Något att fira?

Om jag firar Halloween? Nej. Varför skulle jag göra det? 

Då är det väl större skäl att hurra en sväng för Lyckoslanten, barntidningen som handlar om ekonomi. Lyckoslanten fyller nämligen 83 år just idag. Den kom ut med sitt första nummer den 31 oktober 1926, på Sparsamhetens Dag - en högtid jag tror sjunkit ner i glömskans djupa hav, även om vi lite till mans kunde må bra av att beakta den. 

Vi fick den i skolan och läste den noggrant. Birgitta Lilliehööks serie om Spara och Slösa följde vi med största intresse. Den var inte direkt subtil: ingen undgick att begripa, att Slösa skulle det gå illa för. Medan Spara, hon kunde se fram emot riktiga sötebrödsdagar. 

Jag upptäckte nyss att Lyckoslanten fortfarande lever och har över en halv miljon i upplaga, fast dagens läsare får klara sig utan Spara och Slösa. Tidningen fick till och med pris tidigare i år för att man lyckas skriva lättsamt om svåra ämnen. 

Men med tanke på rådande kristider kan man ju faktiskt undra om det inte vore dags för en relansering av de där två flickorna, som hade så mycket att lära oss om Livet innan vi riktigt var där ...

  

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi på fåglar 10

Var det julafton? Eller var det kanske en födelsedag som denna härliga fågel kom flygandes till mig?
Jo, ni ser rätt: visst är det en hårtork. Present från familjen. ”Crazy Duck” heter den, och den passar mig alldeles förträffligt – ännu en pippi att bli glad av!
Dessutom fyller den sitt syfte: man kan blåsa håret torrt med denna galna ankas heta andedräkt (i två olika värmenivåer).
Jag vet ingen som har en trevligare hårtork! Vet du?

Copyright Klimakteriehäxan

När guld blir till sand

Aldrig trodde jag det skulle hända. Men det gjorde det.
Jag är världsrekordinnehavare!
Ja, det är förvisso en lagseger, men jag har sannerligen satsat en hel del både energi och pengar samt en icke oföraktlig träningsdos i grenen.

Kanske är också du en av oss som kan sitta och njuta av guldglansen som naturligtvis följer med alla rekord, speciellt på världsnivå.
Det beror på om du äter godis och i så fall kan du göra anspråk på guldglans i proportion till din konsumtion.

Svenskarna är nämligen bäst i världen på att äta snask. Sjutton kilo per person och år, det är genomsnittet – tio kilo mer än man trycker i sig i resten av EU.
Lite skrämmande är det trots allt.
Godis är gott – men är det SÅ gott?

Jag sitter här och skäms lite, med den där guldmedaljen som allt mer känns som vore den gjord av bly där den hänger runt min hals. Och dristar jag mig att ställa mig på vågen tror jag den där blyklumpen hänger kvar. Om ni förstår vad jag menar?
Inne i huvudet hör jag hur någon sjunger om att "guldet blev till sand ..."

Copyright Klimakteriehäxan

Läs mer om det nya världsrekordet här!

Pippi på fåglar 9

Inte för att jag begriper hur det har gått till, men den här bleka lilla plastankan har överlevt ända sedan jag var riktigt liten. Jag är inte ens säker på att den är gjord av plast!

Vi hade inget badrum, utan jag badade i zinkbalja på köksgolvet - samma balja som vi i augusti förvarade de nyfångade kräftorna i innan de skulle i grytan ...
Där på vattenytan simmade hon, mellan tvållödder och skrubbarborste. Kanske hade hon också sällskap av någon liten båt eller så, men den har definitivt förpassats till det förgångna utan att sätta spår i minnet.

Den skära ankans färg påminner mig däremot inte bara om badstunderna, utan också om de där underbyxorna jag hade: lite blanka, med tunt foder i för att man skulle stå sig mot vinterkylan. Och på kvällen, när man klädde av sig och var på väg mellan dagens plagg och pyjamasen och golvet var alldeles för kallt, då ställde man sig mitt i de just avskalade trosorna, för de var fortfarande kroppsvarma!

Om jag dessutom lägger till att jag faktiskt ofta åkte skidor till skolan de första åren tror ni förstås att jag är född inte ens på 1900- utan på 1800-talet - men mitt Barndomsland var verkligen vischan.
Nu för tiden badar ingen i zinkbalja där.
Möjligen mellanlandar kräftorna fortfarande i en - men jag vet inte, för nästan lika länge sedan som jag umgicks med den skära ankan, lika länge sedan är det jag fick hemfångade kräftor.

Copyright Klimakteriehäxan

Pappers- eller trädlöst?

Har ni tänkt på att man praktiskt taget aldrig hör talas om ”det papperslösa kontoret” längre? Minns ni hur det var när vi blev datoriserade på vartenda skrivbord, i varenda modul, ända in i minsta hörn?

Det där med att vi tack vare datorerna inte skulle behöva ha allt på papper längre, det var något som lyftes fram som en av de stora fördelarna. Visst lät det bra, jättebra till och med. För trots allt har vi vetat länge att det är dumt att slösa med den naturresurs som levererar råvaran till våra tidningar, förpackningar och toarullar: skogen.

I dag vet vi hur det gick. Folk trycker på ”skriv ut” på de där datorerna snabbare än grisen blinkar. Och inte nog med det: de glömmer allt som oftast att hämta de nyprintade papperen, som hamnar i fel händer och strax slängs. I bästa fall hamnar de i en återvinningskorg, men inte ens det kan man vara säker på. Samtidigt spottas en ny omgång ut, eftersom den gamla inte står att finna.

Jag kom att tänka på detta när jag i dag förtvivlat försökte hejda en kopiator som tryckte det ena arket efter det andra, ohejdbart. För min del räckte det med en kopia, men maskinen ville prompt leverera tolv. Naturligtvis inte bara till mig, den sprutade tolv ex av allt som folk försökte få kopierat, trots att vi nogsamt tryckt in ettan på knappsatsen för ”antal”.

Visst, en del av de där tokprintningarna kan man ha till kladdpapper vid telefonen eller för snabba anteckningar, men ett sanslöst slöseri är det likväl. När det sedan avslöjas, att inte bara en utan flera trycker ut saker på papper och sedan oavbrutet sorterar in papperen i pärmar, då blir man ju bara trött: inte bara datorns minneskapacitet krymper, det gör också hyllutrymmet där de där pärmarna står. Så gick det med den vinsten!

Men det är bara att gneta vidare, återvinna efter bästa förmåga och förmana omgivningen att åtminstone ta rätt på det de beslutat ta ut i svart på vitt, enligt gammal hederlig pappershanteringsprincip.

För dig som ändå tror att den där skogen, som kan verka vara alldeles full av träd, faktiskt bara står där för din skull kan det kanske ändå vara bra att reflektera lite över följande:
Av en normalstor tall eller gran, 20-25 meter hög, kan det bli 31 250 A4-ark. Låter det mycket trots allt? Inte om du kollar in omsättningen på en printer nära dig, det är jag övertygad om.

Det papperslösa kontoret kan en dag ha fått ett riktigt synligt resultat i den trädlösa skogen. Det vore inte så trevligt.

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi på fåglar 8 - och tisdagstema KUSLIG

Tistagstema denna vecka är "kuslig".
Och att svarta katter är olycksbådande, det vet vi - men vad gäller egentligen för svarta tuppar?

I den fågeljakt som jag med stor iver inlett här hemma finns just en svart tupp, inköpt i slutet av sommaren i en hantverksbutik i Sundborn, nära Carl Larsson-gården. Just den här tuppen kan naturligtvis öka på en kuslig stämning, eftersom det är en ljussläckare, gjord i smide i Leksand.

Historiskt är den svarta tuppen förvisso symbol för något kusligt: fascism. En gammal sång från spanska inbördeskriget tog fasta på det (sången brukade också ofta sjungas i latinamerikanska kretsar när militärkupperna och
-regeringarna stod som spön i backen ända från Panama ner till Eldslandet, och 68-generationens vänstervänner kan den säkert fortfarande).

I refrängen går texten, i översättning av Jakob Branting, så här:
Svarta tupp, när Du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.
/.../
Vind, vinden ska föra
bort min sång om jag sagt
vad ingen får höra.
Vind, vad ska vi göra?

Och även om man inte är direkt mörkrädd, så kan något litet kusligt smyga sig in med den där svarta tuppen, som kastar sin skugga - om än inte så väldigt mörk i min bild - över sin omgivning.

Copyright Klimakteriehäxan

Fler bilder på tisdagstemat här!
Och vill du hänga på fågeljakten klickar du på etiketten pippi!
Alla bilder är också klickbara för större storlek (men alla är i sanningens namn inte riktigt värda det ...)

Pippi på fåglar 7

Låt mig presentera ännu en duva som kläckts i Guatemala. Ringen, i silver, är (har det sagts mig) en förlovningsring som Maya-indianerna använt. Kanske används de fortfarande. Jag har en annan ring därifrån, snarlik, men den har en hund i stället för en fågel.
Hundar är trofasta djur, turturduvor representerar kärlek, så jag är beredd att tro på båda två som lyckobringare!

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi på fåglar 6

Byn heter Chinautla och det ligger inte alls långt från Guatemala City.
Chinautla är "el pueblo de las palomas", duvbyn. De handgjorda keramikduvorna i sina olika positioner är typisk folkkonst. Kostar heller inte särskilt mycket - eller gjorde det i alla fall inte när mina köptes.

Det var Elena, från början min sekreterare som snabbt blev min väninna och jättekompis, som visade vägen till duvorna, precis som hon guidade mig bland många andra lokala traditioner. Guatemala hade stort behov av fredssymboler, en gigantisk utrotning av ursprungsbefolkningen pågick, under blodiga former.

Kanske duvorna från Chinautla inte gjorde någon skillnad vad freden beträffade, men på något vis sprider de ett lugn omkring sig när man låter blicken fastna på dem. Jag har ett gäng mindre duvor också - den på bilden, en av fyra, är tolv centimeter mellan vingspetsarna - som kommer fram varje jul och hamnar i granen. Har man pippi på fåglar så har man.

Copyright Klimakteriehäxan

Vänner, behåar och saker under

Jag gjorde ju ett litet försök att lansera The iTit häromdagen – bröstplantatet som dessutom fungerar som musikmaskin i behån, i valfri storlek …
Detta fick en väninna att maila mig om sambandet mellan vänner och behåar.

Vi kan alltså nu slå fast att en vän är som en bra BH:
o Svår att hitta
o Stödjande
o Bekväm
o Alltid upplyftande
o Lämnar dig aldrig besviken och hängande
o Och är alltid nära ditt hjärta!

Jag kan tänka mig att lägga till en sak: när man hittat en modell som passar på alla sätt och vis håller man sig till den!
Förresten har jag blivit varse, tack vare kompisar som bor utomlands, att den svenska underklädsmarknaden faktiskt inte är särskilt trendberoende. Här lyder vi under en annan lag.

Gå in i vilket varuhus som helst i USA, Frankrike eller var du nu råkar befinna dig. Trosor och behåar är mönstrade, man ser en tydlig modefärg som växlar med säsong, det finns spetsar och prydnader, glitter och fjädrar, särskilt när julen närmar sig. Då återkommer också alldeles säkert det röda på avdelningen för "intima" plagg.

För all del, lite sådant hittar du även i Sverige. Men ytterst få köper. Svenska kvinnor har av princip två färger på sina underkläder: vitt eller svart. Något litet rött kan tillkomma runt jul. Ibland har vi också slagit till och köpt något hudfärgat därför att vi intalats att det inte syns alls under kläderna (det gör det ju, men möjligen lite mindre).

Innerst inne tror jag att samma färgskala gäller för herrar. Glömmer aldrig minen när jag gav min pappa ett par gröna kalsonger med röda älgar. Han hade föredragit vita, det tror jag bestämt. Men många år har ju gått sedan dess och senast Sonen fyllde år fick han dyra rosa som det stor Björn Borg på.

Faktum är att en expedit i en bättre herraffär här i huvudstaden har stärkt mina misstankar om att färgglädjen under är begränsad även på macho-sidan. Jag klev fram till disken han stod bakom och ställde kundens enkla fråga:
-Hej, har du några kalsonger med kul mönster?
Den unge mannen såg aningen förvirrad ut en mikrosekund innan han svarade, lite blygt:
-Njaaa... i dag har jag svarta ...

Copyright Klimakteriehäxan

PS Fars Dag om två veckor - vad sägs om ett par kalsonger som inte är vare sig svarta eller vita?
Klimakteriehäxan har förvisso skrivit om underkläder förr - kolla här, här, här och här!

Pippi på fåglar 5

Här har vi en klassiker: flasköppnaren som är en halshuggen and, i mässing. Till oss har den kommit som arvegods efter svärmor - jag har för mig att just den här sortens öppnare brukade säljas på Svenskt Tenn, men det finns ingen som helst antydan om tillverkare eller formgivare. Dyrgrip? Förmodligen inte. Men den är tung och ligger bra i handen, och den tar kapsylen av flaskan utan problem.
Fast den kunde ju vara lite bättre putsad.

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi på fåglar 4

Tillåt mig presentera mina svarta fågelklädnypor, inköpta i London, på shoppen i Victoria & Albert Museum. Det var nog den billigaste artikeln de hade i hela butiken, men det måste ju finnas en gräns för vad man tar för små plastbitar, även om de som i det här fallet är formgivna i Italien.

Visst handlar det om klädnypor, men jag har inte kommit mig för med att använda dem som det. Jag gillar dem bara satta på en tråd, i största enkelhet, på jämnt avstånd från varandra. Jo, fåglar håller jämnt avstånd till varandra, men avståndet varierar mellan arter. Kolla när de satt sig på nån ledning eller så! Det är samma egenskap som gör att fiskar i ett akvarium aldrig krockar – det gör ju inte heller fåglar, annat än möjligen med flygplan.
(Dessa zoologiska insikter har jag skaffat mig i en swimmingpool på Kanarieöarna för några år sedan, men det är en annan historia.)

Skulle du nu falla pladask för mina klädnypor och vara beredd att gå genom eld och vatten för att skaffa likadana har jag ett tröstens ord: eld och vatten är att ta i. De finns, det upptäckte jag förra helgen, numera på inredningsaffären Stockhome på Kungsgatan, för 149 kronor.
Aldrig får man vara ensam om något … men jag unnar förstås fler att glädja sig åt pippifåglar på rad. Delad glädje o s v.
Och fågeljakten fortsätter - det känns rent av som den bara börjat!

Copyright Klimakteriehäxan

Nu går det undan ...

Plötsligt slås jag av en insikt:
Det är exakt två månader kvar till julafton. Bara två!

Nödkost

Aptit tillfredsställs med mat som lagas med kärlek och omsorg.
Hunger stillas med något ätbart som inte tar praktiskt taget någon tid alls att rota ihop.
Nu handlar det om det senare.

På väg hem, onödigt sent och med magen redan skrikande av tomhet, rusade jag in på Ica. Kom ut med diverse förnödenheter – fast toapappret glömde jag visst i kassan, jag skyller på hungern – och skyndade vidare. I kassen fanns köttfärs, ägg och mjölk.
Men vad skulle vi äta?

Att koka potatis, ris eller pasta var otänkbart. Skulle ta mer tid än min näringsbrist tålde. Vad göra?
Jo detta: Grovhackade gul lök, brynte den tillsammans med köttfärsen i en panna. När färsen såg trevligt brun ut slängde jag över en blixtsnabbt hopvispad blandning av ägg, mjölk och salt. Lät det stå och puttra, med lite omrörning för att äggblandningen skulle stanna. Hela operationen kan ha tagit maximalt fem minuter.

Anrättningen, som så vitt jag känner till inte har något namn, serverades med sallad.
Hur det smakade?
Ja, hunger är ju, förutom allt annat, den bästa kryddan. Men faktum är att jag tror att även den som inte kände sig helt utsvulten skulle ha ätit med viss förtjusning, för det var faktiskt gott, i all enkelhet. Men det var mer en fröjd för gommen än för ögat, så någon bild blir det inte ...

Nu är frågan: har jag kreerat en alldeles sprillans ny maträtt? Eller finns ”öppen köttfärsomelett”? Annars skulle den där maten kanske kunna heta ”Klimakteriehäxans nödkost”. Eller nåt.
Någon där ute som vågar prova?

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi på fåglar 3

Vet faktiskt inte hur det gick till. Men de två rara leksaksfåglarna som jag en gång slet med mig från Ikea blev aldrig något barns present (det var väl egentligen avsikten).

De råkade bara hamna ovanpå mikrougnen. Och där sitter de kvar, med huvudena sött på sned och de stora gula fötterna fritt svävande över köksgolvet.

Inget barn har tuggat på dem eller lekt med dem - än. Fast om det skulle bli aktuellt är det i så fall inget problem, för dessa textila pippifåglar ska gå att tvätta i maskin.

Copyright Klimakteriehäxan

En stor nyhet - upp till 95D eller så ...

Nu är det här. Det verkligen revolutionerande bröstimplantatet. En ny och given storsäljare hos varje pigg plastikkirurg på modet.

Det falska bröstet fungerar inte bara som utfyllnad i behån, det kan också lagra och spela upp musik.
The iTit kostar från 500 dollar och uppåt, beroende på kupstorlek och hur stora högtalare man vill ha.

Och varför är detta då så revolutionerande?
Jo, för att det är den ultimata lösningen för alla de kvinnor som klagar på att karlar bara stirrar på deras bröst – och inte lyssnar på dem.

Om The iTit finns på riktigt? Nej, jag tror nog inte det. Någon behagar skämta. Och påstår att det är Apple som lanserar den nya produkten. Ja, den enda andra frukt som skulle kunna stå på etiketten vore väl annars melon.
För päronformen bevare oss, även i 95D och uppåt ...

Copyright Klimakteriehäxan

Sista dansen

Hamnade på teater i går kväll, en föreställning som jag tänkt se länge - framför allt för skådespelarnas skull.

För när en trio som Meta Velander, 85, Yvonne Lombard, 80, och Meg Westergren, 77, kliver in på en scen brukar det per automatik bli sevärt, ja snudd på teaterhistoria.
De tre, Stockholms Stadsteaters grand old ladies, har huvudroller i "Sista dansen", skriven av Carin Mannheimer och rosad av kritikerna.

Och nog är det bra alltid. Men jag kunde inte delta när resten av publiken hade hörbart roligt. Skrattet fastnade.
Här finns de alla, typfigurerna på hemmet för äldre och inte riktigt friska: förvirrade, argsinta, sorgsna, ensamma människor som ibland lever i sin egen värld, som inte känner igen sina barn eller som ljuger om dem för att få allt att låta lite bättre.

En dotter lämnar in mamma (Meg Westergren) för omsorg, för tanten har tappat orienteringen i tillvaron: hon springer ut på nätterna i bara linnet, hon kissar på sig ibland och hon minns inte att maken faktiskt är död. Yvonne Lombards rollfigur håller skenet uppe, med vackra kläder och guldskor, men den där sonen som tycks vara så framgångsrik och upptagen, han skjuter bara upp sina besök - tills han äntligen dyker upp, på mammas födelsedag. Då är han berusad ("dyngrak" konstaterar Meta Velander lakoniskt) och är egentligen bara ute efter att hämta pengar.

Damerna har manligt sällskap, skröpliga farbröder allihop. En är sexfixerad, en pratar bara om blommor, en kan inte prata alls, en sysslar oavbrutet med att planera sin begravning. Och personalen har fullt upp. När doktorn äntligen kommer springer hon så att den vita rocken fladdrar, hon stannar inte alls utan hojtar snabbt "jag är bara vikarie" och sedan är hon borta.

Tyvärr tror jag att den här skildringen av livet så som det ter sig för alltför många gamla är väldigt likt verkligheten. Alldeles för likt. Mitt fastnade skratt kom aldrig ut, det kändes mest som om jag ville gråta. Blev också påmind om att när Mannheimer skrev en tv-serie i ämnet - "Solbacken" - hade jag för avsikt att titta, men jag klarade inte av den. Inte den heller, alltså.
Men visst, det var bra teater. Fast inte hjälpte det den som vill slippa fasa för ålderdomen ...

Så jag rekommenderar varmt att den som har minsta spår av ångest inför egen eller närståendes sista tid i livet absolut inte går och ser "Sista dansen". Risken är stor att alltihop en dag ändå blir självupplevt.

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi på fåglar 2

Fregattfågeln hör hemma på Galapagosöarna. Min är gjord i keramik, i Ecuador, dit Galapagos hör, och han (ja det är en han, det är helt klart) ligger kvar i kombinationen av fågelbo och presentask, den är faktiskt nästan i rätt storlek här! På riktigt är den ungefär en meter, en skicklig flygare som lever på den fisk han fångar.

Till mig kom han om inte flygande för egen maskin så i alla fall flygande med Cecilia. en kollega och väninna (tänk såna fina presenter man får av sina väninnor!) som faktiskt är född just på Galapagosöarna.

Tänk vilken dröm det vore att få resa dit och se fregattfågeln i naturlig storlek, alldeles levande och i full frihet!

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi på fåglar - del 1 (av oklart hur många)

Visst är jag väl en samlare, som så många människor. Men någon riktigt etablerad samlarvurm har jag inte. Man skulle kunna tro att jag samlar på skor och väskor, fast det är inte sant, även om jag absolut köper och använder fler än nödvändigt.

Dock skulle man kunna påstå, att jag har lite pippi på fåglar. Förtjusande djur!
Ni som brukar hälsa på här på bloggen känner numera min svaghet för sothönsen som blir fler och fler på Årstavikens vågor. Pelikaner, flamingos och papegojor har jag fascinerats av i mer tropiska miljöer. Koltrastens sång lovsjunger jag ideligen. Smarta skator beundrar jag för deras uppfinningsrikedom, och faktum är att de är vackra att titta på också. Kattuggleungarnas flyglektioner på vedbodtaket är ett barndomsminne som aldrig kommer att blekna. En fiskgjuse på kanten av sitt bo är också en syn att bevara. Svanfamiljen på simtur likaså.

Men sedan omger jag mig också, faktiskt delvis till min egen förvåning, med andra sorters fåglar, i glas, plåt, tyg, porslin eller vad det nu kan vara för material. Jag upptäcker ständigt fler, nu när jag liksom fått upp ögonen för dem. Och eftersom några är kul, andra snygga och några kanske rent av både-och har jag beslutat att dela med mig!
Här är alltså nummer 1 i min lilla nystartade serie PIPPI PÅ FÅGLAR! Vill du bli fågelskådare med mig?

Denna gröna skapelse i plåt är hemförd från Wien av min väninna H. Fågeln (klart ni ser att det är en fågel!) hänger och dinglar över fotändan på min säng, hälsar mig godmorgon när jag slår upp ögonen. Jag fick den i present för bara några dagar sedan – utan minsta formella anledning.
-Vet inte varför, sa hon, men när jag såg den tyckte jag att den var som gjord för dej.

Vilket fick mig att tänka till: vad menar hon egentligen? Kom inte på svaret, men det var ändå lätt att inse, att den plåtpippin föll mig i smaken, man blir glad av att titta på den, inte sant? En ren designerframgång!
Och det var då jag började tänka efter. Insåg att ja, jag har nog lite pippi på fåglar. I alla fall.

Copyright Klimakteriehäxan

Tillåt mig gapskratta!

Så träffsäkert! Så skickligt! Och, faktiskt, så likt förlagorna!
Om du behöver ett gott skratt (och har en susning om Anna Anka & Co) tycker jag du ska klicka igång det här klippet! Livet blir roligare då!

Här vill jag också leka!

Det är – trots allt – inte särskilt ofta jag önskar mig tillbaka till den tid när jag var barn. Den tid när dumheter kunde ursäktas med att man inte vet bättre, den tid när folk alltid kunde säga ”vänta får du se, det blir enklare sen”, den tid när man kunde ta för sig och det tolererades på grund av ens låga ålder, den tid när framtiden var oändlig och livets realiteter tämligen avlägsna.

Men när jag kommer till Heron City, ett tämligen förskräckligt affärs- och nöjescentrum söder om Stockholm, då vill jag vara barn igen.
För alldeles innanför huvudentrén i detta jättestora komplex finns en attraktion som jag älskar: den interaktiva fontänen.

Besökarna fattar posto vid stora knappar längs bassängens sida. Och sedan beror fontänens uppförande på vilken knapp man väljer att klämma till och hur hårt och länge man trycker.
Högt far vattenstrålarna, dropparna studsar, det plaskar härligt och jag tycker det är fantastiskt!

Det finns dock ett problem: inte bara barnet i mig älskar att stå där och diktatoriskt bestämma över vattnets göranden och låtanden. Praktiskt taget alla andra ungar är lika förtjusta, förmodligen också många av deras föräldrar, även om de till skillnad från mig inte erkänner det öppet.

Så där blir jag stående, i förtvivlad förhoppning om att någon mamma eller pappa ska få nog och lyfta bort sin telning så att jag kan komma åt en av knapparna en aldrig så liten stund. Det händer inte, för det finns alltid ett annat barn i kö. Och nog för att jag skulle kunna knuffa bort en unge, det är jag tillräckligt stor och stark för – men där säger ändå något ifrån och stoppar det där barnet inom mig, det som inget hellre vill än att leka med fontänen …

Vilken tur då att jag faktiskt kommit åt att pröva, en tidig eftermiddag för länge sedan när Heron City var så gott som öde.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster - med höst i

Veckans fönster ska vara "höstigt", så lyder påbudet. Och alla goda ting är som bekant tre!

För mig är höstens typiska fönster ofta igenbommade. Som på serveringen på den översta bilden, med jättestor skylt för ett bevakningsföretag, som ska hålla inkräktarna borta över vintern. Gula löv speglar sig i fönstret och täcker marken nedanför - och så sitter en uppmuntrande skylt vid grinden: "Snart är det vår igen!". Det tackar vi extra för.


Igenbommat är det också i de små husen längs Årstavikens strand, gröna små bodar där man praktiskt taget aldrig ser mänskligt liv. Men någon måste ju ha ställt dit cyklarna!

Mitt tredje fönster skulle fånga höstens bladguld, var det tänkt. När jag kom hem såg jag att jag själv finns med i bilden ... jag har röd jacka ... Och visserligen brukar jag inte lägga ut bilder på mig själv här på bloggen, men nu gör jag alltså ett litet undantag ...
Vägen till fler fönsterfotografer går här.

Copyright Klimakteriehäxan

De säger det med sång!

Å så mycket kul och galna saker fiffiga människor kan åstadkomma med datorernas hjälp!
Jag har just blivit uppmärksammad på de framsjungna tv-nyheterna ... Auto Tunes.
Riktiga människors äkta uttalanden med deras egna röster förvandlas till sång, och så lägger man till/trixar in lite kör också.
Klicka och njut - Sveriges statsminister är en av de medverkande.

Citat för turister

"En av ficktjuvarnas mest underhållande distraktionsmetoder kräver en oerhörd självbehärskning för att motstås. En vacker kvinna blir anklagad för fickstöld av en högljudd man och för att bevisa sin oskuld klär hon av sig, ett plagg i taget. Du stannar upp och stirrar fascinerat på stripteasen medan den vackra kvinnans kollegor strippar er på plånböcker."

-A perfect guide, reklamtidning för resebranschen, listar "klassiska turistblåsningar". Och kanske är ficktjuvsstripparen en klassiker, men jag har inte sett den, inte än. Skribenten är alldeles uppenbart en man, att döma av formuleringarna, fast skulle jag hamna i situationen blir jag förmodligen också intresserad och ställer mig att glo ... men nu är jag i alla fall varnad!

Var mor min också en pantertant?

Se dig om. Ser du fläckar?
Bli inte orolig, du har med största sannolikhet inte drabbats av en gruvlig ögonsjukdom. Om du kollar lite mera noggrant påminner de där fläckarna troligen starkt om ett exotiskt rovdjur – en leopard, en panter.

Modebilden är nämligen fläckig. Det har den varit väldigt länge, och märkligt nog verkar det inte gå över. Trender brukar förvisso komma och gå, men den djurmönstrade vägrar att försvinna, ja den tar inte ens kortare paus. Och jag ska inte sticka under stol med det: jag är lite av en pantertant när det gäller det textila, har rent av ett par "fläckiga" skor. Även om sådant medför vissa risker för extra glåpord och några sneda blickar.

För tjugo år sedan deklarerade en av våra dagisfröknar, att hon var galen i djurmönstrat och att hon passade på att frossa i det, eftersom det var sista skriket för just den säsongen. Har tänkt på henne många gånger sedan dess. Om hon fortsatt ta tillfället i akt har hon förmodligen fått flytta till något MYCKET större – för det djurmönstrade, det har hängt i skylfönstren så gott som oavbrutet sedan dess.

Fast kanske trodde man ändå att detta med de på textil avbildade djurhudarna var något som blev stekhett för inte SÅ länge sedan.
Den villfarelsen ska jag härmed be att få ta er ur.
Min kvällslektyr består för närvarande av ”Älskar att resa”, en samling kåserier av Barbro Alving, utgiven 1962 och därmed rimligen skriven tidigare, troligen på det sena 50-talet.

Se här Bangs skildring av den skandinaviska modebilden som hon såg den då:
”Plötsligt slog det en att hela Köpenhamn var fullt med leopardpälsar. Långa leopardpälsar och korta leopardpälsar och falska leopardpälsar, aldrig en ulster som det inte hade pifflats en leopardkrage eller leopardficka på. Leopardmössa på varannan kvinnlig knopp. /…/ Sa jag Köpenhamn? Det är likadant här hemma. /…/ Jag ser bara leopard här också. Det finns inte en buss, inte en spårvagn, inte en gata, inte ett torg, inte ett postkontor där det inte sitter, står och går en leopardpäls (eller infärgad leopardfilt). I går satt jag bredvid en dam i en buss: hon hade handväska av leopard.”

Det skulle faktiskt kunna ha skrivits alldeles nyss, om man tänker bort postkontoren och spårvagnarna, alltså. Och naturligtvis inser att det som då förmodligen var äkta vara nu med hundraprocentig säkerhet är falskt. Äktheten i Bangs iakttagelser går inte att betvivla.

Vilket får mig att undra om till och med min mamma en gång var en pantertant.
Men det kan jag absolut inte minnas. Dessutom levde hon så långt bort från spårvagnsspåren att djungeldjuren kanske inte hittade till min morbrors klädbutik, där vi brukade ekipera oss, med familjerabatt.

Vid närmare eftertanke tror jag att det närmaste de stora katterna mor min kom var en klänning i lejongult. Den kommer jag ihåg. Fast den skulle nog aldrig Bang ha lagt märke till.

Copyright Klimakteriehäxan

Så gick det för Nalle Lufs

Det har varit björnjakt.
Björnstammen i Sverige har växt, så i år skulle jägarna få skjuta 243 djur, av de 3200 björnar man tror finns.
Men en hona som har ungar får inte dödas.

Trots förbudet har flera björnhonor fällts – elva stycken tror man att det handlar om. Vilket betyder att minst elva björnungar nu är moderlösa och bara har minimal chans att överleva. Vi som aldrig sett livsfarliga bestar i vitögat utan bara tittat på Skansen-björnar, vi vet hur hjärteknipande de där små gullungarna är när de kommer tumlande. Alltså är det lätt att tycka synd om dem, som nu förlorat sin trygghet och står alldeles ensamma i den stora djupa skogen. Inte ens bär ur mors lilla Olles korg kan de räkna med som kosttillskott.

Men det finns en björnunge som överlevde, mot alla odds. Hans mamma föll också död ner för en jägares kula. Och den lilla björnen tappade fotfästet i tillvaron, men gav sig ut på vandring. Det var så han träffade Lotta, som bodde hos sin mormor i en svensk småstad. Lotta döpte sin nyfunne vän till Nalle Lufs och tog med honom hem, och mormor tyckte Nalle var söt och rar, så han fick flytta in.

Nalle Lufs utsattes förstås för en kulturkrock, även om ordet inte var uppfunnet då: han hade ju varken tandborste eller nattskjorta (men ”Tandskjorta och nattborste kan man väl alltid få låna?” som han sa) och han ägnade en hel del tid åt att leta efter resten av älgen, vars huvud satt på mormors vägg. När han gick ut på upptäcktsfärd i sin nya hemmiljö tyckte han att polisen som mitt i gatan stod verkade ha kul, så då började Nalle Lufs att ”diriligera trafilifiken”.

Å som jag älskade Nalle Lufs! Det var Gösta Knutsson, mer känd som mannen som skapade Pelle Svanslös, som skrev boken. Den tycks ha ramlat ur hyllorna för barnlitteratur i bokhandeln, men den finns säkert på bibliotek. Jag önskar Nalle Lufs en renässans, det är han värd! Härlig högläsning!

Och när nu björnjakten är slut för i år kan man bara sända några medkännande tankar till hans nutida moderlösa efterträdare.
Man kan absolut säga om en björnhona att hon är inte bara ett stort och stundtals farligt djur, hon är mamma också. Precis som vilken reklamtandsköterska som helst.
Det skulle Nalle Lufs ha skrivit under på. Liksom Lotta och hennes mormor.
Och jag.

Copyright Klimakteriehäxan

Läs mer om årets björnjakt i DN.

Värt att vänta på?

I morse när jag gick till bussen var luften full av små vita saker.
Snö.
OK, den låg inte kvar särskilt länge, men den var en tydlig fingervisning om vad vi har att vänta.

Väl ombord, i skydd undan snålblåsten och de kalla flingorna, slöt jag ögonen och drömde mig bort. Förflyttade mig till Medelhavets närhet. Såg för min inre syn en olivlund, de knotiga stammarna, de blågrågröna bladen, de omogna frukterna, näten på marken som bara väntar på att oliverna ska ramla av. Kände värmen, solstrålarna, kom ihåg den där landsköldpaddan som uppenbarligen bodde under ett grekiskt olivträd vi kom för nära en gång.

Sköldpaddan var fulgullig, jag lyfte upp den för att ungarna skulle få en närmare titt – och en mer erfaren sköldpaddeexpert slog larm: höll jag djuret med baken mot mig fick jag acceptera att det sände en bajsstråle rakt in i min mage, en klockren försvarsmekanism. Jag tog varningen ad notam och satte snabbt ner den förmodat bajsnödiga sötnosen, som raskt tog sin tillflykt in under närmsta grenklyka.

I området runt Medelhavet har olivodlingen varit en viktig näring ända sedan gudinnan Pallas Athena (enligt traditionen) introducerade trädet. Numera är olivoljan, den jungfruliga och kallpressade, lika vanlig i våra svenska kök som hemkärnat smör eller åtminstone Milda margarin var en gång. Varje kock med självaktning har sin favoritleverantör, vi hör ständiga predikningar om de nyttiga fetterna den innehåller, det är inte alls ovanligt att bjuda på olivoljeprovning, i samma stil som när man testar vin eller whisky.

Alltså är ju steget till tanken på att starta en egen olivlund inte långt. Då skulle det ju inte bara bli nyttigt, det skulle ju bli närproducerat också …
Dessa funderingar har utlösts av att jag fått delad vårdnad om ett olivträd. Det är ungefär en meter högt, stammen är spinkig, bladen någorlunda gröna – än så länge. Men hur ska det gå? Hur ska man lyckas få det att överleva? Olivträd i en svensk vinter, när luften ideligen kommer att fyllas av det där vita? Klart det måste stå inomhus, det gör det redan, men hur kan man få det att trivas?

Olivlundar måste växa länge innan de lämnar någon skörd.
Så om övervintringen lyckas är det bara att vänta. Med lite tur kan man plocka de första frukterna efter fem år, men först vid femtio års ålder är olivträdet moget och man kan räkna med att det ger rejäl skörd ända upp till 150-årsdagen.
Som sagt: det är bara att vänta.

Tills vidare blir det fortsatt import som gäller.
Och jag är inte alldeles övertygad om att mina egna oliver är värda att vänta på ...
I den där riktiga olivlunden jag nyss drömde mig bort till är det skördetid så här års.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: Mönster

Det finns mönster runtomkring oss, på snart sagt allt: däck, väggar, kläder, tapeter, plastkassar, toapapper ...
Men det finns mönster som bara är rätt och slätt mönster. Något man glömmer så snart man flyttat blicken.
Och så finns det mönster man minns.

Se bara på mina finsk-japanska ekollon, design Katsuji Wakisaka för Marimekko. Vi har levt tillsammans sedan någon gång på 70-talet, tyget trycktes 1974. Länge hade jag dem som gardiner, först hemma här i Sverige, sedan i varmare klimat. Det tålde de egentligen inte - temperaturen var väl inte problemet, utan solen, som blekte obarmhärtigt.

Av mina golvlånga gardiner återstår i dag bara en kappa i köksfönstret. Nederdelarna, de redan blekta, har jag försökt använda som matchande duk på köksbordet, men det gick bara en gång: de tålde inte tvätten, det blev hål i de mest anfrätta partierna.
Återstår väl bara att ge dem nytt liv som mattrasor - men när ska jag hamna i en vävstol igen, det står sannerligen skrivet i stjärnorna.

Men även om mönstret, som heter Pänkinäpuu, inte kommer att leva vidare på mitt golv så är det hur som helst alldeles givet: det är ett mönster jag aldrig glömmer.

Copyright Klimakteriehäxan

Vägen till fler mönster som variationer på tisdagstemat hittar du den här vägen!

Liten skörd är också en skörd

Jag fattade ett beslut i morse. Det var dags att skörda.
Hela andra halvan av sommaren har vår balkong varit blockerad av tomatplantor, som växt och brett ut sig så att det stått härliga till.
Den sista tiden har jag bäddat in dem i fleece på kvällen – vi har haft nattfrost åtminstone en gång redan.

Nu hade de slutat dricka vattnet jag pliktskyldigast serverat. Bladen såg allt ledsnare ut, gulare och torrare för varje dag.
Men tomaterna, de fanns ju där. De flesta gröna, visserligen – har ingen kunnat lära dem, få in i tomatgenerna, att vi i Sverige inte har varmt och sol när vi kommit halvvägs in i oktober?

Så det blev skördetid, och tomaterna, i hela färgskalan från ärtgrönt via gult och försiktigt orange till ganska rött, ligger nu och väntar på att bli uppätna. Faktum kvarstår: de smakar superbt.

Men jag hade en annan skörd att ta vara på också.
Så här i efterhand vet jag att allt var fel, men det var bara en ingivelse som gjorde att jag, i stället för att slänga den där vitlöken som börjat gro, bände isär klyftorna och körde ner dem i en kruka en dag på vårvintern.

Länge stod de inomhus. De grodde, det såg man. De fick för mycket vatten, det såg man också när några lökbitar saka övergick i mögelgrönt.
Fast några tappra överlevde och skickade upp späda men fina blad. Så när dagarna blev varmare fick vitlökskrukan flytta ut på balkongen och göra tomaterna sällskap.

Att det inte skulle bli någon skörd att dela med sig av, det insåg jag tidigt. Stundtals betvivlade jag att det skulle bli något över huvud taget.
Men se: jag har plockat egenhändigt odlad vitlök!
För att ni ska inse hur stora, det vill säga små, de är har jag lagt en tändsticka på fatet som jämförelseobjekt. Visst är de söta, min lökar?

Återstår bara en fråga: Vad i all världen kan man göra med så pyttesmå vitlökar? Fast näns jag bara sätta kniven i dem löser det sig väl.
Om man inte skulle ta dem till örhängen eller något …

Visst, numera vet jag att vitlök planteras på hösten, kräver djup jord och mycket kärlek för att så småningom tas upp, vita och knubbiga, efter ett helt år utan dagsljus.
Som mina, som åtminstone fått en hel del kärlek, blir de i alla fall inte. Och en liten skörd är också en skörd, det må gälla både tomater och vitlök!

Copyright Klimakteriehäxan

När dimman lättar

Världen vilade i ett moln av utspilld mjölk i morse, alla konturer kunde bara anas, trots att luften kändes klar.
Det var också det perfekta tillfället att plocka fram Bernt Stafs gamla låtsamling "När dimman lättar". Den är SÅ bra!

Då kom jag att tänka på barnet som kom ut i köket där hans mormor just hade upptäckt en bortglömd gryta på spisen, en som fick det att bolma och ryka och ånga och göra matlagningen mer lik ett bastubad.
-Men mormor, sa barnet, så suddigt det är här inne!

Idag var det suddigt där ute.
Men nu är det suddiga bortsuddat.
Dimman har lättat.

Copyright Klimakteriehäxan

Inte en bloggarkväll

Fredag kväll i höstmörker.
Det är inte en kväll för bloggare, i alla fall inte runt åttasnåret.
1 755 000 personer tittar på Dobidoo, 1 425 000 sitter kvar och kollar in Skavlan med gäster - allt i SVT1.
1 145 000 vill veta hur det går i Idol i TV4.
Nästan som på Hylands tid, när "alla" satt som tända ljus i tv-soffan för att inte missa ett ord eller en ton, även om jättepubliken nu delas i tre.
Inte så konstigt, alltså, att det är väldigt stillsamt på diverse andra fronter, som exempelvis i bloggvärlden.

Copyright Klimakteriehäxan

Tittarsiffrorna gäller förra fredagen, den 2 oktober.

Man får väl gratulera ...

Om jag har ...?
Nej, naturligtvis inte.
Om jag ska ... ?
Njaa ... kanske ...

Kan inte låta bli att dra mig till minnes den där lunchen för många år sedan.
Vi satt och mumsade i oss, man kan anta att det handlade om ärtsoppa och pannkakor, eftersom det absolut var en torsdag, förstås. En ambitiös människa halade upp en liten fickradio och kunde strax efter klockan 13 meddela namnet på årets Nobelpristagare i litteratur: Toni Morrison!
Varpå sällskapets besserwisser raskt utbrister:
-HAN är bra!

Toni Morrison fick, som första svarta kvinna, priset 1993.
Dagens pristagare heter Herta Müller och kommer från Tyskland. Man får väl gratulera.

Copyright Klimakteriehäxan

Kylskåpsrens, var så god!

Kanske väckte det viss förvåning den allra första gången jag svarade ”kylskåpsrens” på den eviga frågan om vad det skulle bli till middag. Men familjen vande sig. Och insåg dessutom att den där beskrivningen av nästa mål inte alls behövde betyda något trist och tråkigt, utan tvärtom kunde vara riktigt smaskigt, även om alla runt bordet kanske inte serverades exakt samma mat.

Kylskåpsrens betyder helt enkelt, att man tar till vara de där resterna som slentrianmässigt åker in i kylen när middagsbordet dukas av. Det är lätt hänt att de där slattarna blir liggande i sina burkar för att sedan bara hamna i soporna, med ett bäst-före-tillfälle om inte stämplat på någon etikett så i alla fall klart identifierbart med en hyfsat känslig näsa.

Lyckas man bara komma ihåg att plocka fram det sparade och samtidigt få aldrig så lite fart på fantasin brukar det gå riktigt lätt att skapa något som passar fint på en tallrik. Ett bra namn kan vara effektivt i marknadsföringen – jämför reaktionerna du får om du serverar överbliven spaghetti gratinerad i ugnen som ”pasta al forno” eller ”makaronipudding” rätt och slätt! Den italienska varianten segrar bombsäkert!

Nu skulle man också kunna slå fast, att bara den snåle och/eller fattige kocken anstränger sig att ta vara på de där resterna, troget tesen att ingen vettig människa äter bröd från i går eftersom det alltid bakas nytt varje dag.
Jo, så kan det naturligtvis vara.

Men i dessa dagar, när man vet att vi i Sverige, ett litet pluttland i ett hörn av en svältande värld, oupphörligt slänger mat för miljontals kronor är det väl ändå dags att tänka till?
En femtedel av allt det där vi släpar hem i kassarna från livsmedelsaffären äts aldrig upp.
Restauranger och skolkök hivar ut överbliven mat i en omfattning som borde få varje krögare att gråta eller åtminstone skämmas.

Butiker kasserar mängder av mat som det inte finns något som helst fel på (och när de försöker sälja ompaketerad köttfärs blir det stor skandal – men de kunde ju ha sålt den billigt med rätt packdag så hade det varit en helt annan historia! Numera har nästan varje matbutik en liten reahylla där det står ”kort datum” på varorna!).

Jag tror att Marit Paulsen slår huvudet på spiken. I sin bok ”Lurad av laxen – Sant & falskt om maten” skriver hon, att intresset för ekologiska livsmedel och närproducerat är överdimensionerat. Det enda vettiga, menar Paulsen, det är att vi inte köper hem mer än vi kan konsumera – och att vi tar reda på det vi faktiskt köpt.
En bonuseffekt kan bli att det blir lite färre eller i alla fall lättare kassar att bära ...

Nu undrar kanske någon vad vi åt till middag i dag?
Kylskåpsrens. Gott. Inte bara för smaklökarnas, utan också för samvetets och miljöns skull. Och för all del, för ekonomins skull.
Det är ju oslagbart!

Copyright Klimakteriehäxan

När spänningen stiger

Känner ni hur spänningen stiger? Allt mer för var timme som går! Det är nu som de förhoppningsfulla kontrollerar att telefonen, faktiskt, fungerar. Både den fasta linjen och mobilen. Samt alla andra tänkbara nummer, till fastrar, mostrar och grannar. Dessutom är det bra om klockorna går rätt. För beskedet är ju alltid lika punktligt: klockan 13 en torsdag i oktober slår den gyllene pendylen sina ödesmättade slag.

Och i år ska väl ändå vi som vet att Joyce Carol Oates förr eller senare måste få det där eländiga priset få utbrista i det klassiska ”Äntligen!”.
Såvitt nu inte Mario Vargas Llosa gått om henne på upploppet, förstås.
Ja, jag har ju – som vanligt – Margaret Atwood med i vinnartrion också. De skulle rent av kunna få dela på de tio miljonerna (som ingen av dem verkar behöva ...)

Det blir ett ”äntligen” för alla tre. Om jag bara kunde begripa varför inte Svenska Akademien fattar detta så uppenbara. Nu när de har en ny sekreterare och allt, en som inte bara ägnar sig åt finkultur utan dessutom gillar dataspel.
Men, hemska tanke, Peter Englund kanske sitter nätterna igenom och skjuter med musen på animerade gubbar som förblöder illusoriskt på hans skärm.

I så fall har han ju inte hunnit läsa Atwood eller Vargas Llosa. För korta böcker skriver de inte. OK, då är det fritt fram för Oates, som finns i alla tjocklekar. Hennes lilla roman ”Våld”, till exempel, den läser man snabbt. Och ja, den är i Nobel-prisklass.

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du veta vad andra tippar inför morgondagen? Här artikel i SvD. Och här i DN.

De sista entusiasterna

I morse var det ett rejält lager is på bilens rutor. Säsongens första. Det behövdes handskar. Och nu ruskar fönsterrutorna i ilskna vindstötar, som rent av får persiennerna att dallra och skallra lite försynt mot det kompakta mörkret där utanför.

Tomaterna på balkongen har jag bäddat in i fleece för natten, i en förtvivlad förhoppning om att några fler ska rodna klädsamt när dagen återvänder och vinden mojnat.
Men hur man än bär sig åt är det bara att inse, att det är mindre än tre månader till jul. De levande ljusens säsong har definitivt börjat - tack och lov att de finns!

Fast på jobbet möter jag en kollega som uppstudsigt framhärdar med bara fötter i högklackade öppna sommarsandaler, i stark kontrast mot den kvinna som går vid hennes sida. Den senare har rejäla stövlar med kraftiga strumpor som sticker upp ur stövelskaften.
Jag ler uppskattande mot sandalfötternas ägarinna.
Man måste älska de sista entusiasterna.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat - och en ren sanning

"En fanatiker har aldrig humor. Och en människa med humor blir aldrig fanatiker."

-Sagt i ett morgonprogram i P1, men skam till sägandes lyckades jag inte lägga på minnet, eller ens snappa upp, vem källan till denna otvetydiga sanning var. Kan inte hjälpas! Nu var det ju alltså radio - men nog sas det väl med ett leende?!

Med en enkel tulipan ...

Nu är det statistiskt bevisat: barn som föds i dessa dagar kan lugnt kalkylera med att bli 100 år gamla. Och ytterligare något eller några år, faktiskt. Perspektiven förändras – det är trots allt inte så länge sedan som folk var utslitna strax efter 40, även om livslängden successivt ökat och uppenbarligen fortsätter att göra det.

Hundra, OK. Men nittio år då? Visst är redan det en imponerande ålder?
Ännu mer imponerande när man springer på den ena pigga 90-åringen efter den andra. Människor sjudande av energi, kraft och entusiasm.

Jag har tidigare skrivit om vår granne, han som tränar på gym minst två gånger i veckan och förmodligen var piggast av alla på sin 90-årsfest.
Men det är inte sämre ställt på damsidan!

Den första, som fyllde i september, är klart intresserad av litteratur, teater, kläder, mat, vin, heminredning – "allt som gör livet glatt”, är det inte så det brukade stå i kontaktannonserna?
Hon hänger med i tidningen, hon har full kontroll på tv-utbudet, hon går möjligen inte lika långt och fort som förr, men annars så …

På den synnerligen vuxna dotterns 65-årsdag var hon i farten hela kvällen, risslad för fest, i centrum vid ett av borden, med järnkoll på buffén ifall någon skulle missa att fylla på något som höll på att ta slut. Ögonskuggan är visserligen lite svår att applicera numera, det ser man på resultatet, men den koketta tanten hade resolut lagt lite ljusblått både under, mellan och över rynkorna – och det matchade definitivt kläderna. Mascaran? Mörkblå, självklart.

Just den här damen tillhör inte de som säger ”om jag dör”. Nej, hon är bättre rustad än så. Hon säger i stället, att när hon väl är död så ska man för all del inte annonsera i tidningen på en lördag eller söndag, för då syns ju inte hon bland alla andra dödsfall! Så barnen har fått lova dyrt och heligt att annonsen om moderns frånfälle, den införs på en vanlig vardag.

Nästa krutgumma har visserligen inte fullgjort sitt nionde decennium än, men det handlar bara om veckor. Hennes sladdbarn hade 50-årsdag för inte så länge sedan, med vänner, släkt och bekanta i långa rader. I centrum – jo, födelsedagsbarnet själv, förstås, men nog fick hon dela med sig av uppmärksamheten. För mamma, 89, hoppade runt mellan rummen och gästerna, ivrigt hojtandes: Det trodde ni inte va, att kärringen skulle orka vara med i dag också? Tihi!

Mellan varven kan båda damerna vara inte bara roliga och tjäna som någon sorts föredömen för hur man kan bli på äldre dagar, när man har nåden att ha förståndet i behåll. De kan bli både bitska och elaka, det vittnar deras döttrar om. Och det vet man ju, att sådan mor, sådan dotter blir det … vilket naturligtvis stämmer till eftertanke. Det gäller att ha lite självinsikt även mellan nittio och hundra. Allra bäst är det förstås om den insikten får effekt betydligt tidigare, kanske redan i 30-årsåldern eller så.
Men eventuellt är det enklare sagt och skrivet än gjort?

Sedan är det det där med valet av hyllningssång på 90-årsdagen.
”Ja må du leva uti hundrade år” får onekligen en annan dimension i sammanhanget. Fast det finns ju alternativ. Och kommande generationer lär få skapa nåt helt nytt att sjunga för de allt äldre födelsedagsbarnen.
Men ”Med en enkel tulipan” funkar ju – tulpaner är som bekant aldrig fel! De börjar faktiskt dyka upp redan i blomsterbutikerna!


Copyright Klimakteriehäxan

Lite bättre än de flesta ...

Jag har gjort ett test i dag, ett så kallat konditionstest. Hur man nu kan testa något som inte finns, det funderade jag över medan man satte på mig diverse sensorer och mätte blodtryck och puls. Sedan gällde det att cykla för allt vad tygen (läs benen och flåset) tål.
Döm om min förvåning när omdömet jag får är "godkänt". Till och med påstås jag ha femton procent bättre kondis än mina jämngamla systrar. Och då har jag inte motionerat nästan alls på en evighet!
Fantastiskt, va?
Nja, jag vet inte det.
Det säger nog snarare mer om hur illa det är ställt med oss, rent generellt.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett citat som sitter kvar

"Tatueringar är som kläder och låtar. Det man tyckte var kickass coolt för tio år sen brukar inte direkt vara på tio i topp idag."

-Terri Herrera Eriksson, själv tatuerad, skriver i sin krönika i Aftonbladets Wendela-del något som ger mig vatten på en kvarn jag hållit på att mala i år efter år. Läs hela hennes artikel här! Och sprid den till alla som tänker rusa iväg och bli märkta för livet - det handlar om kroppsmissbruk!

Andra bullar

Ägnade mig ju nyss här på bloggen (se nedan) åt den situation som då och då skämtsamt kallas "att ha en bulle i ugnen".
Tänkte inte just då på hur väl vald dag detta är för att ta upp ett sådant ämne: det råkar vara Kanelbullens dag i dag - ett kärt bloggämne.
Så nu ska det bli andra bullar - gott med kaffe och en liten kanelsnäcka, helt enkelt.

Copyright Klimakteriehäxan

Om risken att tippa över

Just nu är ovanligt många tjejer i min omgivning gravida – höggradigt gravida. De ståtar med mage som lever sitt eget liv, som alltid kommer först, som riskerar att knuffa till och omkull både det ena och det andra.

Det är inte svårt alls att dra sig till minns de där sista veckorna när stegen blev allt tyngre och den stora, fasta kulan som innehöll en nästan färdig liten människa lade sig bredvid en i sängen när det var dags att försöka sova, trots sparkar, hicka och annat spännande som pågick därinne i det mörkaste av livsrum. Visst var det lite komplicerat stundtals, men höll man sig frisk hade det också sin absoluta charm.

Och visst kan man undra hur det kommer sig att en höggravid kvinna aldrig tappar balansen och står på näsan, så framtung som hon uppenbarligen är? Men det händer ju inte!
Nu finns det forskning i ämnet, forskning som just blivit prisbelönt. För när årets IG-Nobel-priser delades ut på Harvard häromkvällen gick fysikpriset till tre amerikaner som ägnat sin tid åt att kartlägga hur människokroppen klarar av denna stora och ojämnt fördelade belastning.

Jag har skrivit om IG-Nobelpriset förr, i dag ägnar sig DN:s vetenskapsreporter också åt ämnet, som faktiskt är så gott som outtömligt – tänk så många saker vi tar för självklara, fast mekanismerna bakom är hur komplicerade som helst! Och grundtanken med IG-Nobel-priserna är visst att vi ska få skratta lite, men när vi skrattat klart ska vi också ha fått oss en tankeställare.
Här hittar du listan över årets samtliga pristagare, med länkar till deras respektive arbeten.

Nu undrar jag bara om den där amerikanska forskartrion skulle kunna bygga på sin analys av barnaföderskornas magar med en titt på äldre damers ständigt tilltagande bystmått. När uppnår vi gränsen för att tippa över? Risken finns, hotet är ständigt närvarande och ökar i takt med att vi tvingas köpa allt större behå …

Copyright Klimakteriehäxan

TV-tips

Om du inte redan bokat in lördagkvällen - så gör det nu!
För klockan 21.05 sänder SVT2 Woody Allens film "Match Point". Han har skrivit och regisserat, men spelar inte.

Det är en fullständigt lysande film: den är spännande in till nagelbitningens gräns, den är snygg, den är lite romantisk ... och bra skådespelare tar vara på replikerna. Plus att själv rubrikbilden, eller vad man ska kalla den, är genialt symbolisk för storyn - en tennisboll som touchar nätet och befinner sig mitt över nätkanten när bilden fryser, och som åskådare vet men inte på vilken sida den ska ramla ner.

Jag, som tillhör Allens varma beundrare (fast "Vicky Christina Barcelona" är hans sämsta! inte alls särskilt kul bio!), hade inte fattat vilken rysare "Match Point" var när jag såg den. Men nu, när jag vet hur det slutar, vågar jag nog se om den - med naglarna i behåll ...

Copyright Klimakteriehäxan

Fritt fram för fräcka flickor!

Anna Anka.
En sådan snackis har inte Sverige haft på evigheter. Plötsligt fanns hon bara där, i TV3, som en av tre svenska fruar i Hollywood, drömmarnas och lyxens huvudstad. Och i stället för att lösa den finansiella världskrisen eller hejda klimatomvandlingen eller diskutera bristen på jobb för arbetsföra svenskar pratar nu "alla" om Anna.

Den blonda (ja, alla tre är blonda, fattas bara annat) damen med välbevarat idiom från skånska Bjuv skräder inte orden. Hon flabbar åt det hon tycker är andras dumheter, hon härjar med sina hemhjälpar, hon låter inte ungarna gå från bordet innan de ätit upp, hon berättar glatt att hon kört budbil utan körkort i ett helt år, hon njuter när hon mördar trädgårdens sniglar, hon har råd med vad som helst och hon levererar prompt en avsugning om den världsberömde makens morgon(till)stånd så kräver – samt berättar om det i tv. Ja, och?

Tjosan, där satt vi i taket. Eller försökte vi hämta upp tappade hakor. Eller drog vi åtminstone lite halvhäftigt efter andan. Vilken människa! Själv citerade jag en AB-krönikör här på bloggen, en text som förklarade, att Ankan hade intellekt som en manet och att det finns tapeter med större djup. Roligt sagt och skrivet, förvisso. Och det fick mig att ta en titt på det där programmet, vars existens jag dittills varit helt ovetande om.

Ni vet hur det gick: publiken nästan fördubblades mellan avsnitt ett och två. Klart jag bidrog till detta, jag tittade naturligtvis på tvåan, tillsammans med en miljon andra svenskar!
Vid det här laget har jag dessutom sett fru Anka hos Skavlan och i avsnitt tre.

Och jag har kommit fram till, att hon har något visst, den där damen. Kan inte längre tro på liknelsen med maneter och tapeter.
–De kan skjuta Anna Anka i båda benen. Men hon kommer ändå att resa sig upp och gå vidare, säger Anna i en intervju i Aftonbladet, och jag tror henne!

Anna Anka är lite som en svenskamerikansk version av Linda Skugge: en tämligen ung kvinna som vet vad hon vill, som säger vad hon tycker och som fullständigt skiter i vad andra tycker om det – och henne.
Anka och Skugge har inte samma syn på saker och ting, det är inte det jag säger, men den där frimodigheten för att inte säga fräckheten, den kan jag inte låta bli att gilla, oavsett åsikterna som framförs.

Släpp fram fler fräcka flickor, vetja! Och tänk vilka lysande klimakteriehäxor de kommer att bli – förr än de själva anar …

Copyright Klimakteriehäxan

PS En intressant detalj: intervjusnutten där Anna A säger det där om morgonsugandet har visats i diverse sammanhang, citerats i fler. Döm om min förvåning när ordet ersatts av ett BEEP när trean sändes härom kvällen! Bättre illustration av begreppet dubbelmoral måste svara otroligt svårt att hitta!

Ett citat ur tidningshögen

"Invändningar är det enda sårbara människor minns och tar för sanning."

-Lena Andersson, författare och kolumnist, summerar sina intryck från årets bokmässa. Hennes artikel återfinns i sin helhet på DN:s ledarsida idag och ovanstående citat är själva slutklämmen. Tänkvärt, inte sant?