Man kan faktiskt säga att jag är uppväxt i affärsvärlden.
Nej, inte den folk tänker på när det ordet används i dag. Min barndoms affärsvärld var en diversehandel som min pappa ägde och drev, och jag arbetade i princip varje skollov bakom disken där, ett jobb som jag gillade: alltid någon att prata med, ofta ett skratt.
Vårt utbud var stort och varierat. Vi sålde trådspik och masonit, ost och mjölk, köttfärs och böcker, skor och godis, bröd och frukt, knappar och sill ur tunna. En äkta, gammaldags lanthandel.
Framför disken stod en pall för trötta kunder som ville vila benen. Den var gul och på den runda sitsen stod det VEL i stora bokstäver. Vel var ett tvättmedel, gammalt redan då, och pallen var väl en reklamartikel som följt med när varor beställts till butiken.
Pallen gav upphov till en massa skämt, av inte särskilt hög kvalitet. Men de spann alla på begreppet ”att vela”, att ”vara velig”.
Den som satt för länge på stolen riskerade alltså vel-smitta …
Många av dem som slog sig ner där är karaktärer jag aldrig glömmer. Ett visst mått av velighet kan möjligen sägas ha drabbat dem alla. Där satt sjubarnspappan, öldoftande och vindtirig, i sina skitiga blåbyxor, i väntan på Expressen. Han hade sällan bråttom hem, kanske hade ungarna blivit lite väl många och stojandet i högsta laget. ”Kallebonn” (Bonden Kalle) suckade lättat när han satte ner ändan på de tre bokstäverna. Sina två käppar, av krokiga grenar från skogen, lutade han mot disken. När allt han skrivit på sin lapp hade expedierats krängde han på sig ryggsäcken igen, greppade käpparna och började sin vandring tillbaka till det strömlösa torpet i Björndalen, nästan en mil bort.
En annan ensamstående gubbe skrev sina inköpslistor på kod. Hade han ritat ett kort streck betydde det att han behövde en toarulle, ett långt streck förstås en rulle hushållspapper. Och han blev lätt förnärmad om flickan bakom disken inte direkt mindes vilken sorts tuggtobak som var den enda möjliga. (Sweetscent!)
Elsa i Viken hade förstått det där med vel-smittan och satte sig inte. Men hon kunde ändå dröja sig kvar hur länge som helst om bara fler kunder kom, folk som hade aldrig så lite intressant skvaller. De kunde ju slå sig ner så att inte informationen blev för knapphändig!
Farbror Ville, sommarboende från staden som kom över viken med sin båt, satt på VEL-pallen och klagade över att han inte fått med sig falukorven från sitt förra besök. Han fick en ny bit. Fast nästa gång han kom bad han om ursäkt. Det visade sig att han lagt korven i byrålådan och de samtidigt inköpta kalsongerna i kylskåpet.
Lisa på Berget, hemma på permission från hemmet där hon vårdades, satt på den där pallen när hon inför tjugotalet kunder i lördagsträngsel drog upp de laxrosa underbyxor med ben som hon nyss inhandlat. Hon ville klaga. Visst såg jag att det redan gått hål på dem?
Jo, jag såg. Hon hade spräckt dem. Dessutom såg jag, och alla de andra, att hon ändå hunnit använda plagget. Beviset var tydliga bromsränder.
Blixtsnabbt svepte jag ihop brallorna och lät dem försvinna i skräplådan innan jag letade fram ett par nya, större. Hon fick dem, utan diskussioner, utan att betala.
På pallen satt också tant Selma som under pust och stånk gått nerför backen från sitt gula hus för att skaffa lite mat. Selma, som inte hade någon familj, tycktes ha ett enda mål i livet.
-Dä ska att finnes nô kvar te å arve, sa hon.
Så för att storleken på arvet - till de högst avlägsna släktingarna - inte skulle krympa var hon, låt oss kalla det snällt, väldigt ekonomisk.
-Ja skulle ville ha en litten fläskekôrv, sa Selma.
Där stod jag vid kyldisken och visade upp varenda fläskkorv vi hade, om och om igen, innan hon till sist bestämde vilken av dem hon tyckte såg minst ut. Sedan betalade hon under djupa suckar och knirkade sig uppför backen igen på sina darriga ben.
Vi som arbetade i affären, vi satt förstås så gott som aldrig på VEL-pallen. Så i den mån jag velar i dag (jo, det händer väl) tror jag faktiskt att det beror på något annat.
Men i minnet står den kvar, den där gula fyrbeningen, med raden av gubbar och gummor som turades om att slå sig ner på den.
Copyright Klimakteriehäxan
Nej, inte den folk tänker på när det ordet används i dag. Min barndoms affärsvärld var en diversehandel som min pappa ägde och drev, och jag arbetade i princip varje skollov bakom disken där, ett jobb som jag gillade: alltid någon att prata med, ofta ett skratt.
Vårt utbud var stort och varierat. Vi sålde trådspik och masonit, ost och mjölk, köttfärs och böcker, skor och godis, bröd och frukt, knappar och sill ur tunna. En äkta, gammaldags lanthandel.
Framför disken stod en pall för trötta kunder som ville vila benen. Den var gul och på den runda sitsen stod det VEL i stora bokstäver. Vel var ett tvättmedel, gammalt redan då, och pallen var väl en reklamartikel som följt med när varor beställts till butiken.Pallen gav upphov till en massa skämt, av inte särskilt hög kvalitet. Men de spann alla på begreppet ”att vela”, att ”vara velig”.
Den som satt för länge på stolen riskerade alltså vel-smitta …
Många av dem som slog sig ner där är karaktärer jag aldrig glömmer. Ett visst mått av velighet kan möjligen sägas ha drabbat dem alla. Där satt sjubarnspappan, öldoftande och vindtirig, i sina skitiga blåbyxor, i väntan på Expressen. Han hade sällan bråttom hem, kanske hade ungarna blivit lite väl många och stojandet i högsta laget. ”Kallebonn” (Bonden Kalle) suckade lättat när han satte ner ändan på de tre bokstäverna. Sina två käppar, av krokiga grenar från skogen, lutade han mot disken. När allt han skrivit på sin lapp hade expedierats krängde han på sig ryggsäcken igen, greppade käpparna och började sin vandring tillbaka till det strömlösa torpet i Björndalen, nästan en mil bort.
En annan ensamstående gubbe skrev sina inköpslistor på kod. Hade han ritat ett kort streck betydde det att han behövde en toarulle, ett långt streck förstås en rulle hushållspapper. Och han blev lätt förnärmad om flickan bakom disken inte direkt mindes vilken sorts tuggtobak som var den enda möjliga. (Sweetscent!)
Elsa i Viken hade förstått det där med vel-smittan och satte sig inte. Men hon kunde ändå dröja sig kvar hur länge som helst om bara fler kunder kom, folk som hade aldrig så lite intressant skvaller. De kunde ju slå sig ner så att inte informationen blev för knapphändig!
Farbror Ville, sommarboende från staden som kom över viken med sin båt, satt på VEL-pallen och klagade över att han inte fått med sig falukorven från sitt förra besök. Han fick en ny bit. Fast nästa gång han kom bad han om ursäkt. Det visade sig att han lagt korven i byrålådan och de samtidigt inköpta kalsongerna i kylskåpet.
Lisa på Berget, hemma på permission från hemmet där hon vårdades, satt på den där pallen när hon inför tjugotalet kunder i lördagsträngsel drog upp de laxrosa underbyxor med ben som hon nyss inhandlat. Hon ville klaga. Visst såg jag att det redan gått hål på dem?
Jo, jag såg. Hon hade spräckt dem. Dessutom såg jag, och alla de andra, att hon ändå hunnit använda plagget. Beviset var tydliga bromsränder.
Blixtsnabbt svepte jag ihop brallorna och lät dem försvinna i skräplådan innan jag letade fram ett par nya, större. Hon fick dem, utan diskussioner, utan att betala.
På pallen satt också tant Selma som under pust och stånk gått nerför backen från sitt gula hus för att skaffa lite mat. Selma, som inte hade någon familj, tycktes ha ett enda mål i livet.
-Dä ska att finnes nô kvar te å arve, sa hon.
Så för att storleken på arvet - till de högst avlägsna släktingarna - inte skulle krympa var hon, låt oss kalla det snällt, väldigt ekonomisk.
-Ja skulle ville ha en litten fläskekôrv, sa Selma.
Där stod jag vid kyldisken och visade upp varenda fläskkorv vi hade, om och om igen, innan hon till sist bestämde vilken av dem hon tyckte såg minst ut. Sedan betalade hon under djupa suckar och knirkade sig uppför backen igen på sina darriga ben.
Vi som arbetade i affären, vi satt förstås så gott som aldrig på VEL-pallen. Så i den mån jag velar i dag (jo, det händer väl) tror jag faktiskt att det beror på något annat.
Men i minnet står den kvar, den där gula fyrbeningen, med raden av gubbar och gummor som turades om att slå sig ner på den.
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
Tack för berättelsen. Den påminde mig om när jag också jobbade i en lanthandel i slutet på 60-talet. Det var åtta kilometer att cykla dit. På den vägen kunde jag räkna ihop till åtta olika butiker av samma slag, plus en post och ett bageri. Det var småskaligt på den tiden. Lanthandeln var väl ofta byns "skvallercentral" där alla kunde mötas och berätta om olika händelser. Jag tror vi missar en stor del av den gemenskapen idag. I och för sig, både på gott och ont. Alla visste allt om alla. Men jag tror det kom mest gott av det, man brydde sig på ett annat sätt än idag.
SvaraRaderaVisst är det härligt med gamla bardomsminnen, det har vi massor utav, eller hur.
SvaraRaderaHelt kul höra lite om andras spännande upplevelser.
Det var inte bättre förr, bara lite roligare.
Kul berättelse, jag har nästan sett det där i verkliga livet, köp lös-mjölk i kanna (och hämtat posten i affären, vilket vi gör med paket igen :)
SvaraRaderaHittade en gammal pall i dag när jag gick igenom en del gamla möbler efter mina farföräldrar. Den är gul och har texten VEL på sitsen. Jag misstänkte att det kunde vara någon form av reklam och när jag googlade vad det kunde vara hittade jag det här gamla inlägget på din blogg. Det måste ju vara en sådan VEL-pall jag har! Mina farföräldrar hade en speceributik i Örebro på den tiden de levde.
SvaraRaderaHej! Lustigt nog har jag också en VEL-pall som min mor hade i sin lilla affär där hon sålde tidningar, tobak och "korta varor" 1953. Den fanns i Motala och jag brukade leka affär där när jag var 3-5 år. Nu har jag den på torpet. Tack för din berättelse Aina!
SvaraRadera