Alltid lär man sig nåt

Ja alltid kan man snappa upp något nytt. Till och med när man åker tunnelbana. Eller i alla fall medan man står på perrongen och väntar på tåget.
Bland affischerna på väggen återfinns något som förefaller vara en vilsekommen språkkurs där glosorna fått eget liv. Bildens blickfångare är en hund med ett åkkort i munnen.

Men runt om hundhuvudet flyger lösa ord, som vid första anblicken verkar engelska. Fast vilken sorts engelska? "Very buy" står det. "Much cheap". "Plz buy". "Much financial". "Many fun". "So travel". "Many summer". Allt garanterat underkänt av närmaste språklärare.

Vad är då detta?
Ja att det är reklam det är ju inte likställt med svaret på någon tiotusenkronorsfråga direkt. Fast en sådan  finns också inbakad:  är du sugen på en sådan här valp kostar den minst 10 000 kronor ...
Affischhunden har ett namn, Doge. Och är av den japanska nationalrasen Shiba Inu, en sorts spets.

Dock var det ju de där korthuggna fraserna som jag fastnade för. Är det någon som driver med svenskarnas sätt att tala engelska? (Att "Wow" inte står för "Vov" kunde jag räkna ut utan hjälp.)
Tidningen Metro vet. Det handlar om ett "mem" – se där ännu något nytt att (kanske) lägga på minnet. Ett mem är "en idé, ett beteende eller ett manér som fortplantas från person till person, i det här fallet på nätet". Föga förvånande hoppas SL att memandet ska attrahera de unga.

Richard Dawkins är mannen som lanserade memet på 70-talet. Och eftersom människan i grunden är en härmapa sprids företeelserna, memerna. Som exempel på memer gav Dawkins melodier, slagord, trosföreställningar, klädmoden, sätt att tillverka krukor, och teknologin bakom byggandet av valv, står det i Wikipedia.

Kom sedan inte och säg att det inte är allmänbildande att färdas kollektivt. Fast om SL säljer fler resor med Doges hjälp, det återstår väl att bevisa.
Trevlig Valborg förresten, hur ni än väljer att förflytta er, med eller utan hund!

 Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema KONTUR

Vad betyder egentligen ordet KONTUR?
Det visar sig att jag inte riktigt vet när just det ordet är det tisdagstemat denna gång ska illustrera. 

Vad är skillnaden mellan kontur, profil, siluett, skyline? Det här är i alla fall Wikipedias svar på frågan: "Kontur kommer av franskans contour och betyder omkrets, ytterlinje. Ett föremåls kontur är särskilt användbar i estetiskt framförande, till exempel i målade tavlor, textila produktioner, på dekorativa föremål. I marknadsföring är det inte ovanligt att varumärken skapas som utnyttjar en produkts eller företagsnamnets konturlinjer som säljande objekt."

Men inte blev jag särskilt mycket klokare för det. Letar i mitt arkiv: har jag fotograferat en kontur någon gång? Tveksamt. Till sist kommer jag fram till att de där figurerna som "går" i trapphuset på Svenska Mässan i Göteborg kanske kan accepteras. Eller är det "bara" siluetter? Vad säger ni? Visst ser ni figurerna med konturerna? Estetiskt målat, "al fresco". Och kul, tycker jag, som mötte dem mitt i språnget (både mitt och deras)!

Eller är det möjligen så att vinterbilden från en av Stockholms kajer där man långt borta anar stadens konturer är mer i linje med ordets verkliga betydelse?
Lustigt nog verkar det enklare att definiera "konturlöst" än själva konturen ... men nu har jag i alla fall försökt.

PS När det hunnit bli onsdag har jag kommit på två självklara konturbilder som jag inte kom på i går: bland sminkprylarna står ju ett gäng läppennor, tänkta att måla munnens kontur med, för att sen fylla i med lämpligt läppstift eller -glans. Och så kom jag att tänka på barndomens målarböcker, de där med fylla-i-färg-mönster. Svarta konturer rakt igenom. Men som sagt, det kom jag på i senaste laget.

Copyright Klimakteriehäxan

Obesvarad kärlek?

Det är verkligen ingen hemlighet: jag älskar våren. Den späda grönskan, alla de där feta knopparna som ökar i omfång från dag till dag, för att till sist slå ut i full storlek.

Men i år ser jag märkligt nog fram emot att den här lövsprickningsfasen ska vara över, ju förr desto bättre. För det mesta tyder på att jag nu blivit allergisk mot allt det där som jag tycker så mycket om. Pollenhalterna lär vara ovanligt höga.

Visst, ett struntproblem jämfört med så mycket annat, men väldigt irriterande att snoret rinner, halsen kliar, tröttheten är monstruös och jag står inte ut ens två minuter i solen, vilket min bleka kropp skulle behöva.
Nu är det som det är. Min kärlek till våren är obesvarad!

Skönheten består. Allergi går över. Tror jag i alla fall. Och vill inte bli överbevisad om motsatsen. Får väl glädja mig åt att jag inte har några problem med tulpaner ...

Copyright Klimakteriehäxan

I dag: Världsbokdagen

1995 beslöt FN-organet Unesco att den 23 april skulle bli böckernas egen dag, Världsbokdagen.
Jaha, och hur har vi högtidlighållit den?
Jag kan berätta hur min bokdag sett ut.

Först var jag ombedd att komma till en skola på Kungsholmen och prata med två elevgrupper om skrivande i allmänhet och om min nya bok "Dela lika" i synnerhet. Lite läskigt att "leka författare" men mer roligt ändå, speciellt som ungarna var intresserade och (förvånansvärt, ursäkta) väluppfostrade ...

Frågorna haglade: hur noga planerar jag innan jag skriver? (inte så värst) Hur lätt är det att få en bok utgiven? (inte ett dugg enkelt, i rådande konkurrens) Har jag fått något manus refuserat? (absolut!) Tror jag att "Dela lika" kommer att bli film? (nä, knappast) Tjänar jag mycket pengar på böcker? (nä verkligen inte!) Blir det nån fortsättning? (man kan alltid hoppas) osv osv osv.

Väl hemma igen dyker jag in i Majgull Axelssons "Jag heter inte Mirjam". Tung men viktig – och välskriven – text, fast när brutaliteterna i Ravensbrück blir för många måste jag ta en andningspaus. Som tur är finns lättare avsnitt, men bokens ärende (att lyfta fram romsk historia i Europa och Sverige) är inte något som bäddar för feel-good-litteratur, förstås. Jag får ta något riktigt lättsmält sedan ...

Och så finns det en liten detalj i en bokläsares vardag (åtminstone i min!) som aldrig upphör att fascinera mig. Det handlar om bokmärket. Inte av den där sorten man samlade i album och bytte under högtidliga former när man var liten, utan de där sakerna som man lägger in mellan bladen för att hitta tillbaka till rätt sida när man ska fortsätta läsningen.

Jag köper ofta nya bokmärken, en sorts souvenirer som inte tar någon plats i semesterpackningen. Har ett virkat från Malta, ett i mjukaste skinn från mitt första besök i Venedig, inplastad barnteckning från dagisperioden och egenhändigt broderi för att ta några exempel. Fina allihop. Men av någon outgrundlig anledning har jag nu jättelänge använt min mexikan av plast. Han kom med en kaktus för länge sedan. Inte ett smack fin, egentligen! Börjar till och med se lite sliten ut.
Och likväl ...

Så nu undrar jag lite vad andra bokbloggare/bloggläsare har för något kärt till bokmärke? Dyrt, billigt, vackert, unikt eller bara funktionellt? Så här, Världsbokdagen till ära!

Copyright Klimakteriehäxan

Äntligen - en RYMLIG tisdag

Detta är en tisdag som avslutar en helgledighet i vilken mycket har rymts.
Äntligen har jag fått plocka en alldeles egen bukett vitsippor.
Äntligen har jag återsett stjärnhimlen när den är som allra vackrast: över Barndomslandet finns den, en rymdens gnistrande glitterkaskad vars like vi som bor i tätorter aldrig ser skymten av.
Och äntligen har det gröna börjat synas på allvar därute.
Äntligen börjar man våga tro att sista snön har fallit för säsongen.

I lönnens krona har ett fridfullt surr ersatt tystnaden som rådde (passande nog?) på långfredagen. Det är humlorna som upptäckt att de små blommorna slagit ut och bjuder på ett praktfullt vårkalas, en fest som bara en humla till fullo kan uppskatta. Och bland de där grenarna ryms precis hur många insekter som helst. Vilken tur, när nu tisdagstemat råkade vara RYMLIGT!

Förresten, ett äntligen till: äntligen kontakt med nätet igen ... men projektet Blogg 100 tog påskhelgen med sig i graven vad mig anbelangar. Får väl gå bra ändå - jag hann aldrig botanisera bland alla de andra och inte tror jag särskilt många nya besökare hunnit med att titta in hos mig heller.

Nog borde åtminstone en enda humla ha poserat framför min kamera under kalaset i lönnens rymliga krona - men tji fick jag!

Copyright Klimakteriehäxan

Dukat i gult

Guldkrokens femarmade ljusstake i keramik är en klassiker. Men den gula är inte lika snygg som den röda eller den vita, så den får bara komma fram till påsk.

Fast det jag helst vill visa upp på mitt påskbord, det är duken. Visst är den fin? Metervara från Ikea för många år sedan, så billig att jag köpte både till duk, långa gardiner och gardinkappor. Och inte tröttnat (även om gardinerna har ledigt i år). Designer tyvärr okänd.

Det borde naturligtvis vara riktiga påskliljor på bordet också, men nu råkade det bli en krysantemum som tog plats i krukan i form av en gåsring, som ni knappt kan se. En liten grön glashöna har också gömt sig.

Men det var ändå tyget jag ville visa upp.
Så där ja, nu är det gjort!

Copyright Klimakteriehäxan 

Torsdagen den 21 oktober 1982

Morgonen i Mexico City var fortfarande nattsvart när vi stod utanför hans dörr. Inte ett livstecken kunde höras, ingen verkade röra sig där inne. Men så ringde telefonen – och huset vaknade tvärt. Vi vågade knacka på. Klockan hade just slagit sex.

Han hade slängt en slarvigt stängd mörkblå morgonrock över pyjamasen, det gråsprängda håret spretade oredigt, mustaschen accentuerade ett lyckligt leende.

Det där samtalet kom från Stockholm, Sverige. Han var årets Nobel-pristagare i litteratur! Och av någon anledning hade vi, på outgrundliga vägar, fått ett hett förhandstips.

-Ta reda på var han är och se till att du är där i svinottan! Det var ordern jag hade fått.

Visst skulle Sveriges Television, först på plats, få en intervju. Det tyska filmteamet jag i en hast hade lyckats låna ställde allt i ordning. Vi kunde börja (han hade fortfarande morgonrock). Men vi avbryts. Någon säger:

-Det här samtalet måste du ta!

Telefonen ringde förstås oupphörligen, men nu var det tydligen något speciellt. Han tog luren, sken upp.

-Señor Presidente! ropade han. Ya tenemos un premio Nobel en Colombia!

-Herr President! Äntligen har vi ett nobelpris i Colombia!

Det var torsdagen den 21 oktober 1982.
Nej, han hade förstås aldrig trott att han skulle få priset (sa han).

Jo, presidenten var en personlig vän.

Nej, han tyckte inte att hans stil skulle kallas surrealistisk, eftersom det han beskriver i sina böcker är verkligheten i Latinamerika, ”en kontinent fylld av problem som han känner väl” skrev jag i min speakertext.

Visst var det fantastiskt att se sina verk säljas i miljonupplagor, men det kan också finnas baksidor av berömmelsen.

Jo, nog skulle han väl komma till Stockholm och hämta pengar och aktning.

Den morgonen glömmer jag förstås aldrig. Det var fullt dagsljus när vi lämnade det där huset som vid det laget var försatt i jublande feststämning. Intervjun sändes faktiskt över hela Europa.

Vad jag skulle ha tänkt och känt om jag inte hittat rätt och slutfört uppdraget törs jag inte tänka på. Men faktum är att just den där resan är den absolut enda (av rätt många) i mitt liv då jag kommit fram till incheckningsdisken UTAN PASS. Som genom ett mirakel hann jag hämta det och släpptes ombord fast flygplanets dörr redan hade stängts och allt var klart för avgång.

Gabriel Garcia Marquez avled i Mexico City igår. Han blev 87 år. 

Copyright Klimakteriehäxan
Läs mer här - Peter Landelius skriver understreckare i Svenska Dagbladet.

Påskblommor

Påsk i Stockholm?
Grattis, du har tajmat in årets körsbärskalas perfekt! För nu är de japanska träden i Kungsträdgården i full blom, en sann njutning för ögat – om än ganska kortvarig, tyvärr.

Folk samlas under det rosa blomstertaket, det har blivit en tradition. Fast i trädens hemland Japan är traditionen ännu starkare. Tänka sig att man där löpande rapporterar i nyhetsprogrammen om var körsbärsblommorna slagit ut, i stad efter stad!

Men det finns en annan blomsteroas i huvudstaden som är som finast just nu, och det är Floras kulle i hörnet av Karlavägen och Sturegatan, alltså i översta delen av Humlegården. Tyvärr gör min bild inte rättvisa åt härligheten, och i konkurrens med körsbärsträden kan det verka blekt. Fast ändå: den där kullen har blommat väldigt många år innan man planterade körsbär i Kungsan, så jag säger bara: respekt! Och ta gärna en sväng förbi, en matta av scilla och vårlök väntar!

Copyright Klimakteriehäxan

En pippi för påskens blommor

Påskvecka. Tulpaner, påskliljor, ägg och harar. Påskbuffé i jobbets matsal. Käringar på kvast, svarta katter, högvis med snask och en lagom lättläst deckare: där har vi väl den profana tolkningen av den här helgen i ett (rymligt) nötskal. Lite särskilda prydnader hör till, dukar med kycklingar, höns i glas, plåt eller porslin, äggkoppar i fantasifulla utföranden.

Det är märkligt enkelt att ta fram plastkortet eller öppna plånboken för att komma hem med något nytt i den där vägen, ännu en heminredningsaccent som ska förstärka helgkänslan.
Jag brukar försöka stå emot. Jag lyckas sisådär.
Men vem som helst måste väl förstå att när jag i somras stod öga mot öga med vasen som var en tupp som var en vas, då trillade jag dit.

Vi var fem väninnor på outlet i Dalarna. Och det var jag som såg den först. Högg den på direkten, kände hur min samling "pippi på fåglar" absolut behövde utökas. (Här alltså nummer 59!)
Tänk att det var sista exemplaret! Dyrt? Tja, det beror ju på. Jag tyckte att den var värd betydligt mer än de tjugo kronor som prislappen angav ... och har verkligen sett fram emot att få ta den i bruk.

Nu är det dags! Äntligen påsk! Trevlig helg på er alla, vilket omfattar även dej, du din stackare som inte har en vas som är en tupp som är en vas!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema MISSTAG

Är det ett misstag att inte ha katt? Egen katt, alltså?
Den på bilden kommer ofta och hälsar på när vi vistas i huset i Barndomslandet. Ligger gärna i knät, kan inte bli kliad tillräckligt, spinner högljutt, kniper njutningsfullt med ögonen och de vita morrhåren vibrerar lite försiktigt.

En trevlig misse, det är vad det är. Och dess porträtt blir mitt bidrag när tisdagstemat är MISSTAG. Lovar att ta tag i katten så snart vi ses nästa gång ... och klappa den extra länge ...

Copyright Klimakteriehäxan

Ingen fjäder i hatten

Hur är det, upprätthåller du traditionen med fastlagsris?
Det är de sista skälvande dagarna för det just nu.Vi förväntas ha björkris inomhus, i vas, med fjädrar i glada färger i stället för löv. Tradition sedan tidigt 1900-tal. Kan också kallas för påskris, förstås, om man väntar till sista minuten.

Men nu visar det sig att även de där fjädrarna, som gör salutorgen så härligt färgglada innan naturen hunnit återta sommarkulörerna, de är inget man bara kan köpa och ta hem utan minsta eftertanke. Fjädrar kommer förstås från fåglar. Fast vilka fåglar, det funderar vi kanske inte så mycket över när vi går och betalar det där riset.

Jag har då inte gjort det, det ska erkännas. Så om nu detta med påskris är ännu en synd mot miljön och ett brott mot djurens rättigheter är det väl bara att skämmas. Inte vill jag att fjädrarna ska ryckas av en levande kalkon för några ynka dagars prakt i fastan. Någon annan användning av fjädrar har jag inte heller, har till exempel aldrig en i hatten ...

Samtidigt har jag, när jag tänker efter, inte köpt nya fjädrar på åratal, helt okänslig för eventuella modetrender vad beträffar färger, storlek och fluffighet. Och kan utan minsta problem lova att inte köpa några i framtiden heller.
Jag har ju inte haft fastlags/påskris inne sedan barnen var små och vi kombinerade fjädrarna med hemgjorda prydnader, av äggkartonger, flirtkulor och annat som förvandlades till kycklingar och påskkäringar.

Björkris, däremot, har jag gärna i en vas. Och när de små musöronen slår ut ligger alla, absolut alla, lösryckta fågelfjädrar i lä.

Copyright Klimakteriehäxan

Selfie på en skyltsöndag

Nu finns min bok "Dela lika" exponerad i bokhandelns hyllor!
En sorts skyltning som jag förstås gillar. Och väljer därmed en selfie-variant denna skyltsöndag ... även om skyltsöndagsprojektet verkar ligga i träda för närvarande.

Du vet väl att om du klickar på bokbilden överst till vänster kommer du till Dela-lika-bloggen?

Copyright Klimakteriehäxan

Soligt!

Har just varit en sväng till Kreta. Eller om det var Mallorca? Florida? Teneriffa?

Allt som behövdes var att blunda och drömma sig bort från min plats inne i vrån, där jag solade ikapp med min nyss avklädda balkongros. Spanade ivrigt efter livstecken från mina penséfrön, men kammade noll.

Det där med solandet, det upphör aldrig att förbrylla. Nu i veckan kom ännu en undersökning och den visar, att kvinnor som solat lever längre än de som stannat i skuggan. Samtidigt gäller den gamla rekommendationen att undvika att bränna sig (förstås). Läkaren som förklarade de senaste rönen tycker att vi ska dricka kaffet efter lunchen utomhus, underförstått på ett soligt ställe. Vilket skulle vara bästa möjliga start på årets jakt på snygg sommarfärg.

Kaffe dricker man gärna under bar himmel, inte sant – men för den händelse inte solen tänker fortsätta lysa efter lunch tror jag att jag stannar en stund till på balkongen. Och kanske tjänar in ett levnadsår eller två.

Det kommer nya blad på balkongrosen!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster är RUNT

Runda fönster är inget man springer på varje dag.
Därför hamnar jag i vintertid igen, för när det var snö på träden och kallt i luften var det definitivt skönt att stanna inomhus och titta ut genom det runda fönstret. Och en bild blev det!

Om jag bara hade vägarna förbi skulle det säkert fortfarande vara trevligt med rund ram på naturen där utanför. Men när Veckans fönster ska vara runt blev lösningen av nödvändighet ett besök i arkivet. Klicka på länken och se hur andra löst uppgiften!

Copyright Klimakteriehäxan

Stilleben på två hjul

I dag skiner vårsolen igen. Det tar vi tacksamt emot. Ljuset gör också cyklisterna glada, för nu är de många, nästan som om sommaren vore här på riktigt. Två hjul gör att man tar sig snabbare fram i stadstrafiken än man gör på fyra, vare sig de sitter på en bil eller en buss.

Dessutom kan cyklarna bjuda på helt andra bilder. Rent av ett grafiskt stilleben, målat på asfalt. Och det gäller att njuta NU – konstverket kan bara beundras så länge penseln av solstrålar består.

Copyright Klimakteriehäxan

Normcore - både inne och ute?

Har just lärt mig ett nytt modeord: normcore. Ett ord som dels beskriver mode, dels förefaller vara det.
Jaha. Vill man vara med i normcore-ligan eller är det trevligast att hålla den på armlängds avstånd?

En smaksak, som det mesta som handlar om trender och olika modeföreteelser. Men normcore-personer kommer knappast in som ideal i magasin med blanka sidor. I den mån de shoppar nytt lär du inte stöta på dem vare sig på NK eller finaste boutique-gatan.

Vad kännetecknar då en normcore-person? Förmodligen (men inte alltid) medelålders. Knappast road av kläder. Ingen personlig stil. Men gärna bekväma jeans, fleecetröja och gympaskor eller Foppa-tofflor. Keps, könsneutralt. Låter lite trist, inte sant? En bra utstyrsel för uteliv, svamputflykt kanske, men inte så mycket oftare. Ganska ute helt enkelt.

Då visar det sig att det faktiskt också är inne med normcore. För den som medvetet klär ner sig med de där attributen visar nämligen självständighet mot omvärlden, lite garderobs-jävlar-anamma. Kanske valt stilen ytterst välplanerat. Så den som lyckas se töntig ut på rätt sätt är både inne och ute. Samtidigt.

Och jag som för ett ögonblick trodde att normcore var beskrivningen av alla de gamla plaggen som krympt på klädhängarna, kläder som köpts efter en storleksnorm som var själva shoppingens kärna. Förr i tiden.
Men den som nu vill känna sig ultramodern i normcore kan kanske klara sig med en djupdykning i garderobens mörkaste vrå. Bekvämt, billigt och brännhett, vad än den snobbigare omvärlden tror.

Copyright Klimakteriehäxan  

Välkommen! (och tisdagstema SVART)

Svart är faktiskt vårens färg. Också.
Den svarta koltrasten har en av de starkaste rösterna i den fantastiska vårkören som fåglarna bjuder på, med starttid redan vid fyratiden på morgonen ...

Nog är det fantastiskt att man kan bo mitt i en huvudstad (Stockholm!) och ha alla dessa ljuvliga toner i öronen, ibland så starkt att sovrumsfönstret måste dras igen för att inte ljudet ska hindra all vidare sömn. Men så har vi det.

Och just koltrasten har jag extra starka känslor för. Vilken sångare! Vilken glädjespridare! Vilket vårtecken! Han är lika välkommen år efter år. Därför är vårens färg svart, vad än en trendguru försöker påstå.

Nu är det tisdag och därmed dags för tisdagstema SVART – klicka på länken och upptäck mer svarta tankar, idéer och bilder!

Copyright Klimakteriehäxan

Fördelen med att inte ha båt

Båtfolket ligger i startgroparna, om de inte redan kommit i gång. Sjösättning närmar sig med stormsteg. Och nog är vi väl många som mer än en gång tänkt att det vore jättekul att ha en egen liten farkost att ge sig ut på böljan blå med.

Som tur är finns det medicin mot sådant. Titta bara på bilden och skatta dig lycklig:
1. det är inte dina satsade sparpengar som ligger där
2. det är inte ditt jobb att ta hand om eländet
3. det är inte du som ska skämmas över att förstöra miljö och vatten
och så kanske livet utan egen båt plötsligt ter sig mycket mer uthärdligt!

Det kan helt enkelt vara en fördel att inte ha båt, speciellt en på vilken för-delen sjunkit i djupet.

Copyright Klimakteriehäxan

Vårtecknen radar upp sig

Jo jag vet att jag är sent ute. Men nu har jag i alla fall sett de första vitsipporna för året. Finare finns knappast!
Fast lökbacken bredvid uppfarten till Södersjukhuset (bilden nedan) går inte av för hackor, den heller. Den som inte är supersjuk måste väl må om än väldigt lite men ändå en gnutta bättre vid anblicken!

Man kan faktiskt lista vårtecknen i Stockholm nu. Folk sitter ute och fikar på trottoarerna igen, köper glass, spanar i trädens toppar för att få syn på de ivriga sångarna och tar snabbt bort blicken från bitarna av nyis som ligger och skramlar längs Årstavikens strand.
Härligt, det är vad det är!

Copyright Klimakteriehäxan

Det skulle vi ha firat ...

Knappt hinner man vända ryggen till förrän man missat en bemärkelsedag. Ibland spelar det kanske inte så stor roll, men handlar det om den inre kretsen kan det bli riktigt pinsamt.

I går hände det alltså igen. Jag lät Morotens dag bara passera, utan att ägna denna trevliga rotsak en endaste liten tanke. Och då har jag ändå haft elva år på mig att vänja mig – morotsdagen proklamerades 2003, och det påpekas på den officiella nätplatsen att det är lämpligt att arrangera en morotsfest dagen till ära. Vilket jag alltså var väldigt långt ifrån att göra.

Det närmaste en fest jag kom var väl att med Maken äta fantastiska färska räkor till middag, bara 17 kronor hektot!, för att fira att min nya bok "Dela lika" kom ut i veckan.
Dessutom kan jag stolt meddela att jag HAR kommit ihåg att min svåger följer moroten tätt i spåren och har födelsedag i dag. Bra va?

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster är tänt på natten

Ibland är en nattvy vacker trots att nästan allt ljus är släckt. Men någon verkar vara vaken, precis som jag. Sömnlös, orolig, snurrande i trassliga lakan? Eller full av energi som inte tagit slut bara för att timmen blivit sen?

Det lyser i fönstren där borta, om än inte lika tjusigt som på Lisebergs attraktioner. Snart är kvällarna ljusa och natthimlen genomskinlig. Den som inte sover kommer rent av att kunna klara sig utan att tända de där lamporna ...

Fredag kväll betyder att det är dags att glänta på Veckans fönster, denna gång med VALFRITT som tema. Så då blev det en glimt av Göteborg! Trevlig helg, alla göteborgare – och alla andra också förstås!

Copyright Klimakteriehäxan

Historien om ett omslag

Den skulle heta ”Dela lika”, det har jag vetat länge. Och när då äntligen det faktiskt skulle bli en bok behövdes också ett omslag.

Jo, jag hade en idé om hur det skulle se ut. Tänkte på de där delbara hjärtana som finns att köpa hos guldsmeden, med två kedjor. Avsikten är att man delar hjärtat mellan två förälskade människor eller kanske mellan två kompisar. Med var sin halva runt halsen påminns de alltid om varandra, och för man ihop delarna blir det en helhet igen. De tu blir ett, symboliken kunde inte vara klarare.

Så skred jag till verket. Klippte ett hjärta i aluminiumfolie, delade det lite lagom taggigt och la halvorna på en grön tröja. Saxade bokstäver ur några hyggligt stora tidningsrubriker. Letade upp två halsband och voilà! en omslagsidé!

Den föll i god jord hos förlaget, som lyckades bortse från hur otroligt ful och grovt tillyxad bilden var när jag skickade över den.

Men sedan hände det saker! Helene Åberg, en multibegåvad människa som är både min kompis och kollega tog sig an uppdraget att göra ett bokomslag, ett riktigt. (Hon gjorde också omslaget till min bok Klimakteriehäxan.)

Nu ser ni resultatet – och gillar det, förhoppningsvis. Likheterna med mitt första utkast är inte stora och tur är väl det!

Copyright Klimakteriehäxan

En stor liten boknyhet!

Nu finns den. Min nya bok.
"Dela lika" är tänkt att läsas av lite mindre människor, kanske mellan 8 och 12 år. En "kapitelbok" men förhoppningsvis också en högläsningsbok. Högläsning är något som verkar ha blivit lite bortglömt, det bör vi ändra på!

Boken handlar om Cilla, en tjej som (precis som tusentals andra svenska ungar) ska bo varannan vecka hos mamma och varannan hos pappa, med allt vad det innebär. Den är på väg ut i bokhandeln just nu, men redan möjlig att köpa på nätet – exempelvis direkt från förlaget eller från din vanliga nätbokhandel.
Omslaget gjort (precis som förra gången) av den förträffliga Helene Åberg. Visst är det fint?!

Om du klickar på bilden av omslaget i vänsterspalten kommer du till den speciella Dela lika-bloggen, som än så länge är så färsk att den bara innehåller ett par poster. Men du kan läsa första kapitlet där!

Copyright Klimakteriehäxan

April april!

Dumstrutarnas dag är nästan till ända, för denna gång.
Och mig veterligen har jag inte gått på ett endaste litet lurendrejeri. Fast det är klart, har jag det så vet jag alldeles uppenbart inte om det. Detta alltså om man inte räknar med det alldeles äkta aprilvädret som bestod av sol, regn, snö och blåst – allt inom loppet av en halvtimme. Framför allt den där snön får en att känna sig lurad, jättelurad!

Det var på något konstigt sätt roligare att luras förr. Snäll-lura barnen till exempel.
Minns hur Maken upplyste våra ungar om att kungen väntades komma förbi våra fönster. Båda väntade. Och väntade. Men ingen kung kom. Barn kan bli arga på sådant, men den gången gick det bra.
"Rea på Systembolaget" har fungerat på rader av orter, påhittat säkerhetsbältestvång för cyklister var innovativt.

Den mesta klassikern av dem alla blir aldrig bortglömd: det gällde tricket att med en nylonstrumpa förvandla den svartvita tv:n till en med färgbild. Jag klippte prompt sönder en av mammas strumpor, hon hann inte hejda mig, och i efterhand har jag faktiskt undrat om inte bara jag som var barn gick på den grejen utan om också mina föräldrar gjorde det.

Egentligen är den största faran med första april att man inte alls minns dagens datum och därför kanske inte ifrågasätter informationer som på ett eller annat sätt kommer i ens väg. Liksom att det finns andra dagar på året, med helt annat datum, som presenterar upplysningar som verkar så världsfrånvända att man bara väntar på ropet "April april din dumma sill, jag kan lura dej vart jag vill!".
Och så råkar det vara rena rama sanningen ...

Copyright Klimakteriehäxan

PS Nu visar det sig att just denna tisdag blev det problem med TISDAGSTEMAT som jag och många andra bloggare brukar ägna oss åt. Och temaordet, när det nu äntligen publicerats, råkar vara SKÄMT. Kan kanske bli något för i morgon trots att det då hunnit bli onsdag.