-Åh! Han är en riktig svärmorsdröm!
Visst har du hört kommentaren? Fällt den själv, rent av?
Det kan handla om Hugh Grant eller en prins av kött och blod, eller om grannens rödhårige gosse, på väg att bli en giftasvuxen yngling.
Föremålet för kommentaren verkar i alla fall utan undantag vara en snäll, pålitlig, charmig och trevlig ung man, gärna med glimten i ögat väl synlig.
Men fundera lite kring begreppet: svärmorsdröm.
Vad är det vi tilltänkta svärmödrar egentligen spanar efter?
Är det en drömprins, med kvalitetsstämpel i pannan, en perfekt make till dottern? Med bra jobb, goda vanor och gärna ett fördelaktigt utseende därtill.
För all del, ingenting ont i det. Men vem är det egentligen som ska drömma?
För visst känner vi rent allmänt rätt så begränsad entusiasm inför uppgjorda äktenskap? Det är trots allt inte SÅ många decennier sedan som svenska flickor tussades ihop med sonen till grannegendomen, för att garantera ett stort och präktigt jordbruks framtid. Inte så mycket tal om kärlek och fritt val där, inte. Exempel ur litteraturen är förstås ”Värmlänningarna” av FA Dahlgren – Erik ville gifta sig med Anna, men hon hade ju ingen rik familj (som Britta hade).
Och alla de tonårsflickor som tvingas lyda sina föräldrar och gifta sig med kusinen från hemlandet, i traditionens och mansdominansens namn – sådant fördömer vi unisont. Vi behöver inte leta länge efter den sortens historia heller i den svenska fiktionens värld. Vi var många som såg och älskade Josef Fares debutfilm ”Jalla jalla” där Roro var blixtkär i Lisa men prompt skulle tvingas ihop med Yasmin – trots att Yasmin i sin tur var förälskad i Måns. Verklighetsnära, tyckte vi som satt i biografbänkarna och hejade på kärleken.
Kan det helt enkelt vara så att svärmodern in spe insett det omöjliga i situationen och helt enkelt för över sina egna väldigt privata drömmar på dottern?
Mamma är kanske en medelålders dam som insett att hennes bäst-före-datum är passerat åtminstone vad beträffar chansen att ragga upp något yngre och snyggare, men som ändå inte kan låta bli att fundera kring ”lämpliga” objekt? Eller som hittat en naturtrogen kopia på Mannen Hon Aldrig Lyckades Fånga?
Man borde nog behärska sig nästa gång en svärmorsdröm kommer inom syn- och hörhåll. Skippa kommentaren och stillsamt avvakta dotterns val.
Det är bevars inte alltid mor och dotter drömmer samma drömmar.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, april 30, 2006
lördag, april 29, 2006
Att vara rik - och miljonär
Förr i världen, när jag var en liten flicka och till och med när jag var lite större, var Utomlands något att drömma om.
Utomlands fanns Äventyret.
Där var hela livet annorlunda. Människorna, dofterna, smakerna, sakerna, färgerna, ljuden, ljuset.
I mer konkreta termer var också allt billigare än hemma i Sverige: maten, kläderna, böckerna, sminket, skivorna, biljetterna.
När jag äntligen fick råd och möjlighet att ta mig Utomlands var det fantastiskt. Jag kom från ett rikt land, jag hade råd med det mesta jag suktade efter, även om sparslanten förvisso var slut när det var dags att återvända hem.
I dag är svensken fattig redan i Oslo och Köpenhamn, för att inte tala om i Rom, Paris, Tokyo eller New York.
Men allting är ju som bekant relativt.
Om ni frågar mig i dag om jag är rik svarar jag obetingat JA på den frågan.
Det är klart att jag är rik. Jätterik.
Jag är mestadels frisk, jag har ett jobb, jag trivs med mitt boende, jag har en fungerande familj, jag äter gott och relativt nyttigt, jag är ofta glad, jag har pålitliga vänner, jag är stolt över mina barn.
Summa summarum: jag är RIK. Miljonär, rent av.
Att vara miljonär var fullständigt ofattbart stort då, när Utomlands var drömmen.
En miljon var en svindlande summa, som skulle räcka till allt om man bara fick lägga vantarna på den.
Men som så mycket annat har den illusionen fått gå till arkivet.
I dag är den som bor i minsta etta i Stockholms innerstad miljonär. Också en hyresrätt har ett marknadsvärde, fast det görs försök att skyla över det.
Stugan i skärgården är värd fler miljoner ju närmre vattnet den ligger. Torpet i skogsbrynet värderas högre för varje ny vår som kommer. Den som slår till och säljer sitt lilla radhus i en inte alltför avlägsen förort kan för köpesumman etablera sig i något herrgårdsliknande i Småland eller Hälsingland – och då kommer bättre luft och, troligen, vackrare utsikt med som bonus.
Vi som envisas med att bo kvar någorlunda centralt får inte sällan lite halvt spydiga kommentarer om lyxen i att bo i Stockholms innerstad. Och så kommer det där lilla extra epitetet med på sladden: miljonär! Kanske flera gånger om till och med, beroende på bostadens storlek och allmäntillstånd.
Visst. I själva verket vadar, eller rent av badar, vi i pengar. Nog låter det så?
Fel, fel, fel.
Vi varken vadar i dem upp över fotknölarna eller kan ta oss ett dopp i dem i stil med Joakim von Anka.
Nej, vi bor i våra pengar. Vilket betyder att det faktiskt inte går att använda dem till vare sig jorden-runt-resor, Rolls Royce eller kilovis med diamanter.
Tro nu inte att jag klagar.
Men min bostad, den som på papperet är min stora tillgång, är bara en liten, väldigt liten, del av min rikedom. Fast den går förstås att omvandla i pengar.
Mina lösa tillgångar är desto värdefullare. De går inte att köpa, än mindre att sälja.
Hur länge får jag ha dem kvar?
Hälsan, glädjen, ungarna, vännerna?
Sådant funderade jag aldrig över då. Förr i världen.
När Drömmen om Äventyret stavades Utomlands och en miljon var en ofattbar förmögenhet, eftersom rikedom bara mättes i pengar.
Copyright Klimakteriehäxan
Utomlands fanns Äventyret.
Där var hela livet annorlunda. Människorna, dofterna, smakerna, sakerna, färgerna, ljuden, ljuset.
I mer konkreta termer var också allt billigare än hemma i Sverige: maten, kläderna, böckerna, sminket, skivorna, biljetterna.
När jag äntligen fick råd och möjlighet att ta mig Utomlands var det fantastiskt. Jag kom från ett rikt land, jag hade råd med det mesta jag suktade efter, även om sparslanten förvisso var slut när det var dags att återvända hem.
I dag är svensken fattig redan i Oslo och Köpenhamn, för att inte tala om i Rom, Paris, Tokyo eller New York.
Men allting är ju som bekant relativt.
Om ni frågar mig i dag om jag är rik svarar jag obetingat JA på den frågan.
Det är klart att jag är rik. Jätterik.
Jag är mestadels frisk, jag har ett jobb, jag trivs med mitt boende, jag har en fungerande familj, jag äter gott och relativt nyttigt, jag är ofta glad, jag har pålitliga vänner, jag är stolt över mina barn.
Summa summarum: jag är RIK. Miljonär, rent av.
Att vara miljonär var fullständigt ofattbart stort då, när Utomlands var drömmen.
En miljon var en svindlande summa, som skulle räcka till allt om man bara fick lägga vantarna på den.
Men som så mycket annat har den illusionen fått gå till arkivet.
I dag är den som bor i minsta etta i Stockholms innerstad miljonär. Också en hyresrätt har ett marknadsvärde, fast det görs försök att skyla över det.
Stugan i skärgården är värd fler miljoner ju närmre vattnet den ligger. Torpet i skogsbrynet värderas högre för varje ny vår som kommer. Den som slår till och säljer sitt lilla radhus i en inte alltför avlägsen förort kan för köpesumman etablera sig i något herrgårdsliknande i Småland eller Hälsingland – och då kommer bättre luft och, troligen, vackrare utsikt med som bonus.
Vi som envisas med att bo kvar någorlunda centralt får inte sällan lite halvt spydiga kommentarer om lyxen i att bo i Stockholms innerstad. Och så kommer det där lilla extra epitetet med på sladden: miljonär! Kanske flera gånger om till och med, beroende på bostadens storlek och allmäntillstånd.
Visst. I själva verket vadar, eller rent av badar, vi i pengar. Nog låter det så?
Fel, fel, fel.
Vi varken vadar i dem upp över fotknölarna eller kan ta oss ett dopp i dem i stil med Joakim von Anka.
Nej, vi bor i våra pengar. Vilket betyder att det faktiskt inte går att använda dem till vare sig jorden-runt-resor, Rolls Royce eller kilovis med diamanter.
Tro nu inte att jag klagar.
Men min bostad, den som på papperet är min stora tillgång, är bara en liten, väldigt liten, del av min rikedom. Fast den går förstås att omvandla i pengar.
Mina lösa tillgångar är desto värdefullare. De går inte att köpa, än mindre att sälja.
Hur länge får jag ha dem kvar?
Hälsan, glädjen, ungarna, vännerna?
Sådant funderade jag aldrig över då. Förr i världen.
När Drömmen om Äventyret stavades Utomlands och en miljon var en ofattbar förmögenhet, eftersom rikedom bara mättes i pengar.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, april 27, 2006
Vitsippor och vikarie
I all hast: de är här nu. Vitsipporna.
Ikväll ska jag gå ut och hälsa på dem, säga Välkommen.
Jag har det lite körigt just nu, och tiden har inte räckt till för att blogga.
Därför tänkte jag - högst tillfälligt, men ändå - utse en Vikarie.
Jag tycker du ska klicka på Supermammans blogg - www.supermamman.se - och läsa hennes senaste krönika, ja för all del, gärna något annat också.
Men den som ligger överst på hennes blogg just nu handlar om ett ämne som alla föräldrar har funderat kring och ängslats över.
Tänkvärt.
Vi hörs snart igen.
Ikväll ska jag gå ut och hälsa på dem, säga Välkommen.
Jag har det lite körigt just nu, och tiden har inte räckt till för att blogga.
Därför tänkte jag - högst tillfälligt, men ändå - utse en Vikarie.
Jag tycker du ska klicka på Supermammans blogg - www.supermamman.se - och läsa hennes senaste krönika, ja för all del, gärna något annat också.
Men den som ligger överst på hennes blogg just nu handlar om ett ämne som alla föräldrar har funderat kring och ängslats över.
Tänkvärt.
Vi hörs snart igen.
söndag, april 23, 2006
Lätt läst - fort glömt
Förr i världen hette det kiosklitteratur och det var inget man pratade om, däremot kunde det hända att man både köpte och läste böcker av den typen. Lättläst, romantiskt, ofta i sjukhus- eller herrgårdsmiljö. Och ja, de slutade lyckligt, utan undantag, tror jag.
Bästsäljare som gått till historien hette Sigge Stark, AJ Cronin, Margit Söderholm och Barbara Cartland – den senare branschens absoluta drottning. Hon skrev en bra bit över 700 böcker och det rekordet är rimligen svårslaget, även om man råkar bli gammal – Cartland var på vippen att fylla 100 när hon dog år 2000. Förresten får man inte glömma Angelique-serien av pseudonymen Sergeanne Golon. Angelique blev aldrig en dag äldre än kanske 22, men hennes liv var späckat med dramatiska kärleksaffärer i historiska miljöer med berömda män – det räckte till tiotalet titlar, som jag slukade i tidiga tonår.
I dag pratar ingen om kiosklitteratur.
Men chick lit, det finns, säljer hur bra som helst och gör sina upphovskvinnor rika.
Chick är förstås det engelska uttrycket för tjej eller brud. Chick lit är litteratur för unga kvinnor, och gör inte anspråk på särskilt mycket mer än att vara underhållande för stunden.
Lätt att läsa och lika lätt att glömma, helt enkelt.
Jag har testat - trots att jag inte alls tillhör den tänkta målgruppen.
Likheterna med föregångarna från det förra seklet finns, men olikheterna är fler. Det har hänt en hel del på den hylla i bokhandeln där inte kandidaterna till Nobel-priset står. Förr i världen låg hjältinnan vaken och drömde om Prinsen i största sedlighet. En handtryckning, en förstulen blick, en het kyss i skydd av en trädstam – resten fick läsaren fylla i med hjälp av fantasi och egna drömmar.
Nu är det hands on, raka rör och blod, svett och tårar som gäller.
En och annan våldsamhet slinker också med. Fast det finns förstås variationer. Tack och lov är humor ofta en viktig ingrediens när chick lit-konsumenten lockas till läsning. Och alkoholen flödar, det spelar också en väsentlig roll. Personen som finns i händelsernas centrum är alltid ung, singel och på ständig jakt efter Mannen. Hon tillbringar lika mycket tid på krogen som på jobbet, har krånglig relation till föräldrarna, ont om pengar, och kompisar som lika ofta stjälper som hjälper. Ibland går det inte att låta bli att tro att det handlar om självupplevda historier.
En del av de författare som hamnat i den här nischen säljer jätteupplagor och översätts till rader av språk. Irländska Marian Keyes är en sådan, från ”Vattenmelonen” och framåt – fast ibland tycker jag i ärlighetens namn att hon är bättre än chick lit-stämpeln antyder.
Mest känd av dem alla är väl ändå Helen Fielding, journalisten som uppfann Bridget Jones till sin kolumn i The Independent. Jag läste första Bridget-boken när den var ny och hade hur kul som helst. Fast det fick man ju inte ha, det blev jag snart varse – när den svenska översättningen kom sågades den skoningslöst på varenda kultursida. Nu klarade både Bridget, Fielding och jag oss ändå, så det gjorde inget.
Jane Green började också som journalist innan hon gick över till det längre formatet. Man glömmer hennes böcker så fort sista raden är läst, men det är inte tråkigt på väg dit. Själv har hon levt sin dröm, hittat en karl att gifta sig med och i rask takt skaffat fyra ungar, på lika många år…
Sophie Kinsella har bl a ägnat sig åt shopoholics, klart överdrivet, men visst log jag lite när hjältinnan i nyväckt hushållningsiver inser att det är ekonomiskt att laga mat själv, jämfört med att gå på restaurang. Fast när hon inhandlat allt som behövs till en rejäl wok-middag har hon, för vilken gång i ordningen vet man inte, förstås övertrasserat kreditkortet och middagen går likväl åt helsicke, medan hon står det med köksredskap som aldrig mer kommer att användas.
Nicci French är ett engelskt äkta par – frun står för förnamnet, maken för efternamnet – som också producerar lättläst text. Psykologiska thrillers, kallas det för, jag har läst en och den var riktigt obehaglig och inte särskilt välskriven heller, så det blir inga fler sådana böcker för mig. Och det trots att det var en sidvändare. Jag ville prompt veta hur det gick på slutet, erkännes.
Riktigt vem och vad som platsar i chick lit-genren framstår väl inte som alldeles glasklart. Men att den kommit för att stanna, det tror jag på. Studerade bokstället medan jag väntade på min tur i Hemköps kassakö i dag. Chick lit nästan för hela slanten. Läsekretsen har definitivt växt över 30-årsstrecket. Även lite äldre tjejer vill förstås ha något lättläst på nattduksbordet ibland när Elfriede Jelinek och Salman Rushdie känns för jobbiga.
Om inte annat så för att minnas hur det var när raggningen gick dåligt, kilona hastigt blev för många och drinkarna satte sina synliga spår, till ackompanjemanget av rasslande enkronor i en i övrigt tom börs. Ifall vi har sådana minnen, alltså. Annars får man betrakta det som en inblick i hur de har det, de som kämpar där ute i kylan. Innan blöjorna, läxförhören och hämtpizzan förändrar deras världsbild för gott.
Copyright Klimakteriehäxan
Bästsäljare som gått till historien hette Sigge Stark, AJ Cronin, Margit Söderholm och Barbara Cartland – den senare branschens absoluta drottning. Hon skrev en bra bit över 700 böcker och det rekordet är rimligen svårslaget, även om man råkar bli gammal – Cartland var på vippen att fylla 100 när hon dog år 2000. Förresten får man inte glömma Angelique-serien av pseudonymen Sergeanne Golon. Angelique blev aldrig en dag äldre än kanske 22, men hennes liv var späckat med dramatiska kärleksaffärer i historiska miljöer med berömda män – det räckte till tiotalet titlar, som jag slukade i tidiga tonår.
I dag pratar ingen om kiosklitteratur.
Men chick lit, det finns, säljer hur bra som helst och gör sina upphovskvinnor rika.
Chick är förstås det engelska uttrycket för tjej eller brud. Chick lit är litteratur för unga kvinnor, och gör inte anspråk på särskilt mycket mer än att vara underhållande för stunden.
Lätt att läsa och lika lätt att glömma, helt enkelt.
Jag har testat - trots att jag inte alls tillhör den tänkta målgruppen.
Likheterna med föregångarna från det förra seklet finns, men olikheterna är fler. Det har hänt en hel del på den hylla i bokhandeln där inte kandidaterna till Nobel-priset står. Förr i världen låg hjältinnan vaken och drömde om Prinsen i största sedlighet. En handtryckning, en förstulen blick, en het kyss i skydd av en trädstam – resten fick läsaren fylla i med hjälp av fantasi och egna drömmar.
Nu är det hands on, raka rör och blod, svett och tårar som gäller.
En och annan våldsamhet slinker också med. Fast det finns förstås variationer. Tack och lov är humor ofta en viktig ingrediens när chick lit-konsumenten lockas till läsning. Och alkoholen flödar, det spelar också en väsentlig roll. Personen som finns i händelsernas centrum är alltid ung, singel och på ständig jakt efter Mannen. Hon tillbringar lika mycket tid på krogen som på jobbet, har krånglig relation till föräldrarna, ont om pengar, och kompisar som lika ofta stjälper som hjälper. Ibland går det inte att låta bli att tro att det handlar om självupplevda historier.
En del av de författare som hamnat i den här nischen säljer jätteupplagor och översätts till rader av språk. Irländska Marian Keyes är en sådan, från ”Vattenmelonen” och framåt – fast ibland tycker jag i ärlighetens namn att hon är bättre än chick lit-stämpeln antyder.
Mest känd av dem alla är väl ändå Helen Fielding, journalisten som uppfann Bridget Jones till sin kolumn i The Independent. Jag läste första Bridget-boken när den var ny och hade hur kul som helst. Fast det fick man ju inte ha, det blev jag snart varse – när den svenska översättningen kom sågades den skoningslöst på varenda kultursida. Nu klarade både Bridget, Fielding och jag oss ändå, så det gjorde inget.
Jane Green började också som journalist innan hon gick över till det längre formatet. Man glömmer hennes böcker så fort sista raden är läst, men det är inte tråkigt på väg dit. Själv har hon levt sin dröm, hittat en karl att gifta sig med och i rask takt skaffat fyra ungar, på lika många år…
Sophie Kinsella har bl a ägnat sig åt shopoholics, klart överdrivet, men visst log jag lite när hjältinnan i nyväckt hushållningsiver inser att det är ekonomiskt att laga mat själv, jämfört med att gå på restaurang. Fast när hon inhandlat allt som behövs till en rejäl wok-middag har hon, för vilken gång i ordningen vet man inte, förstås övertrasserat kreditkortet och middagen går likväl åt helsicke, medan hon står det med köksredskap som aldrig mer kommer att användas.
Nicci French är ett engelskt äkta par – frun står för förnamnet, maken för efternamnet – som också producerar lättläst text. Psykologiska thrillers, kallas det för, jag har läst en och den var riktigt obehaglig och inte särskilt välskriven heller, så det blir inga fler sådana böcker för mig. Och det trots att det var en sidvändare. Jag ville prompt veta hur det gick på slutet, erkännes.
Riktigt vem och vad som platsar i chick lit-genren framstår väl inte som alldeles glasklart. Men att den kommit för att stanna, det tror jag på. Studerade bokstället medan jag väntade på min tur i Hemköps kassakö i dag. Chick lit nästan för hela slanten. Läsekretsen har definitivt växt över 30-årsstrecket. Även lite äldre tjejer vill förstås ha något lättläst på nattduksbordet ibland när Elfriede Jelinek och Salman Rushdie känns för jobbiga.
Om inte annat så för att minnas hur det var när raggningen gick dåligt, kilona hastigt blev för många och drinkarna satte sina synliga spår, till ackompanjemanget av rasslande enkronor i en i övrigt tom börs. Ifall vi har sådana minnen, alltså. Annars får man betrakta det som en inblick i hur de har det, de som kämpar där ute i kylan. Innan blöjorna, läxförhören och hämtpizzan förändrar deras världsbild för gott.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Den 23 april råkar faktiskt vara Världsbokdagen, utlyst av FN:s utbildningsorgan UNESCO.
Föraning
Söndag.
Lugnt och stilla.
Faktum är att det ligger en grön aning över gräsmattan där utanför. Några modiga slog sig ner för årets första picknick i går - den blev inte särskilt lång.
Åtta tulpaner har slagit ut. Tulpaner är modiga blommor.
Nu spanar jag energiskt efter mina absoluta favoriter vitsipporna, trots att jag vet att de säkert låter vänta på sig i ytterligare någon vecka – kanske bara en?
Sädesärla har jag sett, en ensam.
Knopparna i syrénhäcken blir lite knubbigare för varje dag.
Och på vår balkong är det 23 plusgrader och bikiniläge.
Jo, faktiskt.
Man kan ha bikini där.
Jag kan ha bikini där. Ingen behöver bry sig.
Ingen insyn, nämligen, i alla fall inte om man håller sig inne i hörnet.
Jag håller mig inne i hörnet.
Där umgås vi, solen och jag.
En föraning om sommar.
Det kallar jag helgstämning.
Copyright Klimakteriehäxan
Lugnt och stilla.
Faktum är att det ligger en grön aning över gräsmattan där utanför. Några modiga slog sig ner för årets första picknick i går - den blev inte särskilt lång.
Åtta tulpaner har slagit ut. Tulpaner är modiga blommor.
Nu spanar jag energiskt efter mina absoluta favoriter vitsipporna, trots att jag vet att de säkert låter vänta på sig i ytterligare någon vecka – kanske bara en?
Sädesärla har jag sett, en ensam.
Knopparna i syrénhäcken blir lite knubbigare för varje dag.
Och på vår balkong är det 23 plusgrader och bikiniläge.
Jo, faktiskt.
Man kan ha bikini där.
Jag kan ha bikini där. Ingen behöver bry sig.
Ingen insyn, nämligen, i alla fall inte om man håller sig inne i hörnet.
Jag håller mig inne i hörnet.
Där umgås vi, solen och jag.
En föraning om sommar.
Det kallar jag helgstämning.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, april 22, 2006
En riktig skräptext
Ännu en dag har gått.
Och vad har du uträttat?
Något måste du väl ändå ha producerat?
Det måste en modern, medveten människa göra!
Sådan tur, då, att vi alla alldeles säkert gjort det. Producerat något, alltså. För har vi inte åstadkommit någonting annat över huvud taget, så har vi i alla fall, säkert som berget, ökat på mängden avfall. Skräp i ofantliga mängder.
Hushållssopor, pappersavfall, glas, plast, metall, aldrig uppätna mediciner, lump, papper och tidningar.
Vi är helt enkelt fenomenala på att producera sopor, och det sker dessutom ofta helt utan ansträngning.
Men visst förundras man över hur fort den där plastbehållaren under diskbänken blir full? Den bräddfulla påsen sprider blixtsnabbt lukten av gamla räkskal, surnad mjölk och halvrutten sallad plus en övermogen banan, så brun i skalet att till och med bananälskarna fruktar att den dragit på sig något smittsamt. Blä. Ut med alltihop!
Ja men snälla någon, suckar nu en äkta miljövän, allt det där kan väl ingen slänga i soporna! Kompostera! Det är så enkelt, och tänk, sådan fantastisk blomjord man får till rabatterna, trädgårdslandet eller bärbuskarna!
Pyttsan.
I vårt bostadsområde finns det sådana människor, av den där ädla och foträta typen, som stavar Kompost med stort K och inte drar sig för att hävda att en stor del av vårt hushållsavfall multnar så snällt, utan problem, riktigt snabbt dessutom. De genomdrev ett Försök Med Gemensam Kompost.
Jag gjorde faktiskt ett antal tappra ansatser. Men gav upp, ganska snart. För varje gång jag lyfte på locket till den specialsnickrade kompostkistan anfölls jag av en miljon jätteäckliga flygfän, flugor blandat med annat vingförsett otyg. Stanken påminde om, nä usch, glöm det.
Så småningom blev djurlivet ännu mer intensivt. Måsar, skator och gråsparvar hade koll på minsta gnutta som ramlade bredvid, fast snart var också de chanslösa för då hade råttorna kommit och tagit herraväldet över alltihop.
Det blev fler råttor, men aldrig någon jord. Komposteringen är numera ett avslutat kapitel, men jag fruktar att råttorna är kvar, även om vi inte ser dem längre. Kanske bidar de bara sin tid, tills experimentet är bortglömt och några nya miljöentusiaster flyttar in och försöker frälsa sina grannar för kompostens förädlingsprocess.
Nu ses vi med jämna och ojämna mellanrum knata iväg med återvinningsbart skräp i olika påsar till Sellbergs gröna plåtbubblor. Visste ni att det är kvinnor 50+ som är jättebäst på att sopsortera och lämna till bearbetning? Det finns statistik på det. Medge att resultatet inte är särskilt överraskande. Det är bara att titta på de damer, tanter och övriga fruntimmer som knallar iväg med sina dra-maten och plastkassar fullproppade med returförpackningar. Noggrant läggs plastlådorna i plastbubblan, mörkt glas hamnar aldrig tillsammans med ofärgat, pappförpackningarna är hopvikta och konservburkarna ursköljda.
PET-flaskorna som fortfarande belagts med pant bär vi snällt tillbaka till livsmedelsbutiken, i den fasta förvissningen om att de blir fleecetröjor i nästa liv.
Men det andra då, det som vi så lydigt lägger i de där gröna behållarna?
Tja, glas ska bli glas på nytt, är det tänkt.
Tidningspapper ska tuggas sönder och förvandlas till wellpapp eller något åt det hållet. Och så vidare.
Frågan är om det verkligen fungerar. Ideligen dyker elaka rykten upp som envist påstår, att när de där gröna sakerna töms, så hamnar allt ändå i en och samma röra. Vilket skulle betyda att vi ansträngt oss alldeles i onödan och lika gärna kunde langa alltihop i sopnedkastet eller tunnan direkt.
Sådant vill man inte ens tänka på, och jag har än så länge inte blivit övertygad om att det är så illa. Så jag fortsätter sortera och dra iväg med mina påsar till återvinningsstationen, och gör på så sätt mitt, om inte för miljön, så i alla fall för statistiken.
Fast det finns ju folk som vet att utnyttja sitt avfall på bättre sätt.
Gamla hederliga trasmattor är förstås urtypen för suverän och svårslagen återanvändning. Men det finns nutida varianter.
I en affär på Hornsgatan säljs jättesnygga vinglas som gjorts av gamla glasflaskor. En påhittig metallslöjdare knåpade ihop ett visserligen skramligt men ändå kul draperi av gamla kapsyler. Tjocka plastpåsar av den typ som finns inuti vinboxar kan sys ihop till en regnkappa.
Såg en riktigt rolig väska av kaffeförpackningar, det hade gått åt sisådär tjugo halvkilos Classic till en kasse vars ägarinna nog är ganska ensam om modellen. Do-Redo är en liten trendunge som försöker inspirera till att fixa nya snygga plagg av gamla, hopplösa paltor, eller av ulltröjan som råkade hamna i 90-graderstvätten. Till och med urtrendiga Ebba von Sydow kommer in på ämnet i sin bok ”Ebbas stil” – man kan göra om 80-tals-tröjan med pingvinärm till en bra top genom att vända den upp och ner, eller hur det nu var hon fick till det (nej, jag har inte försökt).
Så där kan det alltså också gå med skräpet, om man råkar ha lite skapargnista, tid, lust och fingerfärdighet till övers.
Och i så fall har man verkligen producerat något.
Inte bara avfall.
Copyright Klimakteriehäxan
Och vad har du uträttat?
Något måste du väl ändå ha producerat?
Det måste en modern, medveten människa göra!
Sådan tur, då, att vi alla alldeles säkert gjort det. Producerat något, alltså. För har vi inte åstadkommit någonting annat över huvud taget, så har vi i alla fall, säkert som berget, ökat på mängden avfall. Skräp i ofantliga mängder.
Hushållssopor, pappersavfall, glas, plast, metall, aldrig uppätna mediciner, lump, papper och tidningar.
Vi är helt enkelt fenomenala på att producera sopor, och det sker dessutom ofta helt utan ansträngning.
Men visst förundras man över hur fort den där plastbehållaren under diskbänken blir full? Den bräddfulla påsen sprider blixtsnabbt lukten av gamla räkskal, surnad mjölk och halvrutten sallad plus en övermogen banan, så brun i skalet att till och med bananälskarna fruktar att den dragit på sig något smittsamt. Blä. Ut med alltihop!
Ja men snälla någon, suckar nu en äkta miljövän, allt det där kan väl ingen slänga i soporna! Kompostera! Det är så enkelt, och tänk, sådan fantastisk blomjord man får till rabatterna, trädgårdslandet eller bärbuskarna!
Pyttsan.
I vårt bostadsområde finns det sådana människor, av den där ädla och foträta typen, som stavar Kompost med stort K och inte drar sig för att hävda att en stor del av vårt hushållsavfall multnar så snällt, utan problem, riktigt snabbt dessutom. De genomdrev ett Försök Med Gemensam Kompost.
Jag gjorde faktiskt ett antal tappra ansatser. Men gav upp, ganska snart. För varje gång jag lyfte på locket till den specialsnickrade kompostkistan anfölls jag av en miljon jätteäckliga flygfän, flugor blandat med annat vingförsett otyg. Stanken påminde om, nä usch, glöm det.
Så småningom blev djurlivet ännu mer intensivt. Måsar, skator och gråsparvar hade koll på minsta gnutta som ramlade bredvid, fast snart var också de chanslösa för då hade råttorna kommit och tagit herraväldet över alltihop.
Det blev fler råttor, men aldrig någon jord. Komposteringen är numera ett avslutat kapitel, men jag fruktar att råttorna är kvar, även om vi inte ser dem längre. Kanske bidar de bara sin tid, tills experimentet är bortglömt och några nya miljöentusiaster flyttar in och försöker frälsa sina grannar för kompostens förädlingsprocess.
Nu ses vi med jämna och ojämna mellanrum knata iväg med återvinningsbart skräp i olika påsar till Sellbergs gröna plåtbubblor. Visste ni att det är kvinnor 50+ som är jättebäst på att sopsortera och lämna till bearbetning? Det finns statistik på det. Medge att resultatet inte är särskilt överraskande. Det är bara att titta på de damer, tanter och övriga fruntimmer som knallar iväg med sina dra-maten och plastkassar fullproppade med returförpackningar. Noggrant läggs plastlådorna i plastbubblan, mörkt glas hamnar aldrig tillsammans med ofärgat, pappförpackningarna är hopvikta och konservburkarna ursköljda.
PET-flaskorna som fortfarande belagts med pant bär vi snällt tillbaka till livsmedelsbutiken, i den fasta förvissningen om att de blir fleecetröjor i nästa liv.
Men det andra då, det som vi så lydigt lägger i de där gröna behållarna?
Tja, glas ska bli glas på nytt, är det tänkt.
Tidningspapper ska tuggas sönder och förvandlas till wellpapp eller något åt det hållet. Och så vidare.
Frågan är om det verkligen fungerar. Ideligen dyker elaka rykten upp som envist påstår, att när de där gröna sakerna töms, så hamnar allt ändå i en och samma röra. Vilket skulle betyda att vi ansträngt oss alldeles i onödan och lika gärna kunde langa alltihop i sopnedkastet eller tunnan direkt.
Sådant vill man inte ens tänka på, och jag har än så länge inte blivit övertygad om att det är så illa. Så jag fortsätter sortera och dra iväg med mina påsar till återvinningsstationen, och gör på så sätt mitt, om inte för miljön, så i alla fall för statistiken.
Fast det finns ju folk som vet att utnyttja sitt avfall på bättre sätt.
Gamla hederliga trasmattor är förstås urtypen för suverän och svårslagen återanvändning. Men det finns nutida varianter.
I en affär på Hornsgatan säljs jättesnygga vinglas som gjorts av gamla glasflaskor. En påhittig metallslöjdare knåpade ihop ett visserligen skramligt men ändå kul draperi av gamla kapsyler. Tjocka plastpåsar av den typ som finns inuti vinboxar kan sys ihop till en regnkappa.
Såg en riktigt rolig väska av kaffeförpackningar, det hade gått åt sisådär tjugo halvkilos Classic till en kasse vars ägarinna nog är ganska ensam om modellen. Do-Redo är en liten trendunge som försöker inspirera till att fixa nya snygga plagg av gamla, hopplösa paltor, eller av ulltröjan som råkade hamna i 90-graderstvätten. Till och med urtrendiga Ebba von Sydow kommer in på ämnet i sin bok ”Ebbas stil” – man kan göra om 80-tals-tröjan med pingvinärm till en bra top genom att vända den upp och ner, eller hur det nu var hon fick till det (nej, jag har inte försökt).
Så där kan det alltså också gå med skräpet, om man råkar ha lite skapargnista, tid, lust och fingerfärdighet till övers.
Och i så fall har man verkligen producerat något.
Inte bara avfall.
Copyright Klimakteriehäxan
När man tänker efter...
Ibland behöver man lite tid på sig för att inse sina misstag.
Nu har till exempel den så kallade Hagamannen äntligen och till sist insett att det var dags att erkänna de ruskiga övergreppen på kvinnor i det annars relativt lugna och fredliga Umeå.
Tack och lov att polisen tog rätt gubbe - och tack och lov att allt ser ut att klaras upp.
Eftertankens kranka blekhet har också drabbat mig, men nu talar vi om begångna fel som ligger ljusår från Umeås nattliga horisont, förstås.
Det är det där med 01:02:03 - 04/05/06.
Först påpekade en läsare att så himla märkvärdigt är det väl ändå inte. Det händer ju om tusen år igen.
Nu kommer näste och skriver mig på näsan att faktiskt inträffar detta vart hundrade år.
Jag kan bara stoppa in huvudet i laptoppen och utöva självkritik. Samt be dem jag i min tur lurat om ursäkt.
Man ska inte tro på allt sådant där som kommer drällande i e-postmeddelanden som cirkulerar varv efter varv jorden runt.
Först ska man tänka efter.
Det KAN hjälpa att räkna till hundra.
Jag gör det nästa gång.
Copyright Klimakteriehäxan
Nu har till exempel den så kallade Hagamannen äntligen och till sist insett att det var dags att erkänna de ruskiga övergreppen på kvinnor i det annars relativt lugna och fredliga Umeå.
Tack och lov att polisen tog rätt gubbe - och tack och lov att allt ser ut att klaras upp.
Eftertankens kranka blekhet har också drabbat mig, men nu talar vi om begångna fel som ligger ljusår från Umeås nattliga horisont, förstås.
Det är det där med 01:02:03 - 04/05/06.
Först påpekade en läsare att så himla märkvärdigt är det väl ändå inte. Det händer ju om tusen år igen.
Nu kommer näste och skriver mig på näsan att faktiskt inträffar detta vart hundrade år.
Jag kan bara stoppa in huvudet i laptoppen och utöva självkritik. Samt be dem jag i min tur lurat om ursäkt.
Man ska inte tro på allt sådant där som kommer drällande i e-postmeddelanden som cirkulerar varv efter varv jorden runt.
Först ska man tänka efter.
Det KAN hjälpa att räkna till hundra.
Jag gör det nästa gång.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, april 21, 2006
Ursäkta mig!
Det finns dagar när det är svårare än vanligt att kravla sig ur sängen, att ta sig igenom morgonritualen och så, till sist, komma till jobbet. Eller till något annat uppgjort möte.
I tid.
Vi är många som kan ha lite svårt med den saken, i alla fall ibland.
Då gäller det att ha en bra eller åtminstone hygglig ursäkt som förklarar den sena ankomsten. Är anledningen till försening dessutom lite originell känns det bättre. Eller hur?
Därför har jag nu samlat ihop några mer eller mindre slitna ursäkta-mig-för-att-jag-kommer-för-sent-fraser.
Vem vet, kanske just du behöver låna en av dem endera dagen?
Var så god och välj!
Jo, ursäkta mig för att jag kommer för sent men det beror på att
o jag var tvungen att ladda mobilen
o jag hittade inte glasögonen (de satt i pannan)
o jag hade inga rena trosor så jag fick skölja upp ett par och torka dom med hårtorken
o jag hittade inte bilnyckeln (den satt kvar i tändningslåset)
o jag tappade kontaktlinserna i morgonkaffet
o jag drack upp kontaktlinserna
o det fanns ingenstans ledig plats i cykelstället
o jag mosade klockradion med ett karateliknande slag när den började låta
o jag fick åka till akuten för jag fick plötsligt väldigt ont i handen
o jag har varit på min första lektion i karate
o jag var tvungen att byta till sommarluft i däcken
o alla klockor gick fel
o jag fick vända halvvägs för jag hade lämnat ögonmåttet hemma
o jag letade efter mitt sunda förnuft
fann det till slut
och insåg att jag var TVUNGEN att gå hit trots allt.
Ursäkta mig – men bättre sent än aldrig.
Och kom ihåg: det kan hända den bäste. Redan i morgon.
Eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
I tid.
Vi är många som kan ha lite svårt med den saken, i alla fall ibland.
Då gäller det att ha en bra eller åtminstone hygglig ursäkt som förklarar den sena ankomsten. Är anledningen till försening dessutom lite originell känns det bättre. Eller hur?
Därför har jag nu samlat ihop några mer eller mindre slitna ursäkta-mig-för-att-jag-kommer-för-sent-fraser.
Vem vet, kanske just du behöver låna en av dem endera dagen?
Var så god och välj!
Jo, ursäkta mig för att jag kommer för sent men det beror på att
o jag var tvungen att ladda mobilen
o jag hittade inte glasögonen (de satt i pannan)
o jag hade inga rena trosor så jag fick skölja upp ett par och torka dom med hårtorken
o jag hittade inte bilnyckeln (den satt kvar i tändningslåset)
o jag tappade kontaktlinserna i morgonkaffet
o jag drack upp kontaktlinserna
o det fanns ingenstans ledig plats i cykelstället
o jag mosade klockradion med ett karateliknande slag när den började låta
o jag fick åka till akuten för jag fick plötsligt väldigt ont i handen
o jag har varit på min första lektion i karate
o jag var tvungen att byta till sommarluft i däcken
o alla klockor gick fel
o jag fick vända halvvägs för jag hade lämnat ögonmåttet hemma
o jag letade efter mitt sunda förnuft
fann det till slut
och insåg att jag var TVUNGEN att gå hit trots allt.
Ursäkta mig – men bättre sent än aldrig.
Och kom ihåg: det kan hända den bäste. Redan i morgon.
Eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, april 20, 2006
Ett-två-tre-fyra-fem-sex
Om inte alls särskilt länge är det torsdagen den 4 maj år 2006.
Hur upphetsande låter det?
Inte så värst, eller hur?
Ändå blir den dagen historisk på ett alldeles speciellt sätt. Och vill du uppleva det, får du endera hålla dig vaken en bra bit över midnatt – eller också sätta på någon sorts väckarklocka till klockan ett på natten.
Då får du nämligen vara med om det som aldrig förr har hänt, och aldrig mer kommer att upprepas.Två minuter och tre sekunder över ett den där vårnatten ser nämligen den exakta tidsangivelsen ut så här:
01:02:03 – 04/05/06.
Kommer våra liv att se annorlunda ut efter denna epokgörande händelse?
Förmodligen inte.
Kommer något märkvärdigt att inträffa?
Finns ingen anledning att förmoda det.
Men håll med om att det är lite originellt. Åtminstone, hur som helst och i alla fall.
Copyright Klimakteriehäxan
Hur upphetsande låter det?
Inte så värst, eller hur?
Ändå blir den dagen historisk på ett alldeles speciellt sätt. Och vill du uppleva det, får du endera hålla dig vaken en bra bit över midnatt – eller också sätta på någon sorts väckarklocka till klockan ett på natten.
Då får du nämligen vara med om det som aldrig förr har hänt, och aldrig mer kommer att upprepas.Två minuter och tre sekunder över ett den där vårnatten ser nämligen den exakta tidsangivelsen ut så här:
01:02:03 – 04/05/06.
Kommer våra liv att se annorlunda ut efter denna epokgörande händelse?
Förmodligen inte.
Kommer något märkvärdigt att inträffa?
Finns ingen anledning att förmoda det.
Men håll med om att det är lite originellt. Åtminstone, hur som helst och i alla fall.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, april 19, 2006
Att blogga ger zest (tror jag)
Vilket erkännande!
Bloggare finns! Och blogg stavas med två g!
Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) kommer endera dagen ut i ännu en upplaga. Ett av de ungefär 10 000 nya ord som passerat granskningen och lagts till är just blogg.
Vi som bloggar kan väl ta det personligt och gratulera oss själva till detta erkännande.
Stringtrosan har också kommit in, liksom mingel, hjärnsläpp, bonusbarn och plastpappa. Andra heta ord som nyss var helt okända för oss svensktalande men som nu finns med i detta stavningskonstens enda godkända rättesnöre är tsunami, fågelinfluensa och sudoku.
Mediedrev och nakenchock är bidrag som lätt härleds till tidningsvärlden. Att småtråkig inte kommit in förrän nu känns lätt förvånande. Mer på den negativa sidan är oflyt och sunkig.
Ett annat nytillskott är zest, som gläder alla som spelar alfapet, eftersom bokstaven Z (som ger hög poängutdelning) är svår att använda när man ska bygga ord på spelplanen. Lustigt nog är betydelsen av ordet inte alldeles solklar – zest förekommer i diverse recept och får åtminstone mig att tro att det handlar om tunna strimlor av skal av citrusfrukter, som ska sätta lite extra spets på en maträtt.
När jag konsulterar min flera kilo tunga Webster-ordbok upptäcker jag dessutom att zest kan vara en förhöjare även ur andra synvinklar, som till exempel i uttrycket ”a zest for life” som jag antar att den har som älskar livet i största allmänhet. Zest – det lilla extra, helt enkelt. Fram med alfapetet! Man får nu också godkänt för inte bara cd utan också cv, förresten. C ger tio poäng…
Ett ord som i alla fall inte upptäckts av Sture Allén och de andra lärda, det är mitt eget fina biffgapare. Får väl anstå till en senare modernisering av SAOL. Fast aktiebubbla, mitträcke och nolltolerans har kvalat in.
Hur som helst så väntar jag nu spänt på att få veta om ett annat ord som jag för första gången stötte på för bara någon vecka sedan har överlevt och finns kvar i denna den trettonde upplagan. 5 000 ord har nämligen plockats bort.
Jag tänker på vrövel, i verbform blir det att vrövla.
Känns det igen?
Jasså, inte?
Men nog borde det vara bekant. Åtminstone är företeelsen väl spridd och i ständigt bruk. Den kommer garanterat inte heller att försvinna även om SAOL skulle ha rensat ut begreppet.
Att vrövla betyder att prata strunt.
Vrövel borde också vara ett fynd för alfapet-fantasterna, faktiskt.
Copyright Klimakteriehäxan
Bloggare finns! Och blogg stavas med två g!
Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) kommer endera dagen ut i ännu en upplaga. Ett av de ungefär 10 000 nya ord som passerat granskningen och lagts till är just blogg.
Vi som bloggar kan väl ta det personligt och gratulera oss själva till detta erkännande.
Stringtrosan har också kommit in, liksom mingel, hjärnsläpp, bonusbarn och plastpappa. Andra heta ord som nyss var helt okända för oss svensktalande men som nu finns med i detta stavningskonstens enda godkända rättesnöre är tsunami, fågelinfluensa och sudoku.
Mediedrev och nakenchock är bidrag som lätt härleds till tidningsvärlden. Att småtråkig inte kommit in förrän nu känns lätt förvånande. Mer på den negativa sidan är oflyt och sunkig.
Ett annat nytillskott är zest, som gläder alla som spelar alfapet, eftersom bokstaven Z (som ger hög poängutdelning) är svår att använda när man ska bygga ord på spelplanen. Lustigt nog är betydelsen av ordet inte alldeles solklar – zest förekommer i diverse recept och får åtminstone mig att tro att det handlar om tunna strimlor av skal av citrusfrukter, som ska sätta lite extra spets på en maträtt.
När jag konsulterar min flera kilo tunga Webster-ordbok upptäcker jag dessutom att zest kan vara en förhöjare även ur andra synvinklar, som till exempel i uttrycket ”a zest for life” som jag antar att den har som älskar livet i största allmänhet. Zest – det lilla extra, helt enkelt. Fram med alfapetet! Man får nu också godkänt för inte bara cd utan också cv, förresten. C ger tio poäng…
Ett ord som i alla fall inte upptäckts av Sture Allén och de andra lärda, det är mitt eget fina biffgapare. Får väl anstå till en senare modernisering av SAOL. Fast aktiebubbla, mitträcke och nolltolerans har kvalat in.
Hur som helst så väntar jag nu spänt på att få veta om ett annat ord som jag för första gången stötte på för bara någon vecka sedan har överlevt och finns kvar i denna den trettonde upplagan. 5 000 ord har nämligen plockats bort.
Jag tänker på vrövel, i verbform blir det att vrövla.
Känns det igen?
Jasså, inte?
Men nog borde det vara bekant. Åtminstone är företeelsen väl spridd och i ständigt bruk. Den kommer garanterat inte heller att försvinna även om SAOL skulle ha rensat ut begreppet.
Att vrövla betyder att prata strunt.
Vrövel borde också vara ett fynd för alfapet-fantasterna, faktiskt.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, april 18, 2006
Barnsliga fotbollsspelare
Fotbollssäsongen har startat – ”kulan i luften”, som det brukar heta.
Trots den svårsmälta snön och kalla vårvindar har serierna dragit igång, i korta brallor men faktiskt ibland med mössa, om jag sett rätt på några bilder.
Maria Näslund, Expressen-krönikör som jag just upptäckt tack vare Väninnan i Utlandet (se posten nedan!), har gjort en intressant iakttagelse i en krönika.
”Fotbollsspelare är som dagisbarn” är rubriken.
Hon jämför elitspelare med de galonförsedda ungarna och hittar en rad poänger.
Kolla!
Har man inga egna blogidéer (jag har inte det för närvarande!) kan man ju alltid tipsa om andras texter - eller hur?
Trots den svårsmälta snön och kalla vårvindar har serierna dragit igång, i korta brallor men faktiskt ibland med mössa, om jag sett rätt på några bilder.
Maria Näslund, Expressen-krönikör som jag just upptäckt tack vare Väninnan i Utlandet (se posten nedan!), har gjort en intressant iakttagelse i en krönika.
”Fotbollsspelare är som dagisbarn” är rubriken.
Hon jämför elitspelare med de galonförsedda ungarna och hittar en rad poänger.
Kolla!
Har man inga egna blogidéer (jag har inte det för närvarande!) kan man ju alltid tipsa om andras texter - eller hur?
måndag, april 17, 2006
Upp till kamp för bättre svenska!
Väninnan i utlandet, som tillsammans med en rad andra goda egenskaper också är en trägen tidningsläsare på nätet, pekar på en krönika som ligger oss båda oerhört varmt om hjärtat.
Det är Maria Näslund, som i Expressen drar en lans för att behärska liberalismen bland svenska språkexperter.
Som till exempel att det är skillnad på var och vart, och att "att" är ett underbart litet ord, värt att värna om. Vi dödskallestämplar tillsammans de galna särskrivningarna, vi får krupp av att vårsolen ger temperaturer ”på mellan sju till tio grader”.
"Vad vi behöver är en språknanny, en svenskans Magdalena Ribbing, någon som lär oss vett och etikett," skriver Näslund.
Bra rutet, Maria! Mer sådant! På dem igen! Fram med språkpoliserna!
Dessutom önskar jag hett att de människor som titt som tätt sticker upp näsan och påstår att all bloggarsvenska är urusel surfar aningen mera intensivt på olika blogfora.
Så fick jag det sagt också…
Copyright Klimakteriehäxan
Det är Maria Näslund, som i Expressen drar en lans för att behärska liberalismen bland svenska språkexperter.
Som till exempel att det är skillnad på var och vart, och att "att" är ett underbart litet ord, värt att värna om. Vi dödskallestämplar tillsammans de galna särskrivningarna, vi får krupp av att vårsolen ger temperaturer ”på mellan sju till tio grader”.
"Vad vi behöver är en språknanny, en svenskans Magdalena Ribbing, någon som lär oss vett och etikett," skriver Näslund.
Bra rutet, Maria! Mer sådant! På dem igen! Fram med språkpoliserna!
Dessutom önskar jag hett att de människor som titt som tätt sticker upp näsan och påstår att all bloggarsvenska är urusel surfar aningen mera intensivt på olika blogfora.
Så fick jag det sagt också…
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, april 16, 2006
Ond men inte så bråd död
Har tillbringat en icke föraktlig del av påskhelgen i bil.
Och, naturligtvis, i sällskap av en hörbok.
De sista milen körde vi ofantligt lagligt, för annars fanns risken att vi inte skulle hinna lyssna till slutet på den komplicerade historien.
Vi hann.
Jag är fortfarande lite illa till mods, lite rädd, känner visst obehag.
Den slutade inte alls som jag hade räknat ut, utan mycket värre.
Boken jag hört i författarens egen inläsning är ”Svek” av Karin Alvtegen . Hon är släkt med Astrid Lindgren, men har definitivt inte ärvt några Bullerby-gener.
Trots att vi har flera Alvtegen-böcker i hyllan har jag inte kommit mig för med att läsa någon tidigare, så jag visste inte så noga vad jag hade att vänta.
Om man bortser från att även den här hörboken som så många andra lider av brist på pauser – varför har förlagen inte folk som hjälper ovana människor med lite lite regi? – så är detta en riktig nagelbitare och en ”pageturner”, ifall en cd-bok kan vara det. När en skiva är slut åker nästa blixtsnabbt in i spelaren.
”Svek” handlar om äktenskaplig tristess, otrohet, barn som offer, konflikter på alla möjliga tänkbara sätt – och så, i centrum, en psykiskt störd man med extremt kontrollbehov och den sorts fobi som går ut på att man ”måste” en massa oförklarliga saker, som att låta telefonen ringa precis fyra signaler innan man svarar – jag har glömt vad den åkomman heter.
Den handlar om kärlek också. Som en del av alltihop. Och om brist på kärlek. Samt om ond men inte så bråd död. Hur man än vrider och vänder på saken så blir man, i alla fall jag, nästan fysiskt illamående av obehag när intrigen snurrar på, skickligt iscensatt av Alvtegen. Kan inte låta bli att undra hur researchen har gått till – finns hennes egna upplevelser i botten? Stackars henne, i så fall.
Dessutom så kommer jag att tänka en extra gång innan jag slänger mig i för att ta ett av mina högt uppskattade, men lagvidriga, dopp i Årstaviken i sommar.
Ni som läst ”Svek” vet vad jag menar.
Ni som eventuellt vågar er på den efter att ha läst det här kommer att förstå, ni också.
I alla fall kommer jag att noga kontrollera min omgivning innan jag hoppar i vattnet. Och då är det inte kolibakterier och avlopp som jag betraktar som hot mot min säkerhet.
Å nej, det har Alvtegen ändrat på.
Hu.
Fast bra.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Och väl hemkommen är det dags för nästa nagelbitare: Frölunda mot Färjestad i ännu en finalmatch i hockey. Det är ingen ände på spänningsmomenten en dag som denna! DS
Svek av Karin Alvtegen
ISBN 91-7036-008-1
Och, naturligtvis, i sällskap av en hörbok.
De sista milen körde vi ofantligt lagligt, för annars fanns risken att vi inte skulle hinna lyssna till slutet på den komplicerade historien.
Vi hann.
Jag är fortfarande lite illa till mods, lite rädd, känner visst obehag.
Den slutade inte alls som jag hade räknat ut, utan mycket värre.
Boken jag hört i författarens egen inläsning är ”Svek” av Karin Alvtegen . Hon är släkt med Astrid Lindgren, men har definitivt inte ärvt några Bullerby-gener.
Trots att vi har flera Alvtegen-böcker i hyllan har jag inte kommit mig för med att läsa någon tidigare, så jag visste inte så noga vad jag hade att vänta.
Om man bortser från att även den här hörboken som så många andra lider av brist på pauser – varför har förlagen inte folk som hjälper ovana människor med lite lite regi? – så är detta en riktig nagelbitare och en ”pageturner”, ifall en cd-bok kan vara det. När en skiva är slut åker nästa blixtsnabbt in i spelaren.
”Svek” handlar om äktenskaplig tristess, otrohet, barn som offer, konflikter på alla möjliga tänkbara sätt – och så, i centrum, en psykiskt störd man med extremt kontrollbehov och den sorts fobi som går ut på att man ”måste” en massa oförklarliga saker, som att låta telefonen ringa precis fyra signaler innan man svarar – jag har glömt vad den åkomman heter.
Den handlar om kärlek också. Som en del av alltihop. Och om brist på kärlek. Samt om ond men inte så bråd död. Hur man än vrider och vänder på saken så blir man, i alla fall jag, nästan fysiskt illamående av obehag när intrigen snurrar på, skickligt iscensatt av Alvtegen. Kan inte låta bli att undra hur researchen har gått till – finns hennes egna upplevelser i botten? Stackars henne, i så fall.
Dessutom så kommer jag att tänka en extra gång innan jag slänger mig i för att ta ett av mina högt uppskattade, men lagvidriga, dopp i Årstaviken i sommar.
Ni som läst ”Svek” vet vad jag menar.
Ni som eventuellt vågar er på den efter att ha läst det här kommer att förstå, ni också.
I alla fall kommer jag att noga kontrollera min omgivning innan jag hoppar i vattnet. Och då är det inte kolibakterier och avlopp som jag betraktar som hot mot min säkerhet.
Å nej, det har Alvtegen ändrat på.
Hu.
Fast bra.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Och väl hemkommen är det dags för nästa nagelbitare: Frölunda mot Färjestad i ännu en finalmatch i hockey. Det är ingen ände på spänningsmomenten en dag som denna! DS
Svek av Karin Alvtegen
ISBN 91-7036-008-1
fredag, april 14, 2006
Par i treor - och Carpe Diem
En glad kompis fyller 33 i dagarna.
Jodå, jag känner faktiskt så unga människor…
Hur som helst så tänkte jag skicka en liten grattis-hälsning och surfade runt lite i sajberspejs för att se vad jag kunde finna.
Och den som söker, den finner.
Inte någon skatt, precis, men några små pikanta informationer som kan användas till en alldeles färsk 33-åring som reflekterar kring detta magiska tal som nu blir hennes egen ålder.
Eller vad sägs om följande par i treor:
33 (trente-y-trois) är det en fransman ombeds säga när doktorn ska lyssna på hjärta och lungor med stetoskop.
33 år går det mellan varje skottår enligt persisk tideräkning (Jalaali). Fast det händer att det ibland ändras till 29 eller 37 – be mig inte förklara!
33 är antalet konsonanter som finns i devanagari-språket, en variant på hindi. (Svenskan har tjugo.)
33 kotor bildar människans ryggrad – om man räknar också de bitar som finns med i svanskotan.
33 dagars oavbrutet regn är ett väderrekord från Seattle. Det sattes 1953 och sedan dess har det inte varit lika blött.
33-åriga kvinnor i Zimbabwe har i genomsnitt bara ett år kvar att leva. Det är sämst i hela världen och inte särskilt kul att tänka på, förstås. Fast trots allt en uppmaning att ta vara på dagen för en svensk 33-åring, även om hon statistiskt sett har 50 år kvar.
33 år var Alexander den Store när han dog. Då hade han ändå hunnit med en del: han hade grundat över 70 städer och skapat ett imperium som sträckte sig över enorma ytor på inte mindre än tre kontinenter.
Något imperium lär inte min kompis åstadkomma om hon så lever i hundrade år.
Men det är ju ändå en världslig sak, som Karlsson på taket brukar säja.
33 är väl en alldeles utmärkt ålder!
Grattis!
Och Glad påsk, förresten!
Copyright Klimakteriehäxan
Jodå, jag känner faktiskt så unga människor…
Hur som helst så tänkte jag skicka en liten grattis-hälsning och surfade runt lite i sajberspejs för att se vad jag kunde finna.
Och den som söker, den finner.
Inte någon skatt, precis, men några små pikanta informationer som kan användas till en alldeles färsk 33-åring som reflekterar kring detta magiska tal som nu blir hennes egen ålder.
Eller vad sägs om följande par i treor:
33 (trente-y-trois) är det en fransman ombeds säga när doktorn ska lyssna på hjärta och lungor med stetoskop.
33 år går det mellan varje skottår enligt persisk tideräkning (Jalaali). Fast det händer att det ibland ändras till 29 eller 37 – be mig inte förklara!
33 är antalet konsonanter som finns i devanagari-språket, en variant på hindi. (Svenskan har tjugo.)
33 kotor bildar människans ryggrad – om man räknar också de bitar som finns med i svanskotan.
33 dagars oavbrutet regn är ett väderrekord från Seattle. Det sattes 1953 och sedan dess har det inte varit lika blött.
33-åriga kvinnor i Zimbabwe har i genomsnitt bara ett år kvar att leva. Det är sämst i hela världen och inte särskilt kul att tänka på, förstås. Fast trots allt en uppmaning att ta vara på dagen för en svensk 33-åring, även om hon statistiskt sett har 50 år kvar.
33 år var Alexander den Store när han dog. Då hade han ändå hunnit med en del: han hade grundat över 70 städer och skapat ett imperium som sträckte sig över enorma ytor på inte mindre än tre kontinenter.
Något imperium lär inte min kompis åstadkomma om hon så lever i hundrade år.
Men det är ju ändå en världslig sak, som Karlsson på taket brukar säja.
33 är väl en alldeles utmärkt ålder!
Grattis!
Och Glad påsk, förresten!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, april 13, 2006
Min soldat är civil igen
Militär Utryckning – Civila Kläder.
MUCK.
I går lämnade han in sina kamouflagekläder, hjälmen, marschkängorna, skyddsvästen. Finuniformen som jag knappt sett på över huvud taget gick samma väg.
Det kala rummet han delat med fem andra värnpliktiga är renskrubbat, sängarna står snörrätt och duscharna luktar desinfektionsmedel, i väntan på nästa gäng svettiga lumpartjejer och -killar.
Ut kom sonen, återbördad till civilisationen, fast med sergeants grad.
Av allt att döma tog hans militära karriär slut där, utan att lilla mor fick chansen att fotografera honom i högvaktsutstyrsel utanför slottet – jag hade ju sett fram emot det…
Han har i alla fall växt under de här månaderna. Fått muskler, bättre hållning, förhoppningsvis ökat självförtroende. Blivit mer självständig. Lärt sig nya saker. Klarat nya utmaningar. Fått bra betyg! Jag tror fortfarande att han gjort rätt som gjorde lumpen.
Tiden i det militära har dock inte övertygat honom om att han kan fixa fred i världen genom att åka till Afghanistan. Men han har heller inte kommit på hur han ska skapa sin egen framtid, så det finns fortfarande ett och annat att fundera över.
Det brådskar att söka sommarjobb. Han har mailat om ett, fått ansökningshandlingar till ett annat, men som läget på arbetsmarknaden ser ut just nu är det väl inte särskilt lovande.
Det är bråttom också med att söka utbildningar som börjar i höst. Men vad söker den som känner sig i det närmaste totalvilsen?
Hur som helst blev det avslutning i glada vänners lag i går kväll. Sextio bassar åt italiensk buffe på en Stockholmskrog som inte räknas till de finare. Maten var förbeställd. Om drycken vet jag väldigt lite, men kvällen blev i alla fall sen och var enligt uppgift lyckad.
Ska ni hålla kontakten? undrar jag, med min egen pappas eviga lumparhistorier i minnet.
Han tillhörde den generation som bara kom ihåg det som var kul, kamratskapet, spänningen. Det var 40-tal och världen såg inte precis ut som i dag. Och rätt som det var kunde en gammal polare från regementet i Vaxholm dyka upp, personligen eller i minnet, och då sken pappa alltid upp, utan undantag, och minnesbilderna serverades vare sig vi ville lyssna eller inte.
Kommer sonen, min soldat, att tugga om sina lumparhistorier för sina barn och barnbarn en vacker dag?
Förmodligen. Samma historier, om och om igen.
Men troligen tar det rätt många år innan jag får höra dem för första gången. För så mycket har jag begripit att allt som tilldrar sig på en militär förläggning inte är lämpat för en moders öron.
Copyright Klimakteriehäxan
MUCK.
I går lämnade han in sina kamouflagekläder, hjälmen, marschkängorna, skyddsvästen. Finuniformen som jag knappt sett på över huvud taget gick samma väg.
Det kala rummet han delat med fem andra värnpliktiga är renskrubbat, sängarna står snörrätt och duscharna luktar desinfektionsmedel, i väntan på nästa gäng svettiga lumpartjejer och -killar.
Ut kom sonen, återbördad till civilisationen, fast med sergeants grad.
Av allt att döma tog hans militära karriär slut där, utan att lilla mor fick chansen att fotografera honom i högvaktsutstyrsel utanför slottet – jag hade ju sett fram emot det…
Han har i alla fall växt under de här månaderna. Fått muskler, bättre hållning, förhoppningsvis ökat självförtroende. Blivit mer självständig. Lärt sig nya saker. Klarat nya utmaningar. Fått bra betyg! Jag tror fortfarande att han gjort rätt som gjorde lumpen.
Tiden i det militära har dock inte övertygat honom om att han kan fixa fred i världen genom att åka till Afghanistan. Men han har heller inte kommit på hur han ska skapa sin egen framtid, så det finns fortfarande ett och annat att fundera över.
Det brådskar att söka sommarjobb. Han har mailat om ett, fått ansökningshandlingar till ett annat, men som läget på arbetsmarknaden ser ut just nu är det väl inte särskilt lovande.
Det är bråttom också med att söka utbildningar som börjar i höst. Men vad söker den som känner sig i det närmaste totalvilsen?
Hur som helst blev det avslutning i glada vänners lag i går kväll. Sextio bassar åt italiensk buffe på en Stockholmskrog som inte räknas till de finare. Maten var förbeställd. Om drycken vet jag väldigt lite, men kvällen blev i alla fall sen och var enligt uppgift lyckad.
Ska ni hålla kontakten? undrar jag, med min egen pappas eviga lumparhistorier i minnet.
Han tillhörde den generation som bara kom ihåg det som var kul, kamratskapet, spänningen. Det var 40-tal och världen såg inte precis ut som i dag. Och rätt som det var kunde en gammal polare från regementet i Vaxholm dyka upp, personligen eller i minnet, och då sken pappa alltid upp, utan undantag, och minnesbilderna serverades vare sig vi ville lyssna eller inte.
Kommer sonen, min soldat, att tugga om sina lumparhistorier för sina barn och barnbarn en vacker dag?
Förmodligen. Samma historier, om och om igen.
Men troligen tar det rätt många år innan jag får höra dem för första gången. För så mycket har jag begripit att allt som tilldrar sig på en militär förläggning inte är lämpat för en moders öron.
Copyright Klimakteriehäxan
Tråkigt eller skitkul?
Du som eventuellt inte har tillgång till Dagens Nyheter ska inte behöva missa ett litet guldkorn som återfinns på dagens ledarsida.
Det är tecknaren Magnus Bard som slagit huvudet på spiken, den spik som både handlar om generationsklyfta och traditioner och, framför allt, Måsten.
Äldre kvinna: På min tid var vi tvungna att ha tråkigt på långfredagen.
Ung kvinna: På min tid är vi tvungna att ha skitkul jämt.
Sedan är det upp till var och en att välja.
Var det bättre förr?
I morgon är det långfredag.
Då kan vi ju passa på och känna efter.
Om vi hinner. Och inte är ute och har skitkul, förstås.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är tecknaren Magnus Bard som slagit huvudet på spiken, den spik som både handlar om generationsklyfta och traditioner och, framför allt, Måsten.
Äldre kvinna: På min tid var vi tvungna att ha tråkigt på långfredagen.
Ung kvinna: På min tid är vi tvungna att ha skitkul jämt.
Sedan är det upp till var och en att välja.
Var det bättre förr?
I morgon är det långfredag.
Då kan vi ju passa på och känna efter.
Om vi hinner. Och inte är ute och har skitkul, förstås.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, april 12, 2006
43 saker för ett bättre liv
Vi är många som tar till knepet att göra upp en lista för att få något uträttat. Det kan vara saker som behöver inhandlas, saker som behöver göras på jobbet eller hemma, saker som måste kommas ihåg. Listan är piskan, och moroten får man varje gång något kan suddas bort från uppräkningen.
Om du ska göra en lista över det du allra helst vill uppnå i livet – hur skulle den se ut?
Det finns ett ställe på nätet där mängder av människor har skrivit in sina drömmar.
På 43things.com samsas heta önskningar om stort och smått. ”Allt behöver inte vara sådant som förändrar världen, men ge utrymme också åt de idéerna” står det på startsidan. Över 300 000 personer runt om i världen har svarat, med tillsammans mer än 400 000 olika saker att sträva efter.
Och det finns en tio-i-topplista.
Så här ser den ut:
Jag ska gå ner i vikt
Jag ska sluta skjuta upp saker som ska göras
Jag ska skriva en bok
Jag ska bli kär
Jag ska bli lycklig
Jag ska dricka mer vatten
Jag ska fotografera flitigare
Jag ska gifta mig
Jag ska skaffa en tatuering
Jag ska ge mig ut på en resa utan mål
De åtta första punkterna känner jag stor sympati för.
Den allra första träffar mitt i prick – i ett anfall av våryra gick jag in i en butik och provade två klänningar. Klänning är ju ett ”måste” nu… jaja.
Men bilden i spegeln av en tjock korv med några volanger på var inte uppmuntrande.
Den näst sista och nionde punkten tycker jag bara är idiotisk, oavsett kön, ålder och utseende på den som tänker låta sig ”prydas” av en tatuering, hur den än ser ut.
Den tionde - ja den resan har vi väl alla inlett, på det ena eller det andra viset...
En sympatisk strävan som tidigare fanns med på topplistan, men som nu slagits ut, är den kloka ambitionen att läsa mer.
Drömmar som inte kvalat in på topplistan men i alla fall noterats är till exempel de här tio:
Jag ska lära mig virka
Jag ska göra tecknad film
Jag ska sluta lita på Google
Jag ska slänga en flaskpost i havet
Jag ska sluta se på teve
Jag ska bada naken
Jag ska se 100 filmer på ett år
Jag ska hitta den perfekta behån
Jag ska springa ett maratonlopp
Jag ska betala alla mina skulder
Som sagt, stort och smått. Och det här är ju alltså bara 20 av mer än 400 000 förslag.
Dags att göra en egen lista över sådant som skulle ge ett bättre liv?
Det KAN bli svårt att begränsa sig till 43 saker.
Copyright Klimakterihäxan
Om du ska göra en lista över det du allra helst vill uppnå i livet – hur skulle den se ut?
Det finns ett ställe på nätet där mängder av människor har skrivit in sina drömmar.
På 43things.com samsas heta önskningar om stort och smått. ”Allt behöver inte vara sådant som förändrar världen, men ge utrymme också åt de idéerna” står det på startsidan. Över 300 000 personer runt om i världen har svarat, med tillsammans mer än 400 000 olika saker att sträva efter.
Och det finns en tio-i-topplista.
Så här ser den ut:
Jag ska gå ner i vikt
Jag ska sluta skjuta upp saker som ska göras
Jag ska skriva en bok
Jag ska bli kär
Jag ska bli lycklig
Jag ska dricka mer vatten
Jag ska fotografera flitigare
Jag ska gifta mig
Jag ska skaffa en tatuering
Jag ska ge mig ut på en resa utan mål
De åtta första punkterna känner jag stor sympati för.
Den allra första träffar mitt i prick – i ett anfall av våryra gick jag in i en butik och provade två klänningar. Klänning är ju ett ”måste” nu… jaja.
Men bilden i spegeln av en tjock korv med några volanger på var inte uppmuntrande.
Den näst sista och nionde punkten tycker jag bara är idiotisk, oavsett kön, ålder och utseende på den som tänker låta sig ”prydas” av en tatuering, hur den än ser ut.
Den tionde - ja den resan har vi väl alla inlett, på det ena eller det andra viset...
En sympatisk strävan som tidigare fanns med på topplistan, men som nu slagits ut, är den kloka ambitionen att läsa mer.
Drömmar som inte kvalat in på topplistan men i alla fall noterats är till exempel de här tio:
Jag ska lära mig virka
Jag ska göra tecknad film
Jag ska sluta lita på Google
Jag ska slänga en flaskpost i havet
Jag ska sluta se på teve
Jag ska bada naken
Jag ska se 100 filmer på ett år
Jag ska hitta den perfekta behån
Jag ska springa ett maratonlopp
Jag ska betala alla mina skulder
Som sagt, stort och smått. Och det här är ju alltså bara 20 av mer än 400 000 förslag.
Dags att göra en egen lista över sådant som skulle ge ett bättre liv?
Det KAN bli svårt att begränsa sig till 43 saker.
Copyright Klimakterihäxan
En nästan komplett samling
Min samling av vårtecken växer. Vilken dag som helst är den komplett.
Onsdagens skörd är inte dålig – eller vad sägs om följande:
Två sportbilar kör nedcabbat.
Blommande gul svalört, en riktig påskmatta, lyser i en trädgård i Bromma.
Utslagen forsythia finns i Berzelii Park.
Och flera uteserveringar står klara att ta emot hungriga och törstiga, som helst intar födan i solen. Eller åtminstone utomhus.
Lägg därtill att jag fyndat ett par blommiga boots. Hur coola som helst!
Jag behöver snart inte samla fler bevis för att vi kommit in i en ny årstid!
Copyright Klimakteriehäxan
Onsdagens skörd är inte dålig – eller vad sägs om följande:
Två sportbilar kör nedcabbat.
Blommande gul svalört, en riktig påskmatta, lyser i en trädgård i Bromma.
Utslagen forsythia finns i Berzelii Park.
Och flera uteserveringar står klara att ta emot hungriga och törstiga, som helst intar födan i solen. Eller åtminstone utomhus.
Lägg därtill att jag fyndat ett par blommiga boots. Hur coola som helst!
Jag behöver snart inte samla fler bevis för att vi kommit in i en ny årstid!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, april 11, 2006
Nä men hallå, Linda Skugge!
För någon liten vecka sen bekände jag att jag nog faktiskt tillhör Linda Skugges Fan Club.
Min entusiasm uppstod när jag läste hennes ”Lilla ångestboken”.
Men nu blir jag kanske tvungen att ompröva mitt medlemskap.
Nog för att jag blivit pådyvlad ett och annat förr – ni minns kanske hur jag blev Klimakteriehäxan? (allra första posten längst ner i arkivet berättar den historien).
Jag har heller inte hymlat med att jag tillhör gänget som är 50+. Vilket betyder att tio år har gått sedan jag blev 40+.
Nu öser Linda, 32, galla över 40+. I en krönika som jag upptäckt först nu.
Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Vi konsumerar alltså (enligt Linda) för mycket lådvin, går barfota alldeles i onödan, köper trendiga kläder som kräver yngre ansikten och, helst, mindre rumpor.
Vi ser ut som julgranar (oklart om hon menar före eller efter barrningen).
Vi säger att vi ska Ta Ett Glas Vin och framhåller det som den enda goda livet har att bjuda.
Vi är helt enkelt skittrista, hela bunten.
Påstår Linda. Ja, hon skriver inte ordet ”skittrist” men det står mellan raderna, tydligt och klart.
Nog vore det väl intressant för henne att bli bekant med några representanter för 40+. Märk väl, jag säger inget om oss riktigt gamla, alltså 50+, det kan kanske bli för mycket. För djärvt.
Men Linda, se dig om.
Det måste finnas någon, en granne, en kollega, en släkting som fyllt 40 och kan få dig att om inte helt tänka om så i alla fall medge att inte precis samtliga som passerat 40-strecket kan dras över en kam – eller ännu hellre puttas rakt ut över ättestupan.
Du har ju bara åtta år dit. Tiden går fort… fortare än du anar!
Copyright Klimakteriehäxan
Min entusiasm uppstod när jag läste hennes ”Lilla ångestboken”.
Men nu blir jag kanske tvungen att ompröva mitt medlemskap.
Nog för att jag blivit pådyvlad ett och annat förr – ni minns kanske hur jag blev Klimakteriehäxan? (allra första posten längst ner i arkivet berättar den historien).
Jag har heller inte hymlat med att jag tillhör gänget som är 50+. Vilket betyder att tio år har gått sedan jag blev 40+.
Nu öser Linda, 32, galla över 40+. I en krönika som jag upptäckt först nu.
Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Vi konsumerar alltså (enligt Linda) för mycket lådvin, går barfota alldeles i onödan, köper trendiga kläder som kräver yngre ansikten och, helst, mindre rumpor.
Vi ser ut som julgranar (oklart om hon menar före eller efter barrningen).
Vi säger att vi ska Ta Ett Glas Vin och framhåller det som den enda goda livet har att bjuda.
Vi är helt enkelt skittrista, hela bunten.
Påstår Linda. Ja, hon skriver inte ordet ”skittrist” men det står mellan raderna, tydligt och klart.
Nog vore det väl intressant för henne att bli bekant med några representanter för 40+. Märk väl, jag säger inget om oss riktigt gamla, alltså 50+, det kan kanske bli för mycket. För djärvt.
Men Linda, se dig om.
Det måste finnas någon, en granne, en kollega, en släkting som fyllt 40 och kan få dig att om inte helt tänka om så i alla fall medge att inte precis samtliga som passerat 40-strecket kan dras över en kam – eller ännu hellre puttas rakt ut över ättestupan.
Du har ju bara åtta år dit. Tiden går fort… fortare än du anar!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, april 10, 2006
Nu ÄR det vår!
I helgen kom de ut. Cyklarna. Och vårjackorna.
Ungarna snirklar runt på gården på nya tvåhjulingar. Som tur är har de hjälm, för färden ser allt annat än stadig ut. Men så är det väl första gången, i alla fall för säsongen. Och för den som liksom jag samlar på vårtecken är detta ännu ett välkommet inslag.
Regnet och vinden har gjort ett bra jobb med snön. Isen ser riktigt rutten ut och är landlös långa sträckor. En svan simmar i den smala springan. Sopmaskiner jagar grus på trottoarerna och shorts och axelbandslöst fyller skyltfönstren. Till och med meteorologerna verkar lite optimistiska: efter denna evigt långa, mörka, kalla, snötyngda vinter kryper termometerns kvicksilver upp över nollan, hela dygnet.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, med eftertryck: Äntligen!
Fast i sanningens namn måste medges att även våren har sina mörka sidor. Ta till exempel det icke upplockade hundbajset, nu tinat till en stinkande smörja. Bortkastat godispapper och en och annan snusdosa ligger på marken som bevis för den gamla devisen att allt som göms i snö kommer upp i tö. Hopknycklade öl- och läskburkar som ingen orkat ta med sig till återvinningen glimmar visserligen i solstrålarna, men vackert är det inte ändå. Varför skäms ingen?
Det som snart ska bli grön gräsmatta är fortfarande smutsgrått, liksom överdraget av ett tjockt lager dammig spindelväv. Kylan, tjälen, sitter kvar i jorden, det är långt kvar tills det känns inbjudande att ordna en liten picknick. Smutsigt smältvatten stänker kring alla sorters hjul och gummisulor och skapar prickmönster på kläderna, prickar av icke-trendig sort, som är svåra att få bort i tvätten.
Semlorna verkar ha försvunnit, vi har väl hunnit tröttna eftersom de numera dyker upp redan dagarna efter jul. Men krokusen strålar gul och blå intill väggen. Koltrasten är här. Snödropparna är det full fart på. Inne lyser påskliljorna, ett fynd: trettio stycken för tjugo kronor. Snart finns de där ute också.
Jag väljer att helt bortse från snöyran i morse. Den är bortglömd, förlåten, spåren försvunna.
Det är vår.
Tack och lov.
Copyright Klimakteriehäxan
Ungarna snirklar runt på gården på nya tvåhjulingar. Som tur är har de hjälm, för färden ser allt annat än stadig ut. Men så är det väl första gången, i alla fall för säsongen. Och för den som liksom jag samlar på vårtecken är detta ännu ett välkommet inslag.
Regnet och vinden har gjort ett bra jobb med snön. Isen ser riktigt rutten ut och är landlös långa sträckor. En svan simmar i den smala springan. Sopmaskiner jagar grus på trottoarerna och shorts och axelbandslöst fyller skyltfönstren. Till och med meteorologerna verkar lite optimistiska: efter denna evigt långa, mörka, kalla, snötyngda vinter kryper termometerns kvicksilver upp över nollan, hela dygnet.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, med eftertryck: Äntligen!
Fast i sanningens namn måste medges att även våren har sina mörka sidor. Ta till exempel det icke upplockade hundbajset, nu tinat till en stinkande smörja. Bortkastat godispapper och en och annan snusdosa ligger på marken som bevis för den gamla devisen att allt som göms i snö kommer upp i tö. Hopknycklade öl- och läskburkar som ingen orkat ta med sig till återvinningen glimmar visserligen i solstrålarna, men vackert är det inte ändå. Varför skäms ingen?
Det som snart ska bli grön gräsmatta är fortfarande smutsgrått, liksom överdraget av ett tjockt lager dammig spindelväv. Kylan, tjälen, sitter kvar i jorden, det är långt kvar tills det känns inbjudande att ordna en liten picknick. Smutsigt smältvatten stänker kring alla sorters hjul och gummisulor och skapar prickmönster på kläderna, prickar av icke-trendig sort, som är svåra att få bort i tvätten.
Semlorna verkar ha försvunnit, vi har väl hunnit tröttna eftersom de numera dyker upp redan dagarna efter jul. Men krokusen strålar gul och blå intill väggen. Koltrasten är här. Snödropparna är det full fart på. Inne lyser påskliljorna, ett fynd: trettio stycken för tjugo kronor. Snart finns de där ute också.
Jag väljer att helt bortse från snöyran i morse. Den är bortglömd, förlåten, spåren försvunna.
Det är vår.
Tack och lov.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, april 09, 2006
(Sön)Dagsnoterat
En fin sak med söndagar är att man har lite extra tid att ägna åt dagstidningarna, som dessutom är tjockare än till vardags.
Och när man är färdigläst kan det hända att ett och annat stannar kvar i minnet. Som till exempel detta:
ALIBI TILL SALU
Har du planer på att hoppa över de äktenskapliga skaklarna? Jättesugen på en ny sexpartner? Eller vill du fortsätta en gammal älskare-älskarinna-relation, men kanske under lite nya former?
Du kan köpa dig ett vattentätt (?) alibi. Sedan är det bara att sätta planerna i verket.
I England heter tjänsten FakeAlibi.co.uk, i USA AlibiNetwork.com.
För en klart överkomlig penning kan man få en inbjudan som ser ytterst äkta ut, till en konferens som förefaller grundmurat tråkig. Och sedan viftar den som tänker sig ut på äventyr lite nonchalant med sin inbjudan under näsan på sin partner, som snabbt tillstyrker.
-Res du, det där verkar så trist så det är säkert viktigt.
Redan för sju veckor sedan hade den brittiska alibi-servicen haft 21 000 nöjda kunder. Och tro nu inte att det bara är karlar som köper sig en täckmantel för en sexutflykt – hälften av kunderna är kvinnor. Kvinnorna har dessutom ofta själva planerat sitt alibi och behöver bara skaffa ”bevisen”, medan männen köper en paketlösning med både idé och bevis. Normalpris: 50 pund (ungefär 750 kronor) men kan förstås bli betydligt dyrare om omständigheterna är extra komplicerade.
Man kan läsa om detta i en bilaga till dagens Aftonblad. Men tro inte att en AB-reporter hittat detta själv. Vad som inte står i AB är att hela storyn, fast mycket roligare skriven, fanns i brittiska Independent söndagen den 19 februari.
HEPBURN SNYGGAST AV ALLA
Audrey Hepburn har vunnit en omröstning om vem som är världens genom tiderna vackraste kvinna, skriver DN.
Lilla späda Audrey blev het någon gång på 50-talet. ”Prinsessa på vift”, en av hennes mest berömda filmer, har gått på svensk teve flera gånger, ”Frukost på Tiffanys” likaså.
Så där ja – sträck på er alla ni tjejer i storlek 34, med rådjursögon och rejäla, mörka ögonbryn. Sörj inte längre de bröst ni aldrig fick. Inse i stället att ni liknar världens vackraste!
Och ni silikonstinna bystdrottningar som tokshoppat när det var extrapris på botox – släng er i väggen. Men gör det försiktigt, för all del, så att inte de falska brösten exploderar. De har ju ändå varit rysligt dyra i inköp.
Vi andra, mittemellan-typerna, vi får harva på som vanligt.
”Hel och ren under” är ju på sätt och vis också ett skönhetsideal.
TRAFFICKING - PÅ SVÄRMORSVIS
Dottern är på väg mot påskfjällen tillsammans med pojkvännen. De har en ganska lång tågresa framför sig innan skidbackarna brer ut sig, vita, fina och nypistade, får man anta
Undrar om grabben sitter där och funderar på vad han skulle kunna få ut för mig på E-Bay medan han lyss till dunkandet i skenorna. En engelsman bjuder ut sin frus mamma för ett pund till hugade kunder på nätet.
Frågan är given: vad kan man ha henne till?
Tja, lite matlagning och städning, kanske tar hon hand om tvätten? Och tillhandahåller lite erotik om stämningen så påkallar?
Man kan ha en kvinna av svärmorstyp till mycket. Det kanske inte svärsöner tänker på.
Priset på E-Bay bör ha gått upp ordentligt.
JÖSSES FLICKOR - SEVÄRD TROTS ALLT?
Nya ”Jösses flickor - Återkomsten” hade premiär på Stockholms Stadsteater i går. Jag har känt stor tveksamhet inför experimentet. Men i dag är båda morgontidningarna lyriska.
Fast det finns avvikare, förstås. En kvinna jag känner såg genrepet, hon har liksom jag originalversionen i minnet som en total höjdare. Hon var inte lika entusiastisk som proffsrecensenterna – föreställningen tar t ex mer än fyra timmar, och det kan ge även de mest engagerade damer träsmak.
Efter tidningarnas hyllningar är jag ändå beredd att ompröva mitt tidigare beslut att inte se den nya versionen.
Kan jag, vill jag, törs jag?
Jag säger väl ja då. På alla tre frågorna. Trots allt.
Copyright Klimakteriehäxan
Och när man är färdigläst kan det hända att ett och annat stannar kvar i minnet. Som till exempel detta:
ALIBI TILL SALU
Har du planer på att hoppa över de äktenskapliga skaklarna? Jättesugen på en ny sexpartner? Eller vill du fortsätta en gammal älskare-älskarinna-relation, men kanske under lite nya former?
Du kan köpa dig ett vattentätt (?) alibi. Sedan är det bara att sätta planerna i verket.
I England heter tjänsten FakeAlibi.co.uk, i USA AlibiNetwork.com.
För en klart överkomlig penning kan man få en inbjudan som ser ytterst äkta ut, till en konferens som förefaller grundmurat tråkig. Och sedan viftar den som tänker sig ut på äventyr lite nonchalant med sin inbjudan under näsan på sin partner, som snabbt tillstyrker.
-Res du, det där verkar så trist så det är säkert viktigt.
Redan för sju veckor sedan hade den brittiska alibi-servicen haft 21 000 nöjda kunder. Och tro nu inte att det bara är karlar som köper sig en täckmantel för en sexutflykt – hälften av kunderna är kvinnor. Kvinnorna har dessutom ofta själva planerat sitt alibi och behöver bara skaffa ”bevisen”, medan männen köper en paketlösning med både idé och bevis. Normalpris: 50 pund (ungefär 750 kronor) men kan förstås bli betydligt dyrare om omständigheterna är extra komplicerade.
Man kan läsa om detta i en bilaga till dagens Aftonblad. Men tro inte att en AB-reporter hittat detta själv. Vad som inte står i AB är att hela storyn, fast mycket roligare skriven, fanns i brittiska Independent söndagen den 19 februari.
HEPBURN SNYGGAST AV ALLA
Audrey Hepburn har vunnit en omröstning om vem som är världens genom tiderna vackraste kvinna, skriver DN.
Lilla späda Audrey blev het någon gång på 50-talet. ”Prinsessa på vift”, en av hennes mest berömda filmer, har gått på svensk teve flera gånger, ”Frukost på Tiffanys” likaså.
Så där ja – sträck på er alla ni tjejer i storlek 34, med rådjursögon och rejäla, mörka ögonbryn. Sörj inte längre de bröst ni aldrig fick. Inse i stället att ni liknar världens vackraste!
Och ni silikonstinna bystdrottningar som tokshoppat när det var extrapris på botox – släng er i väggen. Men gör det försiktigt, för all del, så att inte de falska brösten exploderar. De har ju ändå varit rysligt dyra i inköp.
Vi andra, mittemellan-typerna, vi får harva på som vanligt.
”Hel och ren under” är ju på sätt och vis också ett skönhetsideal.
TRAFFICKING - PÅ SVÄRMORSVIS
Dottern är på väg mot påskfjällen tillsammans med pojkvännen. De har en ganska lång tågresa framför sig innan skidbackarna brer ut sig, vita, fina och nypistade, får man anta
Undrar om grabben sitter där och funderar på vad han skulle kunna få ut för mig på E-Bay medan han lyss till dunkandet i skenorna. En engelsman bjuder ut sin frus mamma för ett pund till hugade kunder på nätet.
Frågan är given: vad kan man ha henne till?
Tja, lite matlagning och städning, kanske tar hon hand om tvätten? Och tillhandahåller lite erotik om stämningen så påkallar?
Man kan ha en kvinna av svärmorstyp till mycket. Det kanske inte svärsöner tänker på.
Priset på E-Bay bör ha gått upp ordentligt.
JÖSSES FLICKOR - SEVÄRD TROTS ALLT?
Nya ”Jösses flickor - Återkomsten” hade premiär på Stockholms Stadsteater i går. Jag har känt stor tveksamhet inför experimentet. Men i dag är båda morgontidningarna lyriska.
Fast det finns avvikare, förstås. En kvinna jag känner såg genrepet, hon har liksom jag originalversionen i minnet som en total höjdare. Hon var inte lika entusiastisk som proffsrecensenterna – föreställningen tar t ex mer än fyra timmar, och det kan ge även de mest engagerade damer träsmak.
Efter tidningarnas hyllningar är jag ändå beredd att ompröva mitt tidigare beslut att inte se den nya versionen.
Kan jag, vill jag, törs jag?
Jag säger väl ja då. På alla tre frågorna. Trots allt.
Copyright Klimakteriehäxan
Bortglömda souvenirer
I dag har jag uträttat ett storverk.
Jag har städat i skafferiet.
Det sker inte så ofta i vårt hem, det är lätt att konstatera med tanke på de fynd som jag gjort längst in i de mörkaste hörnen.
Till stor del handlar det om souvenirer. Inköpta på semesterresan, oftast, i ögonblick av inspiration och spontan förtjusning över nya smaker, kombinationer och ingredienser.
Men väl hemburna, i en alldeles för tung resväska, åker burkarna in i hyllan och där blir de bevisligen kvar. Fullständigt bortglömda.
Ingen i vår familj har så mycket som tittat åt de små grekiska vinbladsdolmarna i olivolja. Priset var 275 drachmer när det begav sig – det är fem år sedan Grekland gick över till euro.
Bläckfiskringarna i någon sorts sås, ”salsa americana” påstås det, från Italien, har aldrig kommit på bordet. Och nog minns jag när jag letade upp burken med ”berberechos al natural” i Lissabon, även om det var åratal sedan jag var i Portugal. Berberechos är om jag minns rätt en sorts skaldjur, och det blev jag antagligen bjuden på och förtjust i.
Japanskt drinktilltugg i en påse måste jag ha fått i present men inte vågat pröva. Hoppsan, där låg oreganon som jag köpte av en liten grekisk gumma för att hon såg fattig och ledsen ut. Oreganon smakade ingenting, men gumman blev lite gladare. Nu åker alltihop ut – men får man slänga burkar i metallåtervinningen utan att ta ut det förmodligen väldigt äckliga innehållet först?
Pulvret som ska kunna förvandlas till en ”äkta” creme caramel finns där också. Inte mindre än tre paket. Instruktionerna är bara på italienska, men innan jag slänger också efterrätten i soporna ska jag banne mig försöka göra en omgång. Finns inget bäst-före-datum så vitt jag kan se… Och lite övning i italienska språket kan aldrig skada. Fram med lite latte freddo (kall mjölk) bara!
I många år har jag shoppat souvenirer för konsumtion. Ofta på flaskhyllorna i den lokala livsmedelsbutiken. Kul att bjuda på, har jag tänkt. Hem kom exotiska likörer i regnbågens alla färger, aperitifer med fantasieggande namn och en och annan väldigt nischad spritsort. Min ”bar” såg så småningom ytterst imponerande ut, jag tillförde ständigt nya varianter, eftersom jag reste mycket i jobbet under en period.
Det var bara det att ingen ville dricka mina intressanta sorter. Utbudet ökade, inget gick åt. Jag kunde stå där med mina gäster och göra en storslagen gest mot min dryckeskollektion: varsågod, vad får det lov att vara? Kanske en liten kokosaperitif, med lätt anstrykning av solkräm? Eller den här, på gröna äpplen och rödpeppar?
Gästen avböjde utan undantag, vänligt men bestämt. Men kanske hade jag ett glas vitt vin i stället, det skulle passa bra?
Flaskorna har försvunnit, lite pö om pö. Till sist hade jag ett ”drick-upp-allt-jag-har”-kalas, och då fick de inbjudna som tackat ja stå sitt kast…
Numera stålsätter jag mig till och med inför flaskor som är rena prydnaden i sig själva, oavsett innehåll. För det mesta, är det bäst att jag lägger till.
Om jag nu skulle ge mig i kast med kylskåpet när jag ändå fått upp ångan?
Copyright Klimakteriehäxan
Jag har städat i skafferiet.
Det sker inte så ofta i vårt hem, det är lätt att konstatera med tanke på de fynd som jag gjort längst in i de mörkaste hörnen.
Till stor del handlar det om souvenirer. Inköpta på semesterresan, oftast, i ögonblick av inspiration och spontan förtjusning över nya smaker, kombinationer och ingredienser.
Men väl hemburna, i en alldeles för tung resväska, åker burkarna in i hyllan och där blir de bevisligen kvar. Fullständigt bortglömda.
Ingen i vår familj har så mycket som tittat åt de små grekiska vinbladsdolmarna i olivolja. Priset var 275 drachmer när det begav sig – det är fem år sedan Grekland gick över till euro.
Bläckfiskringarna i någon sorts sås, ”salsa americana” påstås det, från Italien, har aldrig kommit på bordet. Och nog minns jag när jag letade upp burken med ”berberechos al natural” i Lissabon, även om det var åratal sedan jag var i Portugal. Berberechos är om jag minns rätt en sorts skaldjur, och det blev jag antagligen bjuden på och förtjust i.
Japanskt drinktilltugg i en påse måste jag ha fått i present men inte vågat pröva. Hoppsan, där låg oreganon som jag köpte av en liten grekisk gumma för att hon såg fattig och ledsen ut. Oreganon smakade ingenting, men gumman blev lite gladare. Nu åker alltihop ut – men får man slänga burkar i metallåtervinningen utan att ta ut det förmodligen väldigt äckliga innehållet först?
Pulvret som ska kunna förvandlas till en ”äkta” creme caramel finns där också. Inte mindre än tre paket. Instruktionerna är bara på italienska, men innan jag slänger också efterrätten i soporna ska jag banne mig försöka göra en omgång. Finns inget bäst-före-datum så vitt jag kan se… Och lite övning i italienska språket kan aldrig skada. Fram med lite latte freddo (kall mjölk) bara!
I många år har jag shoppat souvenirer för konsumtion. Ofta på flaskhyllorna i den lokala livsmedelsbutiken. Kul att bjuda på, har jag tänkt. Hem kom exotiska likörer i regnbågens alla färger, aperitifer med fantasieggande namn och en och annan väldigt nischad spritsort. Min ”bar” såg så småningom ytterst imponerande ut, jag tillförde ständigt nya varianter, eftersom jag reste mycket i jobbet under en period.
Det var bara det att ingen ville dricka mina intressanta sorter. Utbudet ökade, inget gick åt. Jag kunde stå där med mina gäster och göra en storslagen gest mot min dryckeskollektion: varsågod, vad får det lov att vara? Kanske en liten kokosaperitif, med lätt anstrykning av solkräm? Eller den här, på gröna äpplen och rödpeppar?
Gästen avböjde utan undantag, vänligt men bestämt. Men kanske hade jag ett glas vitt vin i stället, det skulle passa bra?
Flaskorna har försvunnit, lite pö om pö. Till sist hade jag ett ”drick-upp-allt-jag-har”-kalas, och då fick de inbjudna som tackat ja stå sitt kast…
Numera stålsätter jag mig till och med inför flaskor som är rena prydnaden i sig själva, oavsett innehåll. För det mesta, är det bäst att jag lägger till.
Om jag nu skulle ge mig i kast med kylskåpet när jag ändå fått upp ångan?
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, april 08, 2006
Middagstips!
Rotar runt i recepthögarna i jakt på något till lördagsmiddag.
Förmodligen är jag inte alldeles ensam om det.
Om du också är på väg mot mataffären men inte har någon bra idé så vill jag gärna rekommendera den här varianten på kycklingfilé. Jag har gjort den upprepade gånger och alla äter stora portioner... så ta till lite i överkant när du handlar det som behövs...
Duger bra att bjuda gäster på!
Att det sen inte bara blir gott utan är enkelt (tar kanske en kvart ungefär) och inte särskilt kostsamt är bara bonus.
KYCKLINGPASTA MED FETA
Ingredienser
4 port
300 g pasta
3 kycklingfiléer, ca 400 g
2 vitlöksklyftor
2 tomater
smör
1 tsk salt
1 krm svartpeppar
1 tsk oregano
2 1/2 dl Kelda mellangrädde
150 g Apetina feta
Gör så här:
Koka pastan. Skär kycklingen i bitar. Skala och hacka vitlöken. Skär tomaterna i bitar. Bryn kycklingen i smör i en stekpanna. Lägg i vitlöken och låt den fräsa med. Krydda med salt, peppar och oregano. Häll på grädden och låt allt koka ihop några minuter. Smula ner osten i bitar, lägg i tomat och garnera ev med färsk oregano. Servera såsen till pastan.
Tips: Servera med svarta oliver i en skål.
Receptet kommer från arla.se.
Förmodligen är jag inte alldeles ensam om det.
Om du också är på väg mot mataffären men inte har någon bra idé så vill jag gärna rekommendera den här varianten på kycklingfilé. Jag har gjort den upprepade gånger och alla äter stora portioner... så ta till lite i överkant när du handlar det som behövs...
Duger bra att bjuda gäster på!
Att det sen inte bara blir gott utan är enkelt (tar kanske en kvart ungefär) och inte särskilt kostsamt är bara bonus.
KYCKLINGPASTA MED FETA
Ingredienser
4 port
300 g pasta
3 kycklingfiléer, ca 400 g
2 vitlöksklyftor
2 tomater
smör
1 tsk salt
1 krm svartpeppar
1 tsk oregano
2 1/2 dl Kelda mellangrädde
150 g Apetina feta
Gör så här:
Koka pastan. Skär kycklingen i bitar. Skala och hacka vitlöken. Skär tomaterna i bitar. Bryn kycklingen i smör i en stekpanna. Lägg i vitlöken och låt den fräsa med. Krydda med salt, peppar och oregano. Häll på grädden och låt allt koka ihop några minuter. Smula ner osten i bitar, lägg i tomat och garnera ev med färsk oregano. Servera såsen till pastan.
Tips: Servera med svarta oliver i en skål.
Receptet kommer från arla.se.
torsdag, april 06, 2006
Present: senilsnöre
I dag har jag fått en present.
Den kom från oväntat håll.
Presenten är ett rosa senilsnöre i plast.
Avsändare är Amelia Adamo.
Hon säljer en ny tidning – ja, ni har knappast undgått att se reklamen, med henne själv som omslagsflicka på M-magasin. Hon är en raffig 58-åring i jeans och moderiktig vit skjorta, fast jag kan inte se att hon har något senilsnöre om halsen.
Med presenten följer ett test, bestående av fem frågor.
Amelia undrar om jag svarar ja eller nej på
om jag känner mig yngre än jag är
om jag gillar att läsa om både vanliga, ovanliga och kända människor
om jag är mån om att hålla både in- och utsidan i form
om jag är nyfiken på livet och gillar att pröva nyheter
och
om jag, som antas ha växt upp med hippies och yuppies, i dag känner mig som en Mappie?
Jag kan glatt svara ja på de fyra första.
Men hur vet man egentligen om man är en Mappie?
Det ska uttolkas ”mogen aktiv pionjärperson”.
Mogen? Jo vars.
Aktiv? För all del.
Men pionjärperson? Vad är det? Och hur höga är kraven?
En annan textrad i reklamutskicket sticker ut:
”Vi som tänker fortsätta att vara attraktiva, intressanta och efterfrågade så länge vi lever”.
Jo, det gäller nog Amelia, den damen har näsa och nypor för att göra tidningar. (Och börsklipp, har det visat sig just i dag.)
Men ska hon lyckas den här gången?
Genom att ge mig och tusentals andra presumtiva prenumeranter ett senilsnöre?
Amelia radar upp fler igenkänningstecken på en äkta Mappie.
Det handlar om de som var de första tonåringarna.
Som växte upp med rock´n roll och 60-talsdesign.
Som skapade dagis för att kunna jobba och yogaboomen för att koppla av.
Tja, visst stämmer det väl, i alla fall delvis.
Och lite intressant låter det med en ny tidning, i alla fall bitvis.
Jag som brukar nappa på erbjudanden kan känna ett litet intresse för sjalen, fast den är av ull och för tankarna till fel årstid, i alla fall tidvis.
Det kan bli en provprenumeration, tre nummer, sjal och parfym.
Men senilsnöret överväger jag allvarligt att skicka tillbaka.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Om någon händelsevis inte vet vad ett senilsnöre är, så använder man det för att hänga glasögonen runt halsen. Då hittar man dem lättare, nämligen.
Den kom från oväntat håll.
Presenten är ett rosa senilsnöre i plast.
Avsändare är Amelia Adamo.
Hon säljer en ny tidning – ja, ni har knappast undgått att se reklamen, med henne själv som omslagsflicka på M-magasin. Hon är en raffig 58-åring i jeans och moderiktig vit skjorta, fast jag kan inte se att hon har något senilsnöre om halsen.
Med presenten följer ett test, bestående av fem frågor.
Amelia undrar om jag svarar ja eller nej på
om jag känner mig yngre än jag är
om jag gillar att läsa om både vanliga, ovanliga och kända människor
om jag är mån om att hålla både in- och utsidan i form
om jag är nyfiken på livet och gillar att pröva nyheter
och
om jag, som antas ha växt upp med hippies och yuppies, i dag känner mig som en Mappie?
Jag kan glatt svara ja på de fyra första.
Men hur vet man egentligen om man är en Mappie?
Det ska uttolkas ”mogen aktiv pionjärperson”.
Mogen? Jo vars.
Aktiv? För all del.
Men pionjärperson? Vad är det? Och hur höga är kraven?
En annan textrad i reklamutskicket sticker ut:
”Vi som tänker fortsätta att vara attraktiva, intressanta och efterfrågade så länge vi lever”.
Jo, det gäller nog Amelia, den damen har näsa och nypor för att göra tidningar. (Och börsklipp, har det visat sig just i dag.)
Men ska hon lyckas den här gången?
Genom att ge mig och tusentals andra presumtiva prenumeranter ett senilsnöre?
Amelia radar upp fler igenkänningstecken på en äkta Mappie.
Det handlar om de som var de första tonåringarna.
Som växte upp med rock´n roll och 60-talsdesign.
Som skapade dagis för att kunna jobba och yogaboomen för att koppla av.
Tja, visst stämmer det väl, i alla fall delvis.
Och lite intressant låter det med en ny tidning, i alla fall bitvis.
Jag som brukar nappa på erbjudanden kan känna ett litet intresse för sjalen, fast den är av ull och för tankarna till fel årstid, i alla fall tidvis.
Det kan bli en provprenumeration, tre nummer, sjal och parfym.
Men senilsnöret överväger jag allvarligt att skicka tillbaka.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Om någon händelsevis inte vet vad ett senilsnöre är, så använder man det för att hänga glasögonen runt halsen. Då hittar man dem lättare, nämligen.
Het kandidat till Årets Dumstrut
En skolbibliotekarie i Falkenberg har infört en ny regel beträffande vem som får låna ur skolans bokförråd.
Den elev vars byxor sitter så lågt att tros- eller kalsongkant sticker upp göre sig icke längre besvär.
Fel huvudbonad (basebollkeps t ex) är också anledning till att man inte får låna en bok.
Hur klädseln hänger ihop med läslusten verkar bibliotekarien inte kunna förklara.
Och det förstår jag att hon inte kan.
VEM skulle kunna det?
Och VARFÖR ska inte alla elever uppmuntras att använda sig av skolbiblioteket?
För jag garanterar att ingen drar upp byxorna för bibliotekariens skull.
Ge henne ett pris. Till exempel Årets Dumstrut. Finns inte det, så är det dags att instifta!
Hoppas bara att ungarna får låna böcker någon annanstans.
Copyright Klimakteriehäxan
Hallands Nyheter avslöjade hela storyn.
Aftonbladet.se har gått vidare. Rektorn verkar nu lite ångerfull...
UPPDATERING FREDAG: Förbudet är avskaffat.
Den elev vars byxor sitter så lågt att tros- eller kalsongkant sticker upp göre sig icke längre besvär.
Fel huvudbonad (basebollkeps t ex) är också anledning till att man inte får låna en bok.
Hur klädseln hänger ihop med läslusten verkar bibliotekarien inte kunna förklara.
Och det förstår jag att hon inte kan.
VEM skulle kunna det?
Och VARFÖR ska inte alla elever uppmuntras att använda sig av skolbiblioteket?
För jag garanterar att ingen drar upp byxorna för bibliotekariens skull.
Ge henne ett pris. Till exempel Årets Dumstrut. Finns inte det, så är det dags att instifta!
Hoppas bara att ungarna får låna böcker någon annanstans.
Copyright Klimakteriehäxan
Hallands Nyheter avslöjade hela storyn.
Aftonbladet.se har gått vidare. Rektorn verkar nu lite ångerfull...
UPPDATERING FREDAG: Förbudet är avskaffat.
onsdag, april 05, 2006
Billigt bling-bling glittrar bra
Det gör inget om glittret inte är äkta, det har jag hört etikett- och smyckeoraklet Magdalena Ribbing säga. Hon påstår till och med att man inte kan vara säker på att kungligheter och annat juvelbehängt folk alltid har äkta vara, även om man vet att dom både har råd med och tillgång till de dyraste varianterna.
Och nu, när bling-bling blivit ännu ett hett nytillskott till svenska språket, är glitter av alla sorter trendigare än någonsin.
Såg i ett teve-program hur man kan få sin mobil personligt och individuellt utsmyckad med swarowski-kristaller, till en ”ringa” (oops) kostnad på några tusenlappar. Paris Hilton har förstås gjort det, man får anta att Nicole Ritchie inte kom långt efter.
Och om man betänker att sådana damer förmodligen också byter mobilmodell ungefär lika ofta som vi andra byter trosor, så är det här väl en skaplig nisch för folk som kan hantera klister, glasbitar och pincett.
Själv är jag glad om jag fattat hälften av finesserna med själva mobilen, så försök inte få mig att byta modell i onödan, och försök för all del inte pracka på mig pynt till telefonen!
Men det där var en parentes, för egentligen går mina tankar till betydligt tjusigare former av bling-bling.
Inför varje storhelg dyker de där märkliga annonserna upp i tidningarna. Annonser som marknadsför smycken i 150 000 kronors-klassen och en bra bit därutöver. Så här till påsk visar man upp bilder på kopior av Fabergé-ägg – den äkta varan är väl lite för sällsynt för att förekomma i svensk dagspress, men de här går inte av för hackor de heller. Påskägg som påskägg…
Nu kommer en parentes till:
Jag har faktiskt ett speciellt påsksmycke. Ett ägg, just. Nästan naturlig storlek. Och ur ägget tittar en liten kyckling. Hela skapelsen, i äkta plast, hänger i en läderrem (äkta!) och är inköpt i New York för snart 30 år sedan. Kostade ett par dollar – och på den tiden var dollarn billig. Affektionsvärdet är högt, behöver jag förklara mer? Påskägg som påskägg!
Tillbaks till finglittret, tillbaka ett par månader i tiden.
Till den 14 februari var det hjärtan, hjärtan och åter hjärtan, det ena med större diamanter än det andra.
Och så står priserna där, i små diskreta kursiva siffror.
Kring jul och nyår ringar, örhängen och halsband som matchar. Alla sorters ädla stenar och pärlor stora som spelkulor förekommer. Broscher av många modeller – jag har speciellt fäst mig för en återkommande, den föreställer en rosa råtta med diamanter i nosen och på svans och öron. Den är riktigt ryslig. Samt svindyr.
Strax bredvid en collier (dvs ett fint halsband) i svarta pärlor och något mer. Priset är förstås sexsiffrigt.
En vanlig dödlig konsument häpnar.
Nej, jag blir inte överraskad av hur dyrt det är. Jag har fattat att rubiner, akvamariner, diamanter och sådant kostar.
Men det som verkligen förvånar mig, det är att man över huvud taget annonserar. Det måste ju vara fullständigt överflödigt!?
Den som tänker efter inför en jubileumsdag eller en julafton och kommer på att ”oj, nu var det länge sedan gumman fick ett nytt halsband” – och då är redo att investera ett antal normala månadslöner i presenten styrs väl inte av ett reklambudskap i en tidning?
Sådant folk kan väl vägen till de fina juvelerarna ändå?
Är enda vitsen att vi som inte rör oss med de där summorna ska bli imponerade eller rent av avundsjuka? Konstigt.
Dottern tycker att det finns kul bling-bling både på H&M och en affärskedja som heter Glitter. Det är bara att hålla med. På plussidan en viktig sak: här börjar prislistan långt under hundralappen.
Kanske borde hon få något till påsk?
För, märk väl, det behöver inte vara äkta.
Men kan vara jättefint ändå.
Påskägg som påskägg.
Bling-bling på er. Låt oss glittra ikapp!
Copyright Klimakteriehäxan
Och nu, när bling-bling blivit ännu ett hett nytillskott till svenska språket, är glitter av alla sorter trendigare än någonsin.
Såg i ett teve-program hur man kan få sin mobil personligt och individuellt utsmyckad med swarowski-kristaller, till en ”ringa” (oops) kostnad på några tusenlappar. Paris Hilton har förstås gjort det, man får anta att Nicole Ritchie inte kom långt efter.
Och om man betänker att sådana damer förmodligen också byter mobilmodell ungefär lika ofta som vi andra byter trosor, så är det här väl en skaplig nisch för folk som kan hantera klister, glasbitar och pincett.
Själv är jag glad om jag fattat hälften av finesserna med själva mobilen, så försök inte få mig att byta modell i onödan, och försök för all del inte pracka på mig pynt till telefonen!
Men det där var en parentes, för egentligen går mina tankar till betydligt tjusigare former av bling-bling.
Inför varje storhelg dyker de där märkliga annonserna upp i tidningarna. Annonser som marknadsför smycken i 150 000 kronors-klassen och en bra bit därutöver. Så här till påsk visar man upp bilder på kopior av Fabergé-ägg – den äkta varan är väl lite för sällsynt för att förekomma i svensk dagspress, men de här går inte av för hackor de heller. Påskägg som påskägg…
Nu kommer en parentes till:
Jag har faktiskt ett speciellt påsksmycke. Ett ägg, just. Nästan naturlig storlek. Och ur ägget tittar en liten kyckling. Hela skapelsen, i äkta plast, hänger i en läderrem (äkta!) och är inköpt i New York för snart 30 år sedan. Kostade ett par dollar – och på den tiden var dollarn billig. Affektionsvärdet är högt, behöver jag förklara mer? Påskägg som påskägg!
Tillbaks till finglittret, tillbaka ett par månader i tiden.
Till den 14 februari var det hjärtan, hjärtan och åter hjärtan, det ena med större diamanter än det andra.
Och så står priserna där, i små diskreta kursiva siffror.
Kring jul och nyår ringar, örhängen och halsband som matchar. Alla sorters ädla stenar och pärlor stora som spelkulor förekommer. Broscher av många modeller – jag har speciellt fäst mig för en återkommande, den föreställer en rosa råtta med diamanter i nosen och på svans och öron. Den är riktigt ryslig. Samt svindyr.
Strax bredvid en collier (dvs ett fint halsband) i svarta pärlor och något mer. Priset är förstås sexsiffrigt.
En vanlig dödlig konsument häpnar.
Nej, jag blir inte överraskad av hur dyrt det är. Jag har fattat att rubiner, akvamariner, diamanter och sådant kostar.
Men det som verkligen förvånar mig, det är att man över huvud taget annonserar. Det måste ju vara fullständigt överflödigt!?
Den som tänker efter inför en jubileumsdag eller en julafton och kommer på att ”oj, nu var det länge sedan gumman fick ett nytt halsband” – och då är redo att investera ett antal normala månadslöner i presenten styrs väl inte av ett reklambudskap i en tidning?
Sådant folk kan väl vägen till de fina juvelerarna ändå?
Är enda vitsen att vi som inte rör oss med de där summorna ska bli imponerade eller rent av avundsjuka? Konstigt.
Dottern tycker att det finns kul bling-bling både på H&M och en affärskedja som heter Glitter. Det är bara att hålla med. På plussidan en viktig sak: här börjar prislistan långt under hundralappen.
Kanske borde hon få något till påsk?
För, märk väl, det behöver inte vara äkta.
Men kan vara jättefint ändå.
Påskägg som påskägg.
Bling-bling på er. Låt oss glittra ikapp!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, april 04, 2006
Det sa bara "klick"
Det var ett ögonblicks, nej en nanosekunds verk.
I samma sekund som jag klickade med musknappen skrek jag, högt.
-NEEEJ!
Men förgäves.
I minst en timme hade jag suttit och hamrat och filat på formuleringarna i ett arbetsdokument som skulle mejlas ut till en rätt stor grupp människor innan jag gick från jobbet.
Jag hade just satt punkt och skulle be en kollega läsa innan jag slängde iväg meddelandet.
Det var bara det att jag inte hade sparat dokumentet. Inte en enda rad. Inte en enda gång.
Kom åt någon knapp på tangenbordet, såg aldrig vilken, såg bara "pratbubblan" komma upp och klickade blixtsnabbt på "nej". I samma ögonblick såg jag att jag inte, som jag trodde, för hundraåttitolfte gången avböjde att installera ett rättstavningsprogram. Jag tackade nonchalant nej till att spara mina någorlunda noggrant avvägda formuleringar.
Bara ett klick bort. Fullständigt omöjligt att ångra - ja, jag kollade för säkerhets skull med några mer datasinnade människor, men det var ju som jag trodde. Word krusar inte den som tackar nej till stavningshjälp.
Så nu är kvällen räddad, så att säga.
Bara att börja om från början.
Med den lilla skillnaden att nu ska jag trycka på "Ctrl + S".
Ideligen.
Den som spar han har.
Inte minst i datorsammanhang.
Det säjer bara "klick".
Copyright Klimakteriehäxan
I samma sekund som jag klickade med musknappen skrek jag, högt.
-NEEEJ!
Men förgäves.
I minst en timme hade jag suttit och hamrat och filat på formuleringarna i ett arbetsdokument som skulle mejlas ut till en rätt stor grupp människor innan jag gick från jobbet.
Jag hade just satt punkt och skulle be en kollega läsa innan jag slängde iväg meddelandet.
Det var bara det att jag inte hade sparat dokumentet. Inte en enda rad. Inte en enda gång.
Kom åt någon knapp på tangenbordet, såg aldrig vilken, såg bara "pratbubblan" komma upp och klickade blixtsnabbt på "nej". I samma ögonblick såg jag att jag inte, som jag trodde, för hundraåttitolfte gången avböjde att installera ett rättstavningsprogram. Jag tackade nonchalant nej till att spara mina någorlunda noggrant avvägda formuleringar.
Bara ett klick bort. Fullständigt omöjligt att ångra - ja, jag kollade för säkerhets skull med några mer datasinnade människor, men det var ju som jag trodde. Word krusar inte den som tackar nej till stavningshjälp.
Så nu är kvällen räddad, så att säga.
Bara att börja om från början.
Med den lilla skillnaden att nu ska jag trycka på "Ctrl + S".
Ideligen.
Den som spar han har.
Inte minst i datorsammanhang.
Det säjer bara "klick".
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, april 03, 2006
Han ser på mig - hela tiden...
Det är andra gången vi ska sova tillsammans.
Hotellrummet är tyst, ombonat och bekvämt.
Någon - han? - har till och med ställt fram en liten flaska vin på sängbordet. Allt verkar mycket lovande, som upplagt för en underbar natt.
Hans mörka ögon följer minsta rörelse jag gör. Det är en vacker karl jag har sällskap av. Håret är ostyrigt, charmigt, en liten lock faller busigt ner i pannan. Hans haka har en aning av skäggstubb, av den sexiga typen. Skjortkragen är nonchalant uppknäppt och under skjortan tittar en oklanderlig vit t-shirt fram. Han ser ut som en riktigt he-man och glimten i blicken antyder både det ena och det andra.
Trots allt känner jag mig lite besvärad. Att han tittar på mig absolut oavbrutet blir stressande. Jag fumlar lite när jag knäpper upp jeansen, vänder mig bort när jag tar ner behåbanden och släcker en lampa till innan jag drar av mig trosorna. Kastar en förstulen blick åt hans håll när jag inte längre har en endaste tråd på kroppen. Hans leende är oförändrat vänligt, nästan ömt.
Jag vet ju att vad som än händer, om jag snarkar som en hel manskör, sparkar av mig täcket, drömmer mardrömmar eller springer på toa mitt i natten så är han kvar när jag vaknar, med samma varma, intensiva blick som aldrig viker från mig. Jag kommer att tänka på gamla hitlåtar som "Do you still love me in the morning" och "Help me make it through the night".
Med knapp nöd hejdar jag mig från att sjunga refrängerna för honom. Det behövs ju inte, han är inte av den flyktiga typen.
Men innan jag somnar ska jag titta lite på teve och kanske läsa några sidor. Då glömmer jag bort honom, släpper hans blick. Fast innan jag släcker blinkar jag åt honom och kastar en slängkyss och ett litet "Good Night".
Han heter Mel Gibson och hans porträtt hänger vid fotändan av min hotellsäng. I naturlig storlek.
Om jag drömmer om honom?
Å nej, så lätt går det inte.
Sju timmar senare.
När jag vaknar är hans ögon faktiskt blå. Men oföränderligt leende. Och lika intresserade. Han ser på mig, hela tiden.
Vi ska sova tillsammans en natt till...
Copyright Klimakteriehäxan
Hotellrummet är tyst, ombonat och bekvämt.
Någon - han? - har till och med ställt fram en liten flaska vin på sängbordet. Allt verkar mycket lovande, som upplagt för en underbar natt.
Hans mörka ögon följer minsta rörelse jag gör. Det är en vacker karl jag har sällskap av. Håret är ostyrigt, charmigt, en liten lock faller busigt ner i pannan. Hans haka har en aning av skäggstubb, av den sexiga typen. Skjortkragen är nonchalant uppknäppt och under skjortan tittar en oklanderlig vit t-shirt fram. Han ser ut som en riktigt he-man och glimten i blicken antyder både det ena och det andra.
Trots allt känner jag mig lite besvärad. Att han tittar på mig absolut oavbrutet blir stressande. Jag fumlar lite när jag knäpper upp jeansen, vänder mig bort när jag tar ner behåbanden och släcker en lampa till innan jag drar av mig trosorna. Kastar en förstulen blick åt hans håll när jag inte längre har en endaste tråd på kroppen. Hans leende är oförändrat vänligt, nästan ömt.
Jag vet ju att vad som än händer, om jag snarkar som en hel manskör, sparkar av mig täcket, drömmer mardrömmar eller springer på toa mitt i natten så är han kvar när jag vaknar, med samma varma, intensiva blick som aldrig viker från mig. Jag kommer att tänka på gamla hitlåtar som "Do you still love me in the morning" och "Help me make it through the night".
Med knapp nöd hejdar jag mig från att sjunga refrängerna för honom. Det behövs ju inte, han är inte av den flyktiga typen.
Men innan jag somnar ska jag titta lite på teve och kanske läsa några sidor. Då glömmer jag bort honom, släpper hans blick. Fast innan jag släcker blinkar jag åt honom och kastar en slängkyss och ett litet "Good Night".
Han heter Mel Gibson och hans porträtt hänger vid fotändan av min hotellsäng. I naturlig storlek.
Om jag drömmer om honom?
Å nej, så lätt går det inte.
Sju timmar senare.
När jag vaknar är hans ögon faktiskt blå. Men oföränderligt leende. Och lika intresserade. Han ser på mig, hela tiden.
Vi ska sova tillsammans en natt till...
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, april 02, 2006
Att vara Madonna
”Jordklotets mest berömda människa” sa Parkinson när han presenterade gästen i det program som sändes i svensk teve i går kväll. Hon sa aldrig emot honom. Fast hon bjöd på (oväntat?) motstånd, för det här är ingen duvunge utan en dam med huvudet på skaft och affärstalangerna sover aldrig. Nu marknadsförs en ny cd och en dokumentärfilm om hennes liv.
Det kan inte vara lätt att vara Madonna.
Och definitivt inte enkelt att bli det heller.
Madonna har förvisso passerat sin 47-årsdag och är med stormsteg på väg att utvecklas till en riktig Klimakteriehäxa – om än en inte alldeles vanlig sådan. Men ändå.
I besöksstolen hos talkshow-världens nestor Michael Parkinson avslöjar hon att hon en gång i tiden betalade hyran för en New York-lägenhet (som hon delade med mängdes av kackerlackor) genom att sitta nakenmodell. Om kursdeltagarna sparat sina croquis-övningar från den tiden går det säkert att göra en hacka på dem i dag, förutsatt att det finns en chans att leda i bevis att den avritade kroppen just är Madonnas.
Hon erkänner utan omsvep att hon gillar att bli uppassad och att hon då och då får ett och annat vredesutbrott. Och när hon fick barn gick det med henne som med de flesta andra mammor: hon fick nya insikter, nya prioriteringar. Men ingen hjälp av maken med blöjbytena – där har hon något att lära!
På frågan om hur man håller ett äktenskap vid liv kom hon med ett konkret tips: Säg förlåt ofta. Även om du inte menar det. Det kommer man långt med, sa hon trosvisst.
Hon berättade också om utanförskap, om hur hon som liten konsekvent inte gjorde som alla andra, om saknaden efter mamman som dog, om styvmodern som fick sitta i kläm och om konflikter med pappan, som än i dag inte har henne som sin favoritsångerska.
-Han väljer mellan Tony Bennett och Celine Dion, sa Madonna efter en halv sekunds betänketid.
Själv blev hon ”upptäckt” efter en audition för en roll som gick till någon annan. Men producenten, en fransman, ringde och erbjöd specialbehandling. Han hade sett att det i den där tjejen fanns potential för något stort. Hon fick sin karriärstart i Frankrike men åkte snart hem igen, sa att det handlade om semester – men återvände aldrig. Och nu vet vi hur det gick. ”Most famous on the planet”.
Och det är tydligt att hon inte tänker ge upp sin position i första taget. Madonna är en tjej som vet vad hon vill, gör det, och vill höras och synas under tiden. En textrad i låten ”Hung up” från hennes nya cd lyder ”Time goes by /paus/ so slowly” och hon bär verkligen syn för sägen. Evigt ung, snudd på (fast såg jag inte antydan till fladder på överarmen när hon vinkade till publiken?) och åtminstone ur vissa aspekter en förebild för oss andra som inte vill bli orkeslösa gummor i förtid. (Fast inte ur andra - se posten nedan!)
Men en förebild som inte är lätt att nå upp till.
Det finns bara en Madonna, och det vet hon om.
Copyright Klimakteriehäxan
Det kan inte vara lätt att vara Madonna.
Och definitivt inte enkelt att bli det heller.
Madonna har förvisso passerat sin 47-årsdag och är med stormsteg på väg att utvecklas till en riktig Klimakteriehäxa – om än en inte alldeles vanlig sådan. Men ändå.
I besöksstolen hos talkshow-världens nestor Michael Parkinson avslöjar hon att hon en gång i tiden betalade hyran för en New York-lägenhet (som hon delade med mängdes av kackerlackor) genom att sitta nakenmodell. Om kursdeltagarna sparat sina croquis-övningar från den tiden går det säkert att göra en hacka på dem i dag, förutsatt att det finns en chans att leda i bevis att den avritade kroppen just är Madonnas.
Hon erkänner utan omsvep att hon gillar att bli uppassad och att hon då och då får ett och annat vredesutbrott. Och när hon fick barn gick det med henne som med de flesta andra mammor: hon fick nya insikter, nya prioriteringar. Men ingen hjälp av maken med blöjbytena – där har hon något att lära!
På frågan om hur man håller ett äktenskap vid liv kom hon med ett konkret tips: Säg förlåt ofta. Även om du inte menar det. Det kommer man långt med, sa hon trosvisst.
Hon berättade också om utanförskap, om hur hon som liten konsekvent inte gjorde som alla andra, om saknaden efter mamman som dog, om styvmodern som fick sitta i kläm och om konflikter med pappan, som än i dag inte har henne som sin favoritsångerska.
-Han väljer mellan Tony Bennett och Celine Dion, sa Madonna efter en halv sekunds betänketid.
Själv blev hon ”upptäckt” efter en audition för en roll som gick till någon annan. Men producenten, en fransman, ringde och erbjöd specialbehandling. Han hade sett att det i den där tjejen fanns potential för något stort. Hon fick sin karriärstart i Frankrike men åkte snart hem igen, sa att det handlade om semester – men återvände aldrig. Och nu vet vi hur det gick. ”Most famous on the planet”.
Och det är tydligt att hon inte tänker ge upp sin position i första taget. Madonna är en tjej som vet vad hon vill, gör det, och vill höras och synas under tiden. En textrad i låten ”Hung up” från hennes nya cd lyder ”Time goes by /paus/ so slowly” och hon bär verkligen syn för sägen. Evigt ung, snudd på (fast såg jag inte antydan till fladder på överarmen när hon vinkade till publiken?) och åtminstone ur vissa aspekter en förebild för oss andra som inte vill bli orkeslösa gummor i förtid. (Fast inte ur andra - se posten nedan!)
Men en förebild som inte är lätt att nå upp till.
Det finns bara en Madonna, och det vet hon om.
Copyright Klimakteriehäxan
Är du lik Madonna?
Den brittiska tidningen Daily Mail publicerade nyligen en stort uppslagen artikel under rubriken ”Lider du av Madonna-syndromet?”.
Tidningen konstaterar, att antalet kvinnor som går i Madonnas fotspår är imponerande – eller skrämmande, beroende på hur man ser det.
Det gäller att partaja på de coolaste ställena långt in på natten för att sedan kliva upp i gryningen och skynda till ett hårt träningspass på gymmet. Möjligen kan man uppfinna ursäkter för att missa föräldramötet eller arbetslunchen – men för dejten med den personlige tränaren existerar inga undanflykter. I handväskan finns laptopen, vilket garanterar snabb uppkoppling mot omvärlden. Då kan man också försäkra sig om de hetaste kapen på nätets mest modestinna säljsajter, en net-a-porter.com.
En inte föraktlig del av lönen går till accessoarer, skönhetsvård och alla möjliga behandlingar.
Fast nytillskotten till garderoben kostar mest. Det kan också leda till att Madonna-kopian utmärker sig mer än lovligt med sina kläder – och ungarna oroar sig blåa för att mamma ska stå i skolporten och vänta iklädd cityshorts och tubtopp med midjan bar, till guldstövlar med skyhög klack. Mamma/Madonna må vara belåten, men omvärlden skär tänder.
Men riktigt nöjd med sig själv blir hon inte ändå, om syndromet är fullt utvecklat. För fullständig tillfredsställelse med livet söker kvinnan sig också till filosofiska eller psykologiska gurus - ayurveda, i Madonnas fall. Och när frälsarivern blir för stor blir det, faktiskt, olidligt. Fast det märker hon inte själv.
På det synnerligen personliga planet kan Madonna-syndromet yttra sig i att kvinnan vid sittande bord börjar skryta om vilken fantastisk älskare hennes man är. En och annan liten pittoresk detalj kryddar berättelsen, medan gästerna skruvar på besvärat på sig. Och det är långt ifrån säkert att den påstådde sexatleten uppskattar att få sina företräden luftade – men det betyder mindre.
En sak till är viktig för kvinnan om hon ska stanna kvar i äktenskapet: mannens karriär får inte gå bättre än hennes.
Hur kul låter det här då?
Inte så värst, va?
Bäst att mota Olle i grind. Här är åtta punkter som karakteriserar den som drabbats av Madonna-syndromet.
Stämmer de på dig?
Då är det kanske dags att ta sig en funderare…
Åtta tecken på utvecklat Madonna-syndrom
Du måste alltid vara bäst – på allt
Du gör vad som helst för att se bra ut
Du verkar ha förlorat din humor
Du bjuder på fest – men kör med dina gäster
Du vet bäst och har svar på alla frågor
Du pratar gärna om ditt sexliv inför vänner och bekanta
Du anstränger dig hårt för att hålla din man i strama tyglar
Du vill inte höra talas om ”hur det var förr” – det är NU som gäller
Copyright Klimakteriehäxan
Tidningen konstaterar, att antalet kvinnor som går i Madonnas fotspår är imponerande – eller skrämmande, beroende på hur man ser det.
Det gäller att partaja på de coolaste ställena långt in på natten för att sedan kliva upp i gryningen och skynda till ett hårt träningspass på gymmet. Möjligen kan man uppfinna ursäkter för att missa föräldramötet eller arbetslunchen – men för dejten med den personlige tränaren existerar inga undanflykter. I handväskan finns laptopen, vilket garanterar snabb uppkoppling mot omvärlden. Då kan man också försäkra sig om de hetaste kapen på nätets mest modestinna säljsajter, en net-a-porter.com.
En inte föraktlig del av lönen går till accessoarer, skönhetsvård och alla möjliga behandlingar.
Fast nytillskotten till garderoben kostar mest. Det kan också leda till att Madonna-kopian utmärker sig mer än lovligt med sina kläder – och ungarna oroar sig blåa för att mamma ska stå i skolporten och vänta iklädd cityshorts och tubtopp med midjan bar, till guldstövlar med skyhög klack. Mamma/Madonna må vara belåten, men omvärlden skär tänder.
Men riktigt nöjd med sig själv blir hon inte ändå, om syndromet är fullt utvecklat. För fullständig tillfredsställelse med livet söker kvinnan sig också till filosofiska eller psykologiska gurus - ayurveda, i Madonnas fall. Och när frälsarivern blir för stor blir det, faktiskt, olidligt. Fast det märker hon inte själv.
På det synnerligen personliga planet kan Madonna-syndromet yttra sig i att kvinnan vid sittande bord börjar skryta om vilken fantastisk älskare hennes man är. En och annan liten pittoresk detalj kryddar berättelsen, medan gästerna skruvar på besvärat på sig. Och det är långt ifrån säkert att den påstådde sexatleten uppskattar att få sina företräden luftade – men det betyder mindre.
En sak till är viktig för kvinnan om hon ska stanna kvar i äktenskapet: mannens karriär får inte gå bättre än hennes.
Hur kul låter det här då?
Inte så värst, va?
Bäst att mota Olle i grind. Här är åtta punkter som karakteriserar den som drabbats av Madonna-syndromet.
Stämmer de på dig?
Då är det kanske dags att ta sig en funderare…
Åtta tecken på utvecklat Madonna-syndrom
Du måste alltid vara bäst – på allt
Du gör vad som helst för att se bra ut
Du verkar ha förlorat din humor
Du bjuder på fest – men kör med dina gäster
Du vet bäst och har svar på alla frågor
Du pratar gärna om ditt sexliv inför vänner och bekanta
Du anstränger dig hårt för att hålla din man i strama tyglar
Du vill inte höra talas om ”hur det var förr” – det är NU som gäller
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, april 01, 2006
April, april!
Lurad?
Jo, det händer ju.
Barnsligt kul eller skämt på blodigt allvar, det är frågan.
Några ”allmänna” aprilskämt minns man bättre än andra. Som till exempel det året när teve-nyheterna berättade att man kunde fixa till färg i tevebilden genom att hålla eller tejpa fast en nylonstrumpa framför rutan.
Jag var inte så gammal.
Klippte sönder en av mammas strumpor och vred och vände på det tunna tyget, men inte såg jag någon annan färg än de gamla vanliga: svart, vitt och grått i olika nyanser. Det gjorde förstås ingen annan heller, men vi lär ha varit väldigt många som försökte.
Lurad.
Än i denna dag undrar jag om mamma och pappa också gick på det, eller om de bara lät mig hållas. Mamma hävdar att hon fattade galoppen, men jag är inte övertygad.
Ett år när jag var relativt nybliven stockholmare och brukade åka till jobbet med stans enda dubbeldäckarlinje såg jag med stor förvåning i en tidning att lokaltrafiken skulle satsa på en ny busstyp, en trevånings. Den kallades för ”trubbeldäckare”, stod det. Men nej, den kom aldrig i trafik. Förstås. April, april!
Rea på Systembolaget är ett ständigt återkommande ”skämt” som väl ingen längre går på, hur törstig man än må vara. Värre var det då när DN:s resebilaga härom året hade ett stort uppslaget reportage om ett dittills okänt semesterparadis där vädret alltid var bra, stränderna fantastiska, hotellen liksom maten i lyxklass och så gott som gratis. Jag hade lite ont om tid den där morgonen men gjorde en bock i minnet. Den där artikeln skulle jag läsa noga, sedan var det väl bara att boka och dra iväg.
Nu fanns det de som inte kände lika stor morgonstress och verkligen läste alltihop redan vid frukosten, så innan jag hann hem till tidningen igen hade jag fått klart för mig att Paradiset inte fanns. Bara att beklaga – men hade jag inte haft så bråttom hade jag med största sannolikhet gått på det.
Sedan minns jag också rysligt upprörda kommentarer vid fikabordet på jobbet den gången när något nyhetsorgan trumpetat ut den nya lagen som krävde att också cyklister skulle ha säkerhetsbälte.
Nej, jag skaffade inget.
Men det skulle ha sett kul ut, medge det.
I år känner jag mig lurad, hur som helst. Grundlurad.
För även om jag i går såg en cyklist, förvisso utan säkerhetsbälte, men med bara ben, och även om det råder aktivitet kring skatboet här utanför, så är jag snuvad.
Den 1 april ska det synas, rejält, att våren är på väg.
Det gör ju inte det.
Lurad. Igen.
April, april!
Copyright Klimakteriehäxan
Jo, det händer ju.
Barnsligt kul eller skämt på blodigt allvar, det är frågan.
Några ”allmänna” aprilskämt minns man bättre än andra. Som till exempel det året när teve-nyheterna berättade att man kunde fixa till färg i tevebilden genom att hålla eller tejpa fast en nylonstrumpa framför rutan.
Jag var inte så gammal.
Klippte sönder en av mammas strumpor och vred och vände på det tunna tyget, men inte såg jag någon annan färg än de gamla vanliga: svart, vitt och grått i olika nyanser. Det gjorde förstås ingen annan heller, men vi lär ha varit väldigt många som försökte.
Lurad.
Än i denna dag undrar jag om mamma och pappa också gick på det, eller om de bara lät mig hållas. Mamma hävdar att hon fattade galoppen, men jag är inte övertygad.
Ett år när jag var relativt nybliven stockholmare och brukade åka till jobbet med stans enda dubbeldäckarlinje såg jag med stor förvåning i en tidning att lokaltrafiken skulle satsa på en ny busstyp, en trevånings. Den kallades för ”trubbeldäckare”, stod det. Men nej, den kom aldrig i trafik. Förstås. April, april!
Rea på Systembolaget är ett ständigt återkommande ”skämt” som väl ingen längre går på, hur törstig man än må vara. Värre var det då när DN:s resebilaga härom året hade ett stort uppslaget reportage om ett dittills okänt semesterparadis där vädret alltid var bra, stränderna fantastiska, hotellen liksom maten i lyxklass och så gott som gratis. Jag hade lite ont om tid den där morgonen men gjorde en bock i minnet. Den där artikeln skulle jag läsa noga, sedan var det väl bara att boka och dra iväg.
Nu fanns det de som inte kände lika stor morgonstress och verkligen läste alltihop redan vid frukosten, så innan jag hann hem till tidningen igen hade jag fått klart för mig att Paradiset inte fanns. Bara att beklaga – men hade jag inte haft så bråttom hade jag med största sannolikhet gått på det.
Sedan minns jag också rysligt upprörda kommentarer vid fikabordet på jobbet den gången när något nyhetsorgan trumpetat ut den nya lagen som krävde att också cyklister skulle ha säkerhetsbälte.
Nej, jag skaffade inget.
Men det skulle ha sett kul ut, medge det.
I år känner jag mig lurad, hur som helst. Grundlurad.
För även om jag i går såg en cyklist, förvisso utan säkerhetsbälte, men med bara ben, och även om det råder aktivitet kring skatboet här utanför, så är jag snuvad.
Den 1 april ska det synas, rejält, att våren är på väg.
Det gör ju inte det.
Lurad. Igen.
April, april!
Copyright Klimakteriehäxan
Jag är en Golden Retriever - eller?
Morgondimma har upptäckt ännu ett personlighetstest, denna gång här.
Vilken sorts hund liknar du? Det är frågan.
Hon blev en Bull Mastiff.
Jag blev en Golden retriever. I och för sig en trevlig sort, men är det verkligen jag?
Så här stod det i alla fall när jag svarat på alla frågorna:
"Golden retrievern är en snäll och tillitsfull hund. Den är glad då den känner sig nyttig och tycker om att samarbeta. Den tycker mycket om att bära grejer i munnen och gör det mer än gärna när den ska hälsa. Detta är ett tecken på stolthet och glädje. Skulle föremålet den valt att bära vara olämpligt och matte eller husse påpekar detta kan den lätt bli ledsen och stött. Golden retrievern älskar vatten. Enligt rasbeskrivningen ska den vara lydig, intelligent och ha naturlig arbetslust. En golden är en stark hund som gärna drar pulka och jobbar fysiskt, men den är ingen direkt sprinter på löpbanan."
Känner jag igen mig? Nja. En sak är i alla fall säker: jag bär väldigt sällan saker i munnen. Och någon löpare är jag inte heller. Men ”lydig”?
Hm. Kanske dags att jobba mer på sin hund-image. Försöka skärpa intelligensen ett snäpp till och frammana den naturliga arbetslusten, till att börja med.
Eller varför inte pröva testet en gång till?
Kanske svarade jag lite för fort på en eller annan fråga?
Sagt och gjort.
Jaha. Nu blev jag en Berner sennen - en ras jag inte är bekant med över huvud taget.
"Berner sennen är en stor lugn hund med jämt och lugnt temperament. Men den är också mycket ivrig och leklysten. Berner Sennen är en självsäker, orädd, uppmärksam och godmodig hund. Den är sugen på att lära sig nya saker och mycket vänlig. De är vaktiga men samtidigt hängivna folk den känner. Självsäker och vänlig inför främmande. Älskar att vara ute sommar som vinter."
Om jag nu gör testet en tredje gång, vad blir jag då?
Blodhund? Eller papillon?
Lugnast att avstå.
Copyright Klimakteriehäxan
Vilken sorts hund liknar du? Det är frågan.
Hon blev en Bull Mastiff.
Jag blev en Golden retriever. I och för sig en trevlig sort, men är det verkligen jag?
Så här stod det i alla fall när jag svarat på alla frågorna:
"Golden retrievern är en snäll och tillitsfull hund. Den är glad då den känner sig nyttig och tycker om att samarbeta. Den tycker mycket om att bära grejer i munnen och gör det mer än gärna när den ska hälsa. Detta är ett tecken på stolthet och glädje. Skulle föremålet den valt att bära vara olämpligt och matte eller husse påpekar detta kan den lätt bli ledsen och stött. Golden retrievern älskar vatten. Enligt rasbeskrivningen ska den vara lydig, intelligent och ha naturlig arbetslust. En golden är en stark hund som gärna drar pulka och jobbar fysiskt, men den är ingen direkt sprinter på löpbanan."
Känner jag igen mig? Nja. En sak är i alla fall säker: jag bär väldigt sällan saker i munnen. Och någon löpare är jag inte heller. Men ”lydig”?
Hm. Kanske dags att jobba mer på sin hund-image. Försöka skärpa intelligensen ett snäpp till och frammana den naturliga arbetslusten, till att börja med.
Eller varför inte pröva testet en gång till?
Kanske svarade jag lite för fort på en eller annan fråga?
Sagt och gjort.
Jaha. Nu blev jag en Berner sennen - en ras jag inte är bekant med över huvud taget.
"Berner sennen är en stor lugn hund med jämt och lugnt temperament. Men den är också mycket ivrig och leklysten. Berner Sennen är en självsäker, orädd, uppmärksam och godmodig hund. Den är sugen på att lära sig nya saker och mycket vänlig. De är vaktiga men samtidigt hängivna folk den känner. Självsäker och vänlig inför främmande. Älskar att vara ute sommar som vinter."
Om jag nu gör testet en tredje gång, vad blir jag då?
Blodhund? Eller papillon?
Lugnast att avstå.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
