I väntan på återanvändning

Återanvändning är ett vackert ord. Ett ord att respektera, att propagera för, att vinna på – för alla.
Fast ibland går det kanske lite långt. Eller snett.

Ni vet hur det är: de där tunna plastpåsarna som butikerna erbjuder vid frukt- och grönsaksdiskarna? Man langar ner sina äpplen eller tomater i dem, knyter ihop handtagen och går hem (ja när man har betalat alltså). Självklart underlättar de där påsarna arbetet i kassan, även om en hel del av de där produkterna från växtriket har ett alldeles eget skyddande skal som borde göra det där extra plasthöljet helt onödigt.

Men hem kommer de, påsarna, en efter en. När jag tömt dem trycker jag ner dem i en låda i köket, eftersom de alldeles självklart ska komma i bruk igen. Det gör de också, men inte alls med samma frekvens som jag bär hem nya.

Upptäckte nyss att det var svårt att knöla in en enda liten påse till i den där lådan. Drar ut den. Och häpnar! Mängden tomma plastpåsar är helt enkelt hisnande! Köksbänken nästan drunknar i skrynklig plast.

Jo, jag rensar. Behåller tio stycken. Plus andra, köpta, fräscha, som ligger i sina kartonger, fast jag har ju i sanningens namn inte sett dem på länge eftersom de hamnat under alla de andra, de som bara legat där och väntat på att bli använda igen.

Med den rensningsräden avklarad känner jag mig som en lite bättre människa. Eller? Visserligen hamnar resultatet i containern för plast, men varför måste jag hela tiden bära hem de där påsarna en efter en så att de blir så gräsligt många? Måste ta färre i fortsättningen.

En av dem blir nu i alla fall återanvänd. Sprängfylld av andra plastpåsar bär jag den till miljöstationen ...

Copyright Klimakteriehäxan