torsdag, maj 31, 2018

Intressanta bloggar?

En av mina trogna läsare konstaterade nyligen att jag skriver mycket om böcker nu för tiden.
Jo, det har ökat även om mitt intresse alltid funnits där.
Mia i bokhörnan ställer denna vecka följande helgfråga: Följer du någon anna blogg, icke bokblogg?

Faktiskt gör jag nog det. Eftersom jag ofta hoppar på diverse fotoutmaningar blir det också att jag håller koll på dem som kommer upp med olika teman att illustrera. Men jag noterar också att bloggar som jag följt har allt glesare poster, hos några kammar jag helt noll när jag klickar in mig. Och det lönar sig väl knappast att rada upp dem ... så böckerna dominerar trots allt. Kanske missar jag intressanta bloggar, tipsa mig gärna!

Bonusfrågan är denna vecka bokrelaterad istället: När läser du helst, alltså vilken tid på dygnet? Från att ha varit en envis kvällsläsare (ska man till jobbet finns ingen morgontid över) har jag blivit en mera då-och-då-lite-när-det-passar-läsare. Försöker exempelvis utnyttja bussresor för läsande och vid längre bilresor har vi alltid en cd-bok i spelaren.

Copyright Klimakteriehäxan

Avskyvärda djur kan också vara söta!

Gudarna ska veta att jag innerligt avskyr kanadagäss, dessa dyngautomater som skitar ner stränder, badklippor och gräsmattor med sina tämligen enorma bajskorvar som ingen vill kliva barfota i (inte med skor heller för den delen). Än mindre vill man se en krypande bebis forcera de där rysliga fekalierna som naturligtvis inte är direkt hälsobefrämjande.

Men allt har ju sina gränser. Hur gärna jag än vill kan jag inte bli arg på de ursöta duniga gässlingarna som knallar omkring med mamma och pappa mellan de nästan utblommade tulpanerna. Ett par hade tre sötnosar, ett annat fyra, och jag kunde bara plocka fram kameran och falla till föga.

Fast vänta bara tills de är fullvuxna, då kan vi ta fajten igen!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, maj 30, 2018

Mitt liv som florist

Det finns dagar när jag tänker att jag skulle ha blivit florist och lycklig på köpet. Njuter av att komponera buketter, knyta en krans till barnets hår eller bara plocka vilda blommor och sätta i en vas lite hipp som happ. Stor eller liten spelar heller ingen roll.

Enklast är det att få den där lyckokänslan just så här års, när nästan allt där ute får plockas och dessutom har den odiskutabla fördelen och kvaliteten att vara gratis.

Försedd med sax går jag på vandring i Barndomslandet och kommer hem med lupiner, hundkex och en foderärtväxt som egentligen är en plåga (ja det säger man ju om lupiner också) men som blommar snyggt och klarblått. Prästkragarna har ännu inte slagit ut.

Mer behövs inte! Nu står den på verandan och bara lyser, den där sommarbuketten som Interflora inte kan slå för mindre än 500 spänn, om ens då.
Visst, jag fick med mig en fästing hem också, men den har jag gjort mig av med. Ingår nog i ett liv som florist.

Samtidigt sjunger fåglarna så att jag nästan får lust att be dem dämpa sig en aning.
Men bara nästan.

Copyright Klimakteriehäxan

Bara ett djur – eller ...?

-Det var ju ändå bara ett djur! Kommentaren var snabb, kort och koncis. Mottagaren såg helt förstörd ut. Ett älskat husdjur fanns inte mer. Saknaden kändes i hela kroppen, fast mest i hjärtat.

Vi som inte har någon fyrfota familjemedlem kanske inte riktigt vill ta in vidden av den där sorgen. Men att den är äkta kan ingen betvivla. Jag har sett den på nära håll.

Sitter på bussen en vanlig vardag. I sätena bakom mig finns två damer. De är inte bekanta sedan tidigare, det framgår tydligt. Aningen lomhörda är de också, åtminstone den ena, så jag behöver inte anstränga mig för att följa deras samtal.
-Jag är så ledsen. Så innerligt ledsen, säger hon som sitter närmast fönstret. 

Något mer hörs, något som nog är en snyftning.
-Du förstår, min katt blev sjuk. Och nu är den borta. Jag känner mig helt ensam! Övergiven!
Hon suckar tungt. Hennes medpassagerare hummar medkännande. Får höra mer:
-Det var katten som lyssnade till allt jag sa. Katten som hälsade mig välkommen hem. Som strök sig mot mina ben.
/.../
Jag tänker på Gustafs hund som försvann. Den hade varit borta en vecka. /forts/

Om du nu blev lite nyfiken på vad som hände med den där hunden läser du hela min text här, på News 55, en sajt där jag medarbetar med ojämna mellanrum. Du läser allt där gratis! Kommentera gärna, kul om du delar vidare! På förhand tack!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, maj 29, 2018

En topplista för våren

Enligt Johanna i deckarhörnan har det blivit dags att sammanfatta våren och berätta om våra topp fem bästa läsupplevelser under perioden mars-maj på veckans topplista.

Inte alldeles enkelt men på solklar första plats kommer en oväntad och väldigt lite omtalad (tror jag) överraskning: Antoine Laurains "Presidentens hatt" (Le chapeau de Mitterrand) som verkligen handlar om just en hatt som tillhör president Francois Mitterrand. Fyndigt berättad, med viss förankring i verkligheten. Så originell! Dessutom lättläst.

Fredrik Backmans "Min mormor hälsar och säger förlåt" hade jag hoppat över men nu har jag reparerat den skadan. Också originell historia, aningen tjatig stundtals, men man måste beundra hans förmåga att få ihop många historier till en på ett så lyckat sätt. Och den snart 8-åriga huvudpersonen Elsa kan man inte låta bli att älska.

"Upp till ytan" (Surfacing) är en av Margaret Atwoods allra första romaner och den tredje boken på min topplista som hamnar här på grund av sin originalitet. Jag har visserligen lite svårt för de lätt mystiska inslagen och tycker att hennes nyare böcker är bättre, men läsvärt var det hur som helst.

Gillian Flynns "Mörka platser" (Dark Places) är verkligen inte heller en roman som påminner om andra. Om Libby som överlevde när hennes mamma och två systrar mördades. Och om hennes besvärliga vuxenliv där minnena hela tiden finns med henne.


Thore Andersson var en värmländsk målare, med eget formspråk och en synnerligen välutvecklad teknik som gjorde att jag och många med mig imponerats av hans tavlor. Men det visar sig att han inte bara målade, han skrev också. 

"Marja naken" är en påkostad (men inte korrekturläst) bok med många av hans bilder och så berättelsen om (delar av) hans liv. Marja är hans stora kärlek. De möttes när hon var 18 och han 54 och levde tillsammans tills han dog 2002. Andersson slogs med både kritiker och kollegor på den värmländska parnassen och väjde inte för att utmana, vare sig i konstvärlden eller när det gällde familjelivet.

Copyright Klimakteriehäxan 

När man är UTE

 Det händer mycket utomhus så här års, så det är väl därför Sanna som håller i fotoutmaningen Gems Weekly gett oss temaordet UTE.

Och hur jag skulle bära mig åt för att då inte rusa iväg och plåta blommor, det kan jag inte begripa!
Långt ifrån alla har jag fotograferat: inga humleblomster eller smörblommor, inte midsommarblomster eller käringtand, inte vitmåra och inte ens nyponrosor. Men som det blommar!

Däremot har jag roat mig med utblommade maskrosor, prunkande syrener och nyutslagna lupiner. Fjärilen som hälsar på en fibbla gjorde mig också glad. Och så mycket smultronblom det finns! I ett hörn av den vanskötta trädgården en trogen rhododendron.

Fast kanske blev jag allra gladast ändå över att för första gången på väldigt väldigt länge kunna plocka en liten bukett liljekonvaljer. Tyvärr tror jag de haft för torrt så att blommorna blivit lite små och doften inte så hänförande stark som den kan vara. Ögat njuter ändå!







 Copyright Klimakteriehäxan

måndag, maj 28, 2018

I ljust minne bevarad

Ulla-Carin Lindquist Foto Bengt O Nordin
Alla ska vi dö. Hur tacklar man beskedet, om och när man får det?

Två kvinnor valde helt olika vägar. Ulla-Carin Lindquist, känt tv-ansikte, sökte närhet, sällskap – och skrev själv om sitt öde i "Ro utan åror", en bok som blev en stor framgång både här hemma och internationellt. Hon dog omgiven av sina närmaste. ALS, amyotrofisk lateral skleros, tog hennes liv.

Lena Sjöström, ingen kändis alls, orkade mot slutet egentligen bara med sin dotter. Och när den sista stunden var inne passade hon på, ja kanske valde hon, att sluta andas när hon var helt ensam. Cancern vann.

Lena Sjöström Foto Nicke Nyquist
Nu kan du möta de två och deras sorgliga men var för sig så olika öden, sedda genom mina ögon, eftersom de båda var mina högt uppskattade väninnor. Du får också följa tillkomsten av boken ”Ro utan åror”, skriven under unika omständigheter. En bok om döden IRL som blev både kritikersuccé och bästsäljare.

Båda dessa fantastiska kvinnor avled 2014. Och ända sedan dess har jag tänkt att jag ville skriva om dem, inte låta någon av dem falla i glömska. Jag har börjat och börjat om igen, tiden har gått och blivit till år. Det har kostat mig en hel del möda och tårar, men nu har jag i alla fall bestämt mig för att jag gått i mål och vill låta fler läsa.


I bästa fall genererar detta något bidrag till den så viktiga fortsatta forskningen kring båda dessa grymma sjukdomar.
Om du delar vidare på andra sociala medier så att fler kan läsa blir jag förstås både glad och tacksam!

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERING: Om du hellre skulle vilja läsa texten som e-bok eller en pdf-fil så går det! Bloggaren Emma har lagt ner tid och möda på detta och du hittar länkarna till båda formaten långt ner i högra ytterspalten på hennes blogg!

söndag, maj 27, 2018

I förbifarten (det är ju Skyltsöndag!)

Vi var några som hjälptes åt att hänga upp Konstföreningens vinster på en plats där medlemmarna kunde titta på dem, kanske rent av välja sin vinst om man haft tur i lottningen.

Jag tog tag i en ganska stor sak och hängde den på befintlig spik. Det var en svartvit fotografisk bild på två människor på väg åt var sitt håll. Verkets titel är "Förbipasserare" och upphovsman är Mattias Fagerholm.

Men hur genialt jag lyckades placera den där tavlan upptäckte inte jag själv, utan en annan person som gav till ett förtjust litet utrop och uttryckte sitt beröm för den snillrika hängningen.
Ja, ni ser själva. Tyvärr kunde jag ju inte ta åt mig berömmet. Det måste anses ha varit ett slumpartat lyckokast.

De inramade förbipasserarna, på väg åt var sitt håll ut ur sin gemensamma ram, matchas perfekt med skyltarna för vart man kan ta vägen om man vill ut ... bara så där ... i förbifarten ...
Skyltsöndag fick därmed ett pinfärskt bidrag. Fler skyltar hittar du om du klickar dig hem till bloggen BP.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, maj 25, 2018

Rökt och gott

Tyvärr har jag bara varit en enda gång i Berlin, men som tur är kom jag i alla fall iväg till slut. Väl installerad på hotellet styrde jag och min reskamrat stegen mot det berömda varuhuset KaDeWe, som vi hade hört så mycket om. Vi skulle inte shoppa egentligen, men i alla fall bekanta oss med det enorma köppalatset.

Framme vid entrén letade vi upp hissarna och åkte högst upp. Och hamnade i en sorts himmelrike. Vad ska man annars kalla avdelningen för korv, när man nu råkar tycka om korv? Aldrig anade jag hur många olika varianter som kunde rymmas under ett och samma tak. Visst, vi åt självklart en "currywurst", det verkar vara alldeles obligatoriskt för turister i den tyska huvudstaden (om än inte den godaste korv man ätit).

Korvmåltiden blev man hur som helst mätt av, men mina ögon kunde inte få nog av att titta på detta enorma utbud. Kameran kom fram, självklart.
Nu kom bilderna dessutom till pass när Sannas fotoutmaning Gems Weekly Photo Challenge har temaordet RÖKT. Alla de här korvarna var förstås inte rökta, men de flesta tror jag var det.

Missa inte korvkalaset om du reser till Berlin! Fast vegetarianer bör kanske vända blickarna mot något annat ...

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, maj 24, 2018

Ursäkta, får jag ställa några frågor?

När man har sköljt ner torsdagens middag (nej, inte ärtsoppa och pannkaka men rödbetor och chèvre) kan man kasta sig över Mias bokhörna för att ta reda på hur denna veckas helgfråga ser ut. Jo så här:
Vilken författare skulle du vilja intervjua och vad skulle du fråga?

Eftersom jag antar att det ska handla om en nu levande person vet jag direkt vem: Jennifer Clement. Hon är amerikansk-mexikanska, synnerligen tvåspråkig, har bott både i New York och i Mexiko City. I grunden är hon journalist, engagerad i internationella PEN-klubben, vilket är en sammanslutning som kämpar för trygga arbetsförhållanden för journalister i krisområden, bland annat.

Clement är alltså skrivande journalist men också poet och romanförfattare. Hennes poesi har jag inte läst, men "En bön för de stulna" (A Prayer for the Stolen) är en fantastisk roman som handlar om unga flickor på Mexikos landsbygd, hur de utnyttjas och regelbunder grundluras. I texten blir det tydligt hur väl författaren kan sitt ämne, det är gripande, spännande och ibland blänker det till av lite humor också. Läs den!

Under sin tid i New York umgicks Clement i konstnärskretsar och blev nära bekant med Jean-Michel Basquiat, en svart målare med rötterna på Haiti. Han gjorde stora oljemålningar i graffiti-stil. Väldigt fula, tycker jag, men Basquiats verk betalades då med och säljs fortfarande för fantasisummor, pengar som han söp och knarkade upp när han hade dem. Då levde han lyxliv tillsammans med sin vita flickvän, vars väninna också Clement blev. Det roar mig att Basquiat hade svårt att stå ut med att Clement talade accentfri spanska!

Basquiat dog bara 27 år gammal av en överdos. Om hans dramatiska liv skrev Clement boken "Basquiats änka" (Widow Basquiat), dokumentärt med intervjuer med den unga tjejen som levde med konstnären. Kanske älskade de varandra? Stundtals i alla fall ... Som bokläsare får man inblick i en värld som ligger väldigt långt från Storgatan i Alingsås. Eller nåt.

Ytterligare två romaner har jag läst, ingen av dem verkar finnas på svenska: "A True Story Based on Lies" och "The Poison that Fascinates". Sammantaget är jag imponerad av Clements sätt att omsätta research i fiktion. Och, förstås, hennes sätt att skriva.

Jag vill fråga henne vad hon vill med sina böcker. Hur mycket kan hon ha sett med egna ögon? Vad är drivkraften? Har hennes skrivande haft någon effekt på flickors/kvinnors liv i Mexiko? Hur ser hon på situationen för journalister i Mexiko i dag (de lever väldigt farligt)? Och jag undrar hur hon arbetar: är hon den där sorten som skriver mellan två bestämda klockslag eller är hon en som går på inspiration utan att kolla tiden? Hur vet hon när texten håller? Skulle gärna också be henne att, med handen på hjärtat, ge sin syn på Basquiats målningar!

Helt övertygad om att vi skulle ha en hel del att prata om är jag hur som helst, bara jag klämt ur mig öppningsrepliken: Ursäkta, får jag ställa några frågor?
Men hade man kunnat välja en författare som inte längre är i livet, då hade mitt drömintervjuobjekt hetat Selma Lagerlöf.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, maj 23, 2018

Minnesvärda debutanter

Fanny, en av medlemmarna i bloggkollektivet Kulturkollo, har en uppgift åt oss i veckan:
Nämn en eller flera debuter som har satt sina spår hos dig – oavsett om vi snackar mästerlig eller kalkon. Vilka har berört dig? Det behöver inte bara handla om debutromaner – tänk lyrik, musik, film, tv eller konst. 

Otroligt imponerad blev jag av Hannah Kents debutroman "En mörderska bland oss" (Burial Rites) som kom ut 2013. Kent, själv från Australien, skildrade en bit av Island i svunnen tid på ett sätt som var helt fascinerande. Måste läsa hennes andra bok, men det har ännu inte blivit av.

En LP som snurrat otroligt ofta på min skivspelare är "När dimman lättar". Det var Bernt Stafs debutalbum, som kom ut 1970. Tror att jag fortfarande kan (det mesta av de flesta) texterna! Tyvärr dog han 2002, bara 56 år gammal. Han hade kunnat ge oss så otroligt mycket mer med sin egensinniga röst, och med det menar jag både hans speciella sångröst och hans spännande texter och melodier.

Kalkoner dyker förvisso upp i alla genrer, men där avstår jag. Ska aldrig glömma den avrättning som en man fick i radions kulturprogram när man recenserade hans debutroman. Sågningen pågick i flera minuter, boken innehöll tydligen inte ett enda vettigt skiljetecken ens ... jag led med den sågade, vars existens jag inte kände till då och inte vet något om i dag. Men så kan det också gå för debutanter!

Andra minnesvärda debutverk hittar du säkert om du klickar på länken som finns inledningsvis.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, maj 22, 2018

Mors dag i bokhyllan

På söndag är det Mors dag, så därför tänkte jag att veckans topplista skulle inspireras av den högtidsdagen. Min lista handlar om böcker jag tycker passar som presenttips till alla mammor där ute, men det går också bra att göra en listor om mammor i litteraturen om man känner för det.
Så skriver Johanna i deckarhörnan i dag, denna tisdag i maj som strax går över i helsommarmånaden juni. Jag försöker som vanligt lyda! Men satsar på böcker om mammor. Och som vanligt är böckerna inte rangordnade sinsemellan.

"Vilken hand vill du ha?" av danska Vita Andersen gör visserligen stundtals riktigt ont att läsa, men det är en skildring av en kvinna som har en dotter och om deras väldigt besvärliga relation. Sympatierna hamnar åtminstone först helt på barnets sida, men det blir också klart att det där med att ta på sig mammarollen, det är inte alldeles enkelt alla gånger.

"Mamma bit för bit" skrev Cecilia Hagen när hon fått sitt första barn. Jag läste den när jag fått min förstfödde, och jag hade hjärtligt roligt. Författaren satte fingret på många punkter där igenkänningen var hög.

Utvandrarserien av Vilhelm Moberg har en mamma i fokus: Kristina, flickan från Duvemåla som hamnar i Amerika och oavbrutet får kämpa för sina barns väl. Måste-läsning! 

"Till styvmoderns lov" (Elogio de la madrastra) av den peruanske Nobel-pristagaren Mario Vargas Llosa är en liten tunn bok, full av erotik och liderlighet. Den unge pojken, nästan man, blir förälskad i sin pappas unga fru. Underhållande och, kanske, lite överraskande!

"Ellen" handlar om Christina Kellbergs svärmor som blir dement och går in i skuggorna, utan att längre hitta hem från sina promenader. Ömsint och samtidigt konkret om hur åldrandet kan drabba.

Och eftersom Johanna själv, värdinna för detta bloggevent, efterlyser presenttips kan jag inte så här på sluttampen, på bonusplats och med mindre bokstäver, låta bli att citera den recensent som om min bok "Klimakteriehäxan" skrev att den är "en bra present till kvinnor med humor". Ett omdöme jag gläds åt än i dag! Och faktum är att den handlar ganska mycket om mammarollen.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, maj 21, 2018

I väntan på återanvändning

Återanvändning är ett vackert ord. Ett ord att respektera, att propagera för, att vinna på  för alla.
Fast ibland går det kanske lite långt. Eller snett.

Ni vet hur det är: de där tunna plastpåsarna som butikerna erbjuder vid frukt- och grönsaksdiskarna? Man langar ner sina äpplen eller tomater i dem, knyter ihop handtagen och går hem (ja när man har betalat alltså). Självklart underlättar de där påsarna arbetet i kassan, även om en hel del av de där produkterna från växtriket har ett alldeles eget skyddande skal som borde göra det där extra plasthöljet helt onödigt.

Men hem kommer de, påsarna, en efter en. När jag tömt dem trycker jag ner dem i en låda i köket, eftersom de alldeles självklart ska komma i bruk igen. Det gör de också, men inte alls med samma frekvens som jag bär hem nya.

Upptäckte nyss att det var svårt att knöla in en enda liten påse till i den där lådan. Drar ut den. Och häpnar! Mängden tomma plastpåsar är helt enkelt hisnande! Köksbänken nästan drunknar i skrynklig plast.

Jo, jag rensar. Behåller tio stycken. Plus andra, köpta, fräscha, som ligger i sina kartonger, fast jag har ju i sanningens namn inte sett dem på länge eftersom de hamnat under alla de andra, de som bara legat där och väntat på att bli använda igen.

Med den rensningsräden avklarad känner jag mig som en lite bättre människa. Eller? Visserligen hamnar resultatet i containern för plast, men varför måste jag hela tiden bära hem de där påsarna en efter en så att de blir så gräsligt många? Måste ta färre i fortsättningen.

En av dem blir nu i alla fall återanvänd. Sprängfylld av andra plastpåsar bär jag den till miljöstationen ...

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, maj 20, 2018

Kaniner i mode man minns

Det hände sig på den tiden som i princip bara jag själv kan tänkas komma ihåg, och som jag knappt ens kan tro på, att jag var en stamkund hos "Blommor och Bin", en affär som slagit upp dörrarna vid Hötorget i Stockholm på det tidiga 70-talet.
Nej, det var inte kondomer jag köpte, även om butiken hade ett frikostigt utbud av sådana  det var RFSU som låg bakom.

Plastkasse från butiken platsar numera
på Stockholms Stadsmuseum!
Detta var nämligen då jag var en perfekt storlek 38, hur ofattbart det än må verka idag. Men så var det. Och hos "Blommor och Bin" fanns kläder av en svensk designer som jag verkligen gillade. Hon hette Nina Wahlgren och jobbade ofta i mjuka trikåer.

En vår slog jag till och köpte långbyxor och t-tröja med ett obetalbart mönster: skojiga kaniner, kanske decimeterhöga, mot en botten i offwhite. Man kunde inte undgå att bli glad av de där färgsprakande djuren, och dressen renderade mig faktiskt riktigt många komplimanger. Jag hade den på jobbet!

Så småningom blev det plagg i plysch, i vackra färger och fin passform (ja, det var ju det där med storlek 38 då ...). Jag kände mig "fin" och trivdes i de där kläderna, som funkade vilken dag på året som helst. Priset var dessutom överkomligt trots min inte särskilt imponerande månadslön.

En dag fanns inte butiken "Blommor och Bin" längre, vet inte när den försvann. Men därmed försvann också Nina Wahlgren ur mitt liv, även om hon fortsatte göra kläder. Liksom andra svenska trend- och modeskapare som Katja of Sweden och Gunilla Pontén hade hon skapat sin nisch, och när hon lanserade den supermjuka behåmodellen "Det lilla undret" var hennes lycka gjord.

Nu ser jag i tidningen att Nina Wahlgren gått bort för att aldrig mer komma hem till Kristianstad, där hon både startade och avslutade sitt liv.
Kanindressen finns dock för evigt kvar i mitt minne. När jag efter många år en dag blev mamma satte jag saxen i den och sydde om till barnkläder. Tror och hoppas att dess formgivare skulle ha uppskattat det.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Namnet "Blommor och Bin" finns trots allt kvar, men nu som en app från RFSU som säger sig bjuda på "ett kul sätt för personer i relationer att prata sex".

fredag, maj 18, 2018

Hur hänryckt är du?

Pingstafton i morgon. En gång en bröllopsdag framför många andra. Men sedan annandagen blev en vanlig vardag har helgen förlorat lite av sin dragningskraft tror jag.

Hänryckningens tid, brukar man säga, utan att egentligen veta varför, eller hur?
Men det var Esaias Tegner som myntade uttrycket, i dikten "Nattvardsbarnen" som han skrev 1820.

Själva ordet hänryckning betecknar någon sorts mystiskt tillstånd, som om man utan att kunna göra motstånd sugs in i en passion eller något mer undergångsliknande. Den positiva tolkningen låter trevligast, så jag tycker att vi håller oss till den!

En sak vi hur som helst blir hänryckta av lite till mans, det är blomsterprakten. Så helgen till ära bjuder jag på pingstliljor!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en klocka

"You never actually own a PP. You merely look after it för the next generation."

-Klankade ju nyss på obegåvad reklamtext, men den här tycker jag rent av är genial. Eftersom dyra klockor är dyra ... Jag skriver inte ut märkets namn, den sortens gratisreklam håller jag inne med. Annonsen med denna text dyker upp lite då och då i olika tidningar. Och, för tydlighets skull, någon klocka av detta exklusiva märke finns inte att ärva i vår familj.

torsdag, maj 17, 2018

Bloggen – ett självporträtt?

Denna torsdagskväll i maj dyker Helgfrågan upp, så som den brukar. Mia i bokhörnan undrar: Hur länge har du haft bloggen?

Man kan tänka olika om den saken, men själv skulle jag vilja påstå att jag haft den väldigt länge. Sedan december 2004, för att vara exakt. Kommer så väl ihåg känslan när jag hade postat ett inlägg som test första gången: Wow! Dubbel- och trippel-wow, så kändes det. Jag hade en alldeles egen kanal ut i omvärlden, en kanal genom vilken jag i teorin kunde nå hur många medmänniskor som helst!

Min bloggardebut utgjordes av historien om hur jag fick "Klimakteriehäxan" som mitt alter ego.
Den texten är också första kapitlet i min första bok, som också heter som bloggen. (Namnet är varumärkesskyddat.) Sedan har det bara rullat på!

I dag, nästan fjorton år senare, har jag lagt ut mer än 4600 poster om stort och smått, roligt och sorgligt. Inget ämne är mig främmande, det syns också om du tittar på mina "etiketter" i vänsterspalten. Jag har nån sorts ambition att den som besvärar sig med att klicka in sig här ska tycka att det är värt det, att besökaren får ut något av den (korta) stund det tar att kolla om något hänt sen sist.

Alltså bemödar jag mig varje gång om att formulera en liten text jag kan stå för, även om ämnet bara är något som är bortglömt om någon timme. Dessutom tycker jag ju att det är roligt att fotografera, så om jag lyckas ta några bilder som jag anser kan funka blir det ett mervärde  ja det är i alla fall tanken. Rädd för att bli långrandig är jag ändå, förstås. Och så korrläser jag rätt noga ...

Ibland har jag tänkt att jag borde ägna mig åt något "nyttigare", eftersom jag förvisso lägger ner en hel del tid vid datorn. Det har ju bara blivit så att jag uppdaterar bloggen i princip varje dag, ibland flera gånger om dagen. Men inte för att jag måste, utan för att jag har/får lust! Möjligen är detta min variant av självporträtt?

Många besökare känns som "stamgäster". Andra har kommit och gått. Ibland verkar bloggandet rent generellt ha hamnat i en svacka, men sedan går det uppåt igen, med fler sidvisningar, fler kommentarer. Minns en stammis (numera tyvärr försvunnen) som gladde mig mycket när hon skrev att "det är så härligt varje förmiddag, jag tar en kaffe och en cigg och så läser jag Klimakteriehäxan!" Perfekt! (okej då, bättre utan den där ciggen kanske men i alla fall ...)

Kanske är det här inlägget rent av typiskt för min blogg. Jag hade ju kunnat besvara Helgfrågan med "Nästan fjorton år" och nöjd mig med det. Men nu blev det så här i stället!

En bonusfråga kom Mia också med: Vad gillar du det vackra vädret?
Svar: Det tog slut för fort.
Se där, jag KAN formulera mig riktigt kort också.

Helgfrågan denna gång borde hamnat mellan hägg och syren - men syrenen är redan ikapp!
Copyright Klimakteriehäxan

CITAT Jämställt i filmbranschen?

"Det var länge sedan jämställdhetsdiskussionen var så dum som den är nu. Och med dum menar jag kontraproduktiv. På senare tid är det många, och de råkar vara kvinnor, som fört fram grunda utsagor i feminismens namn. /.../ Man hamrar in en verklighet i kvinnors bröst där deras situation är i ständigt behov av mäns välvilja."

-Elsa Westerstad, som är debattredaktör på Svenska Dagbladet, skriver krönika och kommenterar förslaget från Svenska Filminstitutets vd Anna Serner om hur man överväger att kvotera produktionsstöd till förmån för kvinnor som regisserar film. Bra skrivet, läs hela hennes text!

En man i vitt som fastnat i hyllan

I tisdags fick vi veta att den suveräne Tom Wolfe dött, 88 år gammal. Han var elegant, både som person (alltid klädd i vit kostym) och som skribent. Han började som journalist men blev så småningom författare. Den skönlitterära debuten, "Fåfängans fyrverkeri" (The Bonfire of the Vanities) var en lysande tegelsten som jag slukade när den fortfarande var ny, den kom ut 1987.

Så när "En riktig man" (A Man in Full) publicerades drygt tio år senare köpte jag den så snart den var tillgänglig i pocket. Naturligtvis var jag övertygad om att jag skulle läsa den, men faktum är att den nu stått i snart tjugo år på min hylla. Det som skrämde var omfånget: 742 sidor satta i liten text ...

Boken har förvisso lika lite som jag blivit smalare med åren, och inte har bokstäverna växt heller. Men nu fick jag ändå en spark i ändan: jag ska ta mig an den här romanen!
Wolfe skrev sådant som inte var fiktion också, ägnade mycket tid åt research. Hans filmade rymdäventyr "Rätta virket" (The Right Stuff) som handlade om modiga amerikanska astronauter blev en biosuccé.

Som skrivande journalist var han också sin egen. Han brukar beskyllas eller berömmas, välj själv, för att man i pressen numera ofta skriver personporträtt i presens, efter att de annars alltid skrivits i imperfektum (eller preteritum som ungarna får lära sig att det heter idag). "Radical chic" är ett annat uttryck som han också anses ha myntat.

Jag kände att Wolfe var det sena 1900-talets John Dos Passos (en annan av mina skrivande idoler). Nu ser jag när jag googlar att han faktiskt också fått Dos Passos-priset. Så bra!
Hoppas och tror att han visste hur otroligt många beundrande läsare han hade vid sin död.
Nu SKA jag ge mig på "A Man in Full"!

Copyright Klimakteriehäxan

"Hett i hyllan" är ett initiativ speciellt för torsdagar från bloggen Bokföring enligt Monika. Så här försöker hon motivera oss andra i bloggvärlden att delta: Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt bortglömda, böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

onsdag, maj 16, 2018

Frågan jag väntat så länge på att få

Vi har tagit oss ända till finalen i "På spåret", jag och min partner. Eller är det möjligen kvartsmiljonnivån i "Smartare än en femteklassare"? Hur som helst: Allt hänger nu på den sista frågan. Ära eller svansen mellan benen? Vinna eller försvinna?

Då får jag frågan som får all nervositet att upplösas i intet. Frågan jag väntat så länge på att få besvara. Jag kan, jag vet, jag är hundraprocentigt säker.
Programledaren visar en bild på en ört. Vad är nu detta för växt?
Min lagkamrat (ja om det är "På spåret" alltså) hinner inte öppna munnen. Barnet (om det är "Smartare än en femteklassare") skriver alldeles för långsamt i min smak.

Så blir det min tur. 
-Detta, säger jag med all den pondus jag förmår, detta är en växt som tillhör familjen Scrophulariaceae. Den domän det gäller heter Eukaryota. Och just den här trevliga växten är bland annat släkt med teveronika, brunört och ögontröst. Kransblommiga allihop!

-Om man tittar noga på den, föreläser jag vidare, så ser man att den har en ovanlig form, nästan som en liten pyramid eller hur? Det är antagligen därför den på latin heter Ajuga Pyramidalis. På svenska kallar vi den Blåsuga, fast i Värmland har den i folkmun också fått heta Hôltegôsse.

Äntligen har jag fått användning för denna kunskap som jag lagrat i oändligt många år, ända sedan herbariets dagar. Vi hade förr gott om blåsuga på tomten i Barndomslandet, men av någon anledning försvann de. Fast nu är de tillbaka! Jag upptäckte dem nyss!

Någon kvartsmiljon fick jag inte, inte äran av att ta hem "På spåret" heller, men som tankeexperiment eller möjligen dagdröm funkade det när jag nu mött min gamla vän Ajuga Pyramidalis igen!
Jasså, "värdelöst vetande" säger du? Ja kanske det, men inte visste du vad den här växten heter förrän du läst detta!


Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, maj 15, 2018

Gratulerer med dagen!

Nu på torsdag är det Syttende Mai, Norges nationaldag (egentligen Grundlagsdagen), vilket betyder stora festligheter, vackra bunader, kungliga vinkningar från slottsbalkongen och fullt med folk ute på gatorna i det som förmodligen är kanonväder. Därför tänker Johanna i deckarhörnan att veckans topplista tillägnas grannlandet i väst. Fem författare eller böcker från Norge är ämnet för veckans lista.

"Kristin Lavransdotter" av Sigrid Undset är en av de bästa kärleksromaner jag läst. Punkt.

"Markens gröda" handlar om Isak och Inger och deras kamp för att överleva på den norska landsbygden, under knappast möjliga förhållanden. Antagligen den första norska roman jag läste, i gymnasiet, och den gjorde stort intryck. Av Knut Hamsun.

"Halvbrodern" av Lars Saabye Christensen är en familjehistoria med många bottnar. Skildrar fyra generationers liv och den röda tråden är pojken Barnum som letar efter den halvbror han vet att han har men aldrig mött. 

"Älskade Poona" är bara en i raden av Karin Fossums utmärkta deckare, den här blev också bra i tv-versionen. Poona från Indien, som skulle förändra världen för sin förälskade norske man, försvinner plötsligt spårlöst.

"Jag ska göra dig så lycklig" av Anne B Ragde sladdar in på femte och sista plats för att Ragde är så olik alla andra! I den här originella romanen dras läsaren in i 50-talets småstadsliv. "Berlinerpopplarna" är annars hennes mest kända bok, tror jag.

Hoppar över storheter som Linn Ullman och Karl-Ove Knausgård. Ingår inte i deras respektive fanklubbar. Och tänker att Anne Holt och Jo Nesbø har väl alla andra nämnt ... men hjälp, Jan Kjaerstad fick jag ju inte med! Många att välja bland!
Hur som helst. Gratulerer med dagen, Norge!

Copyright Klimakteriehäxan

Hetast i hyllan

Lyrans Noblesser tycker inte om värme, så hon är inte alldeles lycklig som så många av oss andra som hälsat årets första riktiga sommardagar varmt välkomna. Så här skriver hon när hon ger startskottet för denna veckas tematrio:
Ja jag erkänner, jag tillhör de där som gnäller så fort det blir varmt. Jag trivs inte! Temat för denna vecka blir därför hetta, ni kan ju roa er med att tolka detta precis hur ni vill.

Då gäller det bara att inte blanda ihop detta med "Hett i hyllan", en annan liten övning för bokbloggare som brukar bryta ut på torsdagar ...
På min "prispall" hamnar en romantisk berättelse, en (eller kanske två) klassiker och en polisroman. Läsvärda!

"Ett ögonblick i vinden" (An Instant in the Wind) är en kärlekshistoria mellan en vit kvinna och hennes svarte slav skildrad av sydafrikanen André Brink. Kärleken är het, men det är parets långa ökenvandring också.

"Robinson Kruse" hade det också rätt varmt där på den öde ön, med bara Fredag som sällskap. Klassikern skrevs redan på tidiga 1700-talet av Daniel Defoe. Jag valde mellan Kruse och "Tarzan, apornas son" för djungelns original-Tarzan, långt från seriestripparna, är riktigt bra han också. Av Edgar Rice Burroghs. Utkom 1912. Och i djungeln är det som bekant varmt.

"The Blue Knight" heter William "Bumper" Morgan och är en korrupt polis i Los Angeles, insiktsfullt skildrad av Joseph Wambaugh, själv fd LAPD-anställd. "Bumper" har två dagar kvar till pensionen när han får ett besvärligt mord att lösa. Det är hett i storstaden och blir inte mindre varmt när "Bumper" för att ta bort lukten av liket som börjat ruttna lägger malet kaffe i stekpannor och hettar upp dem på spisen ... Ända sedan jag läste boken har jag undrat om det knepet funkar, men har inte hittat någon att fråga. Leif GW kanske vet? Kan inte hitta bokens svenska titel, dock. 

Skulle du dessutom vilja ha en riktigt het film i cd-hyllan så är "Sista tangon i Paris" mitt förslag. Hetare passion har jag aldrig sett på bio. Men den ligger förstås helt vid sidan om boktraven som efterfrågats!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, maj 14, 2018

NJUTBART är ordet!


Temaordet för Sannas bildutmaning Gems Weekly Photo Challenge kunde inte ha varit mer vältajmat: NJUTBAR. Vilken sommardag!
Säsongspremiär för solstolen som fick komma upp ur källaren. Baddräkt på!
Men det blev inget dopp, fortfarande alldeles för kallt i vattnet trots sol och hög lufttemperatur.

Otroligt njutbart är det också att titta på de många lökväxterna som lyser så färgstarkt att man nästan undrar om de är äkta, men det är de! Och det gäller att titta NU, för det är som med de blommande fruktträden: fröjden är inte långvarig.


Copyright Klimakteriehäxan

I bostadsbristens Sverige

Kritiken finns där, den går inte att blunda för: vi bor onödigt stort. Representanter för det gäng som vägrar lämna den inbodda rymliga lägenheten även när barnen är utflugna. (Kanske är de biffgapare, man kan aldrig vara riktigt säker ...) Det sticker självklart i ögonen på den som inte hittar någonstans att bo till överkomligt pris.

Men hur besvärlig bostadsbristen än är, hur dyr nyproduktionen än blir, hur orättvist det än är att alla inte har tak över huvudet, så kan det inte hjälpas: det går inte bara att flytta in lite hur som helst och var som helst!

Först upptäcker vi att hackspetten gjort ett prydligt hål i gaveln på huset i Barndomslandet. Visst, vi vet att vi har hackspettar i trakten, men har aldrig hört någon sätta näbben i väggen – att det skulle ha hörts står utom alla tvivel! Men han har nog passat på när vi inte varit på plats.
Nödtorftigt lagat med en brädbit fastspikad över hålet hoppas vi att spetten väljer att hacka någon annanstans. Sedan åker vi tillbaka till lägenheten i stan.

Bara för att stå öga mot öga med nästa ockupant: en duva som byggt bo på vår balkong i vad som nyss var en väldigt lovande pelargonkruka, smockfull i knopp. Duvor är rätt stora och alla kvistar som nu utgör ett bo har tillsammans med fågelns tyngd gjort åverkan på min växt, grenar har gått av, knoppar krossats, ja hela bordet krukan står på har faktiskt säckat ihop!

Till råga på allt har duvan hunnit lägga ägg. Två stycken som hon ruvar när jag öppnar balkongdörren och stör. Jag förklarar för henne att hon tyvärr måste vräkas, att vi haft balkong här i huset enbart för eget bruk i över tretti år och att hon faktiskt inte får bo kvar.

Jag raserar hennes bygge, slänger pinnarna och lite dun över räcket, försöker stötta blommans skadade grenar. Tar bort äggen. De är ljumma.
Hon kommer och försöker återta sitt bo. Jag är i vägen. Hon flyger ett varv men kommer tillbaka, igen och igen. När jag drar för glasluckorna som definitivt hindrar henne från att ta sig in har jag vunnit striden. Fast jag är inte särskilt stolt, förstås.

Här sitter jag nu med två fina ägg, ett riktigt ruttet samvete och starka sympatikänslor för henne som just har förlorat sina barn – detta blev ju i slutändan en affär mammor emellan.
Mor Duva landar med jämna mellanrum i närheten, växlar mellan två träd och räcket utanför det nu stängda glaset, och jag känner sorgen i hennes pepparkornsliknande ögon när hon tittar på mig.

Allt hon ville var ju att hitta ett trevligt och bra ställe för ungarna att växa upp. Precis som jag en gång tänkte när jag hamnade här. Även om jag inte lade mina i en kruka på balkongen.


Fågelskrämma av storstadsmodell.
Copyright Klimakteriehäxan

söndag, maj 13, 2018

Varning på en skyltsöndag

I decennier har jag tillbringat avsevärd tid i närheten av något som nu, plötsligt, visar sig vara en hälsofara, en läskigt kontaminerad miljö.
Där nere porlar bäcken som den alltid har gjort, på väg rakt genom Barndomslandet. Men uppe vid vägkanten där stigen börjar sitter den, skylten jag aldrig tidigare sett: en allvarlig varning!

Uppenbarligen har man av en eller annan anledning sett sig nödsakad att kolla vad som eventuellt döljer sig här, i vad jag alltid trott vara tämligen orörd natur, besökt av några bävrar och kanske en törstig älg eller två. I själva verket har här funnits ett silververk. Jo, gruvan är välbekant, men den ligger ett par kilometer bort.

Nu står det här i klarspråk: här kan finnas gruvavfall som innehåller bly, kadmium, arsenik, silver, koppar och zink. Barn ska hindras från att stoppa stenar och grus i munnen. Man ska tvätta händerna om man rört vid saker på marken här. Och det är i lag förbjudet att ta med sig något härifrån.
Så fel man kan ha när man trott sig vara på säker grund, i så många år!

Men nu blev det i alla fall ett purfärskt bidrag till Skyltsöndag, bloggstafetten som numera hanteras av bloggarkollegan BP.

Copyright Klimakteriehäxan