Översvämmad av kuvert

Visst minns vi det som om det var i går: talet om hur vi skulle begränsa användandet av papper? Sluta agera som om skogen växt upp bara för vår skull, som om träden vore vår personliga egendom, att konsumera hur som helst och i högsta takt! Det myntades till och med ett alldeles nytt uttryck: det papperslösa kontoret.

Och sen då? Vad hände? Tja, det står kanske lite färre pärmar i hyllorna. Men det kan omöjligt tas som garanti för att pappersåtgången minskat. Hur många har man inte hört säga att de där rapporterna som kommer på mailen, de måste skrivas ut, annars går de inte att läsa? Och hur vanligt är det inte att man råkar trycka på ”print” men glömt välja in rätt skrivare, så att allt förmodligen trycks två gånger?

På mitt jobb är skrivarna automatiskt inställda för att trycka text på papperets båda sidor. En sak som de allra flesta verkar ändra på. Och drivorna med vilsna ark som ingen någonsin kom ihåg att hämta! Mängder utskrivet material som åtminstone kan hamna i återvinningen, till liten tröst.
Allt detta måste göra ont i varje miljövänligt hjärta. Men enkelt är det inte att komma till rätta med.

Man ska börja med att sopa vid egen dörr, heter det ju. Jag insåg plötsligt, att trots att så mycken tryckt och skriven kommunikation nu övergått till datorn kommer ändå en massa brev – ja, inga roliga privata, utan bara officiella, tråkiga. Men kuvert har de ju likväl.

Alltså sparar jag kuverten. De används för att skriva kom-ihåg-meddelanden till mig själv, inköpslistor, ett nytt litet recept, alla sorters anteckningar.
Det är bara det att trots att jag använder något av de där kuverten varje dag blir de bara fler.

Bunten som jag inledningsvis så ledigt och lätt klämde in bakom en hylla, lättåtkomligt från köksregionen, blir bara tjockare och tjockare, får snart inte längre plats. Tänker på reportagen som dyker upp då och då, om enstöringar som i brist på bättre sällskap sparar alla gamla tidningar och reklamblad tills de själva inte ryms i lägenheten.

Kanske håller jag på att fastna i kuvertträsket? Den enda säkra slutsatsen jag kan dra av detta är att alldeles för många företag fortsätter att skicka mestadels värdelösa meddelanden i kuvert, av papper, med klister försedda – så att de inte ens kan återvinnas.
Sådant gör ont i ett miljövänligt hjärta, som desperat klappar vidare och sparar de där kuverten … trots att det känns som att översvämning hotar … för det finns ju trots allt en gräns för hur många meddelanden man kan skriva till sig själv ...

Copyright Klimakteriehäxan