Lysande, Liza!

I Aftonbladet i dag (fredag 18 feb) skriver Liza Marklund en av sina återkommande krönikor.
Jag läser dem ofta, tycker ibland att hon resonerar bra och rätt, ibland håller jag inte alls med.
Men i dag skulle jag vilja att varenda människa läste det hon skriver – och inte bara läste, utan tänkte efter också.
Det handlar om domen efter ett mord i Piteå i fjol när Mari Larsson, 38, höggs ihjäl med en yxa av sitt ex, hemma i köket, mitt i natten.
Liza Marklund har gjort det de flesta andra journalister inte orkat: hon har gått igenom hela domen, 23 sidors byråkratsvenska. Och domskälen finns där:
”Mördaren har inte tagit livet av henne på ett särskilt plågsamt sätt. Han har inte visat någon hänsynslöshet eller råhet utöver det vanliga.”
Detta efter att rättsläkaren bl a räknat till 23 skador i bakhuvud, armar, nacke, axlar, rygg, ben och
underkäke.
Straffet: tio års fängelse.
Vilket rimligen betyder, som Liza påpekar, att han är en fri man om ungefär sex år.
Nog måste man undra vad jurister och nämndemän i Luleå tingsrätt umgås med för folk - som uppenbarligen uppför sig gruvligt våldsamt, mitt i den svenska vardagen.

PS Liza Marklunds krönikor kan förstås läsas på www.aftonbladet.se

Copyright Klimakteriehäxan

Maktdemonstration

Duktig flicka.
Tog lång, rask, svettig promenad i dag.
Kom hem, flämtade en minut i porten och beslöt sedan att det var läge för stretching.
Alla vet ju att man ska stretcha för att undvika träningsvärk (som på ett sätt kan kännas som en guldmedalj: jag har ansträngt mej!!!).

Vände alltså i porten och gick ut på gräset.
Ryggen.
Nacken.
Armarna.
Låren, först bak-, sedan framsidan.
Vader och hälsena.
Söker stöd.

Där står ju trädet, det fina trädet som jag aldrig lyckats identifiera men där världens trevligaste och mest välsjungande stare brukar sitta varenda vår.
Jag fattar tag i stammen, lutar mig framåt och pressar ner hälen.
Det stretar emot precis som det ska. Håller kvar.
Byter fot.
Press igen.

Då upptäcker jag min publik.
Den har en genomsnittsålder på fyra och ett halvt år, och den är klädd i overall av bävernylon och stövlar – det är trots allt fortfarande ganska långt till starens ankomst.
Det är helt enkelt ett gäng ungar från dagiset på bottenvåningen.

Deras intresse för mina övningar är hundraprocentigt. Och nu, när jag precis är klar, samlar ihop fötterna och rätar ut benen, säjer den som står närmast och antagligen är störst och modigast:
-Varför ville du flytta på trädet?
Barns tilltro till vuxnas makt och styrka vet ibland inga gränser.

Copyright Klimakteriehäxan

Jag gör det igen

Jag gör det igen.
Borde veta bättre.
Men jag är en återfallsbantare. Fast det ska inte kallas ”banta”. Numera heter det ”skaffa en ny livsstil”, ”leva sunt” eller ”ta-hand-om-sig-själv”.
Min aktivitet kallas den här gången ”Orka lätta – en fett cool kurs” och ersätter alltså viktväkteri, kalorijakt på nätet och ett antal andra metoder som dykt upp och försvunnit genom åren.

Minns första mötet med kolhydratmetoden.
-Ät allt utom bröd, pasta, potatis, ris, manade inspirationskällan.
Visst. Om man som jag gillar såväl rejäla biffar som fisk, frukt och grönsaker, så borde det ju inte vara ett problem. Efter fyra dagar drömde jag om potatis – kokt potatis, potatismos, bakad potatis, pommes frites, potatisgratänger...
Jag kände lukten av bröd på kilometeravstånd. Nybakt, ljuvligt, med krispig yta och underbart färskt innandöme.Naturligtvis gick det inte att motstå. Mina biffar, fläskkotletter och laxskivor fick strax sällskap igen av de trevliga kolhydraterna.

För väldigt länge sedan lovade Lill-Babs via Damernas Världs omslag att citrusmetoden var en fantastisk väg till en smärtare figur. Hon var själv ursnygg i svarta trikåer och ett brett bälte med stort metallspänne som accentuerade den slanka midjan. Visst, det var ju så vi alla ville se ut!
-Ät hur mycket citrusfrukter du vill och orkar! Du vill inte ha så mycket annan mat och vikten bara störtdyker nedåt! – det var locksången.
Jag gillar apelsiner, grapefrukt, clementiner och alla deras övriga släktingar så det var enkelt att ta till sig budskapet och sätta igång.

I mataffären samlade jag alla citrus-varianter som fanns. Gick hem och började äta: pressat, i klyftor, i halvor, som sallad, skivor som blev lite varma i ugnen... det gick faktiskt att variera, till en viss gräns i alla fall. Och det var ju gott!
Men inte så länge. Efter några dagar blev toalettbesöken (ja ursäkta) en ny variant av jättestor juicepress. Och magknip var bara halva beskrivningen.Fanns bara en medicin: mat.

Sen dess har mitt bibliotek i hälsogenren växt i takt med att kilona blivit fler. ”Eat To Win”,
”Oprah Winfreys bästa smala recept”, Viktväktarnas kokbok från del 1 till 14 (ungefär).
Och senare tiders Montignac, liksom Fredrik Paulúns ”Fettförbränning” och allt möjligt om
sockerberoende, Stephan Rössners förnumstiga ”ät allt men inte alltid” osv osv osv.
Högen av urrivna kalorisnåla recept ur alla möjliga sorters tidningar har blivit en ogenomtränglig pappersbunt.

Kalorijakten på nätet övergav jag efter alltför många närkamper om datorn. Det tog helt enkelt för lång tid att digitalisera mina matvanor.
Hopprep har jag hoppat, men kände att grannarna blev alltför fundersamma. Gummisnodd har jag köpt en på Ikea och fått en av Kronfågel – följde med när man köpte kycklingfilé (ja, just det, bra smalmat). Gick till och med på organiserad snoddgympa men den tog slut. Fast snoddarna finns förstås kvar.

Cykel är en kanonbra kombination av transportmedel och motion. Men för varje år känns det allt farligare, trots hjälm och cykelbanor – titta på ett cykelbud i full karriär i riktning tvärt emot all annan trafik, så förstår ni vad jag menar.
Spinning är naturligtvis en variant. Om det inte vore så mördande tråkigt! Och om man inte fick så ont i baken…

Promenad då? Oslagbart. Effektivt, billigt, ingen utrustning, inga förberedelser.
Men det kräver en sak: Väder. Regn, snålblåst, snö, slask, kyla kan avskräcka den mest föresatsstinna snabbpromenerare. Jag vet det av egen erfarenhet.

Försökte just med stegmätare sedan jag snappat upp att 10 000 steg om dagen är ett mål att
sträva mot. Men när jag utan att ha tjuvkikat under hela dagen beredde mig på den glada överraskningen: tänk att jag hade gått SÅ mycket!!! – ja då hade apparaten noterat 63 steg
Sextiotre. På 14 timmar.
Klart att det inte stämde – men där fanns ingen inspiration att hämta.
Så nu är det alltså Orka Lätta.

Risken att historien upprepar sig är naturligtvis gruvligt stor.
Råden blir med nödvändighet de samma: ät mindre, rör mer på dig.
Och följer vi det mönstret fungerar det ju.
Ett tag.
Tills vi faller, ned i sötsuget eller tröstätandet eller i ett hejdundrande kalas. Eller ner i den djupaste fåtöljen.
Då gäller det att kravla sig upp igen.
Och där hjälper ingen bok.

Däremot hjälper en annan sak: vänner i nöden, likasinnade, folk som bjuder en på mat utan massor av smör och grädde, folk som peppar, säjer ”Kom igen”.
En dag skall den där gamla älsklingskjolen gå att knäppa igen. Min kropp i bikini kanske inte måste betecknas som förargelseväckande. Den där unga smala tjejen som fortfarande finns där inuti kan dyka upp – nåja, inte lika ung, inte lika smal – men ändå…
Om man bara Orkar Lätta.
Hjälp!

Copyright Klimakteriehäxan