Livets kokbok – en smal sak

Kokböcker är trevligt. Få om ens något annat land har en så omfattande matboksutgivning som Sverige, så det är tryggt att påstå att jag inte är ensam om den åsikten. Recepten radar upp sig i sällskap med förföriska foton, där rätterna presenteras så att även den proppmätte kan känna salivproduktionen öka. Det är färg, det är fantasi, det är form, det är kött, det är fisk, det är grönt, det är tårtor och bakverk, alla möjliga välkända och tämligen obekanta ingredienser – och man är fast!

Med åren blir hyllan för kokböcker allt trängre. Min allra första receptsamling, bortsett från det där anteckningshäftet man skrev i under skolkökslektionerna, tror jag var en ”Bonniers nya kokbok”. Den står där än, ryggen är tejpad och pärmen solkig med fettfläckar, men den har verkligen varit till nytta. Fortfarande är det proportionerna på ägg och mjöl i den boken som gäller när det känns som våffeldags.

Sedan har det handlat om lite olika trender, i alla fall ser det ut så när jag tittar på min samling. En period var det Carl Butler som gällde, vi åt på hans krog på Rörstrandsgatan och gick sedan hem och härmade efter bästa förmåga. Butler har sällskap av Pernilla Tunberger (en sann veteran!), så småningom också av Oprah Winfrey och ett gäng med henne besläktade volymer från Viktväktarna, där står klassikern ”Sju sorters kakor” som jag - mot bättre vetande - önskade mig en jul. Nils-Emil höjde gräddkonsumtionen betänkligt. Som motvikt till det ett par böcker specialiserade på GI-mat, någon med enbart fisk och ett par stycken med intill förväxling likartade pastavariationer.

På senare år har Paolo Roberto och hans fastrar landat på den där hyllan, liksom Marcus Samuelssons ”Streetfood”, en och annan teve-kock och några till.
Men ett namn leder: Anna Bergenström. Hon är matmänniska i tredje generationen, och hennes böcker illustreras numera av den fjärde – dottern Fanny, som är fotograf. Den ena boken är faktiskt vackrare än den andra, fingrarna bläddrar lystet medan snålvattnet rinner.

Detta faktum borde alltså betyda, att när jag i dag söker efter matrecept följer jag alltid Anna B. Men så är det inte.
För det märkliga är, att bland alla dessa mina kokböcker finns ingen som blivit Bibeln, den där man kan hämta alla råd, mått och tillagningstips eller budorden som löser alla problem vid spisen.
I stället visar det sig att jag har några favoritrecept som går i repris – och då handlar det om ett enda, ett enda per kokbok!

Alltså har snart varenda kotte vi känner fått Limoncello-mousse till efterrätt så som Anna Bergenström föreskriver i ”Under valnötsträdet”. Ur hennes ”Kärlek, oliver och timjan” hämtar jag ideligen den magra och lättkavlade pajdegen. Men när den ska bli en färdig paj går jag efter fyllningsreceptet i en helt annan samling. Har jag en mogen avokado för mycket går jag till ”Hopkok” och påminner mig om vad Francisco Roca tycker man kan ha den till.

Så där håller det på. Om jag gjorde slag i saken och rev ut de kokbokssidor jag faktiskt använder skulle jag få mitt livs egen kokbok – och det skulle faktiskt bli en smal sak. Dock inte garanterat mager i kaloriavseende ...
Fast det är klart, då skulle jag ju behöva rensa i min andra samling också, den som består av alla de där utklippta menyförslagen som jag maniskt eller rituellt (?) envisas med att spara ur olika tidningar.

Är man receptoman i själen är det inte ett tillstånd som går över, även om kokbokshyllan lider av grav övervikt.
Och då har jag, märk väl, inte ens snuddat vid det faktum att en sökning på nätet mestadels resulterar i hur många matbeskrivningar som helst!

Copyright Klimakteriehäxan