En dag för Den Stora Frågan

Det är skottdagen i dag, den 29 februari. En extra dag som återkommer bara vart fjärde år, till förtret för dem som råkar se världens ljus just detta datum – det ställer ju till det med födelsedagskalasen.

Men än mer betydelsefullt kan det bli för framtiden, åtminstone för somliga.

För det är just i dag som det av hävd är tillåtet för kvinnor att ta initiativet, ”pop the Question” som engelsmännen säger. Klämma ur sig Den Stora Frågan. Fria, helt enkelt.

Hur vanligt kan det vara? Kanske har betydelsen minskat med åren. Nu för tiden anser väl moderna kvinnor att man kan ta initiativ vilken dag som helst. Men behöver man en puff framåt kanske skottdagen kan hjälpa?

Fast det räcker ju inte bara att fråga. Det hänger förstås på svaret också. Vill du? Första steget framåt måste självklart vara ett klart och tveklöst JA.

Inte ens det kan tas som intäkt för att kusten är klar. Jag vet. Jag ställde frågan en gång. Det är i dag för mer än 30 år sedan. Jo då, han sa ja, glatt och villigt.

Gifte vi oss då? Icke.

Gift blev jag så småningom ändå (och är så ännu), mot alla odds skulle kanske en och annan hävda ... Då var det faktiskt inte ens jag som ställde frågan. Och inte var det skottår heller.

Det går alltså att överleva ett ja som trots allt blir ett nej, det är jag levande bevis på. Det går säkert att överleva ett direkt nej också. Men frågan är fri! Hav tröst! Lycka till!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Minns ni den urgamla historien om tanten som stod med en medicinflaska i handen? Flaskans etikett visade en dödskalle och ordet GIFT i stora bokstäver. Tanten suckade och sa: Ja nog är det orättvist, karlar kan se ut hur som helst, men gifta, det blir dom.

Du blir dum av sammanträden!

Äntligen har jag fått vetenskapligt bevis för något jag har vetat i evigheter: sammanträden är ett elände. Så gott som undantagslöst är de för långa och känslan när man äntligen får lyfta rumpan från stolen är ständigt den samma: trött. Man är genomtrött, mycket tröttare än efter värsta fysiska ansträngningen. Slut i huvudet. Och det gäller oavsett tid på dygnet, oavsett ämnet – ja, även om man i princip är jätteintresserad är hjärnan utmattad. Du har blivit dummare.

Vi har helt enkelt för många möten i våra (yrkes)liv. Den IQ vi vaknar med krymper under sammanträdets gång. Och allra värst är detta fenomen för kvinnor. Så tanken med ideliga gruppövningar, arbetsmöten och diskussionsträffar är helt förfelad. Det är ett forskarlag som nu kommit fram till detta (ja, än en gång har vetenskapen slagit in en öppen dörr, men i det här fallet känns det synnerligen välkommet …)

Hur har man då gått till väga? Jo en försöksgrupp bestående av högt begåvade akademiker har gått igenom ett IQ-test, var och en för sig. Sedan har personerna fått ingå i olika grupperingar och undan för undan utsatts för nya intelligenstest. Utan undantag har IQ-talet sjunkit, mest för dem som bedömt sina egna insatser i relation till de övriga gruppmedlemmarna – de har helt enkelt känt sig dummare alldeles av sig själva.

”Man kan skämta om hur ett sammanträde kan få en att känna sig som hjärndöd, men våra resultat visar att de där mötena också kan få folk att agera som en hjärndöd” säger den som lett försöken vid enheten för datoriserad psykiatri (min översättning av The Computational Psychiatry Unit)  vid Virginia Tech Carilion Research Institute.

Slutsatsen av dessa vetenskapliga rön är att det är långt bättre att låta folk jobba i sin egen takt, vid sitt eget skrivbord, än att späcka deras schema med möten, hur kreativa ”rubriker” man än sätter på dem.

Jajamensan. Avskaffa sammanträdeshysterin, prata med varandra vid behov, men tvinga inte folk att sitta en evighet i ett syrefattigt rum för att lyssna till tragglande mötesledare. För att inte tala om alla dessa overhead-bilder eller power points, som sprider hjärndöd snabbare än en kaskadkräkning får omgivningen att må illa. De har enligt samma vetenskapsmän också en klar negativ effekt.

Precis så är det. Och även om vi nu visste detta sedan länge så känns det väl åtminstone lite skönt att ha forskarstöd för aversionen mot sammanträden? Jag tycker i alla fall det!

Vill du fördjupa dig i undersökningen, som jag naturligtvis beskrivit ytterst summariskt här, kan du klicka dig till en initierad artikel i ämnet här.  

Och hänvisa till den nästa gång du avböjer ett möte för att i stället åstadkomma något intelligent.

Copyright Klimakteriehäxan
som sattes på spåret av en artikel i Financial Times. Undersökningen avhandlas också här.

Veckans tisdagstema: UPPTAGEN

Detta händer just när det inte får hända.
Du kliver in i hissen, har lite kassar, en handväska, ett lite bylsigt och vintrigt ytterplagg. Eller så är din bakdel i omfångsrikaste laget ...

Du vänder dig om - och vips! är varenda våning markerad för stopp, innan du ens hunnit välja. Vilket betyder att den där hissfärden tar irriterande lång tid, eftersom du som vanligt är ute i sista stund. Och andra som eventuellt står och väntar grymtar, eftersom någon uppenbarligen håller hissen upptagen.

Veckans tisdagstema är UPPTAGEN. Och ja, jag kan erkänna att detta blev en äkta nödlösning. Men ändå. Andra upptagna varianter ser du om du tar den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Konsten att fickparkera

Det fanns en tid när jag utan att tveka skröt om hur duktig jag var på att fickparkera. Ingen lucka syntes mig för trång. Jag kom alltid in, även när folk stod och tittade på, antagligen övertygade om att jag skulle åstadkomma plåtskador både här och där.

Vid ett tillfälle jag särskilt minns fick min passagerare skrämselhicka: jag vred in min bil, som jag var väldigt bekväm med, i en enda bestämd sväng. När vi gick ut fanns ungefär en decimeter kvar till de andra parkerade åken. Min Toyota stod snyggt vid kanten. ”Men huuuur gick det där till?” stönade väninnan, som alltsedan dess anser att jag är världsmästare, om inte på bilkörning i allmänhet, så i alla fall på fickparkering.

Nu är detta ett passerat stadium. För trots att vi haft den bil vi nu har i ett tiotal år verkar jag inte riktigt veta var den börjar och slutar. Fast fickparkera, det måste man ju ändå. Som ikväll, till exempel. Behövde lite middagsmat. Men som alltid är det trångt utanför ”vår” butik. Dock fick jag syn på en lucka, den enda på hela gatan. Bara att slå till.

Kör fram lagom långt, lägger i backen, vrider ratten. Nej nej, alldeles för långt kvar till kanten. Åker fram, börjar om. Vrider ratten. Nej nej, alldeles för tvärt in. Börjar om. Vrider. Nej, trottaren tar emot igen. Nu börjar det bli svettigt: är det någon som står och tittar och fnyser åt ”kärringar som inte borde få köra bil över huvud taget”? Såg dock ingen.

Det måste ha varit på ungefär femte (eller var det rent av sjätte?) försöket som jag kom in. Lite snett, men helt acceptabelt. Puh. Hoppar ur.

Då upptäcker jag hur det ligger till. Medan jag hållit på med mina manövrer har minst två andra bilar försvunnit. Jag har med möda tricksat mig in alldeles i början av en lång, tom sträcka som säkert en lastbil hade kunnat KÖRA in på – och ta sig snyggt och prydligt in till trottoarkanten.

Om jag startade igen och ställde mig lite rakare? Nej, det finns gränser. Gick fort därifrån.

När jag kom ut igen var alla luckor ifyllda. En förare upptäcker att jag lastar in mina kassar och ställer sig redo att överta min p-plats.

Jag slänger ett öga i backspegeln när jag svängt ut.

Han – det var en man – misslyckas åtminstone i första försöket och jag ser honom ta ny sats, innan jag försvinner runt nästa hörn.

Att fickparkera är en konst. För såväl män som kvinnor.

Copyright Klimakteriehäxan

NYMÅLAT i Veckans fönster

Nymålat får man väl anta att det är, det som drar flanörernas blickar till sig på Götgatspuckeln i Stockholm, där gallerierna ligger sida vid sida. Många var de som tog en promenad i eftermiddagssolen i dag. Den värmde, trots att det samtidigt blåste ganska snålt. Och tittar man då på konst kan det ju också skänka en sorts värme, som alla kreativitetsyttringar!
NYMÅLAT är temat för denna veckas fönster - kolla in fler här!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagen som är en revolution

Du minns ju, precis som jag, med en otrolig exakthet hur det var den där gången. Den där märkvärdiga dagen när du blev förälder.

Just i dessa dagar är det många som väljer att återberätta de där minnena. I enstaka fall är det en skildring av Den Perfekta Födelsen. Men oftare om hur bråttom det var, eller om hur obegripligt lång tid det tog. Om smärtlindringen som inte bet eller om bedövningen som betydde starkt minskad närvarokänsla. Om den underbara barnmorskan som gav mod och styrka – eller om hennes stackars nyexaminerade kollega som var nervösast i hela förlossningssalen. Om hur den blivande mamman tog en rask promenad till sjukhuset för att när det var dags nästa gång lova taxichauffören en extra tusenlapp om han bara ville köra lite fortare till BB-insläppet.

Mammor och pappor har blodiga minnen, med lite olika förtecken. De har också bilder av smärtan, som förvisso kan vara påfrestande också för den som står bredvid. Allra värst är det nog för dem som av en välmenande men korkad omgivning försäkrats att ”det är så naturligt, det gör inte särskilt ont” – eftersom det i själva verket och oftast är gruvligt smärtsamt, vilket är bäst att vara förberedd på. Men det som är skönt med de där jobbigare bitarna, det är att de i de allra flesta fall sjunker undan och rent av försvinner helt när det lilla skrynkliga knytet har landat på den mage det nyss legat inuti.

Sedan är det förstås ett faktum att det uppstår en och annan incident som i efterhand faktiskt blir riktigt kul. Sent ska jag glömma annonsen mina ögon fastnade på en tidig morgon. Där stod ”Född i farstun: vårt barn” – ja barnet hade förstås ett namn, precis som de nyblivna föräldrarna. Som längst ner i annonsen lagt till en rad: ”Tack till hjälpsamma grannar.” Någon tidning såg det också och kollade: jo då, pyret hade verkligen valt att ta den snabba vägen ut i världen och såg helt enkelt dagens ljus utanför hemmets ytterdörr.

En av mina (manliga) vänner brukar glatt berätta om kompisen som stod i en sjukhuskorridor och masserade sin hustrus rygg för att lindra värkarna. Någon i BB-personalen kom förbi och undrade vänligt ”Hur går det?”. Svaret lämnade han prompt: ”Visst, det är jobbigt, man blir rätt trött i armen”.

Själv kommer jag aldrig att glömma hur jag rullades genom korridoren på en bår med Sonen vilande på mitt bröst. Hur stort det var! Och hur ängslig jag var för att någon skulle slita åt sig babyliften och stjäla honom när vi sedan var på hemväg!

Hur viktig den här livsavgörande dagen är har man svårt att fatta just där och då. Men här finns ingen ångervecka, ingen annan som kan ta över när det blir lite jobbigt. Vardagen blir aldrig mer som förr. Och aldrig någonsin kommer man att vara lika viktig för en annan människa som man är den där första tiden som förälder till ett nyfött barn. Det är ett odelbart paket: ansvar och glädje. Det är omtumlande. Det måste det vara.

Den där födelsedagen är utan undantag den första dagen i resten av inte bara barnets, utan också förälderns liv. En revolution har just ägt rum! Dock skildras den endast i undantagsfall i långa sändningar i radio och teve. Inte heller trycker tidningarna extrabilagor. Trots att varje baby vore värd det, åtminstone i sina föräldrars ögon. 

Tro nu inte att de här minnena (som återges på Facebook, i mail, per telefon, vid fikarasten eller under en kort stund vid skrivbordet) bara framkallas av kvinnor. Män vill också berätta, om än med sina ord, hur de haft känslorna ”all over the place”. För den där upplevelsen, den liknar ingen annan. Fascinerande och turligt nog är det lika stort när miraklet upprepas. Då när man upptäcker att det visst är möjligt att älska flera lika starkt ... 

Copyright Klimakteriehäxan 

Namn som smittar

Det finns några årskullar svenska kvinnor över vilka det vilar en lätt kunglig glans. De är födda på 30- och 40-talen. Och i den allmänna känsla av välvilja som alla nyblivna föräldrar känner har dessa döttrar begåvats med namn som uppfattades som ”fina”, namn som skulle kunna ge barnen en skjuts framåt i livet per automatik. Flickorna döptes till Margareta, Birgitta och Christina.

Det var de så kallade Haga-sessorna som stod modell för drömbilden av det ursvenska flickebarnet: blonda, blåögda, lockiga, med spring i lagom knubbiga ben, stadiga fötter i vita strumpor och sandaler, i kombination med fräscha sommarklänningar.
Den första sessan född 1934, den yngsta 1943. Visst, det fanns en fjärde också, Desirée, men där gick uppenbarligen gränsen den gången. Ganska få förärades just den prinsessans namn – det klingade kanske konstigt i röda stugor med vita knutar, medan det funkade på ett slott?

Idag har antalet med den tidens prinsessnamn minskat, rimligen medelst det som brukar kallas ”naturlig avgång”, men det finns fortfarande drygt 25 000 Margaretor, något fler Kristinor och över 40 000 Birgittor. Bara 102 svarar dock om någon ropar på Desirée.
Hur har det då gått med nästa prinsessgeneration, den som består av en Victoria och en Madeleine? Nej, de kommer inte upp i sina fastrars trendsättarpotential, långt därifrån. Ungefär 12 000 svenskor heter Madeleine, drygt 6000 har Victoria som tilltalsnamn.

Nu är den stora frågan om vi står inför en Estelle-boom. Är detta ännu ett namn som smittar? Estelle betyder stjärna, det kan naturligtvis låta lockande för många med högtflygande planer för sin avkomma. Men faktum är att i Sverige finns det bara 600 Estelle hittills.
Återstår att se om prinsesseffekten slår till igen. Fast Estelle har då att slåss emot lätt stavade och enkelt uttalade namn som i mitt tycke alla vinner över Estelle: Alice, Maja, Elsa, Julia och Linnea – 2011 års mest populära flicknamn i Sverige.

Copyright Klimakteriehäxan

Källa SCB (obs att siffrorna jag citerar endast anger antalet personer som har det aktuella namnet som tilltalsnamn, siffran blir mycket högre om alla som har ett "kungligt" förnamn som andranam räknas in).
Mer om kungliga namn finns att läsa här och här och här och här. Det pågår till och med en debatt i ämnet - läs här! Och här! 

Om oturen är framme ...

Bokreans första dag är slut. Nej, jag har inte varit i närheten av ett specialerbjudande på läsning.
Kom på att mitt förra inlägg - se nedan - kanske rent av lät lite bokfientligt. Men så är det naturligtvis inte alls.

Jag älskar böcker, sörjer bara att det finns så många fantastiska berättelser, språkliga äventyr och välformulerade historier som jag aldrig kommer att hinna läsa, om jag så skulle ägna alla dygnets 24 timmar åt det i resten av mitt liv. Den här bilden som jag inte riktigt vet var jag har hittat har ett budskap som jag ställer upp på, helt och fullt! Och om oturen skulle vara framme får man ju bortse från priset, rea eller inte rea ...

Copyright Klimakteriehäxan

Bokrea - varför då?

Jo då, nog var jag vaken vid sjurycket i morse. Men i shoppingtagen? Icke.

Detta med att folk fortfarande går upp extra tidigt för att stå utanför dörren när bokhandeln öppnar i ottan på den första readagen, det framstår numera som fullständigt obegripligt.

Annat var det förr. Jag samlade reakataloger, satt med penna i hand, bockade för, strök över titlar jag redan läst, prioriterade, bläddrade fram och tillbaka gång på gång, räknade ut hur dyrt det skulle komma att bli – trots att det framstod som billigt. Men en hel del pengar kostade det, varje gång, när kassarna fyllts och blivit nästan obärbart tunga.

Fast när man numera vilken dag som helst kan ta tre pocketböcker och betala för två eller hitta kartonnageupplagor till överkomligt pris bredvid kassan i mataffären, då har bokrean bleknat, ja nästan helt försvunnit ur mitt liv. Föga hjälper det att höstens romaner slumpas bort. De blir ju ändå billigare, mindre och lättare i pocket. Lite förvånande tycker jag det är att tidningarna fortfarande skriver sina tipslistor om ”bästa reafynden”, när det inte alls är säkert att priset är det bästa.

Dock finns det en bra och relativt ny sorts bokrea. Det är de där dagarna när några fristående boklådor ger rabatt på allt i hyllorna. Ibland fyrtio procent, kanske mer på sina håll.

DÅ går det ju att fynda! Men man behöver inte gå upp i ottan. Och just i dag tror jag inte heller att det är.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema ENSAM

Det sägs att en svala inte gör någon sommar.

Men en koltrast – visst betyder den vår, även om den råkar vara ensam?

År efter år spanar jag lika enträget, lyssnar, tittar och hoppas att han ska komma fram igen, sätta sig på ”sin” gren och dra igång den där arian som får alla andra sångare, oavsett kategori, att blekna. Han är ju min favoritpippi!

Bilden på koltrasten som är min illustration till veckans tisdagstema ENSAM är förstås inte nytagen. Den är från april i fjol. Men den får symbolisera Hoppet, i vetskap om att just denna ensamma varelse med största säkerhet snart får sällskap.

Fler ensamma bilder hittar du här.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Visst vet du att bilderna blir större om du klickar på dem?

Fettisdag - semlans dag

I morgon är det dags.

Tisdag, fettisdag, semmeldag.

Lite har väl de där kaloristinna bullarna tappat sin charm eftersom de funnits i varenda brödsäljande butik sen nyår, men karaktärsstarka personer har sparat sig, inväntat den ”rätta” stunden för njutning. Själv hör jag till de karaktärssvaga och har redan glufsat i mig i ett par stycken, minst …

Fast om man betänker att vi svenskar under semmelsäsongen äter uppåt 50 miljoner semlor - femtio miljoner!!! - och att vi som konsumerar dem åtminstone passerat småbarnsstadiet, så står det klart att jag har några till godo innan jag kommit upp i medelsnittlig konsumtion. Hur många de som slukar flest bullar då klarar av, det törs jag inte ens tänka på. Speciellt inte om man tar med i beräkningen att ett inte ovanligt styckepris i år är 36 kronor. Vilket måste betyda att vi lägger ut ungefär 1,5 miljard kronor på de där bakverken. Du milde! 

Ture Sventon var väl föregångsmannen när det gällde att släppa på respekten för almanacksfixeringen kring semlorna. Så vitt jag förstår hade han sin temmelburk välfylld oavsett årstid. Kanske Rotas bageri levererade enkom till honom? (och Omar, om nu han var intresserad av grädde och mandelmassa).

Jag tyckte från början inte om semlor. Det var mandelmassan jag inte gillade. Och vi hade, precis som Ture S, ett närliggande bageri där man kunde få specialönskemål uppfyllda. Alltså fick jag en vetebulle med grädde och florsocker på locket, men under grädden bara vetedegen, det fixade tant Rut som bakade till hela bygden.

Maken har liknande erfarenheter. Men i hans fall var det vispgrädden som var ”fel”. Även i hans Barndomsland gick det att få sin egen semla, i hans fall alltså utan ”den äckliga” grädden.

På ett sätt kan det tyckas synd att vi ändrade våra omdömen om fastlagsbullarna. För naturligtvis är livet hälsosammare utan såväl grädde som mandelmassa.

Å andra sidan: det är rysligt gott med en semla så här mitt i den gråa vårvintern, och lite mandelmassa och vispgrädde har väl ingen dött av.

Så det är bättre att njuta – och samtidigt sända Ture Sventon, den hederspricken, en tanke. Må han bli lika ihågkommen som semlorna, för det är han värd, Åke Holmbergs sympatiske deckare! Avnjutes allra bäst i Helge Skoogs uppläsningsverion, förresten. Kanske tillsammans med kaffe och semla?! Eller klassisk hetvägg?

Copyright Klimakteriehäxan

Ständigt redo med Turkisk peppar

Det har blivit ett behov för mig och en självklarhet för andra på jobbet: jag har alltid Turkisk peppar. I en skrivbordslåda, i en hurts, i en hylla. Plåtburk eller påse. Jag vet inte när det hela började, inte heller har jag en riktigt bra förklaring till vad det var som gjorde att behovet uppstod. Visst är det gott – men är det SÅ gott? Ja, antagligen. Eftersom jag ständigt är redo att plocka fram en ny karamell.

En sak är i alla fall klar: många är liksom jag vanebrukare av den där sortens saltlakrits. Förra året blev Turkisk peppar ”folkets favorit” på Lakritsfestivalen – ett jippo vars existens jag inte känt till och alltså deltog jag inte heller i omröstningen, så segern tog Fazer (TP:s tillverkare) hem utan mig.

I Barndomslandet fanns också saltlakrits. Det var små rombformade svarta bitar förpackade i en vitrutig, orange pappask. Salmiak hette den sorten, förmodligen utdöd sedan många år. Att just den tablettasken blev så populär kan ha berott på att den räckte väldigt mycket längre än de söta sorterna – Salmiak brände lite på tungan, satte en gräns för hur många bitar man kunde sätta i sig i rask följd.

Sedan dess har ett antal saltlakritsvarianter kommit och gått, men i dag är det den Turkiska pepparn som regerar. Tro bara inte att turkar eller Turkiet har med saken att göra. Det har de inte. Någon förklaring till namnet kan jag inte hitta. Det är märkligt nog bara här i norra Europa som saltlakrits uppfattas som njutbart godis. Så medan en genomsnittlig svensk sätter i sig ett kilo saltlakrits på ett år tittar omvärlden på med fullständigt oförstående ögon.

I år fyller TP 35 år. Den började som en dansk produkt men vilar nu sedan 25 år tillbaka i finska händer. Roten till lakrits heter, hör och häpna, lakritsrot. Det är en drygt meterhög ärtväxt som har långa och tjocka rötter. De torkas och mals och blir sedan smakämne i lakritsgodis, men lakrits är också en urgammal medicinalväxt. Fast för mycket av det goda kan också hota hälsan, med höjt blodtryck som följd eller extra fart på peristaltiken, bland annat. (SÅ mycket blir det nog svårt att trycka i sig, dock!)

Nu håller saltlakritsen på att vässa sin popularitet. I julas spreds ett envetet rykte att vanlig knäck blev både godare och mer spännande om man hällde krossade TP-karameller i smeten. Jag fick lust att prova, men det blev inte av – det blev helt enkelt ingen knäck alls. Glass med lakritssmak finns lite överallt, Dumle-kola har fått en släng av sleven och lakritsvarianten har bytt omslag från klassiskt Dumlerött till lila. Likör och snaps med salmiaksmak har också lanserats. Dessutom påstås att tomat gärna ”gifter sig” med lakrits, så köttfärssåsen skulle också kunna få sig en ny touche  av den som vågar!

Under sommaren kommer nästa lakritspremiär. Då ska Ikea lansera en egen variant, och det ska tydligen ske worldwide. Folk får väl helt enkelt lära sig …
Innan vi vet ordet av blir vi bjudna på lakritsprovning, som lär vara på väg att slå ut chokladprovningarna. Fast någon liten rutig ask med svarta små bitar i, det lär vi nog inte träffa på igen. Den får stå kvar på minnets imaginära hylla. Medan vi sträcker handen mot den där påsen och petar ut ännu en hård karamell som släpper ifrån sig pulvret med bett i när skalet krossats. Den där lilla extra hettan, den lär komma från chilipeppar.

Copyright Klimakteriehäxan

SPORTIGT i Veckans fönster

Denna dag sänder jag en tacksamhetens tanke till Susanne, som är ”chef” över bloggfotokedjan Veckans fönster. På torsdagar berättar hon på sin blogg vilket tema som gäller. På fredag kväll kan deltagare börja publicera sina bilder. Vilket betyder att jag gått omkring och spanat efter något sportigt att plåta – för SPORTIGT skulle alltså motivet vara denna gång.

Ingenting sportigt såg jag på mina turer mellan hemmet, jobbet och diverse busshållplatser. Ingen passande bild hade jag heller i arkivet. Var alltså på väg att ge upp. Men så kom jag på att vi faktiskt har ett litet gym i huset, ett för oss som bor här och betalar en väldigt rimlig summa för att utnyttja faciliteterna. Det är förhållandevis modernt och välutrustat, och i perioder har jag varit en någorlunda flitig besökare.

Men nu var det generande länge sedan. Det är faktiskt ofattbart att det är så svårt att ta sig dit – när det i själva verket är gruvligt enkelt. Nu har jag hur som helst varit där. Jo, jag hittade fortfarande … Och jag tog inte bara några bilder, jag körde faktiskt ett litet pass också. Inte så mycket att skryta med, kanske, men jag känner mig supernöjd.

Naturligtvis är jag bekant med begreppet att ”en gång är ingen gång”. Men en gång skulle också kunna betyda den första gången av betydligt flera. Vet inte hur det blir med den saken. Susanne ska hur som helst ha ett stort tack som fick iväg mig. Fler sportiga bilder hittar du vägen till om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan

Det gäller att hålla ut

Ni har förstås också hört det. Att det ska bli busväder över hela landet i helgen. Innesittarväder, bokläsarväder, teveväder, filmväder, i värsta fall städ- eller tvättväder. Bara att härda ut - för vad har vi att välja på?

Men bit ihop, säger jag bara. Njut av stugvärmen, kryp upp i soffan, dra något över dig, bläddra i en tidning med blanka sidor, ring mamma, ta en kopp te och kanske rent av en liten kaka, som extra tröst. Och betänk att snart kommer ljusare tider. Ljusrosa.

Den här bilden tog jag den 22 april i fjol i Kungsträdgården, där de japanska körsbärsträden förgyller stockholmarnas vardag under några intensiva blomningsdygn den där ljuvliga tiden på året. Det är faktiskt bara två månader dit. Och veckorna går trots allt rätt fort, inte sant? Håll ut! Snart blommar det igen! Och trevlig helg ändå. Även innesittarväder har ju sin charm.

Copyright Klimakteriehäxan

Det viktiga språket

Att svenska språket inte är alldeles lätthanterligt, det har vi förstått lite till mans. Och rätt som det är dyker det upp i skoldebatten: barn lär sig knappt att läsa och skriva, misshandlar den grammatik de är helt obekanta med och tar sig fram medelst grymtningar och sms-vokabulär, uppblandat med ett och annat ba, typ.

Vems är då felet? Ja vi kan nog skuldbelägga olika aktörer: föräldrar, visst, men inte minst lärare. Lägger de ner tillräckligt krut i undervisningen? Har de verktyg och kunskap nog att inspirera och väcka intresse för det viktiga språket? För hur man än vänder på saken: den som har ett rikt och fungerande språk, den har också ett stort försprång på många områden i livet.

I dag mötte jag en mamma som med förtvivlad min satt med ett papper i handen. Hon hade precis läst ett klassbrev från en omtyckt och förment duktig lärarinna. Det handlade om just svenskundervisningen. Lärarinnan  skrev: ”barnen måste förstå hur det tjäns, de måste vara berädda på svårare utmaningar”. Brevet fortsatte i samma stil, grodorna staplades på raderna, men slutade i alla fall med att just rättstavning skulle hon satsa på under många lektioner framöver.

Den här mamman formulerade ett försiktigt kritiskt men ändå vänligt svar. Vill ju inte stöta sig med en människa som på många sätt fungerar bra tillsammans med ungarna. Och lärarinnan hörde av sig igen. Det framgick att mottagarna var ganska många – flera föräldrar hade uppenbarligen drabbats av skrämselhicka när de öppnat sin mailbox.

Vad hon svarade? Jo, att hon kanske hade varit lite snabb och inte kollat sin text så noga. Hon bad om ursäkt – ursäckt! – för det. Och så lade hon till ett löfte som säkert var avsett att båda gott för framtiden. Skrev: ”Nästa gång ska jag kontur läsa lite bättre.” Kontur och läsa var för säkerhets skull särskrivet. Och korrekturläsare är definitivt ett yrke hon inte har läggning för.

Nu undrar du om jag raljerar? Driver med en stackars underbetald lärarkraft som gör så gott hon kan? Nej, det gör jag absolut inte.
Men sörjer, det gör jag.

Copyright Klimakteriehäxan

Det kan man kanske kalla vänskap?

Har du någonsin längtat efter ett exotiskt husdjur? En orm, rent av? Det är ungefär det sista jag för min del kan tänka mig. Jag intar nämligen generellt en synnerligen snipig inställning till reptiler. Orm kan möjligen tolereras som material i skor eller väskor - en död orm är en acceptabel orm. Men det finns ju andra som ser saken annorlunda.

Så måste det vara med den man i Hjo som har ingått samboskap med ett 60-tal ormar och andra reptiler. Bland annat har han giftormar i terrarier som är olåsta. Lagstridigt, förvisso - men de kanske är gulliga och vill komma ut och umgås ibland? Hälsa på hos grannen?

Ett par boaormar som bor i plastbackar har det för trångt och mörkt, har en inspektion från länsstyrelsen också kunnat konstatera. Flera av mannens reptiler finns till råga på eländet på listan över utrotningshotade djur. Mannen hävdar att djuren tillhör en kompis, han bara passar dem.

Det kan man verkligen kalla vänskap. Kanske. Eller så är det så att en del har de vänner de förtjänar. Som tur är har jag så vitt jag vet inga liknande kompisar.

Copyright Klimakteriehäxan
Källa: TT

Tisdagstema HJÄRTA

Det var Valentin för fyra eller möjligen fem år sedan. Jag hade sett i tidningen att det fanns hummer till extrapris i fiskaffären, nykokt, vacker och överkomlig. Gav Maken i uppdrag att handla middagsmat till hela familjen - alla gillar alla skaldjur, i princip.

Dagen gick och jag kom hem. Öppnade kylen och blev besviken: ingen hummer syntes till. Nähä, vad skulle vi äta nu då? Det fanns dock ett svar på frågan. Maken såg lite lustig ut, en blandning av lätt skamsenhet och glad upphetsning. Han hämtade in maten. Den förvarades i februarikylan på balkongen.
För visst hade han köpt hummer. Fiskhandlaren hade rynkat lite på näsan åt de där extraprisdjuren och pekat i disken, sagt: Där har du hummer värd namnet!

Det blev alltså affär. När hummern kläddes av i köket var den stor som en mindre tax, ungefär. Den hade helt enkelt inte fått plats i kylskåpet. Jag blev ängslig: skulle den där verkligen gå att äta? Stora skaldjur kan bli både torra, träiga och trådiga i köttet. Men vår hummer var hur som helst en fantastisk uppenbarelse. Klorna var stora som mina händer - jag tog bild för att ha bevis för påståendet, men det fotot kan jag nu inte hitta.

 Dock såg jag hur den där Valentin-hummern gjorde ett lysande rött hjärta med klorna. Det blev en underbar middag. Fast den var inte till extrapris ... dock har jag aktat mig för att fråga HUR mycket den faktiskt kostade ...
Fler hjärtan den här vägen!

Copyright Klimakteriehäxan

Feltyckning

Alla har vi hört talas om feltryckningar. Ett förväntat riksdagsbeslut blev exempelvis inte verklighet, eftersom någon ledamot råkat trycka på röd knapp i stället för grön, det är väl den sortens feltryckning som kan få mest långtgående effekter. Men feltyckningar talas det inte så ofta om. Ändå är de alldeles självklart oändligt många fler, förvisso också oändligt mycket mindre viktiga. Fast retsamma, för stora befolkningsgrupper.

Själv går jag omkring och samlar lite smått på feltyckningar – mina egna, men också andras. De så gott som undantagsvis fullständigt oviktiga, ytliga, fåniga. Fast likväl FEL om du går till den stora facit som omvärlden så gärna bjuder på, med trendnissar som vet hur allt bör vara, hur vi ska se ut, hur vi ska bära oss åt i alla möjliga och omöjliga situationer. För det finns ju alltid de som vet både bättre och bäst!

Ta en sån urtöntig sak som basker. En fullständigt hopplös huvudbonad – i mitt tycke, alltså. Och en typisk feltyckning. Se på de små glesa skäggen som (mest) yngre män förtvivlat odlar, trots att de bara tycks ha fått lite skit på hakan. Feltyckt igen, det är ju modernt ju! Tjejer i vintershorts är superinne, trots att de ser direkt löjliga ut (och frusna). Feltyckning! Stark senap ska det inte vara till julskinkan, det ska vara Slotts original. Påstå att det är en feltyckning, men jag står för den också.

Ingen man med normalsvensk hudfärg klär i gul slips. De som ändå försöker har fallit till föga för en typisk feltyckning. I vår familj anklagas jag varje jul för feltyckning när jag försöker smyga upp en rad små flaggor i granen. Det blir flagglöst, år efter år. Just kring storhelger radar feltyckningarna upp sig: julskyltningen börjar för tidigt. Glöggen säljs slut före lucia, hur kan man? Svenska män semestrar med halvlånga strumpor i sommarsandaler. Storrean bryter ut innan julklapparna hunnit öppnas, semlorna lanseras också i förtid, vårmodet presenteras när det är som kallast ute. Varför stoppar ingen spektaklet?

Kanske är det så att om vi ägnar oss åt lite feltyckning här och där slipper vi ta ställning till de stora frågorna, de som inte kan avfärdas med en axelryckning eller bara stämplas som en feltyckning. Det är faktiskt betydligt värre med de där feltryckningarna bland de folkvalda. Även om det just nu inte råkar finnas något färskt exempel som jag känner till.

En dagsaktuell feltyckning kan jag i alla fall stå för, till 100 procent: gelehjärtan i ask till Alla hjärtans dag är inte snällt, det är bara helt och hållet otänkt. Säg emot mig om du törs! För då blir det min tur att påpeka att feltyckningen inte är min, utan din.
Smaken är ju bekant som baken. Det är därför man över huvud taget kan åka dit på feltyckning.

Copyright Klimakteriehäxan

BAKVÄNT i Veckans Fönster

Hela dagen har jag undrat hur och var jag skulle hitta motivet som skulle bli svaret på efterlysningen efter foton som illustrerar temat för Veckans fönster denna gång. Bakvänt?!?
Så drar jag mig till minnes Finkonditoriet på Fina Gatan i London där man minsann bakar. Samt ställer ut sina bakverk i fönstret mot gatan. Sim salabim - bakvänt!

Inte bara mina blickar vändes mot just det där fönstret. För även om man inte går i giftastankar och grubblar över hur bröllopstårtan ska se ut kan ju sötsuget sätta in när man minst anar det. Och anblicken av tårtor och annat snask kan utlösa ett oavvisligt behov, ett mänskligt baskrav på något lite extra gott. Detta trots att man mycket väl vet, att det är ett bakvänt sätt att tänka när man ger efter för frestelsen, när man i själva verket på sin höjd borde unna sig en knäckebrödssmörgås, helst med ingenting på ...

Men det är inte lätt att kämpa mot och med en dålig karaktär. Som väninnan som i går talade länge och utförligt om hur hon nu ska övergå till Nutrilette på lunchen. När hon sedan stod inför utbudet i personalrestaurangen försåg hon sig med ärtsoppa, pannkakor, sylt - och en jätteklick grädde. Bakvänt, inte sant?
Fler bakvända fönster hittar du via Susannes blogg.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema TRASIGT

Det är eller har varit en ovanlig vinter. Ingen is la sig på viken förrän ganska nyligen, långt efter nyår. Snötäcket är också uppsprucket - fast det blir väl svårt att kalla det för trasigt och på så vis få det att passa in på veckans tisdagstema.

Men när det gäller isen tycker jag att flaken och de mindre bitarna i det mörka kalla vattnet känns hotfullt vassa med sina söndertrasade kanter. Vitt, blått, svart. Ruggiga färger, speciellt i kombination med ett dussin minusgrader. Jag ryser. Kommer aldrig att frivilligt ta ett vinterbad. Förstår inte hur man kan dyka ner i en vak eller simma mellan isflak.
Andra trasigheter kan du se i fotograferad form om du klickar här.

                                                                                         

Copyright Klimakteriehäxan

Matlögner

Det stod i en tidning att vi "matljuger" ungefär 500 gånger om året. Tio lögner i veckan, i runda tal. Och nu talar vi inte om personer med diagnosen ätstörning av något slag, utan om alldeles vanliga och tämligen friska människor.

Fyrtio procent av de falska uppgifterna sprider vi för att framstå som mer hälsomedvetna än vi är, med bättre matvanor. En av de allra vanligaste lögnerna är "jag tog bara lite grann", tätt följt av "det här brukar jag verkligen inte stoppa i mig". Förmodligen ljuger personen i fråga så pass bra att han/hon lurar inte bara omgivningen, utan också sig själv ...

Jojo. Lite matlögnare är nog jag också. Som bara tog en liten semla när det bjöds i dag. Det fanns dubbelt så stora. Men "en liiiiten semla kan man väl unna sig - fast det får inte bli någon vana" ... God var den i alla fall, det är ingen lögn utan alldeles sant.

Copyright Klimakteriehäxan

Väderberoende

På vår köksvägg i Barndomslandet hade vi en pappersbonad uppsatt. Det var en almanacka med ett skrivutrymme för varje dag på hela det långa året. Och jag ser fortfarande för min inre syn hur min mamma varje morgon skrev in utetemperaturen för att sedan på kvällen uppdatera med en synnerligen kort sammanfattning av hur dagens väder varit: ”fm sol, em regnskur”. Till vilken nytta? Ja inte vet jag, förmodligen visste inte hon det heller, ens när hon var som ivrigast i sin bokföringsnit. Men viktigt var det.

Jag blev inte riktigt medveten om mitt eget väderberoende förrän efter en av de där rejäla stormarna för ett tag sedan. Stod vid köksbänken och pysslade när jag hörde ett mycket ovanligt rasslande vid fönstret. Sekunden senare blev jag varse vad som hänt. Termometern hade blåst bort. Tjolahopp, bara så där! Kvar hängde halva upphängningsanordningen och dinglade. Jag gjorde en hjältemodig insats, gick ut och sökte efter den bortblåste kamraten, men hittade inget.

Sedan dess har jag varit en vilsen människa. Utan termometer. Vad ska jag ta på mig när jag går till jobbet? Måste jag ha mössa (helst inte)? Är det tö (betyder allvädersstövlar)? Blir det alldeles för varmt med ullkappa? Halsduk då? Fryser jag om jag tar den där rocken? Och ideligen har jag sagt till mig själv och andra som tvingats höra på: jag måste bara gå och köpa en termometer. Men det fanns ingen i närmsta butik, ingen blev köpt.

Så äntligen för ett par dagar sedan stormade jag in på Clas Ohlsson. Och se, direkt i ingången står en s k störtkorg fylld med batteridrivna termometrar: ute- och innetemperatur, möjlighet att se max och minus, och en klocka som extra bonus. För 49 kronor kände jag hur bitarna föll på plats. Äntligen!

Nu kan jag slänga ett getöga på den där rätt fula saken och får då omedelbart veta att det för ögonblicket är – inte sisådär tio-tolv grader, nej då – det är exakt 11,8 minus där ute. Ordningen är återställd. Och jag ser fram emot den dag då mojängen visar +23, helt utan halsduks- och ytterrockskomplikationer …

Vem sa att engelsmän är världens mest väderfixerade folk? Jag tror att svenskar i vilket fall som helst inte kommer långt efter. I min familj är det alldeles tydligt. Frågar jag mor min vad hon har för väder i dag (och det byter vi alltid några ord om, eftersom det är en av livets stora väsentligheter) får jag ett exakt svar – med decimal, precis som den digitala termometern visar.
Oj, nu har det blivit varmare här också. Minus 10,9.

Copyright Klimakteriehäxan

DANSANT i Veckans fönster

Visst ser det ut som om de virvlar runt i en yster vårdans, de intressant skapade dockorna i NK:s skyltfönster? Jag tog bilden för nästan ett år sedan. Ideligen överraskades jag när jag mellan bussar passerade Det Stora Varuhusets paradfönster mot Hamngatan i Stockholm: den ena fyndiga varuexponeringen efter den andra dök upp och gjorde mig riktigt glad. Flera förde tankarna till dans, faktiskt.

En kvinna var hjärnan bakom verket: JoAnn Tan, Creative Director för NK:s skyltfönster och tidigare anställd av modehuset Moschino. Hon brukar omnämnas som en av modevärldens mest uppskattade fönsterdesigners, och jag är böjd att instämma i hyllningskören. Detta dock under en förutsättning: att hon hade tagit långledigt och inte hade någonting alls med julskyltningen att göra. Den var urtrist.

Annat var det förra våren. Jag har visat en rad av skyltningarna här på bloggen tidigare och gör det så gärna igen. Nu visar det sig att om man raskar på finns chansen att köpa fjorton av hennes skyltfönsterinstallationer från förra årets kampanjer. Budgivning pågår, men bara till och med i morgon, så chansen att inskaffa exempelvis kvinnofiguren av blåa plastpärlor finns faktiskt kvar (bilden nedan).

Är du mer sugen på skapelsen Pink Explosion måste du punga ut med minst 1400 kronor - åtta personer har anmält sitt intresse hittills. I samma storlek - 36 - är Plastic Fantastic Marie Antoinette, en krinolin skapad av avspärrningsband i plast. Ligger för närvarande på 1500 kronor, med fem köplystna.

Flest bud verkar ha kommit in på skorna High High Heels - 1650 kronor, inte särskilt dyrt för specialdesignade skor, verkligen. Å andra sidan går ju dessa definitivt inte att gå i ... och att ens tänka på dem i samband med ordet "dansant" är ju i det närmaste hysteriskt ... men ändå!
Överskottet från försäljningen (via Bukowskis) går till Stockholms Stadsmission.

Andra fönster som på andra vis skildrar temat DANSANT hittar du om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan

Kärnfrisk

Det finns reklam som gör mig nästan galen. Ful, ointelligent, stötande både till innehåll och form. Men det finns faktiskt reklam som är begåvad också, fyndig, smart. Precis så tycker jag att den här kampanjen är: som ett enda stort pr-slag för frukt- och grönsaksfrämjandet. Fast det är förstås något annat man säljer, inga äpplen och ingen broccoli.

Jag suckar lite och sträcker handen efter ännu en kiwi. Så gott, så vitaminrikt, så lättvindigt.
Påminns om den där dagen för länge sedan när en rar tillfällig barnvakt tog emot oss med ängslig min: Han är nog sjuk, något med magen, hoppas det inte är något allvarligt – men när det var dags för blöjbyte var blöjan alldeles svartprickig. Såg inte bra ut, helt enkelt.

Hm, sa jag, hans luttrade mor. Det såg möjligen inte ut som kiwikärnor?
Sonen var tidigt storkonsument, gapade och svalde girigt när teskeden vandrade mellan frukten och hans mun. Och tilldelningen var frikostig.
Joooo, sa flickan lite tveksamt, jooo lite åt kiwihållet var det nog ...
Babyn var som tur var alldeles frisk. Kärnfrisk, rent av.

Copyright Klimakteriehäxan

Karriärens ofrånkomliga krona

I decennier har jag sagt att jag faktiskt inte vet vad jag ska bli när jag blir stor. Det jag ägnat mig åt, det har varit något jag gjort under tiden, i väntan på att det där självklara skulle dyka upp, det som skulle bli ett förverkligande, en dröms uppfyllelse.

Faktum är att det är svårt att uppfylla drömmar som man inte riktigt vet att man har. Och sant är också att jag har haft mycket kul under tiden, ska verkligen inte klaga!

Men allteftersom åren går har jag nu tvingats inse att jo, jovisst vet jag vad jag ska bli när jag blir stor. Pensionär, det är vad jag blir, oavsett vad jag tycker om saken. Så ser karriärens ofrånkomliga krona ut.

Och nu har Myndigheten räknat ut hur länge folk behöver jobba för att få ut en skälig slant att leva på där, i nedförsbacken. Svaret är entydigt: längre.

Mig drabbar det inte så hårt, jag får snarare vatten på min kvarn: man ska hålla ut, över den där mytiska 65-årsdagen, åtminstone om man har någorlunda angenäma arbetsuppgifter.

Men jag låter ögat följa listan neråt. Hur går det för ungarna? Mina söta små barn som redan (ja tänk så fort det gick) är unga vuxna och förhoppningsvis samlar en eller annan välbehövlig pensionspoäng! Hur går det för dem?

Det visar sig att deras förväntade livstid är nästan 88 år. Bara de sista tjugo (knappt) ska de räkna med pension.

Vi som är deras föräldrar får också rikta in oss på att lämna arbetslivet lite senare – det där med att bli pensionär vid 65, det kan man i princip glömma. Annat var det för alla jag känner som tog sin Mats ur skolan redan kring 60 och nu lever livets glada dagar, på avgångsvederlag, sparmedel, privata försäkringar och andra klokt vidtagna, förebyggande åtgärder. Den skaran kommer jag aldrig att tillhöra. Nu är det minst 66 som gäller.

Så återstår bara att se hur det där livet på andra sidan anställningsgränsen kan te sig. Många jobbar vidare, om än under nya förhållanden. I fjol hade över 40 procent av 66-åringarna inkomster av arbete.
Men kanske blir man en glad pensionär? En som är glad i sinnet, lever på minnet? Aldrig nånsin sur och tvär? Går på kafferep och har det bra?

Det är Thore Skogmans ord det där. Sanningshalten är nog upp till var och en att bedöma – ja ni märker att jag inte är riktigt övertygad … Men ni får hela texten här nedan, ifall ni behöver pigga upp något pensionärsförberedande möte eller så …

Copyright Klimakteriehäxan

När man är en glad pensionär

Text och musik: Thore Skogman

När man är en glad pensionär

då är man glad i sinnet,

lever på minnet.

När man är en glad pensionär

då är man aldrig nånsin sur och tvär.

Om man är sjutti-, åtti- eller nittitvå

så sjunger man ändå,

sjunger man ändå.

Vi går på kafferep och bara har det bra

för bra ska pensionärerna ha.

När man är en glad pensionär

då har man glada dagar

som oss behagar

när man är en glad pensionär

då är man aldrig nånsin sur och tvär.

Om man är åtti-, nitti- eller hundratre

så sjunger man för de,

sjunger man för de

På ljugarbänken sitter vi och har det bra

för bra ska pensionärerna ha.

När man är en glad pensionär

då har man framtidsplaner

i långa banor

När man är en glad pensionär

då är man aldrig nånsin sur och tvär.

Om man är nitti-, hundra- eller hundrafem

så sjunger man med kläm,

sjunger man med kläm.

Vi har ju kämpat hårt, men nu har vi det bra

för bra ska pensionärerna ha, ha, ha

ja, bra ska pensionärerna ha.

Översvämmad av kuvert

Visst minns vi det som om det var i går: talet om hur vi skulle begränsa användandet av papper? Sluta agera som om skogen växt upp bara för vår skull, som om träden vore vår personliga egendom, att konsumera hur som helst och i högsta takt! Det myntades till och med ett alldeles nytt uttryck: det papperslösa kontoret.

Och sen då? Vad hände? Tja, det står kanske lite färre pärmar i hyllorna. Men det kan omöjligt tas som garanti för att pappersåtgången minskat. Hur många har man inte hört säga att de där rapporterna som kommer på mailen, de måste skrivas ut, annars går de inte att läsa? Och hur vanligt är det inte att man råkar trycka på ”print” men glömt välja in rätt skrivare, så att allt förmodligen trycks två gånger?

På mitt jobb är skrivarna automatiskt inställda för att trycka text på papperets båda sidor. En sak som de allra flesta verkar ändra på. Och drivorna med vilsna ark som ingen någonsin kom ihåg att hämta! Mängder utskrivet material som åtminstone kan hamna i återvinningen, till liten tröst.
Allt detta måste göra ont i varje miljövänligt hjärta. Men enkelt är det inte att komma till rätta med.

Man ska börja med att sopa vid egen dörr, heter det ju. Jag insåg plötsligt, att trots att så mycken tryckt och skriven kommunikation nu övergått till datorn kommer ändå en massa brev – ja, inga roliga privata, utan bara officiella, tråkiga. Men kuvert har de ju likväl.

Alltså sparar jag kuverten. De används för att skriva kom-ihåg-meddelanden till mig själv, inköpslistor, ett nytt litet recept, alla sorters anteckningar.
Det är bara det att trots att jag använder något av de där kuverten varje dag blir de bara fler.

Bunten som jag inledningsvis så ledigt och lätt klämde in bakom en hylla, lättåtkomligt från köksregionen, blir bara tjockare och tjockare, får snart inte längre plats. Tänker på reportagen som dyker upp då och då, om enstöringar som i brist på bättre sällskap sparar alla gamla tidningar och reklamblad tills de själva inte ryms i lägenheten.

Kanske håller jag på att fastna i kuvertträsket? Den enda säkra slutsatsen jag kan dra av detta är att alldeles för många företag fortsätter att skicka mestadels värdelösa meddelanden i kuvert, av papper, med klister försedda – så att de inte ens kan återvinnas.
Sådant gör ont i ett miljövänligt hjärta, som desperat klappar vidare och sparar de där kuverten … trots att det känns som att översvämning hotar … för det finns ju trots allt en gräns för hur många meddelanden man kan skriva till sig själv ...

Copyright Klimakteriehäxan