Det fanns en tid då "slit-och-släng" var ett modernt begrepp. Men det var länge sedan, och på mig bet nog aldrig budskapet. Kan inte bara skylla på att jag var för ung, jag tror snarare att det handlar om något genetiskt ...
Jag slänger nämligen ytterst ogärna något. Den som har allra minsta insyn i mina gömmor kan intyga sanningshalten i det påståendet. Konsten att slänga behärskar jag inte.
Men ibland händer det trots allt. En liten utrensning av saker som i och för sig inte är särskilt slitna, men som inte varit framme på länge, kommit till användning på åratal. Prylarna transporteras till Stadsmissionen eller Myrorna eller kanske till en loppis. I enstaka fall bär det av till grovsoprummet. Och varje gång det händer känner jag mig stolt över detta hjältemodiga beslut: här ska röjas, här ska kastas, här ska skapas utrymme. Skilsmässan är oåterkallelig.
Hur kan det då ändå så ofta bli så att jag en vacker dag, inte sällan ganska snart efter rensningen, letar efter något jag bestämt vet att jag har. Utan att finna det. Noggrann eftertanke ger vid handen att saken det handlar om - och som jag just är i akut behov av - är just det: SLÄNGD. Mot alla odds.
Samtidigt ser jag andra oanvända prylar och tänker att den där, den borde nog ...
Men slänger jag den kommer det väl att gå högst någon liten vecka innan jag upptäcker behovet av just DEN.
Måste vara någon sorts magi som uppträder. Och som i det långa loppet motverkar alla höga ambitioner att uppnå Ordning Och Reda. Men de ambitionerna har jag kanske trots allt lyckats slänga? Undrar när jag ska upptäcka att jag saknar dem. Eller om de försvunnit för gott.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, januari 30, 2011
lördag, januari 29, 2011
En helg för folk med pippi på fåglar
Fåglarna har börjat höra av sig igen. Om solen skiner och temperaturen kryper över nollan spritter det till av ett och annat litet kvitter utanför fönstret – det låter underbart, för det lovar att ljusare och varmare tider är på gång, även om det känns gruvligt avlägset.
Men de där vinterfåglarna, de har faktiskt sin egen helg just nu. För Sveriges Ornitologiska Förening har för femte gången startat sin egen motsvarighet till folkräkning. Man ska kolla hur det ser ut runt fågelbordet eller i trädgårdsbuskarna och sedan rapportera in vilka arter man upptäckt. ”Vinterfåglar inpå knuten” är arbetsnamnet, resultatet ska så småningom lämnas över till forskare vid Lunds universitet och vår kunskap om övervintrande arter ska öka.
Folk som kan matar förhoppningsvis småfåglar denna vinter, som är så kall och snörik. Det har till och med tagit slut på lämpliga frön i butikerna, om man ska tro vissa rapporter. Vi som har balkong får avhålla oss från matandet, enligt gällande boenderegler. Men experterna tror att en del fåglar som normalt skulle stanna kvar nu dragit söderöver, skrämda av Kung Bore, och att man dessutom kan få besök av nya fåglar som egentligen trivs bäst i skogen, men som kommer till bebyggda trakter på grund av matbristen.
Så småningom ska väl i alla fall många av dem flytta in i väntande holkar igen och förgylla tillvaron för oss som har pippi på fåglar och gillar att ha kvitter i öronen. Hoppas att ungar fortfarande får snickra holkar i träslöjden! Kanske kan bilden på flerfamiljsholken inspirera till lite nytänkande … och tänk så mycket fågelsång det skulle kunna bli kring den!
Copyright Klimakteriehäxan
Om du också har pippi på fåglar - klicka på min etikett "pippi" här nedan och häng med på en tur bland mina oplanerat hopsamlade fåglar av de mest skilda slag!
Men de där vinterfåglarna, de har faktiskt sin egen helg just nu. För Sveriges Ornitologiska Förening har för femte gången startat sin egen motsvarighet till folkräkning. Man ska kolla hur det ser ut runt fågelbordet eller i trädgårdsbuskarna och sedan rapportera in vilka arter man upptäckt. ”Vinterfåglar inpå knuten” är arbetsnamnet, resultatet ska så småningom lämnas över till forskare vid Lunds universitet och vår kunskap om övervintrande arter ska öka.
Folk som kan matar förhoppningsvis småfåglar denna vinter, som är så kall och snörik. Det har till och med tagit slut på lämpliga frön i butikerna, om man ska tro vissa rapporter. Vi som har balkong får avhålla oss från matandet, enligt gällande boenderegler. Men experterna tror att en del fåglar som normalt skulle stanna kvar nu dragit söderöver, skrämda av Kung Bore, och att man dessutom kan få besök av nya fåglar som egentligen trivs bäst i skogen, men som kommer till bebyggda trakter på grund av matbristen.
Så småningom ska väl i alla fall många av dem flytta in i väntande holkar igen och förgylla tillvaron för oss som har pippi på fåglar och gillar att ha kvitter i öronen. Hoppas att ungar fortfarande får snickra holkar i träslöjden! Kanske kan bilden på flerfamiljsholken inspirera till lite nytänkande … och tänk så mycket fågelsång det skulle kunna bli kring den!
Copyright Klimakteriehäxan
Om du också har pippi på fåglar - klicka på min etikett "pippi" här nedan och häng med på en tur bland mina oplanerat hopsamlade fåglar av de mest skilda slag!
Sånt som inte rostar
Gammal kärlek, ni vet. Som aldrig rostar. Finns den?
Ja, den gör förmodligen det.
Om ni tvivlar så finns beviset i form av en tämligen underbar dokumentär som går att se ytterligare en vecka på SVT Play. Den handlar om Ebba och Torgny som efter två långa liv hittar tillbaka till varandra. En riktig feelgood-rulle!
Och missa inte den allra bästa repliken. Ebba ska beskriva det 88-åriga föremålet för den på nytt funna passionen (damen var bara 19 när deras vägar en gång skildes). Hon säger:
-Han är SKITSNYGG!
Copyright Klimakteriehäxan
Ja, den gör förmodligen det.
Om ni tvivlar så finns beviset i form av en tämligen underbar dokumentär som går att se ytterligare en vecka på SVT Play. Den handlar om Ebba och Torgny som efter två långa liv hittar tillbaka till varandra. En riktig feelgood-rulle!
Och missa inte den allra bästa repliken. Ebba ska beskriva det 88-åriga föremålet för den på nytt funna passionen (damen var bara 19 när deras vägar en gång skildes). Hon säger:
-Han är SKITSNYGG!
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, januari 28, 2011
Spöklikt i Veckans fönster
Temat för Veckans fönster är "spöklikt". Undrar om något spöklikt mellan två fönster kan accepteras? Så långt kom jag i motivjakten den här gången, hur som helst.
Om jag får "underkänt" får jag trösta mig med ett urgammalt skämt som var en favorit när jag var ungefär i tioårsåldern. Håll i er nu, för här kommer det!
Det var en gång två spöken som möttes. Då sa spöke 1 till spöke 2:
-Vi säger väl Bu med detsamma?
Så kul kan det vara med spöklika saker ...
Copyright Klimakteriehäxan
Om jag får "underkänt" får jag trösta mig med ett urgammalt skämt som var en favorit när jag var ungefär i tioårsåldern. Håll i er nu, för här kommer det!
Det var en gång två spöken som möttes. Då sa spöke 1 till spöke 2:
-Vi säger väl Bu med detsamma?
Så kul kan det vara med spöklika saker ...
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, januari 27, 2011
Stol-ligt
Det hände sig att vi hade någon sorts tillställning här hemma. Plötsligt visade det sig att gästerna var fler än sittplatserna. Då tog en av besökarna ett initiativ. Han hämtade en stol som stod lite undanskymd, inte i vardagsrummet där vi umgicks, utan i ett angränsande utrymme.
Maken och jag upptäckte samtidigt vad som höll på att hända. Och båda skrek vi, i korus:
-NEEEEJ! Inte den! SÄTT DEJ INTE!
Med byxbaken millimeter från stolssitsen frös vår gäst till en staty. Vi högg honom från var sitt håll och faran var över.
Han hade kunnat slå ihjäl sig eller åtminstone blivit riktigt illa skadad.
I vårt hem finns nämligen fyra pinnstolar i furu, inköpta i en ”fin” möbelbutik för länge sedan. De där stolarna är fortfarande trevliga att se på, men de har med årens rätt blivit fullständigt opålitliga. Limmet som ska hålla ihop träbitarna har torkat, ryggstödets pinnar påminner om en slarvigt blandad kortlek, benen går åt olika håll precis som på en Bambi på hal is (ja ibland petar vi ihop dem igen, då ser stolen ut som på bilden här).
Nu kan ni naturligtvis fråga varför vi har dem kvar – frågan är berättigad. Och svaret är att det nog beror på en kombination av bristande händighet och slöhet. Lite halvhjärtat har jag lagt ut dem på någon av alla dessa nätsajter där folk köper och säljer, under en rubrik i stil med ”Fynd i furu för den händige”. De har inte sålts. Men naturligtvis kan en fingerfärdig människa med bra trälim och stort tålamod ge våra stolar råg i ryggen igen. Det är bara det att vi är inte där … än … och det är tveksamt om vi någonsin kommer dithän.
Men nu finns tekniken, den som blir lösningen på vårt lilla stolsproblem. För stolarna står kvar, precis lika opålitliga som förut. Nu gäller det bara att slå till och förse dem med en robot. Kolla videon här nedanför! Begreppet platta paket får ännu en innebörd! Lite åt det stolliga hållet, men stollikt är det! Eller stol-ligt ...
Copyright Klimakteriehäxan
Maken och jag upptäckte samtidigt vad som höll på att hända. Och båda skrek vi, i korus:
-NEEEEJ! Inte den! SÄTT DEJ INTE!
Med byxbaken millimeter från stolssitsen frös vår gäst till en staty. Vi högg honom från var sitt håll och faran var över.
Han hade kunnat slå ihjäl sig eller åtminstone blivit riktigt illa skadad.
I vårt hem finns nämligen fyra pinnstolar i furu, inköpta i en ”fin” möbelbutik för länge sedan. De där stolarna är fortfarande trevliga att se på, men de har med årens rätt blivit fullständigt opålitliga. Limmet som ska hålla ihop träbitarna har torkat, ryggstödets pinnar påminner om en slarvigt blandad kortlek, benen går åt olika håll precis som på en Bambi på hal is (ja ibland petar vi ihop dem igen, då ser stolen ut som på bilden här).
Nu kan ni naturligtvis fråga varför vi har dem kvar – frågan är berättigad. Och svaret är att det nog beror på en kombination av bristande händighet och slöhet. Lite halvhjärtat har jag lagt ut dem på någon av alla dessa nätsajter där folk köper och säljer, under en rubrik i stil med ”Fynd i furu för den händige”. De har inte sålts. Men naturligtvis kan en fingerfärdig människa med bra trälim och stort tålamod ge våra stolar råg i ryggen igen. Det är bara det att vi är inte där … än … och det är tveksamt om vi någonsin kommer dithän.
Men nu finns tekniken, den som blir lösningen på vårt lilla stolsproblem. För stolarna står kvar, precis lika opålitliga som förut. Nu gäller det bara att slå till och förse dem med en robot. Kolla videon här nedanför! Begreppet platta paket får ännu en innebörd! Lite åt det stolliga hållet, men stollikt är det! Eller stol-ligt ...
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, januari 26, 2011
När dramat blir för likt verkligheten
Ser du den avslutande delen av den svenska dramaserien ”Bibliotekstjuven” ikväll?
Det gör inte jag.
Del ett tittade jag på, bra skådespel, intrigen har släktskap med en verklig händelse. Verkar självklart spännande. Och naturligtvis intressant, vi får ju ingen överdos av nyskrivet svenskt drama, så man bör ju passa på.
Men det finns ett problem som drabbat mig flera gånger. Den allra första var när jag för många år sedan skulle läsa en klassiker, Sigfrid Siwertz "Selambs". Där fanns en karl som var ondskan själv. Aldrig hade jag anat mig till att så elaka människor kunde finnas. Jag försökte, men lade bort romanen - något jag på den tiden aldrig någonsin gjort. Historien om Selambs är fortfarande oläst.
Nästa tillfälle jag minns gällde det en annan svensk tv-serie som fick massor med beröm och stor publik. ”Tusenbröder” hette den, med Shanti Roney och Ola Rapace på rollistan bland andra. Grabbarna, som var arbetslösa, bildade en målerifirma för att få ihop till livets nödtorft, men det blev ingen succé. Undan för undan gled verksamheten in i skuggornas land, blev allt mindre lagligt för att gå över i bankrån och annat som får polisen att rycka ut – och bovarna att fly, medan de ljuger så gott det går för godtrogna familjer.
Spännande var det. Och olidligt. Olidligt, därför att man hemma i sin tv-soffa hela tiden såg vartåt det barkade: Hur dumma kan människor vara? det var frågan vi i publiken tvingades ställa. En kompis bekände att hon stundtals höll en kudde framför ansiktet när det blev för eländigt. För min del räckte det inte med kudde. Jag stängde av, djupt frustrerad. Ville inte veta hur illa det skulle gå – för att det skulle gå illa, det var klart.
Precis samma sak hände när jag skulle läsa succéromanen ”Snabba cash”, Jens Lapidus genombrott. Tjusiga unga män kring Stureplan handlade det om. Men alla hade inte riktigt råd att hänga med på alla tjusigheterna. Och efter sisådär nittio sidor hade jag fått nog: han, den enkle killen som inte hade några pappas pengar att leva på, var på väg rakt ner i det svartaste av alla svarta hål. Jag stod inte ut med att följa honom ner i det moraliska och ekonomiska djupet.
Om jag sett filmen, också hyllad? Gissa!!!
Nu är vi där igen. Gustaf Skarsgårds bibliotekstjuv spelar högt, lurar fru och mamma, kollegor och andra. Men mest lurar han sig själv. Del ett räckte.
Tror jag i alla fall, för jag har valt bort fortsättningen. Trots att det naturligtvis är ett bra betyg att man som tittare blir så berörd av storyn.
Direkt plågsamt blir det att titta när dramat blir för likt verkligheten.
Fast det är klart, alla berättelser kan inte vara av feelgood-typ. Utom möjligen i min värld. Tycker jag får min dos av elände ändå, om än i annan form än drama.
Copyright Klimakteriehäxan
Tredje och sista delen av "Bibliotekstjuven" sänds kl 21.00 i SVT1 ikväll, onsdag. Plus repriser.
Serien kan också ses på SVT Play - av den som törs ...
Det gör inte jag.
Del ett tittade jag på, bra skådespel, intrigen har släktskap med en verklig händelse. Verkar självklart spännande. Och naturligtvis intressant, vi får ju ingen överdos av nyskrivet svenskt drama, så man bör ju passa på.
Men det finns ett problem som drabbat mig flera gånger. Den allra första var när jag för många år sedan skulle läsa en klassiker, Sigfrid Siwertz "Selambs". Där fanns en karl som var ondskan själv. Aldrig hade jag anat mig till att så elaka människor kunde finnas. Jag försökte, men lade bort romanen - något jag på den tiden aldrig någonsin gjort. Historien om Selambs är fortfarande oläst.
Nästa tillfälle jag minns gällde det en annan svensk tv-serie som fick massor med beröm och stor publik. ”Tusenbröder” hette den, med Shanti Roney och Ola Rapace på rollistan bland andra. Grabbarna, som var arbetslösa, bildade en målerifirma för att få ihop till livets nödtorft, men det blev ingen succé. Undan för undan gled verksamheten in i skuggornas land, blev allt mindre lagligt för att gå över i bankrån och annat som får polisen att rycka ut – och bovarna att fly, medan de ljuger så gott det går för godtrogna familjer.
Spännande var det. Och olidligt. Olidligt, därför att man hemma i sin tv-soffa hela tiden såg vartåt det barkade: Hur dumma kan människor vara? det var frågan vi i publiken tvingades ställa. En kompis bekände att hon stundtals höll en kudde framför ansiktet när det blev för eländigt. För min del räckte det inte med kudde. Jag stängde av, djupt frustrerad. Ville inte veta hur illa det skulle gå – för att det skulle gå illa, det var klart.
Precis samma sak hände när jag skulle läsa succéromanen ”Snabba cash”, Jens Lapidus genombrott. Tjusiga unga män kring Stureplan handlade det om. Men alla hade inte riktigt råd att hänga med på alla tjusigheterna. Och efter sisådär nittio sidor hade jag fått nog: han, den enkle killen som inte hade några pappas pengar att leva på, var på väg rakt ner i det svartaste av alla svarta hål. Jag stod inte ut med att följa honom ner i det moraliska och ekonomiska djupet.
Om jag sett filmen, också hyllad? Gissa!!!
Nu är vi där igen. Gustaf Skarsgårds bibliotekstjuv spelar högt, lurar fru och mamma, kollegor och andra. Men mest lurar han sig själv. Del ett räckte.
Tror jag i alla fall, för jag har valt bort fortsättningen. Trots att det naturligtvis är ett bra betyg att man som tittare blir så berörd av storyn.
Direkt plågsamt blir det att titta när dramat blir för likt verkligheten.
Fast det är klart, alla berättelser kan inte vara av feelgood-typ. Utom möjligen i min värld. Tycker jag får min dos av elände ändå, om än i annan form än drama.
Copyright Klimakteriehäxan
Tredje och sista delen av "Bibliotekstjuven" sänds kl 21.00 i SVT1 ikväll, onsdag. Plus repriser.
Serien kan också ses på SVT Play - av den som törs ...
tisdag, januari 25, 2011
Plats för tisdagstema: PLATS
I veckor, ja kanske månader har den här fåtöljen stått i ett skyltfönster på Hornsgatan och alltid när jag passerar - i princip två gånger om dagen - dras min blick till den. Reaktionen är ständigt den samma, jag känner ett litet energitillskott: hela skapelsen utstrålar gott humör och livsglädje, om ni frågar mig! Stor och rymlig, allmänt välkomnande är den också!
Så i dag, när veckans påbjudna tisdagstema är PLATS, klev jag faktiskt av bussen och travade iväg för att ta en bild på det som är lite av en drömfåtölj där jag mer än gärna skulle ta plats, gång på gång, och bli gladare lika ofta!
Copyright Klimakteriehäxan
Så i dag, när veckans påbjudna tisdagstema är PLATS, klev jag faktiskt av bussen och travade iväg för att ta en bild på det som är lite av en drömfåtölj där jag mer än gärna skulle ta plats, gång på gång, och bli gladare lika ofta!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, januari 24, 2011
En ny sorts hundraprocentare
Logaritmer och absoluta tal fångade aldrig mitt intresse på mattelektionerna. Men däremot fick man, på ett långt tidigare stadium, andra kunskaper i praktisk matematik som kommit väl till pass. Jag tänker på procenträkning. Om det nu är 70 procent på reapriset, hur mycket kostar det då att slå till? Hur många procent fett innehåller den här matvaran, och hur förhåller sig fetthalten till proteinet? Med mera i den stilen.
Och nu visar det sig att procenten är intressant också när det handlar om heminredning.
Men alla var nog inte lika uppmärksamma när det begav sig. Vilket jag konstaterar när jag bläddrar i en publikation som kommer med morgontidningen, vare sig man vill eller inte. The Perfect Guide heter den, och jag tillhör knappast målgruppen, men bläddrar ändå lite förstrött. Hittar en krönika om just heminredning. Jag tillhör den krets som kallar mig "inredningsintresserad" och som krönikören här fnyser åt i tryck.
”100 procent av alla svenskar har soffan i ett hörn, oavsett om det är en hörnsoffa eller ej” står det. Skribenten, vars namn jag inte nämner av ren barmhärtighet, konstaterar att detta är en regel utan undantag. Hm. Lyfter blicken och tittar. Nej, vår (en rak modell) står kvar mitt på den vägg där vi en gång ställt den. Går snabbt igenom möbleringen hos ett antal bekanta, kommer inte på en enda känd soffa som petats in i ett hörn. Men det är klart, hos tidningens expert har jag förstås aldrig varit. Några gemensamma vänner har vi nog inte heller.
Då kommer slutklämmen. Var har han, specialisten på procenträkning och heminredning, ställt sin största sittmöbel? I ett hörn, rimligen, inte sant? Det gör ju ALLA! Men icke. Här har uppfunnits en helt ny sorts hundraprocentare, helt enkelt. För allra längst ner på sidan kommer den, dödsstöten för hans egen expertis: Han har ”en grön antik soffa som står mitt i vardagsrummet”. Så var det med den saken!
Och hur mycket hundra procent är i hans förmodat stil- och insiktsfulla värld, det får vi väl aldrig veta. Vilket kan göra det samma. Hans kunskaper om svenska vardagsrum förefaller vara i nivå med hans kunskaper i procenträkning. Men det var kanske svårt att hålla sig vaken på mattelektionerna i hans skola. Han måste ha nickat till när läraren kom till procenten.
Det hände faktiskt mig också ibland, det måste jag trots allt medge. Vilket kanske är förklaringen till det där med logaritmerna.
Copyright Klimakteriehäxan
Och nu visar det sig att procenten är intressant också när det handlar om heminredning.
Men alla var nog inte lika uppmärksamma när det begav sig. Vilket jag konstaterar när jag bläddrar i en publikation som kommer med morgontidningen, vare sig man vill eller inte. The Perfect Guide heter den, och jag tillhör knappast målgruppen, men bläddrar ändå lite förstrött. Hittar en krönika om just heminredning. Jag tillhör den krets som kallar mig "inredningsintresserad" och som krönikören här fnyser åt i tryck.
”100 procent av alla svenskar har soffan i ett hörn, oavsett om det är en hörnsoffa eller ej” står det. Skribenten, vars namn jag inte nämner av ren barmhärtighet, konstaterar att detta är en regel utan undantag. Hm. Lyfter blicken och tittar. Nej, vår (en rak modell) står kvar mitt på den vägg där vi en gång ställt den. Går snabbt igenom möbleringen hos ett antal bekanta, kommer inte på en enda känd soffa som petats in i ett hörn. Men det är klart, hos tidningens expert har jag förstås aldrig varit. Några gemensamma vänner har vi nog inte heller.
Då kommer slutklämmen. Var har han, specialisten på procenträkning och heminredning, ställt sin största sittmöbel? I ett hörn, rimligen, inte sant? Det gör ju ALLA! Men icke. Här har uppfunnits en helt ny sorts hundraprocentare, helt enkelt. För allra längst ner på sidan kommer den, dödsstöten för hans egen expertis: Han har ”en grön antik soffa som står mitt i vardagsrummet”. Så var det med den saken!
Och hur mycket hundra procent är i hans förmodat stil- och insiktsfulla värld, det får vi väl aldrig veta. Vilket kan göra det samma. Hans kunskaper om svenska vardagsrum förefaller vara i nivå med hans kunskaper i procenträkning. Men det var kanske svårt att hålla sig vaken på mattelektionerna i hans skola. Han måste ha nickat till när läraren kom till procenten.
Det hände faktiskt mig också ibland, det måste jag trots allt medge. Vilket kanske är förklaringen till det där med logaritmerna.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, januari 23, 2011
Trots allt ...
Man tvingas acceptera vissa saker. Som att även en lång, seg och kall vinter stundtals och fläckvis kan vara vacker. Det känns som om våren är oändligt långt borta - den är ju det, vi har bara tagit oss en månad framåt sedan jul.
Ser ni strimmorna av ljus där i det iskalla vattnet? Det var solen som bjöd på sig själv. Och istäcket är inte kompakt. Hoppet lever, trots allt, även hos oss inbitna sommarälskare.
Copyright Klimakteriehäxan
Ser ni strimmorna av ljus där i det iskalla vattnet? Det var solen som bjöd på sig själv. Och istäcket är inte kompakt. Hoppet lever, trots allt, även hos oss inbitna sommarälskare.
Copyright Klimakteriehäxan
Söndagsmorgon
En slurk kvar i kaffekoppen. Clementin, granatäpple, hasselnötter och keso i magen. Morgontidningar sprängfyllda av läsning, mer eller mindre intressant. Fullt ös under skidorna i tv. Strålande sol och fyra minus där ute. Senaste nytt i en dator nära mig, om jag känner behovet av att veta om (och i så fall vad) något viktigt hänt medan jag sovit mellan sköna lakan i en lagom mjuk säng. Tulpaner på köksbordet. Sudokun gör motstånd. Spännande handbollsmatch att se fram emot. Snart dags för en liten promenad i vinterlandskapet, lite luftombyte i lungorna. Plikterna kan vänta. Plikterna får vänta!
Tänk så bra man ändå har det! Och så synd att man lägger märke till det alldeles för sällan.
Men så härlig kan en vanlig söndagsmorgon vara.
Copyright Klimakteriehäxan
Tänk så bra man ändå har det! Och så synd att man lägger märke till det alldeles för sällan.
Men så härlig kan en vanlig söndagsmorgon vara.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, januari 22, 2011
Ett lyxigt fönster - tror jag ...
Visst leder den här vackra, fönsterförsedda dörren till utrymmen där lyx finns i överflöd? Åtminstone tycker jag att det ser så ut. Hur det i själva verket förhåller sig får jag aldrig veta, eftersom porten finns i ett hus där jag inte känner någon boende, knappast lär jag komma tillbaka dit heller. Men här har ni i alla fall mitt bidrag till Veckans fönster, som den här gången ska vara LYXIGT - för så har Susanne bestämt!
Copyright Klimakteriehäxan
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, januari 21, 2011
Kanske handlar det om vatten?
Nästan halva mitt liv före tjugo tillbringade jag i Arvika. Nu fyller staden 100, vilket uppmärksammas på en rad olika sätt. Bland annat publicerar man i Arvika Nyheter, tidningen där jag en gång började min yrkesbana, varje vecka en text som ska ge skribentens egen bild av staden och trakten.
I dag publiceras det jag skrivit. Samtliga texter under vinjetten "Mitt Arvika" hittar man här - men eftersom året ännu är ungt finns det förstås inte så många. Fast det blir fler! Det här är i alla fall mitt bidrag i stafetten.
Kanske handlar det i grund och botten mest om vatten.
Vatten, denna livsnödvändighet, i ädlaste form, med om inte direkt vackra så i alla fall väldigt speciella namn: Glafsfjorden, Racken, Värmeln.
Det är vid de där vattnen vi i Arvika-trakten växer upp, det är i och på vattnet vi plaskleker, vi simmar, vi kavar runt på skridskor, vi ror, vi paddlar, vi kanske rent av seglar.
Inte behöver vi gå törstiga heller – sjövattnet som omger oss är klart drickbart, en erfarenhet som stugboende från Karlstad gjorde den sommaren när deras från staden, i tung plastdunk medhavda, kranvatten i en undersökning befanns vara av sämre kvalitet än det som skvalpade alldeles naturligt runt badberget vid Värmeln …
Vatten är inte bara nödvändigt, det är vackert också.
Vackert att fästa blicken på, från stranden, balkongen, parksoffan. Den som slår sig ned på rätt vald bänk i Pergolan i stadsparken ser blänket från det som en gång var en fullbelagd småbåtshamn på sommaren, isbana på vintern.
Hungriga gäster på Olssons brygga kan titta ut över små ettriga vita gäss på Glafsfjordens vågor. Besökare på Gammelvâla i Brunskog kan svalka tårna vid sjökanten eller ta en båttur på Värmeln. Ingestrand bjuder på vykort över sjön vare sig man hyr stuga, tältar, spelar minigolf eller bara tar en korv. Och Racken runt är en tur man gärna rekommenderar till den bilburne, oavsett årstid.
Vem insåg först hur vackert värmländskt vatten är och gjorde det till poesi? Kan det ha varit Gustaf Fröding?
”Klar låg himlen över viken …” skaldade han och beskrev vyn han såg från toften där han satt i roddbåten nedanför Brunskogs kyrka. Och kanske var det samma vik som han hyllade som vackrast i världen där ”strålarnes kyssar glödde på vilande vänlig våg”.
På Rackstadmuséet finns många bevis för att den berömda konstnärskolonin uppskattade det våta elementet. Få har väl som Gustaf Fjaestad lyckats återge solglittret i vattenytan en sommardag. Fritz Lindström fångade kvällsljuset över sjön i sin klassiska målning ”Elden”. Det är rofyllt, lugnt, varmt, medan skymningen tätnar och vattnet mörknar.
Hemma vid badviken i Värmskog uppstod en gång för några år sedan en smärre dispyt om vatten. En i sällskapet ville, märkligt nog, absolut inte ta någon simtur. Det ogillades starkt av en av de närvarande damerna som, i tämligen irriterat tonfall, sa:
-Klart du ska bada, jag badar vareviga dag så här års, det har jag gjort i femti år och vattnet i den här sjön är rena skönhetsmedlet!
Svaret kom blixtsnabbt:
-Jaså, är det? Varför syns det inte på dej då?
Skönhetsmedel? Jo, på sätt och vis. Skönt att umgås med. Naturskönt. För kanske handlar allt i grund och botten mest om vatten. Grunda vatten bör förstås ingen dyka i, men för den som vill gå till botten med saken är det bara att hoppa. Och väl nere i det våta hittar man definitivt ett starkt skäl till varför Arvika och Värmland är så älskansvärt som det är. Jag tror det är vattnet. I grund och botten.
Copyright Klimakteriehäxan
I dag publiceras det jag skrivit. Samtliga texter under vinjetten "Mitt Arvika" hittar man här - men eftersom året ännu är ungt finns det förstås inte så många. Fast det blir fler! Det här är i alla fall mitt bidrag i stafetten.
Kanske handlar det i grund och botten mest om vatten.
Vatten, denna livsnödvändighet, i ädlaste form, med om inte direkt vackra så i alla fall väldigt speciella namn: Glafsfjorden, Racken, Värmeln.
Det är vid de där vattnen vi i Arvika-trakten växer upp, det är i och på vattnet vi plaskleker, vi simmar, vi kavar runt på skridskor, vi ror, vi paddlar, vi kanske rent av seglar.
Inte behöver vi gå törstiga heller – sjövattnet som omger oss är klart drickbart, en erfarenhet som stugboende från Karlstad gjorde den sommaren när deras från staden, i tung plastdunk medhavda, kranvatten i en undersökning befanns vara av sämre kvalitet än det som skvalpade alldeles naturligt runt badberget vid Värmeln …
Vatten är inte bara nödvändigt, det är vackert också.
Vackert att fästa blicken på, från stranden, balkongen, parksoffan. Den som slår sig ned på rätt vald bänk i Pergolan i stadsparken ser blänket från det som en gång var en fullbelagd småbåtshamn på sommaren, isbana på vintern.
Hungriga gäster på Olssons brygga kan titta ut över små ettriga vita gäss på Glafsfjordens vågor. Besökare på Gammelvâla i Brunskog kan svalka tårna vid sjökanten eller ta en båttur på Värmeln. Ingestrand bjuder på vykort över sjön vare sig man hyr stuga, tältar, spelar minigolf eller bara tar en korv. Och Racken runt är en tur man gärna rekommenderar till den bilburne, oavsett årstid.
Vem insåg först hur vackert värmländskt vatten är och gjorde det till poesi? Kan det ha varit Gustaf Fröding?
”Klar låg himlen över viken …” skaldade han och beskrev vyn han såg från toften där han satt i roddbåten nedanför Brunskogs kyrka. Och kanske var det samma vik som han hyllade som vackrast i världen där ”strålarnes kyssar glödde på vilande vänlig våg”.
På Rackstadmuséet finns många bevis för att den berömda konstnärskolonin uppskattade det våta elementet. Få har väl som Gustaf Fjaestad lyckats återge solglittret i vattenytan en sommardag. Fritz Lindström fångade kvällsljuset över sjön i sin klassiska målning ”Elden”. Det är rofyllt, lugnt, varmt, medan skymningen tätnar och vattnet mörknar.
Hemma vid badviken i Värmskog uppstod en gång för några år sedan en smärre dispyt om vatten. En i sällskapet ville, märkligt nog, absolut inte ta någon simtur. Det ogillades starkt av en av de närvarande damerna som, i tämligen irriterat tonfall, sa:
-Klart du ska bada, jag badar vareviga dag så här års, det har jag gjort i femti år och vattnet i den här sjön är rena skönhetsmedlet!
Svaret kom blixtsnabbt:
-Jaså, är det? Varför syns det inte på dej då?
Skönhetsmedel? Jo, på sätt och vis. Skönt att umgås med. Naturskönt. För kanske handlar allt i grund och botten mest om vatten. Grunda vatten bör förstås ingen dyka i, men för den som vill gå till botten med saken är det bara att hoppa. Och väl nere i det våta hittar man definitivt ett starkt skäl till varför Arvika och Värmland är så älskansvärt som det är. Jag tror det är vattnet. I grund och botten.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, januari 20, 2011
Också en sorts återvinning
Ta en tom toarulle och se dig om. Vad kan man använda för att förvandla den till fantasins framtida popstjärna?
Den frågan har över 4000 svenska barn ställt sig, inspirerade av ett av SVT:s barnprogram. Och visst hittade de svar. Där fanns papper, garnstumpar, kottar, snören, plastpärlor, en bit bollfrans, tygrester, pennor att måla med, en och annan förlupen paljett som mamma kanske tappat på väg till Den Fina Festen ... När skapelsen var klar skickades den till Stockholm, turligt nog utan medföljande ljud, för tänk en sådan kakofoni det skulle ha blivit!
En del av bidragen ställs ut till allmänt beskådande i entrén till TV-huset på Gärdet i Stockholm. Alla 4000 fick nog inte plats! Men de som står där gör en glad. Och samtidigt lite vemodig: så länge sedan det var, den där tiden då vi skulle ha kunnat sätta oss vid köksbordet och skapa, så snart någon hade kommit upp med idén. Mer kreativ återvinning av en tom toarulle får man hur som helst leta efter.
Copyright Klimakteriehäxan
Den frågan har över 4000 svenska barn ställt sig, inspirerade av ett av SVT:s barnprogram. Och visst hittade de svar. Där fanns papper, garnstumpar, kottar, snören, plastpärlor, en bit bollfrans, tygrester, pennor att måla med, en och annan förlupen paljett som mamma kanske tappat på väg till Den Fina Festen ... När skapelsen var klar skickades den till Stockholm, turligt nog utan medföljande ljud, för tänk en sådan kakofoni det skulle ha blivit!
En del av bidragen ställs ut till allmänt beskådande i entrén till TV-huset på Gärdet i Stockholm. Alla 4000 fick nog inte plats! Men de som står där gör en glad. Och samtidigt lite vemodig: så länge sedan det var, den där tiden då vi skulle ha kunnat sätta oss vid köksbordet och skapa, så snart någon hade kommit upp med idén. Mer kreativ återvinning av en tom toarulle får man hur som helst leta efter.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, januari 19, 2011
Citat: svåröversatt visdomsord
"Nothing tastes as good as skinny feels!"
- Sagt av Johan F, en mig närstående hälsoprofet och ständig energikälla. Så sant, så sant. Men så bedrövligt svårt att få till på svenska med någon studs i - jag har verkligen funderat, utan resultat. Kanske lyckas du bättre?
Johan lever dessutom som han lär. Tänker jag och inser att jag skriver detta efter en omgång moules frites, med majonnäs , bröd och ett glas chablis.
Jag åt i alla fall inte all majonnäsen ...
- Sagt av Johan F, en mig närstående hälsoprofet och ständig energikälla. Så sant, så sant. Men så bedrövligt svårt att få till på svenska med någon studs i - jag har verkligen funderat, utan resultat. Kanske lyckas du bättre?
Johan lever dessutom som han lär. Tänker jag och inser att jag skriver detta efter en omgång moules frites, med majonnäs , bröd och ett glas chablis.
Jag åt i alla fall inte all majonnäsen ...
tisdag, januari 18, 2011
Iskallt - veckans tisdagstema
Det låg en tunn ishinna kvar på det blå plastbordet, bortglömt på en uteplats, när tövädret kom. Sakta, sakta bildades det smältvatten på isens undersida, försiktigt, försiktigt började den lossna ... och just då kom jag med kameran.
Veckans tisdagstema är IS. Klicka på länken och svalka dig med fler isbilder!
Copyright Klimakteriehäxan
Veckans tisdagstema är IS. Klicka på länken och svalka dig med fler isbilder!
Copyright Klimakteriehäxan
En sol som inte skiner mer
Sun Axelsson är död, 75 år gammal. Inser när jag hör det att hon faktiskt inte låtit tala om sig på länge, kanske på grund av sviktande hälsa? Hennes sista roman kom 2001.
Tre av böckerna i hennes omfattande produktion minns jag särskilt, ”Eldens vagga”, ”Drömmen om ett liv” och ”Nattens årstid”. På ett bibliotek nära dig, om inte pocketversionerna längre är tillgängliga.
Copyright Klimakteriehäxan
Läs mer om Sun Axelsson i AB, SvD eller DN.
Tre av böckerna i hennes omfattande produktion minns jag särskilt, ”Eldens vagga”, ”Drömmen om ett liv” och ”Nattens årstid”. På ett bibliotek nära dig, om inte pocketversionerna längre är tillgängliga.
Copyright Klimakteriehäxan
Läs mer om Sun Axelsson i AB, SvD eller DN.
måndag, januari 17, 2011
En magisk burk
Titta noga på den här burken. Den har av allt att döma inneboende magiska krafter. Men inget att bli rädd för, ska jag kanske skynda mig att tillägga, nej då, bara av det allra mest positiva slaget!
Burken landade i mitt postfack på jobbet före julen för ett par år sedan. När jag petat av locket vällde den mest förföriska doft ut, en doft som egentligen inte alls har med julen att göra, utan en som passar året om.
Vad det var som spred denna näskittlare? Jo bondkakor! Hembakta! Och lite extra hårt gräddade, eftersom det råkar vara så att de i mitt tycke är de allra godaste.
Det låg en liten lapp i burken. "Om du återlämnar den tom kanske den kommer tillbaka full en annan gång" stod det.
Kakorna blev förstås inte gamla. Och naturligtvis returnerade jag burken. Möjligen var det inte lika självklart att den skulle komma tillbaka - alla glömmer vi ju ett och annat ibland - men det gjorde den!
Bakerskan är otroligt flink i köket och hennes bullar och kakor är allmänt lovordade. Det berättas att hon en gång for till London för att besöka en väninna. Väninnan tillhör också sällskapet bondkakans vänner, varför gästen i bagaget medförde färdig, men ogräddad, kakdeg som skulle, var det tänkt, in i den brittiska ugnen.
Dit hann nu aldrig de där kakorna, för degen var så god att när den plockats upp ur resväskan och den exilsvenska familjen bara smakat en liten, liten bit gick det inte att hejda: degen åts upp i befintligt skick. Om eventuellt magknip förtäljer inte historien, men de sparade i alla fall på strömmen ...
Mina bondkakor ska hur som helst vara gräddade och lite extra bruna. Den med signifikativa änglar försedda burken kom tillbaka före jul i år igen. Och den här gången har jag verkligen snålat på läckerbitarna. Två finns kvar, dock inte särskilt länge till.
Men eftersom jag vid det här laget är övertygad om burkens magiska krafter tänker jag återställa den, tom igen, och se om det kan tänkas funka ännu en gång. Fast än är det långt till jul (som tur är).
Copyright Klimakteriehäxan
Burken landade i mitt postfack på jobbet före julen för ett par år sedan. När jag petat av locket vällde den mest förföriska doft ut, en doft som egentligen inte alls har med julen att göra, utan en som passar året om.
Vad det var som spred denna näskittlare? Jo bondkakor! Hembakta! Och lite extra hårt gräddade, eftersom det råkar vara så att de i mitt tycke är de allra godaste.
Det låg en liten lapp i burken. "Om du återlämnar den tom kanske den kommer tillbaka full en annan gång" stod det.
Kakorna blev förstås inte gamla. Och naturligtvis returnerade jag burken. Möjligen var det inte lika självklart att den skulle komma tillbaka - alla glömmer vi ju ett och annat ibland - men det gjorde den!
Bakerskan är otroligt flink i köket och hennes bullar och kakor är allmänt lovordade. Det berättas att hon en gång for till London för att besöka en väninna. Väninnan tillhör också sällskapet bondkakans vänner, varför gästen i bagaget medförde färdig, men ogräddad, kakdeg som skulle, var det tänkt, in i den brittiska ugnen.
Dit hann nu aldrig de där kakorna, för degen var så god att när den plockats upp ur resväskan och den exilsvenska familjen bara smakat en liten, liten bit gick det inte att hejda: degen åts upp i befintligt skick. Om eventuellt magknip förtäljer inte historien, men de sparade i alla fall på strömmen ...
Mina bondkakor ska hur som helst vara gräddade och lite extra bruna. Den med signifikativa änglar försedda burken kom tillbaka före jul i år igen. Och den här gången har jag verkligen snålat på läckerbitarna. Två finns kvar, dock inte särskilt länge till.
Men eftersom jag vid det här laget är övertygad om burkens magiska krafter tänker jag återställa den, tom igen, och se om det kan tänkas funka ännu en gång. Fast än är det långt till jul (som tur är).
Copyright Klimakteriehäxan
Bara för att pigga upp er lite ...
söndag, januari 16, 2011
Ett äpple på modet
Har man tur så finns det så här års fortfarande ganska gott om svenska äpplen i livsmedelsbutikens fruktutbud: Åkerö, Cox Orange, Alice, Gravensteiner …
Men de är alla gamla bekanta, ibland behöver de inte ens köpas utan är rent av hämtade från den egna trädgården. Med andra ord närodlat, miljövänligt, transportsnålt. Ja, och gott och nyttigt, självklart.
Ändå finns det ett annat äpple som är allra trendigast. Det kommer från Centralasien eller Medelhavsområdet. Och det är inte ens ett riktigt äpple. Jag tänker förstås på granatäpplet. Det går nu för tiden att köpa i praktiskt taget varenda affär.
För inte så värst länge sedan fick du gå till elegantare fruktdiskar om du ville ha denna exotiska läckerhet, vars kärnor levererar en klarröd saft. Bakom bardisken används den i förädlad form, då heter den grenadine och gör långa drinkar vackrare.
Det kraftiga och sega rödgula skalet måste bort, men sedan är de där kärnorna jättegoda att äta som de är – bara man lyckas pilla bort alla de vita väggarna som skiljer fröna åt. Här finns massor av antioxidanter och vitaminer, och frukten påstås dessutom vara speciellt nyttig för män, eftersom den innehåller ämnen som motverkar prostatacancer (faktiskt den i Sverige allra vanligaste cancerformen).
Ganska nyligen sällade jag mig till granatäpplets vänner. Man vill ju hänga med …
Jag gick ut lite löst och strödde röda kärnor över en tårta med hallon och vispgrädde. Det blev inte bara vackert, det blev väldigt gott också. Sedan dess har jag prövat att äta granatäpple med keso, granatäppelsill, glass med smak av granatäpple och, naturligtvis, både frukt- och grönsallad med granatäpple i. En flaska granatäppelsaft står gripbar i skafferiet. Dessutom har jag förstärkt min (Anna Bergenströms) redan himmelska limoncellomousse med granatäppelkärnor, både i botten och ovanpå. Snyggt! Och så har jag alltid granatäppelbalsamvinäger hemma. Urgod.
Dock finns det en risk förknippad med detta moderna äpple, en risk som kan förklara varför frukten fått sitt namn.
Det är nämligen alldeles för enkelt att få hela granatäpplet att brisera i ansträngningarna för att få ur kärnorna, som kan vara ganska motsträviga. Ett tips jag fått är att man liksom ”vränger” skalet ut och in. Jojomensan, det går. Men ut över hela nejden sprids de små goda röda kärnorna, lämnande ilskna färgfläckar överallt där de landar.
Så medan jag ligger på köksgolvet, torkar saft och jagar förlupna granatäppelkärnor sänder jag de svenska inhemska äppelkusinerna några vänliga tankar. De må vara mindre moderna.
Men när tvingades någon senast till ett extra städskift av att ett Åkerö exploderat?
Copyright Klimakteriehäxan
Men de är alla gamla bekanta, ibland behöver de inte ens köpas utan är rent av hämtade från den egna trädgården. Med andra ord närodlat, miljövänligt, transportsnålt. Ja, och gott och nyttigt, självklart.
Ändå finns det ett annat äpple som är allra trendigast. Det kommer från Centralasien eller Medelhavsområdet. Och det är inte ens ett riktigt äpple. Jag tänker förstås på granatäpplet. Det går nu för tiden att köpa i praktiskt taget varenda affär.
För inte så värst länge sedan fick du gå till elegantare fruktdiskar om du ville ha denna exotiska läckerhet, vars kärnor levererar en klarröd saft. Bakom bardisken används den i förädlad form, då heter den grenadine och gör långa drinkar vackrare.
Det kraftiga och sega rödgula skalet måste bort, men sedan är de där kärnorna jättegoda att äta som de är – bara man lyckas pilla bort alla de vita väggarna som skiljer fröna åt. Här finns massor av antioxidanter och vitaminer, och frukten påstås dessutom vara speciellt nyttig för män, eftersom den innehåller ämnen som motverkar prostatacancer (faktiskt den i Sverige allra vanligaste cancerformen).
Ganska nyligen sällade jag mig till granatäpplets vänner. Man vill ju hänga med …
Jag gick ut lite löst och strödde röda kärnor över en tårta med hallon och vispgrädde. Det blev inte bara vackert, det blev väldigt gott också. Sedan dess har jag prövat att äta granatäpple med keso, granatäppelsill, glass med smak av granatäpple och, naturligtvis, både frukt- och grönsallad med granatäpple i. En flaska granatäppelsaft står gripbar i skafferiet. Dessutom har jag förstärkt min (Anna Bergenströms) redan himmelska limoncellomousse med granatäppelkärnor, både i botten och ovanpå. Snyggt! Och så har jag alltid granatäppelbalsamvinäger hemma. Urgod.
Dock finns det en risk förknippad med detta moderna äpple, en risk som kan förklara varför frukten fått sitt namn.
Det är nämligen alldeles för enkelt att få hela granatäpplet att brisera i ansträngningarna för att få ur kärnorna, som kan vara ganska motsträviga. Ett tips jag fått är att man liksom ”vränger” skalet ut och in. Jojomensan, det går. Men ut över hela nejden sprids de små goda röda kärnorna, lämnande ilskna färgfläckar överallt där de landar.
Så medan jag ligger på köksgolvet, torkar saft och jagar förlupna granatäppelkärnor sänder jag de svenska inhemska äppelkusinerna några vänliga tankar. De må vara mindre moderna.
Men när tvingades någon senast till ett extra städskift av att ett Åkerö exploderat?
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, januari 15, 2011
Miljöångest i miniformat
Värmeljusen har en strykande åtgång i dessa mörka tider. Och naturligtvis lägger vi de utbrända små metallkopparna i återvinningen! Många bäckar små …
Det är bara det att jag nu än en gång måste fråga mig varför jag alls sopsorterar. För hur man än bär sig åt verkar det bli fel.
Så även denna gång.
För nu har jag fått klart för mig att det minsann inte bara är att slänga värmeljusformarna i metallsoporna. Det är nämligen så att den där pyttelilla runda skivan i botten, den som håller fast veken, den är av stål. Medan ytterhöljet är av aluminium. Och det är aluminium man vill ha tillbaka i användning. Den där centimeterstora lilla runda trissan, den bara förstör.
Nu står jag här och pillar och petar för att få loss eländet. Det lyckas inte ens alltid. Men om man lyckas – vad gör man då med denna lilla stålbit? Jo, man slänger den i hushållssoporna. Bli klok på det, den som kan.
Jag kan det inte. Får bara miljöångest än en gång, om ock i miniformat.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är bara det att jag nu än en gång måste fråga mig varför jag alls sopsorterar. För hur man än bär sig åt verkar det bli fel.
Så även denna gång.
För nu har jag fått klart för mig att det minsann inte bara är att slänga värmeljusformarna i metallsoporna. Det är nämligen så att den där pyttelilla runda skivan i botten, den som håller fast veken, den är av stål. Medan ytterhöljet är av aluminium. Och det är aluminium man vill ha tillbaka i användning. Den där centimeterstora lilla runda trissan, den bara förstör.
Nu står jag här och pillar och petar för att få loss eländet. Det lyckas inte ens alltid. Men om man lyckas – vad gör man då med denna lilla stålbit? Jo, man slänger den i hushållssoporna. Bli klok på det, den som kan.
Jag kan det inte. Får bara miljöångest än en gång, om ock i miniformat.
Copyright Klimakteriehäxan
Tulpandag
I tjugo år har vi firat Tulpanens dag.
Nu är det dags igen. Och den som har tur och håller sig framme kan till och med få några blommor alldeles gratis - i alla fall om man får tro Blomsterfrämjandet, som lovar att det ska delas ut tulpaner på gator och torg i Stockholm, Göteborg, Malmö och Jönköping.
Fådda blommor* är aldrig fel, men de flesta av oss får nog iskallt räkna med att köpa våra egna. Apropå iskallt förresten, det är just det tulpanernas vatten ska vara, men det visste ni förstås redan.
Bilden här till höger är tagen på Ringvägen i Stockholm en dag som verkligen gör skäl för namnet Tulpanens, men den inträffar förstås betydligt längre fram på året, framåt mitten av maj ungefär. Faktum är att Ringvägen vid den tiden är en första klassens turistattraktion, åtminstone för den vars hjärta klappar ett eller annat extra slag för blommor.
Ett orosmoln i sammanhanget är att man i fjol på grund av gatuarbeten såg ut att vid Zinkensdamm totalförstöra åtminstone hela det sista kvarterets tulpanrabatt, men kanske har man satt nya lökar. För inte kan de väl ha överlevt all den misshandel de utsattes för? Alla lökväxter jag försöker få att övervintra, i största vänlighet och definitivt utan handgriplig tortyr, brukar ju självdö ...
Lite fin tulpanstämning sprider sig också från fönstret på restaurangen Eriks bakficka på Narvavägen. Där står en häftig vit vas från en keramiker i Gamla Stan, och vasen är proppfull av rosa tulpaner, i bjärt kontrast mot de mörka bilarna och den isiga gatan som väntar på matgästerna där utanför så snart de ätit klart.
Och så kan jag inte låta bli att ta med en bukett hemifrån, i kombination med ett gäng plåttulpaner som också gör mig glad! Jag har för länge sedan bekänt min svaghet för vackra burkar och accepterat titeln burkslav. Så naturligtvis föll jag för de här. Som inte bara tas fram till denna tulpanens egen högtidsdag, jag lovar!
Dessutom har jag tulpankransen på min bricka från Jobs, design Eva Nordholm, att vila ögonen på när de äkta blommorna vissnat.
För vad vore vi - utan tulpaner?
*"fådda blommor" var en gång Kurt Olssons bidrag till det moderna svenska språket ...
Copyright Klimakteriehäxan
Nu är det dags igen. Och den som har tur och håller sig framme kan till och med få några blommor alldeles gratis - i alla fall om man får tro Blomsterfrämjandet, som lovar att det ska delas ut tulpaner på gator och torg i Stockholm, Göteborg, Malmö och Jönköping.
Fådda blommor* är aldrig fel, men de flesta av oss får nog iskallt räkna med att köpa våra egna. Apropå iskallt förresten, det är just det tulpanernas vatten ska vara, men det visste ni förstås redan.
Bilden här till höger är tagen på Ringvägen i Stockholm en dag som verkligen gör skäl för namnet Tulpanens, men den inträffar förstås betydligt längre fram på året, framåt mitten av maj ungefär. Faktum är att Ringvägen vid den tiden är en första klassens turistattraktion, åtminstone för den vars hjärta klappar ett eller annat extra slag för blommor.
Ett orosmoln i sammanhanget är att man i fjol på grund av gatuarbeten såg ut att vid Zinkensdamm totalförstöra åtminstone hela det sista kvarterets tulpanrabatt, men kanske har man satt nya lökar. För inte kan de väl ha överlevt all den misshandel de utsattes för? Alla lökväxter jag försöker få att övervintra, i största vänlighet och definitivt utan handgriplig tortyr, brukar ju självdö ...
Lite fin tulpanstämning sprider sig också från fönstret på restaurangen Eriks bakficka på Narvavägen. Där står en häftig vit vas från en keramiker i Gamla Stan, och vasen är proppfull av rosa tulpaner, i bjärt kontrast mot de mörka bilarna och den isiga gatan som väntar på matgästerna där utanför så snart de ätit klart.
Och så kan jag inte låta bli att ta med en bukett hemifrån, i kombination med ett gäng plåttulpaner som också gör mig glad! Jag har för länge sedan bekänt min svaghet för vackra burkar och accepterat titeln burkslav. Så naturligtvis föll jag för de här. Som inte bara tas fram till denna tulpanens egen högtidsdag, jag lovar!
Dessutom har jag tulpankransen på min bricka från Jobs, design Eva Nordholm, att vila ögonen på när de äkta blommorna vissnat.
För vad vore vi - utan tulpaner?
*"fådda blommor" var en gång Kurt Olssons bidrag till det moderna svenska språket ...
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, januari 14, 2011
Ett möte i Veckans fönster
Musen som röt - kanske var det Andy Warhols skapelse, även om Musse Pigg i den här versionen väl snarare ser glad än rytande ut.
Det är ett konstverk som finns i massor av varianter och kopior. Här står den som fin litografi i fönstret hos ett elegant galleri, till salu för den som har gott om pengar (och som gillar Warhol, förstås). Kanske gick musens betraktare på min bild in och slog till. Kanske nöjde han sig med att stå nos mot näsa med Musse Pigg en liten stund.
Även om de två aldrig gick hem tillsammans blir de nu i alla fall ett - ett bidrag till bloggfotoserien Veckans fönster, som denna gång inte har ett speciellt tema utan går under beteckningen "valfritt".
Copyright Klimakteriehäxan
Det är ett konstverk som finns i massor av varianter och kopior. Här står den som fin litografi i fönstret hos ett elegant galleri, till salu för den som har gott om pengar (och som gillar Warhol, förstås). Kanske gick musens betraktare på min bild in och slog till. Kanske nöjde han sig med att stå nos mot näsa med Musse Pigg en liten stund.
Även om de två aldrig gick hem tillsammans blir de nu i alla fall ett - ett bidrag till bloggfotoserien Veckans fönster, som denna gång inte har ett speciellt tema utan går under beteckningen "valfritt".
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, januari 13, 2011
Det sitter i benen
Ni vet hur det brukar låta: Det du inte har i huvudet får du ha i benen.
Och så gör man den där extra vändan, hämtar det bortglömda, lämnar tillbaka det lånade eller vad det nu kan vara som råkade bli överhoppat.
Men om det där fenomenet numera illvilligt ska kallas ett utslag av den utbredda åkomman ÅNK (åldersbetingad nedsättning av korttidsminnet) så måste jag ändå konstatera att åtminstone i mitt fall uppträdde medvetandet om det långt tidigare i livet. Skulle vilja påstå att debuten skedde redan i lägre tonåren. Stundtals ägnade jag mig då, ytterst medvetet, åt att försöka minimera det där travandet fram och tillbaka. Jag rationaliserade, la liksom upp min rutt – och kom fram, utan att ha slösat med stegen, vilket kändes som en seger.
Som småbarnsmamma gällde det också att tänka efter före. Det var ett tveksamt nöje att stångas med en vagn lastad med två barn och alla deras prylar i snömodd och på grusväg. Säkrast alltså att planera utflykten, ransonera energin eftersom den med största säkerhet skulle behövas till annat. Spara på stegen, helt enkelt. Och känna det som en seger. Så där såg det ut. Före.
Nu är det annat ljud i skällan. Man ska verkligen ha det i benen. Det kan åtminstone i bildlig bemärkelse ta en till Paris, ja ännu längre om det vill sig och apostlahästarna bär, så att säga. Efter ett förskrämt ögonkast i bestämd riktning kliver en människa av bussen två hållplatser hemifrån. En annan skakar bestämt på skallen när hissen kommer. Andra är i ständig rörelse på perrongen när tåget låter vänta på sig. Någon går upp en timme tidigare än förr, bara för att ta tiden till det där med benen. Varje gång handlar det om att kamma hem en seger, trots segt motstånd.
Tio tusen steg om dagen bör man ha tagit. Helst fler, i alla fall om man ska känna sig lite nöjd och stolt och känna hur berömmet strömmar ur den lilla maskinen vid bältet. Det är att uppleva segerns sötma.
Så ser det ut, livet.
Sedan stegräknaren kom in i bilden.
Copyright Klimakteriehäxan
Och så gör man den där extra vändan, hämtar det bortglömda, lämnar tillbaka det lånade eller vad det nu kan vara som råkade bli överhoppat.
Men om det där fenomenet numera illvilligt ska kallas ett utslag av den utbredda åkomman ÅNK (åldersbetingad nedsättning av korttidsminnet) så måste jag ändå konstatera att åtminstone i mitt fall uppträdde medvetandet om det långt tidigare i livet. Skulle vilja påstå att debuten skedde redan i lägre tonåren. Stundtals ägnade jag mig då, ytterst medvetet, åt att försöka minimera det där travandet fram och tillbaka. Jag rationaliserade, la liksom upp min rutt – och kom fram, utan att ha slösat med stegen, vilket kändes som en seger.
Som småbarnsmamma gällde det också att tänka efter före. Det var ett tveksamt nöje att stångas med en vagn lastad med två barn och alla deras prylar i snömodd och på grusväg. Säkrast alltså att planera utflykten, ransonera energin eftersom den med största säkerhet skulle behövas till annat. Spara på stegen, helt enkelt. Och känna det som en seger. Så där såg det ut. Före.
Nu är det annat ljud i skällan. Man ska verkligen ha det i benen. Det kan åtminstone i bildlig bemärkelse ta en till Paris, ja ännu längre om det vill sig och apostlahästarna bär, så att säga. Efter ett förskrämt ögonkast i bestämd riktning kliver en människa av bussen två hållplatser hemifrån. En annan skakar bestämt på skallen när hissen kommer. Andra är i ständig rörelse på perrongen när tåget låter vänta på sig. Någon går upp en timme tidigare än förr, bara för att ta tiden till det där med benen. Varje gång handlar det om att kamma hem en seger, trots segt motstånd.
Tio tusen steg om dagen bör man ha tagit. Helst fler, i alla fall om man ska känna sig lite nöjd och stolt och känna hur berömmet strömmar ur den lilla maskinen vid bältet. Det är att uppleva segerns sötma.
Så ser det ut, livet.
Sedan stegräknaren kom in i bilden.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, januari 12, 2011
Äntligen lite kunglig glans över Klimakteriehäxan!
I dag sprids äntligen lite kunglig glans över denna blogg. Låt mig presentera prins Daniel! Fast han ska stavas Prince, om rätt ska vara rätt (och det ska det naturligtvis).
Kronprinsessgemålen från Ockelbo har nämligen nu beviljats ännu en upphöjelse: han har fått sin egen tulpan, röd med gula kanter. Det högtidliga dopet ägde rum på Skansen i går. Dock går han ännu inte att köpa i blomsterbutiken, verkar det som. Buketten jag fotograferat har flugits till Sverige från Holland.
Visst är den fin, den färska kungligheten! Fast det känns lite konstigt att tala om en blomma som "han". Men ändå.
En sak förbryllar mig i alla fall: ser inte Prince Daniel ut exakt som de tulpaner jag köpte i går, i en bunt om tio för fyrtio kronor, på Ica? Helt enkelt som en alldels vanlig tulpan, man skulle rent av kunna säga en bondtulpan?
Då säger en kollega det förlösande ordet: Det är naturligtvis det som är meningen. Eftersom Daniel i grund och botten är en alldeles vanlig karl. Om än från Ockelbo.
Copyright Klimakteriehäxan
Kronprinsessgemålen från Ockelbo har nämligen nu beviljats ännu en upphöjelse: han har fått sin egen tulpan, röd med gula kanter. Det högtidliga dopet ägde rum på Skansen i går. Dock går han ännu inte att köpa i blomsterbutiken, verkar det som. Buketten jag fotograferat har flugits till Sverige från Holland.
Visst är den fin, den färska kungligheten! Fast det känns lite konstigt att tala om en blomma som "han". Men ändå.
En sak förbryllar mig i alla fall: ser inte Prince Daniel ut exakt som de tulpaner jag köpte i går, i en bunt om tio för fyrtio kronor, på Ica? Helt enkelt som en alldels vanlig tulpan, man skulle rent av kunna säga en bondtulpan?
Då säger en kollega det förlösande ordet: Det är naturligtvis det som är meningen. Eftersom Daniel i grund och botten är en alldeles vanlig karl. Om än från Ockelbo.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, januari 11, 2011
Svarttoppsstopp
Det är inget att hymla med: jag gillar att shoppa. Älskar att fynda. Kan känna en liten ilning av lycka över ett klädsamt plagg, ett prismässigt kap, en humörhöjande accessoar. Så här i reatider är det lätt hänt att man slinker in oplanerat i en butik och kastar några blickar på de rödlappade hyllorna. Efter ett snabbt besök i kassan följer ett och annat med hem.
Men nu har jag kommit till en avgörandets punkt i livet. Jag måste sätta stopp.
Nej, inget köpförbud, man ska aldrig avge löften man är nästan säker på att man inte kan hålla. Likväl har jag kommit till vägs ände. Det måste bli svartstopp. Eller svarttoppsstopp. (Fint ord, det måste ni hålla med om!)
Nog har jag frågat såväl mig själv som väninnor och en och annan expedit hur många svarta toppar en människa kan ha. Svaret har alltid varit det samma, nämligen att det finns ingen gräns. Motargumenten är många. Där finns myten om att vi ser smärtare ut i svart. Att en kvinna i svart nästan alltid är elegant, i alla fall lite grand. Att den lilla svarta aldrig går ur modet, för att lista några exempel. Och ändå är det vid den där gränsen jag nu står.
Faktum är att svartstoppet redan trätt i kraft. Senast jag var på rea samlade jag all min energi och viljestyrka och gick målmedvetet förbi den svarta hyllan.
Fast shoppade lite, det gjorde jag ändå. Grönt. Passar till svart!
Copyright Klimakteriehäxan
Men nu har jag kommit till en avgörandets punkt i livet. Jag måste sätta stopp.
Nej, inget köpförbud, man ska aldrig avge löften man är nästan säker på att man inte kan hålla. Likväl har jag kommit till vägs ände. Det måste bli svartstopp. Eller svarttoppsstopp. (Fint ord, det måste ni hålla med om!)
Nog har jag frågat såväl mig själv som väninnor och en och annan expedit hur många svarta toppar en människa kan ha. Svaret har alltid varit det samma, nämligen att det finns ingen gräns. Motargumenten är många. Där finns myten om att vi ser smärtare ut i svart. Att en kvinna i svart nästan alltid är elegant, i alla fall lite grand. Att den lilla svarta aldrig går ur modet, för att lista några exempel. Och ändå är det vid den där gränsen jag nu står.
Faktum är att svartstoppet redan trätt i kraft. Senast jag var på rea samlade jag all min energi och viljestyrka och gick målmedvetet förbi den svarta hyllan.
Fast shoppade lite, det gjorde jag ändå. Grönt. Passar till svart!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, januari 10, 2011
Den nakna sanningen
Det blev varken sång eller dans. Men lite naket blev det, så här efter middagen.
Helgens gröna drottning är numera en bedagad skönhet, praktiskt taget utan ett enda barr på kroppen.
För så är det ju: all skönhet är förgänglig. Det är insidan som räknas. Allt utanverket är också just precis det: ytligt.
Utsmyckningen, doften, alla accessoarerna – allt är en dag passé.
Se där den nakna sanningen. Om julgranar. Men gäller också människor ...
Copyright Klimakteriehäxan
Helgens gröna drottning är numera en bedagad skönhet, praktiskt taget utan ett enda barr på kroppen.
För så är det ju: all skönhet är förgänglig. Det är insidan som räknas. Allt utanverket är också just precis det: ytligt.
Utsmyckningen, doften, alla accessoarerna – allt är en dag passé.
Se där den nakna sanningen. Om julgranar. Men gäller också människor ...
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, januari 09, 2011
Livets kokbok – en smal sak
Kokböcker är trevligt. Få om ens något annat land har en så omfattande matboksutgivning som Sverige, så det är tryggt att påstå att jag inte är ensam om den åsikten. Recepten radar upp sig i sällskap med förföriska foton, där rätterna presenteras så att även den proppmätte kan känna salivproduktionen öka. Det är färg, det är fantasi, det är form, det är kött, det är fisk, det är grönt, det är tårtor och bakverk, alla möjliga välkända och tämligen obekanta ingredienser – och man är fast!
Med åren blir hyllan för kokböcker allt trängre. Min allra första receptsamling, bortsett från det där anteckningshäftet man skrev i under skolkökslektionerna, tror jag var en ”Bonniers nya kokbok”. Den står där än, ryggen är tejpad och pärmen solkig med fettfläckar, men den har verkligen varit till nytta. Fortfarande är det proportionerna på ägg och mjöl i den boken som gäller när det känns som våffeldags.
Sedan har det handlat om lite olika trender, i alla fall ser det ut så när jag tittar på min samling. En period var det Carl Butler som gällde, vi åt på hans krog på Rörstrandsgatan och gick sedan hem och härmade efter bästa förmåga. Butler har sällskap av Pernilla Tunberger (en sann veteran!), så småningom också av Oprah Winfrey och ett gäng med henne besläktade volymer från Viktväktarna, där står klassikern ”Sju sorters kakor” som jag - mot bättre vetande - önskade mig en jul. Nils-Emil höjde gräddkonsumtionen betänkligt. Som motvikt till det ett par böcker specialiserade på GI-mat, någon med enbart fisk och ett par stycken med intill förväxling likartade pastavariationer.
På senare år har Paolo Roberto och hans fastrar landat på den där hyllan, liksom Marcus Samuelssons ”Streetfood”, en och annan teve-kock och några till.
Men ett namn leder: Anna Bergenström. Hon är matmänniska i tredje generationen, och hennes böcker illustreras numera av den fjärde – dottern Fanny, som är fotograf. Den ena boken är faktiskt vackrare än den andra, fingrarna bläddrar lystet medan snålvattnet rinner.
Detta faktum borde alltså betyda, att när jag i dag söker efter matrecept följer jag alltid Anna B. Men så är det inte.
För det märkliga är, att bland alla dessa mina kokböcker finns ingen som blivit Bibeln, den där man kan hämta alla råd, mått och tillagningstips eller budorden som löser alla problem vid spisen.
I stället visar det sig att jag har några favoritrecept som går i repris – och då handlar det om ett enda, ett enda per kokbok!
Alltså har snart varenda kotte vi känner fått Limoncello-mousse till efterrätt så som Anna Bergenström föreskriver i ”Under valnötsträdet”. Ur hennes ”Kärlek, oliver och timjan” hämtar jag ideligen den magra och lättkavlade pajdegen. Men när den ska bli en färdig paj går jag efter fyllningsreceptet i en helt annan samling. Har jag en mogen avokado för mycket går jag till ”Hopkok” och påminner mig om vad Francisco Roca tycker man kan ha den till.
Så där håller det på. Om jag gjorde slag i saken och rev ut de kokbokssidor jag faktiskt använder skulle jag få mitt livs egen kokbok – och det skulle faktiskt bli en smal sak. Dock inte garanterat mager i kaloriavseende ...
Fast det är klart, då skulle jag ju behöva rensa i min andra samling också, den som består av alla de där utklippta menyförslagen som jag maniskt eller rituellt (?) envisas med att spara ur olika tidningar.
Är man receptoman i själen är det inte ett tillstånd som går över, även om kokbokshyllan lider av grav övervikt.
Och då har jag, märk väl, inte ens snuddat vid det faktum att en sökning på nätet mestadels resulterar i hur många matbeskrivningar som helst!
Copyright Klimakteriehäxan
Med åren blir hyllan för kokböcker allt trängre. Min allra första receptsamling, bortsett från det där anteckningshäftet man skrev i under skolkökslektionerna, tror jag var en ”Bonniers nya kokbok”. Den står där än, ryggen är tejpad och pärmen solkig med fettfläckar, men den har verkligen varit till nytta. Fortfarande är det proportionerna på ägg och mjöl i den boken som gäller när det känns som våffeldags.
Sedan har det handlat om lite olika trender, i alla fall ser det ut så när jag tittar på min samling. En period var det Carl Butler som gällde, vi åt på hans krog på Rörstrandsgatan och gick sedan hem och härmade efter bästa förmåga. Butler har sällskap av Pernilla Tunberger (en sann veteran!), så småningom också av Oprah Winfrey och ett gäng med henne besläktade volymer från Viktväktarna, där står klassikern ”Sju sorters kakor” som jag - mot bättre vetande - önskade mig en jul. Nils-Emil höjde gräddkonsumtionen betänkligt. Som motvikt till det ett par böcker specialiserade på GI-mat, någon med enbart fisk och ett par stycken med intill förväxling likartade pastavariationer.
På senare år har Paolo Roberto och hans fastrar landat på den där hyllan, liksom Marcus Samuelssons ”Streetfood”, en och annan teve-kock och några till.
Men ett namn leder: Anna Bergenström. Hon är matmänniska i tredje generationen, och hennes böcker illustreras numera av den fjärde – dottern Fanny, som är fotograf. Den ena boken är faktiskt vackrare än den andra, fingrarna bläddrar lystet medan snålvattnet rinner.
Detta faktum borde alltså betyda, att när jag i dag söker efter matrecept följer jag alltid Anna B. Men så är det inte.
För det märkliga är, att bland alla dessa mina kokböcker finns ingen som blivit Bibeln, den där man kan hämta alla råd, mått och tillagningstips eller budorden som löser alla problem vid spisen.
I stället visar det sig att jag har några favoritrecept som går i repris – och då handlar det om ett enda, ett enda per kokbok!
Alltså har snart varenda kotte vi känner fått Limoncello-mousse till efterrätt så som Anna Bergenström föreskriver i ”Under valnötsträdet”. Ur hennes ”Kärlek, oliver och timjan” hämtar jag ideligen den magra och lättkavlade pajdegen. Men när den ska bli en färdig paj går jag efter fyllningsreceptet i en helt annan samling. Har jag en mogen avokado för mycket går jag till ”Hopkok” och påminner mig om vad Francisco Roca tycker man kan ha den till.
Så där håller det på. Om jag gjorde slag i saken och rev ut de kokbokssidor jag faktiskt använder skulle jag få mitt livs egen kokbok – och det skulle faktiskt bli en smal sak. Dock inte garanterat mager i kaloriavseende ...
Fast det är klart, då skulle jag ju behöva rensa i min andra samling också, den som består av alla de där utklippta menyförslagen som jag maniskt eller rituellt (?) envisas med att spara ur olika tidningar.
Är man receptoman i själen är det inte ett tillstånd som går över, även om kokbokshyllan lider av grav övervikt.
Och då har jag, märk väl, inte ens snuddat vid det faktum att en sökning på nätet mestadels resulterar i hur många matbeskrivningar som helst!
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, januari 08, 2011
Veckans fönster: MODERIKTIGT
Möjligen kan man ifrågasätta det formellt moderiktiga i de två foton jag langar iväg som bidrag till årets första Veckans fönster. Mina bilder balanserar antagligen på gränsen till det godtagbara, man ser ju dessutom inte fönstren ... men ändå! De är i alla fall tagna i skyltfönster!
Egentligen handlar det om två tämligen skrala foton - men plaggen de föreställer fick åtminstone mig att dra på smilbandet där ute på Stockholms moddiga trottar.
T-tröjan med grrr i finns på H&M, och är rimligen möjlig att få tag i, för den som känner habegäret växa. Övre åldersgräns? Äsch, sånt struntar vi väl i!
Tvåvägs-linnet (eller vad man kan tänkas kalla det) fanns med bland saker som nya unga designers visar upp. Hur praktiskt? Vet förstås inte. Hur idén föddes? Inte en aning. Ett enda exemplar finns sannolikt - men för den händiga är det väl bara att ta efter ... det kanske kan BLI en trend? Och tas upp i serietillverkning, unisex?
Kläder som får betraktaren att le bör alltid betraktas som moderiktiga, bortsett från vad alla trendsättare förespråkar. Tycker i alla fall jag.
Copyright Klimakteriehäxan
Egentligen handlar det om två tämligen skrala foton - men plaggen de föreställer fick åtminstone mig att dra på smilbandet där ute på Stockholms moddiga trottar.
T-tröjan med grrr i finns på H&M, och är rimligen möjlig att få tag i, för den som känner habegäret växa. Övre åldersgräns? Äsch, sånt struntar vi väl i!
Tvåvägs-linnet (eller vad man kan tänkas kalla det) fanns med bland saker som nya unga designers visar upp. Hur praktiskt? Vet förstås inte. Hur idén föddes? Inte en aning. Ett enda exemplar finns sannolikt - men för den händiga är det väl bara att ta efter ... det kanske kan BLI en trend? Och tas upp i serietillverkning, unisex?
Kläder som får betraktaren att le bör alltid betraktas som moderiktiga, bortsett från vad alla trendsättare förespråkar. Tycker i alla fall jag.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, januari 07, 2011
Nu är de här!
Det är dags nu. Semlorna har anlänt.
Och jag kunde inte motstå frestelsen, så kafé Kungstornet fick besök – efter en bio och en liten vandring i slasket blev det dags för fika.
Så kan en klämdags eftermiddag se ut.
När man klämmer årets första semla. God! Visserligen ministorlek, men "syndig" ändå, för 30 spänn. Men synd kostar väl alltid?
Copyright Klimakteriehäxan
Och jag kunde inte motstå frestelsen, så kafé Kungstornet fick besök – efter en bio och en liten vandring i slasket blev det dags för fika.
Så kan en klämdags eftermiddag se ut.
När man klämmer årets första semla. God! Visserligen ministorlek, men "syndig" ändå, för 30 spänn. Men synd kostar väl alltid?
Copyright Klimakteriehäxan
Bedrägligt citat
"Investera i dålig badrumsbelysning, lite självbedrägeri har aldrig skadat någon. Varför inte vara snäll mot dig själv i år?"
-Dagens Nyheter ger idag tips på hur man bäst ska tackla det nya året, alltså förslagsvis som ovan. Men är det alldeles sant att självbedrägeri aldrig skadat någon? Jag känner mig inte helt övertygad om det ...
-Dagens Nyheter ger idag tips på hur man bäst ska tackla det nya året, alltså förslagsvis som ovan. Men är det alldeles sant att självbedrägeri aldrig skadat någon? Jag känner mig inte helt övertygad om det ...
torsdag, januari 06, 2011
Inkräktare
Vi har en inkräktare på balkongen. En envis buse. Än har jag inte lyckats ta honom på bar gärning, men det är ju spårsnö, så bevisen finns. Och jag har sett honom sitta på räcket. Antagligen är han hungrig, eftersom drivorna ligger så tunga över den mat han förmodligen vanligtvis skulle leva av.
Nog trodde jag att koltrastar drog söderöver när vintern slår till här hemma, men den här har definitivt inte gjort det.
Och vad han nu kan hitta av intresse i mina på växtlighet tömda balkongkrukor, det begriper jag inte. Ett eller annat frö? För alla kryp måste ju ha förvandlats till is, i den mån de alls har funnits där.
Följderna av koltrastens hunger är i alla fall, att vår balkong ser ut som en skyttegrav från första världskriget (nej, jag har visserligen inga egna minnen av det, men man har väl sett bilderna …)
Jord över hela golvet, ja ända upp på väggarna, kraft och energi tycks den lilla fågeln ha trots brist på föda. Undan för undan har jag sopat och lagt ut hinder i vägen, men denne krabat ger inte upp. Nu har han gett sig på sista åtkomliga balkonglådan, vars snötäcke jag trodde skulle vara avskräckande - men icke!
Inte kan jag ju bli riktigt arg heller. Det är väl han, min kära vårsångare, som kommer att förgylla mina dagar än en gång när snön fått ge vika för varmare vindar.
Men nog önskar jag att vår inkräktare hade lite bättre bordsskick när han nu bestämt sig för att övervintra och käka julmat på just vår balkong.
Copyright Klimakteriehäxan
Nog trodde jag att koltrastar drog söderöver när vintern slår till här hemma, men den här har definitivt inte gjort det.
Och vad han nu kan hitta av intresse i mina på växtlighet tömda balkongkrukor, det begriper jag inte. Ett eller annat frö? För alla kryp måste ju ha förvandlats till is, i den mån de alls har funnits där.
Följderna av koltrastens hunger är i alla fall, att vår balkong ser ut som en skyttegrav från första världskriget (nej, jag har visserligen inga egna minnen av det, men man har väl sett bilderna …)
Jord över hela golvet, ja ända upp på väggarna, kraft och energi tycks den lilla fågeln ha trots brist på föda. Undan för undan har jag sopat och lagt ut hinder i vägen, men denne krabat ger inte upp. Nu har han gett sig på sista åtkomliga balkonglådan, vars snötäcke jag trodde skulle vara avskräckande - men icke!
Inte kan jag ju bli riktigt arg heller. Det är väl han, min kära vårsångare, som kommer att förgylla mina dagar än en gång när snön fått ge vika för varmare vindar.
Men nog önskar jag att vår inkräktare hade lite bättre bordsskick när han nu bestämt sig för att övervintra och käka julmat på just vår balkong.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, januari 05, 2011
Krama fram din kreativitet!
Har du hamnat i det där efter-helgerna-stadiet när saker och ting går lite trögare än vanligt? När lediga dagars sovmorgnar och lallande runt i pyjamasen till efter lunch inte riktigt ersatts av arbetslust och kreativitet?
Lugn!
Det finns hjälp! Och det är lättare än du anar.
Allt som behövs är en liten gummiboll. Har du ingen kan du köpa en för några kronor, det kan visa sig vara en av ditt livs mest lönsamma investeringar. Sedan tar du bollen i din vänstra hand och kramar den, länge och bestämt – och observera, att det ska vara den vänstra, bara den!
Det är fyra hjärnforskare vid Bar-Ilan Universitet i Israel som kommit fram till detta geniala sätt att sätta fart på kreativiteten. Fyrtio högerhänta människor fick var sin boll att krama i 45 sekunder medan de fick ett problem att lösa.
Försöket föll väl ut. De som klämde på sin boll med vänstern ökade sin tankeverksamhet, presterade snabbare och fick bättre resultat än de som fattade bollen med höger hand eller som inte kramade den alls.
Förklaringen är, att eftersom saker och ting går i kors i människokroppen är den vänstra handens jobb det som stimulerar den högra hjärnhalvan, den med vilken vi hittar på nya saker, producerar storslagna idéer och förändrar världen (ibland, i alla fall).
Så nästa gång det känns som om de små grå tagit långledigt: plocka fram en boll och krama fram din kreativitet!
Lätt som en plätt, inte sant?
Som ni ser på bilden har jag jagat upp en boll och ska genast börja krama den. Så får vi se om det blir någon skillnad ...
Copyright Klimakteriehäxan
Lugn!
Det finns hjälp! Och det är lättare än du anar.
Allt som behövs är en liten gummiboll. Har du ingen kan du köpa en för några kronor, det kan visa sig vara en av ditt livs mest lönsamma investeringar. Sedan tar du bollen i din vänstra hand och kramar den, länge och bestämt – och observera, att det ska vara den vänstra, bara den!
Det är fyra hjärnforskare vid Bar-Ilan Universitet i Israel som kommit fram till detta geniala sätt att sätta fart på kreativiteten. Fyrtio högerhänta människor fick var sin boll att krama i 45 sekunder medan de fick ett problem att lösa.
Försöket föll väl ut. De som klämde på sin boll med vänstern ökade sin tankeverksamhet, presterade snabbare och fick bättre resultat än de som fattade bollen med höger hand eller som inte kramade den alls.
Förklaringen är, att eftersom saker och ting går i kors i människokroppen är den vänstra handens jobb det som stimulerar den högra hjärnhalvan, den med vilken vi hittar på nya saker, producerar storslagna idéer och förändrar världen (ibland, i alla fall).
Så nästa gång det känns som om de små grå tagit långledigt: plocka fram en boll och krama fram din kreativitet!
Lätt som en plätt, inte sant?
Som ni ser på bilden har jag jagat upp en boll och ska genast börja krama den. Så får vi se om det blir någon skillnad ...
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, januari 04, 2011
Rekordvinter
Det är officiellt fastslaget nu, av SMHI: vi har rekordvinter. December månad
var den kallaste på över 100 år i hela Götaland och lokalt även i södra Svealand. Dygnsmedeltemperaturen låg i allmänhet 5-7 grader under det normala. En rad svenska orter har upplevt den kallaste decembermånaden sedan mätningarna började på 1800-talet.
Inte så konstigt, då, att till och med det sega släktet vintercyklister gett upp för övermakten.
Copyright Klimakteriehäxan
var den kallaste på över 100 år i hela Götaland och lokalt även i södra Svealand. Dygnsmedeltemperaturen låg i allmänhet 5-7 grader under det normala. En rad svenska orter har upplevt den kallaste decembermånaden sedan mätningarna började på 1800-talet.
Inte så konstigt, då, att till och med det sega släktet vintercyklister gett upp för övermakten.
Copyright Klimakteriehäxan
Film i natt
Här ett filmtips som kanske bäst lämpar sig för inspelning och titt vid ett senare tillfälle: "De andras liv", tysk film från 2006, startar tio min efter midnatt i svt1.
Lysande! Och upplysande, till och med. För oss som inte har totalgrepp över nutidshistorien.
Copyright Klimakteriehäxan
Lysande! Och upplysande, till och med. För oss som inte har totalgrepp över nutidshistorien.
Copyright Klimakteriehäxan
Syns det?
måndag, januari 03, 2011
Manligt medhåll - tack ska ni ha!
Män gillar inte tatuerade tjejer. I alla fall vill de inte ha en illustrerad kropp som sällskap när de går till altaret eller till sängs.
Det är svaret man fått av var tredje karl som svarat på en brittisk opinionsundersökning i ärendet, och jag sänder dem tacksamma tankar för detta medhåll. Min avsky för tatueringar hymlar jag inte med!
Hur damerna ställer sig till tatuerade manskroppar framgår inte av resultatet. Däremot visar det sig att de föredrar rakade hakor framför skäggiga. Håriga bröst är inte heller ett dragplåster på tjejer numera - annat var det på den tiden när en slätstruken James Bond försågs med löshår på hela framsidan ... (George Lazenby hette han, och han var bara Bond i en enda film, 1969).
Copyright Klimakteriehäxan
Det är svaret man fått av var tredje karl som svarat på en brittisk opinionsundersökning i ärendet, och jag sänder dem tacksamma tankar för detta medhåll. Min avsky för tatueringar hymlar jag inte med!
Hur damerna ställer sig till tatuerade manskroppar framgår inte av resultatet. Däremot visar det sig att de föredrar rakade hakor framför skäggiga. Håriga bröst är inte heller ett dragplåster på tjejer numera - annat var det på den tiden när en slätstruken James Bond försågs med löshår på hela framsidan ... (George Lazenby hette han, och han var bara Bond i en enda film, 1969).
Copyright Klimakteriehäxan
Tjockisskatt kanske funkar?
En politisk nytänkare, centerpartistiskt kommunalråd i Uppsala, har presenterat idén: den som är för kort för sin vikt (läs FET) bör åläggas att betala en extra skatt, med tanke på framtida vårdkostnader med mera extra utgifter som han/hon väntas belasta samhället med. Tanken har utlöst en mängd kommentarer, de flesta som jag sett starkt avståndstagande.
Men tänk ändå: tänk om det skulle fungera? Att vi som väldigt gärna vill men inte verkar kunna skulle få den verkliga moroten när alla andra metoder misslyckats - och banta bort överflödskilona - av ren och skär snålhet? :-D
Girighet har fått folk att genomföra konstigare projekt än så ... men HUR hög skatt hade han förresten tänkt sig, den där politiske nydanaren?
Copyright Klimakteriehäxan
Men tänk ändå: tänk om det skulle fungera? Att vi som väldigt gärna vill men inte verkar kunna skulle få den verkliga moroten när alla andra metoder misslyckats - och banta bort överflödskilona - av ren och skär snålhet? :-D
Girighet har fått folk att genomföra konstigare projekt än så ... men HUR hög skatt hade han förresten tänkt sig, den där politiske nydanaren?
Copyright Klimakteriehäxan
Citat för 50+
"1961 var ju inte vilket år som helst. Det var året då allt gammalt gick i graven och en ny värld föddes. /.../ Själv vill jag slippa bli påmind om att jag faktiskt minns."
-Lars Linder beskriver i sin krönika i Dagens Nyheter i dag en känsla som på något sätt verkar lite bekant ... Reflektionen är föranledd av ett program som ser tillbaka på just det där året, sändes i SVT igår kväll. Flera repriser återstår. Om man nu törs titta?
-Lars Linder beskriver i sin krönika i Dagens Nyheter i dag en känsla som på något sätt verkar lite bekant ... Reflektionen är föranledd av ett program som ser tillbaka på just det där året, sändes i SVT igår kväll. Flera repriser återstår. Om man nu törs titta?
söndag, januari 02, 2011
Uppskjutet?
Kanske borde man skjuta upp sitt julfirande en dryg vecka eller så. Det skulle löna sig.
Nu har mellandagsrean slagit till på allvar och nått ända in i livsmedelsbutikens charkdisk. I dag kostade julskinkan 19:90 kronor kilot.
Det blir mycket protein för pengarna ...
Copyright Klimakteriehäxan
Nu har mellandagsrean slagit till på allvar och nått ända in i livsmedelsbutikens charkdisk. I dag kostade julskinkan 19:90 kronor kilot.
Det blir mycket protein för pengarna ...
Copyright Klimakteriehäxan
Vita vidder - Scenic Sunday
Det är söndag. Vilket betyder att i morgon är det måndag, det vill säga vardag. Då går vi ut i allt det vita igen. Och i dag försöker jag mig på fotokedjan Scenic Sunday! Bilderna tagna från ett framrusande tåg ...
Tomorrow, Monday, the holidays are over (more or less) and we have to get out into all the whiteness again. This is as I saw it from a train recently. Winter rules. And Scenic Sunday offers you many other views - take a look!
Copyright Klimakteriehäxan
Tomorrow, Monday, the holidays are over (more or less) and we have to get out into all the whiteness again. This is as I saw it from a train recently. Winter rules. And Scenic Sunday offers you many other views - take a look!
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, januari 01, 2011
Vissla en trudelutt för Per Oscarsson!
En av de svenska scenernas storheter har av allt att döma omkommit i en brand i sitt eget hem under nyårshelgen. Förra gången var det Monica Zetterlund, odödlig på sitt sätt, nu är det Per Oscarsson.
Visst var han 83, men han hade mer att ge om han bara fått fortsätta leva.
Fast i själva verket är det som död – eller åtminstone på dödens rand – som jag minns honom allra helst, trots otaliga fenomenala rollprestationer av vitt skilda slag under decennier.
Jag tänker på hans roll som den gamle Nils på ålderdomshemmet i filmen ”Kan du vissla, Johanna?” som sänds varje julafton i SVT sedan tidigt 90-tal, men som jag av någon outgrundlig anledning inte hade sett förrän för något år sedan. Då blev jag alldeles tagen. När Nils/Per Oscarsson axlar sin uppgift som Berras morfar kan ingen undgå att fascineras och bli rörd ända in i hjärterötterna.
Måtte någon vissla en trudelutt på Per Oscarssons begravning. Det skulle han nog ha gillat.
Copyright Klimakteriehäxan
Läs mer om Per Oscarssons karriär här och här. Och se filmen genom att klicka här.
Visst var han 83, men han hade mer att ge om han bara fått fortsätta leva.
Fast i själva verket är det som död – eller åtminstone på dödens rand – som jag minns honom allra helst, trots otaliga fenomenala rollprestationer av vitt skilda slag under decennier.
Jag tänker på hans roll som den gamle Nils på ålderdomshemmet i filmen ”Kan du vissla, Johanna?” som sänds varje julafton i SVT sedan tidigt 90-tal, men som jag av någon outgrundlig anledning inte hade sett förrän för något år sedan. Då blev jag alldeles tagen. När Nils/Per Oscarsson axlar sin uppgift som Berras morfar kan ingen undgå att fascineras och bli rörd ända in i hjärterötterna.
Måtte någon vissla en trudelutt på Per Oscarssons begravning. Det skulle han nog ha gillat.
Copyright Klimakteriehäxan
Läs mer om Per Oscarssons karriär här och här. Och se filmen genom att klicka här.
Saker som smäller av
Jag är ingen vän av fyrverkerier. De väsnas, de förorenar luften, de skrämmer barn och hundar, de får folk att göra av med en massa pengar som kunde ha betalat för långt bättre, klokare, roligare saker.
Men det är klart att när det väl brakar iväg, då blir det ofta mäktigt, bokstavligen färgsprakande. Som när Vattenfestivalen kröntes av någon sorts mästerskap i pyroteknik, till och med jag stod på Slussen och tyckte det var både vackert och häftigt. Och då får man ju låta bli att tänka på alla de människor, ofta barn, som förlorat både fingrar, händer och liv i många primitiva fyrverkerifabriker långt borta i världen …
Själv köpte jag, ytterst motvilligt, några små pytteraketer ett år när Sonen var som mest fascinerad. Minns hur vi i Barndomslandet, framför allt på påsk, samlades på en kulle dit alla familjer kom med var sin påse smällare som avnjöts som kvällsnöje – visst, det var fascinerande då, så varför skulle inte Sonens intresse ha väckts? Min och de andra papporna som stod för handhavandet var undantagslöst nyktra, allt gick städat till, inga obehagliga överraskningar inträffade. Det kan man inte med någon säkerhet hävda nu för tiden.
Fast nog har den rätt som betraktar smällandet med inte bara respekt, utan rädsla. Bevisen för det kan räknas i antalet olyckor, ibland riktigt allvarliga. Dottern var en av dem som inom loppet av en halv sekund förbyttes från glad och lycklig unge till panikslaget och förtvivlat barn när fyrverkerierna tuttades på och den första raketen flög upp mot molnen. Hon och jag flydde inomhus, hand i hand, och där kurade vi tätt ihop i ett soffhörn tills tystnaden återkom och sista pjäsen exploderat där utanför.
I natt var det förstås dags igen. Och visst small det, visst blixtrade det, visst sprakade himlen grant i många färger. Men ett envetet snöfall dämpade ljudet och fyrverkerierna syntes knappt för alla flingor som regerade över luftrummet.
Till skotträdda barns och hundars räddning. Samt en liten påminnelse om att alla de där pengarna som bara smäller av till ingen nytta faktiskt hade kunnat användas på ett bättre, långvarigare, säkert roligare – och synligare! – sätt.
Copyright Klimakteriehäxan
Men det är klart att när det väl brakar iväg, då blir det ofta mäktigt, bokstavligen färgsprakande. Som när Vattenfestivalen kröntes av någon sorts mästerskap i pyroteknik, till och med jag stod på Slussen och tyckte det var både vackert och häftigt. Och då får man ju låta bli att tänka på alla de människor, ofta barn, som förlorat både fingrar, händer och liv i många primitiva fyrverkerifabriker långt borta i världen …
Själv köpte jag, ytterst motvilligt, några små pytteraketer ett år när Sonen var som mest fascinerad. Minns hur vi i Barndomslandet, framför allt på påsk, samlades på en kulle dit alla familjer kom med var sin påse smällare som avnjöts som kvällsnöje – visst, det var fascinerande då, så varför skulle inte Sonens intresse ha väckts? Min och de andra papporna som stod för handhavandet var undantagslöst nyktra, allt gick städat till, inga obehagliga överraskningar inträffade. Det kan man inte med någon säkerhet hävda nu för tiden.
Fast nog har den rätt som betraktar smällandet med inte bara respekt, utan rädsla. Bevisen för det kan räknas i antalet olyckor, ibland riktigt allvarliga. Dottern var en av dem som inom loppet av en halv sekund förbyttes från glad och lycklig unge till panikslaget och förtvivlat barn när fyrverkerierna tuttades på och den första raketen flög upp mot molnen. Hon och jag flydde inomhus, hand i hand, och där kurade vi tätt ihop i ett soffhörn tills tystnaden återkom och sista pjäsen exploderat där utanför.
I natt var det förstås dags igen. Och visst small det, visst blixtrade det, visst sprakade himlen grant i många färger. Men ett envetet snöfall dämpade ljudet och fyrverkerierna syntes knappt för alla flingor som regerade över luftrummet.
Till skotträdda barns och hundars räddning. Samt en liten påminnelse om att alla de där pengarna som bara smäller av till ingen nytta faktiskt hade kunnat användas på ett bättre, långvarigare, säkert roligare – och synligare! – sätt.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)