Mycket kan sägas kort!

Ibland får datorerna skulden för att moderna böcker nästan alltid är så tjocka. Det har blivit enkelt att knattra på, att bara flytta ett stycke som man förr i världen förmodligen skulle ha strukit. Nu överlever det på kommandot ctrl+c. Och manövern upprepas medan manuset blir längre och längre ...

För oss som inte vill ha tegelstenar att läsa är därför den författare som vet att berätta sin historia i ett mer koncentrerat format en intressant bekantskap. Men gudarna ska veta att det inte är särskilt gott om dem som insett att väldigt mycket kan sägas kort.

Nu är det i alla fall det mindre formatet som ska lyftas fram i veckans tisdagstrio, så har Ugglan bestämt. Tunna böcker är ämnet! Till min oförställda glädje kommer jag på flera stycken som inte bara omfattar få sidor, de är dessutom bra!

Astrid Lindgrens "Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult" är berättelsen om hennes föräldrar och deras vackra kärlekssaga i böndernas Småland för ganska länge sedan. Rörande och berörande på 90 sidor. En bok som måste läsas! Blir extra njutbar om man väljer att lyssna på den när Astrid läser själv.

Annie Ernaux´ "Sinnenas tid" (Passion simple) fascinerar, och det tar bara 75 sidor. Här utspelar sig kärlekshistorien långt från Småland. Tror att nästan alla Ernaux´ böcker är av det kortare slaget, och det passar mig utmärkt.

Albert Camus skrev "Främlingen" (L´Etranger) och det behövs 150 sidor för den historien i min svenska översättning. En märkvärdigt stark bok som verkligen tål omläsning. Men vill du höra den, leta upp Krister Henrikssons inläsning och akta dig för versionen med Shanti Rooney. (Ja, jag har faktiskt lyssnat på båda!)

Copyright Klimakteriehäxan

Sportögonblick man minns

Det drar ihop sig till utdelandet av Årets Bragdguld, "Sveriges finaste idrottspris", en belöning som Svenska Dagbladet stått för i en väldans massa år. Första gången var redan 1925. Det året gick det till en friidrottare jag för min del aldrig hört talas om, Sten Pettersson. 

Sedan dess har stjärnorna radat upp sig. Senast var det stavhopparen Armand Duplantis som uppvaktades med medalj, blommor och tårta. Och varje gång är spekulationerna många: vem ska befinnas värdig denna utmärkelse i år? Att ringa in "årets främsta svenska idrottsprestation" är sällan enkelt. Priset kan ges både till individuella idrottare och till lag.

Vi utgör en stor grupp, vi som gillar sport. Jag är alltså en av dem. Visst, även som utövare på låg nivå, men ännu mer som åskådare, påhejare, tumhållare. Får pinsamt nog klump i halsen när stora saker händer på idrottsarenan: någon vinner, någon förlorar, någon slår eget eller andras rekord, hämtar en medalj man aldrig hade trott skulle bli erövrad. Klart att man fäller en tår!

Ser att Enligt O gjort en lista på fem minnesvärda sporthändelser och naturligtvis börjar min hjärna rada upp både det ena och det andra: lyckliga ögonblick och eländigt olyckliga sådana. Jag blandar!

o Susanna Kallur ramlar på första häcken i OS i Peking 2008, i stället för att ta hem ett guld. Nu fick hon inte ens springa finalen. Loppet visas i repris ibland, jag gråter varje gång.

o Stefan Holm tar höjdhoppsguld i OS i Aten 2004. Han glider över ribban som ligger på 2.36 och när han fattar att han klarat det rusar han iväg till pappa Jonny och det blir ett hejdundrande, underbart kramkalas.

o Pernilla Wiberg kör ur i störtlopp i Vail, Kanada. Det var världscupavslutning och naturligtvis direktsänt i tv. Otroligt dramatiskt såg det ut, man visste inte om hon klarat sig, hur illa det gick. Men Pilla kom ju tillbaka förstås.

o Jan-Olof Waldner, Det Evigt Gröna Trädet, har fått bragdguldet två gånger (fler kan ingen få det), både med landslaget och efter sin guldmedalj i herrsingel i OS 1992. En fröjd att se honom vid bordet. Vilken pingisspelare han är/varit! Jag har förvisso förklarat honom min kärlek ... men J-O har nog aldrig nåtts av mitt brev ...

o Sverige tog VM-silver i fotboll mot Kanada i Japan i augusti i år. Men förlorade guldet! För första gången gick damerna till VM-final, och visst "borde" laget ha vunnit – men förlorade på straffar i förlängningen. Det sved rejält.

Frågan om vem som får bragdguldet för 2021 kvarstår. Jag vet inte vem jag skulle rösta på, men jag är förvisso inte med i juryn och lika bra är väl det. Starka kandidater finns det: kraftpaketet/diskuskastaren Daniel Ståhl, eleganten Nils van der Poel, som kom skrinnande från ingenstans rakt upp i världstoppen, och i såväl handboll som fotboll och hästhoppning har man noterat kanonresultat. 

Dessutom dök en alldeles ny hjälte upp i natt! Blott 19-årige Truls Möregårdh ska spela VM-final i bordtennis mot världsettan, en kines förstås. Skulle svensken vinna är det ingenting mindre än en jättesensation (att han gått så här långt är redan det sensationellt). Det har gått femtio år sedan J-O Waldners succé. I natt avgörs finalen, i USA, så det blir knepigt för oss tv-tittare ... men i morgon bitti kan vi kanske fira ett guld. Lägg därtill att det kan bli guld även i herrdubbel, för där finns också ett svenskt par! Heja! Om en vecka (tisdagen den 7 december) vet vi vem som får själva bragdguldet.

Den största bragden jag känner till från året står dock Sarah Sjöström för. Efter att i februari ha halkat med för höga klackar på en isig trottoar fick hon en allvarlig armbågsskada, men hon lät sig (förstås) inte hindra. Nu badar hon lika fort som någonsin tidigare, fast eftersom hon redan fått bragdguldet två gånger kan hon inte längre komma i fråga. Hennes bragd går hur som helst inte att ta miste på!

Copyright Klimakteriehäxan 

UPPDATERING för ordningens skull: Pingis-VM i Houston gav för svensk del ett guld i herrdubbel (Mattias Falck och Kristian Karlsson) och det blev silver för Truls Möregårdh i singelklassen. Förmodligen räcker inte det till något bragdguld, men galet bra resultat hur som helst! 

Då så! Startskottet har gått!

Första advent. Innan man vet ordet av har väl även nyåret passerat. Tiden går fort!

 Copyright Klimakteriehäxan

Barnslig skyltsöndag

Enligt traditionen är väl "den riktiga" skyltsöndagen i dag? Men i Blogglandia gäller det att skylta varje söndag året runt. Denna gång släpper jag fram barnen i skyltsöndagens skörd. Fler skyltande bloggare hittar du via BP. Önskar er alla, stora som små, en härlig söndag med eller utan skyltar! 

Hon satt mitt emot mig på t-banan. Ja, jag swishade. 

Fel årstid förstås, men tänk så trevligt när det grönskar, blommar och blir ätbara saker
igen här! Plåtad vid Baldersnäs herrgård, hotell/konferens-ställe i Dalsland.

En nyhet i vägskyltfloran för mig: Här stannar skolbussen! Se upp för barn!

Som av en händelse stod jag öga mot öga med denna lilla bit av Siri Derkerts
utsmyckning (från 60-talets första hälft) av t-banestationen Östermalmstorg.
Perfekt som en "skylt" till mitt tema i dag! Framåt, alla barn!
Och budskapet ska enligt musiktermen "Con brio" framföras livfullt och eldigt.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett bokmärke jag rekommenderar!

Jag kan inte lova att det här bokmärket verkligen blir använt som just bokmärke, för särskilt snyggt tycker jag inte att det är, inte om man jamför med alla de andra jag redan har.

Det här är ju helt enkelt en alldeles vanlig etikett som jag just plockat av ett par nyinköpta byxor. Men det är inte vilka brallor som helst! Det är varmfodrade tights, som faktiskt ser ut som om de vore sydda i nappaskinn. Naturligtvis är de inte det, men poängen är att ett par skönare saker att ha på benen när vinterkylan kommer, det har jag nog aldrig haft. Gav bort ett par till en kompis, hon blev lika förtjust som jag. Och paret jag själv haft hamnar nu i textilåtervinningen, för jag har gått så flitigt i dem (i två vintrar!) att jag nött ut en inre bensöm. Inte många plagg jag lyckas slita så att de måste kastas! Alltså köpte jag nu två par för att vara på den säkra sidan.

Märket Calzedonia är italienskt, de har egna butiker lite både här och där och de har, dessutom, riktigt bra priser! Nu fick jag till och med Black Friday-rabatt så då kostade ett par 140 spänn. Ta detta som ett riktigt bra och värmande (mode)tips, det är mitt förslag!

När jag nu dessutom lägger till att känslan med de här byxorna är både bekväm och varm och jag rent av känner mig lite snygg i dem (man kan ha dem både under tunika och klänning) petar jag in det här inlägget på temaordet KÄNNA som gäller för Gems Weekly Photo Challenge denna vecka. Känn på den, gott folk!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om spöken

Hur såg den ut, den där meningen som fick mig att hejda mig mitt i läsningen denna vecka? Det är Skriv-Robert som tagit initiativet till Veckans mening, ett återkommande "bloggevenemang" på lördagar.

Den här gången hamnar jag i ruskiga knarkmiljöer i Oslo, i sällskap med en hel del skumma typer, och så hjälten Harry Hole, f d polis med brokigt cv och kristallklar hjärna. Har bara pyttelite kvar av upplösningen på den tio år gamla "Gengångare" (Gjenferd) av Jo Nesbø, som verkar känna till märkligt mycket om hur det går till i Norges undre värld. Hu! Här är meningen jag fastnade för, kanske en trösterik tanke: 

Spöken finns bara om du låter dem finnas.

Copyright Klimakteriehäxan

Äntligen fredag efter kaos

Vi har just haft besiktning i vår lägenhet efter stambyte. Det blev en enorm apparat, med fler ingrepp än någon hade trott, eftersom hantverkarna gång på gång upptäckte nya saker som behövde åtgärdas. Men nu ska vi ha fått vår bostad tillbaka, med väldigt mycket finare badrum som vi är mycket nöjda med.

Till saken hör att vi bott här i över trettio år, och när vi flyttade in blev vi avrådda från att renovera våtutrymmena, eftersom "det ändå ska bli stambyte snart". OK, visst är "snart" ett töjbart begrepp – men att det skulle ta mer än trettio år!

Just vår lägenhet är den absolut sista i den här operationen i vår stora bostadsrättsförening, som har mer än 700 lägenheter. Arbetet har pågått i flera år, man har tvingats leva med en hel del oljud och stök. Nu är det "bara" dammet kvar ... men även här fanns det i alla fall en slutpunkt, och innan jul ska jag väl ha kommit ikapp! 

Det betvivlade jag starkt för några veckor sedan, när vårt kök fortfarande såg ut som en ruin (bilden). Men jo, nu ser det ut som ett kök igen! Ska försöka slänga lite mer prylar också, gjorde mig av med en del när skåp skulle tömmas och allt plastas in, men jag har ju svårt för att skiljas från de där sakerna som "kanske kan vara bra att ha nån gång".

Alltså finns det gott om arbetsuppgifter att fylla helgen med, men innan dess tar jag mig en titt på Elisa Matildas fem fredagsfrågor, denna första fredagen efter kaos:

1. Vad slösar du tid på? Surfar/spelar onödigt mycket på mobilen, lägger ner onödigt mycket tid på bloggen, tittar kanske onödigt mycket på tv.
2. Vad slösar du pengar på? Tycker inte att jag slösar. Däremot kostar jag på mig ett och annat, men aldrig mer än jag har råd med!
3. Har du gjort något fynd på sistone? Har nästan inte shoppat alls på flera månader, men rent generellt är jag bra på att fynda. En väninna kallar mig "Rea-Lisa" (hon är dock i samma shoppingklass, svart bälte).
4. Vad har du hemma som håller år ut och år in? Förvånansvärt mycket: kläder, skor, väskor, saker, böcker. Därför blir så lite bortkastat!
5. Vad tummar du aldrig på? Jag vägrar att bli lurad. Har butiken tagit fem spänn för mycket för en vara som enligt skyltningen skulle vara billigare klagar jag. Kan verka ursnålt, jag vet. Fast jag säger också till om felet är åt andra hållet vilket också händer – jag har ju stått bakom butiksdisk själv ...

Copyright Klimakteriehäxan

Juliga böcker?

Mia i bokhörnan tar ännu ett initiativ med sin helgfråga. Vi står ju på tröskeln till december och julförberedelser (i den utsträckning man själv väljer). För somliga börjar det kanske i bokhyllan? I dag skriver Mia: Till helgen är det första advent. Har ni börjat läsa någon julig bok? 

Nej, jag letar inte aktivt efter böcker vars handling utspelar sig i jultid. Men utan att jag hade en aning om det börjar Susan Hills skräckis "Kvinnan i svart" (The Woman in Black) mitt i julförberedelserna. Jag läser den med öronen, i radioföljetongsversion. Björn Granath läser. Underhållande!

Copyright Klimakteriehäxan

Om bara en liten månad ...

... är det julafton. Oj!
Vilket betyder att kommande söndag är första advent. Oj.

Känns inte som att jag hängt med riktigt. Måste nog ta mig ner i källaren och hämta lite stjärnor och sånt. Har faktiskt en granne som aldrig tar ner sin, den lyser hela året och jag ser den från min balkong ... rationellt eller slött eller bara otroligt förtjust i en stjärna i papper?

Men min fådda amaryllis har skött sig. Man skulle kunna säga att den tagit ut helgen i förskott. Fast det ser ut som om det blir en blomstängel till. Lagom till jul då, kanske?

Copyright Klimakteriehäxan

August i min smak

Nyss delades årets Augustpris ut. Ingen av vinnarna har jag läst, åtminstone inte ännu. Men hamnar ändå bland de som tagit hem den där gubben eftersom Ugglan & Boken ställer denna kulturfråga i dag: Vilken av de böcker som tilldelats Augustpriset vill du lyfta fram?

När jag scrollar mig igenom alla namnen inser jag att jag i alla fall är bekant med hyfsat många, men långt ifrån alla. Svårt att välja blir det ändå, så i kategorierna skön- och facklitteratur kan jag inte bestämma vilken av två som är min favorit. Alltså blir det delad pallplats när jag ska peka på Augustpristagare i min smak!

Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten" fick priset 1993. Jag läste den när den var ganska ny, har nu nyligen lyssnat på den i inläsning av Rolf Lassgård. Vilken roman det är!

"Osebol" av Matrit Kapla belönades 2019, och att jag tar med den beror mest på att jag blev så imponerad över att hon kom på själva idén. Genom att intervjua alla människor i en liten by ger hon läsaren en väldigt intressant spegelbild av hur Sverige kan te sig i vår tid.

Bland fackböckerna har jag två solklara fullträffar: "Expeditionen: min kärlekshistoria" om ingenjör Andrées ack så misslyckade polarexpedition i luftballong. Den gav Bea Uusma priset 2013.

"Ett jävla solsken", en biografi över Ester Blenda Nordström, banbrytande och djärv journalist, skrev Fatima Brenner och fick sällskap hem från prisgalan med August själv 2017.

När det gäller bästa barn- och ungdomsbok har jag läst få av de som getts ut på senare år, men här har jag ändå två titlar: Annika Thors "Sanning eller konsekvens" fick priset 1997. "Sandor slash Ida" av Sara Kadefors vann 2001. Ingen av dem är någon barnbok, mer för lite äldre.

Copyright Klimakteriehäxan

Mordlysten?

Hur mordlysten är man egentligen? Jag undviker böcker som jag, genom omdömen och baksidestexter exempelvis, bedömer vara extra blodiga, kanske rent frosseri i blod och ond bråd död. Men visst, många resonerar inte alls som jag utan snarare tvärtom: ju grymmare, desto bättre! 

Denna veckas tisdagstema som Ugglan utlyser är massor av mord. Och det leder faktiskt inte mig in i bokhyllan utan snarare till tv-soffan, för där konsumerar jag nog de flesta morden numera.

Bästa brittiska deckardebuten 1987.

"Morden i Midsomer" slutade jag dock titta på för länge sedan, kanske när folk allt oftare började säga att "i den engelska byn borde alla hus vara öde vid det här laget". Finns naturligtvis i bokform, skriven av Caroline Graham, och första boken om kommissarie Barnaby kom 1987. Då fick den pris som årets bästa deckardebut.

Med "Mord i paradiset" (Death in Paradise) gick det likadant, fast jag njöt åtminstone inledningsvis av exotiska miljöer med sandstränder, palmer, evig sol och snygga drinkar, allt inspelat på Guadeloupe. Tio säsonger har det blivit, hittills. Huvudrollen, en principfast och slipsbärande brittisk polis mitt bland alla shorts och hawaiiskjortor, har spelats av flera olika skådespelare. Robert Thorogood har skrivit böckerna.

Det finns många kandidater till den här trion, den saken är klar. Men jag bryter av underhållningen med en högst allvarlig och viktig bok: "Flicka" (Girl) av Edna O´Brien. Författarinnan reste själv till Afrikas största land Nigeria för att göra research kring de fruktansvärda händelser som rapporterats en del om i nyhetsprogram: kidnapping, misshandel, mord av unga flickor. Hur många människor, unga, gamla, civila, militärer, som terrororganisationen Boko Haram dödat vet nog ingen, men den grymhet de står för slår garanterat det mesta man hittar i deckarväg. Och så är det väl tyvärr alltför ofta: verkligheten överträffar fiktionen.

Copyright Klimakteriehäxan 

Ett LJUDligt och riktigt roligt boktips

Det där med att lyssna på underhållande text framförd av duktiga skådespelare, det är en härlig sak i sin egen nisch, och den dyker ju upp med jämna och ojämna mellanrum som ämne i bloggvärlden, nu senast i den gångna veckan.

"Lille Fridolf" var en serie folk lyssnade på och hade jätteroligt åt på 50-talet. Många andra följde. Från dem var steget kort över till Radioteatern som jag upptäckte när jag fortfarande var väldigt ung. Det blev många fina stunder bredvid transistorapparaten, som jag bar med mig ut i solen med frukostkorg och morgontidning när jobbet tillät.   

När barnen var små drällde det av kassetter omkring oss, det var "Loranga, Masarin och Dartanjang" inläst av Lasse Pöysti, Ture Sventon-böcker med Helge Skoogs röst och Astrid Lindgren som själv läste egna texter. Även vuxenböcker i ljudversion smög sig in i min vardag, och jag tyckte det var njutbart nästan jämt – var det inte det gick det ju att stänga av!

Så befann jag mig på tjänsteresa i London och besökte BBC, där det fanns folk jag på den tiden samarbetade med kring en del tv-projekt. Vi hade mycket annat att prata om också, eftersom det var trevliga människor, och ofta hamnade vi på ett gemensamt intresse: böcker.

Då säger kollegan Neil att han vill ta med mig till BBC:s personalbutik, för där finns något som han tror är som gjort för mig. Ett sådant förslag vill man ju inte missa! Vi knallade dit, han pekade: "Det där, det ska du köpa. Det passar dig perfekt." Jag lydde.

Hem kom jag med en liten snygg plåtburk innehållande en bunt cd-skivor, en radioserie på tio timmar. Började snabbt lyssna. Och så roligt jag hade, körde cd efter cd! Neil kände mig uppenbarligen bättre än jag kunde ana, för i denna tämligen galna story där så många fördomar luftas fanns hur många spetsfundiga iakttagelser som helst. Humor i min smak!

Vera Small och Irene Spencer är två änkor som möts på ett bröllop, och där startar deras vänskap som ibland mer liknar knivskarp konkurrens, med hugg i ryggen och lismande beröm. De börjar brevväxla. Det är genom breven lyssnaren får ta del av deras historia, som britterna kallar "hilarious" och ja, hejdlös är den, fast ibland med stänk av allvar. På botten i den fina plåtasken speciellt framtagen som "Collector's Edition" fanns också recept på en kaksort som spelar en inte så oväsentlig roll i storyn.

Två av Englands alla framstående skådespelerskor står för dialogen: Prunella Scales och Patricia Routledge, som axlar titelrollerna (och faktiskt de enda rollerna) i Ladies of Letters. Scales känner man numera igen från de långa båtfärderna på olika kanaler med maken Timothy West. Routledge är den oförglömliga Hyacinth i humorserien "Skenet bedrar" (Keeping Up Appearances).

Serien har aldrig översatts till svenska, och det kan jag förstå, för det hade inte varit en enkel uppgift. Men för den som både vill ha roligt och borsta upp sin engelska är detta två feta flugor i en enda jättestor smäll. Utgår från att serien finns att hämta på någon strömningstjänst. Mycket nöje!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Ser när jag googlar att serien också finns som bok på papper. Författare är Carole Hayman och Lou Wakefield. Men jag tror att varianten med rösterna vinner!

Gott och blandat på en skyltsöndag

Lite oklart hur denna skylts budskap ska tolkas ...

Detta är de vilda barnens rödvin! Från Frankrike. Med vinglas, tunna, korkskruv, kork
och druvklase på uppenbart bushumör. Kul etikett, som jag väljer att kalla skylt!

Sitter inramad på väggen i Barndomslandet, present från syrran. LM Ericsson
kom också härifrån, bara så ni vet. 

.

Se vad jag fixade i födelsedagspresent till mig själv! Ett besök av Micke!
Hans bil är försedd med denna bläckfisk. Fast själv har han faktiskt bara två armar.

Detta är inte en skylt, än, men borde omvandlas till en. Visar en dagsvers av Mats
Holmberg publicerad i Dagens Nyheter, vet dock inte när. Så bra! Vi vill ha ATT kvar!

Javisst, söndag är alltid Skyltsöndag för ett ansenligt gäng bloggare som BP förtjänstfullt listat. Osäkert hur många på listan som skyltar fortfarande, men det är ju bara att klicka sig ut på en kollrunda!

Copyright Klimakteriehäxan

Böcker hör man bäst i radio

Får man svara på Helgfrågan så här två dagar efter att Mia i bokhörnan ställt den? Jo, det får man väl, när man haft laga förfall och inte kunnat ha datorn igång på två dygn (och helgen har väl bara börjat?). Undrar när det hände senast?

Ämnet för frågan denna gång ligger mig faktiskt ganska varmt om hjärtat: Läser du ljudböcker? med tillägget: Tipsa gärna om något bra!

Svaret på grundfrågan är ett tydligt JA. I åratal har vi nu förkortat våra bilresor genom att ha en bok att lyssna på medan de mer eller mindre gröna milen rullar förbi utanför fönstren, vi räknar lite förstrött betande rådjur och njuter av solglitter i sjön, medan någon läser för oss. Oslagbart, faktiskt, jag lovar att resorna blir "kortare"! Sedan har jag numera alltid ljudbok som sällskap när jag är ute och går.

Mitt första starka ljudboksminne kom med Tomas Laustiolas inläsning av "Harens år", en av Arto Paasilinnas mest lyckade böcker (han var otroligt ojämn i mitt tycke). Ungarna var inte särskilt gamla, men hela familjen lyssnade. Och när jag sen undrade om någon ville åka med och handla mat kom frågan: Får vi höra på bok då? Knappt hade jag hunnit svara ja förrän båda satt i bilen.

En period hade jag Nextory och då lyssnade jag via den tjänsten, men allra flitigast knappar jag in mig på Sveriges Radio och Radioföljetongen. Den har bjudit mig på en lång rad böcker som jag förmodligen inte skulle ha upptäckt på egen hand. Gratis dessutom!

Bland nyare verk: "Snöstormen" av Vladimir Sorokin, "Tung" av Kiese Laymon och "Brev från min barndom" av Emma Reyes. 

Bland äldre texter: "Gift" av Tove Ditlevsen, "Händelser vid vatten" av Kerstin Ekman, "Rosen på Tistelön" av Emelie Flygare-Carlén. Och "Kristin Lavransdotter" av Sigrid Undset icke att förglömma!

Jag skulle kunna förlänga listan med många titlar. Visst har det hänt att jag blivit besviken, men då handlar det om dålig inläsning och/eller utebliven korrekturlyssning. Ni kan få två exempel på det också: Albert Camus "Främlingen" i Shanti Rooneys version och Agneta Pleijels inläsning av sin egen "Spådomen".

Att rösten, betoningen och inlevelsen är extremt viktig för att man ska njuta av att lyssna är förstås alldeles självklart. Man har rätt att ställa krav! Skådespelarna som tar jobben får faktiskt riktigt bra betalt. Sedan är det förstås för dem trist att konstatera, att ingen kan slå Torgny Lindgren när han låter oss njuta av någon av sina texter, med tydlig västerbottnisk touch.

Problemet med denna förnämliga radioservice är förstås att böckerna försvinner efter ett tag. Ibland finns de att lyssna på i ett helt år, ibland tas de bort efter bara någon vecka. Så man får helt enkelt hålla utkik, i den fasta förvissningen om att snart kommer något nytt att åtminstone provlyssna på! Där har ni mitt tips. I mitt tycke hör man alltså böcker allra bäst i radio.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Skrev en krönika på News55 om ljudböcker och deras kvalitet. Det är visserligen fem år sedan, men den gäller fortfarande! 

Veckans mening – om nyfikenhet

Veckans mening, den hämtas ur det man håller på att läsa eller möjligen just har läst klart. Det är Skriv-Roberts påfund, vi är flera som hänger på lördag efter lördag, kanske du också? Meningen man presenterar ska vara av den arten att den fått en att stanna till ett litet extra ögonblick. Precis den reaktionen fick jag när jag lyssnade på "Kvinnan i svart" (Woman in Black) av Susan Hill som i radioföljetongens form varit mitt promenadsällskap på sistone. Där kom den, meningen som slår fast en definitiv sanning: 

Det är märkligt vilken kraft vanlig nyfikenhet kan utgöra.

Copyright Klimakteriehäxan

När bladen ramlat av ...

När bladen ramlat av är träden ändå vackra. De står där, svarta siluetter mot den kyliga novemberhimlen, som gärna blir varmt orange- och rosafärgad i solnedgången. En ensam man har tagit paus på en parkbänk. Ser han det fina som omger honom eller vilar han bara benen, fingrar på sin stegräknare? Om han tittar ner på marken och ser de döda löven som är på väg att bli mull är de ju också sköna att skåda!

Copyright Klimakteriehäxan

Årets julklapp – på önskelistan?

Det är bara fem veckor till jul. "Black Friday" dessförinnan, julklappsrallyt drar igång – om det inte redan gjort det. Lite av ett startskott fyrar Handelns Utredningsinstitut, HUI, av varje år vid den här tiden. Då har man korat Årets Julklapp. I dag fick vi veta vad som gäller.

Julen 2021 ska det vara en "biljett till ett evenemang" som väntar under granen. Konsert, teater, hockeymatch, handbollsturnering, konstvisning, ståuppkomik, det är bara att välja något som man vet att klappmottagaren uppskattar. 

I mina öron låter det som bra presenter, om än inte av det billigare slaget. Att gå på teater och konserter kostar oftast ett antal hundralappar, och den som får klappen vill förmodligen gärna ha någon i sällskap, allt blir ju roligare då! Priset blir därmed det dubbla.

Nog verkar detta väl ändå vara något som kan tänkas stå på många önskelistor? Speciellt om man betänker att vi gått igenom en lång period med covid-restriktioner, en period när live-evenemangen verkligen lyst med sin frånvaro. 

Nu kraxar ändå olyckskorparna. Pandemin är inte över, nya fall dyker upp, den som känner sig säker ska ändå vara försiktig. Och den som inte accepterat vaccinering men ändå söker underhållning bör, för allas bästa, definitivt välja evenemang som sänds i tv, att avnjutas hemma i soffan helt privat.

Fast ett alternativ är ändå, som alltid, en bok. Eller, för att i någon mån lyda påbudet från HUI, varför inte ett abonnemang på en streamingtjänst som erbjuder både hör- och e-böcker?! En sorts evenemang det med!

Copyright Klimakteriehäxan

Överskottet i bokhyllan

Vi är många som våndas över trängseln i bokhyllan. Där står de, hoppackade så att sillburkar verkar rymliga, och sannolikheten att de ska plockas ut igen är väldigt liten. Antalet omläsningar blir begränsat, dels för att det finns så mycket man aldrig har läst, dels för att inte jättemånga historier enträget pockar på ny läsning.

Ser på Facebook en efterlysning: Vad gör man med sina överflödiga böcker? Frågeställaren har tydligen fått nej tack både från Myrorna och annan second hand-handel. Nu får hon förslag på sjukhus, äldreboenden och fler välgörenhetsbutiker. 

Ja, vad gör man? I entrén till mitt närmaste bibliotek står en hylla med "vassego-å-ta-för-dej"-böcker. Där kan man ställa något, kanske enligt principen "en in, en ut". Ibland har jag lagt ut böcker i entrén till vår egen port, med en lapp som jag skrivit "Självplock" på. Det brukar funka. Jag har också fått lämna böcker både hos Frälsningsarmén/Myrorna och Röda Korset/Kupan. Förr i världen sålde jag böcker till (extremt lågt) kilopris på loppis, då försvann också en hel del. 

Böcker kan också förvandlas till metervara, det har jag uppmärksammat tidigare. Har sökt men inte hittat en svensk motsvarighet till amerikanska Books by the Foot som säljer böcker att använda som heminredning, till ett pris som motsvarar ungefär 150 kr löpmetern. Verkar inte som om initiativet fått en svensk uppföljning, men i butiksinredningar ser man ibland mängder med böcker förvandlade till dekorativa "möbler".

Mitt mest originella tips är nog ändå detta: En period gjorde jag så att när vi hade gäster ställde jag ett villkor, nämligen att ingen gick hem utan att ha tagit minst en bok ur gänget jag hade rensat ut ur hyllorna ... det blev lite extra intressant när man studerade vem som tog med sig vad! Folk lydde, och jag tror att de flesta tyckte att det var lite kul. Men vi hade förstås inte tillräckligt många gäster, inte tillräckligt ofta heller ... så överskottet i bokhyllan, det består.

Copyright Klimakteriehäxan

På väg i böckernas värld

Vi är ju alltid på väg någonstans, ibland vet vi kanske inte ens vart. Det blir tal om ideliga vägval hur som helst, och denna tisdag tycker Ugglan att vi ska tipsa varandra om böcker som på ett eller annat ätt handlar om vägar, broar och tunnlar. Håll till godo, här kommer min trio! Den är bra, ifall ni nu trodde något annat ...

"Och varje morgon blir vägen hem längre och längre" av Fredrik Backman är en rörande liten bok om en farfar och hans barnbarn, pojken Noah. Deras samtal rör sig kring många minnen och hur tungt det är att förlora dem.

"Ormens väg på hälleberget" är också en roman i det mindre formatet. Torgny Lindgren skrev den och tar med sin läsare till fattiga människor i Västerbottens inland. Otroligt gripande, otroligt upprörande, otroligt bra. Även om det stundtals gör ont att läsa den. Men handlingen är högst trovärdig och som alltid när Torgny L var i farten mästerligt berättad.

"Broarna i Madison County" (The Bridges of Madison County), skriven av Robert James Waller, har jag inte läst men sett på bio. En underbar film med Clint Eastwood (regi och huvudroll) och Meryl Streep. Upptäcker jag den i någon tv-tablå ser jag den gärna igen. Går säkert att streama också, fast inte på någon av de kanaler jag har tillgång till. Fast kanske borde jag leta upp boken.

Låt mig slänga med en bonustitel, en dikt: "Det var dans bort i vägen" av Gustaf Fröding. En värmländsk evergreen både med och utan musik!

Copyright Klimakteriehäxan

Pocketfynd?

"Anna-Lisas Antik" har jag aldrig stött på. Det är hur som helst den första titeln i en bokserie i fyra delar, skriven av Eli Åhman Owetz (som jag inte heller kände till). Den kom ut i pocket för sju år sedan och är sedan länge slutsåld. 

Nu berättar boktugg.se att ett pocketexemplar sålts på Tradera för – håll i er – 720 kronor! Och jag som tycker att det "normala" priset på pocketböcker blivit onödigt högt, även om man kan hitta ett och annat rabatterbjudande ...

Anna-Lisa finns, det vet jag nu, i byn Söderberga och där har hon sin butik med retroprylar. Kring hennes affär är feelgood-vibrationerna uppenbarligen många. Till Boktugg säger författarinnan: 
-"Anna-Lisas Antik" är mitt första, rosa, glada, nästan naivistiska verk. Jag älskar boken.

Lite nyfiken blir jag, utan tvekan. Om nu folk gillar denna flicka så mycket. Men sju hundralappar för en begagnad pocket kallar jag inte ett fynd. 

Copyright Klimakteriehäxan 

Här sitter några och ugglar ... Pippi nr 91

Titta! Ett gäng nattugglor, mor och tre barn! De dök upp hos oss i huset i Barndomslandet, och det passar ju bra eftersom vi också är nattugglor. 

Den här lilla familjen är fint broderad av (tror jag ialla fall) min pappas moster Hilma, som dog i början av femtitalet. Hon var, som man sa då, ungmö, alltså ogift och barnlös. "Satt på glasberget" sa man också om kvinnor i den situationen! Tror ingen använder den terminologin i dag.

Men om hon nu satt på det där glasberget så satt hon i alla fall inte där och rullade tummarna. Nej, hon var synnerligen produktiv. Hon vävde, virkade, sydde och broderade, och det var allt väldigt välgjort in i minsta detalj. Det gäller även ugglorna, skapade i vad jag bedömer vara ullgarn. Många täta stygn blev det, hoppas hon hade bra arbetsljus! Åtminstone bättre än månen som står i nedan i den broderade bilden.

Det här betyder i alla fall att jag nu räknar in pippi nummer 91 i min fågelsamling, som snart inte längre kan kallas liten. Tills vidare sitter det här gänget och ugglar hos oss. Ett konstverk, absolut!

Påminner mig också om incidenten när min pappa anfölls av en kattuggla. Han kom för nära hennes bo där hon uppenbarligen hade ungar. Det blev några rejäla märken av hennes klor i hans skalle. Men den här ugglemamman utgör nog inget hot mot oss!

Hela bonaden. Klicka på bilden så ser du den i större format.

Copyright Klimakteriehäxan

Välkomna till Åmål!

 

Till den lilla stadens torg vid Åmålsån kom jag i veckan. Har varit här förut, men detta är ingen metropol man uppsöker utan särskild anledning ... Strax över 9000 personer bor här. Och de verkar hur som helst tillhöra det uppkopplade folket.

Så måste man väl ändå tolka den omgjorda gamla telefonkiosken? Naturligtvis har de blivit över, de där små kurerna med en telefon som kunde användas genom betalning med mynt eller, på senare år, kort. I dag har alla egen mobil, så behovet av telefonkiosk är i princip utraderat.

Men det finns ju ett problem som hotar alla oss mobilberoende människor: att batteriet töms. I Åmål har man tänkt på det minsann! Där det en gång skyltades med "Telefon" står det nu "Ladda". Jag blev förstås tvungen att gå in och kolla: det skulle ju kunna handla om ett skämt.

Det gör det inte. Inne i "buren" finns tio USB-portar, och mobilen laddar snällt när man pluggar in den. Fantastiskt! Finns det fler sådana här "laddkiosker" någonstans? Eller har telefonkioskerna bara blivit skrot? För mig var denna återanvändning en klar nyhet.

Återstår bara en liten undran: ska man stå där på torget och vänta medan batteriet fylls på? Har man elbil kan man förstås ladda den samtidigt, en sån laddstolpe står strax bredvid. Med skylt målad på asfalten.

Flaggor med bokstaven Å i olika utsnitt hälsar besökaren välkommen till
Åmål, Dalslands enda stad. Å så vänligt skyltat!

Denna skyltsöndag välkomnades du alltså till Åmål, vare sig du är fullt uppladdad eller i behov av påfyllning. Om påfyllningsbehovet gäller skyltar, så hittar du fler via BP:s blogg (fast eftersom den listan verkar lite omodern kanske du hellre ska kolla hennes högerspalt!)

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om "änglamakerskor"

Veckans mening hämtar man ur pågående eller nyss avslutad läsning, och det ska – så har Skriv-Robert bestämt – vara en mening som fått läsaren att hejda sig ett extra litet ögonblick, av vilken anledning det vara må. För min del känner jag en kall hand om hjärtat när jag läser om alla de kvinnor som kallades för "änglamakerskor" och som, när de avslöjats, hamnade på kvinnofängelset i Växjö, dömda för fosterfördrivning. Det som fick dem in på brottets bana var nästan alltid fattigdom, det var 40-tal och krigstid, och deras förbrytelser kan kallas "nödbrott". Deras "kunder" kom från olika samhällsskikt. Barn födda utom äktenskapet var en skam för familjer som ville framstå som gudstrogna och renlevande. Alltså ville man göra sig av med barnet, trots att det var olagligt. Christina Kellberg har forskat i ämnet och skriver bland annat om dessa öden i sin nya bok "Kvinnofångar". Vi kommer rakt in i en abort, i ett sent stadium av graviditeten, det är dokumentärt och inte fiktion:

Barnet hade fötts levande, och då modern ropade att "Röda Karin" skulle tysta det, skaffade hon med väninnans hjälp en spann vatten och dränkte barnet.

Copyright Klimakteriehäxan

Lyckat bokmärke

Proudly presenting ... ett återfall i bokmärkesbranschen. Det är ju en gammal lördagstradition som jag egentligen har övergivit. Men nu fick jag av min syster en trevlig tunika i födelsedagspresent, och minsann fick jag inte ett bokmärke på samma gång! "Being happi is what life is all about" lyder sentensen på etiketten för klädmärket Happi, som jag inte vet något mer om än att jag nu har ett plagg från dem i garderoben och att de väljer att stava det engelska ordet för "lycka" på sitt eget vis. Om jag blev lyckligare på samma gång vet jag inte, men det är förvisso alltid trevligt att få en present! Happi birthday, liksom!

Copyright Klimakteriehäxan

Nedräkning

Fredag och första morgonen med is på bilrutan efter en natt som uppenbarligen varit av det kallare slaget. Men solen skiner och himlen är nästan molnfri, så det vore dumt att klaga. Bättre då att klicka sig över till Elisa Matilda och plocka upp hennes fem fredagsfrågor. Bara att starta nedräkningen:

1. Nämn fem av dina käraste ägodelar? Laptoppen, mobilen, varma pälsen, något smycke jag fått av Maken och ett konstverk som min döda vän Lisa gjort. (Klicka gärna på länken så får du veta hela historien).
2. Vad är fyra saker du har gjort den här veckan? Fyllt år, övernattat på lyxigt hotell med finmiddag, shoppat lite julklappar i en hantverksbod, köpt böcker (ta fyra, betala för tre) i en stor och fin bokhandel i Åmål.
3. Vilka är dina tre senaste telefonsamtal? Har pratat med båda barnen och en god väninna. Hon och jag talas vid i princip varje dag. 
4. Vilka två val velar du mellan? Kött eller fisk, kanske? Brukar ha relativt lätt att bestämma mig, så här har jag nog inget bra svar.
5. Vad är en sak du aldrig kommer att glömma? Första mötet med en baby. Gäller både barn och barnbarn. Den känslan man inte trodde fanns!

Copyright Klimakteriehäxan

Om livet så som andra levt det

Snart helg igen, och naturligtvis en helgfråga från Mia i bokhörnan: Har du tips på en bra biografi?

Tänker direkt på Joyce Carol Oates och "Blonde", boken om Marilyn Monroes liv. När jag läste den ("slukade" är rätt ord) kände jag att Marilyn hade berättat alltihop för JCO, trots att jag visste att hon tagit sig stora litterära friheter i skildringen av denna olyckliga stjärna.

Så kanske får den inte plats på hyllan för biografier och memoarer, två genrer som åtminstone för mig flyter ihop. Det är förmodligen samma sak med andra skildringar av "riktiga" människor: ska det bli rolig läsning behövs nog lite puts och piff i kanterna. Så där hamnar väl såväl Alex Schulmans böcker om familjen som berättelsen om Edith Piaf, skriven av hennes halvsyster Simone Berteaut. Och var petar vi in "Gustafs grabb", som i mitt tycke kan vara Leif GW Perssons bästa bok?

Men "Ett jävla solsken" om Ester Blenda Nordström som Fatima Bremmer skrev och fick Augustpriset för, den ska ju i alla fall vara äkta rakt igenom. Har du inte läst den så gör det! David Lagercrantz´ redogörelse för sina många och långa samtal med Zlatan Ibrahimovic kanske också platsar där. (Kul att Zlatan är tillbaka i landslaget igen!)

En annan häftig kvinna var Gunilla Pontén, en modeikon med djärva härliga idéer och modeller på kläder som aldrig blir omoderna. Jag läste hennes "Tyg och otyg" med stor behållning.

Sedan har vi förstås Anna Karin Palms "Jag vill sätta världen i rörelse", om Selma Lagerlöf. Jag har läst halva, men blev lite trött för att det kändes som om jag utan att ha bett om det fick mig till livs en lång föreläsning i litteraturhistoria, snarare än historien om ett liv som knappast liknade något annat. 

Eftersom jag njutit av Selmas memoarer i hennes egen mästerliga trilogi trodde jag att Palm skulle ge mig mer av samma sort. Men tar jag bara tag i andra delen kanske det ljusnar även för mig – boken har ju tokhyllats!

Copyright Klimakteriehäxan

Födelsedag förr och nu

Fyllde år i går. Firade det med att i förväg få huset i Barndomslandet städat av inhyrd kraft. På själva Dagen en lite extra fin middag och övernattning på häftigt ställe i Dalsland. På väg dit köpte jag i Åmål en bok till mig själv i present, "Åren" av Annie Ernaux. I övrigt inga större händelser, vilket är helt i sin ordning.

Annat var det förr. Har nyss hittat den dagbok, som jag fick av min storasyster på nioårsdagen. Då fick jag inte mindre än arton presenter! De finns noggrant uppräknade, inklusive två femkronor, dessutom en blombukett och diverse godis. Och döm om min förvåning när jag inser att åtminstone två av prylarna fortfarande finns: en liten porslinstant (som jag, förlåt, nog aldrig varit särskilt förtjust i) och en hund, också den i porslin. Märkligt nog fick jag hunden av "tant Maja" – som jag inte för mitt liv kan minnas vem det var?! Klockan som jag var så stolt över försvann på badstranden följande sommar, jag sörjde den djupt.

Inser också att det var på nioårsdagen som jag blev bekant med en tjej som kom att bli en trogen vän i bokhyllan: Cherry Ames. Första boken, när hon är sjuksköterskeelev, kom att få inte mindre än tjugosex uppföljare. Riktigt så länge hängde jag inte med ... De första sju skrevs av Helen Wells, sedan tog Julie Campbell Tatham över.

Visst minns man födelsedagarna, hur spännande det var, hur tidigt man vaknade och låg i sängen och lyssnade: kommer de snart? Jag brukade få frukost på sängen, paket och jag tror nog att det blev lite "Ja må hon leva" också.

Så här väldigt många år senare vore det väl kul att uppleva en liknande förväntan, men det kan ju inte hålla på i decennier, det fattar till och med jag. Årsrik som man är får man klara sig ändå, och så kan man ju dra sig till minnes hur det en gång var, medan man förundrat bläddrar i den gamla dagboken som verkligen verkar vara inte bara från en annan tid, utan rent av från en annan värld!

Presenterna från nioårsdagen finns till min häpnad kvar!

Syrran skrev rim minsann: "När Aina fyller nio år / denna bok av mej hon får / I den
hon hemligheter skriva kan / att läsa dem går inte an."

Copyright Klimakteriehäxan