När räddningen är nära

Jag brukar inte skriva särskilt mycket eller ofta om mitt arbete. Men den här veckan publicerades en text som jag knattrat ihop i interntidningen,  och kanske kan den intressera någon mer - jag tror att många kan känna igen sig i liknande, om än inte likadana situationer. Jag säger bara DATASUPPORT ... Ett och annat fackuttryck har smugit sig in, ni får ha överseende med dem!

Ni vet precis hur det är nu för tiden: man ska ha en kod till allting. Till porten, till datorn, till mailen, till banken, till mobilen, till kontokortet … uppräkningen kan bli hur lång som helst. Det blir ofta intill förblandning likartade bokstavs- och sifferkombinationer.

Men så dyker den upp, den där magiska sifferserien som du är så beroende av att du alls inte glömmer den, inte rör ihop den med någon annan.

I mitt fall har den fem siffror: 47609. Ett telefonnummer, internt på jobbet. Det går till nyhetsredaktionens redigeringssupport, en stafett där experter avlöser varandra för att lösa problem som är på vippen att försätta mig och många med mig i upplösningstillstånd.

Det är ju nämligen så att nu för tiden räcker det inte att kunna mycket eller ganska mycket. Idag bör en duglig medarbetare kunna allt. Alltså även (video)redigering.

Till den ändan har vi gått på kurs. Om det funkade? Ja, fläckvis och stundtals. Medan insikterna var färska. Sedan gick någon vecka innan det var dags igen. Då var den där kunskapen puts väck. Eller så hade rutinerna ändrats, det händer ideligen. Frågetecknen står som spön i backen.

Det finns plötsligt inget ljud. Vart tog det vägen? Man ringer 47609.

Varför går inte filen över? Man ringer 47609.

Hur hamnade ljud och bild i otakt? Man ringer 47609.

På skärmen står det saker som ”Access denied” och ”Violation”. Det är sådana tillrop som kan framkalla våldstendenser hos den fridsammaste människa. Man ringer 47609.

Felsökningen är snabb och effektiv. Nej, du hör inget ljud om du inte pluggat i lurarna i därför avsett hål i datorn. Och det där med ”violation” behöver du inte ta personligt, klicka bara där och där så är det klart! En felskriven nolla i stället för ett O sätter processen ur spel, gör om och skriv rätt!

Bokstäverna på skärmen är mestadels så små att man skulle behöva stjärnkikare för att tyda dem. Medan gamnacken värker och axlarna stelnar klickar vi amatörredigerare mödosamt vidare, men snart är det dags igen för 47609.

Man behöver inte ha jobbat lika länge som jag för att längta tillbaka. Reporter och fotograf kom tillbaka från det så kallade fältet. Materialet las i händerna på en redigerare. Två nya ögon såg bilderna, ett par fräscha öron hörde intervjuerna och det blev för det mesta ett fruktsamt teamwork med ett bra och snyggt inslag i slutänden – redigeraren visste ju hur man gjorde också med det tekniska.

Nu är detta historia. Och naturligtvis blir många medarbetare med tiden också duktiga redigerare, till och med roade av de nya arbetsuppgifterna. Och visst finns triumfens ögonblick där: kolla! Jag har gjort rätt!   Fast hur var det nu – har jag middat ljudet? Kom jag ihåg att checka in? Glosorna, de som inte existerade för ett halvår sedan, surrar.

Någon gång borde det hända, det mest naturliga – nämligen att supportpersonen tappar tålamodet och ryter:

MEN HUR SVÅRT KAN DET VARA? ÄR DU DUM I HUVUDET ELLER?

Icke. Det sker aldrig.

Dessa redaktionella riddare höjer inte rösten, avslöjar ingen irritation. Toleransen svävar som en gloria runt deras huvuden. Bara att beundra och tacksamt ta emot.

Snart sitter vi där igen, vi ofullkomliga redigerare, med nya konstigheter som dyker upp på skärmen.

Bara att ringa 47609, räddningen är nära.

Jaså, tutar det upptaget?

Det var väl jag som hann före.

Copyright Klimakteriehäxan

OPTIMISTISKT i Veckans fönster

Står vid ännu ett skyltfönster med en väninna. I fönstret en stor bild på en vacker ung kvinna i grön klänning, i ett tyg som antingen är spets eller brodyr.
-Oj, kolla tjejen, det ser nästan ut som den där skådespelerskan, säger jag, vad är det hon heter, Selma Hayek?
-Nä, hon heter väl Penelope Cruz, säger väninnan.
-Ja ja, kanske det, instämmer jag.
Väninnan stirrar.
-Vad då kanske? Det står ju Penelope Cruz överallt!

Ja titta! Det gör det ju! Det är den spanska skönheten som är vårens klädhängare åt Lindex-kedjan.
Jag tar mig en titt på plaggen som snyggingen ska få oss att köpa.
Men snälla rara! Penelope Cruz i tvärrandig bomull! I kläder som hon aldrig frivilligt skulle visa sig i! Mer hemmafrustil, eller i alla fall väldigt ordinärvardagsutstyrsel.

Det är ju snudd på omoraliskt att försöka få oss, alldeles vanliga kunder sugna på lite vårmode, att tro på det där. Eller åtminstone väldigt optimistiskt. Reklam har sina sidor. Tillåt mig misstänka att modellen aldrig haft på sig den där klänningen. Hon kanske helt enkelt har krupit in i plaggen med hjälp av en duktig photoshoppare.
En helt egen variant av shopping.

Nej, jag är inte jätteupprörd, man får välja sina krig.
Men när temat för Veckans Fönster är just OPTIMISTISKT slår jag till.

Copyright Klimakteriehäxan

När drömmar går i kras

Det är något alldeles särskilt med tango. Suget, intensiteten, explosiviteten, följsamheten mellan två kroppar i perfekt anpassning till bandoneonens häftiga puls. Foten i den vackra skon som plötsligt smeker golvet i en svepande rörelse, kastet med nacken som markerar känslan, den bakåtböjda ryggen (med den djärva urringningen) i underkastelse – för att snabbt gå över i en utfälld armbåge som tar plats, som markerar att här behövs utrymme ...

Det är den argentinska tangon jag främst tänker på, även om jag vet att vårt grannland i öst också har tangotradition. Men har man haft lyckan att någon gång sitta på El Viejo Almacen i Buenos Aires och se Leopoldo Federicos stora orkester ta i från tårna medan sångarna avlöser varandra, den ene med mer smäktande och tårdrypande texter efter den andre medan ett eldigt danspar visar sina mest dramatiska turer, då är man såld. Ja, i alla fall blev jag det.

Och den där fascinationen har hållit i sig, i ungefär 40 år.

Nu ser vi lite tango i Let´s dance, men det är mer show än äkta latino. Fast svårt nog att bemästra. Själv har jag i alla år drömt om att vara den där kvinnan som i elegantens armar svävar ut över golvet i perfekta steg, med fotvift i exakt rätt ögonblick, medan åskådarnas blickar är som fastlimmade vid min kropp och dess perfekta rytm. 

Egentligen borde jag ju haft chansen. För under en ganska lång tid tillbringade jag veckor, ja månader, i just Buenos Aires. Visst handlade det om arbete – men nog borde jag ha kunnat ta någon enstaka timme för en danslektion? Bara tanken på att jag skulle ha klarat en enda tango, med en enda förstående kavaljer (läraren alltså!), skulle ha räckt. Men inte en enda timmes kurs blev det. 

Så en dag fick vi en present, direktimport från Argentina. Ett underbart vackert danspar, lite i Botero-stil, i keramik. Figuren har stått på hedersplats varje dag sedan den kom in i vårt hem. Den stadiga rumpan i röd klänning har varit en lisa att vila ögonen på, de två små samarbetande huvudena likaså. Någonstans i bakhuvudet har jag hört Carlos Gardel sjunga ”El dia que me quieras” (Den dag då du ska älska mig).

Men någon dans blev det inte. Och vad värre är, nu är inte bara drömmen i kras. Tangoparet, det så uppskattade, är sönder. Kvar finns säkert hundra bitar, från rejäla skärvor (den röda rumpan!) till flisor i miniformat. Olycka! Sorg!

Detta var definitivt inte vårt mest värdefulla konstföremål, det kan rent av ha varit hyfsat billigt, men det är inte priset som räknas. Det är kärleken. Som nu gått i kras, lika effektivt som drömmen.

Copyright Klimakteriehäxan

Trompe l'oeil

Det är ett begrepp, inlånat från franskan, i konstvärlden och arkitekturen: trompe l’oeil. Man lurar ögat. Det du ser är inte det som verkligen finns, men hjärnan registrerar, tolkar och skickar vidare sitt intryck, trots att det är en synvilla.

I modebilden utnyttjas detta inte sällan. Tvärrandigt anses bredda en smal kropp, långrandigt kan få samma kroppshydda att verka ännu smalare. Och många är vi som köpt idén att svart får oss att se mindre ut. Expertisen brukar föreslå att ett stort smycke rätt placerat kan leda blicken från en flyende haka, att en speciell skärning av halsringningen eller en särskild ärmlängd också kan trolla med ställen där cellerna börjat ge efter för tyngdlagen eller blivit alltför fettfyllda.

Nu har jag ”köpt” en annan sådan tanke. Att ett bälte med snyggt spänne kan få omgivningen att tro, att där det en gång verkligen fanns en midja har kroppen fortfarande sitt smalaste parti. Sant? Icke.

Men likväl har jag nu ur gömmorna grävt fram ett gammalt bälte, en present på det sena 70-talet från en pojkvän som minsann gått till en av den tidens hetaste modeboutiquer – Mouche hette den – och inhandlat ett franskt skärp till mig.

Det var en mycket bra present. Bältet satt runt min midja i år efter år, långt efter det att pojkvännen gått till historien. Skärpet blev med tiden väldigt slitet och till slut oanvändbart eftersom lädret tröttnat. Fast inte slängde jag det!

Så hände det sig för en tid sedan att jag i en nutida modebutik stod öga mot öga med ett bälte som väckte mitt habegär. Jättesnyggt spänne! Dessutom hade jag väl aldrig sett ett längre damskärp. Det blev affär, för en överkomlig summa, speciellt om man betänker priset per löpmeter ...

Och trompe l´oeil verkar funka. Med spännet mitt på magen hänger jag en kofta eller väst över alltihop och inbillar mig att någon jag möter ser bältet titta fram i glipan – och tror att jag faktiskt fortfarande har en midja därunder.

Inspirerad av det nyinskaffade skärpet letade jag upp mitt gamla franska spänne, gick till en läderverkstad och vips! har jag nu TVÅ (ofantligt långa) svarta bälten.

Samt stärkt tro på teorin om trompe l’oeil. Någon däremot?

Copyright Klimakteriehäxan

Fixerad

Varje morgon blir jag  lika glad när jag tittar ut och ser det öppna vattnet, stundtals med en lätt krusning, ibland med en svan simmande i sakta mak. Sakta mak om han inte jagar en av vårens första kanotister, förstås.

Och denna tacksamhetens glädje håller i sig trots att det gått flera dagar nu sedan viken skakade av sig de sista isbitarna. Staren, den bästa av vårvänner, underhåller, krokusen är utslagen, påskliljorna också.

Väderfixerad? Absolut.
Säger jag och återvänder ut på balkongen, där det i det bästa hörnet råder Spanien-sol och Thailand-temperatur.

Svanparet passade på att göra toalett i vattenbrynet.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster är BEVAKAT

Storebror ser dig. Det som en gång lät som en utopi har blivit sanning. Det kan till och med vara så att det är lillebror som ser dig. Dessutom tyder mycket på att brorsan, alldeles oavsett storlek, är med kamera försedd. En liten digital sak som ryms i fickan eller, kanske ännu troligare, är inbyggd i mobilen.

Man kan hitta både för- och nackdelar med det där med att ständigt vara bevakad, om än inte av en personalstyrka med kraftigare beväpning än en kamera. Plötsligt har den fotograferande allmänheten blivit till stor hjälp när brott ska klaras upp - som nu i Boston, där förövarna av ett bedrövligt bombdåd fastnat på bilder av utschasade men glada och nöjda maratonlöpare. Glada, alltså, tills det small.

På minussidan finns väl det där med integriteten, att kunna hävda rätten till sin egen bild. Men även den som är ute på olovligheter får finna sig i att tiden har sin gång.

Och så händer det ibland att man känna att någon tittar på en, lite oväntat så där. Vem? Va? Varför? Som till exempel när jag härom dagen promenerade på en gata på Östermalm och fann att jag kände mig iakttagen, samtidigt som de där glasögonen lät mig bevaka det som eventuellt hände i de två små rummen där innanför ...

Fyndiga skyltfönster som detta (hos en optiker) är en pålitlig källa till hjälp när Susanne proklamerar tema för Veckans fönster, denna gång alltså BÈVAKAT. Klicka på länken för fler bilder - och trevlig helg!

Copyright Klimakteriehäxan

Vilket inte behövde bevisas

För ett år sedan var Kungsträdgården mitt i huvudstaden en rosa dröm av japanska körsbärsblommor. En oas, en humörhöjare, en vårmarkör som heter duga.

Sent i går klev jag av bussen för att kolla läget – ja, ni ser själva.

Därmed är det alltså bevisat att våren ÄR sen. Och att mirakel tar mer än en vecka (se nedan).

Vilket väl egentligen inte alls behövde bevisas.

Copyright Klimakteriehäxan

I väntans tider

Nej, de har inte slagit ut än, de japanska körsbärsträden i Kungsträdgården. Se detta mer som en besvärjelse: må det vara dags nu! Bilden tog jag den 20 april i fjol, nästan ett år sedan alltså. I dag ser det annorlunda ut. Kompakt grått, väldigt långt från rosa. Fast det kan löna sig att vänta... men nog tar väl miraklet mer tid än en vecka?

Copyright Klimakteriehäxan

Nytt för i år och i vår

Jag försöker vänja mig vid en ny dator. Ska det nu behöva vara så märkvärdigt?
Ja, uppenbarligen.
Min nya laptop av 2013 års modell skriver ord jag aldrig sett, vägrar hitta mina bilder, gömmer ständigt mina ikoner till förmån för något annat budskap som jag inte vill ha, i alla fall inte just där och då.

Visst inser jag att det är lite tålamod som krävs, men det har aldrig varit min bästa gren. Naturligtvis ska jag vänja mig också vid den här maskinen - människan har ju anpassat sig till större nymodigheter, tänk bara på när man uppfann hjulet, fick elektrisk ström eller kontaktmöjlighet via telefon!

Betrakta härmed denna lilla blänkare som en ren övning. En vacker dag kanske vi ingår i en lycklig och harmonisk förening, min lilla pc och jag. Bara att bita ihop. Tills vidare kan jag glädjas åt att den är vit (min gamla svart). För om det är något man längtar efter så här års är det ljusa färger, på allt från mat och kläder till datorer!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat - om våreld ...

"Jag ska inte elda pengar, jag ska elda massorna!"

-Gudrun Schyman, på nytt talesperson för Feministiskt Initiativ, i "Politik i fokus" med Mats Knutson i SVT Forum. Uttalandet är förstås svar på frågan om hon tänker ta till det uppmärksamhetsknipande greppet att elda pengar igen (som hon gjorde i Almedalen för ett par år sedan).

Sånt man helst inte vill veta

Jag ogillar spindlar. Avskyr, hatar. Ryser när jag möter en, nästan oavsett storlek och trots vetskapen om att de spindlar man träffar på i Sverige inte är särskilt farliga djur. Fobi? Ja, jag antar det. Hu! 

Minns en av mina första kontakter med en man som verkade jättetrevlig – tills han såg hur jag skoningslöst mosade en (liten) spindel som kom i vår väg. Vi blev vänner ändå så småningom, men han förlät mig aldrig det där mordet. Han var och är hängiven fältbiolog och väldigt intresserad av insekter ... 

Så kanske tycker just han att det är en glad nyhet att ännu en giftig jättespindel, släkt med fågel- och goliatspindeln, nu har upptäckts på norra Sri Lanka. Det nya monstret har hittills bara fått ett namn på latin: Poecilotheria rajaei, och det tycker jag inte man behöver lägga på minnet. Spindeln i fråga har tjugo centimeter håriga (naturligtvis!) ben. 

Man kan få mardrömmar av betydligt mindre bestar. Och jag hade ju ändå inte planerat någon resa till Sri Lanka. Men detta var information jag hade klarat mig utan.

Copyright Klimakteriehäxan
Källa: BBC/TT

Mitt i avtalsrörelsen

Det är tider för avtalsförhandlingar nu.

Hur mycket är det man gör värt? Och vad gör man på jobbet för att bli värd ännu mer?

Inte alldeles enkelt att komma fram till resultat som alla parter kan acceptera, det vet vi.

För tio år sedan hade vi liknande förhandlingar här hemma.

Då gällde det vad som krävdes för att Sonen och Dottern skulle få ta hand om sina barnbidragspengar själva. Och vi lyckades ta oss fram till en överenskommelse. Så här såg den ut (jag hittar den när jag rensar i datorns lagrade dokument):

Mamma och pappa betalar fortfarande för vissa saker:

o idrottsutrustning och andra idrottsrelaterade kostnader (träningsläger etc)

o medicin (även acne-medel)

o resor till och från skolan (terminskort)

o bidrag till inköp av dyra men nödvändiga klädespersedlar – vinterytterplagg, skor – kan förekomma

De allt självständigare barnen ska själva stå för

o kläder

o nöjesresor

o godis, cafébesök etc

o alla nöjen (bio, konserter, tidningar etc)

o telefon

Man måste självklart delta i arbetet hemma för att få sina pengar. Till de ständigt förekommande plikterna räknas:

o städning och plockning i eget rum

o rengöring av toalett och handfat etc

o tvätt

o köksarbete – matlagning, dukning, i- och urplockning av diskmaskin

o städning av gemensamma utrymmen

o matinköp vid behov

Förskott förekommer inte. Men det finns möjligheter att ta hem bonuspengar. Det beror på terminsbetyget.

50 kronor utgår per MVG. Ett "nytt"  MVG – alltså ett lägre betyg som höjts till toppnivån – betyder dubbla värdet (100 kronor).

Ett enda IG nollställer samtliga MVG.

Hur det utföll? Ganska bra, faktiskt. Men bonuspengarna lockade mest Dottern, som fick en rejäl hacka flera gånger. Sonen tyckte väl att han klarade ekonomin ändå … Kanske låter summorna små nu, så den som tänker i de här banorna i dag får möjligen tänka på inflationen och ta till lite högre siffror.

Vi slapp i alla fall skramla med vapnen och vara på väg mot stridsåtgärder. Inga hot om strejk eller lockout förekom. Och i dag har båda ungarna ett sunt förhållande till pengar, är självförsörjande med koll på såväl inkomster som utgifter. Jag kan inte garantera att det beror på vårt gamla avtal, men vem vet? Det kan i alla fall inte ha skadat!

Copyright Klimakteriehäxan

Optimist

Gick just ut på balkongen med de första växterna, tänkta att överleva sommaren.
Möttes av yrsnö.
Man är väl optimist! Men ack huru länge?!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Nä, ingen bild. Det blir för sorgligt.

VALFRITT i Veckans fönster

När Susanne låter temat för Veckans fönster vara VALFRITT väljer jag en bild på takfönster. De kan se ut på många olika sätt, men de har ett gemensamt: de släpper in generösa ljusmängder och så här års låter de  oss slippa se snöberg som ser ut som kolgruverester, de skonar oss från slabb på marken och synen av vrålskitiga bilar t ex. Man kan rent av inbilla sig att det är vårsolen som tittar in där uppe. Skulle det råka regna kan ljudet som åstadkoms mot rutorna faktiskt upplevas som riktigt rogivande.

Andra bloggares fritt valda fönster hittar du via länken. 

Copyright Klimakteriehäxan

Citat: Hur död är bloggen?

"Man får nästan känslan av att bloggens tid är förbi, lika daterad som pagefrisyren och kassettband. Men stämmer det? Jag kollade med företaget Twingly som har bra koll på den svenska bloggosfären. De tog fram statistik där alla siffror var entydiga: Bloggandet i Sverige har aldrig varit större än nu. Och ökningen har varit mer eller mindre konstant genom åren.
Nästan exakt 400  000 svenska bloggar var i gång under 2012. De flesta av dem skrev bara enstaka inlägg, men 172178 bloggar skrev minst ett inlägg var tredje månad. Och bloggarna har varit löjligt aktiva. Nästan 17 miljoner svenska blogginlägg skrevs under 2012. En ökning med 22 procent från året innan och en rekordnotering totalt. /.../
Ibland är sökandet efter det nya så starkt att vi drar slutsatsen att allt som inte är färskt är utdaterat. Men även i en digital tid hinner saker ibland bli så etablerade att vi slutar tala om det som fenomen."

-Emanuel Karlsten, kolumnist i Dagens Nyheter, skriver idag om hur bloggarna uppmärksammas allt mindre i övriga medier. Men ni ser vad han kommer fram till: än är inte bloggen död, långt därifrån! Visst är det lite skönt att inte bli dödförklarad så här en alldeles vanlig lördag morgon! Även om man inte längre lyckas få ihop ett inlägg om dagen.

Dagens syntest

Fixera bilden! Ser du något? Vad ser du i så fall?
Jo det är VÅREN! Krokusar i sitt allra spädaste stadium! Knopparna har trängt sig förbi fjolårslöven när solen äntligen lyckats besegra den sega snön. Tack för att ni finns, underbara blommor!

Men samtidigt, på en sjö inte långt borta: ser du de små figurerna långt där ute? Vinterfiske pågår. Istäcket är fortfarande tjockt och man ska inte ropa hej till våren förrän pimplarna gått i land.

Copyright Klimakteriehäxan

ANNORLUNDA återvinning - och tisdagstema

Det är inne med återvinning, det kan inte ha undgått någon. Vi som inte har sopsortering i direkt anslutning till våra bostäder, vi knatar iväg med våra fyllda skräpkassar till containerställena: plast där, papper där, metall, glas i egna receptorer. Hedervärt, inte sant?! 

Men man kan ju återvinna på så många sätt. Att väva trasmattor eller göra lapptäcken tillhör gammal hantverks- och handarbetstradition. Sy om gamla kläder och ge dem modernare stuk ägnar många sig åt, med lust och stor skaparglädje. Designmycken av krossat porslin är inte billiga, om man skulle råka tro det. I fattigare miljöer har vi stött på saker som bara riktigt kreativa människor skulle kunna skapa: leksaker, bildäckssandaler, hushållskärl av nötskal, väskor av plastpåsar. Uppräkningen kan bli nästan hur lång som helst. 

Och ändå hade jag aldrig förr sett en gungstol som den på bilden, ett loppisfynd i påskhelgen för en nätt summa – fem kronor. 
Vem är den händige återvinnaren som förvandlat en ölburk, av allt att döma svensk, till denna ”möbel” så full av finesser? Jag vet inte. Men nog är den annorlunda, min lilla ölburk. 

Just ANNORLUNDA är denna veckas tisdagstema. Klicka på länken och hitta andra annorlunda saker! 
Förresten - scrolla ner ett snäpp så träffar du på en annorlunda "påskprydnad" också ...
Copyright Klimakteriehäxan 

Färdigfluget i helgtrafiken

Påsken är över. Godiset uppätet, äggen, sillen och frestelsen likaså. Ja lite lax och kyckling blev det väl också - oj som vi äter när det är påsk!
Helgtrafiken visade sig uthärdlig. Fast så kanske inte alla kvaståkande käringar uppfattade situationen.
Förhoppningsvis har de flesta ändå landat på ett mer lyckosamt vis än denna ...

Copyright Klimakteriehäxan