Nödkost

Aptit tillfredsställs med mat som lagas med kärlek och omsorg.
Hunger stillas med något ätbart som inte tar praktiskt taget någon tid alls att rota ihop.
Nu handlar det om det senare.

På väg hem, onödigt sent och med magen redan skrikande av tomhet, rusade jag in på Ica. Kom ut med diverse förnödenheter – fast toapappret glömde jag visst i kassan, jag skyller på hungern – och skyndade vidare. I kassen fanns köttfärs, ägg och mjölk.
Men vad skulle vi äta?

Att koka potatis, ris eller pasta var otänkbart. Skulle ta mer tid än min näringsbrist tålde. Vad göra?
Jo detta: Grovhackade gul lök, brynte den tillsammans med köttfärsen i en panna. När färsen såg trevligt brun ut slängde jag över en blixtsnabbt hopvispad blandning av ägg, mjölk och salt. Lät det stå och puttra, med lite omrörning för att äggblandningen skulle stanna. Hela operationen kan ha tagit maximalt fem minuter.

Anrättningen, som så vitt jag känner till inte har något namn, serverades med sallad.
Hur det smakade?
Ja, hunger är ju, förutom allt annat, den bästa kryddan. Men faktum är att jag tror att även den som inte kände sig helt utsvulten skulle ha ätit med viss förtjusning, för det var faktiskt gott, i all enkelhet. Men det var mer en fröjd för gommen än för ögat, så någon bild blir det inte ...

Nu är frågan: har jag kreerat en alldeles sprillans ny maträtt? Eller finns ”öppen köttfärsomelett”? Annars skulle den där maten kanske kunna heta ”Klimakteriehäxans nödkost”. Eller nåt.
Någon där ute som vågar prova?

Copyright Klimakteriehäxan