Skylt söndag

Majs kolvar är till salu.
Varför vill hon inte ha dem själv?

Är det något fel på dem?

Varför säljer hon dem inte utan mellanhänder, tar hela förtjänsten?

Och förresten, vem vill köpa hennes – de kanske redan är lite använda, slitna rent av?

Men tänk om det är ett unikt tillfälle att till ett lågt pris komma över sådana dyrgripar?

Dock står det helt klart att ingen söndag kan skyla de problem som särskrivning av sammansatta ord medför.

Det var Pumita som började med Skyltsöndag. Eventuellt har hon tröttnat, själv har jag knappt börjat ...

Copyright Klimakteriehäxan

AKADEMISKT i Veckans fönster

Mitt i sommarlovet har Susanne bestämt att motivet för Veckans fönster ska vara AKADEMISKT. Och vad gör såväl stora som små akademiker på sommaren? Jo, de idrottar – åtminstone en del, och just i år åtminstone i tv-soffan, med start ikväll.

I Vänge gamla folkskola på Gotland, numera en kombination av skolmuseum och konstgalleri (scrolla ner och läs mer!), är varje fönster i klassrummet fyllt med minnen. Just de på bilden måste härröra sig från skolmästerskap i diverse sporter. Kanske har den fina pokalen erövrats den i dag tämligen försummade grenen "kast med liten boll", alltid med i skolidrotten på min tid?

Om ögat lämnar den akademiska miljön finns härlig grönska att vila ögonen på utanför glasrutan. Det är bland annat den där växtligheten vi ska hämta kraft ur, för nya akademiska stordåd när höstterminen drar igång. Fast just i det här klassrummet är det färdigpluggat, för evigt.

För fler akademiska fönsterbilder klickar du på länken ovan och kommer vidare!

Copyright Klimakteriehäxan 

Fingerfärdigt citat - med klös

"Lacka naglarna är inget nytt. Långt f Kr gjorde kineserna det och egyptierna och romarna var inte sämre. Men det fick inte göras hur som helst. 
Vissa färger var förbehållna de styrande och deras närmaste. Starka färger och guld i toppen, medan lägre folk fick nöja sig med blekare nyanser. 
Även män målade sig, t ex höga befäl, som före ett slag lockade håret och lackade naglarna i samma färg som läpparna."

-Saxat ur ett nummer av Svenska Dagbladet som låg och drällde och som jag just skulle slänga. Där ser man! Och därmed har ännu en insättning gjorts på det där kontot som kan kallas "Banken för värdelöst vetande". Men kanske måste man tänka ett varv till innan man väljer färg på nagellacket nästa gång ... för bättre klös ... eller så ... (Dock får man hoppas att de nämnda läpparna inte var lackade, som texten antyder, utan färgade på annat sätt - annars blev det nog extra jobbigt på slagfältet ...) 

Plågsamma minnen väcks till liv - i sten

Plint. Bock. Häst. Bom.

Enstaviga små svenska ord. Vad ser du framför dig? Vad framkallar orden för minnen?

De där redskapen fanns åtminstone förr i världen, förmodligen än, i varje gympasal. De skulle besegras. Man skulle över, helst lite snyggt. Man skulle hålla balansen, helst också göra några små hopp på den där bommen som lätt kunde uppfattas som trådsmal.

Och trådsmal, det var inte riktigt min stil. Jag var en klumpig unge från vischan som mötte de där redskapen när andra, stadsungarna alltså, redan var tillvänjda och behärskade dem. Söta flickor flög elegant över plinten efter ett kraftfullt men ändå smidigt avstamp på språngbrädan. Själv fastnade jag alltid mitt på den där trista möbeln, om jag ens kom upp.

Minnena från gympasalen, ganska plågsamma faktiskt, väcks när jag vandrar omkring i vad som måste vara ett av Sveriges mest originella museer. Det ligger på Gotland med adress Roma kloster, och det är inrymt i Vänge gamla folkskola. Anders Thorlin, lärarbarn förvisso, köpte huset och såg nya möjligheter. Att han är en samlare är lätt att konstatera. I dag finns ett klassrum intakt, med gammaldags bänkar under vars lock det finns både det ena och det andra.

Här finns mängder av ungdomsböcker, här finns skolresornas souvenirer, här finns Lenin som staty bredvid svenska flaggor, bilder på kungar och Luther. I taket sitter ett 20-tal jordglober. Lite gamla planscher finns på väggarna. Serietidningar. Dockor. Porslinshundar. Stillbilder i svartvitt. Läroböcker i travar. Allt i en salig röra! Och tack och lov många ting som lockar fram glada minnen – jag trivdes ju trots allt bra i skolan!

"Skolbok" i stenklassrummet.

Fast är det egentligen ett museum? Jag skulle snarare kalla det för alldeles ovanligt stor konstinstallation. För även om den gamla skolsalen är lite kul så är det utomhus som Thorlin egentligen står för det nyskapande. I botten är han nämligen stenhuggare. Och samtidigt som han låter de gamla gymnastikredskapen få den behandling de förtjänar, alltså stryk (i det här fallet av väder och vind) så finns skoltemat också i det fria. Här har han byggt upp ett helt klassrum i sten.

Läraren är förstås ett stadigt klippblock. Eleverna är sinsemellan olika, och det är lätt att anta, att den vars bänk säckat ihop är den ungen det aldrig gick särskilt bra för …

Det finns stigar in bland träden där man möter nya stenskapelser som verkar trivas ihop med den gotländska grönskan. Vill man se allt och alla tar det en god stund.

En av Anders Thorlins stenböcker.

Men i ett litet nybyggt annex finns också Anders Thorlins moderna stenskapelser. Han gör olika saker, men eftersom han älskar böcker hugger han ofta ut böcker i sten. Vackra, släta, marmorerade pärmar, många blad – här skulle man verkligen kunna tala om böcker i tegelstensformat, fast de här går förstås inte att bläddra i.

Thorlin berättar gärna själv om sitt projekt och passar kanske på att spela en EP med tidstypisk popmusik medan du ser dig omkring i klassrummet där inne. Utställningen utomhus kan man förstås titta på när som helst.

Undrar du om entrén till detta egensinniga museum? ”Betala om du vill, det är frivilligt!” står det på en skylt som föreslår 25 kronor.

En stenbok, däremot, kostar från fem tusenlappar och uppåt. Men den räcker länge …

Det är tyst i klassen när alla är stenar ...

Här svävar jorden högt.

En mardröm för en skolstäderska!

Under varje bänklock finns "hemligheter".

Copyright Klimakteriehäxan

Citat - om sex och 65

"När man är i min ålder kan man möjligtvis prata om sitt första samlag men inte om sitt senaste."

-Sexupplysaren Olle Waller, känd bland annat från tv-programmet "Fråga Olle", intervjuas i Dagens Nyheter med anledning av sin 65-årsdag.

Skyltsöndag igen

Det var Pumita som började publicera konstiga, roliga, tankeväckande skyltar på en söndag. Jag har inte hängt på så värst flitigt, men nu tycker jag att jag gjort ett fynd igen!

Den här upplysande skylten finns på ett litet hus i Visbys gästhamn. Oj, tänkte jag, har de så mycket humor här på hamnkontoret att en offentlig toalett faktiskt döpts till RUMPSTATION? Tog bilden och gick sedan fram till dörren för att försäkra mig om att där bakom fanns den bekvämlighet man ibland kan längta så våldsamt efter när nöden är stor.

Naturligtvis var dörren låst. Och på nära håll ser man förstås att R egentligen är ett P som någon skojfrisk person bättrat på. Men toaletter finns i alla fall, bakom de andra dörrarna i kåken på denna lilla rumpstation. Bra att veta om du råkar hamna i krokarna!

Copyright Klimakteriehäxan

KORVIGT med mera ätbart i Veckans Fönster

Veckans fönster ska vara KORVIGT. Inte alldeles enkelt att prestera ett foto på det temat, eller hur?

Men så erinrar jag mig snabbmatsvagnen på torget i Longyearbyn, på Svalbard/Spetsbergen.

Den heter som ni ser Röde Isbjörn och har en alldeles egen historia. Mannen som driver den här rörelsen bor  i  Longyearbyn sedan länge. Han har utnyttjat Svalbard-traktaten, en regel som säger att vem som helst som kan försörja sig själv utan att någonsin ligga samhället till last har rätt att bo och leva i denna särpräglade miljö, oavsett tillstånd av alla andra sorter. 

Kazem Ariaiwand kommer från Iran men flydde till Norge. Där fick han inte stanna kvar utan skulle avvisas, tillbaka till hemlandet. Kazem tog då sin tilllflykt till Svalbard och funderade hur han skulle klara sitt uppehälle. En bror hittade bilen, ett utrangerat militärfordon, målade den knallröd och körde upp den till Nord-Norge.  Förmodligen fick bilen ta båt från Tromsö till Svalbard. Och framtiden blev en chansning som gick hem: hamburgare, kebab och annat till den som kom till det lilla torget och var hungrig.

Jag kan inte garantera att Röde Isbjörn finns kvar i dag, men jag skulle tro det. För trots att jag aldrig fick tillfälle att proväta Isbjörnens berömda kebab eller ens en liten korv  – det var alltid släckt bakom fönstren i vagnen när jag gick förbi  – så talar folk i Longyearbyn varmt om mannen som gett dem världens nordligaste kebab-servering. Samtidigt får man veta, att öppettiderna är spontana och tämligen oregelbundna, fast så snart luckan slås upp påstås det bli kö.

Tyvärr lär jag väl aldrig få en ny chans att äta på torget i Longyearbyn, för det är inte precis ett ställe man råkar slinka förbi. Men den som har lyckan att få göra resan gör klokt i att utnyttja den fantastiskt ljusa sommarnatten till en liten matpaus om Kazem är på jobbet. Och för all del, något att äta kan säkert också pigga upp den årstid då de inte ens 4 000 bofasta invånarna knappt ser solljus alls ...

Dessutom kan vi slå fast en sak, väldigt definitivt: under vistelsen på Svalbard varnas man oavbrutet för isbjörnar. Men den röda är INTE farlig, du kan närma dig den alldeles obeväpnad (annars måste man ha "riffle", dvs gevär, med sig vart man än går på ön)!

Copyright Klimakteriehäxan

Kaktusrekord?

Mina balkonglådor såg plötsligt alldeles utslitna ut. Penséerna hade tröttnat och gulnat, trots mitt flitiga bortnypande av gamla blommor. Några andra plantor såg också jätteledsna ut. Det fanns bara en lösning, samma som Povel tog till i Gräsänklingblues ni vet: Jag ska köpa nya fiskar, för de gamla har tatt slut ... I mitt fall handlade det ju då inte om fisk, men ändå.

Sagt och gjort. Gav mig av till Fina Handelsträdgården. Tänkte kanske köpa solöga, det är en trevlig växt, eller något annat som inte blir för högt för en låda på balkongräcket. Men jag blev lite sur. Ska solöga kosta 60 spänn? Ja, det ska de kanske, i alla fall när pelargonerna bredvid går på 80. Jag muttrade och tänkte strunta i hela affären, det brukar ju numera finnas krukväxter till bra pris i vanliga matbutiken.

Men på väg ut mötte jag en höjdare, en sann skönhetsupplevelse. I en jättestor ampel hängde en kaktus, väldigt lik den gamla vanliga november/jul/påskvarianten. Den här hade rosa blommor, precis hur många som helst. Och storleken! Blomman på bilden ovan har i verkligheten en diameter av närmare decimetern. Rent mäktig var den att möta. Att titta var dessutom alldeles gratis.

Efter kaktuschocken hann jag inte ut innan jag kom till reaavdelningen. Och ni som känner Klimakteriehäxan, ni vet att jag älskar rea! Alltså blev jag riktigt glad när jag stod inför ett jätteflak med plantor för 15 kronor styck. Plockade på mig ett par petunior och något som heter Snöflinga – vit, visst, men också blå och rosa. Sagt och gjort. Nu blommar det för fullt på min balkong igen, i snöflingans alla färger, kombinerat med petunians lilaspräckliga kronblad.

Visst slängde jag längtande blickar mot den där jättekaktusen, men den var verkligen inte på rea. Och inte skulle jag ha plats för den heller. Dessutom vet jag hur tråkiga de där plantorna är mellan blomningarna. Så det fick räcka med ett möte. Men det kändes som om jag bevittnat någon sorts världsrekord ...

Copyright Klimakteriehäxan

Klimakteriehäxor i engelsk upplaga

Har just igenkännande fnittrat mig igenom sista delen av BBC-serien "Extra gnälligt". På engelska heter den "Grumpy Old Women" och då förstår ni precis!

Germaine Greer är en av damerna som i fyra avsnitt ger sin syn på saker och ting i omvärlden. I kväll berättade de varför de samlar plastkassar och sparar snören, hur man upptäcker att man blir alltmer lik sin egen mamma och hur knepigt det kan vara när man försöker vara modern men orden man hugger till med uppfattas som fullständigt uråldriga. Det handlar också om hur olika synen på bäst-före-datum är mellan generationerna ("Min familj har inte en aning om hur gammal mat de äter"). Och mycket mera.

Såsom i en spegel är det åtminstone stundtals. Men det är ju också en av fördelarna med att bli äldre: man säger vad man tycker och ger i stort sett blanka katten i vad andra tycker om det. Girl Power 50+ handlar det definitivt om i denna brittiska upplaga av Klimakteriehäxan och hennes systrar!

Du kan i 30 dagar fr o m nu se just den här delen här, i SVT Play. De tre tidigare avsnitten går också att se ett tag till.

UPPDATERING: I dag onsdag hyllas programmet också av Aftonbladets TV-krönikör, som utbrister i ett HURRA!.

Copyright Klimakteriehäxan

Jag önskar - veckans tisdagstema

Utsikt från lunchbordet.

Veckans tisdagstema är JAG ÖNSKAR.

Ja, vad önskar jag? För all del, både det ena och det andra – ni vet, fred på jorden, god hälsa åt hela mänskligheten, trygg ålderdom, alla barns väl, och att mina egna ungar kommer hem ordentligt från sina äventyr, både på resa och på hemmaplan. Osv, osv.

Välkommen in!

Varje år brukar någon nyhetsredaktion, i jakten på heta ämnen, gräva upp en
eller annan familj som av olika orsaker inte har råd att ta någon riktig semester. Med ”riktig” menas då undantagslöst att det handlar om att göra en längre resa, uppleva nya miljöer, se, lära, roas, vila. Och nog håller jag med om att just så kan en bra semester se ut.

Men även med mindre pengar och kortare tid går det att få semesterkänsla. Jag vet, för jag hade en sådan dag i går. Inte semester alltså, bara en ledig måndag.

H och jag for till Vaxholm. Vi brukar göra det någon enstaka gång om året, se på turisterna, ströva längs kajen, äta strömming, kolla butikerna, fika, kanske rent av ta ett dopp.

Solen är på sitt bästa humör, himlen klarblå, de vita molnen är bara dekorativa, inte alls hotfulla. Många är båtarna som lägger till, lägger ut eller bara passerar. Olika språk susar över gatstenarna, det prasslar av kassar med reafynd, ett barn är försvunnet i ungefär femton sekunder och hinner nästan utlösa föräldrapanik, en stor tysk dam förälskar sig i en finsk tunika medan den medföljande mannen suckar hörbart. Frukthandlaren på torget har blåbär, en delikatess som jag naturligtvis köper. Han säljer dessutom tidiga kantareller, men det är glest mellan kunderna.

När hungern slår till hittar vi stadens kanske bästa bord: utomhus förstås, i ett hörn ut mot hamnen. Den här gången blir det visserligen inte strömming, ett traditionsbrott. Men vi sitter länge, njuter av maten, kaffet, utsikten, folkvimlet. Ingen av oss har bråttom tillbaka hem, till storstaden, till den vanliga vardagen.

Efter ännu ett strövtåg bestämmer vi att det är glassdags, och fläder-och-lime-sorbeten i kiosken på torget är jättegod. Vi slickar i oss den medan en mås dansar ett par meter framför våra fötter. Hoppas kanske på att uppträdandet ska belönas med en bit våffla, men där fick han tji … Skriver ett vykort till någon som blir glad. Det räcker med ”Hälsningar från Vaxholm!”

Medan känslan finns kvar i kroppen (trots att vi inte badade denna gång)  önskar jag alltså att alla finge åtminstone en liknande dag i sommar. En dag med sol och semester i varje kroppens fiber, inget passtvång, ingen dyr flygbiljett, ingen hotellbokning, inget trassel. Bara njutning.

Mig hände det på en måndag, men det kan lika väl inträffa en tisdag! Och det är klart att inte alla har nära till just Vaxholm. Men säkert finns det en liten pärla inte särskilt långt bort för dig också!

Den dansande måsen på torgets grus.

Idylliskt, inte sant?

Under klocktornet finns Vaxholms turistkontor.

Visst piggar en blå fasad upp stadsbilden!

Hand i hand med lätta steg i Vaxholm - medan andra besökare har tung ryggsäck ...

Copyright Klimakteriehäxan 

Vad har maskrosen gjort för ont?

Bloggar får till stor del liv via sina kommentarer. Varje bloggskribent blir glad över en läsarreaktion, den må vara kort och koncis eller mångordig, klok eller kul, ifrågasättande eller berömmande (ja det är klart att de positiva är roligast …)

Men ibland, alldeles för ofta faktiskt, sätter mystiska avsändare sina spår i kommentarsspalten. Jag vet inte hur många meddelanden jag fått som handlat om nätförsäljning av dunjackor, sportskor eller potenshöjare – de är oräkneliga. Ni som är inne här och läser slipper oftast se dem, eftersom Blogger tack och lov har någon sorts filter som sållar bort de där inläggen, jag är den enda som kan läsa vad som står.

Nu har jag i helgen fått två "synpunkter", båda på engelska (nästan alla är på det språket). I min översättning låter det första så här:
”Nästa gång jag läser en blogg hoppas jag slippa bli lika besviken som jag blev på just den här posten du publicerat. Jo visst, jag vet att det var jag som inte slutade läsa, så jag får skylla mig själv. Men jag trodde ju faktiskt att du skulle ha något vettigt att komma med. Fast det enda jag ser är ett himla gnäll om något som du verkligen skulle kunna fixa om du inte hade så fullt upp med att försöka dra uppmärksamhet till din egen person.”

Strax därpå trillade ett annat in. Där står det:
”Himla cool! Du har verkligen inte en utan flera poänger! Jag gillar det här inlägget jättemycket och tycker också att resten på din blogg är osedvanligt bra!”

Fascinerande nog är avsändarna inte identiska, men väldigt lika varandra. Båda är sajter där man kan låna pengar, snabbt och lätt, genom att klicka på länken som den i övrigt anonyme författaren lämnar (det förstår man utan att klicka, att göra det vore direkt korkat).
Inte nog med det: det är väldigt ofta samma blogginlägg som får ta emot de här spam-kommentarerna. Det allra mest spamdrabbade här på Klimakteriehäxan pryds av en snygg bild på en maskros, tagen för ett par somrar sedan.

Nu har ju jag valt att inte kräva att kommentarerna här ska kompletteras med en ord- eller annan sorts verifiering, vilket väldigt många andra bloggare gör. Men fortsätter det här, kanske rent av i ökande omfattning, måste nog också jag ompröva den öppenheten.
Tills vidare kör vi på som vanligt. Och jag utmanar ödet med ännu ett maskrosfoto ...

Fast innerst inne skulle jag väldigt gärna vilja veta hur en maskros, denna så flitigt förekommande och vackra lilla blomma, kan tilldra sig så mycket negativ uppmärksamhet. Vad har den gjort för ont?
Det är inte rättvist!

Copyright Klimakteriehäxan

Romanska bågar

Kan dessa bågar som är som fönster som bjuder på vyn ut över Bostons hamn möjligen passera som ROMANSKA? Veckans fönster ska nämligen vara just det. Romansk byggnadsstil kännetecknas av fönster och valv formade som rundbågar, skriver VF-värdinnan Susanne. Och då verkar de säkraste motiven finnas i kyrkomiljö, men jag tycks mer ha rört mig i bysantinskt formgivna kyrkorum, att döma av mitt bildarkiv.

Själv känner jag mig mer bekant med romerska bågar (med apelsinsmak!) men romaner tycker jag ju också ofta om ...  och OM de bostonska valven kvalar in - så tyckte jag ju om dem också, trots att vindarna blåste snålt när jag tog bilden.

Copyright Klimakteriehäxan

Skördetid

Som jag har väntat! Och vattnat! Och stöttat!
Men det gäller att inte ge upp.
Nu har jag skördat mina första små tomater som växt i en kruka på balkongen. Det blir fler, för gröna småttingar står på tur.

Jag fortsätter vänta. Och vattna. Och stötta.
Belöningen är den läckra smaken, det fasta köttet, den alldeles äkta solbrännan på tomatens tunna hud.
Skördetid är högtid!

Copyright Klimakteriehäxan

Med dubbla tungor

Här och där vajar över gotländsk mark och vatten en svensk flagga vars utformning är helt ny för mig: den är tvåtungad.

Och som allting har den sin historia, både en gammal och en modern.

Enligt den gamla fanns tvåtungade svenska flaggor för länge sedan, anorna går ända till 1500-talet. Då kallades den för ”kungsflagga” men om någon kung hade med saken att göra framgår inte av mina (tämligen ytliga) efterforskningar. På 1800-talet benämndes den ”postflagga”, men då hade redan den tretungade örlogsflaggan lanserats – det skedde på 1600-talet. Flaggan med tre tungor får i dag endast användas av kungen och marinen.

Så, ungefär 400 år senare, får ett par på Gotland idén att sy om en tretungad och ta bort mittenfliken. Och på den vägen är det.

Visbybon Håkan Hallberg och hans fru tog fram saxen och klippte. De gillade resultatet och satte i gång att lansera sin nygamla modell, bland annat genom att sätta den på sin egen båt.

Nu är den på något sätt som jag inte begriper mönsterskyddad i hela EU och saluförs framför allt till båtägare, men också på land lär man kunna ha tvåtungat. Den är dock inte officiellt erkänd som nationsflagga. Färgerna är dessutom, efter gammal förlaga,  lite mer mättade än på moderna flaggor.

Om den tvåtungade flaggan är snygg eller inte tycks det råda delade meningar. Vad tycker du? Flammar den lika stolt som en tretungad eller den vanligaste modellen, korsflagga?

Mitt möte med den tvåtungade (och paret Hallberg) har i alla fall gett mig ny kunskap. Jag har nämligen lärt mig ordet ”vexiologi”. Som betyder läran om flaggor. Och för att uttala den nya glosan krävs inte ens dubbla tungor, det funkar bra med en.

Copyright Klimakteriehäxan

Hårresande (dubbelt upp) i en påse

Tänk dig att du går till Fina Frissan på Östermalm i Stockholm och blir klippt, snygg till midsommaraftonens kalas och semestern med därtill hörande äventyr. Det kostar en rejäl hacka, men den som vill bli fin måste som bekant offra en del, även om det inte handlar om direkt lidande.

Klippt och klar står du i kassan och inser då – eller blir du kanske övertalad av personalen? – att du nog också behöver några Produkter för att hålla den nya frisyren vid liv. Sagt och gjort. Du köper schampo och balsam också. Flaskorna kostar tillsammans nästan 500 spänn.

Sedan skyndar du till t-banan för att åka hem. Byter tåg i Gamla Stan. En man sätter sig där du nyss satt. Han tittar på en påse på sätet. Tåget rullar. Mannen frågar kvinnan mitt emot om påsen möjligen är hennes? Nej, hon har koll på sina kassar. Han slänger ett getöga i den uppenbarligen kvarglömda påsen och säger:

-Det verkar vara smink. Ta hand om den du!

Kvinnan säger att jo, det kan hon göra, den kan antagligen lämnas in i biljettluckan på Slussen, där hon ska stiga av.

Försedd med en extra kasse går hon mot utgången. Den är obemannad. Vad göra? Hon kollar påsens innehåll, kvittot ligger i.

Oj! Det var dyrt schampo! Rent av hårresande … tänker hon. Samt inser att den som satsat så mycket på hårvård nu rimligen bör vara ganska ledsen över att inte ens ha fått med sig prylarna hem.

Påsens nya förvaltare tar i stället dem med sig till sitt hem. Det finns ett telefonnummer till frisersalongen på kvittot. 

Kan man där veta vem den tänkta hårtvätterskan är? Absolut! Det finns ett mobilnummer. Som rings upp.

-Hej! Du glömde en påse på t-banan. Tänkte att du kanske vill ha den tillbaka? Bara att hämta!

Den glömska förefaller bli överväldigad av tacksamhet. Så fantastiskt att någon brydde sig! Och en sådan tur att det inte var långt att hämta den heller!

-Slå en signal bara, så du vet att jag är hemma, säger upphittaren och lägger på, nöjd över att ha handlat som en god människa och gjort någon annan glad.

Nu har det gått över tre veckor. Flaskorna med schampo och balsam står kvar i sin påse i min hall. För upphittaren, det är jag.

Hårvårdsprodukter för fem hundra som hon inte hämtar!!!

Förlusten kan inte ha drabbat någon fattig.

Återstår bara frågan vad jag gör med grejerna. Mitt hår klarar sig bra med långt billigare tvättmedel.

Copyright Klimakteriehäxan

Almedalen i backspegeln

Det är skönt att vara hemma igen, efter en dryg vecka mitt uppe i Almedalen, Sveriges kanske mest intensiva arrangemang för politik och samhälle, åtta sommardagar varje år. Men det är mest kul medan det pågår!

Fast kanske är det på sin plats att påpeka en sak: inte ett enda glas rosé har jag blivit bjuden på. Mitt vin (och min mat) har jag betalat själv - men det är klart, hade jag haft ork att mingla hade jag kanske fått någon liten slurk utan att betala. Dock har jag aldrig gillat att försöka äta och dricka samtidigt som man står och trängs i en omgivning där man skriker sig hes på minuter om man händelsevis skulle vilja prata med någon, så jag är väldigt nöjd ändå!

M/S Malmö tog mig till Gotland och var också min bostad under veckan. Det är ett isbrytande lotsfartyg byggt 1942 och åtnjuter någon sorts marin k-märkning. Vi hade 2,5 meter höga vågor under överfarten men det klarade Malmö med glans - och passagerarna också, tack och lov!

En sann publikmagnet bredvid alla supereleganta båtar i Visby hamn: veteranbil av märket Colibri från 1910.

Glass? Ja tack! Hur många sorter som helst att välja på, från Visby Glass. Lime/kiwi var jättegod och den extramörka chokladglassen är det verkligen chokladsmak på!

Vädret var minst sagt lynnigt. Ena stunden behövdes verkligen en hatt (jag hade ingen), i nästa sekund var det disigt och råkallt. Och till råga på allt bjöds vi på ett hejdundrande åskväder, av rent tropisk karaktär. Dock fick jag ingen användning av mina baddräkter. Hade packat två, för säkerhets skull, men vattnet var allt annat än varmt ...

Den ende partiledaren jag lyckades ta en hygglig bild på: Stefan Löfven (S), debutant i Almedalen.  

Rosenmalva (tror jag). Blomsterprakten är ljuvlig. På min enda lilla utflykt utanför ringmuren hann jag njuta av vallmo, blåklint, cikoria och förstås en massa prunkande trädgårdar.

Miljöpartiet behövde extra stöd i Visbys friska vindar.

Gammal port med rosor.

Man kan inte ha vad som helst på fötterna när det handlar om att rusa runt på gotländska kullerstenar. Till och med Gudrun Schyman hade lågklackat! Och skorna på bilden var de absolut gladaste jag såg på hela veckan.

Snyggt träträd på Donners plats ingick i skyltningen för en av alla deltagande
arrangörer. De var över 900 pch programmet hade mer än 1800 punkter.

Ett hörn på Adelsgatan. Visby gör skäl för namnet "Rosornas stad" ...

Dessutom kommer här ett tv-tips: se samtalet med rubriken "Politik i bokhyllan" på SVT Play. En halvtimme med Thomas Bodström, tidigare justitieminister (S), Anne-Marie Pålsson, f d riksdagsledamot (M) och Anita Kratz, politisk skribent och författare.
Och så är jag med på ett hörn också ...

 Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema RAK

Sitter och försöker smälta en lång vecka i Visby. Almedalsveckan. Den innehöll många olika beståndsdelar, bland annat en som passar dagens tisdagstema, som är RAK.

För rak och ståtlig är den, riggen på båten som låg bredvid oss vid kajen i gästhamnen. När den kommit till ro med alla tampar och trossar på plats var den (hon) en vacker syn.
-Ujujuj så många rep och snören, sa jag.
-Mhm. Och varenda stump har ett eget namn, sa den marint mer erfarne vid min sida.

Sån tur att man inte behöver lära sig dem. Jag är inte ens säker på själva fartygsnamnet - är det Tre Kronor? Jo det är det!

Copyright Klimakteriehäxan