp på golvet igen? Satsa på att foten funkar? Nästa gång någon dristar sig till att säga "Får jag lov?".
Fast det är det väl ingen som säger längre, ens på russindisco.

Copyright Klimakteriehäxan

Valuta för (teater)pengarna

I går kväll sågs vi igen, Kristina från Duvemåla och jag. Det var faktiskt vårt fjärde möte IRL, femte och mer än det om man räknar med henne i Vilhelm Mobergs bok-version. Lägg därtill Liv Ullmans tolkning på film!

Vad är det med den där historien som griper sånt tag i en? Allt! Jag var inte gammal när jag läste Utvandrarna första gången. Slukade den. Led när Karl Oskar var tvungen att slakta hästen för att kroppen skulle värma barnen. Grät när Anna åt ihjäl sig på gröten. Skakade av ilska när Robert fick sitt hårda slag. Tyckte så synd om Arvid. Och när Roberts "skatt" visade sig vara värdelösa Wild Cat Money var hela kudden blöt.
Så fortsatte det, lika engagerande, ända tills Kristina bet i astrakanäpplet, det sista hon gjorde i livet.

Robert Noack är en bättre Karl Oskar
 än Dan Ekborg i mitt tycke.

Att Björn Ulveaus har förvaltat det Mobergska arvet väl, det vet vi ända sedan urpremiären i Malmö 1995. Att Benny Anderssons musikaliska geni gett historien melodier som går rakt in i hjärtat, det har stått lika klart lika länge.

Två gånger såg jag den då, på det sena 90-talet. Första gången gick hela familjen. Jag köpte cd-boxen. Skulle lyssna en dag men hittade inte skivorna. Tills det visade sig att de fanns på Dotterns rum. Hon kunde alla låtarna! Och på min fråga om vilken som var bäst svarade den då 10-åriga unga damen utan minsta tvekan: "Du måste finnas!"
Så både historien och föreställningen fungerar för alla åldrar (det finns jätteduktiga barn på scenen också!)

Jag såg om den en gång till, upptäckte nya saker, njöt lika mycket – och grät en skvätt här och där.
För ett par år sedan gjorde vi en utflykt till Finland, bodde en natt på hotell och såg den version som sattes upp där, med nya sångare.

Nu är föreställningen tillbaka på Cirkus i Stockholm. En stor del av ensemblen har följt med från tiden på Svenska teatern i Helsingfors, efter ett gästspel på Göteborgsoperan.
Det visar sig att jag glömt en del sedan sist. Vilket inte gör saken sämre. "Kristina från Duvemåla" har kallats den största svenska musikalsuccén någonsin och det måste vara sant. Lättslagen blir den inte.

När Robert (Oskar Nilsson) sjunger "Guldet blir till sand" ryser jag och glömmer bort Peter Jöback. Likadant reagerar min kropp när Maria Ylipää tar sig an Kristinas paradnummer "Du måste finnas". Saknar inte Helen Sjöholm. Rader av pärlor finns där, ligger kvar i minnet.

Ofta när man talar om teater påpekas det hur dyrt det är. Biljettpriserna har skenat i höjden. För parkettplatsen betalade jag 695 kronor. Vill man hänga av sitt ytterplagg kostar den 30 kronor till, vill man ha program blir man av med ytterligare en hacka. Transport fram och tillbaka tillkommer. Så klart det blir en dyr kväll!

Men när jag reser mig upp i sista applådåskan tänker jag efter.
Hur dyrt är detta egentligen?
På scenen har över trettio personer arbetat. Orkesterdiket är fullt av alldeles äkta, levande musiker. Scenografierna (geniala) växlar. Dräkterna likaså. Och föreställningen pågår i mer än tre och en halv timme!

Kan inte låta bli att jämföra med mitt senaste teaterbesök. Vi gick till Rival och såg "En man som heter Ove", en hyllad enmansshow med Johan Rheborg.
Rheborg står på scenen i bortemot nittio minuter. Han är verkligen den ende medverkande. Scenografin är så gott som obefintlig och den förändras aldrig under föreställningens gång. Den som tagit med sig en tusenlapp till Dressman hade kunnat köpa Oves scenkläder och ändå fått pengar över.

Jo då, jag gillade absolut Ove. Fast värd sitt pris, 525 kronor? Tja, det kan diskuteras. Tänker en sån som Rheborg själv någonsin i de banorna? Det finns naturligtvis inget per-minuten-pris-per-medverkande-och-reella-kostnader-per-föreställning som är rättvist. Men ändå, som tankeexperiment bara?!

Jag känner i alla fall att den som vill ha mest och bäst valuta för pengarna som teaterbiljetten kostar, den bör verkligen gå och se Kristina.
Och kanske också, i dessa tider av flyktingströmmar och elände, läsa om Utvandrar-serien ... här finns paralleller till nutiden.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema FESTLIGT

Det är nu den drar igång, festsäsongen framför alla andra. Den tid när levande ljus och fådda blommor ska skingra mörkret, i väntan på en ljusare framtid.
Så när tisdagstemat är FESTLIGT tar jag ett grepp över alltihop ...

Vi börjar med ett litet glöggkalas! Då får den av min mamma handbroderade julduken komma fram. Årets glögg lär smaka Earl Grey-te och citron, för övrigt.

Sedan drar det ihop sig till Nobelfest, något som inte alls verkar vara förbehållet den utvalda skara som får komma till Blå Hallen i Stockholms stadshus. Många lär ha eget Nobel-kalas hemma, möjligen med färre servitörer men säkert med lika god mat och stämning ... Fast det är klart: chansen att, när taffeln är bruten, gå fram och titta där kungligheterna satt (har någon spillt?) den får man bara på finkalaset.

 Lucia kommer tätt därpå. Visst, det var skojigare förr, när vi hade våra egna privata lussetåg med världens finaste ljusdrottningar, tomtar och stjärngossar. Men dagen bjuder ändå på de klassiska sångerna, de man gärna hör så här års.

Jul "på riktigt" blir det sedan så snabbt att man inte riktigt fattar hur det gick till. In med granen, fram med glittret, häng upp kulorna! Och paket under grenarna. Förstås.

 Och så final, nyårsafton. Hummern tronar mitt på bordet. Dags för summering, dags för planer och förhoppningar. Festligt, alltihop!

 Copyright Klimakteriehäxan

Den lilla svarta

Jo, det har blivit några genom åren. I modets värld är den lilla svarta evigt grön, om ni förstår vad jag menar. Och de funkar, de där plaggen som vi inbillar oss att vi ser lite mindre ut i, men mer intressanta och dramatiska, förstås.

Men min första viktiga och riktiga lilla svarta låg på Lilla Essingen. Ungefär 45 kvadratmeter stor, en pytteliten balkong med ännu mindre utsikt mot Riddarfjärden (ingen när träden var fulla av löv). Det var där jag till sist fick någonstans att bo, som nyanländ i huvudstaden från vischan.

Fast jag började förstås i andra hand, i en etta på källarplanet i en kåk på Gärdeshöjden. Gasspis, slitet, lösa hundar slank in genom dörren som ledde ut på en gräsplätt, på vintern hände det att jag såg spår i snön, spår av stora skor som gått fram till mitt fönster och trampat runt, men som turligt nog inte gjort något mer.
Uthyrningen ledde till att både jag och kontraktsinnehavaren åkte ut, för värden hade inte gett sitt tillstånd.

Min nästa hållplats på vägen mot eget boende låg några våningar upp, men saknade något så väsentligt som ett kylskåp. Jag hängde mjölken och osten i en plastkasse utanför fönstret. Där nere bullrade trafiken. Trivdes inte. Men hade inget annat val.

Läget var inte hållbart. Bostadskön lång. Tak över huvudet vill människan ha. Så även jag. Som fick kontakt med den tidens mesta lägenhetsförmedlare, utanför de "riktiga" vägarna. Han är visserligen död sedan länge och brotten preskriberade, men det blir inget namn. Vi kan kalla honom Q.

Tillsammans med Q for jag runt och tittade på lyor. Det fanns alternativ. Vad som krävdes var ett "skenbyte". Q såg till att mitt namn hamnade på ett kontrakt för en bostad som sedan byttes mot den jag skulle flytta in i. På papperet bodde jag alltså på Järnvägsgatan i Sundbyberg, en adress där jag aldrig satt min fot.

Men jag fick mitt kontrakt på Lilla Essingen och var själaglad. Pengarna transaktionen kostade och som Q skulle ha fick jag förstås låna, största delen av pappa.
Jag packade mina väskor och kassar i mitt kylskåpsfria andrahandskrypin och gick hem till mig själv för första gången.

Bara några veckor efter inflyttningsfesten, som var ljudlig, rolig och rökig, ringde det på dörren. En dittills osedd granne. Han undrade, i all enkelhet, hur jag burit mig åt för att få bo i huset. Eftersom han hade någon kompis som ... eller hur det nu var, jag hade redan slutat lyssna, kände en iskall hand krama mitt hjärta.

Jag hade gjort något olagligt, inget tvivel om den saken, även om "alla" gjorde så. Jag skulle bli utan bostad, förlora de där pengarna affären kostat dessutom. Och ytterligare straff?
Ringde Q, desperat. Han lugnade mig: det är vattentätt, jag lovar, ingen kan göra något! Det går inte att bevisa att det var ett fejkat byte!

Q hade nog rätt. Inget hände, jag bodde kvar (och stortrivdes) i många år. Men i ännu fler år har jag lidit med dem som, liksom jag, varit tvungna att punga ut med svarta pengar, ibland stora summor, för att få komma in i den priviligierade kretsen, den som har någonstans att bo, som får en nyckel att låsa upp den egna dörren med.

Kanske är det färre som investerar i "den lilla svarta" på marknaden i dag, när antalet bostadsrätter ökat – men därmed också summorna som måste satsas. "Nu krävs allt rikare föräldrar för att ungdomar ska få bostad" påpekade någon nyligen.
Ja, eller så blir de där barnen nya "biffgapare" ... en grupp "vuxna nyckelbarn" som kan komma att växa dramatiskt. Bättre än den lilla svarta? Ja, eftersom det inte är olagligt på minsta vis. Nej, eftersom det inte leder framåt.

Copyright Klimakteriehäxan

Grattis på Fars Dag!

Första söndagen i november, en dag med "äkta novemberväder": grått, lite blåsigt, inbjuder inte till promenader. Men kanske till tårtkalas eller nåt? Med anledning av att det är alla pappors dag bjuder jag på en repris från 2010. Och klickar du på etiketten "farsdag" här nedan kan du läsa mer, om min egen pappa och annat på temat!

Det är Fars Dag.

Grattis alla pappor! Ni är verkligen värda alla gratulationer som går att uppbringa. Men med det menar jag inte presenter.

De finaste presenter som går att få, de har ni nämligen redan tagit emot. Jag tänker förstås på barnen som vi, deras mödrar, bar i nio långa månader, för att till sist leverera som skrynkliga, blöta och blodiga små knyten – en garanterat oslagbar gåva, om än inslagen i bomull och blöjor i stället för glansigt papper och krullade snören.
Och det var ju just då som Fars Dag inträffade, på riktigt.

Därmed har jag presenterat ett suveränt skäl att inte ösa paket över Far denna novembersöndag.
Återstår att se om någon kan replikera med ett lika vattentätt alibi för att strunta i Mors Dag? Ni har ett halvår på er att fundera, den inträffar sista söndagen i maj …

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om nyttan av listor

"Det händer till och med att jag lägger till saker i efterhand, sådant som redan har fixats. Allt för att få njuta av strecket som bekräftar att uppgiften är slutförd. Själva strykandet är som manna för min nördiga listsjäl."

-Lotta Ringdahl skriver krönika i SvD-bilagan Magasinet och gör en träda-fram-are som heter duga under rubriken "Att stryka saker står högst på min lista". Jag gör likadant, men har verkligen inte velat berätta det för någon ... för visst är det lite skämmigt? Men om man funkar bättre med hjälp av listor, så gör man. Lotta och jag tillhör det gänget, uppenbarligen.

Jag blir aldrig en Bond-brud ...

Den fick högsta betyg i båda morgontidningarna i huvudstaden. "En fullträff!" citeras i annonsen. "Djävulskt bra" skriver Aftonbladet. "Smart och sexig" heter det i en annan reklamtext.
OK. Jag beslutar att ge James Bond en chans, så här en vecka efter premiären.

Filmen är den 24:e om Ian Flemings brittiske mästerspion. Några av dem har jag sett, men tröttnade rätt fort ändå. Fast jag har ju inte kunnat undgå intresset i min omgivning, i ärlighetens namn mest bland herrar 50+. Att publiken finns, det är tydligt. Nästan 190 000 svenskar köpte biljett och såg "Spectre" under premiärhelgen.

Nu var det alltså min tur. Men hade jag vetat hur lång rulle det handlar om (2,5 timme) hade jag kanske inte satt mig i biofåtöljen i går kväll ... det gjorde jag hur som helst. Och blir inledningsvis lite charmad: hamnar mitt i Mexico City, på El Zocalo, där firandet av Dia de los Muertos (De dödas dag) pågår för fullt, med fantasifulla dräkter och masker.

Jaha och sen då? Jo tack, man åker helikopter hur länge som helst, i eviga kringelikrokar över det böljande folkhavet, men utan att störta. Förstås. Stora massiva hus sprängs i småbitar, det känns som att 9/11 går i repris. James Bond räddar sig hängande i fingertopparna, hoppar mellan hustak, springer hur fort och hur långt som helst, skjuter lite prick. En hacker-stjärna står för uppbackning. Det är ju en stor internationell sammansvärjning som ska hejdas!

Naturligtvis blir det biljakt också. Och mer helikopterflygning, ofta upp och ner. Tortyrscener, av ett slag som får mig att blunda. Blodet flyter, saker exploderar, det brinner. Mitt i alltihop hinner Daniel Craig – ja han som spelar Bond alltså – kyssa en kvinna lite lagom eldigt (det var absolut eldigare på Sean Connerys tid). Men sexigt, som reklamen utlovade? Ett antytt samlag, är det alltså vad som krävs för den etiketten? Nä, inte ens där ger filmen vad man lovat. Efter två timmar har jag svårt att sitta stilla, måste gäspa – samtidigt som "dramatiken" på vita duken är på topp ...

Jag kan bara konstatera, att jag aldrig blir någon Bond-brud. Ja, inte ens som en i publiken alltså. De andra svenska Bond-brudarna (framför allt Britt Ekland, Maud Adams, Izabella Scorupco) kan jag möjligen avundas en smula, men då med tanke på inkomsterna. Och så var de ju otroligt snygga också!

Kostnaden för biobiljetten sätter jag upp på kontot för allmänbildning. För nu har jag i alla fall sett den, filmen "som alla talar om", som "måste ses" och förvisso ligger etta på biotoppen.

Copyright Klimakteriehäxan

Lördagstema: I min omgivning

Jag behöver inte gå långt förrän det där konstverket fyller mitt synfält. Det ser inte lika ut varje gång, det blir variationer beroende på dagsljuset, årstiden, vädret. Men det är en bild jag gillar skarpt: skuggan av ett träd som pryder fasaden på Eriksdalsbadet på Södermalm i Stockholm.
Faktum är att i vart och ett av de små fönstren som ser ut som hål i en stor ost ser man mer av träd, om man tittar lite noga.

Strax bredvid ligger ett av huvudstadens utegym, populära nytillskott i parker och grönområden som kan bjuda på underhållning även för den som bara råkar passera. Ni vet hur det är på gym. Några vill briljera och verkligen visa upp sina färdigheter, andra försöker men har måttlig framgång ... Beundransvärda är de förstås, allihop, medan man passerar på väg mot Väggen Med Trädet.

Att ta en promenad i omgivningarna är något jag försöker göra hyggligt ofta. Och ni vet hur det är: mycket missar man, hemmablindheten gör även stora förändringar osynliga.
Men trädskuggan på den där väggen, den ser jag varje gång!

Copyright Klimakteriehäxan

Andra bloggare som kan tänkas leverera sin egen tolkning av denna veckas lördagstema "I min omgivning", påbjudet av Musikanta:  Anki, Anna, Birgitta, Gnuttan, Helena, Livsrummet, Olgakatt , Pettas , Pysseliten, Tove, Ulla, Karin i Stholm.

CITAT om pressfrihet och plikt

"Det räcker inte att ha en fri press. Det räcker inte att man får skriva vad man vill. Journalister måste också ha en pliktkänsla. Att hjälpa människor att förstå sådant som de behöver läsa om, och inte bara ge dem vad de vill läsa om."

-Edward Snowden, nutidens mest berömde "visselblåsare", i exklusiv intervju för Dagens Nyheters lördagsbilaga. Han berättar om sitt liv i exil i Ryssland, och naturligtvis hur och varför han hamnade där. Det är en av nutidens bättre historier, berättad i många medier och versioner (tv-dokumentärerna har varit kanonbra!) och den här läser man också med behållning, även om den inte direkt ger några nyheter.

Vad kostar ditt rena samvete?

Allt kan inte köpas för pengar, brukar det heta. Medan den som hyser en annan åsikt hävdar att allt har sitt pris, det gäller bara att förhandla sig fram till det.

I dag försöker vi köpa rent samvete. Priset varierar. Och köpställena är många. Ger vi pengar i den utsträckta pappmuggen utanför mataffären? Är vi världsföräldrar? Månadsgivare till Läkare utan gränser? Medlemmar i Röda Korset? Volontärarbetande på ett äldreboende? Skjutsar vi flyktingar? Köper Situation Stockholm? Eller ser vi på i tysthet, lyckas vi döva samvetet ändå?

Denna höst har som aldrig förr både behoven av hjälp och möjligheterna att hjälpa travat upp sig.
Läs hela texten på News55 - här!

Copyright Klimakteriehäxan

Ishockey var roligare förr ...

Elitserien i hockey, den som numera heter SHL (Svenska HockeyLigan), är i full sving.

Jasså, låter det som en nyhet i dina öron?

Det tror jag inte är ett skvatt ovanligt.

Annat var det förr i världen. Vi kunde namnen och kände igen alla i Tre Kronor, inklusive gänget på ledar- och avbytarbänken. Vi sa ”hoooonom” och alla visste att vi menade Rolle Stoltz. Vi hyllade Golonka och hans tjeckoslovakiska lagkamrater inte bara för skicklighet med pucken, utan för att de slog invasionsmakten/ärkefienden Sovjetunionen i "hockeykriget på Hovet" 1969.

Men de stora ryssarna kunde vi också, och USA:s bästa kedjor var värda all beundran.

På hemmaplan stod vi och frös halvt ihjäl vid rinkar utan tak. Alla matcher som sändes i tv såg vi, kommenterade i soffan, ifrågasatte domslut, skrek ”slashing!” långt innan det var avblåst.

Hockey var stort, hockey var roligt, hockey var rent av lite viktigt. Det var oftast trångt på läktarna, allsvenskan (som det hette fram till 1976) följdes noggrant i alla medier, fansen jublade och grät, lika högljutt, beroende på hur matcherna slutade. Ishockey var något av en nationalsport, som engagerade massorna.

Idag är det annorlunda. Visst, det finns fortfarande en publik, fanklubbar, medietäckning. Men folkets kärlek är uttunnad. Varför blev det så?

Förklaringarna är naturligtvis flera, en att Tre Kronor, finaste gänget, inte längre tog de där guldmedaljerna vi ville ha. 2013 var undantaget, och då firades VM-guldet ordentligt. För att snabbt falla i glömska. Fast jag tror att det finns en annan sak som gör att entusiasternas skara krympt, också att fler kvinnor numera vänder ryggen till isen när det drar ihop sig till nedsläpp.

Det handlar om våldet. Tacklat har hockeyspelare alltid gjort, handgemäng har vi sett genom åren. Men det har bara blivit grövre och grövre, det där hockeyvåldet, lett till allvarliga personskador och i något fall till döden (dock inte i Sverige, tack och lov).

Nu trycker spelarna upp varandra mot sargen så det dånar, man tror att de ska fortsätta upp på läktaren av bara farten. Huvudtacklingarna är stenhårda, skoningslösa, sett från åskådarplats påminner det om mordförsök i en dålig tv-deckare. Hjärnskakningarna har blivit många fler. Och då vet vi ändå att här handlar det om killar som är inkapslade i olika skydd. Medan publiken helt oskyddad tvingas se på brutaliteten.

Minns en match, det kan ha varit 1966, i Arvika. I det ena laget spelade Lars-Åke, vi hoppar över efternamnet. Han var känd för sitt heta humör rent generellt. Men nu gjorde han något vi aldrig tidigare sett: förlorar en tekning och blir så förbannad att han åker ikapp sin mer framgångsrike motståndare, lyckas slita av honom hjälmen, klipper till honom i skallen med klubban, trycker ner hjälmen på hans huvud igen och åker därifrån. Vi som såg på trodde inte våra ögon. Så rått! Rena överfallet!

Jämför med det som utspelar sig i dag och incidenten från 60-talet framstår ungefär lika allvarlig som ett dagisbus (ok, nu tog jag i …).

Blev Lars-Åke utvisad? Självklart. Slutade han snart med hockey? Självklart. Sportsmanship hör hemma även i de lägsta divisionerna.

Men i SHL verkar det vara bortglömt. Och jag tror att det är en stor anledning till att vi som förr älskade hockey numera tittar på helt andra idrotter.

Det finns en disciplinnämnd som ska värna om ishockeyns kärna, den sportsliga. Nämnden delar ut bestraffningar: avstängningar, böter. Säsongens värsting (hittills) får kliva av isen i tio matcher, även om tre omvandlats till böter. Disciplinnämnden har mycket att jobba med, innan de återkommande hjärnskadorna blir lika typiska i rinken som i MMS-ringen.

Vi har mer än nog av ”riktigt” våld omkring oss, utan hockey. Folk slåss, har ihjäl varandra, krigar rent av, och då inte om en fjuttig puck.

Vilket inte hindrar att jag hoppas att Färjestad, utan allvarliga skador, vinner toppserien … Fast ishockey var definitivt roligare förr.

Copyright Klimakteriehäxan
Illustrationerna är fotograferade sidor från svt.se/sport.