Lite om skräp och sånt

ElisaMatilda radar upp fem fredagsfrågor, förstås. Denna gång kan det bli svar som måste hämtas i ett eller annat lite dåligt samvete ... eftersom det handlar om vår syn på och hantering av skräp ...

1. Vad är något du av misstag kastat bort? Mina gamla pingisracketar. Hade inte en aning om att de hade samlarvärde på (troligen) flera tusen spänn styck.
2. Hur ser din mejlkorg ut? Den städas dagligen. Har tack och lov kommit på att det finns en blockeringsfunktion (tack till Dottern!), vilket dramatiskt har minskat antalet erbjudanden om viagra, bitcoin-fynd och miljardarv från rika men okända släktingar i Afrika.
3. Vad behåller du gärna som andra ser som skräp? Vackra burkar. Det händer att jag köper något jag inte alls behöver bara för att jag vill ha burken. Och påsar. Har en samling i bilen, att ta till vid spontanshopping.
4. Hur noggrann är du med källsortering? Faktiskt riktigt noga. Och skäller på andra som slarvar ...
5. Hur skräpigt är det i din omgivning? Inte mycket. Försöker hålla efter, plockar undan, låter inte saker ligga kvar på golvet om de nu råkat hamna där, bär ut tidningar och går regelbundet till soprum och återvinning. Duktig flicka, helt enkelt!

Exempel på en syn jag avskyr att se.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett boklöst hem? Nej!

Du är hemma hos någon du tycker om och respekterar. Vilken bok skulle du vilja se på nattduksbordet? Hur skulle du reagera om personen inte hade några synliga böcker alls i sin bostad?
Det är Mia i bokhörnan som undrar. Denna gång har hon fått hjälp från Just nu, just här med helgfrågan.

För min del vet jag vad jag inte vill se på vederbörandes nattduksbord: porr. Annars är jag öppen för det mesta, fakta, roman, biografi, ja till och med sci-fi, en reseguide eller varför inte en kokbok. Om hemmet är boklöst skulle jag känna mig vilsen och förmodligen rätt snart komma fram till att här bor ingen som jag har särskilt mycket gemensamt med. En mycket kortvarig relation med andra ord.

Bonusfrågan då? Jo: Den 1/2 är det löpningens dag så jag undrar om ni utövar någon idrott eller motionerar?
Eftersom det är torsdag ska jag strax ge mig iväg till det första av veckans två träningspass med Hammarbys pingisseniorer. Löpning blir det dåligt med, fast en och annan promenad brukar jag lyckas klämma in. I allra bästa fall en sväng in i gymmet också. Där finns förvisso ett löpband ...

Copyright Klimakteriehäxan

I de djärvaste backarna

Det kördes skicross i helgen, i Idres brutala backar. Hastigheten är halsbrytande, hoppen ofantligt långa och höga, balansen otrolig. Jag får magknip i tv-soffan när jag följer dessa självmordsliknande åk!
En tävlande vurpar, jag hör hur jag skriker till, det känns som om jag bevittnat en dödsolycka (fast det var det inte, tack och lov).

Risktagande är en speciell bransch. Jag tillhör definitivt inte de djärvaste, speciellt inte när det gäller vintersport. Med skidor på fötterna och snö som underlag förvandlas jag till en ynkrygg, en som inte verkar kunna bestämma själv över någonting (förrän jag befrias från de där hemska pjäxorna).

Med tv-bilderna från den isiga skicrossbanan i minnet går jag ut på en liten promenad i det vackra vädret, i ett snöfritt Barndomsland.
Kommer efter bara några minuter till den en gång så otäcka och väldigt branta backen där vi åkte skidor. Ja, vi försökte oss till och med på att bygga ett litet hopp mitt i, fråga mig inte varför, vi ramlade ju ändå!

Då inser man hur vår syn på saker och ting förändras över tid. För den där backen, en gång så ruskigt svårbemästrad och bråddjup, är i dag en liten stig som knappt lutar alls. Jag skulle rent av kunna ta mig utför den på skidor, utan större besvär.

Sak samma när jag kommer till backen mamma och jag cyklade i när vi skulle hälsa på mormor och morfar. Hjulen rullade fortare och fortare, jag kramade styret i panik, buskarna rusade förbi vid min sida. En gång vurpade jag rejält, först långt senare visste jag att rätt använda bromsen.

Idag är det fortfarande framkomligt men det handlar inte alls om någon dramatisk utförsbacke, bara en stillsam sluttning i grön omgivning av vars åsyn jag faktiskt kan njuta, utan att minnet av skräcken tränger sig på. Titta på bilden nedan och döm själva! Ser inte så farligt ut eller hur?

Men nog framstår det som glasklart att skicross – om sporten hade funnits på 50-talet – aldrig hade varit ett intressant alternativ att satsa på för min del. Inte mountainbiking heller.

Och så tänker jag att man ska vara väldigt försiktig med att fnysa åt barns rädsla inför en och annan utmaning som för en liten människa kan te sig så mycket otäckare än för en vuxen.

Copyright Klimakteriehäxan

Med smak av choklad ...?

Tror knappt mina ögon. Men det står "chokladapelsin" med stora bokstäver på skylten. OK, choklad med apelsinsmak är vi ju bekanta med, men det omvända förhållandet, kan det verkligen finnas?

Skalet är definitivt mörkare än på de andra varianterna. Jag köper en enda, bara för att kolla. Den kostar 16 spänn. Och naturligtvis smakar det inte ett enda dugg choklad när jag äter klyftorna. Fast god är den förstås, citrusfrukter är det.
Vid närmare eftertanke inser jag att blodapelsin inte smakar blod heller, så vad tjafsar jag om egentligen?

Chokladapelsinen kommer oftast från Spanien (jag har förstås googlat) och har väldigt kort säsong, den verkar säljas bara i januari.
Nu har jag i alla fall provat nymodigheten.
Apelsinchoklad kan man tack och lov köpa året om.

Copyright Klimakteriehäxan

Tittut!

I fjol planterade jag för första gången blommor i det till rabatt omvandlade bildäcket (lilla bilden till höger). Fungerade alldeles utmärkt, först med en omgång påskliljor, lite längre fram blev det afrikansk prästkrage och pelargon.

Lökarna lät jag vara kvar i jorden. Tänkte att vem vet ... och nu vet jag! De trivdes så pass bra att de redan är på väg att titta upp!

Har grävt ner andra lökar runt husväggarna och hyser gott hopp om dem också, men de här valde att komma ut redan i januari!
Tittut är förvisso en trevlig lek.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om moderna korsstygn

"Det är inte jag som är barnslig.
Det är du som är en bajskorv."

-Ett budskap som specialbeställdes som korsstygnsbroderi, att utföras av en som verkligen kan det där med handarbete, en sann brodös. Hon tvekade först, men både hon och beställaren blev jättenöjda med resultatet. Citatet dök upp i ett ovanligt och fylligt reportage från Sveriges Radios kulturredaktion om broderi: är det utdött, omodernt, historielöst? Svaret blir, föga överraskande, nej på samtliga punkter. Kul att det som av så många betrakta(t)s som förspilld kvinnokraft får plats i utbudet. Textila uttrycksmedel får aldrig falla i glömska. Moderna konstnärer plockar upp det, se bara på Britta Marakatt-Labba eller Linda Lasson. Och visste ni att Broderiklubben BK finns? Med över tusen medlemmar!

År 2008 utlyste Aftonbladet en tävling. Det gällde att designa en bonad i gammal stil men med modernt budskap. Jag slog till med den ni ser här på bilden. Inte visste jag då att jag skulle skriva en bok med nästan exakt den titeln, för boken kom några år senare. Tyvärr vann jag inte tävlingen, men blev hyggligt nöjd med min placering - du kan läsa mer om jippot här!

Med rosaröda pärmar

Bokomslag i min favoritfärg ska utgöra denna veckas tisdagstrio, så har Ugglan & Boken bestämt. Men vilken färg är då min favorit, egentligen? Jag gillar så många! Vi behöver färg, inte minst så här i januari när de flesta dagar är tämligen gråa.

Då tar jag ett hopp ut i färghavet och kommer upp med tre omslag som går i rosaröda toner. Det kan väl pigga upp? Och historierna som förpackats så här är mycket läsvärda, det gäller alla tre.


"Gun Love" av Jennifer Clement är en roman i vilken författaren än en gång visar hur bra hon känner till folk som bor och lever på samhällets skuggsida. Här en ung mor och en dotter som har allt de äger i en bil på en husvagnsparkering i USA. Bilen går förstås inte att köra ... och ... ja ni bör faktiskt läsa själva!

I "Rakkniven" berättar Eva Ström hur det går för fröken Julie efter den ödesdigra midsommarnatten med betjänten Jean. Strindberg hade inte en aning, förstås. Originellt, välskrivet.

"Historien om någon" är en barnböckernas evergreen, skriven av danske Egon Möller-Nielsen. Andlöst spännande att följa den röda tråden, i alla fall om man är sisådär fyra år. Jag älskade den, mina barn också. Får jag testa den på barnbarnet månntro?

Copyright Klimakteriehäxan 

Ett litet mysterium (som nu är löst)

Rakt ut ur väggen kommer den, rosenkvisten. Jag letar efter resten. Den kan ju inte bara finnas så där, grön och frisk, sprungen ut ingenting! Ett mysterium, varken mer eller mindre.

Rosens taggar tar tag i mina kläder när jag leker detektiv och söker efter den där gäckande stammen. Men den finns ju inte! Gömmer sig inte bakom spaljén. Döljs inte av andra grenar. Detta verkar helt enkelt inte klokt.

Till sist hittar jag mysteriets lösning. Längst ner vid marken har busken skickat in en trevare under brädfodringen. Och där bakom, i mörker men skyddad för vind och kanske också kyla, har grenen växt i över två meter för att hitta dagsljuset igen.

Nog måste man bli lite imponerad av växters kraft. Som när maskrosorna spränger asfalten eller när späda örter gror där det inte syns nån jord.

Nu har sekatören och jag gjort vårt. Den spänstiga och djärva grenen är borta. Vill ju inte att rosen ska spränga husväggen ... men hoppas förstås ändå på nya blommor i sommar, lika många, lika blodröda, lika fina som tidigare år.

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du skylta med din bibliofili?

Om ett ord slutar på -fili betecknar det ofta ett tillstånd som försätter en människa i prekära situationer.

Bibliofili (av grekiska biblion "(liten) bok" och philos "vän") är en benämning för en människas kärlek till eller vurm för böcker. En bibliofil är en bokvän, bokälskare, boksamlare. Den prekära situation personen försätts i är alltså överfulla bokhyllor, rader av romaner som inte hunnit läsas, klassiker som inte öppnats på decennier, men som ändå står där ... o s v i all oändlighet.

För den som vill skylta med denna "åkomma" passar väl den här t-tröjan perfekt? "Det finns ingenting som heter 'för många böcker'". Budskapet kan överbringas mot bakgrund i många olika färger, tröjan kostar ungefär 250 spänn plus frakt och finns här. Om jag köpt? Nej. Ska inte köpa den heller, trots att jag i princip gillar den. Har inte bara onödigt många böcker, onödigt många t-tröjor också.

Men man kan skylta med annat förstås. Personligen sympatiserar jag med den som vill ha högre lärarlöner, fast hur kom det sig att stridsropsskylten hamnade på soptunnan?

Lite förvånad blir jag också över att "Dressman-tricket" letat sig ända in i fina saluhallen. 
Är nog inte heller helt överens med nödvändigheten av att ha hund, i enlighet med min sista skylt denna Skyltsöndag. Fast säkert vore det trevligt, i alla fall ibland.

Copyright Klimakteriehäxan

Lite grand från ovan

Det är en stor, tät, grön och mäktig skog som brer ut sig. Trädtopp bredvid trädtopp så långt ögat kan nå.
Aha, tänker ni, Klimakteriehäxan har investerat i en drönare, den flygande prylen som invaderat och i grunden förändrat/förenklat/förbilligat film- och tv-produktion (och krig)!

Nej. Och jag har inte flugit själv heller.
Jag har ju lämnat de "riktiga" kamerorna (skänkte rasket till Stadsmissionen) och förlitar mig alltmer på mobilen. Blir någorlunda nöjd för det mesta, nu när jag vant mig.

Alltså föreställer inte fotot ovan en svensk storskog. Det är bara några centimeter hög mossa på en dikesren längs en alldeles vanlig svensk landsväg.
Men erkänn att du skulle ha kunnat bli lurad!

Att jag över huvud taget tog bilden och nu publicerar den beror på att jag då får en anledning att berätta en gammal historia om hur man ljuger med bild, en anekdot som jag själv tycker är riktigt rolig. Den hör hemma i en teaterpjäs jag såg för många år sedan. Huvudrollen hade en gammal pressfotograf som minsann sålt in foton i fina Life, men hamnat lite på dekis och fått svårt att få ihop till det nödvändigaste.

Han avslöjar då hur det kunde gå att till lösa besvärliga bildbeställningar. Som till exempel foton på en riktigt stor folkmassa. Fast han hade ingen folkmassa till hands ...
Hur gjorde han då då?

Jo han gick till matbutiken och köpte ett paket köttfärs. Tillbaka i sin ateljé tog han upp kammen ur bakfickan och kammade färsen så att ytan blev mer ojämn. Klick!
Klart! Där fanns både mörka och ljusa huvuden i ett enda myller på bilden. Den passerade. Han fick sitt honorar.

Om han sedan gjorde pannbiff av den där folkmassan förtäljer inte historien, vars sanningshalt jag förstås inte vet något om. Men jag tror han skulle ha godkänt min mossiga storskog i miniformat.

PS Passar på att låna ännu en scen ur samma pjäs.

Fotografen har fått i uppdrag att plåta en ung snygg tjej. Han vill imponera. Skryter med sin karriär, hur han tagit fantastiska bilder under världskriget, bilder som setts "överallt".
Flickan tittar på honom. Gör en ålderskalkyl. Svarar:
-Vilket världskrig?
Tablå.

Undrar verkligen vad den där föreställningen hette. Vem som skrev, vem som spelade. Scenen var, vill jag minnas, Nybropaviljongen.

Copyright Klimakteriehäxan

Lagom privat

"Fem en fredag" dyker troget upp hos Elisa Matilda. Idag är det faktiskt frågor som inte är så enkla att besvara, om revirtänkande. Kolla här:

1. Vilka skulle du säga är dina expertområden? Jag är en sån där som kan lite om mycket, men riktigt mycket om i princip ingenting. Fast jag är duktig på ord, språk, grammatik. Ett intresse som grundlades i skolan.
2. När inkräktar folk på ditt territorium? När de försöker säga åt mig vad jag bör göra. Jag är stor nog att bestämma själv!
3. Vad från ditt yrkesliv kan appliceras på livet i allmänhet? Att man måste vara noga med vem man väljer att tro på och ständigt kolla vem/vad som är källan.
4. Hur stor eller liten är din privata bubbla runt dig? Det varierar nog rätt mycket. Kan njuta stort av tystnad ibland. "Lagom privat", finns det?
5. När behöver du vara ensam? Inte så ofta. Gillar att vara tillsammans med människor jag tycker om. Således är det (i pensionärslivet jag numera lever) inte jobbet jag saknar, men arbetskamraterna.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 66

UPCYCLING

-Ordet dök upp för några år sedan men hamnade i Dagens Nyheter i dag, i krönika av Susanne Ljung. Det handlar om mode förstås, denna gång om kläder som sys av redan befintliga plagg. På bilderna kappor av ullfiltar, djärva kombinationer av rutor, ränder och fransar. Och till skillnad mot "recycling", alltså återbruk, antyder "up-" att här är det faktiskt lite finare ... Helt enkelt ett försök att agera klimatvänligt men ändå vara stekhet i klädbranschen. På engelska har också ordet "trashion" använts, men det låter ju inte lika positivt. Hittills är upcycling lika exklusivt som andra "fina" modemärken och andelen plagg som återanvänds på det här sättet försvinnande liten, men se dig om där hemma. Kanske har du också några filtar som kan bli kappor, jackor, hattar? Tror inte jag har det, dock ... Det är inte lätt att vara både miljövän och road av kläder!

Det blir en fin film!

En helgfråga dyker bergsäkert upp på torsdag eftermiddag. Det är Mia i bokhörnan som levererar. Denna gång: Många böcker blir idag filmatiserade, vilka böcker skulle du önska blev film/tv-serie?

Då är frågan: ska man välja en bok i vilken man ser bilderna inne i huvudet alldeles på egen hand? Eller ska man leta efter en historia som lämpar sig bättre än andra för att översättas i bild? En författare som får mig att se bilder är Tove Jansson. En annan är Selma Lagerlöf.

Men jag bestämmer mig för en bok jag nyss läst: "En ny tid" av danska Ida Jessen. Om ett samhälle på landsbygden för länge sedan, om en sorts kärlek, om ett äktenskap mellan två synnerligen olika människor, om hur Lilly som ung lärarinna får anpassa sig till omgivningens krav –och hur hon så småningom hanterar situationen som nybliven änka. Avslöjar inget ...

Det blir en fin och tänkvärd film. Anmäler mig som frivillig om något vill ha ett manus för inspelning!

Copyright Klimakteriehäxan

Ett ljud att hata

2019

Känner att jag bara MÅSTE plocka upp Orsakullans utmaning i dag igen. Temat lyder: Ett ljud som gör mig irriterad…

2018

Jo tack, jag behöver inte fundera länge över svaret. Den eländiga hackspetten väckte mig i dag. Befinner mig i Barndomslandet, och här har hackspetten två år i rad gjort ett rejält hål i huset. En snickare lappade över första hålet, men den uslingen till fågel återvände och gjorde ett nytt, på exakt samma ställe.

Så nåddes jag av glädjebudet att pippin hade dött en naturlig död, genom att flyga in i ett fönster hos grannen. Jag blev inte ledsen. Snarare glad. Men så fick jag tji också, för det var inte "vår" hackspett som flugit ihjäl sig. Här är nämligen ganska gott om den här fågelsorten, som råkar vara fridlyst.

Skulle strunta högaktningsfullt i fridlysningen om jag bara hade en aning om hur man kan göra sig av med en snyltgäst som gör åverkan på kåken. 
Fast det har jag inte.
Grimaserar illa när trumvirvlarna smattrar fram genom luften. Det blir säkert större eller nya hål i år. Hjälp mig, någon!

Copyright Klimakteriehäxan

Ingen pälsvinter

Bild WWF

Min gamla fina, underbart varma, vackra och mjuka päls finns kvar. Till dem som ifrågasätter det brukar jag säga, att den som vet något om mode ser direkt att den är nästan 40 år gammal och att inget djur skulle få livet tillbaka bara för att jag gjorde mig av med den. Snarare skulle det vara slöseri med en högst användbar produkt.

Och så lägger jag till att jag skulle förstås aldrig köpa en äkta päls i dag, man blir ju nästan lika varm i fuskvarianterna, som också är jättesnygga, hållbara och mycket billigare.
Vid första påseendet verkar det väl rätt OK resonerat, eller hur?

Men aldrig får man vara riktigt glad. För de där imiterade djuren är, visar det sig, otroligt mycket sämre för miljön än de levande. Vilket Världsnaturfonden WWF nu skriver oss på näsan. Vill man ha päls blir det alltså fel hur man än gör. På Tradera "säljer" man just nu en fiktiv fuskpäls, ja det är den ni ser på bilden ovan.

Hittills ligger högsta budet på blygsamma 450 kronor, men ingen får någon päls, oavsett hur mycket man betalar. Fredag är sista dagen. Pengarna som kommer in på "auktionen" – som snarare bör stavas "aktionen" utan u – ska användas i WWF:s arbete för en friskare natur.

Att man inte får något ytterplagg alls på det här viset är väl helt OK eftersom vi oavbrutet bjuds på plusgrader i landets södra delar, åtminstone denna vinter. Det är ju aldrig läge att ta till den klassiska kommentaren (från Folke Olhagen i radions "Vi som vet mest" på 60-talet):
-Det är inte utan att den gamla vinterpälsen kommer till heders.
Så i garderoben hänger de sida vid sida, fusk och äkta. Någon pälsvinter är det inte.

Copyright Klimakteriehäxan

Barndomsminne

Orsakullan har en bloggutmaning som går ut på ett ämne per dag hela månaden. I dag: Ett minne från barndomen jag nog aldrig glömmer ...
Då skulle man ju kunna tänka sig att det är läge att minnas något betydelsefullt, något som satt spår för resten av livet. Eller så gör man som jag: kommer ihåg en pytteliten historia som inte påverkat världen det allra minsta!

Spindlar är otrevliga djur, det tycker jag i dag och det har jag alltid tyckt. Upplever dem som äckliga och läskiga rent generellt, med ludna kroppar och långa ben. Måste nog medge att jag är lite rädd för dem, trots att jag vet att de som finns här på våra breddgrader inte är farliga, åtminstone inte för människan.

Så där tänker inte alla. Fast vi är många som ogillar dem. Känner man den okontrollerbara skräcken komma krypande handlar det om arachnofobi, rädsla på riktigt. Folk betalar för att bli av med den fobin medelst terapi, men så illa är det inte med mig (eller så är jag bara för snål?). Men ett spindelmöte för länge sen känns som om det inträffade i går ...

Bild från sv.glosbe.com

Margareta hette en flicka som var ungefär jämngammal med mig, vi kan ha varit sisådär fem-sex år när det här hände. Hon satt i sin pappas knä mitt emot mig och min pappa, herrarna hade väl något att avhandla och skulle samtidigt hålla rätt på sina döttrar.

Plötsligt kommer på bordet emellan oss en spindel knallande, en sådan vi kallade Helge Högben fast den nog heter harkrank egentligen – ni vet en rund liten kropp och så långa ben runt om.
Jag frös till is.
Det gjorde inte Margareta.

Hon lutade sig fram, nöp tag i spindeln och klämde bestämt till runt den lilla kroppen. Mellan tummen och pekfingret satt den, stendöd men fortfarande otäck och äcklig.
Fast det tyckte ju inte Margareta.
-Titta! sa hon förtjust och höll upp sina spindelkletiga fingrar framför mitt ansikte.
Ve och fasa. Hu och usch.
Det glömmer jag nog aldrig.

Copyright Klimakteriehäxan

Triss i Ö

ÖAR är ämnet för denna veckas Tisdagstrio, påbjudet av Ugglan & Boken som vanligt.

"En ö i havet" av Annika Thor kallas ungdomsroman, men är utmärkt läsning även för vuxna. Gripande om två judiska flickor, åtta och tolv år gamla, som skickas till det främmande Sverige från Wien av sina föräldrar när nazisterna kommer allt närmare. De hamnar på Västkusten. Dåtidens "ensamkommande flyktingbarn". Historien spänner över fyra delar. Läs alla!

"Öar i strömmen" (Islands in the Stream) av Ernest Hemingway utspelar sig huvudsakligen på Kuba. Märkligt nog publicerades den tio år efter författarens död (han efterlämnade en hel del manus, skulle det visa sig). Boken anses ha starka självbiografiska drag.

Mallorca blev den första succén som resmål för svenska charterturister, men ön var populär långt innan dess. Exempelvis levde där, i staden Valldemosa, kompositören Fredric Chopin tillsammans med sin älskarinna, författaren George Sand, och hennes barn. Deras liv finns skildrat i bokform i hennes egen "En vinter på Mallorca" (A Winter in Mallorca). Jag köpte den som reselektyr inför en tripp till den där fina ön. Boken står här i hyllan, men jag törs inte lova att jag läst den, för jag minns absolut ingenting av den ... Så där, då blev det ett triss i Ö.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Kom en aning sent på en trevlig ö-bok: "Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap" av Annie Barrows och Mary Ann Shaffer. Den kommer med som bonus!

Rykande färskt CITAT

"Låt mig runda av med ett tips: om du bara ska se en film i år – ...
... – så går du på bio för sällan."

-Emma Molin, programledare för filmfesten Guldbaggegalan sätter punkt för kvällens direktsändning  i tv från Cirkus i Stockholm. Och kan man tänka sig: två filmer ("And then we danced" och "Aniara") belönades med fyra baggar var och jag har sett båda! 

Såg den nu baggebelönade "And then we danced" i eftermiddags, utan en tanke på stundande filmgala. På väg hem från bion passerade jag Medborgarplatsen där
Haglunds pinne (som egentligen heter Söder torn) fått dramatisk bakgrund.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om svenska romaner

"Vi är ett stort land med små och få människor och våra 
största författare ligger, verkar det, bakom oss.  /.../ Vi har
 Fredrik Backmansk feelgood och Läckbergska mord en 
masse för massorna och så 'kvalitetslitteratur' till den klick 
som nu låtsas att de aldrig gått på Forum. Samtidens 
svenska litteratur är helt enkelt inte särskilt intressant."

-Margit Richert skriver läsvärd, rolig och elak krönika om svensk nutida romankonst i 
dagens Svenska Dagbladet. Hon tycker att böcker hon läst påminner mer om 
kontaktannonser än litteratur ...

Skyltsöndag för hungriga (?)

Mattema denna Skyltsöndag.
Eftertankens kranka blekhet kan ha kommit ikapp efter de ymniga julborden, allt godis, all glögg ...
Korsstygn är sättet som detta bistra budskap levereras på. (Bilden är "lånad", hittade den på Facebook, fann den varandes oemotståndlig, har inte lyckats lokalisera dess ursprung.) 

Men en hederlig varmkorv sitter ju ändå alltid fint, oavsett hur dåligt samvete för helgernas njutningar vi har. Märkligt nog kan man få en alldeles gratis, på restaurang Högkvarteret på Valhallavägen i Stockholm. Det står ju inte ens att man måste köpa en liten öl för att få denna lilla eftermiddagsnjutning!?

Skyltsöndag blir det nog vareviga söndag även detta nya år 2020.
Bloggare som visar skyltar av de mest skilda slag hittar du om du tar vägen via BP.

Copyright Klimakteriehäxan

Tillbakablick ... som fortfarande är aktuell

Hos Orsakullan kan man hitta en bloggutmaning som utformats så, att det finns ett "ämne" att avhandla för varje dag hela månaden. För den 17 januari gällde "Det finns ett rum i mitt hem som jag ..."
Det påminde mig i dag, en dag för sent förvisso, om en träda-fram-are från förr. Jag skrev den för elva år sedan, visar det sig nu när jag letar upp texten igen. Har jag då inte lyckats fixa till det där rummet?
Nja. Lite enklare att ta sig in där har det blivit, men nog finns det onödigt mycket prylar kvar. Så etiketten "skräprum" kan behållas!

Kan man ha gäster i ett skräprum?
Från 12 mars 2009

Vi har aldrig förr haft ett skräprum.
Förrän nu.
I det längsta har vi nämligen bott i våra rum. Sovit, umgåtts, slappat, ja levt helt enkelt. Det har känts, om inte överbefolkat, så i alla fall tämligen fullt. Skräpet har vi väl tryckt in i vrårna och sedan tittat åt ett annat håll.

Men skräp, förresten, vad är det egentligen?
Tja, om man tittar i det där rummet som nu liksom blivit över sedan Sonen tog sitt pick och pack och flyttade till egen adress, så får man förstås en aning om det - ja ni ser själva på bilden här!

Där han en gång hade lastat in serietidningar, fantasyböcker, legoskapelser och hopmonterade flygplansmodeller i plast, kombinerat med i och för sig urvuxna men ändå sparade mjukisdjur, en sönderplockad dator och någon enstaka urdrucken cola-burk, där ser det numera helt annorlunda ut.
Fast ungefär lika ogenomträngligt och oöverskådligt.

För när vi organiserat om oss i familjens bostad blev det saker över, trots att vi varit duktiga och slängt och rensat så att det stått härliga till. Inte utan att man frågar sig var allt kommit ifrån …
Vi har till exempel fått en rejäl trave tavlor över. Inga konstverk värda en plats på Nationalmuseum, visserligen, men bilder som betytt något.

Kuddar är också en överskottsvara, huvudsakligen beroende på att jag är väldigt förtjust i kuddar. Mattor har vi likaså fler än golven kräver. Och gardiner. Bordlampor, som – där är jag och heminredningsexperterna eniga – är en mycket trevligare belysning än taklampor, har vi numera onödigt gott om

En liten bullig teve har inte heller hittat sin nya plats. Och det där fårskinnet, som köptes när Dottern var nyfödd därför att det just det året hette att varje bebis skulle sova på ett sådant, för hälsans och framtidens skull, det har vi inte heller någon riktig användning av. Har aldrig haft, om sanningen ska fram, barnet sov gott i produkter från växtriket.

I det där rummet står också en utmärkt golvlampa som man skulle kunna få en hacka för på Blocket vilken dag som helst, en Bumling, hederlig 70-talsprodukt som tydligen aldrig blivit omodern, och som jag inte vill skiljas från.

Där finns till råga på allt ett gäng krukväxter som hamnat på totalt undantag. Pelargoner som skulle övervintra, var det tänkt, och några andra blombefriade plantor som förmodligen aldrig mer kommer att producera en endaste liten knopp.
Senast langade jag in en bunt dukar, som borde vikas snyggt och ta plats i linneskåpet, men det hanns visst inte med. Eller hur det nu var.

Sammantaget ser det helt enkelt ut som ett skräprum, fast det som finns där faktiskt är högst användbara saker.
-Man måste ha ett skräprum, alla har det, sa en kompis jag påtalade problemet för.
Är det verkligen på det viset?

Jag tänker i alla fall inför varje annalkande helg att nu, nu ska jag ta tag i saken. För vi påstår ju ändå att det här rummet är ett gästrum.
Då återstår frågan, om ingen förbättring inträder:
Kan man ha gäster i skräprum?
För längst in, under en massa annat, finns i alla fall en säng.

Copyright Klimakteriehäxan

Noterat en fredag

1. Vem ringde dig sist? Min syster. Vi pratar ganska ofta.
2. Vad händer i din stad i helgen? Inget som jag riktigt lagt märke till. Något ovanligt, alltså.
3. När höjs ditt blodtryck? I princip aldrig. Hade perfekt resultat när det kollades i veckan.
4. Hur många länder har du varit i? Ganska många. Kommer upp i trettiosju när jag räknar lite snabbt.
5. Vart är du på väg? Till Ica, närmast. Till biblioteket. Till uppsamlingsstället för utlyfta julgranar, vår står kvar på balkongen ... Till Barndomslandet, snart.   
Det är som vanligt ElisaMatilda som kollar läget medelst fem snabba frågor så här på fredagar. Trevlig helg på er!

Copyright Klimakteriehäxan

Prisvärt i öronen?

Att man tävlar i bokform är förvisso ingen nyhet, Nobelpriset i litteratur delades för första gången ut 1901. Men Storytel Awards, med rötterna i nätbokhandeln, har bara en tolvårig tradition, inklusive ett namnbyte på vägen (inledningsvis hette det Iris ljudbokspris) fast de flesta verkar kalla det Stora ljudbokspriset hur som helst.

Vem får då denna utmärkelse för 2019? Jo det är faktiskt vanliga bokkonsumenter som bestämmer, genom att gå in på nätet och rösta. Fem priskategorier finns, många titlar att välja bland.
Naturligtvis eftersträvansvärt både för författare och inläsare, och nu är röstfisket inne i sitt absoluta slutskede, för i dag, den 17 januari, är det sista chansen.

Ingen enda bok har fått mitt stöd. Kollar listan på de nominerade och finner att i faktaklassen har jag läst två, i spänning en, av romanerna två, i ungdomskategorin inte en enda och bland barnböckerna bara en – och då är det en gammal goding, "Lilla spöket Laban" av Inger och Lasse Sandberg. Ingen har jag lyssnat på.

Hur många bör man ha läst för att med gott samvete gå in och rösta? Känns himla orättvist att gynna en av de få man känner till, utan att kunna jämföra alls.
Priset är i ekonomiska termer något mindre än Nobelvarianten, för den som undrar. Här handlar det om äran, ett konstverk och ett diplom (och i förlängningen bättre försäljningssiffror). Och en blomma, antar/hoppas jag, som gillar blommor.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Man får kanske ha överseende med att bokjätten tycker att det heter "öppen fram tills den 17" ... jag tror att det betyder "öppet till och med den 17" ...

En fråga om utseende ...

Helgfrågan från Mia i bokhörnan handlar än en gång om våra bloggar, mer specifikt deras utseende.
Är du nöjd med din header? Hur skapade du den?
Kära nån, jag har ju inte ens en header ... fast jag ser andra som har, jättefina varianter!

När jag startade Klimakteriehäxan 2004 klickade jag runt i Blogspots utbud och valde mönstret Dots som bakgrund och en grundlayout som föll mig i smaken. Det är förvisso obsolet i dag, men jag gillar det och har aldrig ändrat. Ser inte behovet.

Copyright Klimakteriehäxan

Årets första för mig

Visst håller dagsljuset stånd lite längre på eftermiddagen, men vintermörkret behåller ändå sitt grepp om oss. Då blir man glad av att se de första snödropparna, som står raka och stolta på Floras kulle i Humlegården i Stockholm. Dessutom lyser fina späda maskrosblad i en grön rosett.

Dessförinnan njöt jag än en gång av prakten inne på Ulriksdals slottsträdgård. Och när jag kliver av bussen hemma är det full fart på fågelsången utanför porten!
Men varför det är så svårt att fotografera vita blommor utan superutrustning, det undrar jag verkligen.

Copyright Klimakteriehäxan

Samvetsfrågor för en bloggare

BP som har bloggen Konst eller konstigt vill lära känna sina medbloggare bättre (antar jag). Därför ställer hon fem frågor som jag lydigt besvarar!

1. Hur lång tid tar det för er (på ett ungefär) att skriva ett inlägg med research, länkar text, stavningskontroll samt bilder?
Väldigt olika. En liten kort blänkare (exempelvis Dagens ord eller CITAT) kan gå på fem minuter, andra lite längre saker kan få ligga och mogna, ibland flera dagar. Ibland måste man läsa en massa länkar och då rinner minuterna iväg. Försöker undvika alla korrfel. Har jag många bilder går tiden väldigt fort, eftersom i princip varje foto ska redigeras. 

2. Hur många bloggar läser ni regelbundet?
Har vissa stadiga som jag kollar i princip dagligen och ofta (men inte alltid) kommenterar hos. Känner ju igen (och "känner") deltagarna i diverse utmaningar. Antalet? Förmodligen fler än tjugo. 

3. Hur lång tid tar det att läsa och kommentera era favoritbloggar?
Längre än som är riktigt nyttigt. Inte sällan går en förmiddagstimme åt, i första varvet. Ofta ny sväng på kvällen. Och så försöker jag besvara alla kommentarer jag själv får och dessutom göra svarsbesök. 

4. När bloggar ni?
Hamnar vid laptoppen efter frukost och öppnar Klimakteriehäxan, men sen kan det bli nya tag under dagen och väldigt ofta sent på kvällen, när det egentligen är läggdags. Men är man en nattuggla så ... 

5. Har ni blogginlägg ”på lager”?
Ja, men oftast bara väldigt få. Kan hända att jag exempelvis förbereder en Skyltsöndag. Kan hända att jag har idé om ett ämne men inte kommer till skott, blir klar. Och ibland skriver jag ett inlägg väldigt sent, men publicerar det inte förrän följande dag. Som detta!

Copyright Klimakteriehäxan

En värmländsk jätte

Låt mig presentera en jätte, en originell profil du (nästan garanterat) inte tidigare hört talas om!

Detta är ”Jätten i Jömberget”. Han är en värmländsk figur, oklart om någon som helst sann historia finns bakom namnet. Men enligt sägnen bodde han "söder om Sörtjärn på Stubberudsklätten" och han hade ihop det med ”Klättekärringa”. Kanske en riktigt lyckad och lycklig duo? Man kan hoppas på det!

Bengt Silfverstrand från Torsby designade bildväven till Stavnäsutställningen 1968 och "gubben" vävdes i ganska många år av Klässbols vid det här laget välkända (och just i år 100-årsjubilerande)  linneväveri.  Produktionen upphörde så småningom, men väveriets nuvarande chef Dick Johansson försäkrar att "Jätten" varit riktigt populär och att den finns i många svenska och utländska hem.

I mitt finns den, uppenbarligen. Den är i ungefär en A4:s storlek. Visst pryder den sin plats! Men varför det slår gnistor runt hans händer skulle jag gärna vilja veta. Och lite mer av historien vore också kul att känna till. Fast ibland räcker inte ens Google till ... 

Ändå är det trevligt och viktigt att konstatera att svensk textilkonst finns. Viktigt också att vi plockar fram den ibland, för den är värd att bli ihågkommen.

Copyright Klimakteriehäxan

Bland de olästa

Nu har det blivit dags att vädra det dåliga samvetet.
Det beror på att Ugglan & Boken som tema för Tisdagstrion valt böcker jag inte hann med under 2019.

Ojojoj, det räcker inte med en trio. Jag kan åstadkomma en hel symfoniorkester. Var bland de olästa och delvis bortglömda ska jag börja?
Med första fiolen, sedan ge harpisten (som jag alltid tycker ser så udda och ensam ut i orkestern) en chans för att till sist hamna hos dirigenten? Eller kan man få ta en Trio me Bumba, de marknadsfördes som "världens största trio" eftersom de var fyra ... 

Äsch, jag hoppar ner i orkesterdiket fullt av oläst och kommer upp med följande:
"Vi mot er" av Fredrik Backman, uppföljaren till "Björnstad". Klart att jag ska läsa den. Brukar inte bli besviken på Backman.
"Agaat" av Marlene van Niekerk. En riktig tegelsten från Sydafrika, hyllad av "alla". Om en djup relation mellan en vit och en svart kvinna, den senare anställd av den förra, om jag fattat rätt. (Titeln är namnet på den kvinnliga huvudpersonen. Onödigt tjock.
"Boktjuven" (The Book Thief") av Markus Zusak är väl snudd på en klassiker vid det här laget. Onödigt tjock. Hur länge har den legat på bordet bredvid min säng? Törs inte tänka på det.

Copyright Klimakteriehäxan

Nu tiger han ett tag

Gems Weekly Photo Challenge, som Sanna håller i, fortsätter även detta år. Men nu med en liten nyhet: orden som ska illustreras är homonymer, alltså ord som skrivs och låter lika men kan ha helt olika betydelse.

TIGER är nyckelordet denna vecka, och hur jag än ser mig omkring på gator och torg verkar jag inte kunna ta bild på ett endaste randigt kattdjur av exotisk typ.
Därför inser jag att jag får inrikta mig på ett tigande i stället.

Alltså väljer jag att täppa till truten på tomten som brukar vakta vår ytterdörr i juletid. För nu är den definitivt över, Tjugondedag Knut är här, och tomten återvänder till källarförrådet. Där känner han sig förmodligen rätt hemma, efter många år. Fast ni minns väl orden i visan, ord som visat sig vara sanna:
Men till nästa år igen
Kommer han vår gamle vän,
För det har han lovat.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Citatet är hämtat ur julsången "Raska fötter springa tripp, tripp, tripp" med text av Sigrid Sköldberg-Pettersson (1870 – 1941). Den hette ursprungligen "Liten julvisa". Melodin är skriven av Emmy Köhler (1858–1925).

Vid nödutgången

Man kan signalera vägen till toalett/badrum på olika sätt.
Se bara på dessa två sinsemellan väldigt olika, men båda fina, varianter på skyltar som visar vägen till den s k nödutgången! Inramade konstverk med klart ämnesrelaterade motiv!

Mitt bidrag till bloggfotostafetten Skyltsöndag hamnar denna gång i kissobajs-facket. Men med konstnärlig touche.
Vägen till skyltarna går företrädesvis genom BP.

Någon av er kanske minns skylten om den bortsprungna katten Hasseltass, en skylt som jag hade med en tidigare skyltsöndag. Efterlysningen sitter kvar och är väl spridd på Södermalm, men katten har knappast kommit hem igen. Dock har jag mer än en gång betvivlat att folk stannar till och läser den där sortens meddelanden, men titta! Hon gjorde det! Man ska aldrig underskatta en skylt ...

Copyright Klimakteriehäxan

Just nu i januari

Just nu läser jag "Ett annat liv" av danska Ida Jessen. Började med den som radioföljetong, i lysande uppläsning av Cecilia Nilsson, men när jag skulle ladda ner resterande avsnitt var den redan borta från SR Play. (Kolla hur länge saker som du tänkt ladda ner ligger kvar, det är ett gott råd!) Så nu har jag lånat den på biblioteket för att få veta hur det går för den unga änkan.

Just nu tittar jag gärna på olika vintersporter i tv, och snart blir det handboll! Europamästerskap för herrar. Våra barn gjorde oss intresserade eftersom båda spelade.

Just nu lyssnar jag på Dagens Eko, lunchupplagan, om nedskjutningen av det ukrainska passagerarplanet. Iran har medgett sitt misstag. 176 människor dog. Alldeles i onödan. 

Just nu längtar jag efter solen. Grå himmel där ute. Ska man leta efter en liten resa? Det vore väl alldeles underbart!

Det är bloggen Kulturkollo som infört den här sortens månadsuppdatering. Tänkt att plockas upp den första lördagen i månaden, vilket jag inte riktigt lyckades med denna gång dock, det råkade bli den andra ... Tror i alla fall att jag ska ha den som en liten återkommande sak här. Om ni kan hålla er ända till februari? (fniss)

Copyright Klimakteriehäxan