onsdag, maj 31, 2023

Böcker man lär sig saker av

Vilka böcker passar bra att ge bort i studentpresent? Det är Fnligt O som undrar och vill ha svar, eftersom detta är veckans kulturfråga.
Det beror förstås på ett antal saker. I första hand kanske vilken framtid den nybakade tänker sig. Jag satsar på tre yrkesvarianter som alla kan räkna med sysselsättning under mycket lång tid.

Den blivande juristen kan få "Tills alla dör", om läget i gängvåldets Sverige. Diamant Salihu skrev den och man läser den som en bladvändare! (Här finns en nyutkommen uppföljare också: "När ingen lyssnar".)

Medicinstuderande bör verkligen läsa "Den odödliga Henrietta Lacks" (The Immortal Life of Henrietta Lacks) om hur cancerforskningen utvecklats med hjälp av celler från en ung drabbad amerikansk kvinna. Rebecca Skloot skrev den och man läser den som en bladvändare!

Och den som ser sig iklädd vit kockmössa, rutiga byxor och med egen lyxkrog, vilken kan vara en lysande satsning om man har turen med sig, får "Kitchen confidential: en kocks bekännelser" (Kitchen Confidential: Adventures in the Culinary Underbelly) med berättelser om hur det kan gå till i restaurangköket när gästerna inget ser. Anthony Bourdain skrev den och man läser den som en bladvändare!

Där har ni tre bra lästips som alla blir klokare av, oavsett ålder och akademisk grad. Men ett jättestort problem kvarstår: hur motiverar man studenten att verkligen läsa något över huvud taget?

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, maj 30, 2023

Ond, god och ful

Ibland är utmaningarna som duggar bland oss bloggare riktigt svåra. Som när Ugglan i dag presenterar kravet på hur denna veckas tisdagstrio ska se ut: Den gode, den onde, den fule (en bok på varje) ska det vara!

"Den goda jorden" (The Good Earth) skrev amerikanska Pearl Buck och den romanen bidrog starkt till att hon fick Nobels litteraturpris 1938. Hon levde länge i Kina, hade t o m ett kinesiskt namn och kände uppenbarligen både landet, dess folk och dess kultur väl, som det tedde sig på tidigt 1900-tal. I akademiens prismotivering stod det bl a att hon belönades "för sina rika och verkligt episka skildringar ur kinesiskt bondeliv" och detta är just en sådan. Tror att jag borde läsa om den faktiskt.

"En ond man" är historien som Hans Alfredson skrev 1980 och som i filmversion hette "Den enfaldige mördaren". Författaren regisserade själv och spelade också den elake fabrikören Höglund, en riktigt otäck gubbe som behandlade alla illa. En mycket bra film blev det! Tror att det var första gången jag verkligen la märke till Stellan Skarsgård som hade titelrollen, filmen kom 1982 och hans internationella karriär tog väl fart lite senare.

"Den fula ankungen" är en av HC Andersens klassiska berättelser som nog tjänat ett gott syfte rätt så många gånger: här får man klart för sig att även den man tror är en liten ynklig och ful ankunge faktiskt kan bli en stor, ståtlig och vacker svan, bara man har lite tålamod och låter saker och ting ta sin tid. Även om jag inte tycker att ankungar är fula alls ... mer gulliga!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, maj 29, 2023

Tankar kring en önskelista

Martina Haag är förvisso inte en av mina favoritförfattare, men jag kan uppskatta hennes humor (och delade hennes ilska över hur maken behandlade henne, skildrat i "Det är något som inte stämmer"). Nu har hon en ny bok ute. Jag kan inte lova att jag tänker läsa den, men jag gillar omslaget!

Redan på utsidan av boken "Från och med nu" radar Haag upp något som verkar vara (delar av)  hennes "bucket list", alltså saker hon vill klara av medan hon fortfarande är i livet. Jag kan inte låta bli att fundera över om vi har något gemensamt. Inte väldigt mycket, men ändå ...!
Vi tar dem i tur och ordning:

Bli räddad av en skitsnygg brandman. Måste säga att jag tycker det är viktigare att jag blir räddad än hur min räddare ser ut. Men råkar han vara snygg tänker jag inte protestera. Det finns förvisso kvinnor som är brandmän också, förresten!

Kyssa en främling högst uppe i Eiffeltornet. Trots flera besök i Paris har jag aldrig varit uppe i det där tornet över huvud taget, än mindre pussat någon.

Sno en klänning på Gucci. Nej, verkligen inte. De har nog ändå inte min storlek ... Det finns dessutom andra modeskapare jag tycker mycket bättre om.

Dricka champagne på Orientexpressen. Skulle gärna ta tåget och i så fall också gärna lite bubblor, men det har inte hänt.

Ha en trekant tiokant. Va? (Om det blir en bok kommer jag ganska säkert inte att läsa den.)

Klättra upp på toppen av Cheopspyramiden. Huvva, jag som är så höjdrädd!

Skjutas upp i rymden. Tack, men nej tack. Vill nog inte skjutas över huvud taget om jag kan slippa.

Se slutet av Kinesiska Muren. Har sett en bit av den, men det var antagligen nånstans mitt på. En häftig upplevelse hur som helst, något jag verkligen hade drömt om.

Åka helikopter över Grand Canyon. Har varit där. Gått till fots ända ner och upp igen. Asjobbigt. Hade varit otroligt mycket enklare med helikopter ... men jag faktiskt flugit över Iguazu-fallen, kan det kanske räknas? Spektakulärt!

Sätta eld på julbocken i Gävle. Pyromani är ingen hobby jag uppskattar eller uppmuntrar. Som tur är är jag inte lagd åt det hållet. Trist tradition.

Bara tre av de här sakerna har Martina Haag hittills kunnat bocka av: hon har kysst en främling i Eiffeltornet, hon har druckit champagne på Orientexpressen och hon har flugit över den imponerande Grand Canyon.

Om jag skulle göra min egen seriösa lista skulle den se rätt annorlunda ut, även om jag inte riktigt vet vad den skulle komma att innehålla. Det här var bara ett litet tankeexperiment, inspirerat av att jag fick syn på boken i ett skyltfönster. Hur stämmer den här listan med dina önskningar för framtiden? (Alla som svarar att de tänker tända eld på Gävle-bocken anmäler jag till polisen!)

Maken och Sonen på Kinesiska muren. Året var 2007.
Copyright Klimakteriehäxan

söndag, maj 28, 2023

Humörhöjare?

Jaha, då är det dags igen: Skyltsöndag (som alltid i BP:s hägn). I dag råkar det sammanfalla med Pingstdagen, som i princip är bortglömd numera, och dessutom med Mors dag som somliga också envisas med att glömma bort ...

I mitt mammaliv har Mors dag aldrig betytt några storslagna aktiviteter, vilket jag också beskrivit ibland (blir du nyfiken kan du kolla här, kanske drar du på smilbandet om du scrollar lite?) När jag var barn däremot var det viktigt att högtidlighålla både Mors och Fars dag. Och visst fattar jag att det i första hand är avkomman som förväntas hylla sina föräldrar, men det kan inte hjälpas: jag tycker att det faktum att jag faktiskt blev mor är värt att fira, jag skulle ju ändå inte ha några barn!

Alltid något är alltid rätt till mamma ...
Alltså brukar jag ge mig själv något trevligt i present, om än i tysthet. Tänker också på att många människor inte lyckats få några barn, trots att det varit deras högsta önskan och trots mängder av mer eller mindre vetenskapliga aktiviteter för att hjälpa fertiliteten på traven.

Ett glas vin kan hur som helst passa eller hur? Det blir ännu en etikett som fått mig att köpa ett helt okänt vitt vin på Systembolaget. Mitt morsdagsvin Bitchy Blend kommer från Ungern och säger sig vara "crisp with an attitude". Tja kanske det? Har ännu inte smakat, men håll med om att etiketten är anslående! Och vem vill inte framstå som "crisp with an attitude"?

Sedan har ju vädret visat sig från sin trevligaste och somrigaste sida, så att hitta en tydligt skyltad glassbox var också väldigt passande. 

Dagens övriga två skyltar hittade jag hos en frisersalong på Södermalm. Väldigt hemgjorda och med förhoppning om att locka till skratt så vitt jag begriper. Och eftersom dagens frisörer verkligen vet att ta betalt för sina tjänster kan det väl passa med ett par humörhöjare ... sedan är jag inte helt på det klara med hur man lever om man "lever mjukt"? Går det att kombinera med "crisp with an attitude"?

Återstår att se om jag hittar någon trevlig present till mig i dag. Det brukar bli en humörhöjare av något slag. 


Copyright Klimakteriehäxan

lördag, maj 27, 2023

Veckans mening – om mod

Ibland hittar jag texter jag missat att läsa, trots att jag är intresserad av dem. Det händer oftast när jag ska kasta tidningar, den högen växer ju i stadig takt. Så gick det till när jag fastnade för Veckans mening denna gång. Den är hämtad ur en intervju med finansminister Elisabeth Svantesson (M) publicerad i Dagens Nyheter för ett par veckor sedan. Därmed gör jag ett avsteg från Skriv-Roberts grundprincip när han manar till jakt på de där braiga meningarna, de som fått en att stanna upp om än aldrig så lite, i det man nyss läst. Inte nyss alltså, men ändå rätt så nyligen, konstaterade ministern detta:

Mod är att inte låta oro och nervositet hindra en.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, maj 26, 2023

På plussidan

Fredag och fem fredagsfrågor från Elisa Matilda, som jag besvarar stärkt av afternoon tea med lite jazz på Stockholms Stadsmuseum. 80-årige Bill Öhrström kåserade om Gyllene Cirkeln, stället där så mycket av svensk jazz uppstod och frodades, och sjöng gjorde han också  med den äran! På plussidan även detta alltså. Nu till frågorna om positiva grejer:

  1. Vad är en bra sak med den här veckan? Att den varit grön och solig. Och blommig! (se bilden!)
  2. Hur har du vänt något negativt till positivt i veckan? Begravning blev ett kärt återseende med många gamla kollegor.
  3. Vad har gjort dig glad idag? En inbjudan till sommarumgänge med personer vi inte träffat på länge.
  4. Vad är något du kommer att göra för din egen skull i helgen? Sista pingisträningen före sommaruppehållet blir i morgon lördag.
  5. Ser du glaset som halvfullt eller halvtomt? Halvfullt, definitivt. Tomt blir det väl ändå, förr eller senare ...
Copyright Klimakteriehäxan

TV-tips

Gillade du "Homeland"? Det var en amerikansk action-serie med politisk laddning som bitvis var en veritabel nagelbitare, men ändå var det en med befrielse blandad besvikelse när den tog slut   pust  efter inte mindre än åtta säsonger. Långlivad! Jag var lite sen att hänga på, men kunde snart inte slita mig.

Nu finns en ny serie, i åtta avsnitt, att se på Netflix, "The Diplomat". Har inte sett hela än men är fast. Och tycker att den i viss mån påminner om "Homeland". Också här finns världspolitiken med, intrigerna, aktualiteterna, de privata problemen, en smart kvinna i huvudrollen ... En andra säsong är utlovad.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, maj 25, 2023

Boktips för mammor

På söndag är det Mors dag igen, och det föranleder Mia i bokhörnan att fråga: Har du något bra boktips? (lämpligt som morsdagspresent, antar jag förstås att hon menar).

Nu är ju även mammor väldigt olika sinsemellan även om de delar på den där titeln. Men nog finns det böcker som både är fascinerande och lyckas ha ett kvinnoperspektiv samtidigt, även om det kanske inte är direkt nödvändigt dagen till trots! "Vi kom över havet" (The Buddha in the Atticav Julie Otsuka är en sådan. "Svalors flykt" av Majgull Axelsson också.

Vill mamma ha ett gott skratt finns det andra håll man kan gå åt. Sök exempelvis upp min gamla amerikanska favorit Erma Bombeck, allt hon skrivit är roligt! Man drar på munnen redan åt böckernas titlar: "If life is a bowl of cherries, what am I doing in the pits?", "The grass is always greener over the septic tank" eller "When you look like your passport photo, it´s time to go home". En som verkar som gjord för morsdagsfirande är "When God created Mothers" men just den har jag faktiskt inte läst. Hon har skrivit massor! Tyvärr har inte mycket av henne översatts till svenska.

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 ... att det inte är lika tätt på stan mellan de färdigtrasade byxbenen nu som det var för inte alls länge sedan. Kan det möjligen vara så fantastiskt att det idiotmodet är på väg bort?  

onsdag, maj 24, 2023

Nu blommar det!

Det påstås att vi är mellan hägg och syren. Häggen prunkar verkligen, men syrenerna har tjuvstartat och blommar, de också!

Vem påstod att "ogräs" inte är vackert? Här samsas maskros och löktrav med lite hundkex på vårt köksbord, i två små vaser ur Lisa Larsons serie Quartette. Loppisfynd! (Just den serien som tillverkades på 80-talet verkar inte vara särskilt poppis bland designsamlarna.)
De små penseerna verkar verkligen trivas i svärmors gamla ishink. Nu ögonfägnad på balkongen.

Veckans kulturfråga från Enligt O handlar förstås inte alls om blommor. I stället undrar hon Vilka författares böcker hamnar alltid överst i bokhögen?

Se det var en fråga det! Tror inte jag kan leverera ett ordentligt svar på den över huvud taget. Slumpen styr. En bok jag just köpt eller lånat kan absolut hamna där. Just nu ligger Annie Ernaux överst med "Åren" som jag hittade efter att den hade varit försvunnen sedan jag gav mig den i födelsedagspresent 2021!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, maj 23, 2023

Dubbel topptrio

Tre böcker av samma författare (som du har läst eller vill läsa) ska utgöra denna veckas tisdagstrio om Ugglan får som hon vill. Så vad vore enklare än att kasta upp några gamla favoriter, förvisso döda, men vars verk sannerligen lever? Jag tänker på en lång rad svenska storheter: Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren, Torgny Lindgren, Vilhelm Moberg, PA Fogelström, Hjalmar Söderberg ...

Nu råkar det ju vara så att jag har flera favoriter som fortfarande är i livet och som förhoppningsvis kommer att skriva fler böcker, för mig och andra att avnjuta. Bestämmer mig för att hoppa över de ständiga Nobelpriskandidaterna Joyce Carol Oates och Margaret Atwood och lyfter i stället fram två (fusk. jag vet, det blir en dubbel här!), lite yngre, som också borde komma på tal när allehanda litterära priser ska delas ut.

Ni vet redan att jag är hopplöst imponerad av nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie. En suverän trio ur hennes produktion: "Lila hibiskus" (Purple Hibiscus), "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun) och "Americanah". Så bra, så galet bra!!! Väntar ivrigt på nästa!

Nästa prisvärda författare är också en kvinna, Jennifer Clement, mexikansk-amerikanska. "En bön för de stulna" (A Prayer for the Stolen), "Basquiats änka" (Widow Basquiat) och "Gun. Love" utgör hennes trio. Boken om graffitimålarens "änka" (de var aldrig gifta) berättar inte bara deras komplicerade kärlekshistoria utan också mycket om en vital del av New Yorks kulturliv på 80-talet, med idel kändisar, mycket droger och väldigt ojämnt penningflöde.

Det där var, inser jag vid närmare eftertanke, ungefär vad man kunde vänta sig av mig. Noll överraskning. OK, ber om ursäkt. Men tänker att jag kanske kan värva någon enstaka ny läsare av mina favoriter.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, maj 22, 2023

Det börjar bra ...

Nykläckta, duniga, supersöta. Jo, det börjar bra. Tänk om kanadagässen kunde vara lika gulliga resten av livet! Då skulle jag inte avsky dem, dessa vedervärdiga skitmaskiner som lortar ner överallt. Fast så länge de är i den här storleken kan man ju omöjligt tycka illa om dem. För i grund och botten har jag ju pippi på fåglar.

Copyright Klimakteriehäxan 

Rapport om ett stordåd

Ja, jag tvekar inte: jag har uträttat ett stordåd. Kanske inte för mänskligheten, men åtminstone i min egen lilla avgränsade värld.

Vad har jag då gjort? Jo något jag tänkt länge på. I mitt sovrum finns två bokhyllor. De har varit fyllda till bristningsgränsen, bitvis i dubbla rader. Ingen ordning alls. Böcker jag tror jag lagt in har inte gått att hitta. Andra vet jag att jag klämt in för säkert tio år sedan, för att aldrig peta på dem igen.

Nu blev det ändring på detta! Plockade ut varenda bok. Har nu lagt ungefär en hyllmeter i den allmänna gebort-högen, avdelat ett gäng till syrran, några som jag tror passar till en kompis och andra som jag burit iväg till Maken i tron att han inte läst dem redan. Några finns redan hos Myrorna. Bland titlar jag ratat finns kanonsuccéer som "Ett litet liv" av Hanya Hanagihara och "De fattiga i Lódz" av Steve Sem Sandberg. De föll på sitt omfång (720 respektive 661 sidor).

I mina hyllor står nu de som jag behållit i en prydlig rad, alfabetiskt ordnade efter författarens efternamn. Uppskattar omfånget till nästan fyra hyllmeter. Och håll i er, nu kommer det ruggiga: detta är BARA böcker jag INTE läst. Fler olästa finns i andra bokhyllor i vårt hem ... noga räknat minst uppemot ett 40-tal hyllmeter, så i det perspektivet krymper mitt stordåd påtagligt. Fast där finns förstås det jag redan läst, också.

Hur som helst har jag i alla fall insett vidden av min utmaning. Så jag skred till verket och tog en av de olästa. Det blev den som stod allra först, på grund av A som i Ackebo: Lena och hennes "Darling Mona". Avklarad nu, men inget ni prompt måste läsa. Började faktiskt på nästa bok i hyllans bokstavsordning innan jag somnade: Susan Abulhawas "Det blå mellan himmel och hav". Men nästa bok kommer nog inte att vara skriven av någon vars efternamn börjar på A ...

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, maj 21, 2023

Skylt med inbyggd överraskning

Stod i begrepp att plåta en graffitimålning till Skyltsöndagen när en dörr slogs upp mitt i bilden och en man kom ut! Vet inte vem av oss som blev mest förvånad, han som klev rakt in i kameran eller jag som inte ens lagt märke till att där fanns en dörr!

Tror att vi båda kom över chocken direkt och helt oskadda. Och när dörren stängdes igen kunde jag fokusera på motivet jag siktat in mig på från början! Det är en gangster skapad av @oldschooledge.

Skyltsöndagen tar inte sommarledigt minsann. Vi är ett gäng bloggare som följer BP:s exempel och letar skyltar oavbrutet: skojiga, snygga, informativa, tokiga skyltar. Kolla in hennes högerspalt, där dyker de upp!

Sugen på att bli båtägare? Kanske läge att passa på, det verkar vara rea!
Fast usch vilken dålig rabatt - inte ens 5 procent!

Kul att hitta denna plansch med min lilla gulliga maskros!
Du läste väl hennes försvarstal?
Copyright Klimakteriehäxan

lördag, maj 20, 2023

Veckans mening – om att veta sitt värde ...

Jag har faktiskt träffat den legendariske författaren Sven Stolpe. Det var förstås länge sedan. Vi hamnade mitt emot varandra vid ett middagsbord, jag var yngst av alla gäster. Vem av de övriga som var mest berömd hade de nog alla skilda åsikter om. Men över maten  det var ärtsoppa och punsch, måste väl ha varit en torsdag  pågick en muntlig
tuppfäktning som jag önskar att någon hade spelat in.

Så skedde tyvärr inte, men det var ett synnerligen fascinerande skådespel (med enbart manliga aktörer inblandade) att följa. Plötsligt uppstod en liten glipa i ordväxlingarna och Den Store Stolpe fick liksom syn på mig. Tittade noga tvärs över tallrik och bestick och brummade, nästan röt, sedan:
-Och du då, har du skrivit nån bok?
-Nej, inte än, pep jag.
Därmed var Stolpes intresse för mig uttömt och han återgick till sina jämbördiga, eller i alla fall nästan jämbördiga ... Så vitt jag minns var han åtminstone inte direkt otrevlig mot poeten Bo Setterlind, men nog var han en buffel!

Att han var övertygad om sin egen betydelse och skicklighet gick inte att betvivla. Jag har träffat andra som varit nästan lika säkra på att den egna framgången varit mer än välförtjänt trots att den kanske kom i senaste laget. Tror aldrig ändå att jag får svar på frågan hur man verkligen vet när det man åstadkommit är bra, riktigt bra? Känns det i magen? I huvudet? Måste man vara en äkta skitstövel för att tänka så om sig själv? Fast det är klart: det inte kul att aldrig bli nöjd heller ...

Nu läser jag Alex Schulman i Dagens Nyheter om Stolpe, som var hans morfar. Där hittar jag också Veckans mening (även om artikeln inte publicerades denna vecka men jag råkade bli lite sen på bollen), den som Skriv-Robert efterlyser på lördagarna och som ska vara så beskaffad att man hejdar sig ett litet extra ögonblick i läsningen. 

Det visar sig att Stolpe inte bara tänkte att han var nöjd med sina texter, han skrev också in det i marginalerna! Tänk att vara så oändligt säker på sig själv och sin egen förmåga! Här är den, Veckans mening, ovanligt lång:

"Jag minns att han satt i sin fåtölj i vardagsrummet i Filipstadshuset, med travar av sina egna böcker omkring sig, och jag närmade mig honom en gång försiktigt bakifrån och jag minns att jag fann det vidunderligt när jag såg anteckningarna och jag förstod vad han skrivit i kanten, såg att han strukit under stycke efter stycke och skrivit saker som 'magnifikt' eller 'briljant' eller 'förstummande'."

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, maj 19, 2023

Snabbt, långsamt eller rent av lagom?

Vad håller man för tempo i livet? Ska det gå undan, det man ska/måste/vill göra? Eller ska det få ta lite tid så att man kan njuta under gång? Det ursvenska ordet lagom passar ofta, inte sant? Fast vad är egentligen lagom? Tja, sådant kan man fundera över när Elisa Matilda idag ställer sina fredagfrågor på temat tempo

  1. Vad brukar gå snabbt för dig att göra? Det mesta, jag är rätt rask i vändningarna!
  2. Vad gör dig istället långsam? Om jag gör något riktigt viktigt vill jag att allt ska vara rätt, så då kan det vara lämpligt att ta det lite mindre snabbt. Men jag är också duktig på att prokrastinera, riktigt proffsig rent av ...
  3. Vad gjorde att du senast blev sen? Inställd buss.
  4. En dryg tredjedel av året har gått, har det gått snabbt eller långsamt? Rätt fort tycker jag nog. 
  5. Vad har du just nu för långsiktigt projekt? Bok- och garderobsrensning. Det är evighetsprojekt. Plus något annat som jag inte avslöjar.
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, maj 18, 2023

När lättsmält är rätt

Eftersom denna torsdag är en röd dag tror Mia i bokhörnan att vi har annat för oss än att sitta vid datorn, så hon levererar en "lätt" helgfråga som inte kräver särskilt mycket tankearbete: Vad läser du dagen till ära? Antar att hon inte i första hand tänker på att dagen också kallas Folknykterhetens dag utan syftar på dess religiösa etikett ...

Tja så mycket stämning kring Kristi Himmelsfärd kan jag inte påstå att jag känner när jag läser Lena Ackebos "Darling Mona", men det är lättsmält och kändes rätt i dagsläget. Ackebo är för mig i grunden en begåvad serieskapare, men numera skriver hon också böcker. 

Det här är sista delen i en trilogi. Den första boken, "Världens vackraste man" läste jag och blev ganska road, men den andra i serien har jag missat. Nu kallas detta för en fristående del, och det nöjer jag mig med.

Tycker att jag spårar viss släktskap med Emma Hambergs böcker om Agneta som så många tagit till sitt hjärta. Förmodligen hör de här romanerna till den bokkategori som lite föraktfullt kallas för tantböcker, men det är smällar man (och författarna) får ta! Huvudpersonerna är mogna kvinnor som vill göra upp med sitt förflutna och hitta en ny och förhoppningsvis mer spännande vardag. 

Copyright Klimakteriehäxan

Eftertanke

Vi vet det ju allihop: livet tar slut en dag, förr eller senare. Det är därför folk strör "Carpe diem"/"Fånga dagen"-uppmaningen omkring sig, ideligen. Den borde nog tas på mer allvar än som sker.

Två personer i min närhet har nyligen dukat under för cancer, denna vedervärdiga sjuka som vetenskapen inte rår på. Bådas eftermälen har varit otroliga: mängder av vittnesmål bland annat på Facebook och minnessidor om vad de betytt, hur uppskattade de varit i vitt skilda läger. "Glädjespridare" har varit ett återkommande ord, "klokskap" ett annat, "vänfasthet" ett tredje. Listan kan göras lång, riktigt lång. 

Men den väcker också andra tankar. Visste de här två kvinnorna hur otroligt uppskattade de var? Hur många som faktiskt älskade dem, inte bara i den närmsta familjekretsen utan i stora ringar på vattnet runt den? Trodde de sig veta – båda visste att slutet var nära  vad som väntade i form av mängden vittnesmål om saknad, mängden av minnen som poppade upp, mängden av goda gärningar de hade uträttat för andras väl och som nu skulle påtalas?

Kanske anade de det. Man kan hoppas på det. Men i slutändan tror jag att vi som fortfarande har livet i behåll måste bli bättre på att berätta för andra vad de betyder, hur mycket vi uppskattar dem. Innan det är för sent. För det blir det, förr eller senare.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, maj 17, 2023

Ja vi elsker dette landet!

Den 17 maj är Norges nationaldag och det firas flitigt av i princip alla norrmän, även av dem som befinner sig i exil. Därför kan man denna dag om man planerar sina steg avnjuta en färgsprakande parad med festklädda norrmän som går genom Stockholm mot kalas på Skansen. Just i år har de inte riktig tur med vädret, men det kanske bättrar sig när dagen framskrider?

Med anledning av dagen ställer Enligt O veckans kulturfråga: Vilken kultur från Norge gillar du extra mycket? Här har jag nog rätt stora luckor men en sak vet jag som aldrig upphör att fascinera: de norska folkdräkterna, bunaderna, i fantastiska naturmaterial. Speciella silversmycken glittrar och de svarta skorna har blanka spännen, allt gjort för att blixtra till i dansens virvlar! Idag är bunaderna ute på stan. De används förstås flitigt i alla möjliga högtidliga sammanhang, dop, bröllop ...

I bokhyllan är det också gott om norskt: Sigrid Undset, Anne B Ragde, Knut Hamsun, Erlend Loe, Jan Kjaerstad, Cora Sandel: det går att rada upp otroligt många läsvärda, nytt och gammalt i en salig blandning! Joe Nesbø och Karin Fossum är inte ensamma i krimnischen heller, där hittar man exempelvis också Anne Holt och Unni Lindell.

Även i tv-krimbranschen har norrmännen etablerat sig. Vi har sett många jättebra! "Frikänd" var en nagelbitare, kryddad med den då (2016) relativt nya trenden att flyga över dundersköna fjordar med drönare när det blev biljakt. Vilka bilder! För att inte glömma den ljuvliga feelgood-historien i "Himmelblå"! Då levde vi med folket på Ylvingen i glädje och sorg. Apropå glädje, så finns humor också. Vem minns inte Fleksnes, i Rolv Wesenlunds gestaltning!

Nu är det ett tag sedan jag senast var i Oslo, men en annan sak som man som besökare absolut lägger märke till vilken dag på året det än må vara, det är de många nya byggnaderna, ofta i djärv arkitektur. Offentlig konst förstår de sig också på, norrmännen. Mitt i huvudstaden ligger det fysiska konstverk som jag funnit otroligt imponerande: Grass Root Square, en skapelse av koreanen Do-Ho Su. Missa det inte om du har vägarna åt det hållet!

Till lykke med dagen, Norge! Här finns mycket att älska!

Grass Root Square - närbild på några av de tusentals figurerna ovan till höger
Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, maj 16, 2023

Sten, sax, påse

Sten, sax, påse ("papper" istället för påse som i den engelska varianten går också bra) (en bok på varje)  så vill Ugglan & boken att tisdagstrion ska se ut denna gång! 

"A Stone for Danny Fisher" av Harold Robbins kom redan 1952 och den blev överförd till vita duken med Elvis i huvudrollen. Ni minns ju "King Creole" eller hur? Romanen handlar om en judisk familj i depressionens USA, och titeln syftar på traditionen att lägga en sten på den dödes grav när man besöker den. Min judiska väninna la en sten på Muhammad Alis grav i Louisville när jag var där för några år sedan, och jag gjorde det också även om jag inte var "rätt person" ...

"Agaton Sax klipper till" är först i en serie om elva böcker för unga läsare, skriven av Nils-Olof Franzén. Jättepoppis när det begav sig! Vet att jag läste flera av böckerna men det vore lögn att påstå att jag minns dem.

När det gäller påse eller papper har jag klara problem. Det närmaste jag kommer är Henning Mankells "Tea Bag" men den minns jag inte heller mycket av. Den handlar inte om en tepåse, så mycket är klart. Tea Bag är namnet på en afrikansk kvinna som hamnat i Sverige.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om sommarens entré

"Det är söndag, årets varmaste dag, en högsommardag redan i mitten av maj. Hela Stockholm är på fötter den här helgen, uteserveringarna är proppfulla redan tidig eftermiddag, vi sträcker oss mot solen och värmer våra frusna vintersjälar. Det finns rent av något vackert över oss svenskar när vi kollektivt får komma ur vinteridet och tillsammans möta ljuset. Som vi längtat."

-Johan Croneman i dagens Dagens Nyheter. Egentligen handlar hans krönika om en dokumentär han sett, om Dawit Isaak (svensk journalist fängslad i Eritrea i 22 år), men i förbifarten levererar han en perfekt och koncentrerad skildring av hur sommaren gjort entré i huvudstaden. 

måndag, maj 15, 2023

Nu håller vi god min (7)

Det hände sig ju nyligen att jag plötsligt slogs av en insikt: tänk så många ögonpar som vilar på mig, dag ut och dag in! Kanske inte så himla intresserade, men de finns där. Går inte att gömma sig för. För min del anser jag att det handlar om konst, tveklöst är det så när det kommer till blomkrukan som Lisa Larson designat för Gustavsbergs porslinsfabrik. 

Sedan kan man nog ifrågasätta om de där ögonen är seende eller fullständigt blinda, men det spelar inte så stor roll. Många kopior på Lisas kruka finns i handeln, ingen är finare är originalet tycker jag! Passar väldigt bra om "håret" på huvudet är exempelvis en ormbunke, för lite buskigare look, men nu råkar den ha dött så det har blivit en liten paraplyaralia i stället. 

Här alltså ännu ett av de ansikten som håller mig under uppsyn här hemma. Och håller god min, förstås, vad jag än hittar på. Som tur är.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, maj 14, 2023

Om sommaren

Tänk om den verkligen är här nu, sommaren! Gulgrönt och vitt i träden, några är fortfarande kala men det dröjer inte förrän de också har klätt på sig alla löven. Tulpanernas röda, gula, vita och rosa glädjetjut stiger mot den blå himlen, kanotisterna har plockat fram sina paddlar och alla äter glass! Koltrasten sjunger sina ljuvliga sånger, den som är lagd åt annat håll jublar över "Tattoo" med Loreen.

Visst vet jag att det är Skyltsöndag hos BP också, men på den fronten kammar jag noll denna vecka. Fast jag återanvänder ändå väldigt gärna min mesta favorit ... och en dag som denna kan man kanske hoppas lite mer än annars!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, maj 13, 2023

Veckans mening – om kvinnoliv

Veckans mening ska inte bara ha fladdrat förbi i en text lite hur som helst. Det ska vara något som hejdar tanken och rent av för den lite vidare ... ungefär så funderar man när man på lördagar hänger på Skriv-Robert som dragit igång bloggstafetten Veckans mening. Denna gång hamnar jag i "Svalors flykt", Majgull Axelssons nyutkomna roman med två kvinnliga huvudpersoner, en pensionsmässig och en nästan myndig, den äldre drabbad av Parkinsons sjukdom (som författarinnan själv), den yngre en rotlös flicka som farit illa i livets inledningsskede. Mycket bra bok, jag sträckläste nästan. 

Detta att kvinnor blev infertila efter klimakteriet och ändå tilläts leva vidare i trettio eller fyrtio år betydde att de rent biologiskt måste vara livsviktiga.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, maj 12, 2023

Trasigt, krossat, brutet

Elisa Matilda missar inte att leverera fem frågor varje fredag. I dag på temat brott, fast turligt nog utan straff  även om det naturligtvis är en tolkningsfråga, för krossar man något dyrbart är ju förlusten ett straff på sätt och vis! Det jag hade sönder allra senast platsar dock inte i svaren. Men jag tappade ett ägg på köksgolvet, usch så kladdigt!

  1. När hade du senast sönder något av glas? Det händer förvånansvärt sällan, men ett enkelt dricksglas gick i kras för inte så länge sedan.
  2. Har du något trasigt porslin hemma? Ja, ett hopklistrat uppläggningsfat i "finservisen" från Rosenthal. Funkar.
  3. Vilken pryl hemma hos dig behöver lagas? Maskinen man kan titta på VHS-kassetter med. Har ett antal som säkert bör kastas, men jag skulle först vilja veta hur de är ...?
  4. Har du någon gång brutit något i kroppen? Märklig nog och peppar, peppar, ta i trä! inte!
  5. När bröt du senast ett löfte? Brukar bara lova sådant jag tror att jag kan hålla. Hoppas att det är hela sanningen.
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, maj 11, 2023

Jo jag tänkte på en sak ...

 
... att trots att det är chokladbollens dag i dag har jag inte sett röken av en endaste liten chokladboll! Konstigt eller hur?

Mina skrivande grannar

Finns det någon lokal författare där du bor? Det är Mia i bokhörnan som undrar, i veckans helgfråga.

OM det gör. Här på Södermalm vimlar det av skribenter av olika slag. Vem ska jag välja att peka på? Anders Roslund är av våra skickligaste krim-författare. Bor inte långt från mig. 

Björn Ranelid bor åtminstone tidvis här. Lena Kallenberg, som skrivit en rad historiska romaner om Stockholm, bor på Svartensgatan. Agneta Pleijel bodde i samma hus som jag, men nu tror jag hon har flyttat några kvarter bort. Kvar på Söder ändå.

Tulpantider på Södermalm!
I "min" trappuppgång bodde länge det skrivande paret Margareta och Bo Strömstedt. Nu är de borta, men böckerna finns kvar. Några trappor upp hittar man hur som helst Sara Kadefors, som kammade hem en August i barn-och-ungdomsklassen för några år sedan. Ingemar Unge är en annan välkänd Söder-profil.

Med så många litterära grannar kan man kanske påstå att man bor i en kulturbygd? Här finns ju även  spåren av Stig "Slas" Claesson, Per Anders Fogelström, Ivar Lo Johansson, Stig Dagerman och Tomas Tranströmer. Det går säkert att leta upp många fler, om inte i minnet så med farbror Googles benägna bistånd!

Det blir nog betydligt intressantare att se vilka författarnamn som kan lyftas fram i andra landsändar. För ingen av de jag nämner kom som någon överraskning eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan 

En maskros försvarstal

Har fått ett brev från en överraskande avsändare. Lite oklart hur det hamnade hos mig, men kanske har ryktet gått: jag tycker verkligen om maskrosor! Brevskrivaren bor troligen utomlands, för brevet är skrivet på engelska men jag tog mig friheten att översätta det. 

Hej, jag heter Maskros!

Många kallar mig för ogräs men jag är en vän du kan ha glädje av. Mina blommor är till stor nytta för en massa insekter, jag bjuder till skillnad från de flesta andra örter på både pollen och nektar. Och jag snålar inte med godsakerna!

När du ser mig, kom då ihåg att jag inte snott någon annans växtplats. Det beror på att:

o jorden kanske är alltför hård, men jag kan luckra upp den med mina rötter.

o kanske är det kalkbrist i jorden? Inget problem, när mina blad dör fylls kalkhalten på.

o jorden kan också vara för sur, men det kan jag också påverka åt rätt håll.

o det kan faktiskt vara flera faktorer som spelar in tillsammans

Eftersom den mark jag växer på verkligen behöver mig så tycker jag att du ska låta mig vara i fred. När jag jobbat klart försvinner jag, lovar! 

Om du tror att du kan bli av med mig genom att dra upp rötterna kan jag försäkra sig att det inte går. Jag kommer igen, dubbelt så stark och livsglad! Och då har din jord förbättrats genom min insats.

Du behöver bara titta på mig för att veta hur långt jag kommit med jobbet. Ligger min bladrosett platt mot marken har arbetet bara börjat, men när bladen reser sig upp visar det att resultat är på väg.

En annan trevlig sak med mig är att eftersom jag blommar tidigt är jag ett pålitligt tecken på att våren har kommit och att sommaren är på väg!

Dessutom är mina blommor goda, det har du väl inte missat? Brukade kallas "de fattigas honung" eller "fattigmansguld"! Kan användas i sylt och sallader t ex. Gott om recept på nätet, bara att leta! Men vänta med att plocka till de sista dagarna i maj. Ta förresten inte alla då heller, då blir många insekter glada och du slår ett slag för mångfalden i naturen.

Med vänlig hälsning

Maskrosen a k a Taraxacum officinale/vulgare

En sak har Maskrosen missat i uppräkningen av sina fördelar: den är också jättefin som bukett i en liten vas. Har visserligen inte lång hållbarhet, men är ljuvligt vacker så länge den varar! Hos mig finns den också i broderad form, så fin!

Det där med varifrån "brevet" på engelska kom förresten: maskrosen är en otroligt vanlig växt inte bara här hos oss. Hade amerikanska vänner på besök och började (av oklar anledning) prata om denna lilla förtjusande blomma. Hör och häpna, de hade aldrig hört talas om den! Jag upprepade dess engelska namn: dan-DE-li-on, trogen mina skolkunskaper om antepenultimaregeln. Den stadgar alltså att flerstaviga ord ska ha betoningen på tredje stavelsen från slutet.

Plötsligt gick det upp en talgdank för Caroline: Du menar [dän-de-lajon] DANDELION! Jahaja. Här låg trycket på första stavelsen och ursprunget för ordet, det franska dent du lion (lejontand) lyste klart och tydligt igenom. Antepenultimaregeln kan slänga sig i väggen. Fast jag har fortfarande svårt med den engelska uttalet.

Mina maskrosor i Clara Waevers korsstygnsversion.
Copyright Klimakteriehäxan (som dock inte vet varifrån det engelska "originalbrevet" kommer)

onsdag, maj 10, 2023

Tre som går bort

Det är då en evig tur att man uppnått den ålder när man både får, kan och vågar ha en egen uppfattning om saker och ting, även om man framstår som Käringen mot Strömmen (det är väl inget fel på den sortens tanter?).

Den känslan tror jag att vi är många som delar. En av dem är Enligt O. Så tolkar jag nämligen Veckans kulturfråga som hon ställer: Vem eller vad får dig att sitta som ett frågetecken när alla andra hyllar? Jag tar exempel ur tre kategorier: böcker, film och musik.

Karl Ove Knausgård, den produktive norrmannen som vänt ut och in på både sig själv, sin exfru och sin far (bland andra) hamnar i den kategorin hos mig. Först avstod jag för att hans böcker var för tjocka. Sedan läste jag "Om våren" och tyckte hjärtligt illa om den perfekte pappan (han själv) han beskrev, vid sidan av den sjukliga mamman som inte orkade med vare sig sina barn, sin man eller sig själv. Knausgård går bort.

"The Death of Stalin" påstods vara en fruktansvärt rolig film om en bit av Sovjetunionens historia. Kritikerna jublade, skrattade nästan hela tiden, verkade det som. Det gjorde inte jag. En helt och hållet hemsk rulle! Möjligen hade jag uppskattat den mer om jag kunde historien bättre, men nej. "The Death of Stalin" går bort.

"Tattoo" med Loreen förväntas skriva svensk musikhistoria i helgen. Jag fattar inte varför. Ser bara en otroligt tillkrånglad koreografi där kloliknande naglar verkar spela en huvudroll. Jovisst, kan hända att Sverige tar hem Eurovisionsschlagertävlingen igen, men för mig går "Tattoo" bort.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, maj 09, 2023

Vårens bästa

Bäst hittills under våren, i bokväg alltså, vad kan det tänkas ha varit? Det är Ugglan som undrar och hoppas på en tisdagstrio. För egen del har jag inte hunnit läsa så himla mycket, men ändå ...  
Boktrio och en mordplats

"Au revoir Agneta", Emma Hambergs uppföljare till "Je m´apelle Agneta" inser jag att vi är många som redan läst. Trevlig, lättläst, så den platsar i min trio.

"Svalors flykt" är Majgull Axelssons nyss utkomna roman som jag är mitt inne i. Riktigt bra, sorglig och otäck bitvis, eftersom den  som storyn i så många av hennes böcker  ligger nära verkligheten, den här gången om föräldrar som misshandlar sina barn. Den här är med som kandidat till titeln Årets bok, precis som Hambergs.

"Somliga linor brister" har varit vår bilbok under de senaste långresorna. Varg Gyllander, som skrivit, vet mycket om polisarbete och det märks i den här kriminalromanen. (Han arbetar som presschef hos Stockholmspolisen.) Historien börjar i fontänen på Sergels torg, en mer central mordplats i huvudstaden får man väl leta efter ... Det här var hans debutbok, den kom redan 2010. Det har blivit fler sedan dess.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, maj 08, 2023

Nu håller vi god min (6)


I kras
De är mitt inne i dansens virvlar men kollar så att jag verkligen inte missar någon av de halsbrytande turerna de tar på golvet ... Paret kommer från tangons mästarland Argentina och jag var så gott som otröstlig när en besökare i vårt hem lyckas svepa ner dem på golvet så att hela keramikskapelsen gick i många bitar. Och då menar jag MÅNGA bitar, somliga riktigt små dessutom.

Det tog mig nästan en hel helg, men på söndagskvällen hade jag återskapat dem. Fast när de två huvudena skulle sättas dit, allra sist, gick det inte. Jag fick ta till en nagelfil och, skam den som ger sig, till sist var huvudena på plats! Visst syns skarvarna, men helheten har kvar sin charm och blickarna, de sitter där de sitter. Och paret håller god min, lagningarna till trots!

Ännu ett exempel alltså, på det jag upptäckte nyligen: tänk så många ögonpar om vilar på mig här hemma, dag ut och dag in! Kanske inte så himla intresserade, men de finns där. Går inte att gömma sig för. För min del anser jag att det handlar om konst, och konst som jag verkligen uppskattar, helt oavsett penningvärde, upphovsperson och klisterspår ...

Medan de två fortfarande var hela och lyckliga ...
Copyright Klimakteriehäxan