Vi hade stannat vid en enkel vägkrog för en bit mat. Resan, med min morbror bakom ratten i hans stora bil, gick mellan New York och Florida, året var 1971, och vi hade kommit in i Shenandoah Valley.
Det var mitt allra första besök i USA, tillsammans med mamma och pappa. Mina ögon var ständigt uppspärrade, öronen på helspänn: tänk att så mycket var som på bio!
Tänk att sängarna var så breda, att det låg heltäckningsmattor överallt! Tänk att hamburgarna var så urgoda, en Banana Split så stor – och de "äkta" jeansen så billiga!
Vad åt vi på den där vägkrogen? Inte en aning, även om en gissning på french fries verkar rätt säker. Men det är inte för maten den där pausen fastnade i minnet. För mellan tuggorna hörde jag något. Ljudet kom från jukeboxen. En fantastisk låt jag aldrig hört förut! Jag rusade fram för att kolla vad det var, skrev noggrant upp såväl sångarens som låtens namn. Det var Don McLean som sjöng sin egen "American Pie".
Sedan dess har Don McLean varit en idol för mig. Har åtminstone fem lp-skivor han gjort, alltid med bara eget material. Kan texterna utantill, och blev gruvligt irriterad när Dottern för sisådär tio år sedan gick och gnolade på ingenting mindre än just ”American Pie”.
-Kan du DEN? sa jag, förundrad men förtjust.
-Klart, det är ju Madonnas senaste, svarade Dottern – det var det som gjorde mig irriterad.
Visst, av alla dem som gjort coverversioner av McLeans låtar är Madonna en. Men i min värld är det originalet som gäller.
Konstigt nog har jag aldrig sett Don McLean intervjuas. Inte förrän nu, när den förträfflige musikprogrammakaren Rolf Hammarlund gjort den pågående serien
”The Seventies”. I del två, snart i repris i en tv nära dig, länge tittbar i SVTPlay i din dator, har han
sökt upp Don McLean på hans ställe i New Hampshire.
Man blir påmind om sådant man hört förut, som att ”the day the music died” syftar på den dag då Buddy Holly omkom i en flygolycka, och att det är Don McLean det handlar om i superhitten ”Killing Me Softly With His Song”. Men man får också klart för sig att en man med den integriteten alltid gjort som han själv velat, att han sjunger ännu – och att han fortfarande är stolt över att ha infriat ett tidigt löfte till sin mamma om en minkpäls. Jo, hon fick den!
Nu ser jag ivrigt fram emot nästa avsnitt i programserien, även om det var just det här, med fokus på singer-songwriter-sorten som förmodligen ligger mitt hjärta allra närmast. Carole King var med, förstås, Carly Simon fick väl inte plats. Damerna, inklusive Eva Dahlgren, fick maka åt sig för Don McLeans skull. Helt OK i sammanhanget.
Innerst inne går jag faktiskt och bär på känslan att folk som gör musik idag egentligen anstränger sig helt i onödan. Det blir inte bättre än på 70-talet. Låtarna håller än. Där finns fantastiska texter, klanger man snabbt lär sig älska, melodier som är evigt gröna redan första gången man hör dem.
Fast det är klart, det finns ju variationer.
”Love grows where my Rosemary goes” är enligt mitt sätt att se en fullständigt erbarmlig textrad, framlyft i tv-seriens första del och en världshit 1970.
Å andra sidan är det ju så det kan vara: i vissa stämningslägen är inga ord för banala. Minns en gammal kollega, drygt 60-åriga Marianne, som en dag inte kunde bärga sig: hon måste bara berätta, för NÅGON. Det råkade bli jag.
Efter ett långt liv tillsammans med en sjuklig mamma hade Marianne så blivit ensam, och inte hittat särskilt många nya vänner trots att modern varit död i flera år. Tills en dag när den mogna kvinnan upptäckte att hon blivit störtförälskad i en jämngammal man – och känslorna var besvarade.
-Du förstår, sa hon och ögonen glittrade, det är så härligt! Och varenda romantisk schlager känns som en verklighetsskildring! Nu stämmer det, allt det där jag fnyst åt tidigare!
Alltså bör jag inte alls rynka på näsan ens åt att kärleken växer bara Rosemary kommer. För det kan faktiskt vara just så – det slogs ju fast redan på 70-talet. I en förmodligen alldeles sann schlagertext.
Missa inte serien! Avsnittet med Don McLean
finns här!
Copyright Klimakteriehäxan
Naturligtvis vet jag att folk som kan vin aldrig - aldrig! - väljer sort på grund av den snygga etiketten eller flaskans originella form.
Inlägg
