Har du känt dig riktigt, riktigt liten någon gång? Mikroskopisk, fullständigt kraft- och betydelselös? Inte?
Då har du aldrig upplevt en jordbävning. Har du det glömmer du det aldrig!
Läser om chilenarna som än en gång drabbats, mist hus och hem, nära och kära. Och jag minns som om det hade varit i går, fast det hände på det tidiga 80-talet, hur jag befann mig i ett rum på trettonde våningen i hotel Carrera, vid samma torg som presidentpalatset Moneda, i Santiago.
Jag satt på sängen och pratade i telefon när de första darrningarna kom. Men eftersom jag vid det laget inte var helt ovan vid små skakningar, ”temblorcitos”, fortsatte jag samtalet. Skakningarna tilltog och plötsligt insåg jag att personen jag talat med slängt på luren. Nu knakade det i huset. Tretton trappor springer man inte hur fort som helst, hiss får aldrig användas. Det enda man får lära sig som ett måste är att ställa sig i en dörr, eftersom karmarna ger lite extra skydd. (Ett tips som i och för sig förmodligen bara gäller i hus av adobeblock, eftersom moderna byggnader i länder på skakig grund numer oftast är byggda för att tåla ett och annat, vilket trots allt minskat skadorna efter gårdagens skalv.)
Och så reagerade jag som man faktiskt alltid gör: jag väntade. Inte skulle det väl bli på riktigt? Inte var detta väl en jordbävning? Nog skulle det väl alldeles strax vara över? Ett naturens skrämskott bara?
Medan jag funderade sprack alla rummets fyra tjocka väggar med ljudliga knak. Lampan på sängbordet gick i golvet med en knall. Jag blev övertygad: måste ut.
Folk sprang härs och tvärs i korridorer, dörrar stod och slängde, golvet gungade, tavlor rasade, möbler föll. Vi – hotellgäster och personal i en salig blandning – rusade neråt, ut, ut på torget, ut i det som kanske var trygghet, men den säkerheten var naturligtvis bara inbillad. Några hade fått med sig en eller annan tillhörighet. Som tur var var vädret ganska varmt, ingen behövde frysa.
När skalvet lagt sig stod vi där i skrämda skaror. Det var tyst, efter det fasansfulla, dova ljudet av mark som skakade, hus som rasade, gator som sprack.
Vad gör man när man just har överlevt en jordbävning? Jo, man känner stor tacksamhet. Och man känner sig riktigt, riktigt liten. Mikroskopisk, fullständigt kraft- och betydelselös.
Vilket förmodligen också kan vara nyttigt på sätt och vis. Men att uppleva hur jorden skälver är inget jag nödvändigtvis rekommenderar. Inget Chiles befolkning behöver bli påmind om igen.
Copyright Klimakteriehäxan
Läs om Chile och gårdagens jordbävning i SvD här. Här finns ett ögonvittnes berättelse.
söndag, februari 28, 2010
lördag, februari 27, 2010
Pippi på fåglar - nr 37 är av papper
Ända från Japan har den kommit flygande, den blå pappersfågeln som jag kan ha i min örsnibb. Den är gjord i origami-teknik, alltså ett finurligt sätt att vika papper ("ori" betyder vika och "gami" betyder papper!).
Med eftertanke och flinka fingrar går det att forma kvadratiska pappersark till väldigt komplicerade figurer. Inte klippa, inte klistra! Enkelt är det inte!
Men det finns de som verkligen vet hur man gör. Jag har faktiskt träffat en tvättäkta origamimästare. Han heter Norio Torimoto och bor i Sollentuna, men är naturligtvis född japan. Och för att förstå hur exklusiv han är ska man veta, att han är den ende pappersvikare med mästartitel som finns utanför ursprungslandet!
I grunden är Torimoto matematiker, men någonstans på vägen blev han mer fascinerad av släta pappersark än rutiga matteblock. I dag kan han vika de mest förunderliga saker. Han har vunnit pris med sin pappersvariant av Nils Holgersson flygande på gåsryggen. Han har klurat ut hur man avbildar en rad svenska toppolitiker med vikt papper - Olof Palme, Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Gudrun Schyman, Fredrik Reinfeldt. Ett år gjorde han bilder till omslag på våra telefonkataloger. Han finns representerad på en rad museer.
För en origami-master är mitt örhänge förstås inte mycket att skryta med. Men det har flera fördelar: materialet är billigt, det väger nästan inget - och det är ändå fint, ett riktigt konstverk om än litet, inte sant?
Vad mer kan den som har pippi på fåglar begära?
Copyright Klimakteriehäxan
Vill du se några av Norio Torimotos origami-verk? Klicka här!
Med eftertanke och flinka fingrar går det att forma kvadratiska pappersark till väldigt komplicerade figurer. Inte klippa, inte klistra! Enkelt är det inte!
Men det finns de som verkligen vet hur man gör. Jag har faktiskt träffat en tvättäkta origamimästare. Han heter Norio Torimoto och bor i Sollentuna, men är naturligtvis född japan. Och för att förstå hur exklusiv han är ska man veta, att han är den ende pappersvikare med mästartitel som finns utanför ursprungslandet!
I grunden är Torimoto matematiker, men någonstans på vägen blev han mer fascinerad av släta pappersark än rutiga matteblock. I dag kan han vika de mest förunderliga saker. Han har vunnit pris med sin pappersvariant av Nils Holgersson flygande på gåsryggen. Han har klurat ut hur man avbildar en rad svenska toppolitiker med vikt papper - Olof Palme, Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Gudrun Schyman, Fredrik Reinfeldt. Ett år gjorde han bilder till omslag på våra telefonkataloger. Han finns representerad på en rad museer.
För en origami-master är mitt örhänge förstås inte mycket att skryta med. Men det har flera fördelar: materialet är billigt, det väger nästan inget - och det är ändå fint, ett riktigt konstverk om än litet, inte sant?
Vad mer kan den som har pippi på fåglar begära?
Copyright Klimakteriehäxan
Vill du se några av Norio Torimotos origami-verk? Klicka här!
fredag, februari 26, 2010
En sorgens dag
Ringde min gamla mamma. Ett sådant där samtal som borde ringas ännu oftare, men som lätt hamnar i kläm.
Inledde med den vanliga men tämligen befogade frågan:
-Hur är läget?
-Jaaaa, svarade hon och drog lite på det, jag måste väl säga att det är en sorgens dag.
Sorg? Nog är det sant att hennes vänkrets genom så kallad naturlig avgång glesnat undan för undan och gjort livet tystare och tråkigare. Men budskapet om en kär människas död har hon aldrig tidigare framfört på det viset.
Vem gällde det då den här gången?
-Jag har sålt bilen.
En röd Nissan Micra har varit hennes livlina. En gammal bil, förvisso mycket yngre än sin ägarinna, men ändå till åren kommen. En pålitlig trotjänare som startat i alla väder.
Inte för att hon kört den särskilt ofta på på senare år, men bara det faktum att den har stått där har varit ett löfte om att hon på eget initiativ skulle kunna förflytta sig, åka och handla livets nödvändigheter, ta en sväng till kyrkogården för att vattna, hälsa på en granne och dricka en kopp kaffe.
Märkvärdigt nog har den år efter år gått igenom bilprovningen. Men nu var det dags igen. Och nu var prognosen dyster.
Den lilla bilen hade med ålderns rätt angripits av rost. En snabb konsultation visade, att det skulle kosta en enorm summa att få den i godkänt skick - uppåt 20000 kronor, flera gånger mer än ekipagets totala värde. Alternativen var få och rekommendationen rak: sälj den till någon som endera vill ha reservdelar eller som kan rusta upp den på egen hand.
Det tog bara någon timme på en nätsajt så var affären klar - och min mamma billös, för första gången på över femtio år (efter lika många års prickfri körning).
-Du kan ju köpa en ny, sa en släkting tröstande.
Fast mor min tror nog inte riktigt på det. Även om hon någonstans gärna skulle vilja. Hon drar sig till minnes en bekants kommentar för några år sedan. En annan kvinna som också hon efter sin 90-årsdag tvingats göra sig av med sin bil. Hon fällde då repliken:
-Vad du än gör, behåll bilen. Att bli av med den är en värre förlust än när en anhörig dör!
Bor man på landet är bilen ett löfte om frihet, ett sätt att välja sin egen väg, att ha kvar bestämmanderätten över sitt eget liv.
Nu är bilen borta. Hon har förlorat sin kanske trognaste vän.
En sorgens dag.
Den broderade bilen är fotograferad på vandringsutställningen "Krona och krans" när den visades på Rackstadmuseet i Arvika.
Copyright Klimakteriehäxan
Inledde med den vanliga men tämligen befogade frågan:
-Hur är läget?
-Jaaaa, svarade hon och drog lite på det, jag måste väl säga att det är en sorgens dag.
Sorg? Nog är det sant att hennes vänkrets genom så kallad naturlig avgång glesnat undan för undan och gjort livet tystare och tråkigare. Men budskapet om en kär människas död har hon aldrig tidigare framfört på det viset.
Vem gällde det då den här gången?
-Jag har sålt bilen.
En röd Nissan Micra har varit hennes livlina. En gammal bil, förvisso mycket yngre än sin ägarinna, men ändå till åren kommen. En pålitlig trotjänare som startat i alla väder.
Inte för att hon kört den särskilt ofta på på senare år, men bara det faktum att den har stått där har varit ett löfte om att hon på eget initiativ skulle kunna förflytta sig, åka och handla livets nödvändigheter, ta en sväng till kyrkogården för att vattna, hälsa på en granne och dricka en kopp kaffe.
Märkvärdigt nog har den år efter år gått igenom bilprovningen. Men nu var det dags igen. Och nu var prognosen dyster.
Den lilla bilen hade med ålderns rätt angripits av rost. En snabb konsultation visade, att det skulle kosta en enorm summa att få den i godkänt skick - uppåt 20000 kronor, flera gånger mer än ekipagets totala värde. Alternativen var få och rekommendationen rak: sälj den till någon som endera vill ha reservdelar eller som kan rusta upp den på egen hand.
Det tog bara någon timme på en nätsajt så var affären klar - och min mamma billös, för första gången på över femtio år (efter lika många års prickfri körning).
-Du kan ju köpa en ny, sa en släkting tröstande.
Fast mor min tror nog inte riktigt på det. Även om hon någonstans gärna skulle vilja. Hon drar sig till minnes en bekants kommentar för några år sedan. En annan kvinna som också hon efter sin 90-årsdag tvingats göra sig av med sin bil. Hon fällde då repliken:
-Vad du än gör, behåll bilen. Att bli av med den är en värre förlust än när en anhörig dör!
Bor man på landet är bilen ett löfte om frihet, ett sätt att välja sin egen väg, att ha kvar bestämmanderätten över sitt eget liv.
Nu är bilen borta. Hon har förlorat sin kanske trognaste vän.
En sorgens dag.
Den broderade bilen är fotograferad på vandringsutställningen "Krona och krans" när den visades på Rackstadmuseet i Arvika.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, februari 25, 2010
Lyckad affärsidé?
An offer you can´t resist, brukar det heta. Ett oemotståndligt erbjudande, bildligt talat.
Ja vad tycker ni? En femtilapp för tre kilo is?
På något sätt tror jag inte riktigt på affärsidén.
Några hugade kunder syntes heller inte.
Fler talande bilder den här vägen.
Copyright Klimakteriehäxan
Ja vad tycker ni? En femtilapp för tre kilo is?
På något sätt tror jag inte riktigt på affärsidén.
Några hugade kunder syntes heller inte.
Fler talande bilder den här vägen.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, februari 23, 2010
En huvudsak
Jag har aldrig riktigt kommit överens med mössor. Jo, för all del, på andra. Men inte med dem som hamnat på mitt eget huvud.
Nu finns det en mössvariant som man möter varenda dag, på nätsidor, i tidningar, i tv. Den svenska olympiska virkluvan. Stora starka gossar som Björn Ferry har den. Spänstiga söta flickor som Charlotte Kalla har den. Det är uthärdligt, visst. Men när äldre herrar som skidskyttets förbundskapten Staffan Ekholm dyker upp i den babyblå och blekgula kreationen, då önskar man att Stenmark-mössan hade överlevt. Åtminstone.
En svensk textilformgivare, Eva Christensson i Norrköping, är kvinnan bakom den här skapelsen, som producerats (läs handvirkats) i Kina till hela den svenska OS-truppen. 300 kronor styck lär den ha kunnat köpas för från början, nu betingar den ett flera gånger högre pris om det går att uppbringa något exemplar.
För att råda bot på bristen påstås det pågå ett frenetiskt virkande i de svenska vinterstugorna, för modellen är inte svår att kopiera för den som minns hur man totade ihop en grytlapp i textilslöjden, och flera tidningar har bjudit på exakt beskrivning. Möjligen satsar folk på lite mer äktsvenska kulörer, för i OS-kollektionen handlar det den här gången varken om flaggblått eller
-gult utan bleka pasteller, som om flaggan hängt uppe i ur och skur i något decennium eller så.
Men jag ska som ni förstår inte sälla mig till handarbetarnas skara. Fast plötsligt kommer jag på varför OS-luvan ändå känns aningen bekant. Dyker ner i lådan med alla mössor jag införskaffat genom årens lopp, i hopp om att hitta en uthärdlig variant. Där ligger min handvirkade Borga-mössa, inköpt på Ica i Borgafjäll för ungefär 35 år sedan.
OK, den har inte det modernt hängiga stuk (typ hiphop?) som OS-luvan har, Borga-mössan har tofs, men nog ser ni likheten?
Det är bara det att min är mycket finare, med de samiska färgerna.
Om kylan fortsätter kanske att jag rent av ska sätta den på skallen.
Att hålla huvudet kallt sägs vara nyttigt, men i rådande väderlek är det trots allt värmen som är huvudsaken.
UPPDATERING: Det visar sig att mössans skapare i princip håller med mig. Nja, inte om att OS-luvan är mindre lyckad, förstås, för den är ju en succé - men däremot sa hon i tv i förmiddags att hon gjort den randiga mössan främst med tanke på de yngre deltagarna i truppen - fast nu noterar att den sitter även på de äldre (av Ekholms typ). Du kan se och höra intervjun genom att klicka här nedanför!
Copyright Klimakteriehäxan
Bilden på OS-luvan lånad från SOK:s officiella hemsida.
Nu finns det en mössvariant som man möter varenda dag, på nätsidor, i tidningar, i tv. Den svenska olympiska virkluvan. Stora starka gossar som Björn Ferry har den. Spänstiga söta flickor som Charlotte Kalla har den. Det är uthärdligt, visst. Men när äldre herrar som skidskyttets förbundskapten Staffan Ekholm dyker upp i den babyblå och blekgula kreationen, då önskar man att Stenmark-mössan hade överlevt. Åtminstone.
En svensk textilformgivare, Eva Christensson i Norrköping, är kvinnan bakom den här skapelsen, som producerats (läs handvirkats) i Kina till hela den svenska OS-truppen. 300 kronor styck lär den ha kunnat köpas för från början, nu betingar den ett flera gånger högre pris om det går att uppbringa något exemplar.
För att råda bot på bristen påstås det pågå ett frenetiskt virkande i de svenska vinterstugorna, för modellen är inte svår att kopiera för den som minns hur man totade ihop en grytlapp i textilslöjden, och flera tidningar har bjudit på exakt beskrivning. Möjligen satsar folk på lite mer äktsvenska kulörer, för i OS-kollektionen handlar det den här gången varken om flaggblått eller
-gult utan bleka pasteller, som om flaggan hängt uppe i ur och skur i något decennium eller så.
Men jag ska som ni förstår inte sälla mig till handarbetarnas skara. Fast plötsligt kommer jag på varför OS-luvan ändå känns aningen bekant. Dyker ner i lådan med alla mössor jag införskaffat genom årens lopp, i hopp om att hitta en uthärdlig variant. Där ligger min handvirkade Borga-mössa, inköpt på Ica i Borgafjäll för ungefär 35 år sedan.
OK, den har inte det modernt hängiga stuk (typ hiphop?) som OS-luvan har, Borga-mössan har tofs, men nog ser ni likheten?
Det är bara det att min är mycket finare, med de samiska färgerna.
Om kylan fortsätter kanske att jag rent av ska sätta den på skallen.
Att hålla huvudet kallt sägs vara nyttigt, men i rådande väderlek är det trots allt värmen som är huvudsaken.
UPPDATERING: Det visar sig att mössans skapare i princip håller med mig. Nja, inte om att OS-luvan är mindre lyckad, förstås, för den är ju en succé - men däremot sa hon i tv i förmiddags att hon gjort den randiga mössan främst med tanke på de yngre deltagarna i truppen - fast nu noterar att den sitter även på de äldre (av Ekholms typ). Du kan se och höra intervjun genom att klicka här nedanför!
Copyright Klimakteriehäxan
Bilden på OS-luvan lånad från SOK:s officiella hemsida.
måndag, februari 22, 2010
Resa i vinterland
Den globala uppvärmningen har tagit time out. Man ser sig om och tror att man hamnat i Alperna, men bergen består bara av snö som lagts i rekordstora högar eller bara fallit ner, inte sällan med en bil under.
Mitt i denna vinter kom Dottern på besök från exilen i Norge, med onödigt tunna ytterkläder. Skulle tillbringa helgen hemma, med kompisar och (lite grand) med familjen.
Men på måndag var det dags för jobb igen.
Tåget till Oslo skulle gå kvart över fem på söndagseftermiddagen. Sedan skulle det gå halv sex. Sedan skulle det gå tio i. Sedan tio över ... och så, till sist, skulle det lämna Stockholms central klockan tio, snudd på nattåg, helt enkelt.
Men halv tio hämtade vi hem henne igen. Det skulle över huvud taget inte gå något tåg till Oslo. Halv nio på måndag morgon (i morse alltså) gällde den nya biljetten hon fick, efter köande i trängseln vid SJ:s informationsdisk med personal som svettades i stället för frös.
Fast makterna ville annat. Plötsligt var all tågtrafik kring Hallsberg nedlagd, för till råga på allt snöande hade ett tågsätt spårat ur.
Dottern fick plockas hem igen, med resväskan fylld av ost och korv. Erbjudande om en resa ”någon gång senare i veckan” var inget att nappa på.
Det fanns som tur var ledig plats på en buss. Halv två skulle den gå.
Allt medan termometern visade tjugo minusgrader, solen sken och hela Nybroviken rök i kylan.
Åtta timmar skulle resan ta.
När hon väl kommer fram någon gång framåt midnatt – vilket jag alltså hoppas och räknar med att hon gör – är det med ett drygt dygns försening, en borttappad dagsinkomst och en hel del extra frustration och besvär.
Så kan det vara att företa en resa i vinterland.
Men nu fryser hon inte. Inte längre. En sms-rapport från bussen meddelar, att hon i stället håller på att avlida i värmeslag, eftersom chauffören satt på högsta effekt på elementen ombord och inte visar någon som helst tendens att dra ner på den.
Kanske vill han på detta sätt bidra till att den globala uppvärmningens time out förkortas?
OK. Han har mitt stöd. Dottern får härda ut, helt enkelt. Det var hur som helst trevligt att ha henne hemma en stund igen.
Copyright Klimakteriehäxan
Läs mer om tåg- och trafikkaos i SvD här och här, i DN här och här och på svt.se här.
UPPDATERAT: Hon kom fram.
Mitt i denna vinter kom Dottern på besök från exilen i Norge, med onödigt tunna ytterkläder. Skulle tillbringa helgen hemma, med kompisar och (lite grand) med familjen.
Men på måndag var det dags för jobb igen.
Tåget till Oslo skulle gå kvart över fem på söndagseftermiddagen. Sedan skulle det gå halv sex. Sedan skulle det gå tio i. Sedan tio över ... och så, till sist, skulle det lämna Stockholms central klockan tio, snudd på nattåg, helt enkelt.
Men halv tio hämtade vi hem henne igen. Det skulle över huvud taget inte gå något tåg till Oslo. Halv nio på måndag morgon (i morse alltså) gällde den nya biljetten hon fick, efter köande i trängseln vid SJ:s informationsdisk med personal som svettades i stället för frös.
Fast makterna ville annat. Plötsligt var all tågtrafik kring Hallsberg nedlagd, för till råga på allt snöande hade ett tågsätt spårat ur.
Dottern fick plockas hem igen, med resväskan fylld av ost och korv. Erbjudande om en resa ”någon gång senare i veckan” var inget att nappa på.
Det fanns som tur var ledig plats på en buss. Halv två skulle den gå.
Allt medan termometern visade tjugo minusgrader, solen sken och hela Nybroviken rök i kylan.
Åtta timmar skulle resan ta.
När hon väl kommer fram någon gång framåt midnatt – vilket jag alltså hoppas och räknar med att hon gör – är det med ett drygt dygns försening, en borttappad dagsinkomst och en hel del extra frustration och besvär.
Så kan det vara att företa en resa i vinterland.
Men nu fryser hon inte. Inte längre. En sms-rapport från bussen meddelar, att hon i stället håller på att avlida i värmeslag, eftersom chauffören satt på högsta effekt på elementen ombord och inte visar någon som helst tendens att dra ner på den.
Kanske vill han på detta sätt bidra till att den globala uppvärmningens time out förkortas?
OK. Han har mitt stöd. Dottern får härda ut, helt enkelt. Det var hur som helst trevligt att ha henne hemma en stund igen.
Copyright Klimakteriehäxan
Läs mer om tåg- och trafikkaos i SvD här och här, i DN här och här och på svt.se här.
UPPDATERAT: Hon kom fram.
lördag, februari 20, 2010
Lyda eller inte lyda, det är frågan
Förmodligen bor det en liten revolutionär inom oss alla. Säkert är den olika stor, olika stark, har olika inriktning. Men med högsta sannolikhet finns den där.
Det är den där revolutionären som ibland blir tvärtrött på att bo i en präktig svensk, en sådan som alltid lyder, som alltid gör som det står på skylten, och i vredesmod bryter mot en otroligt hårt cementerad regel.
Kanske får den dittills osynlige revolutionären någon att bara snedda över en gräsmatta. Kanske kastar man saker där saker aldrig bör kastas. Kanske säger man några ord som normalt sett aldrig borde uttalas.
Någon stor och genomgripande revolution blir det sällan som resultat, få politiska revolter som sätter spår i världshistorien eller nya beteendemönster som på kort tid blir normgivande världen över.
Men det allra säkraste sättet att väcka den där gynnaren vi har inombords, det är att slänga fram ett aldrig så futtigt ”man måste ju”, ”gör nu så här” eller ”det fattar du väl att” eller varför inte ett ”det är ju fullständigt solklart, det borde väl till och med du begripa?”. Provokationen sätter fart på den slumrande upprorsmakaren: ”jag ska minsann visa …” och sen går det som det går. Ibland blir det krig, ibland blir det i princip ingenting, utan alltihop faller i blixtsnabb glömska – och det senare är naturligtvis att föredra.
Fast nog är det så att man kan tröttna på förhållningsregler som framstår som fullständigt överflödiga och självklara. Nog kan man känna den lille revoltören börja röra på sig. Nog får man lite väl mycket skrivet på näsan ibland. Nog vill vi väl allra helst veta bäst själva.
Så inträffar plötsligt en dag som denna.
En dag när man utan minsta tvekan raskt fogar sig, gör som man blir tillsagd, lyder blint. Och det känns bara bra, alldeles utmärkt, faktiskt. Rent av finns där ett stänk av tacksamhet, i kombination med en ursäkt: Nu gör jag som jag blir tillsagd, skyll inte på mig!
Vems order är det då som utfärdats i dag?
Jo, den kommer från SMHI.
Och den lyder:
”Ni som inte måste ut i dag bör stanna inne på grund av snö(o)vädret.”
Här sitter jag och lyder. Min lille revolutionär där inne är alldeles tyst och nöjd. För inte ens en sådan vill sticka ut näsan just nu.
Copyright Klimakteriehäxan
Mycket mer att inhämta om helgens väder finns exempelvis här, här och här i SvD och här och här i DN.
UPPDATERING: Det går från illa till värre. Läs här!
Det är den där revolutionären som ibland blir tvärtrött på att bo i en präktig svensk, en sådan som alltid lyder, som alltid gör som det står på skylten, och i vredesmod bryter mot en otroligt hårt cementerad regel.
Kanske får den dittills osynlige revolutionären någon att bara snedda över en gräsmatta. Kanske kastar man saker där saker aldrig bör kastas. Kanske säger man några ord som normalt sett aldrig borde uttalas.
Någon stor och genomgripande revolution blir det sällan som resultat, få politiska revolter som sätter spår i världshistorien eller nya beteendemönster som på kort tid blir normgivande världen över.
Men det allra säkraste sättet att väcka den där gynnaren vi har inombords, det är att slänga fram ett aldrig så futtigt ”man måste ju”, ”gör nu så här” eller ”det fattar du väl att” eller varför inte ett ”det är ju fullständigt solklart, det borde väl till och med du begripa?”. Provokationen sätter fart på den slumrande upprorsmakaren: ”jag ska minsann visa …” och sen går det som det går. Ibland blir det krig, ibland blir det i princip ingenting, utan alltihop faller i blixtsnabb glömska – och det senare är naturligtvis att föredra.
Fast nog är det så att man kan tröttna på förhållningsregler som framstår som fullständigt överflödiga och självklara. Nog kan man känna den lille revoltören börja röra på sig. Nog får man lite väl mycket skrivet på näsan ibland. Nog vill vi väl allra helst veta bäst själva.
Så inträffar plötsligt en dag som denna.
En dag när man utan minsta tvekan raskt fogar sig, gör som man blir tillsagd, lyder blint. Och det känns bara bra, alldeles utmärkt, faktiskt. Rent av finns där ett stänk av tacksamhet, i kombination med en ursäkt: Nu gör jag som jag blir tillsagd, skyll inte på mig!
Vems order är det då som utfärdats i dag?
Jo, den kommer från SMHI.
Och den lyder:
”Ni som inte måste ut i dag bör stanna inne på grund av snö(o)vädret.”
Här sitter jag och lyder. Min lille revolutionär där inne är alldeles tyst och nöjd. För inte ens en sådan vill sticka ut näsan just nu.
Copyright Klimakteriehäxan
Mycket mer att inhämta om helgens väder finns exempelvis här, här och här i SvD och här och här i DN.
UPPDATERING: Det går från illa till värre. Läs här!
fredag, februari 19, 2010
Läge för stödköp?
När gav du dig (eller någon annan) en Toblerone sist?
Måhända var det ganska länge sedan. I så fall får du ta på dig en del av skulden för att försäljningen av schweizisk kvalitetschoklad minskat dramatiskt, för första gången på ganska länge.
Under 2009 såldes 110 miljoner färre Tobleroneförpackningar än året innan. Trots att den väl smakar precis likadant som den gjort i mer än hundra år, med lite crisp insprängt i chokladmassan, i trevliga trekantsbitar att bryta loss. (Det finns en vit variant också, men den kan de gärna behålla bland gökuren!)
Den är förstås för dyr, den där Tobleronen. Även om man försöker prångla ut den till s k taxfree-priser eller i nya förpackningar som ser stora ut fast de innehåller mindre mängd choklad.
Men det är inte alls så att vi generellt tvärtröttnat på all choklad om nu någon trodde det. Det är den dyra varianten som säljer sämre. Och jag är den första att hålla med om, att det känns mer lockande med 200 gram Marabou för femton spänn än 50 gram av fina märket för samma pengar, även om jag naturligtvis vet att en kakaohalt på 60-70 procent är att rekommendera av alla möjliga skäl.
Men sanningen är förstås att jag inte borde köpa någon choklad alls, oavsett hur varudeklarationen ser ut, de närmaste åren eller så. Det är det där med kaloriintaget - och den som påstår att det "inte går" att äta mer än en pytteliten bit av den där mörka chokladen, den har noll kontakt med verkligheten.
Fast nu skulle det ju vara läge att gå och handla lite Toblerone.
Som ett stödköp, alltså.
Copyright Klimakteriehäxan
Måhända var det ganska länge sedan. I så fall får du ta på dig en del av skulden för att försäljningen av schweizisk kvalitetschoklad minskat dramatiskt, för första gången på ganska länge.
Under 2009 såldes 110 miljoner färre Tobleroneförpackningar än året innan. Trots att den väl smakar precis likadant som den gjort i mer än hundra år, med lite crisp insprängt i chokladmassan, i trevliga trekantsbitar att bryta loss. (Det finns en vit variant också, men den kan de gärna behålla bland gökuren!)
Den är förstås för dyr, den där Tobleronen. Även om man försöker prångla ut den till s k taxfree-priser eller i nya förpackningar som ser stora ut fast de innehåller mindre mängd choklad.
Men det är inte alls så att vi generellt tvärtröttnat på all choklad om nu någon trodde det. Det är den dyra varianten som säljer sämre. Och jag är den första att hålla med om, att det känns mer lockande med 200 gram Marabou för femton spänn än 50 gram av fina märket för samma pengar, även om jag naturligtvis vet att en kakaohalt på 60-70 procent är att rekommendera av alla möjliga skäl.
Men sanningen är förstås att jag inte borde köpa någon choklad alls, oavsett hur varudeklarationen ser ut, de närmaste åren eller så. Det är det där med kaloriintaget - och den som påstår att det "inte går" att äta mer än en pytteliten bit av den där mörka chokladen, den har noll kontakt med verkligheten.
Fast nu skulle det ju vara läge att gå och handla lite Toblerone.
Som ett stödköp, alltså.
Copyright Klimakteriehäxan
Att ha pippi på något - och pippi på fåglar 36
Alltsedan jag kom till insikt om att jag, helt oavsiktligt, har pippi på fåglar har jag undrat lite över det där uttrycket: ”ha pippi på”. Varifrån kommer det egentligen? Har det någon insprängd betydelse som antyder att man är åtminstone lätt korkad som går i fällan? Har det över huvud taget minsta samband med barnspråkets ord för fågel, som bevisligen är just ”pippi”?
Nu har jag äntligen gjort slag i saken och ägnat mig åt lite amatörmässig språkforskning.
På Wikipedias lista över svenska idiomatiska (karaktäristiska) uttryck står den här förklaringen:
”Ha pippi på något – Envisas med att hålla på med något oväsentligt eller irritera andra.”
Hoppsan! Inte vill jag väl irritera någon … det är kanske dags att tänka om … kan någon orka bli irriterad av mina fåglar? Hade jag i så fall aldrig kunnat föreställa mig!
Nästa källa jag dyker i är Nationalencyklopedin.
Där tycker expertisen att det jag ägnar mig åt är en ”överdriven, ensidig intresseinriktning”. Det kan till och med gränsa till galenskap eller vansinne, enligt NE. Uttrycket verkar ha dykt upp någon gång på 1920-talet. Och samma källa bjuder dessutom på en möjlig förklaring till uttryckets ursprung: det kan ha att göra med danskans ”pip”, som tydligen betyder ”galenskap, tokeri”.
På engelska är det just det galna och tokiga som råder, där säger man ”have a craze for” och ”craze” översätts i ordboken med ”mani, dille, modenyck, fluga” – allt för att beskriva ett ”allt uppslukande intresse”.
Oj. Där dök ”dille” upp.
Tänk om jag faktiskt har dille också. Dille på grönsaker, till exempel …
Tanken svindlar!
För rätt som det är börjar jag kanske undra hur det uttrycket kom till? Risken att drabbas av ”en fix idé” verkar stor. "Fix idé" förresten? - nej där måste det bli stopp.
Tror att jag håller mig till att ”ha pippi på fåglar”.
Nu har jag äntligen gjort slag i saken och ägnat mig åt lite amatörmässig språkforskning.
På Wikipedias lista över svenska idiomatiska (karaktäristiska) uttryck står den här förklaringen:
”Ha pippi på något – Envisas med att hålla på med något oväsentligt eller irritera andra.”
Hoppsan! Inte vill jag väl irritera någon … det är kanske dags att tänka om … kan någon orka bli irriterad av mina fåglar? Hade jag i så fall aldrig kunnat föreställa mig!
Nästa källa jag dyker i är Nationalencyklopedin.
Där tycker expertisen att det jag ägnar mig åt är en ”överdriven, ensidig intresseinriktning”. Det kan till och med gränsa till galenskap eller vansinne, enligt NE. Uttrycket verkar ha dykt upp någon gång på 1920-talet. Och samma källa bjuder dessutom på en möjlig förklaring till uttryckets ursprung: det kan ha att göra med danskans ”pip”, som tydligen betyder ”galenskap, tokeri”.
På engelska är det just det galna och tokiga som råder, där säger man ”have a craze for” och ”craze” översätts i ordboken med ”mani, dille, modenyck, fluga” – allt för att beskriva ett ”allt uppslukande intresse”.
Oj. Där dök ”dille” upp.
Tänk om jag faktiskt har dille också. Dille på grönsaker, till exempel …
Tanken svindlar!
För rätt som det är börjar jag kanske undra hur det uttrycket kom till? Risken att drabbas av ”en fix idé” verkar stor. "Fix idé" förresten? - nej där måste det bli stopp.
Tror att jag håller mig till att ”ha pippi på fåglar”.
Fast att kalla det för "ett allt uppslukande intresse”, det är att ta i.
Nummer 36 i min serie Pippi på fåglar är en stiliserad dubbelfågel på en bomullskudde, i applikationsteknik förmodligen utförd i Indien, eftersom kudden är köpt på Indiska för ett antal år sedan. Den gula bottenfärgen har gjort att den i min värld är lite påskaktig, men den får ligga framme även i andra tider.Förresten, det är ju snart påsk. Dags att lyfta in en fågelkudde i tv-soffan, kanske?
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, februari 17, 2010
Utan bakelsesmälla
Fettisdagen kom. Och gick. Utan att jag klämde i mig ens en halv semla. Vilket betyder att jag inte heller har någon bakelsesmälla att vårda i dag, utan i stället ett ovanligt gott samvete. Lite oväntat, speciellt om man betänker att vi har ett av Stockholms mest hyllade semmelkondis i vårt omedelbara grannskap.
Konditori Bananza börjar baka sina fastlagsbullar kort efter nyår. Och försäljningen verkar gå bra redan från start, men just den här veckan är det väl säsongens toppnotering – speciellt sedan just deras modell av semla än en gång blivit ”bäst i test” i en av de stora morgontidningarna. Just i går lär de ha langat ungefär 8 000 semlor över disken.
Första gången det hände begrep vi ingenting, vi som satt på morgonbussen, just hade svalt frukosten och kände smaken av nyborstade tänder utan minsta tanke på sötebröd. En kö ringlade sig ut från fiket, runt ett hörn och en bit in på nästa gata. Jo, det var årets semmeltest som delat ut full poäng för väl avvägd kardemummasmak, perfekt mandelmassa och lagom vispad grädde i superb förening.
Den där sortens berömmelse betyder också, att vi som bor som allra närmast ofta kommer för sent för de där läckerheterna, eftersom folk tar stora omvägar och bevisligen gärna köar för att få smaka det bästa som går att hitta i semmelväg (om man litar på en smakpanel, förstås, och inte föredrar att själv avgöra vad som är godast, men det blir lite komplicerat och dyrt om man ska testa sisådär tio olika modeller i rask takt …). De tar slut, ibland redan vid lunchtid.
Men för ett litet bageri kan det bli knepigt. Ett annat Söder-fik som gör allt sitt eget bröd placerade sig också högt ett år när semlorna provsmakades. Anstormningen blev häftigare än konditorn klarade, så sedan dess har ägaren hejdat alla försök till professionell granskning. Stammisarna får sina bullar, produktionstakten är rimlig och alla är nöjda!
Just till årets fettisdag dök dock en alldeles ny konkurrent upp på semmel-marknaden. Och då tänker jag inte på utbudet av wiener- och karlsbadersemlor eller andra konstiga nyskapade kaloribomber.
Nej, det var McDonalds som behagade skämta och annonserade om sin egen semla, för bara 18 kronor – på kondis kostar de ofta 30 i år.
Den som valde 18-kronorsvarianten fick en dubbel cheeseburgare. Och förmodligen ungefär lika många kalorier, i alla fall om det blev pommes frites till ”semlan”.
Men just den modellen ingick nog inte i något test.
Copyright Klimakteriehäxan
Konditori Bananza börjar baka sina fastlagsbullar kort efter nyår. Och försäljningen verkar gå bra redan från start, men just den här veckan är det väl säsongens toppnotering – speciellt sedan just deras modell av semla än en gång blivit ”bäst i test” i en av de stora morgontidningarna. Just i går lär de ha langat ungefär 8 000 semlor över disken.
Första gången det hände begrep vi ingenting, vi som satt på morgonbussen, just hade svalt frukosten och kände smaken av nyborstade tänder utan minsta tanke på sötebröd. En kö ringlade sig ut från fiket, runt ett hörn och en bit in på nästa gata. Jo, det var årets semmeltest som delat ut full poäng för väl avvägd kardemummasmak, perfekt mandelmassa och lagom vispad grädde i superb förening.
Den där sortens berömmelse betyder också, att vi som bor som allra närmast ofta kommer för sent för de där läckerheterna, eftersom folk tar stora omvägar och bevisligen gärna köar för att få smaka det bästa som går att hitta i semmelväg (om man litar på en smakpanel, förstås, och inte föredrar att själv avgöra vad som är godast, men det blir lite komplicerat och dyrt om man ska testa sisådär tio olika modeller i rask takt …). De tar slut, ibland redan vid lunchtid.
Men för ett litet bageri kan det bli knepigt. Ett annat Söder-fik som gör allt sitt eget bröd placerade sig också högt ett år när semlorna provsmakades. Anstormningen blev häftigare än konditorn klarade, så sedan dess har ägaren hejdat alla försök till professionell granskning. Stammisarna får sina bullar, produktionstakten är rimlig och alla är nöjda!
Just till årets fettisdag dök dock en alldeles ny konkurrent upp på semmel-marknaden. Och då tänker jag inte på utbudet av wiener- och karlsbadersemlor eller andra konstiga nyskapade kaloribomber.
Nej, det var McDonalds som behagade skämta och annonserade om sin egen semla, för bara 18 kronor – på kondis kostar de ofta 30 i år.
Den som valde 18-kronorsvarianten fick en dubbel cheeseburgare. Och förmodligen ungefär lika många kalorier, i alla fall om det blev pommes frites till ”semlan”.
Men just den modellen ingick nog inte i något test.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, februari 16, 2010
Citat med guldkant
”Vi brukar skoja och säja ´puss´ till varann – men i dag tror jag att jag ska ge honom en riktig!”
-Staffan Eklund, svenska skidskyttarnas förbundskapten, svarar på frågan hur han tänker gratulera Björn Ferry, som i grandios stil tog hem Sveriges andra OS-guld i Vancouver i jaktstartsloppet över 12,5 km.
”Vad har ni för väder i Arvidsjaur?”
-Björn Ferry, lycklig guldmedaljör, svarar på gratulationer han får via SVT:s studio från Klas Lestander, som för 50 år sedan tog Sveriges första olympiska guld i skidskytte under spelen i Squaw Valley.
-Staffan Eklund, svenska skidskyttarnas förbundskapten, svarar på frågan hur han tänker gratulera Björn Ferry, som i grandios stil tog hem Sveriges andra OS-guld i Vancouver i jaktstartsloppet över 12,5 km.
”Vad har ni för väder i Arvidsjaur?”
-Björn Ferry, lycklig guldmedaljör, svarar på gratulationer han får via SVT:s studio från Klas Lestander, som för 50 år sedan tog Sveriges första olympiska guld i skidskytte under spelen i Squaw Valley.
Tisdagstema: Sol
Med stor risk för att vinna det inte särskilt eftertraktansvärda priset för tråkigaste bild på veckans tisdagstema SOL publicerar jag härmed ett foto på den absolut enda sol jag sett på hela dagen: en ful sol i neon, på en reklamskylt.
Ni anar inte hur mycket hellre jag hade velat bidra med en strålande sol över ett vitgnistrande vinterlandskap - eller varför inte över blåblänkande vågor ...
Jo, det anar ni förresten.
Men kolla här - andra har kanske haft mer tur med vädret än jag?
Copyright Klimakteriehäxan
Ni anar inte hur mycket hellre jag hade velat bidra med en strålande sol över ett vitgnistrande vinterlandskap - eller varför inte över blåblänkande vågor ...
Jo, det anar ni förresten.
Men kolla här - andra har kanske haft mer tur med vädret än jag?
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, februari 15, 2010
Sladdbarn sprider glädje
Någon har sagt det och jag tror att det är alldeles sant: ingen ångrar någonsin ett sladdbarn.
Nu sitter jag här i stum beundran inför en sladdis, en som hotades av hemlöshet och misär, men som jag förbarmade mig över och som nu gör mig glad.
Det handlar om en amaryllis, en överbliven julblomma som uppenbarligen ingen ville ha. Men för 15 kronor förbarmade jag mig och gick hem med två små sladdbarn med synliga knoppar, trots att Knut var passerad och amaryllisens storhetstid egentligen var förbi.
Och se hur rikt åtminstone en av sladdisarna tackar för vård och husrum!
När den första stängeln är klar att stänga sin femte och sista klocka är stängel nummer två långt ifrån färdig. SJU praktfulla blommor blir det!
Kan man möjligen få en aldrig så liten guldmedalj för det? Hade det var en Kalla som stod där och prunkade i mitt köksfönster hade det ju blivit guld.
Men nu är det ju bara en amaryllis ... och blomman jag tänker på stavas egentligen med C ... men det spelar väl inte så stor roll just ikväll.
Grattis Charlotte Kalla, min sju-klockade amaryllisstjälk är till dig!
(Fast något sladdbarn är hon inte. Tvärtom: äldst av tre systrar.)
Copyright Klimakteriehäxan
Nu sitter jag här i stum beundran inför en sladdis, en som hotades av hemlöshet och misär, men som jag förbarmade mig över och som nu gör mig glad.
Det handlar om en amaryllis, en överbliven julblomma som uppenbarligen ingen ville ha. Men för 15 kronor förbarmade jag mig och gick hem med två små sladdbarn med synliga knoppar, trots att Knut var passerad och amaryllisens storhetstid egentligen var förbi.
Och se hur rikt åtminstone en av sladdisarna tackar för vård och husrum!
När den första stängeln är klar att stänga sin femte och sista klocka är stängel nummer två långt ifrån färdig. SJU praktfulla blommor blir det!
Kan man möjligen få en aldrig så liten guldmedalj för det? Hade det var en Kalla som stod där och prunkade i mitt köksfönster hade det ju blivit guld.
Men nu är det ju bara en amaryllis ... och blomman jag tänker på stavas egentligen med C ... men det spelar väl inte så stor roll just ikväll.
Grattis Charlotte Kalla, min sju-klockade amaryllisstjälk är till dig!
(Fast något sladdbarn är hon inte. Tvärtom: äldst av tre systrar.)
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, februari 14, 2010
Gott nytt år, förresten!
Det är inte bara Valentin och Kärleken som ska firas den 14 februari i år.
För det är nyårsfton också, enligt den kinesiska almanackan. Där infaller nyåret på olika datum, någon gång i januari eller februari.
Nu går vi ut ur Oxens och in i Tigerns år.
Tänk tanken: det är bara att lägga in en tiger i tanken.
Passar väl bra för dem vars ränder aldrig går ur, för oss som har djurmönstrat i garderoben och för alla med klös i repliken ...
Gott nytt år!
Copyright Klimakteriehäxan
För det är nyårsfton också, enligt den kinesiska almanackan. Där infaller nyåret på olika datum, någon gång i januari eller februari.
Nu går vi ut ur Oxens och in i Tigerns år.
Tänk tanken: det är bara att lägga in en tiger i tanken.
Passar väl bra för dem vars ränder aldrig går ur, för oss som har djurmönstrat i garderoben och för alla med klös i repliken ...
Gott nytt år!
Copyright Klimakteriehäxan
En dag för ett kärleksbrev
Alla Hjärtans Dag. Vad betyder det? Att vi påtvingats ännu en syntetisk högtid, enkom för att handeln ska få ett litet uppsving? Eller bara en påminnelse (som inte borde behövas) om att kärlek, en gåva i sig, är värd att uppmärksamma och vara tacksam för. Det måste inte betyda presenter. Å andra sidan är det roligt att både ge och få något, som alls inte behöver vara stort och dyrt (fast det ska helst inte vara geléhjärtan heller ...)
När jag för första gången stötte på Alla Hjärtans Dag var det den amerikanska varianten Valentine´s Day – det var ju så det började.
Genom avlägsna släktingar hade jag fått en brevvän i Kalifornien, Patty, och vi skrev flitigt till varandra, så där som små flickor gjorde innan Lunarstorm och Facebook fanns. Så en vinterdag kom det, Valentine-kortet. Jaha. Inte hette jag något som ens påminde om Valentine. Inte fyllde jag år. Och inte fick Patty någon Valentine-hälsning från mig, vilket hon säkert väntat sig. Men här i Sverige hade vi inte en aning.
Nu vet vi, bombarderade med reklam och envetna uppmaningar att göra något åt saken. Faktum är att det där med en enkel hälsning, det borde inte ha fått falla i glömska.
Om det är något man borde utväxla den 14 februari borde det väl vara kärleksbrev? Väl formulerade, noggrant genomtänkta, ärligt menade in till sista skiljetecknet.
Men brev är omoderna. Så hur blir det då med ett kärleksmail? Tja, kanske duger det, men håll med om att det måste bli en annan känsla trots allt. Ingen printar väl ut e-brev och knyter rosaröda sidenband omkring?
Jag har i decennier varit en otroligt flitig brevskrivare, även om kontakten med Patty i USA tog slut. Men energiskt har jag kommunicerat med familj och vänner via hälsningar som ofta skrevs på maskin, av hänsyn till mottagaren som skulle kunna läsa det som stod där. Dock har jag aldrig skrivit kärleksbrev, hur jag än letar i mitt minne. Jo, ett, förresten.
Det var sannerligen inte ett traditionellt kärleksbrev. På papperet stod bara några få rader. Jag skrev dem dagen efter att vi hade träffats för allra första gången, uppfylld av nytänd låga, men utan minsta löfte om en fortsättning.
”Du kan väl höra av dig nästa gång du kommer till sta´n” stod det, med fortsättningen: ”Vänligt bemötande och hyggligt rena lakan garanteras.” Det var hela meddelandet, som försågs med kuvert och frimärke och lades i en gammaldags gul brevlåda.
Om det funkade? Jodå. Han hade inte hunnit till ”garanteras” förrän han ringde. Fortsättningen blev en långvarig historia. Men Alla Hjärtans Dag firade vi aldrig. Det gick ju bra ändå.
Och jag misstänker att han kommer ihåg det där brevet än i dag.
Kanske är det läge för dig att skriva ett litet kärleksbrev så här på Alla Hjärtans Dag? Ett gammaldags, på papper! Ett som kan sparas i lådan, med sidenband runt ...
Copyright Klimakteriehäxan
Klicka gärna på min just tillagda etikett "14feb" här nedan så får du läsa mer om passioner av olika slag ...
När jag för första gången stötte på Alla Hjärtans Dag var det den amerikanska varianten Valentine´s Day – det var ju så det började.
Genom avlägsna släktingar hade jag fått en brevvän i Kalifornien, Patty, och vi skrev flitigt till varandra, så där som små flickor gjorde innan Lunarstorm och Facebook fanns. Så en vinterdag kom det, Valentine-kortet. Jaha. Inte hette jag något som ens påminde om Valentine. Inte fyllde jag år. Och inte fick Patty någon Valentine-hälsning från mig, vilket hon säkert väntat sig. Men här i Sverige hade vi inte en aning.
Nu vet vi, bombarderade med reklam och envetna uppmaningar att göra något åt saken. Faktum är att det där med en enkel hälsning, det borde inte ha fått falla i glömska.
Om det är något man borde utväxla den 14 februari borde det väl vara kärleksbrev? Väl formulerade, noggrant genomtänkta, ärligt menade in till sista skiljetecknet.
Men brev är omoderna. Så hur blir det då med ett kärleksmail? Tja, kanske duger det, men håll med om att det måste bli en annan känsla trots allt. Ingen printar väl ut e-brev och knyter rosaröda sidenband omkring?
Jag har i decennier varit en otroligt flitig brevskrivare, även om kontakten med Patty i USA tog slut. Men energiskt har jag kommunicerat med familj och vänner via hälsningar som ofta skrevs på maskin, av hänsyn till mottagaren som skulle kunna läsa det som stod där. Dock har jag aldrig skrivit kärleksbrev, hur jag än letar i mitt minne. Jo, ett, förresten.
Det var sannerligen inte ett traditionellt kärleksbrev. På papperet stod bara några få rader. Jag skrev dem dagen efter att vi hade träffats för allra första gången, uppfylld av nytänd låga, men utan minsta löfte om en fortsättning.
”Du kan väl höra av dig nästa gång du kommer till sta´n” stod det, med fortsättningen: ”Vänligt bemötande och hyggligt rena lakan garanteras.” Det var hela meddelandet, som försågs med kuvert och frimärke och lades i en gammaldags gul brevlåda.
Om det funkade? Jodå. Han hade inte hunnit till ”garanteras” förrän han ringde. Fortsättningen blev en långvarig historia. Men Alla Hjärtans Dag firade vi aldrig. Det gick ju bra ändå.
Och jag misstänker att han kommer ihåg det där brevet än i dag.
Kanske är det läge för dig att skriva ett litet kärleksbrev så här på Alla Hjärtans Dag? Ett gammaldags, på papper! Ett som kan sparas i lådan, med sidenband runt ...
Copyright Klimakteriehäxan
Klicka gärna på min just tillagda etikett "14feb" här nedan så får du läsa mer om passioner av olika slag ...
lördag, februari 13, 2010
I ett välsignat tillstånd
Jag befinner mig i välsignat tillstånd. Nej, inte gravid. Men det sinnesläge som uppstår när man ostört fått sova i nästan tolv timmar, det vill jag kalla välsignat.
För trots att jag inte släckte lampan senare än vid pass en halvtimme före midnatt sussade jag lugnt vidare till halv elva nu på förmiddagen. Och kanske hade jag sovit ett tag till om inte ljudet av en snöröjare trängt sig på.
En sån här dag kan frukosten med fog byta namn till brunch, morgontidningens trycksvärta har torkat, kaffet som stått på vänt är på väg mot den där smaken av långtradarfik som inte ens tre sockerbitar klarar av att balansera – men det är det värt!
Kanske är det speciellt den här årstiden och vädret som gör det, men i flera veckor nu har jag mest känt lust att krossa klockradion med en slägga när den börjat trumpeta ut senaste nytt i ekotappning klockan 07.00 prick. Fast eftersom jag inte har någon slägga vid sängen och inte ens skulle kunna hitta någon om jag gick upp och letade igenom hela vårt hem står apparaten där och ser ut precis som vanligt.
Så på fredag kväll flinar jag hånfullt år den lilla mobbningsmaskinen när jag stänger av alarm-funktionen och jag pekar finger åt den en extra gång innan jag släpper in John Blund. För se på lördag morgon, då håller du tyst, din terrorist, din stämningsförstörare, din gangster!
Okej. Jag är medveten om att den inte är klockradions fel. Det handlar ju om jobb, om saker-att-komma-ihåg, om måsten, om busstider, om deadlines. Om att gå upp och ta hand om vardagen, helt enkelt.
Och upp kommer jag, trots allt, varenda dag (hittills, i alla fall). Vilket väl är bäst och lugnast i längden.
Men det här välsignade lördagstillståndet efter en god natts sömn, det ser jag intensivt fram emot redan på måndag morgon.
Copyright Klimakteriehäxan
För trots att jag inte släckte lampan senare än vid pass en halvtimme före midnatt sussade jag lugnt vidare till halv elva nu på förmiddagen. Och kanske hade jag sovit ett tag till om inte ljudet av en snöröjare trängt sig på.
En sån här dag kan frukosten med fog byta namn till brunch, morgontidningens trycksvärta har torkat, kaffet som stått på vänt är på väg mot den där smaken av långtradarfik som inte ens tre sockerbitar klarar av att balansera – men det är det värt!
Kanske är det speciellt den här årstiden och vädret som gör det, men i flera veckor nu har jag mest känt lust att krossa klockradion med en slägga när den börjat trumpeta ut senaste nytt i ekotappning klockan 07.00 prick. Fast eftersom jag inte har någon slägga vid sängen och inte ens skulle kunna hitta någon om jag gick upp och letade igenom hela vårt hem står apparaten där och ser ut precis som vanligt.
Så på fredag kväll flinar jag hånfullt år den lilla mobbningsmaskinen när jag stänger av alarm-funktionen och jag pekar finger åt den en extra gång innan jag släpper in John Blund. För se på lördag morgon, då håller du tyst, din terrorist, din stämningsförstörare, din gangster!
Okej. Jag är medveten om att den inte är klockradions fel. Det handlar ju om jobb, om saker-att-komma-ihåg, om måsten, om busstider, om deadlines. Om att gå upp och ta hand om vardagen, helt enkelt.
Och upp kommer jag, trots allt, varenda dag (hittills, i alla fall). Vilket väl är bäst och lugnast i längden.
Men det här välsignade lördagstillståndet efter en god natts sömn, det ser jag intensivt fram emot redan på måndag morgon.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, februari 12, 2010
Veckans fönster är berömt
Veckans fönster ska vara berömt.
Jag utgår från att det här är det - och det är inte bara ett fönster, det är en hel fönstervägg, som dessutom kan sänkas ner i marken. En detalj från Heliga korsets kapell på Skogskyrkogården, som fått världsarvsstatus av FN.
När det gallerförsedda fönstret sjunker öppnas kapellets bakre vägg mot omvärlden, och tanken lär vara att den som bevistat en sorglig och tung begravningsakt ska kunna lämna den och gå ut i en öppen värld, där framtiden trots allt väntar. Det är den ryktbare arkitekten Gunnar Asplund som ritat kapellet - väl värt ett besök, precis som hela Skogskyrkogården.
Fler berömda fönster kan du titta på om du klickar här.
UPPDATERING: Inte för att Veckans fönster är någon tävling, men den här gången tycker jag att den här tolkningen hos "More than a thousand words" är så smart att den tar guld.
NY UPPDATERING: Jag har lagt ut fler av mina bilder från Skogskyrkogården här på bloggen till allmänt beskådande. Klicka här!
Copyright Klimakteriehäxan
Jag utgår från att det här är det - och det är inte bara ett fönster, det är en hel fönstervägg, som dessutom kan sänkas ner i marken. En detalj från Heliga korsets kapell på Skogskyrkogården, som fått världsarvsstatus av FN.
När det gallerförsedda fönstret sjunker öppnas kapellets bakre vägg mot omvärlden, och tanken lär vara att den som bevistat en sorglig och tung begravningsakt ska kunna lämna den och gå ut i en öppen värld, där framtiden trots allt väntar. Det är den ryktbare arkitekten Gunnar Asplund som ritat kapellet - väl värt ett besök, precis som hela Skogskyrkogården.
Fler berömda fönster kan du titta på om du klickar här.
UPPDATERING: Inte för att Veckans fönster är någon tävling, men den här gången tycker jag att den här tolkningen hos "More than a thousand words" är så smart att den tar guld.
NY UPPDATERING: Jag har lagt ut fler av mina bilder från Skogskyrkogården här på bloggen till allmänt beskådande. Klicka här!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, februari 09, 2010
Husdjur - och pippi på fåglar 35
Jag har ingen hund. Inte katt heller.
När jag var barn hade vi katt. Som vuxen har jag hyst väldigt varma känslor för några hundar, utan att vara deras "riktiga" matte.
I dag skulle jag mycket väl kunna tänka mig att ha hund. Eller katt.
Hund vore nyttigare för motionens skull, katt vore mer praktiskt eftersom den ofta vill sköta sig själv. Men att ha husdjur blir lite grand som att gå tillbaka till småbarnsepoken: tider att passa, begränsad rörelsefrihet och en hel del annat.
Alltså har jag fortfarande varken hund eller katt.
Kanske är det värt att ta sig en ny funderare när det är dags för pension, men det är ju inte aktuellt just nu.
Dessutom måste man vara överens om att ha husdjur. Det påminner om våra bekanta som en dag gick från husdjursfritt till huskatt sedan hustrun sa till sin make:
-I femton år har du bestämt att vi inte ska ha nån katt. Alltså måste det vara min tur nu, så härmed bestämmer jag i femton år att vi faktiskt ska ha katt.
Det blev katt, men ingen långvarig. För det gosiga lilla husdjuret blev ganska snart tillplattat under en bil och familjen återgick till kattlöst läge. Fast i dag, när det har gått några år, har de hund – och jo, jag tror alldeles bestämt att det var frun som fattade det beslutet ...
De enda husdjur vi har för närvarande är några irriterande fruktflugor, som framåt sommaren med säkerhet kompletteras av lite bladlöss och en och annan geting.
Men det är klart: jag har ju mina fåglar.
Jag väljer en 30 centimeter hög höna i plåt som pippi nummer 35, en souvenir från Luleå. Som husdjur betraktat har alla min fåglar några odiskutabla fördelar: kräver ingen passning, ingen mat, kostar heller ingenting i veterinärarvoden.
Och rätt som det är kan en plåthöna användas i bloggkedjan Tisdagstemat, som en kontrast till alla ljuvliga, ulliga, gulliga katter och hundar - som jag helt enkelt är lite avundsjuk på!
Copyright Klimakteriehäxan
När jag var barn hade vi katt. Som vuxen har jag hyst väldigt varma känslor för några hundar, utan att vara deras "riktiga" matte.
I dag skulle jag mycket väl kunna tänka mig att ha hund. Eller katt.
Hund vore nyttigare för motionens skull, katt vore mer praktiskt eftersom den ofta vill sköta sig själv. Men att ha husdjur blir lite grand som att gå tillbaka till småbarnsepoken: tider att passa, begränsad rörelsefrihet och en hel del annat.
Alltså har jag fortfarande varken hund eller katt.
Kanske är det värt att ta sig en ny funderare när det är dags för pension, men det är ju inte aktuellt just nu.
Dessutom måste man vara överens om att ha husdjur. Det påminner om våra bekanta som en dag gick från husdjursfritt till huskatt sedan hustrun sa till sin make:
-I femton år har du bestämt att vi inte ska ha nån katt. Alltså måste det vara min tur nu, så härmed bestämmer jag i femton år att vi faktiskt ska ha katt.
Det blev katt, men ingen långvarig. För det gosiga lilla husdjuret blev ganska snart tillplattat under en bil och familjen återgick till kattlöst läge. Fast i dag, när det har gått några år, har de hund – och jo, jag tror alldeles bestämt att det var frun som fattade det beslutet ...
De enda husdjur vi har för närvarande är några irriterande fruktflugor, som framåt sommaren med säkerhet kompletteras av lite bladlöss och en och annan geting.
Men det är klart: jag har ju mina fåglar.
Jag väljer en 30 centimeter hög höna i plåt som pippi nummer 35, en souvenir från Luleå. Som husdjur betraktat har alla min fåglar några odiskutabla fördelar: kräver ingen passning, ingen mat, kostar heller ingenting i veterinärarvoden.
Och rätt som det är kan en plåthöna användas i bloggkedjan Tisdagstemat, som en kontrast till alla ljuvliga, ulliga, gulliga katter och hundar - som jag helt enkelt är lite avundsjuk på!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, februari 07, 2010
Pippi på fåglar 34
Jag tror att det är en duva, en fredsbringare. En fågel som vågar sig ut utan tanke på rådande konflikter, utan att bry sig om väder, vind eller årstid.
Men det skulle också kunna vara modellen till ett par solglasögon av lite djärvare stuk, med inbyggt nässkydd mot alltför stark strålning. Eller kan det vara en släkting till änglarna, om än tämligen avlägsen?
Nej, jag har bestämt att det är en fågel, om släkt med änglar må vara osagt.
Denna silverpippi kommer från Mexico, har jag för mig, och jag gillar den enkla formen.
För oss som väntar på våren, kvittret och flyttfågelsträcken är det i alla fall trevligt att ha en och annan pippi i gömmorna. Som den här, till exempel, fast någon fågelsång bjuder den förstås inte på. Jag får väl stå för sången själv:
”Glad såsom fågeln i morgonstunden
Hälsar jag våren i friska natur´n …”
Då hör jag en röst i mitt inre som säger:
”Dream on, baby, dream on.” Sedan lägger rösten hyggligt till, på svenska: “För drömma, det kan man ju alltid.”
Medan snödrivorna håller nejden i sitt kompakta grepp och varje steg kan bli ens sista - ja, det känns i alla fall så när man manövrerar sig fram mellan isfläckarna. I väntan på den vårliga fågelsången.
Copyright Klimakteriehäxan
Men det skulle också kunna vara modellen till ett par solglasögon av lite djärvare stuk, med inbyggt nässkydd mot alltför stark strålning. Eller kan det vara en släkting till änglarna, om än tämligen avlägsen?
Nej, jag har bestämt att det är en fågel, om släkt med änglar må vara osagt.
Denna silverpippi kommer från Mexico, har jag för mig, och jag gillar den enkla formen.
För oss som väntar på våren, kvittret och flyttfågelsträcken är det i alla fall trevligt att ha en och annan pippi i gömmorna. Som den här, till exempel, fast någon fågelsång bjuder den förstås inte på. Jag får väl stå för sången själv:
”Glad såsom fågeln i morgonstunden
Hälsar jag våren i friska natur´n …”
Då hör jag en röst i mitt inre som säger:
”Dream on, baby, dream on.” Sedan lägger rösten hyggligt till, på svenska: “För drömma, det kan man ju alltid.”
Medan snödrivorna håller nejden i sitt kompakta grepp och varje steg kan bli ens sista - ja, det känns i alla fall så när man manövrerar sig fram mellan isfläckarna. I väntan på den vårliga fågelsången.
Copyright Klimakteriehäxan
Tre söndagstankar - tre citat
"En kombination av tjat, vänlighet och tålamod öppnar de flesta dörrar."
-Frilansjournalisten Jesper Huor intervjuas i dagens SvD om sina fem månader i Afghanistan som "inbäddad" reporter tillsammans med de amerikanska styrkorna, vilket resulterat i ett unikt reportage. Men visst har han väl rätt: vad man än vill åstadkomma är tjat, vänlighet och tålamod bra att ta till, i kombination! Fast hur är det nu - visst brukar det beteendet betecknas som typiskt kvinnligt - eller?! Möjligen är tonåringar något det inte biter på ...
"Läcker du när du hoppar eller hostar?"
-Annonsen i DN, från universiteten i Umeå och Linköping som vill ha tag i försökspersoner, alltså läckande kvinnor, får mig att rysa vid frukostbordet. Är det verkligen så att jag oundvikligen en dag måste svara ja på den frågan?!
"Leopard, ormskinn och zebra - trenden med exotiska djurmönster hänger kvar även i höst."
-DN:s modeskribent Karolina Skande rapporterar från Stockholms modevecka om trenderna för hösten 2010. Och vi som redan bekänner oss till pantertanternas skara kan se framtiden an med tillförsikt: djurgarderoben klarar sig igen, för sisådär tjugonde gången ...
-Frilansjournalisten Jesper Huor intervjuas i dagens SvD om sina fem månader i Afghanistan som "inbäddad" reporter tillsammans med de amerikanska styrkorna, vilket resulterat i ett unikt reportage. Men visst har han väl rätt: vad man än vill åstadkomma är tjat, vänlighet och tålamod bra att ta till, i kombination! Fast hur är det nu - visst brukar det beteendet betecknas som typiskt kvinnligt - eller?! Möjligen är tonåringar något det inte biter på ...
"Läcker du när du hoppar eller hostar?"
-Annonsen i DN, från universiteten i Umeå och Linköping som vill ha tag i försökspersoner, alltså läckande kvinnor, får mig att rysa vid frukostbordet. Är det verkligen så att jag oundvikligen en dag måste svara ja på den frågan?!
"Leopard, ormskinn och zebra - trenden med exotiska djurmönster hänger kvar även i höst."
-DN:s modeskribent Karolina Skande rapporterar från Stockholms modevecka om trenderna för hösten 2010. Och vi som redan bekänner oss till pantertanternas skara kan se framtiden an med tillförsikt: djurgarderoben klarar sig igen, för sisådär tjugonde gången ...
lördag, februari 06, 2010
Veckans fönster sitter på en bil
Det ska vara REFLEKTERAT som tema för Veckans fönster. Visst kan man väl låna fönster av en bil? Och låta backspegeln stå för reflektionen?
Vill man lägga in lite mer tankemöda i operationen är det ju bakåt man ska titta när man reflekterar över något i livet eller omvärlden ... och vill man inte det ser man bara en spegelbild som förvisso kan vara mer eller mindre intressant. Nu blev det den här!
Fler reflekterande fönsterfotografer har du vägen till här.
Copyright Klimakteriehäxan
Vill man lägga in lite mer tankemöda i operationen är det ju bakåt man ska titta när man reflekterar över något i livet eller omvärlden ... och vill man inte det ser man bara en spegelbild som förvisso kan vara mer eller mindre intressant. Nu blev det den här!
Fler reflekterande fönsterfotografer har du vägen till här.
Copyright Klimakteriehäxan
Schlager-citat
"Är det inte så att vi bryr oss lite väl mycket?"
-Ur dagens mediekrönika i Svenska Dagbladet, skriven av Kristin Lundell, som funderar kring mastodontsatsningen på Melodifestivalen. Ikväll drar den igång, med start i Örnsköldsvik. och minst ett par miljoner svenskar bänkar sig i tv-sofforna. Men som tur är bjuds det på skidåkning samtidigt i en parallellkanal, och det kan bli spännande! Gör det inte det har jag Let´s Dance från i går inspelat att falla tillbaka på ... utan reklampauser ...
-Ur dagens mediekrönika i Svenska Dagbladet, skriven av Kristin Lundell, som funderar kring mastodontsatsningen på Melodifestivalen. Ikväll drar den igång, med start i Örnsköldsvik. och minst ett par miljoner svenskar bänkar sig i tv-sofforna. Men som tur är bjuds det på skidåkning samtidigt i en parallellkanal, och det kan bli spännande! Gör det inte det har jag Let´s Dance från i går inspelat att falla tillbaka på ... utan reklampauser ...
torsdag, februari 04, 2010
Tack, Håkan Nesser!
Jag är otroligt tacksam mot Håkan Nesser.
Han har gjort mig en tjänst, en stor en.
I hela mitt liv har jag varit en bokslukare. Men för några år sedan hände något unikt: jag tyckte inte att någon enda bok jag öppnade fick mig att fastna. Jag blev inte road, blev inte upplyst, blev inte fascinerad, behövde inte alls veta hur det gick, var helt enkelt oberörd. Och alltså blev det ingenting läst.
Plötsligt insåg jag hur det kan vara att leva en periodares liv. Fast vanligen är ju en periodare en person som intensivt ägnar sig åt något specifikt, som sprit till exempel. I mitt fall blev det tvärtom: jag var en anti-periodare, som intensivt tog avstånd från ett njutningsmedel jag fått med mig med modersmjölken.
Faktum är att jag lidit av det där tillståndet, som återkommit med jämna och ojämna mellanrum, pauser som jag fyllt med sudoku och korsord och en och annan tidning – fast aldrig har det lett till den där känslan som en riktigt härlig läsupplevelse ger.
Visst har jag försökt att kurera mig. Har letat upp tunna volymer av erkänt lättlästa författare, tagit fatt i tips på ”oemotståndlig läsning”, listigt lagt in en novellsamling vid toaletten – men utan att kunna ropa ”Ha! Nu lurade jag mig allt!”. Högarna av oläst har växt, nu senast med såväl födelsedags- (november) som julklappsböcker.
Så häromdagen klämde jag med milt våld mig igenom de sista sidorna av Bodil Malmstens ”Kom och hälsa på mig om tusen år”, som jag burit runt i handväskan i sisådär två månader, fast besluten att läsa hela, trots att jag faktiskt inte tyckte att den var alls särskilt bra, bara lagom tunn.
Sedan gick handen nästan som av sig själv mot tidningen med sudoku etc, men med en enorm viljeansträngning fick jag den att ändra riktning.
Plötsligt höll jag i ”Människa utan hund”. Började på bussen.
Och den bet!
Nu är jag i det ljuvliga tillståndet att jag prompt vill veta hur det går, samtidigt som jag helst inte vill att det ska ta slut.
Tack, Håkan Nesser! Jag tror att du tagit mig över tröskeln, igen, tillbaka till bokläsarnas och böckernas land!
Copyright Klimakteriehäxan
Han har gjort mig en tjänst, en stor en.
I hela mitt liv har jag varit en bokslukare. Men för några år sedan hände något unikt: jag tyckte inte att någon enda bok jag öppnade fick mig att fastna. Jag blev inte road, blev inte upplyst, blev inte fascinerad, behövde inte alls veta hur det gick, var helt enkelt oberörd. Och alltså blev det ingenting läst.
Plötsligt insåg jag hur det kan vara att leva en periodares liv. Fast vanligen är ju en periodare en person som intensivt ägnar sig åt något specifikt, som sprit till exempel. I mitt fall blev det tvärtom: jag var en anti-periodare, som intensivt tog avstånd från ett njutningsmedel jag fått med mig med modersmjölken.
Faktum är att jag lidit av det där tillståndet, som återkommit med jämna och ojämna mellanrum, pauser som jag fyllt med sudoku och korsord och en och annan tidning – fast aldrig har det lett till den där känslan som en riktigt härlig läsupplevelse ger.
Visst har jag försökt att kurera mig. Har letat upp tunna volymer av erkänt lättlästa författare, tagit fatt i tips på ”oemotståndlig läsning”, listigt lagt in en novellsamling vid toaletten – men utan att kunna ropa ”Ha! Nu lurade jag mig allt!”. Högarna av oläst har växt, nu senast med såväl födelsedags- (november) som julklappsböcker.
Så häromdagen klämde jag med milt våld mig igenom de sista sidorna av Bodil Malmstens ”Kom och hälsa på mig om tusen år”, som jag burit runt i handväskan i sisådär två månader, fast besluten att läsa hela, trots att jag faktiskt inte tyckte att den var alls särskilt bra, bara lagom tunn.
Sedan gick handen nästan som av sig själv mot tidningen med sudoku etc, men med en enorm viljeansträngning fick jag den att ändra riktning.
Plötsligt höll jag i ”Människa utan hund”. Började på bussen.
Och den bet!
Nu är jag i det ljuvliga tillståndet att jag prompt vill veta hur det går, samtidigt som jag helst inte vill att det ska ta slut.
Tack, Håkan Nesser! Jag tror att du tagit mig över tröskeln, igen, tillbaka till bokläsarnas och böckernas land!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, februari 03, 2010
Nej, Victoria Beckham har inte liktornar!
Victoria Beckham, även känd som Posh i Spice Girls, och jag kan tyckas vara ganska olika.
Ja, jag måste väl rent av hålla med om det. Jag har ju haft tillfälle att kolla in henne på hur många tidningsbilder som helst, i något tv-program och dessutom faktiskt sett henne live, i två historiska föreställningar: kryddflickornas allra sista framträdande i sin ursprungskonstellation i Globen, och sedan ”the big event” i O2-arenan i London när gänget gjorde en s k återförening.
Men om man tänker efter lite mer noggrant finns likheterna där. Jag sjunger exempelvis inte heller speciellt bra. Och så är fru Beckham precis som jag förtjust i skor. Fast hennes brukar ha femton centimeters klackar, eller ingen klack alls (ni såg säkert de där som bara lät henne gå på tå?!), enorma platåsulor, snörning upp till knäna eller andra påfund som inte kan kallas gåvänliga. Dessutom ligger hennes skor i en helt annan prisklass än mina.
Så idag hittade jag ännu en gemensam nämnare.
Och det tack vare, hör och häpna, en liten artikel med åtföljande bild i en av våra vanligaste kvällstidningar, en text som fortsatte spinna på skotemat. På dagens bild har Posh gått över till sandaler. Tånaglarna är prydligt lackade, av skorna syns bara en smal (fast naturligtvis svindyr) rem.
Men, står det i tidningen, stjärnan kan nu inte ha annat än öppna skor på grund av sina liktornar.
Låt oss nu slå fast en sak: Victoria Beckham lider inte av liktornar, lika lite som jag gör det (hoppsan, lika där också!). Och hennes liktornar ska inte opereras, även om kvällstidningsreportern tror att kirurgi är enda botemedlet mot sådana i de fall de förekommer. Det finns liktornsplåster och andra medel receptfritt på apoteket, det lär hjälpa mot en i och för sig säkert irriterande men ändå inte särskilt allvarlig åkomma.
Victoria har drabbats av det ack så vanliga och tämligen besvärliga hallux valgus-fenomenet. Det måste förvisso en kirurg ta sig an. Och inte nog med att vi fått samma åkomma hon och jag, vi har till och med fått problem med samma – vänster – fot.
Så snart blir det nog operation med tillhörande sjukskrivning och order om stillasittande. Jag kan i alla fall ge Posh ett tröstens ord: det blir bättre sedan. Mycket bättre.
Fast kanske blir hon, som jag, tvungen att köpa nya skor.
Men det kan ju på sätt och vis betraktas som en positiv bieffekt, oss skovänner emellan …
Copyright Klimakteriehäxan
Kolla in bilden här om du vill!
Och om du klickar på etiketten "hallux valgus" här nedanför får du veta ganska mycket mer om mina erfarenheter - kanske är du också en av de drabbade?
Ja, jag måste väl rent av hålla med om det. Jag har ju haft tillfälle att kolla in henne på hur många tidningsbilder som helst, i något tv-program och dessutom faktiskt sett henne live, i två historiska föreställningar: kryddflickornas allra sista framträdande i sin ursprungskonstellation i Globen, och sedan ”the big event” i O2-arenan i London när gänget gjorde en s k återförening.
Men om man tänker efter lite mer noggrant finns likheterna där. Jag sjunger exempelvis inte heller speciellt bra. Och så är fru Beckham precis som jag förtjust i skor. Fast hennes brukar ha femton centimeters klackar, eller ingen klack alls (ni såg säkert de där som bara lät henne gå på tå?!), enorma platåsulor, snörning upp till knäna eller andra påfund som inte kan kallas gåvänliga. Dessutom ligger hennes skor i en helt annan prisklass än mina.
Så idag hittade jag ännu en gemensam nämnare.
Och det tack vare, hör och häpna, en liten artikel med åtföljande bild i en av våra vanligaste kvällstidningar, en text som fortsatte spinna på skotemat. På dagens bild har Posh gått över till sandaler. Tånaglarna är prydligt lackade, av skorna syns bara en smal (fast naturligtvis svindyr) rem.
Men, står det i tidningen, stjärnan kan nu inte ha annat än öppna skor på grund av sina liktornar.
Låt oss nu slå fast en sak: Victoria Beckham lider inte av liktornar, lika lite som jag gör det (hoppsan, lika där också!). Och hennes liktornar ska inte opereras, även om kvällstidningsreportern tror att kirurgi är enda botemedlet mot sådana i de fall de förekommer. Det finns liktornsplåster och andra medel receptfritt på apoteket, det lär hjälpa mot en i och för sig säkert irriterande men ändå inte särskilt allvarlig åkomma.
Victoria har drabbats av det ack så vanliga och tämligen besvärliga hallux valgus-fenomenet. Det måste förvisso en kirurg ta sig an. Och inte nog med att vi fått samma åkomma hon och jag, vi har till och med fått problem med samma – vänster – fot.
Så snart blir det nog operation med tillhörande sjukskrivning och order om stillasittande. Jag kan i alla fall ge Posh ett tröstens ord: det blir bättre sedan. Mycket bättre.
Fast kanske blir hon, som jag, tvungen att köpa nya skor.
Men det kan ju på sätt och vis betraktas som en positiv bieffekt, oss skovänner emellan …
Copyright Klimakteriehäxan
Kolla in bilden här om du vill!
Och om du klickar på etiketten "hallux valgus" här nedanför får du veta ganska mycket mer om mina erfarenheter - kanske är du också en av de drabbade?
Hej alla online-vänner!
När jag vittjade min mailbox idag upptäckte jag en nyhet:
Det är online-vännernas dag!
Riktigt hur det kommer sig, och varför det blev just den 3 februari, vem som tog beslutet och hur man förväntas fira den har jag förvisso inte en aning om.
Men varför inte passa på?
Hej allihop!
Jag är glad att ni finns därute!
Rosen är till er! (trots att det är tulpantider ...)
Copyright Klimakteriehäxan
Det är online-vännernas dag!
Riktigt hur det kommer sig, och varför det blev just den 3 februari, vem som tog beslutet och hur man förväntas fira den har jag förvisso inte en aning om.
Men varför inte passa på?
Hej allihop!
Jag är glad att ni finns därute!
Rosen är till er! (trots att det är tulpantider ...)
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, februari 02, 2010
Pippi på fåglar 33 ligger - för tisdagstemats skull
Naturligtvis borde det vara gåspennor. Men det är det inte. I muggen som den skånska keramikgåsen vaktar finns en representativ samling av det föremål man alltid saknar när man behöver det: alltså pennor. Gåsen håller också ett vakande öga på ett par brevknivar och en linjal, som samtidigt är en brevvåg (jo, det är alldeles sant!)
Och visst är gåsen en trevlig fågel. Fast aldrig har jag sett en som ligger lika avslappnat som denna, med en fot dinglande och näbben lite nyfiket riktad mot världen eller åtminstone mot åskådaren.
Vår skånska gås är en present, skänkt av skåningar - vad annars?! Men den är sympatisk (om än lite kantstött) och samsas utmärkt med alla andra fåglar i min oavsiktliga samling.
Och just i dag passade den extra bra, eftersom veckans tisdagstema är LIGGANDE!
Förresten - när såg du en pilfink senast? Eller en gråsiska? Jag är helt överraskad över resultatet av inventeringen av Sveriges vanligaste vinterfåglar. Enligt mitt sätt att se borde gråsparven toppa, tätt följd av skatan, för sådana ser jag varje dag. Men inte!
Vill du kolla dina insikter i vinter-Sverige så att säga ur fågelperspektiv kan du klicka här!
Så här kan i alla fall spåret av en vinterfågel se ut ... och snön ligger ju också, bevars ...
Copyright Klimakteriehäxan
Och visst är gåsen en trevlig fågel. Fast aldrig har jag sett en som ligger lika avslappnat som denna, med en fot dinglande och näbben lite nyfiket riktad mot världen eller åtminstone mot åskådaren.
Vår skånska gås är en present, skänkt av skåningar - vad annars?! Men den är sympatisk (om än lite kantstött) och samsas utmärkt med alla andra fåglar i min oavsiktliga samling.
Och just i dag passade den extra bra, eftersom veckans tisdagstema är LIGGANDE!
Förresten - när såg du en pilfink senast? Eller en gråsiska? Jag är helt överraskad över resultatet av inventeringen av Sveriges vanligaste vinterfåglar. Enligt mitt sätt att se borde gråsparven toppa, tätt följd av skatan, för sådana ser jag varje dag. Men inte!
Vill du kolla dina insikter i vinter-Sverige så att säga ur fågelperspektiv kan du klicka här!
Så här kan i alla fall spåret av en vinterfågel se ut ... och snön ligger ju också, bevars ...
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, februari 01, 2010
Äta ute
I dessa dagar talas mycket om snömassor, muttras om vinterkyla och gnälls på dåligt väglag.
Sådana klagomål kan ibland tryckas undan med ett rejält mål mat.
Så, mitt mellan snöhögarna och i ett mörker som lamporna har svårt att skingra, finns räddningen.
Strömmingsflundra med potatismos, i sällskap av lingonsylt eller inlagd gurka enligt önskemål. Serveras i en kiosk mitt på Södermalmstorg, ett kort stenkast från nedgången till Slussens T-banestation. Bara att bära hem i en påse, snabbt, enkelt och ganska billigt.
Men vem har sagt att man inte kan äta ute den 1 februari?
Det går! Här är bildbeviset!
Det hungriga sällskapet som hittat ett av Stockholms bästa snabbmatställen talade engelska. Tänk en sådan exotisk upplevelse att berätta om när man återvänt till andra breddgrader.
”You know, we tried this dish made of small fried fish, mashed potatoes and a strange jam they say is made of lingonberries – and it was served right there, among hurrying pedestrians, enormous heaps of dirty snow and mud all around … yes, outside, we dined out, in deed we did! Stockholm is SO exotic!
Copyright Klimakteriehäxan
Sådana klagomål kan ibland tryckas undan med ett rejält mål mat.
Så, mitt mellan snöhögarna och i ett mörker som lamporna har svårt att skingra, finns räddningen.
Strömmingsflundra med potatismos, i sällskap av lingonsylt eller inlagd gurka enligt önskemål. Serveras i en kiosk mitt på Södermalmstorg, ett kort stenkast från nedgången till Slussens T-banestation. Bara att bära hem i en påse, snabbt, enkelt och ganska billigt.
Men vem har sagt att man inte kan äta ute den 1 februari?
Det går! Här är bildbeviset!
Det hungriga sällskapet som hittat ett av Stockholms bästa snabbmatställen talade engelska. Tänk en sådan exotisk upplevelse att berätta om när man återvänt till andra breddgrader.
”You know, we tried this dish made of small fried fish, mashed potatoes and a strange jam they say is made of lingonberries – and it was served right there, among hurrying pedestrians, enormous heaps of dirty snow and mud all around … yes, outside, we dined out, in deed we did! Stockholm is SO exotic!
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)