En gång för många år sedan – närmare 40 – sökte vi bostad. For runt inne i Stockholm, i förorter som Bromma och Täby. Segeltorp. Letade på Lidingö. Bad om och fick tips om än det ena, än det andra. I längden blev det rätt tjatigt att gå på visning, leta fel och skavanker, värdera fördelar som tillgång till allmänna kommunikationer och närhet till grönska. Delta i budgivning som man aldrig riktigt kunde ha koll på.
Vi visades en kåk som jag omedelbart gav etiketten "svärmorssäker": från gatan skulle man gå en brant trappa för att komma in på tomten. Att tänka sig att släpa upp barnvagnar och matkassar var helt omöjligt, sak samma med en inte helt rörlig svärmor. Men enligt mäklaren var det ett fynd. Ett annat hus väster om city hade fantastisk utsikt över Mälaren från jättestora fönster, men det var nog både för stort och för dyrt. Och oj så mycket snöskottning en riktig vinter skulle kunna kräva!
Så där fortsatte det till den dag då vi tog en promenad, mer för promenadens skull än för att kika på ett objekt som annonserades i morgontidningen. Fast när vi kommit fram och in var saken klar: här ville vi bo!
Jakten slutade med att vi hamnade på Södermalm (där jag redan hade bott några år). Helt rätt beslut, vi bor fortfarande kvar, fast vi har flyttat en gång, inom samma huskropp, till större lägenhet. Väldigt praktiskt, jag körde flyttlass på gården med shoppingvagn jag lånade på Ica.
Alltsedan dess har jag sagt att här bor jag kvar tills man bär ut mig med fötterna först. Inser att den dagen förvisso kryper allt närmare, men än så länge trivs jag och tar mig ut och in på egna ben. Dock har boende i flerfamiljshus också sina nackdelar. De kan stavas g-r-a-n-n-a-r.
Nu har vi trevliga grannar. Det är bara det att några av dem har någon sorts apparater som står och låter. Piper. Tutar. Och det hör jag, mina öron är pigga. Pipandet kan driva mig till vansinne. Regelbundet, vasst, just nu när jag skriver detta är det ljud med ungefär en sekunds mellanrum. I förra veckan pep det med kanske tre sekunder mellan. (Vårt hus är lyhört, tyvärr).
Då lyckades jag lokalisera oljudet. Det kom från en kommersiell lokal våningen under oss. Deras brandvarnare hade dåligt batteri, visade det sig. Trots semester kom någon och tog tag i saken, till min stora lättnad.
I dag är vi alltså där igen. Vore jag lomhörd skulle pipandet inte vara ett problem. Men det verkar lite konstigt att önska att öronen ska vissna, eller hur? Å om alla människor stängde av allt som piper! Å om våra grannar slutade pipa! Å så härligt det vore!
Copyright Klimakteriehäxan