Mellan böcker

Jag är mellan böcker.
Ibland är det härligt, ibland är det lite sisådär. Just nu är det härligt!

Alldeles nyss la jag ihop "Gone Girl" av Gillian Flynn. En sorts deckare, men en ovanlig sådan (den "vanliga" sorten har jag tröttnat på, tror jag). Läsaren luras gång på gång att tro att gåtan är på väg att få sin (uppenbara) lösning, men så är det förstås inte. Historien tar nya vägar, ibland direkt halsbrytande, och det blir svårt att lägga boken ifrån sig!

Den har redan kammat in massor med proffstyckarberöm, bland annat i New York Times, så allt jag gör är att jag stämmer in i kören, även om jag är liiiite missbelåten med själva slutet. Överväger i alla fall att skaffa de andra två böckerna som Flynn skrivit.

Men innan jag gör det ska jag läsa "Jag heter inte Miriam" och då hamnar jag ljusår från det amerikanska landskap dit "Gone Girl" tagit mig. Miriam är huvudpersonen i Majgull Axelssons nya bok, som vi fått vänta på i tre år. Ikväll har jag hört henne prata om den och att det blir stark läsning är jag helt övertygad om.

Dessutom är den sällsynt vältajmad i en tid när romernas särställning i Europa hamnat i fokus – Miriam heter egentligen något annat och är född rom. Hon har varit i koncentrationsläger och överlevt, kommer så småningom till Sverige och Småland, där hon gifter sig med en tandläkare i Nässjö ... förvecklingarna är många och händelserna dramatiska. Snart vet jag mer.
För alldeles alldeles strax är jag inte mellan böcker längre. Utan mitt i.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om memoarer

"Att berätta om sitt liv är kanske som att formulera en kontaktannons. Allt låter platt och pajigt och dumt. Tills man försöker skriva en egen."

-Författaren Bengt Ohlsson recenserar Maud Olofssons självbiografiska bok "Jag är den jag är" i senaste numret av Neo.

Den förlorade timmen

I natt tappade vi den där timmen mellan klockan 2 och 3. Säkert en anledning till några extra gäspningar under kvällen.
Det är numera bevisat att gäspning smittar. Lustigt nog smittas yngre personer ännu lättare än äldre, det har (sömn)forskningen kommit fram till. Och en myt har blivit en faktisk sanning.

Sedan har vi det där med vårtröttheten, också den belagd av vetenskapen. En av fem drabbas, värst just i månadsskiftet mars-april. Snöfattig och därmed mörkare vinter förvärrar läget så att ännu fler får en släng av den där mattheten när vårsolen bryter in. Du är alltså inte ensam!

Kan vara skönt att veta när man sitter där med käkarna på vid gavel, medan man spänt väntar för att se: smittar det verkligen? Så gör det det, nio gånger av tio.

Bara lite av detta går att skylla på att dygnet blev en timme kortare. Men skönt ändå att ha en förklaring att ta till. Det är i alla fall vår.
Tror jag ska gå till sängs lite tidigt. Är nog lite vårtrött. God natt!

Copyright Klimakteriehäxan
 .

CITAT om att kränka

"Att så många i parti och minut hävdar att de blivit kränkta har blivit ett tacksamt ämne för komiker, radiospanare, twittrare. /.../ Så fort man öppnar munnen är man med om att både föra språket vidare och förändra det. Man kan säga att vi har gemensam vårdnad om vårt språk. /…/ Och det är ingen liten sak. För språket är inte något neutralt verktyg som bara beskriver världen omkring oss. Det formar den. Och vår uppfattning om den. / …/ Vi får helt enkelt skärpa oss vad gäller kränkt. För att människor verkligen blir kränkta. Ordet måste finnas kvar till den som har en morbror som tar på ens bröst eller till den som kallas neger av sin arbetsgivare." 

-Åsa Beckman skriver krönika i Dagens Nyheter i dag, under rubriken "Ordet kränkt fortsätter sitt slappa segertåg". Läs gärna hela, det är den värd! I sammanhanget passar också att påminna om en ny dokumentär som finns på SVT Play: Raskortet - om att vara svart och leva i Sverige. 

Favorit framför kameran

Det passerar ganska mycket gäster genom tv-huset en vanlig dag: politiker, artister, företagsledare, idrottsprofiler, proffstyckare, experter i olika nischer. Och så kallat ”vanligt folk” – läs ”publik” eller ”besökare”.

Man skulle kunna tro att sådana vitt skilda människokategorier inte har särskilt mycket gemensamt. Det stämmer säkert i många fall. Men en gemensam nämnare har de, oavsett specialitet och ärende.

Alla blir de gruvligt förtjusta när de får syn på Bolibompa-draken. Fram kommer kamerorna: detta möte måste förevigas! Folk skyller på barn och barnbarn, men att döma av förtjusningen är detta att man sprungit på Draken en höjdare för alla generationer tv-tittare. Folk poserar, tar ”selfies” om inga hjälpande händer finns i närheten, klappar den gula magen, stryker försiktigt över den gröna ryggen.

I olika sammanhang brukar det hävdas att storleken är utan betydelse, men Bolimbopa-drakens dragningskraft utanför rutan står definitivt i proportion till figurens höjd över marken! Imponerande dessutom att drakens charm hållit i sig ända sedan 1987 när den först dök upp i barnprogrammen.

Det finns drakar i leksakshandeln att köpa. Men alla är de minikopior av originalet, vars storlek är imponerande, tro inget annat. För att ni ska få de rätta proportionerna på denna tv-idol står en cigarrettask vid drakens fötter på bilden.

Fast nej, barnens älskling har inte börjat röka, dra inga sådana förhastade slutsatser!

Copyright Klimakteriehäxan

TRAFIKERAT i Veckans fönster

Turistbussen trafikerar vägarna på Gran Canaria, från flygplatsen till de olika hotellen där soltörstande besökare ska tillbringa en vecka eller två, med placering i/vid poolen, på en barstol eller kanske vid ett dignande middagsbord, för att inte tala om frukostbuffén ...

Jasså, tyckte ni det fanns uttryck för en viss längtan i de där raderna?!
Inget kunde vara mer sant.
Gärna klättrar jag in i den där bussen och låter landskapet flyta förbi utanför fönstret. Havet. Bergen. Ser tomatodlingarna, vindkraftverken, kaktusarna, raderna med blommande bougainvillea. Och sjunker snarast möjligt ner i närmsta solstol med en bok i handen, kall dryck inom räckhåll.

Själva trafiken behöver passagerarna inte engagera sig i. Huvudvägarna är moderna och breda, fast fordonen är många, de flesta kanske inte med lika stora fönster som bussen på bilden. Men ett som passar när nyckelordet för Veckans fönster är TRAFIKERAT.

Copyright Klimakteriehäxan

Tanke om tid

En vecka bör rimligen vara en konstant mängd tid.
Likväl upplevs den som kortare och kortare av allt fler. Tänk efter: du känner inte en enda gamling som trots att deras liv sett utifrån verkar väldigt långtråkigt säjer att tiden går SÅ fort. Ändå utropar vi ”ÄNTLIGEN!” när fredagen kommer.
Jag ser inte logiken i detta. Gör du?

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en eländes sjukdom

"Jag kan längta efter att springa, men jag ska hålla mig ifrån det – precis som en alkoholist måste hålla sig borta från spriten."

-Stina Oscarson, chef för Radioteatern, berättar om sin långa tid med anorexia i senaste numret av Filter. Hon är 167 cm lång och väger 34 kilo och har haft ätstörningar större delen av sitt liv. Samtidigt har hon, som de flesta anorektiker, tränat hårt och varit "duktig flicka" på jobbet. I intervjun berättar hon öppet om sitt liv och kampen för att komma upp i 40 kilos kroppsvikt. Det ger lite perspektiv på tillvaron för alla LCHF-entusiaster, 5:2-ivrare och andra bantare.

En skatt det lyser om

Varje eftermiddag när jag kommer hem från jobbet är jag på vippen att få ett veritabelt vredesutbrott. Anledningen kan verka fånig.

Men eftersom jag oftast kommer hem efter mörkrets inbrott och vår hall inte direkt är hemmets ljusaste vrå vill jag tända lampan i taket. Det är då det är på väg att brista.

Vi har nämligen satt i en miljövänlig glödlampa i hallarmaturen, en ljuskälla av lågenergityp.

Det tar ju en obegripligt lång tid innan den börjar lysa! Innan skuggorna skingrats har jag hunnit lägga handskarna i fel hylla och snubbla över ett par skor som i och för sig kanske inte alls borde stå där.

Varför blev det så här?

Energimyndigheten har svaret. Det går ut på att för stor del av vår totala energiförbrukning gått till belysning. Ineffektivt, dyrt, ohållbart i längden. Och så uppfann något snille lågenergilampan.

Jag sympatiserar med grundtanken – men kan inte någon av dessa tekniska superhjärnor fixa det så att de där nya glödlamporna lyser när man tänder dem, och inte en halv evighet senare? Gärna också se till att det blir lika ljust som med de gamla hederliga modellerna (det är inte fallet).

Jag vet att jag är långt ifrån ensam att irritera mig på fenomenet. Liksom jag känner till att det finns olika sorters miljölampor, med olika egenskaper. Men nu har jag det som jag har det.

När alla gammalmodiga glödlampor i Sverige är avskaffade påstås vinsten motsvara lika mycket energi som går åt till 100 000 eluppvärmda villor på ett år.

Fast än är vi inte där. I alla fall inte om fler än jag råkar springa på en veritabel skatt. I mitt fall undangömd i källaren i huset i Barndomslandet. Där stod den, lådan full av sjuttifem-, sexti- och fyrtiwattare.

Vilken lycka!

Ska jag nu kallas miljöbov, jag som ändå sopsorterar och återvinner och snålar på plastpåsarna efter bästa förmåga? Ja då får jag hacka i mig det.

Inte vore det väl så värst begåvat att slänga så många felfria glödlampor heller, håll med om det! Varför jag framhärdar: jag har hittat en skatt, en skatt som det lyser om!

Fast den där lågenergilampan i hallen, den får jag väl vänta ut. Och det kan ta tid, har jag förstått. Vilket betyder att många hotande vredesutbrott återstår. Men hellre vredes- än benbrott, vilket också är en risk där i dunklet. Å andra sidan går vi ju mot ljusare tider, rent generellt. Om det hjälper i vår hall är dock tveksamt.

Copyright Klimakteriehäxan

Nya miljoner till Barbro - grattis!

För första gången går ALMA-priset, världens största pris till barn- och ungdomsförfattare, till en svensk.
Barbro Lindgren belönas för sina många fantastiska böcker. Ironiskt nog såg jag nyligen i någon tidning att hon inte tänker skriva mer för barn ...
Som pristagare är hon redan rutinerad.
Så här skrev jag 2007 då hon fick Selma Lagerlöf-priset. Och nu är det alltså Astrid Lindgren som gett namn åt belöningen. Mycket finare går inte!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema RÖRIG

Usch så rörigt. Ett skrymsle som verkligen inte bör visas upp. Och vad tänkte rörmokaren på som satte in så många krokiga rör där under diskbänken? Var det verkligen nödvändigt?
Här är med andra ord en riktig träda-fram-are. Lite pinsamt, faktiskt. Men vad gör man inte när det ska vara RÖRIGT som tisdagstema - och man inte kommer på något annat?!
Så fort jag tagit bilden stänger jag dörren, fort. Puh.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om skyltdockor och andra fruntimmer

"Modeindustrins förkärlek för utstickande skulderblad, inåtbuktande lårlinjer och utstående revben är vida omskriven och kritiserad. Det normala i modellvärlden motsvarar en vikt som för de flesta människor (nej, inte alla) är ohälsosamt låg.

Fenomenet att tapetsera det offentliga rummet med bilder på sexualiserade kvinnor är lika omskrivet och kritiserat. Jag instämmer, men vill gärna tillägga: Om det nu är en naturlag att vart jag än tittar måste jag mötas av gigantiska bilder på halvnakna kvinnoexemplar – behöver de vara så plutiga, plastiga och overkliga? En resårkant som skapar något slags påverkan på huden den trycker mot tycks vara en otänkbarhet."

-Susanna Birgersson beskriver på ledarsidan i DN i dag sin stadsvandring bland skyltfönster med vårens mode.

Bestyr för balkongbonde

-Men snälla rara, inte ska du väl SÅ penséer! Plantorna är ju jättebilliga! sa en person för vilken jag berättade att jag hittat en liten burk med frön jag sparat.
Fast det handlar ju inte om ekonomisk vinning. Det handlar om att vara balkongbonde.

Inte minns jag när jag hade missat att sköta mina penséer som sig bör, alltså nypa av varje blomma som blommat färdigt. Plötsligt fanns de där, frökapslarna med anlag till nytt liv, nya plantor, nya små fina blommor i lila, blått och gult. Så jag pillrade ut fröna och la dem i den där burken. Och glömde förstås bort alltihop.

Nu är de ihågkomna och nerpetade i en balkonglåda. För visst är det dags att gro nu!? Nog vet jag att man helst ska börja inomhus, men chansar på vårvärme.
I bästa fall kommer små gröna skott som, alldeles gratis, bidrar till prakten på balkongen i sommar! Om det funkar blir jag stolt och nöjd ... om inte får jag väl köpa plantor, som vanligt.

Det tänkta resultatet ...

Copyright Klimakteriehäxan

När hen är i nöd - på en SKYLTSÖNDAG

Offentliga toaletter bör vara könsneutrala. Det är ett stridsrop som Rädda Barnens ungdomsförbund lanserat. 

Den som behöver lätta på trycket ska kunna gå på vilken närbelägen toa som helst, detta också med tanke på dem som inte känner sig tydligt identifierade med vare sig den kvinnliga kjolen eller den strame mannen som vanligen är symbolerna på skyltarna. Ett exempel som lyfts fram är Yohio, som fick problem när han var på turné i Japan – han släpptes inte in på herrarnas.

Toa för alla?

Det finns en annan sak som är bra i den här tanken: det kan bli kortare köer. För nog är det väl så att det nästan alltid står fler och väntar på sin tur till ”damrummet” än de som tappert avvaktar sin chans i herravdelningen.

Själv har jag länge ansett att respekten för de där skyltarna är en aning överdriven. Alltså har jag mer än en gång gått in på pojkarnas, ofta tomt. Arlanda är ett sådant ställe, men även andra platser lämpar sig för sådan civil olydnad. Tricket är förstås att styra blicken stenhårt förbi pissoarerna, så att den som trots allt eventuellt står där inte ska tro att man är ute för att kolla utrustningen. Deras utrustning, alltså. Men efter som det könsneutrala pronomenet "hen" ständigt växer i svenska språket är hen-toan helt enkelt en nymodighet i tiden.

Hen-toa?

Språkforskare visar, att på de två år som gått sedan "hen" introducerades som personligt pronomen (och skapade våldsam debatt) har "hen" vunnit mark. "Hen" används dagligen i ungefär femton av våra dagstidningar. Vi slipper skriva ”han eller hon”, det är en klar vinst. Samtidigt är nog inte sista ordet sagt i detta ordkrig, även om ”hen” nu också tagits upp i SAOL och därmed fått grönt ljus i det mest officiella av alla språkverktyg.

I konsekvensens namn undrar jag förstås när också objektformen "henom" ska slå igenom på riktigt. Fast där verkar det gå lite trögare.
Tills vidare utser jag den nya skylten till hen-toan till mitt bidrag denna SKYLTSÖNDAG. Skyltar du också? Berätta det i en kommentar nedan!

Copyright Klimakteriehäxan

Knäckebröd i helg och söcken

Två skivor knäckebröd. Det skulle kunna vara en enda bit som man såg båda sidorna av. Nu till den stora frågan: har rågrut (som det är på min bild) en ovan- och en undersida? Hur är det med husmans, med delikatess, med Siljans extragräddade?

Alla älskade varianter av vårt svenska knäckebröd får i gräddningen två sidor med olika ytstruktur.
Och den stora frågan, den lyder: vilken sida väljer du att bre ditt smör/margarin på?

Den som vill snåla på kalorierna skrapar tunt på sidan med de mindre groparna. Den som vällustigt smackar i sig såväl rejält med smör som ordentligt med pålägg ser gärna till att lägga den andra, gropigare, sidan uppåt innan smörkniven kommer fram och slätar sen ut ojämnheterna med fettet.

Nu har jag alldeles nyss fått lära mig att det finns ord för det där.
Knäckebröd har nämligen en vardags- och en söndagssida! Vilken antagligen betyder att i morgon, söndag, är det fritt fram för extra generös tilldelning av matfett på mackan.
Om det nu skulle råka verka tilltalande.
Att knäckebröd är gott både i helg och söcken, det står utom allt tvivel.

Copyright Klimakteriehäxan

GIGANTISKT i Veckans fönster

Eftersom det var vårdagjämning i går måste det vara vår i dag. Jo, det är det faktiskt – en dramatisk skillnad på bara några timmar!
Vår är inte bara knoppar som slår ut, kläder som skalas av. Det är också säsongspremiär för glasstruten, den man helst slickar i sig utomhus, i en solstrimma.

Den får gärna vara ganska stor, den där struten. Fylld med favoritsmakerna, vilka de nu är (vad sägs om italiensk choklad, den mörkaste sorten, i kombination med citronsorbet?)
Men hur stor som helst är naturligtvis inte bra, inte nyttigt. Smälter fort också och solkar säkert ner kläderna med stora klafsiga droppar.

Ändå störtgillar jag glasstrutarna på bilden, än en gång från NK:s skyltfönster. Dessutom är de inte bara gigantiska, de är också kalorifria, eftersom de är fyllda med (plast)blommor ...
GIGANTISKT är beställt som motiv i Veckans fönster. Klicka på länken för fler fönstermotiv!
Tack för hjälpen än en gång, NK:s skyltfönsterdesignteam!

Stora hus kan också vara olika stora ... några rent av gigantiska ... Bilden tagen i
centrala Boston och det röda tegelhuset (inte litet alls) visar hur gigantisk
skyskrapan där bakom faktiskt är. Många fönster har den också!

Bara en liten bonusbild för att jag är så glad över vårblommorna! Långt ifrån gigantiska men vad gör det?

Copyright Klimakteriehäxan

Vårdagjämning?

Jaha?
Var var det det gick så fel?
Man måste få undra.

Copyright Klimakteriehäxan 

Måste få skryta!

Jag har bekänt förr: jag spelar Wordfeud. Efter lång tids envetet motstånd trots ny smart telefon gav jag efter för frestelsen. Och sedan dess har jag någon ordduell i gång dagligen. Älskar ju bokstäver, ord, språk. Underbara, roliga leksaker!

Ibland går det lätt att hitta bra kombinationer som ger hyfsade poäng och spelvinst i slutändan. Men nu kommer vi till skrytet: Ettusenetthundratio poäng!!! Mitt absoluta rekord, som jag med största sannolikhet inte kommer att överträffa hur länge jag än spelar.

Förutsättningen är förstås "random board", alltså en spelplan som till skillnad från den klassiska låter dataprogrammet kasta ut bonusrutorna lite hur som helst.

Just tack var det startade jag med ett enda ord på sex små rara bokstäver. 756 poäng! Vilket är mer än även den mest rutinerade alfapetare brukar få ihop på en hel omgång.

Visst, det kunde ha varit ett vackrare ord. Men det gäller att hacka i sig både det ena och det andra. Det är trots allt poängen som räknas.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema ROBUST

Han ingår i juniorgruppen i hagen, kalven som ser så robust ut. Inte är han väl nån riktig skönhet heller, fast söt ändå, på lurviga och långhåriga kalvars vis. Dessutom krävs det ju en viss styrka och ganska mycket tålamod för att stå ut med all den där geggan runt fötterna ...

Om jag minns rätt är det ett blivande praktexemplar av rasen Highland Cattle som poserar framför min kamera. Och nog för att kalven ser rätt snäll ut, men Mamma Mu stod ganska nära, så jag behöll avståndet trots att jag gärna krafsat lite vänskapligt i den där luggen.

Det är tisdag idag, det har väl inte undgått någon? Därmed tisdagstema i bloggvärlden, denna gång med temat ROBUST. Klicka på länken och se fler robusta företeelser!

Copyright Klimakteriehäxan

Vila och tvärstopp när vintern tar slut

Vintersporternas högsäsong tog slut i och med den just avklarade helgen.
Bandyfinal, alpint, skidor på längden – det gällde att säkra slutsegrar, att ha både vilja, ork och lite tur för att sätta dit själva knorren på grisen, så att säga.

För många som i likhet med mig gärna ägnar sig åt idrott på snö och is med rumpan tryggt förankrad i tv-soffan blev det just denna helg hård konkurrens med det vackra, om än blåsiga och lite kylslagna, vädret. Men jag tycker ändå att jag fick till en hyfsad kompromiss mellan exempelvis Jessica Lindell-Vikarby (grattis till andra platsen i storslalomcupen!) och Moder Sol (tack för både krokus och påskliljor!).

En sak som jag ändå inte kan låta bli att förundras över är det alltid intressanta sportspråket, inte sällan fyllt av idel klyschor, fast klyschor som kanske ändå är helt begripliga för somliga, ord som går rakt in i skallen på idrottsnörden. Två uttryck gillar jag särskilt mycket (möjligen för att jag inte är nörd i riktigt tillräckligt hög utsträckning):

-Men nu får han i alla fall vila lite, säger Jacob Hård från kommentatorshytten och experten Blomqvist håller med.
Jaha, har skidlängdåkarna gått i mål?
Nej då, de kan ha mil kvar. Framför mina ögon pinnar de på för fullt, fladdrar med fötterna för att hålla sig i spåret, parerar knölar, jobbar på balansen, stakar hej vilt. Det går dock inte brant uppför – det är det den där "vilan" består i.

I alpina backen stupar det förstås ännu brantare. De tävlande svischar fram i svindlande fart och hisnande svängar.
-Titta, där blev det tvärstopp! utropar Pernilla Wiberg.
Fast i min tv blev det inget stopp alls, däremot försvann kanske nån hundradels sekund medan fartvidundret på skidor korrigerade ett par centimetrar i en port.

Kom sedan inte och säg att språk är en exakt vetenskap, om nu någon hade tänkt försöka hävda det.
Vi tar det, vi gör det till vårt eget, vi tolkar, vi utvecklar, vi vrider och vänder på begreppen. Ibland är det som att skicka hemliga signaler till de redan invigda.
Oförtrutet. Ingen vila härvidlag.
Även om det någon gång ibland kan bli tvärstopp.
Som i morse när världen var helvit igen. Stackars oss, stackars små blommor!

Copyright Klimakteriehäxan

Handarbetat på en SKYLTSÖNDAG

Butiken, på Österlånggatan i Gamla Stan i Stockholm, heter STICKA. Men skylten är virkad.

Det kan väl inte vara bara jag som tycker att det är åtminstone lite lustigt?

Alltså handlar skyltningen denna söndag om handarbete, av två olika sorter, om än ganska så närbesläktade.

SKYLTSÖNDAG har sitt ursprung hos Pumita, men hon skyltar inte alltid. Om du gör det så kan du väl berätta i en kommentar här!

Copyright Klimakteriehäxan

Jo faktiskt - nu blommar det!

De har väl inte riktigt följt med i rapporterna från SMHI, de japanska körsbärsträden i Kungsträdgården. Rapporterna som förutspår att våren tar en rejäl paus de närmaste dagarna.
För de har börjat blomma, om än i mycket begränsad omfattning. (Bilden tagen i eftermiddags.)
Vackra är de förstås, och väldigt välkomna!

Copyright Klimakteriehäxan

ÖVERFULLT i Veckans fönster

Hade jag bott i markplanet skulle jag ha gått ut och plåtat vår bokhylla genom fönstret. Där är det nämligen inte bara överfullt, det är mer än överfullt. Men nu bor jag lite högre upp och fick alltså se mig om efter en annan illustration till veckans fönstertema.

Och nog kan det väl verka nästan fånigt, men jag åker än en gång snålskjuts på NK:s skyltning, den jag tror är bäst i Sverige eller åtminstone i Stockholm. Jag handlar nästan aldrig i Det Stora Varuhuset, men jag gillar deras varma chevre-mackor i entréfiket, jag glider gärna in på deras modevisningar – och jag älskar deras mästerliga skyltningar!

Nu handlar det förstås om vårmode. Inte för att NK är någon postorderfirma direkt, men ett och annat tycks ändå komma i kuvert. Ovanligt stort kuvert, förvisso, men laddat till max, överfullt med blommor som spiller över, och dessutom med en skyltdocka som kommer upp som – ja man kan väl inte säga "gubben i lådan" men ni förstår ändå .... Märkligt nog syns det knappt att en fönsterruta skiljer mig och motivet åt, men jag lovar: det är ett fönster jag plåtat, ett som vetter mot Hamngatan!

Många andra bloggare öppnar också veckans överfulla fönster på ett eller annat vis. Kolla den här vägen!

Copyright Klimakteriehäxan

Afghanistan i bokhyllan

Afghanistan – på allas läppar.

Men också i många böcker, några som definitivt kan hjälpa den som vill begripa lite mer. Eller vad säger ni om följande, i mitt tycke väldigt läsvärda, titlar:

Bokhandlaren i Kabul, av Åsne Seierstad.

Det blev så småningom stor uppståndelse kring denna bok som Seierstad skrivit om en familj hon lärde känna under sina reportageresor för norska  medier. Spännande att uppleva deras hemliv, även om bokhandlaren själv inte gillade hur han framstod i texten. Vilket inte hindrar att bilden mycket väl kan vara alldeles sann.

Flyga drake, av Khaled Hosseini.

Den fantastiska historien som hämtat sin titel i en gammal afghansk traditionell lek har blivit långfilm och översatts till 48 språk. Om flykten undan talibanerna till USA, det nya livet och en resa tillbaka. Gripande, spännande – jättebra, helt enkelt!

Tusen strålande solar, också av Khaled Hosseini.

Inte lika bra som sin föregångare men ändå svår att lägga ifrån sig. I den här romanen sätts kvinnorna i fokus. De lever extremt hårda liv i ett totalt mansdominerat samhälle där gruvligt våld tillhör vardagen.

En del av mitt hjärta lämnar jag kvar, av Diana Janse.

Författarinnan arbetade som svensk diplomat i Afghanistan och reste runt i landet. Hon bor uselt, långt ifrån det man kan kalla UD-standard, hon möter massvis med fördomar och faror, strömavbrotten är legio – men hon lär sig också mycket om kulturen och traditionerna hon möter, hon funderar kring begreppen demokrati och bistånd, och delar med sig till sina läsare.

Copyright Klimakteriehäxan

En ovanlig resenär som bara reser

Vad sysslar folk med när dom åker tåg?

SJ har tagit reda på det.

Det visar sig att de allra flesta ägnar sig åt olika aktiviteter på nätet: surfar, ser på film eller låter dator eller smartphone spela musik i små lurar som man petar in i öronen. Så svarar i all fall var fjärde person i den tillfrågade skaran. Var femte tågpassagerare vilar, försöker sova.

På tredje plats över aktiviteter i kupén kommer "att arbeta". 

En enda slutsats kan jag dra av den här undersökningen, som redovisas i ombord-tidningen Kupé. Och summan av kardemumman är att jag är en ytterst ovanlig resenär i spårbunden trafik.

Jag lyssnar aldrig på musik, gillar tystnaden och håller tummarna för att den inte ska brytas av mina stolsgrannars högljudda och synnerligen privata telefonsamtal.

Inte plockar jag upp en dator för att se en film heller, surfa kan jag göra vid andra tillfällen. Vila och sova skulle jag gärna ägna mig åt, men jag fattar inte hur folk bär sig åt för att slumra ens i finaste förstaklassfåtöljen. Råkar jag nicka till vaknar jag ofelbart efter en mycket kort stund därför att det känns som om nacken håller på att gå av.

Återstår aktiviteten på bronsplats: arbeta. Vilket i de flesta fall förutsätter att datorn sparkas igång. Vill jag inte.

Utanför prispallen hamnar det jag skulle kunna tänka mig att göra, nämligen att läsa. Men då får man inte vara för trött. 

Så när jag härom kvällen klev av tåget på Stockholms Central var det som en mycket ovanlig resenär, en som inte platsar i statistiken. Såvitt jag inte ska räkna mig till de nästan 32 procenten av de tillfrågade som inte svarade alls eller som sa "vet ej" när de fick frågan om vad de gör på tåget. Mer än reser, alltså. 

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema STEL

Visst är de väl stela, skyltdockorna. Vad de nu är gjorda av, men levande ser de inte ut och det har väl heller aldrig varit tanken.

Fast snyggt, det kan det bli ändå. Hur kläderna som exponeras ser ut spelar mindre roll. Men en varning kan kanske vara på plats: försök inte inta den här posen, du skulle bara se stel ut, du också!
Än en gång har jag halat upp kameran framför NK:s skyltfönster på Hamngatan i Stockholm. Vilket kom väl till pass när tisdagstemat är just STEL.

Det är vår, både där ute på trottoaren och där inne i varuhuset.
Faktum är att det blommar, på riktigt, i den stora entréhallen, där man ställt upp alldeles naturliga  fruktträd som dessutom försetts med en ljudkuliss av fågelkvitter – fast fåglarna är inte äkta ... Men det är magnolian, som också pryder bottenplanet!

Trevlig och vårlig tisdagskväll önskas härmed, såväl ur mode- som blomsterhänseende!

Copyright Klimakteriehäxan

I dag för tio år sedan ...

För exakt tio år sedan avled min vän och kollega Ulla-Carin Lindquist i den grymma neurologiska sjukdomen ALS, Amyotrofisk Lateral Skleros. Den är obotlig och har ofta ett snabbt förlopp, vilket leder till att kroppens muskler undan för undan slutar fungera medan hjärnan är lika frisk som förr.

Foto Bengt O Nordin

Till skillnad från de flesta av sina olycksbröder och -systrar

har ändå Ulla-Carin kunnat påverka eftervärlden genom att sätta ljuset på sjukdomen, som var så gott som helt okänd tills en annan tv-kollega, Maj Fant, berättade om hur hon drabbats och hur det yttrade sig.

Precis som Maj Fant skrev Ulla-Carin en bok om sin sjukdomstid, en fantastisk text som jag hade glädjen att kunna hjälpa henne med, eftersom hon mot slutet bara skrev med ett enda finger – jag kunde vara hennes korrekturläsare och bollplank, tillsammans med Svante Weyler som var förläggare på Norstedts och den som gav ut boken.

”Ro utan åror” fick massor med välförtjänt beröm när den nådde läsarna. Recensionerna var översvallande, och fantastiskt nog hann Ulla-Carin uppleva det. Att den skulle bli en framgång i Sverige anades direkt. Däremot var det svårt att förutse att boken också skulle bli en succé i omvärlden. Den har översatts till närmare tjugo språk.

Och har du inte läst den så finns den faktiskt i ny pocketutgåva i en bokhandel nära dig …

Men det blev inte bara en stark och angelägen bok. Ulla-Carin tog också initiativet till en tv-dokumentär om sin tid som ALS-patient. ”Min kamp mot tiden” har repriserats ett antal gånger i SVT och ingen kan se den utan att beröras. Märkligt nog premiärsändes filmen på kvällen den 10 mars 2004, samma dag som Ulla-Carin dog.

2005 bildades Ulla-Carin Lindquists stiftelse för ALS-forskning, bland annat därför att Ulla-Carin själv uttryckt en önskan om att om möjligt hjälpa sina medmänniskor i framtiden, allt för att andra skulle slippa möta samma öde som hon tvingades göra.

Stiftelsen får en aldrig sinande ström av gåvor, pengar som går vidare till forskare som försöker klarlägga orsakerna till ALS, förbättrad behandling av de sjuka och dessutom en bredare informationsspridning kring sjukdomen.

Sammantaget har Ulla-Carins öde kommit att betyda väldigt mycket för väldigt många. Tänk om hon ändå hade fått veta det!

Men vi är många som tänker på henne, och minns, inte bara idag utan ofta.

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du veta mer? Tre nya filmer, samtliga producerade av Andreas Franzén som också gjorde dokumentären, kan ses på Youtube:
ALS - den svåra diagnosen (20 min)
10 års forskning om ALS - var står vi nu? (21 min)
Berättelsen om en mor, en dotter och en stiftelse (14 min)
Besök också Ulla-Carin Lindquists stiftelse för ALS-forskning på nätet.
Stiftelsen har även en egen Facebook-sida.

Känner du Leif?

Det händer inte ofta att fantasin sätts i rörelse i samband med ett toalettbesök. Men någon gång ska väl vara den första - och nu har det hänt.
Sitter på tåget och avvaktar, röd gubbe måste ju bli grön. Den blir det och jag tar mig fram till toan på X2000 och lyfter på locket.

Att man inte får kasta "främmande föremål" i muggen känner vi till, och den lilla skylten förorsakar ingen reaktion. Jag har ändå inget att slänga. Men den lilla extra skylten där ovanför får mig att haja till. "Leif!" står det i all enkelhet, för säkerhets skull med ett utropstecken.

Va? Vem är han? Vad har han gjort? Varför pekas just Leif ut? Och av vem? Är det möjligen så att han brukar stå och kissa, extra olämpligt på en skakande tågtoa?
Det är nästan så att jag glömmer bort mitt ursprungliga ärende till toaletten, måste ju tillbaka till min plats och hämta kameran ...

Nu är alltså frågan vars svar borde vara värt ett monstruöst stort belopp: Känner du Leif och kan sprida klarhet i detta moderna tågmysterium? Ge oss kunskap, upplys oss, skingra dimmorna!

Den okände Leif är mitt bidrag till SKYLTSÖNDAG denna vecka. Och det här året-runt-skyltandet är som ni nog redan vet ett påhitt av Pumita. Via hennes blogg kan man ofta hitta andra söndagsskyltare.
Tänk om Leif dyker upp, i egen hög person!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens datum: 8 mars

"I dag är det den Internationella kvinnodagen och statistiken är entydig: Vi har lägre lön, sämre pension och högre boräntor än männen. Och det, mina vänner, är ingenting att skratta åt."

-Carin Ståhlberg rundar av sin krönika i dagens DN som mest handlar om skratt, en reaktion som vissa företeelser i dagens samhälle absolut inte framkallar.

Och så hittar jag ytterligare ett citat jag inte vill undanhålla er. Det är en limerick, av okänd upphovsperson.

En dansk unger man ifrån Mön
gick till doktorn och bytte sitt kön
Men när detta var gjort
han ångra' sej stort
för nu har han mindre i lön ...

KÖTTIGT i Veckans fönster

Sugen på en rejäl köttbit i helgen? En praktfull biff, kanske ganska blodig, med bearnaisesås och pommes frites? 

Nog kan det kännas frestande, men inte för ofta. Den där rätten är inte direkt någon hälsokost, inte är den billig heller (om biffen ska vara bra).

I Köpenhamn kan i alla fall den hungrige icke-vegetarianen hitta något gott och frestande i butiken under det gyllene tjurhuvudet, det ser man redan i skyltfönstret. Temat för Veckans fönster är denna gång KÖTTIGT, men nu råkade det bli så att jag fotograferade tjuren och inte skyltningen – så fönstret på våningen över affären i gatuplanet får bli mitt alibi ... Klicka på länken och se andra fönsterfotografers alster!

Copyright Klimakteriehäxan 

Taktilt

Ofta när man vandrar runt på muséer står skyltarna tätt: rör inte föremålen!
Det kan naturligtvis finnas god anledning till det. För visst kliar det ofta i fingrarna på oss, vi vill uppleva med alla sinnen, känna formerna, ytan, strukturen. Samtidigt som vissa konstverk självklart är ömtåliga och inte får smutsas ned.

Utomhus står inte de där skyltarna på plats. Alltså rör vi dem, kungarna till häst (om vi når upp), vi petar på Margareta Krooks näsa utanför Dramaten, smeker runda rumpor gjutna i brons. Och det går inte att neka. För här handlar det om taktil stimulans, att hitta information via beröring. Viktigt, fråga vilken förskolelärare som helst om det!

Alltså är det helt logiskt att det nakna damen som ligger utanför Grand Hotell i Oslo, på självaste paradgatan Karl Johann, har en alldeles gyllene bröstvårta. Och eftersom hon tillbringar dygnets alla timmar där, ensam och utan kläder, kanske hon helt enkelt njuter av en och annan karess av en mänsklig hand. Samtidigt som hennes lilla blanka kroppsdel vittnar om denna vår ständigt lika stora taktila nyfikenhet.

Copyright Klimakteriehäxan

Bara en enda bok från och med nu ...

Hannele, bloggarkompis i Göteborg, har slängt över en fråga från sin egen bokblogg. Hon förväntar sig ett svar. Men det är faktiskt en väldigt svår fråga som jag grubblat en del på.
Den lyder: Om du bara fick läsa en bok för resten av ditt liv, vilken skulle det vara?

Först och främst får blotta tanken mig att rysa. En enda? Som ska ge mig något, låta mig upptäcka nya vändningar, andra betydelser, otänkta tankar? Det visar sig att andra bloggare som fått frågan först av allt tänker på Bibeln. Textmassan är åtminstone enorm och räcker därför länge, men den kan inte bli mitt val.

Fantastiskt vore ju att veta att en hittills oläst bok skulle kunna hålla för resten av livet. Men vem skulle våga chansa? Alltså måste det bli något jag redan läst och uppskattat till fullo. Inte för få sidor bör det vara heller – jag som annars ofta klagar på att moderna romaner är alldeles för omfångsrika!

Men så bestämmer jag mig. Och kanske är det fusk, men jag väljer en trilogi. Själv har jag den i tre delar, men den har faktiskt också publicerats i en samlingsolym ...
Jag väljer John Dos Passos böcker om USA: 42a breddgraden (The 42nd Parallell), 1919 och Stora pengar (The Big Money). Serien var komplett 1936, samlingsvolymen kom ut (på engelska) 1938. Då var författaren bara 42 år, men det han åstadkommit var en suverän genomgång av sitt lands historia, en klassiker.

Det fenomenala med Dos Passos grepp över historien är hans sätt att blanda fakta och fiktion. Romanen befolkas av påhittade personer, men berättelserna om dem avbryts av avsnitt som ger autentiska tidsbilder: tidningsrubriker, schlagertexter, nyhetsnotiser. Dessutom bjuder han läsaren på porträtt av kända människor – när jag hade läst hans korta skildring av Isadora Duncans liv, fram till det att hon ströps av sin egen halsduk, kände jag att jag hade fått veta allt om henne som var värt att veta. Bländande skickligt, helt enkelt!

Nu ser jag verkligen inte fram emot att begränsa all min framtida läsning ens till Dos Passos mästerverk, men jag har i alla fall kommit fram till ett möjligt svar på frågan.
Vill du svara på samma fråga? Det vore kul, men glöm då inte att berätta det, förslagsvis i en kommentar här! Fler som svarat hittar man via "bokbloggsjerka".

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema VÄRDEFULL

Hur vet man om saker är värdefulla, om man i ordet lägger in den ekonomiska betydelsen? Jo, säger ni, man går till någon sorts firma och ber om ett expertutlåtande.
Gott så.

Men det ställer sig inte alltid så enkelt. Hur tar man med sig ett golvur, som inte bara är stort utan dessutom tämligen tungt? Och var finns förresten de rätta förståsigpåarna? Auktionsfirmor, antikvitetshandlare? Hur stor är risken att bli lurad? Vad betyder det för värdet att det står 1862 inuti den, tillsammans med några snirkliga initialer?

Fast det där med värde, det är ju inte bara pekuniärt. Visst kan mycket mätas i pengar, men så finns ju det där som kallas affektionsvärde också. Vilket mycket väl kan betyda att inte en enda människa skulle komma på tanken att lägga ett bud på den där inredningsdetaljen, som just jag uppskattar så mycket.

Affektionsvärde har den, Moraklockan som stått i mitt barndomshem så länge jag kan minnas. På urtavlan anges såväl datum som veckodag, sekundvisare finns också. Den slog hel- och halvtimme med dov men vacker klang, och märkligt nog vaknade man inte av ljudet på natten. Däremot kunde det hända att någon i familjen vaknade med ett ryck för att den inte slog – då hade vi glömt att dra upp den, loden stod på golvet och tiden hade stannat.

Nu är det förstås så att moderna lägenheter knappast är idealisk miljö för ett golvur med ganska många år på nacken. Dessutom har den inte hörts ticka så där taktfast på åratal, grannen som kunde greja med den när den dammat ihop eller lagt av av andra skäl är död sedan länge och ingen annan urmakare har funnits att tillgå. Alltså har den inte kvar sin praktiska funktion (den gick faktiskt oftast ganska rätt, drog sig bara lite).

Men när tisdagstemat är VÄRDEFULL kom jag ändå att tänka på den gamla klockan, vars öde återstår att avgöra. En otidsenlig tidvisare som förtjänar att leva vidare, tillsammans med allt det där andra som omger oss och vars värde på inget vis kan mätas i pengar.

Copyright Klimakteriehäxan

Utmaningar är till för att antas

Nu har jag gjort något som jag kan få ångra.
Jag har hoppat på tåget som heter Blogg 100. Det innebär att jag "lovar" att publicera något här på bloggen vareviga dag i hundra dagar i rad.

Det är tredje gången Blogg 100 lockar till skrivande och i årgång 2014 finns ungefär 700 deltagare anmälda, hundra fler än i fjol! Listan över samtliga finns eller kommer att finnas här.
Noga påpekas att det inte är fråga om en tävling, utan mer ska uppfattas som en personlig utmaning. Och utmaningar är ju till för att antas, inte sant?

Med start den 1 mars blir det målgång i maj. Kanske att det där ryktet om bloggens nära förestående sotdöd är lite överdrivet i alla fall?

Copyright Klimakteriehäxan

Med tango en SKYLTSÖNDAG

En skylt kan vara stor. Men den kan också vara liten. Så liten att den ryms i min handväska och där tjänstgör som fasad och förvaring för den av mina ägodelar som alltid finns med: kameran.

Min "skylt" denna SKYLTSÖNDAG är framsidan på en liten handgjord läderbörs med ursprung i skinn- och tangolandet Argentina. En present som kom farande över havet nyligen. Givaren vet förstås att jag är grymt förtjust i tango, även om jag tyvärr tyvärr inte kan dansa, bara titta, lyssna och njuta av dem som faktiskt vet hur man viftar på foten på rätt sätt, knycker på nacken, sveper med kjolen ... och sjunger så att tårarna stockar sig i halsen ... den där olyckliga kärleken, den stora ensamheten, det oändliga svårmodet ... allt detta som finns i en tango ...

Nu följer tangon varje steg jag tar, om än långt från den där fyra-fjärdedels-takten som jag tror är den traditionella.
För mitt inre öra hör jag stråkarna, jag ser bandoneonens pulserande bälg – och är det inte självaste Carlos Gardel som sjunger en favorit: "El dia qu´ me quieras" – "den dagen när du älskar mig" blir det ungefär på svenska. I den lever i alla fall hoppet fortfarande!

Om du också skyltar kan du väl berätta det i en kommentar!

Copyright Klimakteriehäxan

Kvinnor är som avokado ...

Jag gillar avokado.
Nej, förresten, det gör jag inte alls. Jag älskar avokado. Det var en kärlek som väcktes direkt, vid allra första mötet, även om jag är osäker på var och när det inträffade. Och nu, alldeles nyss, har jag fått klart för mig att kvinnor och avokado har stora likheter!

Lycklig var jag i Argentina där man serverades "palta con salsa Golf" – en rosa lite majonnäsig sås gjorde avokadon, som där heter palta, sällskap. När jag bodde i Guatemala bestod min favoritfrukost av rostat bröd med avokado och salt, perfekt sällskap till morgonteet.

Ryktet om min förtjusning spred sig. Vilket ledde till att det på mitt skrivbord en måndag morgon landade den absolut största avokado jag någonsin sett. Den vägde över ett kilo och jag fick den i present, handplockad från "la finca" där den hade växt. Jag frossade och njöt!

Det är lätt att para ihop denna gröna trevlighet med en massa andra saker: räkor, självklart, löjrom, lika självklart. Bara lite pressad lime eller flingsalt kan faktiskt räcka. Men alldeles för få har testat att mosa in en avokado i potatisstompet. Det blir knallgott, passar både till fisk och kött. Kul med färgtillskottet dessutom! Att göra guacamole är inte ett dugg svårt och ännu ett perfekt sätt att ta vara på "alligatorpäron" eller "advokatpäron" som avokadon också kallats genom historien.

Två knep för att den gröna färgen inte ska gå över i brunt har jag lärt mig.
För det första bör fruktköttet hanteras med träredskap. För det andra ska man låta kärnan vila i skålen tillsammans med guacamolen tills det blir ätdags. Smart är hur som helst att vänta med tillredningen så länge som möjligt.

Som barnmat är avokadon oöverträffad: perfekt förpackning, rätt sorts fettinnehåll och mängder med mineraler och vitaminer innanför det ofta rätt så fula skalet. Bara att öppna och skrapa med en tesked, och tro mig, ungarna älskar det! När folk kommenterar att båda mina barn är längre än båda sina föräldrar brukar jag dra fram avokadon. Utan den hade de kanske inte växt lika mycket och blivit lika friska, tänker jag ...

För flera år sedan bloggade jag för första gången om avokado. Och inte vet jag hur man ska tolka det, men faktum är att ingen av mina mer än tre tusen bloggposter har dragit fler spam-kommentarer än denna. Ett popularitetsbevis eller ren slump? Återstår att se om även denna lilla text drar åt sig de där fåniga meddelandena, som Blogspot tack och lov stoppar innan de syns här.

Just den här veckan kan man köpa avokado för mindre än tre kronor styck på Ica. Jag som brukar köpa dem till dubbla priset (och vara nöjd) gläds förstås.
Sedan blir jag ännu mer upplivad när jag får en sprillans ny information om denna min gröna favorit. Det visar sig att avokado är en "klimakterisk frukt", alltså en som fortsätter sin mognad efter att man plockat den.

Se där, vi hör ihop! Vi är helt enkelt avokadokvinnor allihopa! Med allt det bra, fina och goda innanför det något skrovliga och robusta skalet!

Copyright Klimakteriehäxan