Bit för bit

Jag har öppnat avdelningen för Fornminnen igen.
Plockat fram ett - ja just det! - ett pussel!!! Ett sågat i riktigt trä, aldrig tidigare lagt. En present för rätt så länge sedan, om jag minns rätt. Och när skulle jag få ett återfall i pusslandet om inte precis nu, beordrad att sitta still och med den opererade foten högt.
Det måste vara ungefär tjugo år sedan sist.

Nu är det här pusslet ett väldigt litet och enkelt ett om man jämför med hur mina utmaningar i den här branschen såg ut förr i världen. Minns till exempel ett på 1500 bitar som blev en pizza, den var inte helt lätt att knäcka.
Det här är bara tiondelen så stort. Men kanske är det ungefär vad mitt tålamod räcker till, nu när jag inte har vanan inne?

Jaså, undrar du vad det ska bli för en bild av de här bitarna?
Det avslöjas först senare! Allt för spänningen...
Nu är det bit för bit som gäller. Och kanterna först, naturligtvis!

UPPDATERING

Nä, det där var ingen riktig utmaning. Men nu vet jag i alla fall varför pussel av papp slog ut pussel av trä - det var inte bara en kostnadsfråga. Pussel av trä glappar nämligen, medan pappbitar hänger ihop och låter sig flyttas i stora sjok vid behov. Försök det med ett sågat i trä - och du får börja om från början!

Resultatet av detta mitt återfall i en gammal hobby blev i alla fall bilden "Brunnspromenaden", ett verk av konstnärinnan Josabeth Sjöberg, som gjort sig känd som en framstående skildrare av Stockholm, inte minst med bilder av hur folk hade det i sina hem. Hon levde på 1800-talet och många av hennes tavlor finns på Stockholms Stadsmuseum. Det är också i den museishopen pusslen säljs.
Ifall någon blev inspirerad.

Copyright Klimakteriehäxan

Ögonblick av skräck

Alla som kör bil så här års har varit med om det.
Ett ögonblick fyllt av skräck.
Tvärbromsning. Hjärtklappning. Snörp i halsen. Adrenalinchock. Svetten bryter ut, som en reaktion.

En gångtrafikant har klivit ut i en dåligt upplyst gata utan att bry sig det allra minsta om att det också finns bilar som rör sig i närheten. Ibland går personen på vita streck, ibland inte.
Den gående är, som den stora majoriteten åtminstone så här års, oftast klädd i svart, annars i grått, brunt eller mörkblått.

Flera gånger har jag tänkt att ”den där människan banne mig inte förtjänar bättre än att bli påkörd”. Men lika lite som någon annan bilförare vill jag vara den som kör på.
Visst, fotgängare har förkörsrätt på övergångsställe. Men det kan vara svårt att släppa fram osynliga varelser, enklare att lämna företräde till någon som syns.

Det finns reflexer. Inte så sexigt, kanske, men möjligen livräddande. Det finns neonfärgade västar. Väldigt otrendigt, visst, men eventuellt det samma som skillnaden mellan liv och död.
Och så finns det där som vi använde oss av förr: ögonkontakt. Kräver inga utgifter, inga attribut, inget som måste tas med ut på promenaden.
Bilföraren får försöka avgöra om den gående är på väg ut i vägbanan. Gångtrafikanten söker bekräftelse på att personen bakom ratten sett att han eller hon vill gå över.

En nästan omärklig nick är allt som behövs. En tyst överenskommelse som räddar liv – och som avskaffar de där tvära inbromsningarna, skräcken, hjärtklappningen.
Tills nästa svartklädda människa, som inte har livet särskilt kärt, stegar ut framför motorhuven i vintermörkret.
Och det blir tvärbromsning, hjärtklappning, snörp i halsen, adrenalinchock och svettningar.

Copyright Klimakteriehäxan

Ordlös Onsdag - Wordless Wednesday

En Klimakteriehäxa en grå dag i januari... visst piggar hon upp?!?
Fler ordlösa onsdagsbilder här!

A Menopause Witch on a gray January day... she makes you feel better, doesn´t she?!? More Wordless Wednesday-pix here!

Copyright Klimakteriehäxan

Bli bättre föräldrar!

Folkhälsoinstitutet bryr sig.
Om oss, vi vanliga medborgare, som knappt ens vet att Folkhälsoinstitutet (FHI) finns. Men i sexton år har denna statliga institution haft som uppgift att se till att vi mår lite bättre, vi som utgör Folket och dessutom är Finansiärer för verksamheten.

Mår vi bättre nu än 1992 då?
Det är förmodligen lite si och så med det, beroende på vem man frågar. Hittills har FHI ägnat mycket av sin tid åt att bekämpa olika sorters drogmissbruk.
Nu har man bestämt sig för att satsa i en annan nisch: familjelivet.
Den 1 februari blir det konferens om föräldrastöd (fullbokad!) och lansering av en dvd med tips, råd och knep. Samt studiecirkelverksamhet över hela landet. Allt för att vi ska ta bättre hand om våra barn.

Tanken är att man ska samlas i samtalsgrupper, mammor och pappor med barn i alla möjliga åldrar, och byta erfarenheter och åsikter, vädra sina problem och förhoppningsvis upptäcka att man vare sig är ensam i sin situation eller ett hopplöst fall.
Att det inte är alldeles enkelt att vara förälder, det är vi många som kan skriva under på. Det är en uppgift för livet, inget man kan ta ledigt ifrån, föräldraskap inget man kan avsäga sig.

Visst är det märkligt att man för att få bli mamma till ett barn som någon annan fött måste gå igenom en verkligt noggrann granskning ur alla vinklar – medan allt som egentligen krävs för att bli mamma till ett eget barn är att sära på knäna? Där kommer aldrig frågan om lämplighet upp!

Alldeles oavsett hur lämpade vi är att ta hand om vår avkomma så kan det ju aldrig vara fel att ta råd och hjälp av andra. Det har funnits rader av experter att tillgå i bokform: importerade, som Benjamin Spock och Penelope Leach, eller svenska, som Gustaf Skå Jonsson och Anna Wahlgren.

Dagens konflikter mellan barn och vuxna handlar inte sällan om hur länge man får sitta vid datorn, vad man får göra när man väl sitter där, mobiltelefoninnehav är ett ständigt uppdykande tvisteämne. Och vid sidan av det de eviga käbbelmomenten: om läggdags, om veckopeng, om vad man förväntas hjälpa till med hemma.

Vi som tillämpat villkorad veckopeng får lite skäll, men också lite rätt. Man kan även med FHI:s välsignelse få belöna sina ungar när de gjort något bra. En metod som nämns är att barnen får samla glaskulor i burk som tecken på fullgjorda plikter. Och när burken innehåller ett visst antal kulor händer något skojigt – ett biobesök, extra godis, en spännande utflykt.

Därmed är en evig sanning fastslagen. Uppmuntran är bättre än tjat.
Även den modernaste psykolog har insett, att kombinationen morot och piska kan ha sina fördelar. Har man plockat upp från golvet, samlat ihop sina leksaker och till och med gjort läxan kan livet bli lite trevligare.
Men det visste vi faktiskt, ganska många, redan innan det fanns en dvd från Folkhälsoinstitutet (pris: 500 kronor) att tillgå.

Fast det är klart, att tjata framstår också som en relativt oundviklig beståndsdel i föräldrarollen.
Kanske tjatar man mindre efter att ha gått kursen?
I så fall tycker jag ni ska passa på, och anmäla er till en sådan där diskussionsgrupp, ni som fortfarande har barn som är lite mindre. För lika trist som ungarna tycker det är att bli tjatade på, lika tråkigt är det faktiskt att vara den som tjatar.
Tro mig, jag har tjatat en hel del, så jag vet.
Det är kanske mer tur än skicklighet att mina barn verkar rätt så välartade ändå. Trots tjatet.

Copyright Klimakteriehäxan

Mer om föräldrakurserna finns att läsa här.
Och en hel artikelserie om kurser för föräldrar hittar du här!

Ensam

Veckans tisdagstema är "ensam".
Jag tror att mer ensam än så här kan ingen vara.
Tidigare har jag funderat kring - och bloggat om - begravningar. Vill du läsa?
Här finns texterna:
Gå på begravning - rätt eller fel?
För vem gråter vi på begravningen?
Och för fler bilder kring veckans nyckelord klickar du bara på den första länken här i texten!

Copyright Klimakteriehäxan

Vad kvinnors ord betyder

Ett meddelande dunsade in i min mailbox häromdagen från en av mina trogna bloggbesökare. Det visade sig vara en lista över vanliga ord och uttryck, försedda med noggrann förklaring. Någon har nämligen räknat ut, att män ofta inte alls förstår vad kvinnor säger. Ord kan anses ha en betydelse för män, vilket alls inte nödvändigtvis är den samma när ordet uttalas av en kvinna.
Ursprungslistan var på engelska, men jag tycker den fungerar även på svenska, så jag översatte alltihop:

(1) Fint: det ord en kvinna använder för att avsluta en diskussion med en man. Hon vet att hon har rätt och det är bara för honom att hacka i sig det.
(2) Fem minuter: Om hon håller på att göra sig i ordning betyder det en halvtimme. Däremot betyder det just precis fem minuter om det handlar om att mannen får titta på fotboll en liten stund till innan det är dags att hjälpa till med maten.
(3) Ingenting: Detta betyder lugnet före stormen. Varje man bör vara beredd! En ordväxling som börjar med “ingenting” slutar vanligen med ett “fint”.
(4)Fortsätt du: Detta är en utmaning, inte ett OK. Fortsätt inte, det blir lugnast så!
(5) Tung suck: Detta ljud är faktiskt ett ord, men män missförstår det ofta. Sucken betyder i själva verket att hon tycker mannen är en idiot och hon undrar varför hon slösar bort sin tid på att argumentera med honom – om ingenting (se punkt 3 ovan).
(6) Det är OK: Ett av de farligaste konstateranden en kvinna kan göra i samtal med en man. Det betyder i själva verket att hon vill ta en ordentlig funderare på hur och när hon ska tvinga honom att betala för sitt misstag.
(7) Tack: Om en kvinna tackar en man, fråga inte varför, svimma inte, ta bara emot. Men här finns en fälla: säger hon ”Tack så väldigt mycket” är det ingenting annat än en förstklassig sarkasm och hon tycker definitivt inte att han gjort något värt att tacka för. Och då är det bäst att absolut inte säga något mer…
(8) Ja ja ja: En kvinnas sätt att uttrycka “ du din…” i ett försök att låta lite snällare än hon egentligen känner sig.
(9) Bekymra dig inte, jag tar hand om det: Hon har bett mannen att göra det här massor av gånger, men eftersom han inte rört en fena gör hon det nu själv. Om en stund känner sig mannen föranledd att fråga: Är det något som är fel? Svaret? Se punkt 3 ovan!

Visst kände du, man eller kvinna, igen åtminstone något av detta?
Listan kan förmodligen göras längre, tydligare – och farligare…

Skon gör faktiskt ont - att titta på...

Stockholms modevecka har just dragit igång, med designernamn från när och fjärran och rader av nya, fräscha svenska klädskapare som hållit fingret i luften och försökt känna vartåt det blåser ett par säsonger framöver.

Det kostar på att ligga i framkant, det vet vi. Man ska ha ”rätt” namn på etiketten i nacken på det plagg man bär, väskan ska ha ”rätt” storlek, kjollängden ska vara kanske inte alltid den mest klädsamma men den ”rätta” och samma sak gäller för byxornas midjehöjd och fotvidd. Och så har vi skorna. Den del av outfiten som kan avgöra alltihop, från ett brett leende på en smidigt framglidande människa till ett hopskrynklat ansikte ovanpå en haltande gång.

Skor är kul. Skor kan vara hur snygga som helst, nu för tiden kan de dessutom vara hur dyra som helst – kollade ett par släta pumps från Jimmy Choo på NK, det är knappt så att det är gratis att titta! På Harvey Nichols i London nyligen stod jag som förstenad framför ett par från samme skoskapare. Till synes enkla och släta svarta saker. Om man tittade rakt ovanifrån på tån, alltså. Från sidan såg man klacken, och det, gott folk, var en Klack! Under skon fanns liksom en guldfärgad skulptur i metall, en genombruten drake som höll upp hälen. Skyhög, självklart. Förstår bara inte hur jag kunde bli SÅ fascinerad att jag inte tog upp kameran och förevigade härligheten.

Medan jag alltså ser den där skapelsen för min inre syn vandrar min riktiga blick till min egen vänsterfot, för dagen i sprillans nytt bandage och numera utan stygn efter min bortsågade hallux valgus, ett förvånansvärt smärtfritt ingrepp.
På den där foten har jag nu varje dag i snart tre veckor haft en och samma sko. Förmodligen den fulaste sko jag någonsin ägt, och inte var den riktigt billig heller: 350 kronor (för EN, alltså) på ortopedkliniken.

Visst, inget att gnälla över, det är ju både praktiskt och effektivt att ha något på foten som skyddar både den och bandaget.
Men för en sann skoälskare som jag gör det lite ont när jag tittar på den, det måste jag erkänna.
Och den skulle aldrig ta sig in på modeveckan, även om självaste Sofi Fahrman hade drabbats av den här åkomman.

Copyright Klimakteriehäxan

Minns ni askkoppen?

Förr i världen fanns i alla hem en pryl som var i flitig användning, som designades av berömda formgivare, som tillverkades i alla möjliga material, som gavs bort i present och som ideligen hemfördes som souvenir.
Saken, i dag en mycket sällsynt historia, kallades askkopp.

I mina skåp finns riktigt många, fast allra längst in, dit varken ljus eller fingrar längre når.
Jag har askkoppar i keramik, i tenn, i glas, i sten. Stora askkoppar och små, bland annat ett helt gäng formade som sköldpaddor och tänkta att placeras ut när middagsbordet dukas lite finare än vanligt, en sköldpadda vid varje kuvert.

Eleganta rökare hade inte sällan ett litet exemplar i väskan, där cigarretthållaren fälldes ut och hela härligheten sedan kunde stängas när det var fimpat och klart. På varje restaurangbord stod en askkopp, i hotellreceptionen, i väntrummet, på så gott som varje skrivbord. Och även övertygade icke-rökare höll med askkopp. Barn gjorde askkoppar i slöjden till Fars Dag, brudpar begåvades med askkopp i bröllopsgåva – en rent svindlande tanke i dag, eller hur?

Vad gör man då med sina askkoppar nu för tiden, när åtminstone inomhusrökarna är en försvunnen människotyp?
Jo visst, den som är lycklig ägare till någon av Stig Lindbergs kvadratiska skapelser till exempel i schackrutigt, eller till plastklassikern Kulan, hittar fortfarande en andrahandsmarknad där det till och med kan bli bra betalt, fast ingen längre behöver dem. Men alla de där andra? De vanliga, en gång så självklara bruksföremålen?

Sockerskål kan de inte omvandlas till, bland annat för att folk inte bara slutat röka, de har lagt av med socker också. Kanske kan man ha gem i en askkopp som inte är alltför stor? Fast ett ganska begränsat användningsområde det också.
Min farfars askkopp (han har varit död i drygt 50 år) ser ut som en tärning, den har jag använt som ytterkruka till någon av mina minsta krukväxter i åratal, men det är ett undantag.

Släng alltihop, säger någon.
Förmodligen det enda rätta. Men då kommer det där med nostalgin in i bilden. Askkoppar som köpts långt bort och hemförts i triumf, som man fått av någon minnesvärd närstående… eller vars form och utseende trots allt är väldigt tilltalande.

Nej, det enda raka vore väl att ge askkoppen status som fornminne. Akademiker skulle forska i ämnet, skriva långa avhandlingar. Man skulle kartlägga den där lilla avfallsuppsamlarens historia, presentera grafik över dess utveckling, inrätta ett museum.
-Titta här, skulle guiden säga, dessa vackert formade tingestar med små urgröpningar i den annars så eleganta kanten användes i rituella sammanhang, ända in på 1980-talet. Då var bruket av tobak fortfarande mycket utbrett, och det här var ett oundgängligt nyttoföremål.
Vad det heter? Jo ASKKOPP kallades det.

Och museibesökarna skulle se på varandra och småleende skaka på huvudet åt ännu en av dessa märkliga företeelser som folk använde sig av då, på forntiden.

Copyright Klimakteriehäxan

Jag skulle också vilja bli hängd!

Vårsalongen öppnades vid lunchtid igår. Antagligen har kön ringlat lång till Liljevalchs entré i dag. Inget varumärke är väl lika inarbetat i konstvärlden som just Vårsalongen i Stockholm, ett tecken på att ljusnande tider är i annalkande, även om vi fortfarande befinner oss i januari.
Och för dem som lyckats uppnå målet att bli hängd där är det en lyckans dag.

Fyra personer, så kallade experter, sitter i juryn som väljer ut vad allmänheten ska få ta del av, traditionellt och nytänkt i olika uttryckssätt och -former.
Massor av optimistiska kreatörer skickar in sina alster – både amatörer och erkända proffs – och hoppas sedan frenetiskt på att just deras tavla/skulptur/installation ska finna nåd inför de där granskande, kritiska ögonen.
Många av dem har naturligtvis inte en aning om hur blixtsnabbt domen faller. Men en gång fick man i ett teve-reportage faktiskt se hur det gick till.

Kameran fanns bakom juryn, såg samma sak som de.
Verk efter verk bars fram. Varje pryl fanns i fokus i kanske ett par sekunder, om ens det. Tempot var skyhögt. Jurymedlemmarna nickade eller skakade på huvudet. Det där ögonblicket betydde ”ja” eller ”nej” – i själva verket skillnaden mellan stor sorg eller himlastormande lycka.
Men ingen andra chans, inget backande, ingen tvekan.

Nog för att vi är många som kan yttra oss både snabbt och tvärsäkert om både det ena och det andra.
Men konstverk borde väl få chansen i lite mer än någon sekund, åtminstone när så mycket prestige och ångest står på spel?
Nej, det är omöjligt. Alldeles för många ställer sitt hopp till Vårsalongen, jobbet att välja ut föremål som ska exponeras tar lång tid ändå, förstår man. Och det faktum att alla insända verk bedöms anonymt ska garantera rättvisa.

Hur frustrerande det kan vara att ens verk inte får den uppskattning man tycker de förtjänar har jag en gång upplevt på nära håll. En god vän ställde ut på ett galleri, men när utställningstiden var slut hade han sålt bara ett par stycken tavlor. Han dränkte sorgen i alkohol, och när han var ordentligt berusad fattade han sitt beslut: han tog en kniv och skar stora revor i sina dukar, en efter en. Det gick inte att hejda.
-Kan Fontana så kan väl jag, sa han.

Inför årets utställning hade över 1500 personer lämnat in sina alster. 101 av dem finns nu med som utställare, med tillsammans 214 olika konstverk. En del i storformat, annat i mer hanterlig storlek. Somligt verkar väldigt fantasifullt, annat mindre överraskande. Och ett och annat blir frågetecken i kanten, frågetecken som aldrig kan rätas ut, eftersom själva frågan är ”Vad är konst – egentligen?”

Mer än en gång har jag tänkt att tänk om… tänk om man skulle… men det har aldrig blivit mer än en liten tanke. Fast jag har lust. Och massor av idéer till skapelser: i textil till exempel. Eller foto. I ett inspirerat ögonblick har jag köpt speciellt akvarellpapper. Jag har fina oljekritor. Ingen materielbrist, alltså. Så jag kan bara skylla på lättja. Samt möjligen på feghet.

För det är inget för fegisar att kånka iväg till Liljevalchs med det där storverket man vill ha med på Vårsalongen. Lite som ett lotteri, men ändå med en personlig insats, en kombination av heder, ära, hjärta och smärta.
Men jag skulle ju också gärna bli hängd.
Om jag bara hade åstadkommit det där Verket. Som skulle slå juryn och de 35 000 besökarna på Vårsalongen med häpnad.

Copyright Klimakteriehäxan

FOTNOT: Lucio Fontana, italiensk konstnär född i Argentina, död 1968, berömd för enfärgade dukar som han snittade upp. En blå tavla med fyra revor i har sålts på Bukowskis för 3,5 miljon kronor...

En förlorare som gör ett gott val

Viss turbulens råder i toppen på Sveriges största oppositionsparti.
Mona Sahlin vill inte längre ha Pär Nuder som talesman för socialdemokraterna när det gäller den ekonomiska politiken.
Därmed har Nuder förlorat en position bland de allra mäktigaste, en sits han fick av Göran Persson.
I DN i dag intervjuas den avgångne/sparkade talesmannen. Som sista svar – på frågan vad han ska göra nu – säger han, att han ska gå hem och korka upp en flaska rödvin.
Och vinet han nämner har dubbla poänger. Dels är det gott och inte jättedyrt (109 kronor), dels är namnet ovanligt passande i sammanhanget.
Det är det sydafrikanska Allesverloren han har valt.
”Allt är förlorat”.
Riktigt sant är nog inte det i Nuders fall.
Tyder i alla fall på en viss självironi. Vilket som så ofta är klädsamt, inte minst i politikerkretsar.

Copyright Klimakteriehäxan

En man att älska

Ibland blir man bönhörd, till på köpet snabbare än någon kunde ana.
I början av månaden avled författaren Stig ”Slas” Claesson. Då skrev jag att kanske vågade man hoppas att SVT skulle visa Lasse Forsbergs filmversion (från 1973) av Slas underbara bok ”Vem älskar Yngve Frej?”. Som en hyllning eller så.
Och ser man på – ikväll sänds den! I SVT 2 klockan 21.05!
Programmera inspelningsapparaturen, gott folk. Det tänker i alla fall jag göra.
För Yngve Frej, det är en man att älska. Både i bokform och som film.

Copyright Klimakteriehäxan

Jo tack, jag mår bra!

Här sitter jag med min fot i paket, beordrad stillhet och högläge, och kan inte annat. Snälla människor hör av sig och undrar, med mycket vänlighet och stort medlidande i rösten, hur jag mår? Har till och med fått blommor - och pocketogram, det visste jag inte ens att det fanns!

Sanningen är den att jag mår oförskämt bra på denna min, såvitt jag kan minnas, allra första sjukskrivning (bortsett från en och annan frånvarodag på grund av förkylning under åren, förstås).
Det är ovant men alls inte obehagligt att bli lite uppassad. Och märk väl, jag har inte tråkigt - inte än i alla fall, ska jag kanske lägga till för säkerhets skull.

Jag ser teve-program jag inte visste existerade, jag surfar på nätet utan att titta på klockan, jag löser sudoku utan hämningar, jag läser mindre än jag trodde – och somnar ofelbart när jag sätter in öronproppar för att lyssna på den enda cd-bok jag har ohörd. Lägg därtill spännande skidskytte och EM i handboll!

-Måste du ligga i sängen hela tiden? undrar någon ängsligt.
Nej då, jag klär på mig och byter sittplats. Från säng till soffa till fåtölj till annan stol, vid behov med pall för foten vid min sida. Sittande vid köksbordet har jag till och med deltagit i matlagningen, skurit sallad och sådant.

I grund och botten tycker jag det är helt ofattbart att man för två veckor sedan var inne och sågade i min fot. Att jag, just hopspikad igen, på egna ben gick ut till taxin och åkte hem. Att jag inte oavbrutet sedan dess har knaprat smärtstillande som vore det Marabou Schweizernöt. (I själva verket har foten inte krävt ens en Alvedon sedan dag två.) För folk hade verkligen varnat mig: jag skulle ha jätteont, ganska länge. Så jag var beredd på att lida, klädsamt blek men tålig, ungefär. Lite Kameliadamen-lik, fast utan att dö på slutet förstås.

På måndag ska stygnen bort och nytt bandage på, för två nya veckor i stillsamhet och högläge.
Men nu vet ni: man behöver inte tycka synd om mig. Jag är privilegierad. Det gör inte ont, jag kommer snart att ha en nästan ny fot. Bara att tacka och ta emot.
Samt läge att sända en medlidandets tanke till dem som faktiskt är sjuka på riktigt. Och som kanske inte alltid har någon som passar upp, som bryr sig, som kommer ihåg?
Dem är det synd om. På riktigt.

Copyright Klimakteriehäxan

Våga vägra våg – eller döp åtminstone om den!

Våg.
Smaka på ordet. Hur känns det? Salt eller sött? Bra eller obehagligt?

Det är inte klokt att ”våg” ena stunden kan betyda en skönhetsupplevelse, ett musikliknande och rogivande ljud och en närhet till naturen. För att i nästa sekund framkalla ångest, envetet obehag som biter sig fast i sinnet och kan förstöra hela dagar, ja kanske rent av veckor och månader, i värsta fall ett helt liv.

Ibland utsätts misstänkta brottslingar, framför allt i USA, för test i lögndetektorer. Utslagen är inte helt tillförlitliga, men åberopas då och då.
För misstänkta tjockisar, folk som har mer intresse för intag av energi än användande av den, kan lögndetektorn kallas våg.
Utslagen är för all del inte helt tillförlitliga, men åberopas ändå – inte minst därför att även om ingångsvikten man noterar är felaktig, så blir i alla fall eventuella upp- och nedgångar tydliga.

Där jag brukar gympa har man satt in en fin och dyr våg som påstås vara väldigt exakt. Själv väger jag alltid minst två kilo mer på den än på min lilla badrumsvåg här hemma. Men ingen av dem är jag särskilt god vän med. Och jag har inte närmat mig någon av dem på länge. Misstänker att amatören i badrummet kan ha kommit ikapp proffskompisen, tänk om den rent av gått om?

Sanningen söker man som bekant inte alltid, framför allt inte när man misstänker att den inte är riktigt vad man vill höra. Rättare sagt är man rätt så tvärsäker på att än en gång tvingas konstatera, att man är för kort för sin vikt
Därför vägrar man väga sig på den där eländiga vågen.
Visst, det finns hurtiga hälsoprofeter som uppmanar sina adepter att vägra våg och mäta sig med måttband i stället.
Det är dock ingen som helst garanti för att man blir gladare.

Men man skulle kunna låta ordet våg bara få en enda betydelse: den där behagliga, naturnära, sommar- och semesterkluckande naturföreteelsen.
Och så kallar vi den där andra för lögndetektorns brorsa: SANNINGSMASKINEN.
Det väger ju minst lika tungt, eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

Fin mat på fina fat - men...

Hamnade (läs ”blev bjuden”) på fin restaurang.
Det är ju alltid trevligt, speciellt när man inte är besviken när man reser sig från bordet och går hem för att smälta maten.

Väl hemma igen väntar en ren diskmaskin på att bli urplockad, och, för all del, det kan kanske vara lagom motion ovanpå en femrätters.
Så står jag där med en tallrik ur Stig Lindbergs servis Birka i nypan. Jag är väldigt förtjust i den där servisen, hade den på önskelistan tills dussinet var fullt.

Nu upptäcker jag att tallriken (se bilden) verkar ha krympt, liknar mer en assiett. Fast det är matstorleken jag håller i.
Men det är synintrycket från krogen som sitter kvar på näthinnan.
För varje utsökt rätt som kom in från köket såg vid närmare eftertanke ganska ensam ut. En portion av finkrogsstorlek vilande på en oändlig porslinsyta, en tallrik som hade kunnat rymma en söndagsstek för åtta eller ris till en halv skolklass. På den kvarblivna ytan fanns ett och annat såsstänk, ditsatt med finess, och ett välplanerat gräslöksstrå försökte också se ut som om det faktiskt behövde lite utrymme. Men sisådär 85 procent av ytan var blank och tom.

Att fin mat ska bjudas på fina fat, det är en trevlig princip. Men när blev ”fin” i de här sammanhangen det samma som ”enorm”?
Faktum är att servitrisen ibland hade lite svårt att få plats för våra tallrikar – borden var inte alls dimensionerade för det där porslinet, på den punkten hade inredarna glömt att konferera.

Då uppstår nästa fråga alldeles automatiskt: hur ser diskmaskinerna ut? Mer som automatiska biltvättar? Och skåpen, hyllorna där rent porslin väntar på nästa tur ut genom svängdörrarna, med en liten klick mat mitt på? Tyngre och med svårbalanserat för personalen, dessutom!
En sak är helt säker: i mina köksskåp skulle de där enorma tallrikarna inte kunna pusslas in annat än i ett ytterst begränsat antal, och då först sedan Stig Lindberg förpassats till mitt förflutna. Glöm det!

Jag klämmer in mina Birka på tallrikshyllan, fortsätter att servera mat på dem oavsett vad trendnissarna säger, nöjd med mitt eget val även om det var länge sedan.
Fast en fråga kvarstår: Varifrån kom den där idén att man skulle ha kökssaker, glas, bestick och porslin, i just dussinvis? Hur ofta är man tolv runt bordet?

Det finns säkert ett kulturhistoriskt sätt att rättfärdiga dussinen i skåpen.
Men ett dussin moderna restaurangtallrikar, det blir definitivt för mycket, på alla sätt.

Copyright Klimakteriehäxan

Bokfemma - om det viktiga språket

Språk är nyckelordet för veckans bokfemma. Och jag har valt så här:
Två fantastiska texter på originalspråk – en engelsk, en svensk.
En text som visar hur viktig (ödesdiger!) översättarens roll är.
En bok som kan läsas på alla världens språk, utan översättning.
Och så en som visar språkets enorma betydelse för alla människor.

1. John Dos Passos: The US Trilogy
Oförliknelig romanserie där språket växlar mellan de direkt episka avsnitten och andra som ligger närmare tidningsprosa. Här finns t o m tidstypiska (historien börjar i tidigt 1900-tal) sångtexter! Mästerligt! (Men om den är lika bra i översättning vet jag inte...)

2. Majgull Axelsson: Slumpvandring
Prologen om räven som kliver in mitt i dramat är fantastiskt väl formulerad. Man måste ta en paus, läsa den igen – innan man ger sig i kast med själva historien. Som också berättas lysande.

3. Ed McBain: Is (Ice)
En fullständigt vedervärdig översättning till svenska av en typisk Mc Bain-deckare, normalt behaglig underhållning. Men oj vad en konstig språkdräkt kan förstöra! Och vilket ansvar en översättare har!

4. Lena Andersson: Kaninbad
Här finns inte ett enda skrivet ord utom titeln. Kaninböckerna är geniala pekböcker som tillåter en mamma eller en pappa att göra sin egen version av historien, och barnet utvecklar sitt språk för varje gång boken blir ”läst” – alla har roligt dessutom!

5. Daniel Keyes: Flowers for Algernon (Blommor till Algy)
Om den mentalt handikappade pojken som genom vetenskapliga experiment plötsligt utvecklar en enorm intellektuell kapacitet. Och författarens text förändras i takt med huvudpersonens språkutveckling. Hisnande. Det blir en riktig pageturner - man måste veta hur det slutar!

Copyright Klimakteriehäxan

Yta - en tisdag i januari

Ordet "yta" är påbjudet som veckans tisdagstema.
Min utvalda yta är avtrycket av en gammal spetskrage i lera, på ett keramikfat jag köpt. Tyvärr hade keramikern, en tjej, glömt signera den så jag vet inte vem som ska ha äran!
Håll till godo!
Copyright Klimakteriehäxan

Tio filmer man måste se

Sissela Kyle inledde Guldbaggegalan med konstaterandet att teve-serien "Ordförande Persson" tydligen blivit långfilm, med titeln ”Underbar och älskad av alla” och fick kvällens första skratt.
Medan branschen firar sina guldbaggar och smuttar champagne på sin firmafest sitter jag och tänker på hur många fantastiska filmer som faktiskt gjorts. Filmer som aldrig borde få bli bortglömda, oavsett baggar, trender, -ismer och dogmer.

Jag har ju redan förklarat att jag har noll koll på senare års biounderhållning. Men det finns filmer som jag tycker alla borde se, ”måsten” även för den som inte vill kvalificera sig för cineast-etiketten (ordet ”cineast” är ett gifte mellan ”cinema” och ”entusiast” som någon åstadkom i Frankrike på 60-talet, förresten).
Här är mina tio måste-rullar, alla filmer från förr:

”Casablanca” med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman. Går att se hur många gånger som helst. Det här är Kärleksfilmen med stort K.

”Fanny och Alexander” av Ingmar Bergman, med varenda svensk skådespelare värd namnet i rollistan. Julstämning, hopp i halmen, nubbar och fjärtar samt en vedervärdig biskop, för att peka på några beståndsdelar.

”Gökboet” – Milos Formans tolkning av romanen med samma namn. Jack Nicholson i särklass, med massor av andra lysande skådespelarinsatser, på psyket.

”Vägvisaren” av Akira Kurosawa. I stället för hans svartvita ”De sju samurajerna”, en klassiker som är så gott som sönderälskad och
-analyserad vid det här laget.

”Hemligheter och lögner”. Suverän brittisk vardag med många undertoner och otroligt skådespeleri.

”Annie Hall” – ja, något av Woody Allen måste finnas med, men det är svårt att välja. Här spelar han själv som så ofta, mot Diane Keaton.

”Bonnie & Clyde” – trots att den blir blodigare varje gång man ser den. Faye Dunaway och Warren Beatty i titelrollerna.

”Oh vilket party” med Peter Sellers – för skrattens skull. I hård konkurrens, det måste erkännas, med ”Det våras för sheriffen” och ”Woman in Red”, båda av Mel Brooks.

”Pretty Woman” för hisspojkens skull, för chefen i receptionen, för den snorkiga expediten, för Richard Gere och för Julia Roberts skull. Men framför allt för feel-good-faktorns skull!

”Allt om min mamma” av Pedro Almodovar. Spanskt drama som spänner över vida fält. Hamnar på min lista bland annat för tårarnas skull, de är nämligen omöjliga att komma undan.

Och så när min lista just är klar poppar rader av andra filmer, andra idoler upp. Den ryska "Brända av solen" från tidigt 90-tal. Råkade hamna i starten av den i någon teve-kanal, det gick absolut inte att stänga av! Här saknas ju också Marcello Mastroianni! Borde inte Gudfadern stå med? Danska ”Festen” var ju fenomenal! Walther Matthau och Jack Lemmon har duellerat på vita duken i olika sammanhang, nog borde de finnas med? Chaplin?! Och ”The Full Monty” som var både rolig och sorglig och fyndig! ”Att angöra en brygga”, liksom "Sunes sommar" – svenska höjdare! Och…
Nej, nu fick de faktiskt inte plats den här gången.

Men kanske hör de hemma på din lista? Skriv en kommentar och tipsa om du lägger ut en egen tio-filmer-man-måste-se på din blogg!

Copyright Klimakteriehäxan

Degenererad cineast

Se där vad jag är.
En degenererad cineast. Visst låter det förskräckligt? Som ett allvarligt sjukdomstillstånd?
Jo, rätt så illa ställt är det, det tycker jag nog.

Förr i världen var jag en sann och hängiven filmvän. Sprang på bio stup i kvarten, såg såväl svenskt som utländskt, hängde med i trenderna, kände igen skådespelare från när och fjärran, hade åsikter om foto, ljus, klipp, regi, manus och agerandet inför kameran. Uttalade mig med viss tvärsäkerthet – jag hade ju ändå sett det mesta, kunde jämföra, bildade ständigt nya åsikter om bioutbudet.

Minns till exempel när den tjeckiska vågen kom, med Milos Forman som ett affischnamn, långt före hans version av ”Hair”. Eller hur tagen jag var av Antonioni – tänk, Monica Vitti i ”Den röda öknen”! Eller ”Blow Up”! Woody Allen tände jag tidigt på. Fellini, självklart. Bergman, fast jag tyckte inte att jag hängde med i alla svängar. Peter Fonda – en karl att drömma om! ”En man och en kvinna” såg jag säkert fem gånger, ”Bonnie and Clyde” blev en evig favorit. Så där fortsatte det i åratal.

Men en dag händer något. Bio blir plötsligt något svåråtkomligt.
Man har fått barn. Och film – som ÄR bäst på bio – omvandlas till en del av teve-utbudet, inte en egen aktivitet att uppsöka. Dessutom ofta avbruten av reklam, eller blöjbyten, eller utryckning till köket, eller något liknande.
Hur gärna man än vill fortsätta följa det som händer i filmbranschen blir det en omöjlighet. Cineasten blir snabbt en föredetting, åsikterna föråldrade, stjärnorna nya.

Visst, nu när ungarna i åratal själva fått gå på barnförbjudet borde situationen ha ändrats igen. Önskar att jag kunde påstå att jag är tillbaka i gamla spår, eftersom jag tyckte att film var så roligt.
Men inte. Snudd på omöjligt att komma iväg på bio är det. Jag läser annonser och recensioner, gör mentala listor över filmer som måste ses – och sedan tar det slut. Ser möjligen om en bit av någon gammal feel-good-rulle som jag råkar zappa in i.

Nu är det dags för filmgala igen. 2007 års guldbaggar ska delas ut ikväll på ännu en intern branschfest, direktsänd i teve. Det finns inte mindre än trettio svenska filmer från förra året att fördela alla baggar mellan. I år får dessutom publiken säga sitt genom att rösta fram ”Publikens Pris”.
Nå, vilken (av tre utvalda kandidater) ska jag då rösta på?
Svaret är enkelt: ingen. Har ingen åsikt alls.

För hur många av fjolårets svenska filmer har jag sett? Jo, noga räknat, EN. ”Svarta nejlikan” heter den, och den var inte ens bra – åtminstone inte på sjuföreställningen, som Povel Ramel sa när han var grabben som försökte ställa sig in hos en tjej i en Knäppupp-revy. Jag saknar ju jämförelsematerial, av skäl jag just nämnt, så jag ska väl vara lite försiktig...
Därmed får saken anses bevisad: jag är en degenererad cineast.

Detta fick också bli den första av sju sanningar som Snigel avkrävt mig i en utmaning bloggare emellan och som ni ser mitt svar på här nedanför.

Copyright Klimakteriehäxan

Mer inför kvällens direktsända filmgala i SvD och i DN.

Utmanad: Säg sju sanningar

Snigel har avkrävt mig sju sanningar om mig själv i en utmaning bloggare emellan.
Ack ja – vad kan ni vilja veta om Klimakteriehäxan? Om ni brukar titta in här på bloggen vet ni redan en massa...
Tja, vi gör ett försök.

Alltså : Sju sanningar om mig.
1. Jag gillar att gå på bio, men är en avdankad filmvän som inte längre hänger med alls. Vilket ni kan läsa mer om här ovanför i min blogg.
2. Jag gillar hundar – och hundar brukar gilla mig.
3. Jag älskar god mat, men har ett problem jag delar med många: den fastnar lätt på mig.
4. Jag är snabb, i ord, tanke och handling. Ibland för snabb.
5. Jag är fåfäng – mer än som kan anses lämpligt, för folk i min ålder…
6. Jag har för många handväskor – inte minst röda – men vill inte skiljas från någon.
7. Jag har för många skor – inte minst röda – men vill inte skiljas från ett enda par.

Och så skickar jag enligt reglerna utmaningen vidare – till sju tjejer:
Hedgehog in a storm
Humlan
Londongirl
Cornelia
Hannele
Supermamman
Åsiktskanonen

UPPDATERING: Hedgehog, Cornelia, Hannele, Supermamman och Åsiktskanonen har antagit utmaningen hittills!

Reglerna ser ut så här:
Länka till den som utmanat dig.
Berätta sju sanningar om dig själv.
Länka och utmana sju stycken i slutet av ditt inlägg.
Lämna ett meddelande till den du utmanat.

Tidningspärlor

Två pärlor av helt olika sort stannar kvar i minnet efter läsningen av dagens morgontidningar. Klimakteriehäxans stadiga läsekrets vet, att jag skrivit en hel del om vad man kan hinna uppleva på en vecka i Beijing som förstagångsbesökare (klicka på etiketten "Kina" så kommer du direkt till de bloggposterna, en hel del att läsa!). Men det som SvD-medarbetaren Ola Wong rapporterar om, det var inget jag snappade upp.

Det visar sig att det också i Kina numera är status för framgångsrika män att ha en ”andra hustru”, en ung och klädsam älskarinna att visa upp i lämpliga sammanhang. För all del ingen ny uppfinning i världshistorien, ”sugar daddies” är en välkänd internationell företeelse.

Men när den bedragna hustrun i direktsänd teve kliver fram och tar tag i saken blir det en annan historia. Maken hade nog hellre mött det klassiska kinesiska straffet ”död genom tusen snitt”, tror artikelförfattaren. Och som extra krydda visar det sig att båda parterna är kända programledare i teve i Kina… en äkta dokusåpa!
Läs hela historien här!

Och sedan är det den oförliknelige Assar, tecknad i DN av Ulf Lundkvist, som fastnar. I dagens ruta befinner vi oss i ett klassrum, med Fröken och en elev.
-För hundra år sedan fanns det både björn och varg här i socknen! säger lärarinnan.
Eleven:
-Då var väl Fröken rädd?

Sex sätt att upprätthålla galenskapen i livet

Visst är det bra med lite tok i vardagen? Lite lagom respektlöst sisådär… kanske ett och annat practical joke… ögonbrynshöjare som övergår i fnissframkallare…
Jag har just hittat en lista med tips om hur man upprätthåller galenskapen i livet.

1) Sitt i din parkerade bil med solglasögon på. Peka på förbipasserande med en hårtork. Se om de saktar in.
2) Sök dig själv via växeln. Försök INTE förställa din röst.
3) Varje gång någon ber dig göra något, fråga om de vill ha pommes frites till det?
4) Ställ sophinken på skrivbordet med en lapp med texten: Inkorg.
5) I minnesfältet på alla dina inbetalda räkningar skriv: För sexuella tjänster.
6) När pengarna kommer ut ur bankomaten, skrik "Jag vann!", "Jag vann!" "Tredje gången denna vecka!!!"

Hämtat från bloggen Förvirrad gnu – vars lista på förslag till galenskaper är längre. Du kan se hela här!
Frågan är nu bara: Vem vågar försöka?

Bokfemma i stormens öga

Fönsterrutorna skallrar. Trädkronorna far fram och tillbaka, fåglarna verkar ha infört flygförbud. Inga flanörer vandrar längs Årstaviken, himlen är kompakt grå och den som måste ut tar sats och springer genom byarna till busshållplats eller bildörr.

Men sitter man stilla med vänster fot i högläge befinner man sig i stormens öga – platsen där lugnet råder, platsen dit inga vindar når.
Det är helt enkelt så, att det är perfekt sjukskrivningsväder som råder. Man behöver inte tycka synd om oss som ordinerats vila och stillhet, vare sig anledningen är en rejäl förkylning eller en liten fotoperation.
Och få saker passar bättre än böcker.

Veckans bokfemma, som vanligt påbjuden av Malin, har ”senaste” som ledord. Här kommer min, i elfte timmen men ändå:

1 och 2. “On Chesil Beach” av Ian McEwan. Den bok jag senast läst ut Dessutom den jag senast köpt, så det blev en dubbelträff på den! Inhandlad i London, där WH Smith varje vecka har en pocket till halva priset. Bara att slå till. Och det här är faktiskt en riktigt originell roman, värd att rekommendera. Handlar om en bröllopsnatt som knappast liknar andra.
3. ”Luftslottet som sprängdes” av Stieg Larsson. Min senast påbörjade. Hade sparat tredje och sista delen i Millennium-serien tills jag visste att tid fanns. Det är en sidvändare, precis som de två första delarna, har bara upplösningen kvar!
4. ”Om boxning” av Joyce Carol Oates. Den bok jag senast blivit påmind om som lämplig kandidat för omläsning. Den kom upp i teve häromdagen, jag har haft den i hyllan sedan den var ny, men minns den inte särskilt väl. Men Oates, som jag uppskattar rent generellt, och jag är båda fascinerade av boxning, så det är bara att plocka fram den igen.
5. ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger” av Linda Olsson är den bok jag senast köpt och gett bort. Räknar iskallt med att få låna den, snart…

När kommer champagne i bag-in-box?

Försäljningen av champagne i Sverige har ökat igen.
Den här gången med hela 25 procent.
Det är bara att gratulera vinimportfirmorna, Systembolaget och några sådana intressenter, för all del, men framför allt vindrickarna, som sett till att försäkra sig om några gyllene stunder i livet.
Man ska ta till vara på glädjeämnena medan man kan, det är en god regel.

Vi som egentligen inte förstår oss på de där ädla dryckerna mer än att vi gärna dricker ett och annat glas då och då, vi borde kanske inte uttala oss i ämnet.
En sak är att kunna skilja på vitt och rött – en annan att identifierna bouqueten av en viss druva och stensäkert slå fast att den mognat i en södersluttning i Toscana.

Just i Toscana klev vi in i en specialbutik för viner för något år sedan. På haltande italienska orienterade vi oss bland flaskorna så gott det gick. Klev ut i sommarsolen med ett par buteljer som kostade mer än de drycker vi någonsin köper här hemma. Men nu handlade det ju om en sorts souvenirer, semesterminnen som skulle förgylla en kulen höst- eller vinterdag uppe i kalla Norden.

Sedan gick vi och vände på en sådan där flaska lite då och då. Passade den till fredagens lilla köttbit? Nej, det skulle nog ha varit oxfilé. Till pasta med tilltugg? Inte fint nog. Så där höll det på tills vi en vacker dag gjorde slag i saken, utan särskilt tjusig meny. Men gott var det.
Samma väg gick presentflaskan i 260-kronorsklassen. Ett Amarone-vin som kännarna höjt till alla skyar.
Vi skulle just hugga in på hämtpizzan när maken föreslog ett glas rött. Och vips, innan jag (som fått flaskan) hann reagera, hade vi Amarone i glasen, droppar långt dyrare än själva huvudrätten, helt oplanerat..

Men i själva verket är det nog så man ska göra, det har jag inhämtat från en riktig expert, sommelier och vinsamlare.
Ett riktigt gott vin kan förgylla vilken måndag- eller torsdagskväll som helst, det är hans tes. Och då ska man veta att han äger flaskor som stigit i värde undan för undan och numera skulle kunna säljas för tusentals kronor. Fast han minns vad han en gång betalade – och njuter i fulla drag, som vore det ett fyndköp förpackat i låda.
Bara att ta efter. Och framstå som en riktig vinkännare.

Fast champagnen, den låter sig inte distribueras som bag-in-box. Än. Där har produktutvecklarna något att ta tag i.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens citat

Här ett budskap från Anna Larsson, ofta läsvärd krönikör i Svenska Dagbladet. Så här skriver hon i dagens tidning under rubriken "Kom igen brudar - vägra vara snygga". Jo för all del, det är en ju en uppmaning somliga av oss har relativt lätt att leva upp till... Men hur det än är med den saken tycker jag att hennes kolumn är jättebra.
Här citatet:
"Okej tjejer, jag har dåliga nyheter. Ni kommer att få både rynkor och celluliter, era rumpor kommer att närma sig jordens mittpunkt och ni kommer aldrig att bli size zero. Hur många burkar av Boots superkräm No 7 ni än köper och hur mycket nervgift och Restylane ni än sprutar in. .../...
Ändå är nästan alla jag känner vackra. Folk man gillar har en tendens att bli det, alldeles oavsett runda magar och ett och annat ålderstecken. Skönhet sitter inte bara i slät hud och regelbundna ansiktsdrag. Den lurar också bakom ett kluckande skratt, en kvicktänkt skalle och omtänksamt sätt. .../...
Kom igen brudar. Upp till kamp. Vägra vara snygg. You’re worth it!"
Ja, där fiok vi något att fundera på, kanske?

Läs hela krönikan här!

Rapport från en konvalescent

Sitta still och ha foten högt.
Det är så mitt liv ser ut just nu. Jag är konvalescent.
Nej, jag klagar inte. Är naturligtvis glad och tacksam över att så småningom kunna gå obehindrat igen, utan knölar som ömmar och är i vägen i skorna.
Men det är inte det samma som att det är problemfritt, det här stugsittarlivet.

Eftersom jag inte rör mig förbrukar jag ingen energi.
Hur kan jag då bli hungrig, regelbundet som ett dibarn? Och inte bara lite småsugen så där, utan UTSVULTEN?
Det är nästan så att jag är mer intresserad av mat än annars. I brist på stimulans, liksom. För sjuk är jag ju inte, bara belagd med rörelseförbud.

Då ska man veta att jag har inte bara tv och radio, dagstidningar med sudoku och korsord, utan också snälla människor som ringer och pratar bort en stund. Travar med olästa böcker att ta till dessutom.
Kalorifritt alltihop.
Och så sitter jag här och längtar efter semlor och choklad och lite sega råttor i blandade färger, och varför inte en påse Polly eller lite engelsk lakritskonfekt?

Jag ska vara still i sex veckor, kan inte räkna med att röra mig alldeles som vanligt förrän efter åtta.
Får plötsligt insikt i hur det kan komma sig att somliga medlemmar i vår familj alltid har en tjock tröja på sig, medan jag far omkring småsvettig i en t-tröja.
Nu har även jag letat fram en ullkofta.

Vi som sitter still behöver det, medan vi drömmer om och längtar efter godis.
Samt undrar om vågen ska stanna över eller under 100-kilosstrecket när det blir OK att röra på påkarna igen.
Huvva.

Copyright Klimakteriehäxan

En ström av beröm: You Make My Day!

-Blogg? Vem i himlens namn kan vara intresserad av att läsa sånt? En massa skit som läggs ut på nätet, till ingen nytta!
Kommentaren fälldes i förbifarten av en kollega, en (av få) som inte skaffat dator hemma, en som på det hela taget är ganska främmande för Internets egenskaper, möjligheter och fällor.

När hennes replik hade klingat ut knep jag visligen ihop läpparna.
Inte läge att avslöja att jag i flera år tillhör den där kretsen som ”skriver en massa skit" och publicerar utan skyddsnät.
Men det var förstås inte en kommentar jag brydde mig om. Det är betydligt roligare med de synpunkter man får här i kommentarsspalten eller via mail, eller ibland muntligt. Och de flesta är ju faktiskt snälla, även om man inte förtjänar det alla gånger.

Nu finns plötsligt ännu ett sätt att kommentera en blogg.
Man kan dela ut ”You Make My Day Award”. Och jag har fått den! Av Hannele på Hisingen, tack snälla!
Tanken är att man själv sedan pekar på tio bloggare som gör stunderna vid datorn roligare.
Jag börjar raskt med att returnera berömmet till just Hannele, kvinnan i paradiset med den rosa vattenkannehandväskan och den hejdlösa heminredningslustan, bloggkompisen som definitivt ”made my day” genom att så tydligt peka åt mitt håll.

En annan bloggarsyster som härmed premieras för flit såväl vid tangentbordet och med kameran som vid symaskin och med stickor är Bloggblad. Vi har en hel del gemensamt, hon och jag, fast jag misstänker att hon sjunger betydligt bättre…
Malin hör hemma på min lista för sitt stretande med Bokfemman. Jag hänger inte på alla veckor, men gillar idén (och böcker) och beundrar uthålligheten.
Bland rosor och tistlar platsar här tack vare så vackra foton att jag blir blek av avund. Så god vän med min lilla digitalkamera blir jag aldrig!
Risken finns skrivs av en stockholmare, verksam i skolvärlden. Han är en av många medbloggare som blivit en vana och en vän, känns det som, fast jag inte har en susning om vem han är irl.

En bloggare som jag däremot vet namnet på är journalisten Per Enerud, som under vinjetten Prat bjuder på en blandad, men alltid läsvärd, kompott: om katter, mörker, storpolitik och allt möjligt.
Vi tar en man till: Maleandro, svensk som bor i Spanien och lever ett liv mycket långt från mitt.
Pumans dotter hör hemma på min lista. Vi delar intresset för Latinamerika, hon är ofta på resande fot och jag följer henne i datorn, i brist på egna resor.
Cornelias blogg har jag hälsat på under lång tid. Gör det du också!
Nejma i Marocko hamnar här eftersom hon är starten till Ordlös Onsdag i svensk tappning. Den vägen kan man få se mycket både kul och vackert, från jordens olika hörn, samtidigt som man får en doft av svensk-marockansk vardag.

Oj. Där blev listan full. Inga fler hamnar i strålkastarljuset denna gång.
Men har man tid, så finns de där, de läsvärda, upplysande, roliga, underhållande, kluriga bloggarna. De är MÅNGA!
Och som tur är finns det folk som, faktiskt, tycker det är värt besväret. Vad än min kollega må tycka.

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du dela ut "You Make My Day Award"?
Så här lyder "bruksanvisningen":
"Give the award to up to 10 people whose blogs bring you happiness and inspiration and make you feel so happy about blogland! Let them know by posting a comment on their blog so that they can pass it on. Beware! You may get the award several times!"

På tulpanens dag

Den 15 januari är tulpanens dag. Men det skrev jag ju om för bara ett år sen! För att inte bli för tjatig - så här började det:
"Inget folk är mer tulpanberoende än svenskarna. Varje år vid den här tiden kan vi knappt lämna en livsmedelsbutik eller bensinmack utan den obligatoriska blombunten, ett tio-pack i plast, som..."
Jag väntar fortfarande på den tulpanvariant som får heta Klimakteriehäxan.
Läs hela texten här.

Vi tre - och tre underrubriker

Tre.
Kom att tänka på den här bilden, tagen för nästan tjugo år sedan. En treenighet förevigad: mamman, Sonen och Nästa Barn - det som skulle komma att bli Dottern, men det visste vi inte i förväg.
Och så får bilden tre underrubriker: Tisdagstema, Ordlös Onsdag och Wordless Wednesday!

Copyright Klimakteriehäxan

Fler bilder på tisdagstemat "Tre" den här vägen.
Senaste skörden av svenska ordlösa bilder här.
More Wordless pictures here.

Bästa köp

Primark - se nedan - i all ära, men bästa köpet i London gjorde jag ändå i shoppen på Victoria & Albert Museum. Där kan man roa sig länge, prylarna som bjuds ut är ofta både vackra och originella, det är som att gå på en kul konstutställning. Ibland är prislapparna hisnande, men ibland helt överkomliga.
Mina nya roliga örhängen hamnar i den senare kategorin: fem pund, i dagsläget ungefär 60 kronor. Fanns också i rött, blått, vitt och rosa.
Bara ingen drar till för att se om ett i och för sig osynligt blixtlås fungerar...

Copyright Klimakteriehäxan

Om du klickar på bilden syns det bättre hur de ser ut!

Fynda i London

Stora rubriker på ekonomisidorna den senaste tiden trumpetar ut att nu är det minsann dags att åka till London igen. Pundet är billigare än på länge, så passa på nu, det är budskapet, så räcker kronorna en bit till.

Jo för all del, det ligger en hel del sanning i det. Fast man kan förstås inte glömma bort att oavsett växlingskurs kostar det något hela tiden, till och från flygplatsen i Sverige, till och från flygplatsen i England, transporter inne i London, mat och så inte minst boende.
Dottern och jag drog alltså iväg i alla fall.

Vi kom till vårt hotell en stund efter lunch. Installerade oss, tog fram kartan och min lista på ”Things to do” – jag brukar ha sådana i beredskap vart vi än far, det finns alltid så många beresta människor att få tips av, i böcker och tidningar exempelvis.

Den här gången hade jag en urriven sida ur Elle, kanske två år gammal. Där rekommenderades man att kolla in prisvärt mode på varuhuset Primark, ett företag som etablerat sig inte i centrum, utan lite längre ut i periferin.
Ett lämpligt Primark fanns enligt tidningen i Hammersmith, tre t-banestationer från hotellet. Vi drog dit.

Och vad hände sedan?
Jo vi shoppade. Tokshoppade. Allt annat var omöjligt, för inte nog med att priserna var låga från början – det var rea också. Halva priset. Mycket folk, förstås. Hur mycket varor som helst, i flera våningar. Snygga grejer. Allt var inte trendigt, men mycket var det.

Vi kom ut med massor av saker: tröjor, t-tröjor, barnkläder, väskor, koftor, klänningar, accessoarer… ja jag ska inte räkna upp allt. Men det kostade försvinnande lite. Klänningarna 4 pund, handväska 2:50, necessär 1 pund (det var inte rea!), fempack trosor 2 pund. Alla möjliga storlekar dessutom.

Efter den inköpsrundan behövde vi inte gå till särskilt många fler affärer, annat än att förstås än en gång ta en sväng in på Harvey Nichols för att se på allt det där som bara de riktiga jetsettarna har råd med. Jennifer Lopez´ svarta kappa med nitar fanns kvar i ett exemplar, den vägde säkert 6-7 kilo. En rock i ormskinn från Burberry fanns också på en hängare – reapriset – hörde jag verkligen rätt? var svindlande. SÅ många nollor! Expediten på avdelningen var från Göteborg, utan henne hade vi inte fattat hur exklusivt det var…eller känt igen J-Los ytterplagg heller, för den delen.

Döm sedan om min förvåning när vi hoppar av en buss på Oxford Street och plötsligt står framför ett jättestort Primark, ungefär i höjd med Marks & Spencer. Jag var tvungen att gå in, fram till första bästa expedit och fråga när varuhuset hade öppnats. Jo, i våras, blev svaret, troligen i april.
Vilket betyder att det verkligen inte fanns där när jag senast besökte London – kunde annars inte fatta hur jag hade missat detta shoppingvännernas sanna Eldorado.

Så om ni lyssnar till rådet att åka till London just nu – missa inte Primark! Måste vara stadens i särklass bästa fyndställe, alla kategorier. Och ett kort tag till är man kanske lite originell i Sverige om man är klädd i Atmosphere, Primarks eget märke.
Innan ni alla följt mitt råd och skyndat dit, alltså.

Copyright Klimakteriehäxan

Att återse Spice Girls

Alltihop började dagen före julafton.
-Mamma, nu vet jag verkligen vad jag önskar mig i julklapp, sa Dottern med sin mest bevekande röst.
-Jojo, så dags nu, suckade jag, som hade jagat ihop somligt från önskelistan och dessutom gjort några fria satsningar, sådana som hamnar i byteskön på annandagen.

Det visade sig att hon närde en stekhet dröm om att återse Spice Girls. Hela hösten har hon följt dokusåpan om kryddtjejernas återförening, det hade jag visserligen märkt. Och för tio år sedan bevistade vi ju tillsammans den historiska konserten i Globen, den som var den sista innan gruppen upplöstes.
Men jag trodde nog ändå att Spice Girls var ett avslutat kapitel.

Nu hade hon gjort research. Det fanns gott om biljetter till O2 Arena, i Londons Millennium Dome. Med Ryanair kunde man flyga för 500 kronor. Sedan var det det där med hotellet, som jag hävdade att man behövde. Hon skruvade på sig. Där fanns ingenting att hämta hur flitigt hon än googlat, bara jättedyrt var än man hamnade.
-Glöm alltihop, sa jag.
Och trodde att hon gjorde det.

Men så lätt går inte drömmar över. En dag ropade hon in mig till datorn där hon satt. Hon visade mig en bit på Youtube.
”Mama, I love you” sjöng Spice Girls. Jovisst, i Globen den där gången – när mammorna utgjorde snart sagt halva publiken – fick vi alla lite extra känsla för de där popbrudarna när de från scenen förklarade oss sin oreserverade kärlek. Och det mindes ju Dottern, förstås.
Fast jag stod på mig. För dyrt, för tokigt.

Så hade jag en stund över på jobbet i mellandagarna. Kollade, mest på skoj, ett hotell där jag bott tidigare, mindes att jag sett deras helgerbjudanden. Och minsann: där fanns ett riktigt överkomligt extrapris! Jag föll för frestelsen att göra något tillsammans med Dottern, något som hon med största säkerhet skulle komma att minnas som en galen fast jättekul utflykt.
Vi bokade, vi for.

Färden till arenan gick med ett tunnelbanetång med horder av tjejer som skulle till samma ställe som vi. Bredvid oss satt ett gäng från Island, några norskor fanns lite längre bort, vi hörde rader av andra språk – och alla såg innerligt förväntansfulla ut. Det måste helt enkelt ha handlat om flickor som, precis som Dottern, älskade Spice Girls för tio år sedan – och gammal kärlek rostar ju inte så lätt, som bekant.

Jag förväntade mig en så gott som enkönad publik, men där bedrog jag mig. Framför oss satt till exempel ett gäng grabbar i 25-årsåldern som, skulle det visa sig, kunde såväl koreografi som text till de flesta låtarna, både de gamla hittarna och nya.
Det blev fullt på läktarna, folk viftade med sina just inköpta lyktpinnar, bläddrade i program (15 pund!), knaprade pop corn, köpte svindyra souvenirer (huvtröja 50 pund!), drack öl, åt pizza, försökte glittra i kapp med stjärnorna, balanserade i de branta trapporna på höga klackar i kjolar så korta att rena trosor kunde rubriceras som oavvisligt allmänintresse.

När så alltihop drog igång: jätteorkester, enorm scenografi med videoskärmar, tio suveräna dansare, ljuseffekter, rökmoln, folk som åkte upp ur golvet eller sjönk ner igenom det, visste jublet stundtals inga gränser. Och allra mest jublade folk när Victoria ”Posh” Beckham, för dagen brunett igen, vickade på minsta kroppsdel. Jag kom på mig med att undra om det beror på medlidande – med tanke på makens fruntimmershistorier, exil i USA, bristfällig sångröst och lite sådant – men tror att det handlar om någon annan sorts magi.

Som musikalisk upplevelse var det ingen höjdare, det måste jag konstatera. Fast det hade jag nog inte väntat mig heller. Mycket av sången dränktes av det massiva orkesterljudet. Kanske lika så gott.
Tidskriften Time Out skrev i förra veckans nummer att en av få positiva saker som kunde sägas om de återuppståndnas show var att publiken i alla fall slapp solonummer med Posh…

Och det var inte på ”vår” föreställning som silikonkuddarna var på väg ur hennes klänning, så den världshistoriska händelsen missade vi. Dock kan jag avslöja att hon faktiskt har axelband till de där urringningarna – plasten blänker till ibland i strålkastarljuset!

Faktum kvarstår: det var en kul (fast tokig) grej att göra. Dottern var helnöjd (fattas bara!)
Och när det var dags för ”Mama, I love you” fick Sporty, Scary, Baby, Ginger och Posh sällskap av en flickkör. Trettio töser i vita klänningar sjöng för alla oss morsor igen. Det var ju ändå vi som stod för fiolerna, så att säga.
Dottern klappade mig på knät.

Copyright Klimakteriehäxan

En blomma till Knut

Det är Knut som har namnsdag i dag. Vilket av hävd betyder att julen är slut. Och slut är väl ett milt uttryck för hur denna julblomma ser ut - kan ni se att det har varit en prunkande amaryllis, grant julröd och ett utropstecken i vintermörkret?
Men nu ser vi fram mot ljusare tider. Dags för primula, kanske, en pålitlig vårblomma. Fast det är klart lite tidigt att börja prata om våren redan nu...

Copyright Klimakteriehäxan

Fotnot

"Man ska vara glad åt fötter, för utan dom man står sig slätt” sjöng Birgitta Andersson en gång för länge sedan. Det är en sanning som står sig.

Mina fötter har varit en källa till stor glädje.
De har inte bara varit starka och funktionella, de har också varit riktigt fina att titta på. I den eviga och inte alltid framgångsrika jakten på fysiska företräden har jag alltid kunnat lita på de av kroppens delar på vilken allt det andra vilar, de som står för markkontakten, de som ordnar förflyttning, de som rusar på stoppbollarna, de som får oss att stå stadigt i blåsten även om kronan svajar. Jag har helt enkelt haft väldigt fina fötter.

En gång blev det väldigt tydligt fastslaget i en skoaffär. Jag kom in medan en kvinna provade en röd sandal som mest bestod av några remmar och en svindlande klack. Riktiga läckerbitar. Mannen som sålde skorna såg inte glad ut. Kvinnan behövde fundera, han använde hennes betänktetid till att vända blicken mot mig. Jag ville pröva samma modell.
När remmarna slutit sig om min fot sken skohandlaren upp som en sol, vände sig till sin andra kund, pekade och sa:
-Det är såna fötter den där skon ska sitta på!

Nej, det är ingen självklarhet att ha snygga fossingar, det är alldeles uppenbart inte alla förunnat. För även om alla bebisars små rosa tår är gudomliga, så utvecklas de inte sällan till något annat, något klumpigt, krokigt, valkigt.

Välskötta fötter är ett måste oavsett utgångsläget. Men det är något som väldigt snygga tjejer ibland inte förstår och därmed tappar en skrälldus av skönhetspoäng. Tänk på alla de spruckna sommarhälar du gått bakom, hälar på fötter i dyra italienska sandaler som kan få det att vattnas i munnen på vilken skovän som helst. I kombination med de där otäcka hälarna? NEJ! Usch!

Jag gillar dessutom tånaglar som lackats, gärna i en glad röd ton. Speciellt fint på sommaren, förstås, när vi visar fötterna mer än annars. Men där finns det en usch-varning till: även tånaglar måste skötas och lackas om! När en halv kvadratcentimeter är allt som återstår på stortån sedan skorna skavt bort resten ser det eländigt ut. Då är det bättre utan.

Outtröttligt har jag levt efter de där principerna. Men medan åren gått har jag sakteliga fått gå upp i skostorlek. Det började efter första graviditeten, och på sistone har jag riktat blickarna mot de hyllor där det står 40.
Fötterna har blivit både plattare och bredare.

Och så en dag såg jag det: jag hade fått början till hallux valgus. En knöl vid stortåleden hade börjat bildas på vänsterfoten.
Jag blev egentligen inte förvånad. Både min mamma och min storasyster har opererats för samma sak, men jag trodde i det längsta att jag ärvt mina fotgener av pappa. Tji fick jag.
Hallux valgus är fruktansvärt vanligt. Både män och kvinnor får det. Kirurgiskt ingrepp görs ofta, ibland redan i tjugoårsåldern faktiskt, eftersom man får problem med skor.

Så i går morse när jag steg upp satte jag min ankfotsliknande vänster i golvet för sista gången. I går eftermiddag sågades en bit ben bort, tån rätades upp och alltihop förankrades med en skruv.
Nu är det stillhet som gäller, med foten i högläge. Inget hoppande och skuttande på två månader.
Men sedan.

Sedan hoppas jag kunna vara glad åt fötter igen. För utan dem står man sig slätt, som sagt.
Fast så fina som de en gång var, det blir de aldrig mer.
Och om du undrar, så köpte jag naturligtvis de där röda remsandalerna den där gången. Fast den andra kvinnan lämnade butiken utan.

Copyright Klimakteriehäxan

Min vänstra fot fredag morgon..........och samma fot fredag eftermiddag.













Om du vill ha mera fakta i målet så finns mycket att hämta på den här sidan.

Må Britney bli hundra!

Knappt hade jag skrivit texten här nedan under rubriken ”Ja må du leva – uti hur många år?” förrän jag får höra talas om något som måste betraktas som rekord i smaklöshet, även om det naturligtvis är en svårslagen notering.

Britney Spears, den lilla söta popflickan som blivit 26 år och tvåbarnsmor och på vägen hunnit med att pröva på fler sorters faror och katastrofer än ett l-å-n-g-t liv kan tänkas erbjuda verkar må sämre än någonsin, sämre än någon förtjänar att må. Stackars tjej.

Nu kan man på nätet slå vad om hur länge hon klarar sig. Den som vinner och tippar rätt dödsdag får en Play Station 3 och titeln Herr eller Fru Död.
Nej, jag tänker verkligen inte länka dit.
Ja må hon leva uti hundrade år, säger jag. Och önskar den som kom på tävlingen dit pepparn växer. Milt uttryckt.

Copyright Klimakteriehäxan

Ja må du leva - uti hur många år?

Om det funnes lite mer rättvisa här i världen skulle hon ha fyllt 60 år i dag: Lena, väninnan som jag alltjämt saknar trots att år har gått sedan hon tvingades att ge upp kampen mot cancern.
Det blev altså inga hurrarop, ingen lagom falsk gratulationssång, ingen tårta, ingen champagne – nej, inte ens ett glas grönt portugisiskt pärlande vin, som var hennes livdryck sedan hon blivit bofast på Algarve-kusten.

Annat var det för tio år sedan. Lena valde att resa hem till Sverige för att fira sin 50-årsdag. Och det blev kalas – en överraskningsfest som hennes storebror arrangerade, helt utan hennes vetskap. När hon kom in genom ytterdörren efter en runda på staden stod vi där ett gäng människor ur hennes förgångna, redo att ha party just för henne natten lång.

Kvällen blev lyckad, alla var glada, maten och vinet var gott, födelsedagsbarnet glittrade med ögonen, log med hela kroppen.
Hon hade ju ändå, rimligtvis, nästan halva livet framför sig. Trodde vi alla.
Men där bedrog vi oss.
Diagnosen höll hon länge hemlig. Härdade ut cellgifter och strålning, kom tillbaka – men åkte dit igen. Tills ingen mer hjälp fanns att få.

Lena dog i en sjukhussäng. Hennes båda barn fanns vid hennes sida, men gick bara ut i korridoren för att hämta lite kaffe.
I samma ögonblick drog deras mamma sitt sista andetag.
-Jag tror att hon gjorde det med flit, sa hennes dotter sorgset när vi talade om saken.
-Hon ville sköta alltihop det där själv, privat. Tyckte inte att vi behövde se när det tog slut. Och hon hade bestämt att det var nog, att hon inte orkade mer.

Hur skulle hon ha velat fira sin 60-årsdag om hon hade fått chansen?
Kanske hade hon kommit hem till sitt Barndomsland igen. Kanske hade vi haft ny fest, hurrat och sjungit ”Ja må du leva uti hundrade år” så där som vi gör på alla svenska födelsedagskalas.

Men vi tänker nog väldigt sällan på texten i den där sången när vi klämmer i för kung och fosterland – och objektet vi firar, förstås.
Och vi tänker alldeles för sällan på att det är åtskilliga som aldrig kommer ens i närheten av de där hundra åren. En del försvinner efter bara hälften.
Rättvist är det inte.

Copyright Klimakteriehäxan

Kavajkuppen

Inte tittade jag på Grammis-galan i teve i går kväll. Men så här dagen efter konstaterar jag att Rigmor Gustafsson vann för årets jazz-platta, vilket gör mig glad. Och Lars Winnerbäck och Miss Li fick publikens pris för duetten ”Om du lämnade mig nu” som jag gillar trots att det är smörvarning på den.
Fast den som stal showen var ju uppenbarligen utrikesministern. En kupp så god som någon.
Carl Bildts kavaj, glansig med långsvansade gröna råttor, är helt fantastisk – se den här eller läs om galan här!

Högsta vinsten

Jag kunde faktiskt inte tro mina öron.
Han fick upprepa. Och ändå var jag inte säker på att jag hört rätt, trots att det var ganska tyst omkring mig och trots att det inte är något fel på min hörsel.
-Mamma, jag fick lägenheten, sa Sonen.
Han lät yrvaken och det var precis vad han var. Dagen var fortfarande ung när hans telefon ringde och en främmande röst lyckades tränga in genom sömndimmorna med beskedet.

Sonen har fått en lägenhet.
Med förstahandskontrakt.
Fullständigt lagligt.
Det är för bra för att vara sant. Men det ÄR sant. Alldeles otroligt. Han får flytta in i en förortsetta om ett par månader. Den ligger nära tunnelbanan och har en stor Ica-butik alldeles bredvid – att han hade kollat det där med affären gjorde mig nästan lika förvånad, ja rent av tårögd, som det positiva svaret.

En arbetsseger, skulle man kunna kalla detta. För vi har i tjugo års tid bosparat åt våra telningar i HSB, det var det alternativ vi kom på. Att lägenheter inte skulle komma att stå som spön i backen, det har varit helt klart ända sedan barnen föddes.
Många fnysningar har detta sparande framkallat i bekantskapskretsen: de där kronorna skulle inte räcka ens till en garderob i Rågsved.

Så fick vi klart för oss att också HSB har vad som kallas för ungdomslägenheter. Visst fick jag tjata lite innan Sonen klickade sig dit, men han anmälde sig. Till ingen nytta, som det har verkat, eftersom någon annan alltid haft längre kötid eller om nu något annat spelat in. Mindre lägenheter med överkomliga månadshyror har det dessutom inte funnits många av. Men så dök två ettor upp, Sonen gjorde intresseanmälan och så blev det jul. Han har haft "egen lägenhet" högst på önskelistan länge, men tomten syntes inte till.

Ingenting hördes. Efter påstötning ringde han och fick inget besked, men ändå ett råd: skaffa de papper som krävs så att du har dem redo utifallatt.
Sagt och gjort, han beställde intyg och personbevis och vad det nu var.
Men ingenting hördes.

Tills plötsligt han blev kallad, med kort varsel, till visning i måndags. Ingen kunde hänga med, han fick åka själv.
Hemma igen berättade han, att han tackat ja för den händelse att ingen som stod före i kön skulle göra det.
Vi trodde inte särskilt mycket på hans chanser någon av oss. Jag fick nys om ännu ett ställe att leta på och tipsade om det för att hålla grytan kokande – grabben behövde ju få något eget!

Nu är det klart. I ett grymt lotteri där de allra flesta drar nit efter nit har han vunnit högsta vinsten.
Det är fantastiskt kul.
Fast när han lämnar sitt rum blir det nog väldigt konstigt. Har hört rader av mammor som gråtit strida strömmar när deras barn har bytt till ny adress.

Men ungen ska flyga ur boet, ska ha egen dammsugare, ska köpa hem sin mjölk och sitt bröd. Rätt och riktigt. Som den vuxna människa han faktiskt är.
På sätt och vis. Min lille pluttgubbe.

Copyright Klimakteriehäxan

Nu är det allvar igen

Arbetsveckan är i full gång igen. Årets första.
Skoldags, slut på sovmorgnarna, julgodiset uppätet, skinkan bara en torr liten skalk längst in i kylskåpet och granbarr i vrårna, där inga tomtar längre tittar fram. De som finns kvar inom synhåll börjar se lite trötta ut och väntar på Knut.
Dessutom säger statistiken att denna vecka är inledningen på skilsmässoadvokaternas verkliga högsäsong.
Det är nu, när året är sprillans nytt, som folk gör slag i saken och startar nya liv inte bara som icke-rökare och kalorijägare, utan också i relationsbranschen.

Det är också just i dessa dagar som vi börjar se fram emot sommaren på allvar – och ivrigt bokar vår sommarsemester. Rusch även till resebyråerna, med andra ord.
Och inte nog med det: starten på ett nytt år betyder ofta att jakten på ett nytt jobb inleds, det går att bevisa med statistik, det med.
I England kan man dessutom från och med i dag fira att Ian Fleming föddes för 100 år sedan genom att klistra sprillans nya James Bond-frimärken på sin snigelpost.

I morgon onsdag är det dags för en annan stor tilldragelse: då avslöjar Världsbanken vad man anser sig veta om hur ekonomin ska utvecklas globen runt. Ska kronan stå stark och de svenska turisterna glädjas? Ska det kinesiska undret ta nya kliv framåt? Ska USA:s bolånare få gå över till tält? Ska utvecklingsländerna få råd till någon utveckling? Ytterligare två valutor har förresten just upphört att existera – nu handlar man i euro såväl på Malta som på Cypern, det kan ju vara bra att veta ifall det är just dit ni tänkte boka sommarresan.
Ringo Starr – ni minns ju honom – inviger på fredag Kulturhuvud-stadsåret, som i år högtidlighålls i Liverpool, vars namn för evigt är förknippat med The Beatles.

Veckan bjuder på ännu mer förutsägbar dramatik, för i morgon går årets Grammis-gala av stapeln. Ser till min milda förvåning att en av prisutdelarna är utrikesminister Carl Bildt, vars tidigare utflykter i musikbranschen inte direkt kritikerrosats.
Lars Winnerbäck i duett med Miss Li i ”Om du lämnade mig nu” tycker jag kan få vinna titeln Årets Låt 2007, om inte annat så med anledning av regeringspartiernas sviktande opinionssiffror eller den där skilsmässostatistiken jag refererade till här ovan…
För nu är helgpartyt över och det är allvar igen.

Copyright Klimakteriehäxan

Den lilla skillnaden

Hörde ett av många inslag i radio om pågående kamp om demokratiska partiets presidentkandidatur inför det kommande valet i USA.

Till studion hade några experter bjudits in. De slog fast att väldigt lite skiljer de tre kombattanterna åt: Hillary Clinton, John Edwards och Barack Obama.
Men någon skillnad måste det väl ändå finnas? insisterade programledaren.
Nej, sa experterna.

Ingen av dem kom på att Hillary Clinton är kvinna och Barack Obama ovanligt mörkhyad för att finnas på den här nivån i amerikansk politik. Om dessa faktorer inte betyder skillnad vet jag inte vad det ordet står för. Tänka sig: en kvinna kan bli president i världens mäktigaste land! Eller en afroamerikan!
Ibland undrar man hur experter får sin titel.

PS Det finns faktiskt en bok om USA:s förste svarte president. Romanen "The Man" skrevs av Irving Wallace 1977. Som jag minns den är det en fascinerande bok, som förmodligen bara går att få tag i på antikvariat i dag - eller på bibliotek, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Godnatt, Slas!

Stig Claesson, Slas, är död. Han blev 79 år gammal men jag undrar om han ändå inte var väldigt mycket yngre, åtmnstone inuti.

Han har varit en av våra allra mest produktiva författare, lite ojämn för all del, men nästan alltid läsvärd. Dessutom var han en begåvad tecknare, gjorde sina egna bokomslag och separata målningar dessutom - ett porträtt på Monica Zetterlund är en klassiker.

Har man inte läst något måste man bara läsa "Vem älskar Yngve Frej?", för den är oförglömlig - blev också lysande som teve, med Janne "Loffe" Carlsson och Allan Edwall i huvudrollerna. Kanske kommer den i repris nu, som en synnerligen välförtjänt hyllning?

Slas kan man också lyssna på. Han har själv läst in ett antal av sina böcker. Och jag behöver inte anstränga mig för att höra hans röst: sträv, stockholmsk, eftertänksam, klurig, rent av rolig. Slas i ett nötskal.

Copyright Klimakteriehäxan
Om Slas i DN här och i SvD här.

Pennstafetten

Ett av vardagens stora mysterier stavas p-e-n-n-o-r.
Fenomenet omges av en rad frågor: var kommer de ifrån, allihop? Varför fungerar de så sällan när man bäst behöver dem?
Och framför allt: vart tar de vägen?

Man står där och ska bara skriva upp ett litet telefonnummer eller en portkod eller något annat. Har absolut penna – i fickan, eller i handväskan, vanligtvis.
Men hittar man den?
Nej.
Medan man frenetiskt far runt med fingrarna i alla skrymslen och sekunderna tickar stiger irritationen: jag hade ju inte bara en, jag hade ju flera – och nu – INGEN! Hur går det till?

Jag har ett par ”pennburkar” som står vid min arbetsplats. De är välfyllda. Där finns en cocktail av företagsnamn, hotell-logotyper, reklamramsor – alla på var sin pennmodell. Samtliga billiga, men huvudsakligen fungerande, i alla fall när de är nya.
Penna, det är något man får både här och där.
Men det är också något vi snor både här och där.

Inget stöldgods kan vara vanligare än en enkel kulspetspenna. Du lånar en, när du tvingats ge upp den där förtvivlade jakten på din egen. Och när du skrivit det du skulle stoppar du raskt undan pennan i stället för att ge den tillbaka. Ytterst få kommer på att be om sin penna i retur. Undantaget är de där finsmakarna som bara använder sig av dyra märkespennor – men så blir de också fullständigt förtvivlade när deras lyx-Parker eller Montblanc trots alla försiktighetsåtgärder visar sig ha fått fötter, tanklöst slunkit ner i en ficka som vilken simpel Bic som helst.

Nu har jag gjort en storsatsning medan året är ungt: jag har gått igenom samtliga mina pennor för att se vilka som bör få vara kvar och vilka som ska kastas. Bläck torkar, det känner vi ju till. Fast jag måste medge att jag blir rätt förvånad när det visar sig att ett icke föraktligt antal pennor bara delvis finns kvar. Hur kan halva pennor bara försvinna? Här sitter jag med en liten hög av lösa små stålfjädrar, plasthättor och metalltungor som alldeles uppenbart har ingått i ett helt skrivdon.

Rensningen gör mitt pennlager betydligt mindre. Dessutom kan man nu skriva med samtliga. Men inte kommer det att hjälpa.
Strax står jag där igen och gräver utan att hitta en endaste liten pennstump.
För den jag nyss vet att jag hade, den har någon lånat. Och stoppat på sig.
Enda trösten är att han eller hon inom kort inte heller kommer att hitta en penna när den behövs.

Man borde kanske tänka om och kalla dessa ting inte för bara pennor, utan för stafettpennor.
Ur hand, i hand, i en stafett utan målsnöre.
Och mysteriet får aldrig en riktig lösning.

Copyright Klimakteriehäxan