Tro det eller ej, men det hände att jag tog en omväg bara för att få en skymt av honom, så där som kärlekskranka tonåringar gör, eftersom han gjorde mig glad och lite varm inombords varje gång. Nynnade lite förstrött på den där sången ni vet, den som handlar om honom, medan jag gick förbi.
Döm om min besvikelse när han inte kom ut på sin balkong när det blev december igen. Inte ett spår av Rudolf! Vart hade han tagit vägen? Jag frågade runt. Fick till slut uppgift om att han faktiskt setts på Götgatan. Jag rusade dit och minsann! Där satt han! Han hade bytt ner sig från egen balkong till någon sorts fönstersmyg, men ändå. Han fanns ju!
Vad hände sedan? Jag vet inte. Vet bara att om någon förutom solen lyser med sin frånvaro denna månad så är det Rudolf, renen med den röda mulen som blev tomtefars ständige medhjälpare och beredde mig stor glädje i mörkrets årstid.
Visst har jag försökt trösta mig med en annan och mindre variant som sitter och glittrar på en t-tröja från Kapp-Ahl, den är för all del också fin. Men saknaden efter den Rudolf jag först föll för, den består. Mindre påtaglig när vi nu är framme vid nyår, förstås. För nu tar väl varje Rudolf ledigt tills det blir drar ihop sig till advent igen.
Det har blivit dags att önska inte bara Rudolf utan även alla andra ett Gott Nytt År! Ha en fin nyårsafton, i lysande sällskap eller kanske får du lysa alldeles själv. Nu kan det bara bli bättre eller hur, 2020 glömmer vi nästan helt och hållet!
Och om du råkar veta vart Rudolf blev av: berätta det, är du snäll! Jag vill så gärna återse honom!
Copyright Klimakteriehäxan