Amaryllistider

Vi njuter av dem, de stora klockorna på stänglar som kryper upp ur knubbiga lökar. Eller, om man som jag är lite mer otålig, så köper man dem som snittblommor där knopparna redan är rejäla och väntan på prakten därmed kort.

Men man ska inte förledas att tro att denna tjusiga växt behöver stå i en kruka som matchar i pampighet. Det insåg jag när jag mötte den här i ett skyltfönster.
Man ska tänka fritt, även i blomkrukssvängen!
Mjölet kan man ju förvara i något annat!

Och att ha dem i sängen igen, på lakanet som jag köpte förra julen (bilden nedan), är också en humörhöjare när kvällen är kall, natten blöt och morgonen svart. Nu är det amaryllistider!

Copyright Klimakteriehäxan

Jul med Selma

Strax helg igen. Och Mia har skickat ut sin helgfråga: Har du spanat in några böcker med jultema som du vill läsa?

Ja, det finns en som jag faktiskt är intresserad av och som kallas klassiker, men som jag aldrig stött på: "Den heliga natten", Selma Lagerlöfs barnbok från 1904. Ska finnas med illustrationer av Ilon Wilkand, dessutom som ljudbok inläst av Solveig Ternström.

Selma har också skrivit (minst) en novell med jul i handlingen: "En julgäst", och om jag minns rätt skildrar hon sin egen barndoms julfirande i en av de tre memoardelarna också. Om hur syskonen längtade efter ögonblicket när dörrarna till finrummet slogs upp och granen stod där med tända ljus medan det speciella julgodiset låg upplagt i högar, en till varje unge.

Det fanns förstås en bonusfråga också: Hur firar du 1:a advent? Tja, inte så storslaget. Men stjärnor i fönstren och tända ljus blir det. Åtminstone. Och titt på de första avsnitten av adventskalendern i tv, för att se om det är något att satsa en kvart om dagen på.

Copyright Klimakteriehäxan

Gör plats för fler författare!

"Om det är något man skulle önska av den här debatten så är det att den öppnar för ett ifrågasättande av det samtida litterära kretslopp som bestämmer att vissa författarnamn och vissa titlar mer eller mindre rutinmässigt exponeras i alla medier på samma gång och nomineras till alla priser, medan mycket annan kvalitetslitteratur knappt får recensioner."

-Hittar ännu ett litet dagsfärskt ordkrig i kulturnischen, nu mellan Malin Ullgren i Dagens Nyheter och Expressens Annina Rabe. Det är den senares reaktion jag citerar här ovan: hon pekar på en likriktning inom bevakningen av ny litteratur som är direkt handikappande och som leder till "en slentrianmässig uppradning av just de författare som 'alltid' blir nominerade till alla priser."  Utlösande faktor i den här debatten var årets August-priser som de här damerna har olika åsikter om. Visst vore det väl roligt om fler författare fick plats i tv-soffor och tidningsbilagor!

Självskryt

Jo då, jag vet. Självskryt luktar illa.
Men när man för första gången på VÄLDIGT länge städat skafferiet ... (det var för blåsigt och otrevligt utomhus) får man inte göra ett litet undantag då? Jo det får man. Har jag bestämt.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat ur ett ordkrig om språkpoliser

Det har brutit ut ett litet krig. OK, ingen blodspillan, inte grovt våld. Men vilka ska inte vara föremål för ett ordkrig om inte just språkpoliserna, en grupp till vilken jag nog måste räknas, på gott och ont.

I går började den här fajten, på Dagens Nyheters ledarsida, med en text av Lisa Magnusson, som begått ett språkligt misstag i en ledartext och fått veta det. Hon gick i svaromål:

"Vad håller språkpoliserna egentligen på med?

De säger att de vill värna språket, men deras metod är alltså att håna vartenda litet fel folk gör, med ursinne slå ned på minsta misstag. Därmed förvandlar de språket till något exklusivt, en extremsport för experter; de berövar andra deras upptäckarlust och uttrycksglädje. Är det inte tragiskt att de förstått så otroligt lite av det de säger sig älska? De är vänner av ordning och de fördärvar allt."

Idag får Lisa Magnusson svar på tal, i sin egen tidnings kulturdel. Där skriver Jesper Högström och drar en lans till språkpolisernas, en grupp i vilken han tycker sig höra hemma, försvar:

"Vi är hänvisade till att stå bredvid och titta på när de verbala motsvarigheterna till vandalism och fickstöld begås framför ögonen på oss. /.../

Till detta kommer naturligtvis omvärldens hån – beskyllningarna för att vara 'språkfascist', en pedant och reaktionär småpåve. Alla vet ju att människor nuförtiden har den självklara rätten att prata exakt som de vill. Man får vara glad att sjukvården inte fungerar som den så kallade 'språkvården', annars kan man föreställa sig hur det omöjligt skulle vara att få sitt brutna ben gipsat. ('Vilken intressant fraktur! Ja, kroppen förändras ju hela tiden!')."

Sista ordet lär inte vara sagt, och att uppnå fred parterna emellan är nog så gott som omöjligt. Vilket betyder att vi som sitter och svär över tryckta eller muntligt uttalade galenskaper får fortsätta att svära. Ibland får man i och för sig lust att skratta, vilket ju är nyttigare än att gråta. 

Ett exempel fann jag härom dagen på svt.se där man skrev om mannen som anfallits av ett skadskjutet vildsvin. Djuret kom från ett "häng" i närheten, stod det. Jovisst, "häng" vet ju ungdomar vad det är, men "hägn" är förstås ett totalt okänt begrepp ...

Copyright Klimakteriehäxan (och Dagens Nyheter)

NYTT: Varför är hon på väg ur kläderna?

Michelle Obama har, det har ni ju inte missat, debuterat som författare. Och hennes bok, som nyss kom ut i svensk översättning, säljer tydligen riktigt bra. Marknadsföringen har förstås varit massiv. Vilket lönar sig: på "Bokustoppen" låg hon femma i går, om än omkörd av tre färska Augustvinnare.

"Min historia" heter boken på svenska och den f d presidentfrun berättar både om barndom, ungdom, hur hon mötte Barack, barnen och minsann har de inte haft lite jobbigt i äktenskapet också. Vad vi sett förut, om än från väldigt långt håll, har varit en jättesnygg tjej/kvinna med integritet, supersmart, retoriskt begåvad och med (som det verkar) mycket medmänsklig värme.

Originaltiteln är "Becoming", alltså av verbet "become" som betyder "bli", men ordet ger utrymme för flera olika tolkningar. En är "passande", eller "klädsam".
Då undrar jag om jag är ensam i hela världen om att bli riktigt, riktigt irriterad på bokens omslag, det vill säga bilden. Jag tycker nämligen inte att den är ett skvatt passande.

Varför ska plötsligt denna häftiga dam glida ur kläderna och visa massor med hud på en bar axel? Hur tänkte hon med sin klara och tämligen feministiska hjärna när hon sa OK till det? Väl att märka: hon är inte klädd i någon aftonklänning, där bara axlar är lite mer "naturliga". Det nedhasade plagget ser mer ut som en tunn stickad tröja.

Nu tänker jag ju inte ligga sömnlös för den berömda hudbitens skull, och inte skulle Mrs Obama bry sig om hon kände till min invändning, men jag hade önskat att Michelle kört en annan stil. Lite mer som när hon var First Lady och höll till i Vita Huset.

Boken tänker jag hur som helst inte köpa, läser man ett par intervjuer och något utdrag räcker det (som så ofta). President avser hon i varje fall definitivt inte att försöka bli, det hade ju annars gjort boken lite intressantare.

Nu fick detta bli mitt bidrag till Sanna och veckans Gems Weekly Photo Challenge med temaordet NYTT, för boken är defintivt ny, oavsett åsikter om omslaget, och ett foto handlar det om, även om jag inte tagit det själv.

Copyright Klimakteriehäxan

Vinterläsning

Vilka böcker ser jag fram emot att läsa under vintern? Det är Johanna i deckarhörnan som är nyfiken på sina bloggarkompisars litteraturplanering för den mörkaste årstiden.

Jag har en hel del att försöka komma ikapp.
Fredrik Backmans fortsättning på "Björnstad" heter "Vi mot er" och den måste det bli, snart.

Jan-Philipp Sendker ligger också här och väntar på en hylla, med "Viskande skuggor" (Das Flüstern der Schatten). Detta eftersom jag tyckte att hans "Konsten att höra hjärtslag" var både lättläst och bra. Men så är det ju en internationell storsäljare också.

"Dagar i tystnadens historia" (Dager i stillhetens historie) av norska Merethe Lindström har jag börjat på, men det är ganska tungsint även om romanen är både prisad och prisbelönt. Fast jag ska nog läsa ut den. Allt måste ju inte vara lättuggat ...

Anna Laestadius Larsson skriver ingen tung text. "Hilma", en roman om gåtan Hilma af Klint, har jag i pocket och jag tänker att den här kontroversiella konstnärinnan är en intressant bekantskap att göra.

Sedan hamnar jag nog i tegelstensbranschen. Då tänker jag på "Agaat" av Marlene van Niekirk, från Sydafrika. Historien om en relation mellan vit och svart kvinna, när den vita damen drabbas av svår sjukdom (ALS, amyotrofisk lateral skleros) och blir helt beroende av sin vårdarinna, är på över 700 sidor. Lovordad.

Tja, planering är ju en fin sak, men blir det nu som jag påstår att jag planerar? Lovar ingenting bestämt, jag är en odisciplinerad läsare som, trots att jag har massor med oläst i bokhyllorna, ändå ränner iväg och köper nya titlar. Dessutom har jag äntligen, efter många års paus, skaffat lånekort på biblioteket igen, i ett försök att vänja mig av med att just köpa fler böcker ... Kan tänka mig att ställa mig i kö för ett par August-vinnare. Vi får väl se hur det går.

Copyright Klimakteriehäxan

Njutning för öronen

Lyrans noblesser har skickat ut ett nytt bud om en tematrio: Ge mig era bästa tips på tre ljudböcker med bra uppläsare!
Tänk så många mil i bil som skulle ha varit snudd på outhärdliga om det inte hade varit för de där härliga ljudböckerna! Här exempel från Finland, Sverige och Danmark!

"Harens år" är en av den synnerligen ojämne, men ibland väldigt lyckade, författaren Arto Paasilinnas skrönor. Tomas Laustiola läser och det gör han väldigt bra. Vi stornjöt hela familjen, trots att ungarna inte var särskilt gamla! Andra av Paasilinnas böcker gör man bäst i att glömma. Nu blir det inga fler, eftersom han avled nyligen.

"Drömmar vid havet" av Björn Larsson är en enda lång njutning. Staffan Göthe läser, och storyn är helt fascinerande från början till slut! Kapten Marcel blir minsta gemensamma nämnare i en rad människoöden där kärlek bara är en av ingredienserna. Önskar att många fler får glädjen att lyssna till denna underbara, superskickligt sammanflätade text!

"Marcoeffekten" är en spännande historia som utspelar sig i Köpenhamn. Kanske tänker man att deckare inte ska lyssnas på utan slukas direkt från papper, men den här boken, av Jussi Adler-Olsen, gör Stefan Sauk full rättvisa (i andra sammanhang kan jag tycka att han tar i lite i överkant). Marco, romanens huvudperson, är en pojke som växer upp i kriminalitet men som vill bort från det. Avdelning Q med Assad som extra tillgång bjuder till och med på ett och annat leende.

UPPDATERING: Förstår inte hur det gick till, men jag lyckades glömma min absoluta favorit, alla kategorier: Astrid Lindgrens egen inläsning av "Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult". En helt förtrollande småländsk kärleksberättelse om hennes föräldrar. Jag har skrivit om den här på bloggen flera gånger och kan lyssna på den igen och igen. Om du inte hört den så gör det!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 39

SICK-LITT

-Chick-litt är vi väl bekanta med. Men det här är ännu en bokkategori som många läser och som, visar det sig, nu fått sin egen etikett. Det gäller sjukdomsskildringar som intresserar av olika orsaker: det kan gälla en åkomma man själv eller någon närstående drabbats av. Men det kan också handla om genuint kunskapssökande, möjligen kan det också kallas ren nyfikenhet, kring en sjuka som dyker upp eller som haft en betydelse i historisk bemärkelse. Jag tänker på alla berättelser om kampen mot cancer, om fetma-epidemin, om demens, om ätstörningar för att ta några allmängiltiga exempel. Uttrycket "sick-litt" kan verka nonchalant, men genren är seriös och kan erbjuda både tröst, stöd och information.

Tjuvstart

Amaryllis är tveklöst en julblomma, åtminstone i min lilla värld.
Men vad gör jag då när suget uppstår och det inte ens hunnit bli advent?
Jo, jag smyger igång lite försiktigt och börjar med en vit!

Visst, man gör som man vill, himla tur är det. Alltså köper jag vit julstjärna när det väl är advent. Röd kan det bli till Lucia.
Hyacinterna då?
Ack ja, bara att erkänna: jag tjuvstartade med såna också, tre för tretti spänn gick inte att motstå. Men då tog jag för säkerhets skull blå ...

Copyright Klimakteriehäxan

Hoppsan, igen och igen!

Ni vet hur man kan hålla på för att åstadkomma en bild att bli någorlunda nöjd med. Man flyttar en lampa, tänder, släcker. Vrider på ett och annat. Makar ihop prylarna som ska fotograferas, eller glesar isär dem lite lagom. Det ska vara rätt komposition. Och så skärpan! En bild ska vara skarp, detaljerna måste gå att urskilja!

Så händer det saker man inte vet om, inte märker: den lilla kameran tar egna initiativ. Arbetar helt självständigt. Det kan man naturligtvis ha synpunkter på, även om inbyggd drivkraft i de flesta sammanhang oftast betraktas som en plusfaktor.

Men lite jobbigt är det att konstatera, att trots avsaknad av skärpa, helt utan ansträngning och tankeverksamhet, blir det på något vis vackra foton alldeles av sig själv ... hoppsan! Igen och igen!

Konstverk brukar ju som ni vet ha titlar. Så den översta bilden heter numera "Det svarta hålet" och den nedre går under namnet "Röd detalj". Om ni inte hittar på något bättre?

Tycker min mobilkameras verk borde få komma med på Liljevalchs vårsalong. Åtminstone. Fast anmälningstiden har gått ut. Och tekniska enheter kanske inte räknas som upphovsmän? För jag kan ju inte ta åt mig äran!

Copyright Klimakteriehäxan

Hästböcker har man ju hört talas om

Det kom en liten blå häst uthoppandes ur bokhyllan. Den satt inklämd i en för länge sedan påbörjad, men uppenbarligen aldrig slutläst, roman. Fast det var ingen hästbok, en gång så ofta förekommande i nästan alla flickrum. Men antagligen har jag växt ifrån den genren för gott ...

Hur som helst är detta bokmärke omisskännligen en dalahäst i miniformat. Och jag tror att "stallet" den kommer från heter Dalarnas museum. En souvenir från ett besök i Falun för några år sedan, helt enkelt.

Detta med att visa upp vad vi har mellan sidorna när vi tar läspaus är ett (lördags)påfund från Boklysten. Kul om ännu fler hänger på – nästan vad som helst kan ju fungera som bokmärke, det behöver definitivt inte komma från en museishop!

Copyright Klimakteriehäxan

Liten men bra språklektion

Dagens doodle från Google: en snabb lektion i teckenspråk. Fyra bokstäver.
Sympatiskt.
Detta för att hedra en föregångare när det gäller att hjälpa folk med hör- och talproblem, fransmannen Charles-Michel de l'Epée, även känd som l'Abbé de l'Épée, som skulle ha fyllt 306 (!) år i dag! Vilket man rimligen inte haft en aning om, utan Google! 

Copyright Klimakteriehäxan (och Google)