tisdag, oktober 31, 2023

Nummerbyrån

Välkommen till Klimakteriehäxans nummerbyrå! Eftersom jag hyser en ambition att min blogg inte bara ska bestå av svar på andra bloggares frågor har jag nu lagt till denna lilla vinjett, som tillsammans med mina "lösa" texter, 
TankarDagens ord och Citaten ska bjuda på lite variation som du förhoppningsvis kan uppskatta. Här är dagens siffra, hämtad på nära håll:

5

-Så många tår har mitt barnbarn Matilda på varje fot. Vi räknar dem ofta, kommer varje gång till ett och samma resultat. Som tur är.

Något att fira?

I dag är det Halloween "på riktigt". Vet inte om det blir något trick-or-treat vid vår ytterdörr, inser att jag borde förberett med något godis men det har jag helt glömt bort. Gillar hur som helst graffiti-godiset som någon obekant bjudit på, alldeles gratis, på allmänna klotterplanket vid Hornstull.

Vi har aldrig varit särskilt noga med att högtidlighålla den här dagen, men jag låter er se en repris på min eftergift när barnen var små: jag gjorde fusk-pumpalyktor av paprikor, att sätta värmeljus i. Det blev uppskattat, kanske ett tips till fler? (har visat dem förr här på bloggen så det är förstås inget nytt ...)

Fast ett år köpte jag en riktig pumpa åt Sonen att karva i. Han gav sig i kast med uppgiften med stor energi, det blev väldigt skräpigt runt honom så han fick fortsätta sitt handarbete på balkongen. Visst blev det en lykta. Men året därpå bjöds vi på en överraskning: en grön bladslinga växte upp ur ena balkonglådan. Såg inte ut som ogräs alls, så den fick vara kvar. Vi belönades med ett par jättefina gula blommor. Uppenbarligen hade Sonen lyckats sprätta iväg en pumpakärna så perfekt att den landade och slog rot!


Copyright Klimakteriehäxan

måndag, oktober 30, 2023

Med fokus på U (som i Underläpp)

Nytt kliv i alfabetet för att fullborda boktrissen från Mia i bokhörnan. Vi har kommit till U. Då gäller det ett författarnamn, en boktitel och ett omslag där ett u-föremål syns. 

Jag vet verkligen inte hur många böcker Ulf Stark hann med att skriva under sitt liv, men jag tror att alla var bra. "Kan du vissla Johanna?" kan förgylla varje julafton i den klassiska filmversionen med Per Oscarsson, för att ta en titel i högen. Stark dog 2017 bara 72 år gammal. Dessförinnan hade han nominerats för en August i barn- och ungdomsklassen, och då skrev juryn att "Stark skriver rakt och sentimentalt om döden, livet och kärlek över generationsgränserna". Helt sant.


"Under stjärnorna i Paris"
är Karolina Schützers debut. Helt ok, hon verkar känna staden bra, men jag kan inte låta bli att tänka att kvoten för feelgood-historier om unga kvinnor som oväntat ärver ett litet företag i kris är fylld, till brädden. Den här gången består arvet av en fransk bar. 

Förut har det t ex varit en bokhandel (på Riverside Drive, av Frida Skybäck) eller en begravningsbyrå (Ewa Klingberg). Men det går att rada upp fler. Tjejerna har det gemensamt att från att ha varit helt ointresserade av det de ärvt blir de naturligtvis jätteförtjusta och sätter företaget på fötter igen med ett och annat genidrag, samtidigt som de självklart möter Kärleken. 

"En geishas memoarer" (Memoirs of a Geisha) av Arthur Golden är en verklig bladvändare. Jag var övertygad om att en kvinna skrivit sin egen berättelse, kunde inte tro att författaren verkligen var en man! Ett så fascinerande vittnesmål (jo då det finns en äkta människa bakom) om en kultur så främmande från vår, en kvinnovärld vi heller inte känner. 

Och på omslaget dominerar den, Underläppen som fått sin beskärda del av rött smink, långt innan "fillers" kom på modet. Om du inte redan läst den här boken kan du skatta dig lycklig! 

UPPDATERAT: Hannele har tagit med Enid Blytons "Ubåtsspionerna" när hon petat ihop sin bokstavstriss. Det borde ju jag också ha gjort! Har nämligen översatt den själv. B Wahlströms gav ut den i sin serie ungdomspocket 1969. Såldes för 1:75. Och minsann har jag två ex kvar i bokhyllan, som ett minne från forna tider och min korta karriär som översättare.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, oktober 29, 2023

Musikhistoria klar att avnjuta

Bild från Hultsfredspodden.
Sven-Ingvars finns för alltid i mitt hjärta. Jag vet förstås att inte alla delar min förtjusning, men vi är ändå många! Och väldigt många fler blev fansen sedan gänget intog Hultsfreds-festivalens stora scen en dag i augusti 1991. Succén var pyramidal! Nu finns en jätterolig sak att lyssna på: en radiodokumentär i P 4 i vilken man får veta hur det verkligen gick till när gruppen från Värmland klev fram till mikrofonerna i Hultsfred (lite nervösa var vi, medger Ingvar Karlsson) och därmed gjorde en rivig omstart på den redan långa karriären. De var, hör och häpna, inte lättövertalade ... och hade förstås inte en susning om hur viktig den spelningen skulle komma att bli. En hink kräftor spelar en viktig roll i berättelsen! Musikhistoria att avnjuta, sanna mina ord!

Copyright Klimakteriehäxan

Normalt skyltat

Hur är det nu, ÄR varje människa unik? Om så är fallet, då måste väl detta med att vara unik vara helt normalt? Kan man vara normalt unik, lite lagom så där? Eller finns det folk som är unikt normala?  

Inte vet jag hur de som skapat den här butikskedjan har tänkt, men jag tycker att deras reklamkampanj är rätt fyndig. För vem vill inte känna sig normal, och kan man dessutom förtjäna etiketten "unik" är väl matchen vunnen? Jag kan känna mig besegrad, har köpt en del förbrukningsartiklar i den här butiken – kedjan finns spridd över hela landet tror jag.

Ett annat normaltillstånd är av det betydligt tristare slaget. De tomma butikslokalerna gapar ut mot trottoarerna där folk ilar förbi. För inte så länge sedan kunde man flanera, fönstershoppa, kanske gå in och känna på något som fångat uppmärksamheten där det legat och lockat i skyltfönstret. Butiksdöden, jo jag vet att jag upprepar mig, men den sörjer jag. Visst får pandemin ta en del av skulden, men näthandeln är en stor bov. Det ÄR trevligare att gå in i en fysisk affär!


Svensk fotboll är numera en damgren om man vill se framtiden an med optimism
  men David Beckham lever vidare i högönsklig välmåga även sedan han sparkat klart.
Dokumentären om honom (och hustru Victoria "Posh Spice") lär vara rätt så sevärd,
sägs det. Något för en "normal" tv-kväll kanske?

Med tanke på att åtminstone somliga firar Halloween efter bästa förmåga den här helgen blir det en liten bonusbild/skylt som jag har de skickliga graffitikonstnärerna vid Hornstull att tacka för. Visst är den snygg! Och Halloween är svenskare än man kan tro, det har jag skrivit om förr.

I USA, där man firar som ivrigast, är den "rätta" dagen den 31, alltså på tisdag. Här minns jag hur det var! Innan dess har ni god tid att titta på skyltar av de mest skiftande slag. Klicka er bara över till BP:s blogg, så dyker skyltbloggarna upp i hennes högerspalt. Förhoppningsvis dyker åtminstone en del av dem upp även här, bland kommentarerna.

 Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 ... att det där som berättades (när den här omställningen av tid var ny i Sverige): att det fanns folk som satte på väckning till klockan 03.00 för att gå upp och ändra klockorna  det måste väl ändå ha varit en skröna?

lördag, oktober 28, 2023

Veckans mening – om kriget

Finns det en mening jag läst i veckan som fått mig att tänka till en extra liten sekund? I så fall har jag fångat Veckans mening, som Skriv-Robert efterlyser på lördagarna. Den här gången har jag hämtat meningen från starten av boken "Allan Mann: Mannen som stred mot både Hitler och Stalin" av Thomas Tynander. Huvudpersonen är trots sina unga år på väg mot Finland för att strida som frivillig mot ryssarna och han trängs i en tågkupé med andra ute i samma ärende. Reflexionen Allan gör 1940 på väg mot fronten känns (tyvärr) dagsaktuell. Det är bara att byta ut namnet på den krigsdrabbade nationen. Det finns flera att välja på ...

Om vi tycker det är otäckt att läsa och höra om kriget, hur ska de då inte tycka att det är i Finland? 

Copyright Klimakteriehäxan

Oss badflickor emellan

Det står en badflicka vid min sida nu för tiden. Hon har solhatt, axelbandslös behå och en nederdel av lite odefinierbart slag. Vi är inte jättelika, hon har långt lockigt hår och en rejält tilltagen näsa där jag ligger i lä, men hon får mig att tänka på badsäsongen. Naturligtvis sörjer jag att den tagit slut, igen, och jag ser inte något direkt hopp om ett avbrott i vintermörkret för besök i närheten av varmare vatten.

Hur som helst har jag om det ändå skulle hända gott om badkläder, både hela och tvådelade, de senare förmodligen mindre smickrande än de rejälare, de som håller in lite fläsk i trakten där jag en gång hade en midja.
Den där midjan, den kan jag verkligen sakna och ibland måste jag ta fram något gammalt foto för att förvisso mig om att jo, den har funnits IRL.

Inte en av de brasilianska ...
På den tiden var det naturligtvis bikini som gällde för både strand och poolside. När jag hamnade i Brasilien på jobbresa såg jag vilka otroligt raffiga baddräkter brasilianskorna hade där de klev omkring i sanden på Ipanema i Rio de Janeiro.

En dag gjorde jag slag i saken och letade rätt på ett butik för baddräkter. Där fanns ett enormt utbud. Deras bikinis hade ett gemensamt drag oavsett färg och modell: de var små. Väldigt små. Låt mig slå fast att tygåtergången inte kan ha motiverat priset, för hade det varit en avgörande faktor hade man inte behövt betala många kronor.

Kreationerna var alltså små och relativt kostsamma. Men jag hade bestämt mig, jag skulle bada à la brasileira, så att säga. Valde två bikinis, butiksbiträdet föreslog storlek M ... Jag köpte den största storleken de hade: XXL  och detta var, ska ni veta, många kilo sedan. 

Väl hemkommen efter resan tog jag på mig en av mina nya bikinis och gick ner till poolen som hörde till huset där jag då bodde. Jag tillbringade ganska mycket tid där, kunde göra research i solstolen, läsa, sortera papper och kanske ta en liten lur också. Farbrorn som skötte poolen var väl bekant med mig. Och med, får man anta, min i baddräkt klädda kropp.

Han var alltid väldigt diskret, trevlig, förekommande, men höll distans – ändå var ju detta långt innan någon rullat i gång me-too-stenen.
Nu hajade han ändå till mitt i sitt "gomorron". Stirrade en nanosekund extra och sa sedan stillsamt konstaterande: Jag tror minsann att vi har en ny baddräkt där! (observera hans val av pronomen ...) Och sen sa han inget mer.

Hade jag sett ut som min keramikbaderska hade han inget sagt, det vet jag.
Hon stammar för övrigt från Lills keramik i Lövstabruk. Konstnärinnan, Lill Lundgren, har antagligen inte varit på Ipanema och hämtat inspiration utan sett sig om på närmare håll.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, oktober 27, 2023

Nummerbyrån

Den är nyöppnad, Klimakteriehäxans nummerbyrå! Eftersom jag hyser en ambition att min blogg inte bara ska bestå av svar på andra bloggares frågor lägger jag nu till denna lilla vinjett, som tillsammans med mina "lösa" texter, TankarDagens ord och Citaten ska bjuda på lite variation. Det är i alla fall min förhoppning. Här är en ny siffra att suga på:

80

-4 av 5 eller 80 procent av alla köp som görs utomlands betalas med kontanter. Så är det verkligen inte i Sverige, där folk numera sällan har en endaste liten sedel i ficka, väska eller plånbok. Men kort och Swish, det har vi! 
Källa: Forex

Om tidens gång 2

Grå fredag, igen. Har inga riktiga planer men gläds åt en bra natt avrundad med en rejäl sovmorgon  det gäller att ta vara på glädjeämnena i höstmörkret! Färgspelet utanför fönstret illustrerar tydligt tidens gång. Dagarna går fort, snart är det dags att plocka fram prylarna som ska sprida lite extra ljus ända in på nyåret. Sånt är läget, och det är tiden Elisa Matilda tycker att vi ska tänka på när hon ställer sina fem fredagsfrågor:

  1. Är du tidspessimist eller optimist? Realist, tror jag. Kommer i tid, är noga med det, om ingen naturkatastrof hindrar mig, som försenade bussar eller sådant.
  2. När går tiden som snabbast? När man har roligt i gott sällskap.
  3. När går tiden som långsammast? När man hamnat i kö.
  4. Var spenderar du mest tid? Hemma.
  5. Till vad under veckan har du behövt lite extra tid? Har ägnat mig en del åt evighetssysslan garderobsrensning. Finns aldrig tillräckligt med tid för det ...
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, oktober 26, 2023

Skrattretande för gråa dagar

Mia i bokhörnan, hon som håller i Helgfrågan, behöver muntras upp. Möjligen har hon extra stora behov av humörhöjare just nu, men faktum är att vi nog delar det behovet rätt många av oss i dessa väldigt gråa dagar.

Som tur är finns glädjeämnen att hitta i bokhyllan, det gälle bara att komma på vilka titlar man ska satsa på, eftersom detta är helgfrågan: Berätta om en bok som fick dig att skratta högt eller gråta när du läste den!

Jag nonchalerar helt det lilla ordet "gråta" och går på skrattet, fast det är klart, man kan ju skratta så man gråter också förstås ... hur som helst:

"Priset på vatten i Finistère" av Bodil Malmsten skrattade jag faktiskt högt och spontant åt. Roligast blev det när hon skildrade sina drabbningar med franska språket, där kunde jag känna igen mig!

Samma sak hände när jag läste "Sol över torpet", Barbro "Bang" Alvings hejdlösa skildring av en sommar i familjens sköte. Jag råkade läsa den under en tågresa och lyckades nog göra en och annan medresenär nyfiken på vad som var så kul medan de själva bara stirrade ut i det framrusande landskapet och lyssnade till hjulens dunkande.

Min tredje rolighetsförfattare är den amerikanska Erma Bombeck, som jag skrivit om här på bloggen ett antal gånger redan. Alla hennes böcker är jätteroliga, det börjar ofta redan på omslaget – eller vad sägs om "When you look like your passport photo it´s time to go home"? Bara ett fåtal är översatta till svenska, tyvärr. Och några nya skojiga titlar blir det inte, Bombeck avled i cancer redan 1996. Fram till sjukdomstiden var hennes krönikor syndikerade i snart sagt varenda dagstidning i USA av hygglig storlek, och mig veterligen har ingen kunnat axla hennes mantel. Än.

Barbro Lindgren ska man inte heller glömma. Hon har skapat de odödliga figurerna i "Loranga, Masarin och Dartanjang". Och den första barnbok jag läste helt själv fick mig också att skratta så att mamma kom rusande och undrade vad som stod på (hon visste inte att jag kunde läsa). Jag förklarade att det var Nalle Puh som jagade en Heffaklump ... jag fick knappt fram orden för att jag skrattade så väldigt!

Över en god indisk lunchtallrik idag konstaterade min författande vän att det rent generellt är så att kvinnor är roligare än män. Tja, jag är inte den som ska protestera ...

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, oktober 25, 2023

Klimakteriehäxans nummerbyrå

I dag öppnar den, Klimakteriehäxans nummerbyrå! Eftersom jag hyser en ambition att min blogg inte bara ska bestå av svar på andra bloggares frågor lägger jag nu till denna lilla vinjett, som tillsammans med mina "lösa" texter, 
Tankar, Dagens ord och Citaten ska bjuda på lite variation. Det är i alla fall min förhoppning. Numren/siffrorna jag väljer ska ha fått mig att höja åtminstone ett ögonbryn, i alla fall lite grand! Och först ut är denna siffra:

33 111

-Det är antalet sidor i Svenska Akademiens ordlista, som nu  efter 140 års arbete  är klar. Hur klar, kan man ju undra, behovet av översyn lär väl bli konstant.

Årets bästa svenska böcker

Veckans kulturfråga från Enligt O lyder så här: Vilka är de bästa svenska böckerna du läst i år?

Jag har inte massor att välja bland men tänker på några få, sinsemellan väldigt olika romaner: 

"Svalors flykt" av Majgull Axelsson. Seriöst, gripande och, faktiskt, lite spännande också.

"Au revoir Agneta" av Emma Hamberg. Att läsa med ett leende och frasen "Kvinnor kan!" i åtanke.

"Djävulsgreppet" av Lina Wolff. Det händer igen: en ung svensk kvinna flyr till södra Europa och hamnar i situationer omöjliga att klara av. Men ruggigt blir det.

"Midnatt råder över Kullahalvön" av Helena Stjernström. Ännu en kul historia som kombinerar skratt eller åtminstone fniss med brott på ett lyckat vis.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, oktober 24, 2023

Franska favoriter

Franska favoriter efterlyses av Ugglan till denna veckas tisdagstrio. Jag frestas att starta i ostdisken och ta en rejäl bit camembert och varför inte lite chèvre också, men de erbjuder inte mycket läsning ... det gör inte årets Beaujolais Noveau heller, men om ett par veckor är det här. Fast en tallrik creme vichysoisse då? Eller en quiche lorraine? Jag brukar laga båda två, så gott! Nej, jag måste visst sluta tänka på sådant som går att stoppa i munnen, även om jag har en hel rad såna favoriter som härstammar från Frankrike. Tittar i stället i bokhyllan.

Det finns förstås hur många skickliga franska författare som helst. Jag har bara läst några få, men Annie Ernaux var jag väl bekant med innan hon fick Nobel-priset. Faktum är att jag är mest förtjust i hennes tidiga böcker. 

Simone Berteauts bok
"Piaf 
 Berättelsen om Edith Piafs fantastiska liv" tycker jag är väldigt läsvärd. Författarinnan var sångerskans halvsyster, vilket borde borga för en relativt hög sanningshalt i texten. Piaf blir aldrig riktigt bortglömd, hon var internationellt jättestor och är det än, trots att nästan exakt 60 år gått sedan hon dog (10 oktober 1963). Ni lyssnade kanske på klippet med "Sveriges Piaf" Jenny Bohman, som jag skrev om nyss? Om inte, gör slag i saken nu.

"De tre musketörerna" höll mig vaken många nätter när jag gick i gymnasiet och egentligen behövde sova. Men Alexandre Dumas d ä fascinerade mig rakt av med vad jag nyss fått lära mig kallas en "swashbuckler-roman". Enligt Wikipedia handlar såna om heroiska, ridderliga svärdsmän som kämpar för rättvisa. 

Dumas var produktiv, jag klarade i rask takt också av "Mylady" och "Myladys son", liksom "Greven av Montechristo". Kanske hann/orkade han inte skriva allt själv, en Auguste Maquet lär ha varit honom behjälplig och ska ha del av äran. Resultatet blev hur som helst jättespännande, och har förstås också filmatiserats.

Copyright Klimakteriehäxan 

måndag, oktober 23, 2023

Nu är det T-time!

Vi är gott och väl inne på alfabetets andra halva när det ska presenteras en boktriss i bokstavsordning som Mia i bokhörnan dragit igång: ett författarnamn, en boktitel och ett bokomslag, denna gång med bokstaven T som gemensam nämnare.

Låt mig slå ett slag för paret Thomas och Anna-Clara Tidholm, till nytta och glädje för andra mammor, pappor, mor- och farföräldrar som eventuellt inte hittat deras originella barnböcker. Det kan inte bara vara mina gullungar som gillar dem! Tidholmarna har producerat många böcker tillsammans, men också jobbat var för sig. Börja med Anna-Claras "Knacka på!", den funkar redan på 1-åringen.

Boken "Tung" (Heavy) av Laymon Kiese är stundtals just det, fast inte till formatet för den är 280 sidor tjock. Men hans historia (som är självbiografisk) ger en vit europé många insikter i hur tufft det kan vara att växa upp som svart grabb i USA, dessutom överviktig och med en ensamstående mamma som är smart och vill väl men ändå brottas med stora problem.

Aravind Adigas "Den vita tigern" (The White Tiger) tar sin läsare med till Indien och människor och miljöer man inte direkt springer ihop med på första bästa stockholmsgata. Romanen har belönats med Man Booker-priset, en kvalitetsetikett som heter duga. På omslaget, i alla fall i engelsk version, naturligtvis en vacker "katt".

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 134

EUTROF

-Det är väl nån sorts självhävdelsebehov som gör att jag slaviskt kastar mig över en massa ordlekar, jag vill förmodligen bara ha bekräftat att mitt ordförråd är stort och korrekt. Därför inser du också att jag blev helt ställd när jag i Dagens Nyheters språkkviss i går stötte på detta ord som jag garanterat aldrig tidigare mött. Nu vet jag: det betyder näringsrik. Kan dock inte riktigt se framför mig när det kan  komma till användning. Eller hör du frasen: "Vilken eutrof macka!" dyka upp på lunchen?

PS Det var då en evig tur (för självkänslan) att jag hade 20 rätt av 20 möjliga i orddelen av högskoleprovet som gjordes i söndags och som nu finns att klura på i en rad tidningar och sajter, här exempelvis.

söndag, oktober 22, 2023

Dukat för finfika

Det finns någon där ute som vet att vi är många som gillar väskor. Denne någon, som begåvats med en ordentlig portion humor, kan förslagsvis vara designer eller åtminstone idéspruta inom något designföretag, lämpligen i porslinsbranschen. För nu går den att köpa, den dubbla handväskan där den platta kuvertväskan fungerar som assiett medan väskan med handtag ställs på högkant och tjänstgör som mugg, med ett rejält "öra" att hålla i. Vad kan detta kallas annat än finfika, perfekt vilken söndagseftermiddag som helst?

Copyright Klimakteriehäxan

Bild från Art & Home Gallery

Ännu en skyltsöndag

Ingen röd tråd alls. Bara tre slumpvis upptäckta skyltar i veckan som gått. Skyltbloggarna hittar du till via BP, kolla i hennes högerspalt.

Inte speciellt svårtytt ... åtminstone inte för den som är van att spela Wordfeud/Alfapet.

Jag ser pratbubblor, vad ser du när byggfirman täckt över fönstren med sina "skyltar"? 
Kul masseffekt tycker jag.

Att låta skylten tala tydligt kan ju aldrig vara fel. Tydligare än så här går knappast.
Copyright Klimakteriehäxan

lördag, oktober 21, 2023

Om tidens gång 1

Står på trottoaren och tittar upp mot vårt hus. Den ganska gråtrista fasaden lyses upp som alltid så här års av träd och buskar i höstens kläder. Numera syns mer av husen än för ett antal år sedan. Då hade vi större träd, och det är dem jag står och tänker på. Och saknar.

För en dag kom man med maskiner och sågar och tog bort hela trädraden. Skillnaden blev dramatisk. Det blev kalt, tomt, jättetrist. Naturligtvis tyckte alla vi boende det. Men en speciell grannes reaktion glömmer jag aldrig. Vi var inte bekanta mer än att vi sa "hej", som vettiga människor gör. 

Han var årsrik som man säger numera, ganska anonym, väldigt försynt. Fast den här gången ville han prata, i alla fall en kort stund.
Säjer: Usch så tråkigt det är att man tagit bort våra träd!
Jag, uppmuntrande: Visserligen, men det ska planteras nya som ska ge oss grönska!

Blicken jag fick till svar sa allt: Han skulle aldrig få se de nya träden få knoppar som skulle slå ut och bilda gröna bladkronor, och han visste det. Sådan är tidens gång. Men hans mun sa bara ett tyst: Jo. Visst.
Sedan gick han sakta mot sin port. Tror att vi aldrig återsågs.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om kroppen

Gerda Antti, 94, har skrivit böcker i sextio år. Hon debuterade med lyrik redan 1961 och i fjol kom "Alla mina dagar" som hon kallar "en funderingsbok". Jag råkade hitta en gammal och rätt ankommen pocket som jag började läsa tack vare det behärskade formatet, den var perfekt i handväskan! Blev fascinerad direkt och hittade också Veckans mening, den som Skriv-Robert vill se på lördagar eftersom den av en eller annan anledning fått oss att hejda oss om än aldrig så lite i läsningen. Hämtar nu min ur (den lysande) titelnovellen till samlingen "Kväll efter kväll" som var hennes prosadebut och kom ut 1965. Och som hon skrev redan från start! Nog kan jag känna igen mig här:

Hennes ungflicksfigur fanns dold i hennes egna kropp som en sommarsten i snövinterdräkt.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, oktober 20, 2023

Jag har krympt!

Fem fredagsfrågor från Elisa Matilda väntade som vanligt när jag öppnade min laptop. Bara att svara!

  1. Vad är du för kort för att göra? Plocka ner prylar från översta hyllan i köksskåpen. Numera. Har krympt, nästan fyra centimeter ... det gör alla med åren, jag vet, men lite chockartat var det ändå att konstatera.
  2. Vad är du för envis för att göra? Kapitulera inför övermakten (hur den nu ser ut?)
  3. Vad är du för rädd för att göra? Komma upp på hög höjd, omgiven av branta stup. Mår illa.
  4. Vad är du för lat för att göra? Rensa i skåp, lådor, garderober.
  5. Vad är du för ung för att göra? Sitta still dag ut och dag in. Och, dessutom, strunta i mitt yttre. Man får hantera det efter bästa förmåga!
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, oktober 19, 2023

Tre ess som du kanske missar?

Kan du beskriva en bok som du tycker är underskattad och varför fler borde läsa den?

Det är Mia i bokhörnan som ställer denna helgfråga till oss här ute i Blogglandia, där leden tyvärr glesnar ... men vi som är kvar, vi är av segt virke! 

Då börjar jag med en uppmaning att man ska ge alla svenska "deckardrottningar" lite ledigt och i stället leta upp något som Olle Lönnaeus skrivit. 

Sedan vill jag peka på en annan svensk superskribent som också är lite sedd över axeln: Björn Larsson. Hans "Drömmar vid havet" är ett fenomenalt romanbygge.

Plockar upp en tredje man med vilken vi alla är "bekanta": Hans Alfredson. Tycker att mitt i alla (ytterst välförtjänta) hyllningar av duon Hasse&Tage glöms hans seriösa romaner bort.

Copyright Klimakteriehäxan

Lasse i många hjärtan

I dag sörjer Sverige en av sina mest älskade artister: Lasse Berghagen. Tv 4 hade nyligen honom som huvudperson i ett avsnitt av "Vilket liv!" och den sändningen sköts upp eftersom Lasse låg på sjukhus och var illa däran. När han piggnat till lite sändes programmet, och det var häftigt att se och höra historierna som folk kring honom berättade (hela serien har f ö varit riktigt bra och väldigt påkostad, med Renée Nyberg som utmärkt programledare).

Det där programmet blev det sista vi i den stora publiken fick möta honom i medan han fortfarande var i livet. Nu kommer förstås repriserna att dugga tätt. Hans popularitet är grundmurad, beundrande och varma ord om honom strömmar i alla kanaler. Dessutom har han skrivit fenomenala låtar, både texter och melodier, som kommer att leva väldigt mycket längre än deras upphovsman.

Alla svenskar kan i dag sjunga flera Berghagen-hits, som "Teddybjörnen Fredriksson" och "Stockholm i mitt hjärta". Men betydligt färre känner nog till hans liv som författare. Tillsammans med Marcus Birro skrev han sin självbiografi (2021) med det för dagen extra välpassande namnet "Hej livet!" Fast "Flakmopedisten" som kom ut 2012 handlar mer om hans kära Dalarna, där han växte upp.

Men listan över hans barnböcker är längre. Berghagen skriver om Filippa och hennes morfar (som Kristina Grundström tecknat och som klart liknar författaren). De gör roliga och minnesvärda saker tillsammans: de hoppar studsmatta, går på tivoli och gör utflykter till exempel. Och Fredriksson, teddybjörnen, finns också omarbetad till en julsagobok!

Dessförinnan (2004) slog han ett slag för poesin genom att i den tunna lilla "Dikter i mitt hjärta", som jag har i hyllan, presentera personliga favoriter ur den svenska lyrikskatten. I förordet skriver han att idén kom när han under de tio åren som programledare för Allsång på Skansen ibland läste dikt i sändningarna. "Man kunde höra en knappnål falla trots att det ibland var upp till 30 000 i publiken" minns han.

I den svenska lyrikens elit hör han själv numera hemma av egen kraft. För Lasse Berghagens livsverk har tagit plats i många hjärtan.

Copyright Klimakteriehäxan

Jenny i dag för 13 år sedan


Av en ren slump råkar jag på Youtube få syn på tjejen som en gång var min granne. Jenny Bohman bodde redan i huset vi flyttade in i 1985, och det var ingen tvekan om att det var musik som var det viktiga i hennes liv. Vilket ledde till att jag, första dagen i nya bostaden, helt gråtfärdig stod och bankade på hennes dörr, men det hörde hon inte. Först i en paus mellan två låtar lyckades mitt bultande tränga igenom, och strax stod hon i dörröppningen med glad blick och burriga lockar. Musiken hade redan tagit ny fart.

När det visade sig att hon inte kunde höra vad jag sa insåg hon också att hon använde lite för mycket volym på sin imponerande musikanläggning, så vi kunde skiljas som vänner. För mig var det ren tortyr att höra musik som jag själv inte valt så högt att allting skakade runt omkring mig, jag undrade förskräckt om mitt livs största affär, lägenhetsköpet, var ett misslyckande från start ...

Så var det inte. Vi bor fortfarande kvar i samma hus. Men Jenny flyttade, fast var kvar på Södermalm och det hände att vi sprang på varandra på stan. Hon levde av, med och på musik, sjöng med olika band och var dessutom skicklig på munspel.

Men mest omtalad blev hon ändå som Sveriges egen Edith Piaf. Hur Jenny hittade till den franska stjärnan vet jag inte, men hon framförde hennes chansoner mästerligt och märkligt likt originalet, på perfekt franska. Hon liknande till och med förebilden rent fysiskt: liten och tunn, lite spretiga lockar och livsrynkor på kinderna.

Hennes bräckliga fysik hade en enkel förklaring: cancer. Jenny genomförde sin sista livekonsert på Bio Rio här på Södermalm den 19 oktober 2010, på dagen tretton år sedan i dag. Mindre än en månad senare, den 13 november, var hon död. Piaf och Jenny dog av samma sjukdom och blev lika gamla, 47 år.

Klippet ovan är från den där sista spelningen. Imponerande är vad det är. Så oerhört tragiskt att hon inte fick sjunga mer. Köp rosa bandet!

Copyright Klimakteriehäxan 

onsdag, oktober 18, 2023

Oväntade kulturfavoriter

Vilka oväntade kulturfavoriter har du haft? Det är Enligt O som undrar, och det är en intressant fråga som det ska bli kul att se vad resultatet blir när bloggarkollegorna låter sina svar trilla in. Själv kikar jag in i mitt musikaliska minne.

Vet inte hur pass oväntat det är om jag nämner den nicaraguanske sångaren, musikern och kompositören Carlos Mejía Godoy. Oväntat åtminstone för att ganska få andra svenskar skulle komma på tanken att lyfta fram honom. 

Jag hade (förstås) heller aldrig hört talas om honom förrän jag kom till Centralamerika 1978. Men han blev sandinist-revolutionens musikaliska röst, jag köpte hans skivor som såldes svart på marknaden i Masaya så länge diktatorn Somoza behöll greppet om landet.

CMG:s folkmusik är medryckande, texterna samhällsinriktade, allsångspotentialen ofta relativt hög. Med tiden blev han känd även utanför Centralamerika, han kom till och med till Sverige 1980 (och då gjorde jag faktiskt ett 15 långt tv-program med honom och hans orkester).

Misa Campesina, den nicaraguanska bondemässan, är nog hans mest kända verk och det var älskat av hans landsmän. Hur det är med den saken i dag har jag inte en aning om. De en gång så idealistiska sandinisterna har helt tappat koncepterna och framstår i stort sett som vilka andra latinamerikanska gamla korrupta makthavare som helst. Kan bara hoppas att CMG inte är en av dem.

Ännu en musikalisk höjdare som inte man hört mycket av i Sverige är "barfotasångerskan" Cesária Évora, en otrolig röst från Cap Verde. Tyvärr har hon varit död i mer än tio år, men inspelningarna finns och är riktigt härliga! 

Låt mig lägga till den
underbara Alberta Hunter! Startade en lång sångkarriär men sadlade om och blev sjuksköterska i New York. Har haft lyckan att höra henne live nere i Village på den enda bar hon accepterade som sin scen sedan hon efter pensioneringen började sjunga igen. Lyssna på henne i "My man" eller "Downhearted Blues" och jag tror chansen är stor att du blir ett fan om än i senaste laget. Alberta Hunter avled 1984, 89 år gammal.

Copyright Klimakteriehäxan

En dikt för dagen

Tänkvärda rader i form av en dagsvers, skriven av signaturen W-bom som lär
betyda kulturredaktören Björn Wiman (även om mina tankar går till Gustaf
Frödings skapelse skalden Wennerbom, men han är det inte!).
Illustration av signaturen Ljung. Ur Dagens Nyheter i går.
Här texten lite mer lättläst:

Mot våldets makter vill du reagera
men orden, känns det, är så futtigt små
Du tror du saknar språk att protestera
Det blir förrädiskt lätt att tystna då

Men ondskan växer, just det, infernalisk
Du måste sjunga ut, så att man hör
din röst, mer eller mindre musikalisk
i världens just nu viktigaste kör

Copyright Dagens Nyheter

tisdag, oktober 17, 2023

Högt uppe på berget ...

Berg & dal i boktitel eller författarnamn, så lyder påbudet från Ugglan denna tisdag när det är dags att trumma ihop ännu en trio. Jag är förvisso ingen bergsklättrare, men jag väljer ändå att hålla mig på de högre höjderna ...

Låt mig börja med "Frestelsernas berg", som har några år på nacken. Men den är skriven av en av Sveriges allra bästa: Jonas Gardell. Mycket läsvärd.

"Och bergen svarade" (And the Mountains Echoed) är en gripande historia av Khaled Hosseini, som fick sitt stora genombrott med "Flyga drake" (The Kite Runner). Här är vi tillbaka i Afghanistan men huvudpersonerna kommer också ut i världen.

En titel jag inser att jag ofta kommer tillbaka till: "Ormens väg på hälleberget" av Torgny Lindgren. Helt enkelt en måste-bok. Om fattiga människors liv i Västerbottens inland för ganska länge sedan. Omskakande.

PS: Inser att jag inte ägnade en tanke åt dem som verkligen försökt bestiga berg inte bara som bokläsare utan på riktigt. Läs "Drömmen om Everest" (Paths of glory) av Jeffrey Archer och Jon Krakauers "Tunn luft" (Into Thin Air). Har skrivit utförligare om dem här.

Copyright Klimakteriehäxan

Bästa tv-reklamen!

Reklam-tv är inget jag är förtjust i. Ser färre program på de kommersiella kanalerna än jag skulle göra, om reklampauserna inte fanns. Nu byter vi kvickt bildkälla om vi trots allt hälsar på i annonsernas tv-värld. Men riktigt allt undgår man ju inte, hur snabb man än är med fjärrkontrollen.

Därför ska jag nu bekänna att det finns en 21 sekunder lång sekvens som jag kan se hur många gånger som helst. Jag blir alldeles mjuk i själen, varm i hjärtat, snudd på lite våt i ögat, det är så himla vackert fångat! En reklamsnutt i försäkringsbolaget Trygg-Hansas tjänst. Du har garanterat också sett den,

Vad är det då för snilleblixt som slagit ner på den reklambyrå som bolaget använder? Jo det handlar om hur en liten människa kommer till världen. En väldigt liten människa, skrynklig och kladdig och alldeles, alldeles underbar.

Det underbara förstärks av det till bildsekvensen perfekta musikvalet. En svensk singer-songwriter som jag egentligen inte alls känner till, Daniel Nordgren, har skrivit "The day that just begun" och han sjunger den själv.

Tv-tittaren ser den lilla människan som placeras på sin mammas mage och hör "You´re the reason why I am, You're the reason why I can, And you're the day that's just begun" och jag kan bara beklaga att jag inte behöver teckna någon barnförsäkring. 

Vill du läsa hela texten? Här hittar du den. Och här nedan har du alla de ljuvliga 21 sekunderna, missa för all del inte ljudet. Råkar du också bli lite snyftnödig? Ja men det går förstås över!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, oktober 16, 2023

Ess (?) bland S

Nu har vi kommit till S när vi ska presentera en boktriss som Mia i bokhörnan vill ha: en författares namn (för- eller efter-) på S, en boktitel som börjar på S och så ett bokomslag där något väsentligt leder tanken till bokstaven S. Här finns det sannerligen att välja på, det gäller att välja bort!

Har just avslutat Karin Smirnoffs "Havsörnens skrik", hennes fria fortsättning på Stieg Larssons Millennium-trilogi som hon tagit över efter David Lagercrantz trio. Hans böcker har jag helt hoppat över och jag var på god väg att ge upp även Smirnoff. Ändrade mig efter en lång paus. Kommer inte att läsa fortsättningen. Stieg L:s böcker var jättebra, ren girighet är väl det som gjort att man inte lät det räcka med dem. Vilket hade varit bäst.

"Solitär" är en färsk biografi över den märkliga journalisten och debattören Annette Kullenberg, skriven av kollegan Anna Hedenmo. 
Man får veta mer om denna fascinerande dam, som jag förvisso träffat och faktiskt blev ganska rädd för ... helt oberäknelig som hon var! Ingen i Sveriges mediavärld idag liknar henne, och det ska man kanske vara glad för, även om hon var rätt spännande.

Att välja omslag blev riktigt lätt, eftersom jag nyligen läste Julie Otsukas "Simmarna" (The Swimmers). Tyvärr tyckte jag inte att den var alls lika bra som "De kom över havet" (Buddha in the Attic). Men två simmare finns hur som helst utanpå. Och inte nog med det, det är inte bara ett snyggt omslag, bokens titel börjar ju också på "rätt" bokstav!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om kroppsvikt

Övervikt är inte övervikt, utan trivselvikt. Det är det normala läget för kroppen, det är dit den strävar. Kroppen vill ha ett litet reservlager, inför vintern, inför sjukdom, inför dåliga tider. Den vill inte ha bmi 19. Den vill äta en god frukost i sängen. Och efter en stund blir den rastlös och behöver få komma ut på promenad, en lagom lång promenad, blir det för intensivt kräver den en kaka. 

-Det är inte varje dag som kroppsfixering och bantning bereds utrymme på en stor tidnings ledarsida. Men i går hände det. Lisa Magnusson konstaterade i Dagens Nyheter att det aldrig har varit meningen att människor skulle vara supersmala. Nu ger vetenskapen stöd för tesen att folk med lite hull lever längre än de magra. Det är läge att överge kampen för att uppnå "rätt" BMI-tal! 

söndag, oktober 15, 2023

Världsläget sammanfattat på en skylt

Välkommen till helvetet! Nej, den skylten lockar inte in mig i någon butik. Det kan rent av vara ett rekord i smaklöshet för reklambranschen. Men däremot känns den ju som en välfunnen hälsning och kommentar till världsläget. Man törs knappt slå upp ögonen på morgonen; tänk om ännu ett krig startat medan jag sov! Och hur många skjutningar har ägt rum sedan jag släckte lampan?

Det räckte så bra med dem vi redan hade, från allt svenskt gängkrig runt knuten till invasionen av Ukraina och diverse andra konflikter. Nu räknas nya dödsoffer i tusental, och det handlar inte bara om militärer utan också om civila, kvinnor och barn i Israel och Gaza. 

Att människan är det största hotet mot klotet och allt liv som hittills funnits här, det står utom alla tvivel sedan länge och det understryks bara ideligen, som nu. Visst vill man gärna tro att det ska finnas lösningar, men att de är otroligt svåra att finna, det är uppenbart. Fast i ett försök till en röd tråd i mitt bidrag till denna veckas Skyltsöndag erbjuder jag detta hoppfulla meddelande:

Budskap över en av portarna i kvarteret Kapsylen på Södermalm.
Och för att vi trots allt ska våga fortsätta framåt lånar jag den sprejmålade pilen i trottoaren utanför vårt hus, också en sorts skylt eller hur? Blir det bättre om vi följer pilens riktning? Dessutom låter jag min gamla favoritskylt få ännu en repris. 

Hos BP har temat Skyltsöndagen sina rötter, leta fler skyltbloggare här, i hennes högerspalt.


Se detta som en besvärjelse!
Copyright Klimakteriehäxan

lördag, oktober 14, 2023

Veckans mening – om skärmtid

Lördag är dagen då vi, i Skriv-Roberts efterföljd, publicerar Veckans mening. Något vi läst som fått oss att stanna upp, att tänka ett litet extra varv. Min mening är inte jättefärsk fast nyligen läst, jag hittade den när jag rensade i tidningshögen, men den är mycket bra – som så ofta när Anna-Lena Laurén är i farten i Dagens Nyheter. Här en krönika som är väl värd att läsa och där hon slår fast följande som borde vara självklart men som uppenbarligen inte är det:

Jag vet inte hur mycket forskningsunderlag som krävs för att en skandinavisk förälder ska förstå det enkla sambandet att ju mer tid ditt barn tillbringar framför skärmen, desto mindre tid tillbringar vederbörande med att röra på sig, leka eller läsa.

Copyright Klimakteriehäxan