Min dotter var just fyllda fem när hon drabbades första gången.
Alltsedan sandlådan hemma på gården hade hon haft en bästis, Stina. De små söta flickebarnen hade jätteroligt tillsammans. Det var hopprep och Barbie och sandkakor, födelsedagskalas på riktigt och på låtsas, saftpicknick på gräsmattan, sällskap till och från dagis och många gemensamma stunder därutöver.
Frid och fröjd, alla var glada och nöjda.
Men så kom dagen som skulle betyda den stora förändringen.
Stina är nämligen två år äldre än dottern.
Och skulle alltså börja den riktiga skolan, medan min flicka gick kvar på dagis.
Det tog inte särskilt många veckor förrän Stina förstod.
Går man i skolan kan man inte ha en bästis på dagis. Det är alldeles för barnsligt, det är oförenligt med livet som ettagluttare. Hur kul man än har och har haft det med den där bästisen måste hon dumpas, annars blir allting annat i vardagen fel och snett.
Dottern begrep inte signalerna. Hon tog kontakt som vanligt, men Stina ville plötsligt inte gå ut på gården alls. Dottern såg frågande ut, men lät sig nöja - tills hon ringde på nästa gång. Och fick nobben. Till sist stod det klart för henne: det var slut. Totalslut.
Den sorg som drabbade mitt lilla hjärtebarn var enorm. Hulkande och snyftande kröp hon intill väggen i sin säng, otröstlig. Jag satt där på kanten, strök över den skakande ryggen och led med henne. Hon hade drabbats av sitt livs första kärlekssorg – och det vet vi ju alla, att det finns ingen bot. Vad hjälper det att man lärt sig att det faktiskt kommer att gå över, även om det tar lång tid? Hur kul är det att dela med sig av den bittert förvärvade insikten att livet kommer att bjuda på fler lika stora saknader, sorger, ögonblick av total övergivenhet? En bästis-relation skulle kunna vara för evigt – och så i stället detta.
Naturligtvis gick skadan aldrig att reparera.
Det är få kärlekssorger som går att sudda ut, att vända på, att glömma.
Dottern fick förstås nya bästisar. Stina ser vi fortfarande ganska ofta, men den där abrupta skilsmässan, som var ett resultat av oerhört tydlig ålderssegregation, den var oåterkallelig.
Det var ju faktiskt bara åldern det hängde på.
I dag, när tjejerna är tjugo och (nästan) arton, skulle de självklart kunna umgås, i alla fall i teorin. För det intressanta med avgörande åldersskillnader, det är att de förändras i livets olika stadier. Om tio år är skillnaden helt utraderad, om ytterligare femtio är det inte årsringarna som räknas utan orken och fysiken.
Men dessemellan hinner ålderssegregationen att slå till ett antal gånger igen. Fast oftare i jobbet än i privatlivet.
Då finns ingen mamma som tröstande stryker en över ryggen.
Då snyftar man i hemlighet.
Och i bästa fall går det över. Även om det tar lång tid.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, maj 31, 2006
tisdag, maj 30, 2006
Hårfint
På engelska dyker uttrycket upp allt emellanåt: a bad hairday.
Vad betyder det för dig? Bara en dålig hårdag?
För mig kan det enkelt uttydas IDAG.
Jag är på en liten utflykt i jobbet till en svensk stad av inte alltför påfallande storlek. Men när jag vaknade i morse och mötte mig i spegeln insåg jag, att även om det var knappt om tid var jag alldeles tvungen att tvätta håret.
Sagt och gjort. In i duschen. Men väl ute igen gjorde jag upptäckten: ingen mousse. Ingen kam. Inte en klämma. Inte en fön. Ingen spray. Absolut ingenting. Och hotellbadrummet hade heller ingenting att erbjuda till tröst.
Bara att gå och se ut som om den där naturliga looken, så förvillande likt ett slokande halmtak, är den enda jag eftersträvar, i alla fall vad frisyrer beträffar.
Jobbet drog ut på tiden, men strax före sex slog frihetens klocka. Snabbt ut och snabb koll: var finns ett varuhus eller något liknande?
Jo, det fanns ju ett H&M ett par kvarter bort. Men det var bråttom. Här stänger man klockan 18, och inte en minut senare.
Jag spurtade och såg till min lycka hur dörrarna fortfarande öppnades. Störtade in. Bara för att mötas av en ung tjej som beklagande sa:
-Tyvärr, vi stängde precis.
Jag kved. Och så vädjade jag till hennes barmhärtighet.
-Bara lite mousse och en kam, sa jag och tyckte själv att jag lät rätt bevekande.
Hon tvekade.
Men så tittade hon på den där biten av min kropp som sticker upp ovanför kragen. Så tog hon ett steg åt sidan.
-Okej då, sa hon.
Det är i sådana ögonblick uttryck som "a bad hairday" framstår som självklara.
Copyright Klimakteriehäxan
Vad betyder det för dig? Bara en dålig hårdag?
För mig kan det enkelt uttydas IDAG.
Jag är på en liten utflykt i jobbet till en svensk stad av inte alltför påfallande storlek. Men när jag vaknade i morse och mötte mig i spegeln insåg jag, att även om det var knappt om tid var jag alldeles tvungen att tvätta håret.
Sagt och gjort. In i duschen. Men väl ute igen gjorde jag upptäckten: ingen mousse. Ingen kam. Inte en klämma. Inte en fön. Ingen spray. Absolut ingenting. Och hotellbadrummet hade heller ingenting att erbjuda till tröst.
Bara att gå och se ut som om den där naturliga looken, så förvillande likt ett slokande halmtak, är den enda jag eftersträvar, i alla fall vad frisyrer beträffar.
Jobbet drog ut på tiden, men strax före sex slog frihetens klocka. Snabbt ut och snabb koll: var finns ett varuhus eller något liknande?
Jo, det fanns ju ett H&M ett par kvarter bort. Men det var bråttom. Här stänger man klockan 18, och inte en minut senare.
Jag spurtade och såg till min lycka hur dörrarna fortfarande öppnades. Störtade in. Bara för att mötas av en ung tjej som beklagande sa:
-Tyvärr, vi stängde precis.
Jag kved. Och så vädjade jag till hennes barmhärtighet.
-Bara lite mousse och en kam, sa jag och tyckte själv att jag lät rätt bevekande.
Hon tvekade.
Men så tittade hon på den där biten av min kropp som sticker upp ovanför kragen. Så tog hon ett steg åt sidan.
-Okej då, sa hon.
Det är i sådana ögonblick uttryck som "a bad hairday" framstår som självklara.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, maj 29, 2006
Lagom helsvenskt
Nationaldagen närmar sig med stormsteg.
Vad är egentligen helsvenskt?
Kan naturligtvis vara väldigt mycket, beroende på vem som får frågan.
Här finns några tänkbara svarsvarianter:
Det är helsvenskt att sätta sig i sin tyska bil, stanna till vid den irländska puben på hemvägen och ta en belgisk öl "after work".
Till det kan det bli lite spanska tapas, en bit ungersk salami, grekisk tsatsiki eller holländsk ost.
Nästa helsvenska stopp gäller lite "riktig"mat – det blir en indisk curry, en turkisk kebab eller en italiensk pizza som får följa med hem (på helsvenskt vis kallar vi det ofta take away food).
Om pizzan beställs med hemkörning går det ofta fortare att få den till dörren än att få fram en helsvensk taxi till samma adress.
När maten är uppäten, på den tyska finservisen från Rosenthal, sjunker vi helsvenskt ner i den brittiska skinnsoffan och sträcker oss efter fjärrkontrollen till den japanska tv-apparaten. Programmet vi tittar på är amerikanskt.
På det finskdesignade soffbordet står en skotsk whisky till maken och ett glas franskt rödvin till hustrun, det är helsvenskt.
En annan dag ser helsvensk mathållning ut så här:
Vi gör ett besök hos den amerikanska hamburgerkedjan, där man i drive thru-luckan beställer en dubbel burgare med majonnäs och ost, en Xtra stor pommes frites och en DIET cola.
En helsvensk villaägare låter sin stora, dyra franska Citroën stå parkerad på gatan, men han låser noggrant in sin rostiga gräsklippare av handjagarmodell tillsammans med lite annat billigt skräp i redskapsboden.
I en helsvensk matvaruaffär finns alltid den nyttiga mjölken längst in i butiken. Men cigarretter och godis finns i direkt anslutning till kassan, som ju alla måste passera.
En helsvensk värdetransport blir förvånansvärt ofta rånad på väg mellan banken och penningdepån. Men inne på det helsvenska bankkontoret sitter kulspetspennan fastkedjad i skrivpulpeten.
Snart firar vi nationaldag. Och det är faktiskt mångkulturellt år i år.
Heja Sverige!
Copyright Klimakteriehäxan
Vad är egentligen helsvenskt?
Kan naturligtvis vara väldigt mycket, beroende på vem som får frågan.
Här finns några tänkbara svarsvarianter:
Det är helsvenskt att sätta sig i sin tyska bil, stanna till vid den irländska puben på hemvägen och ta en belgisk öl "after work".
Till det kan det bli lite spanska tapas, en bit ungersk salami, grekisk tsatsiki eller holländsk ost.
Nästa helsvenska stopp gäller lite "riktig"mat – det blir en indisk curry, en turkisk kebab eller en italiensk pizza som får följa med hem (på helsvenskt vis kallar vi det ofta take away food).
Om pizzan beställs med hemkörning går det ofta fortare att få den till dörren än att få fram en helsvensk taxi till samma adress.
När maten är uppäten, på den tyska finservisen från Rosenthal, sjunker vi helsvenskt ner i den brittiska skinnsoffan och sträcker oss efter fjärrkontrollen till den japanska tv-apparaten. Programmet vi tittar på är amerikanskt.
På det finskdesignade soffbordet står en skotsk whisky till maken och ett glas franskt rödvin till hustrun, det är helsvenskt.
En annan dag ser helsvensk mathållning ut så här:
Vi gör ett besök hos den amerikanska hamburgerkedjan, där man i drive thru-luckan beställer en dubbel burgare med majonnäs och ost, en Xtra stor pommes frites och en DIET cola.
En helsvensk villaägare låter sin stora, dyra franska Citroën stå parkerad på gatan, men han låser noggrant in sin rostiga gräsklippare av handjagarmodell tillsammans med lite annat billigt skräp i redskapsboden.
I en helsvensk matvaruaffär finns alltid den nyttiga mjölken längst in i butiken. Men cigarretter och godis finns i direkt anslutning till kassan, som ju alla måste passera.
En helsvensk värdetransport blir förvånansvärt ofta rånad på väg mellan banken och penningdepån. Men inne på det helsvenska bankkontoret sitter kulspetspennan fastkedjad i skrivpulpeten.
Snart firar vi nationaldag. Och det är faktiskt mångkulturellt år i år.
Heja Sverige!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, maj 28, 2006
Drömmen om dockvagnen
Att jag fick en dotter kom som en total överraskning.
Jo, faktiskt.
Någonstans inombords bar jag på förvissningen om att också mitt andra barn var en pojke. När sanningen uppenbarades på BB blev jag glad, så glad att jag för ett par ögonblick nästan skämdes.
Men en flicka – det är ju samma sort som jag själv! Jag skulle veta vad som gällde, jag skulle kunna förutse saker, jag skulle känna hennes minsta och hemligaste önskan!
Ren och skär inbillning, det lärde jag mig förstås snart.
Fast en och annan gemensam nämnare har jag ändå hittat genom åren. Och en het önskan var jag övertygad om att jag kände till – och skulle kunna uppfylla.
Det gällde Drömmen om Dockvagnen.
När jag var liten hette mina dockor Eva och Margareta och Bibbi. De samsades om att åka i min fina dockvagn, av trä. Och de fick åka ganska långt och ganska ofta, i olika stadier av påpälsning, nedbäddning och kärleksfull ompyssling.
Varje liten flicka önskar sig ju en dockvagn. Eller hur?
Skulle då min dotter ärva den gamla, men fortfarande rätt fina, dockvagnen?
Å nej.
Hade jag nu fått en alldeles egen dotter skulle hon minsann ha en alldeles egen dockvagn. Jag gick omkring och planerade, smygkikade på olika modeller.
Nu för tiden finns dockvagnar i ungefär lika många utföranden och prisklasser som riktiga barnvagnar till riktiga bebisar. Summorna på prislapparna är hisnande – det handlar ju trots allt om en leksak! Men jag såg fram emot dagen då jag skulle få slå till. Dagen då överst på dotterns önskelista skulle stå präntat, med lite skeva och kantiga bokstäver: DOCKVAGN.
I helsicke heller.
Hon skrev önskelista till jul, hon skrev önskelista till födelsedagarna. Men aldrig att dockvagnen dök upp. Till slut kunde jag inte hålla mig:
-Men önskar du dig inte en fin dockvagn då?
Blicken som mötte min var full av förvåning.
Dockvagn?
Jag tvingades inse sakernas rätta förhållande. I dotterns flickrum fanns ingen Bibbi, döpt efter givaren, ingen älskad Eva, ingen söt Margareta med hål i huvudet, bara en enda, ensam docka av den gamla typen. Men den låg mest och samlade damm i ett hörn.
I stället hette allihop en och samma sak: Barbie. Mager och långbent och oförmögen att stå själv. Men med tydlig byst, trendig garderob – och flera bilmodeller, som möjligen, möjligen skulle kunna kallas för dockvagn om man anstränger sig riktigt.
Alla drömmar kan ju inte gå i uppfyllelse.
Nu undrar jag bara, eftersom så mycket annat verkar upprepas mellan decennierna: kommer dockvagnen tillbaka?
Kan det tänkas att jag, om jag får barnbarn någon gång (ingen brådska för min skull!) får köpa den där dockvagnen?
För lite drömmer jag om den. Fortfarande.
Copyright Klimakteriehäxan
Jo, faktiskt.
Någonstans inombords bar jag på förvissningen om att också mitt andra barn var en pojke. När sanningen uppenbarades på BB blev jag glad, så glad att jag för ett par ögonblick nästan skämdes.
Men en flicka – det är ju samma sort som jag själv! Jag skulle veta vad som gällde, jag skulle kunna förutse saker, jag skulle känna hennes minsta och hemligaste önskan!
Ren och skär inbillning, det lärde jag mig förstås snart.
Fast en och annan gemensam nämnare har jag ändå hittat genom åren. Och en het önskan var jag övertygad om att jag kände till – och skulle kunna uppfylla.
Det gällde Drömmen om Dockvagnen.
När jag var liten hette mina dockor Eva och Margareta och Bibbi. De samsades om att åka i min fina dockvagn, av trä. Och de fick åka ganska långt och ganska ofta, i olika stadier av påpälsning, nedbäddning och kärleksfull ompyssling.
Varje liten flicka önskar sig ju en dockvagn. Eller hur?
Skulle då min dotter ärva den gamla, men fortfarande rätt fina, dockvagnen?
Å nej.
Hade jag nu fått en alldeles egen dotter skulle hon minsann ha en alldeles egen dockvagn. Jag gick omkring och planerade, smygkikade på olika modeller.
Nu för tiden finns dockvagnar i ungefär lika många utföranden och prisklasser som riktiga barnvagnar till riktiga bebisar. Summorna på prislapparna är hisnande – det handlar ju trots allt om en leksak! Men jag såg fram emot dagen då jag skulle få slå till. Dagen då överst på dotterns önskelista skulle stå präntat, med lite skeva och kantiga bokstäver: DOCKVAGN.
I helsicke heller.
Hon skrev önskelista till jul, hon skrev önskelista till födelsedagarna. Men aldrig att dockvagnen dök upp. Till slut kunde jag inte hålla mig:
-Men önskar du dig inte en fin dockvagn då?
Blicken som mötte min var full av förvåning.
Dockvagn?
Jag tvingades inse sakernas rätta förhållande. I dotterns flickrum fanns ingen Bibbi, döpt efter givaren, ingen älskad Eva, ingen söt Margareta med hål i huvudet, bara en enda, ensam docka av den gamla typen. Men den låg mest och samlade damm i ett hörn.
I stället hette allihop en och samma sak: Barbie. Mager och långbent och oförmögen att stå själv. Men med tydlig byst, trendig garderob – och flera bilmodeller, som möjligen, möjligen skulle kunna kallas för dockvagn om man anstränger sig riktigt.
Alla drömmar kan ju inte gå i uppfyllelse.
Nu undrar jag bara, eftersom så mycket annat verkar upprepas mellan decennierna: kommer dockvagnen tillbaka?
Kan det tänkas att jag, om jag får barnbarn någon gång (ingen brådska för min skull!) får köpa den där dockvagnen?
För lite drömmer jag om den. Fortfarande.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, maj 27, 2006
I morgon: Mors Dag
Nu är det dags igen. Fram för rosa prinsesstårtor ur frysen, färdigblandad blombukett (med tillhörande strassbrosch!?! har jag sett i annonserna) och rara små barn som kravlar runt på täcket och sprider kaksmulor i mammas säng när hon - förstås - får frukost på sängen.
Så kan morgondagen te sig, i alla fall för en del.
Eftersom jag är i lite tidsnöd så kommer här en repris, exakt ett år gammal.
Gamla läsare får ursäkta.
Mors Dag.
Eller mors, dag.
Kan faktiskt helt enkelt vara en betoningsfråga.
Är den dagen något att fira?
Ja, absolut.
När jag hade blivit mamma var det ju det största som hänt i mitt liv, precis som i – det tror jag i alla fall – andra tjejers liv.
Ingen ångervecka, föga koll på framtiden, ingen aning om resultatet. Men ett långt projekt och ett åtagande och ett ansvar som inte liknar något annat. Och, förstås, en glädje som också går utanpå det mesta.
Alltså tyckte jag att det var något att fira. Men jag misslyckades totalt med att kommunicera det till min omgivning (läs barnets far, ungen var bara ett halvår gammal eller så).
Och firandet uteblev. Mor var inte rar, mor var sur.
Vi har haft gott om tid att analysera mors dags-firandets vara eller inte vara sedan dess. Och barnafadern hävdar, med viss rätt, att det måste väl vara barnens sak att fira morsan.
Fast det har inte ungarna begripit.
Numera är det alltså mors, dag.
Det visar sig att det går bra det med.
Vad är väl en bal på slottet, som Askungen brukar säja…
Men ni mammor som blir firade – njut av det, det är ni värda!
Och du som eventuellt läser detta innan dagen är slut: slå en signal till morsan.
Hon blir glad.
Copyright Klimakteriehäxan
Så kan morgondagen te sig, i alla fall för en del.
Eftersom jag är i lite tidsnöd så kommer här en repris, exakt ett år gammal.
Gamla läsare får ursäkta.
Mors Dag.
Eller mors, dag.
Kan faktiskt helt enkelt vara en betoningsfråga.
Är den dagen något att fira?
Ja, absolut.
När jag hade blivit mamma var det ju det största som hänt i mitt liv, precis som i – det tror jag i alla fall – andra tjejers liv.
Ingen ångervecka, föga koll på framtiden, ingen aning om resultatet. Men ett långt projekt och ett åtagande och ett ansvar som inte liknar något annat. Och, förstås, en glädje som också går utanpå det mesta.
Alltså tyckte jag att det var något att fira. Men jag misslyckades totalt med att kommunicera det till min omgivning (läs barnets far, ungen var bara ett halvår gammal eller så).
Och firandet uteblev. Mor var inte rar, mor var sur.
Vi har haft gott om tid att analysera mors dags-firandets vara eller inte vara sedan dess. Och barnafadern hävdar, med viss rätt, att det måste väl vara barnens sak att fira morsan.
Fast det har inte ungarna begripit.
Numera är det alltså mors, dag.
Det visar sig att det går bra det med.
Vad är väl en bal på slottet, som Askungen brukar säja…
Men ni mammor som blir firade – njut av det, det är ni värda!
Och du som eventuellt läser detta innan dagen är slut: slå en signal till morsan.
Hon blir glad.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, maj 26, 2006
Var finns rättvisan?
Sitter och illstirrar på en stilig kvinna i min egen ålder.
Välklädd, vackra men inte pråliga smycken, vindrufsigt hår som ser alldeles naturligt ut. Jättesnyggt klädd. Tuff handväska. Smärt och till synes vältränad, lite solbränd till råga på allt.
Alla rätt, liksom.
Sådant kan vara ganska irriterande. Och känns lite orättvist.
Men det är inte det där så-gott-som-perfekt-tillståndet som gör att jag inte kan slita blicken ifrån henne.
Det jag inte kan sluta stirra på är det som står på bordet framför henne, bredvid kaffekoppen.
Hon sätter njutningsfullt skeden i en stor, maffig tårtbit, maffig även med nutida kafémått mätt. Skedlass följer på skedlass, men skapelsen (läs kaloribomben) på assietten ser knappt ut att bli mindre för det.
Varför finns ingen rättvisa här i världen?
Om jag så mycket som tittar på det där bakverket i en halv minut till har jag gått upp flera hekton, säkert som amen i kyrkan.
Varför finns det ingen rättvisa här i världen?
Copyright Klimakteriehäxan
Välklädd, vackra men inte pråliga smycken, vindrufsigt hår som ser alldeles naturligt ut. Jättesnyggt klädd. Tuff handväska. Smärt och till synes vältränad, lite solbränd till råga på allt.
Alla rätt, liksom.
Sådant kan vara ganska irriterande. Och känns lite orättvist.
Men det är inte det där så-gott-som-perfekt-tillståndet som gör att jag inte kan slita blicken ifrån henne.
Det jag inte kan sluta stirra på är det som står på bordet framför henne, bredvid kaffekoppen.
Hon sätter njutningsfullt skeden i en stor, maffig tårtbit, maffig även med nutida kafémått mätt. Skedlass följer på skedlass, men skapelsen (läs kaloribomben) på assietten ser knappt ut att bli mindre för det.
Varför finns ingen rättvisa här i världen?
Om jag så mycket som tittar på det där bakverket i en halv minut till har jag gått upp flera hekton, säkert som amen i kyrkan.
Varför finns det ingen rättvisa här i världen?
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, maj 25, 2006
Klämdagar
De är som allra flest just så här års, de där klämdagarna. Som ställer till det i planeringen, stökar om i almanackan, lägger röd färg i kalendern.
Ta nu den här senaste veckan till exempel.
Mellan söndag och torsdag ligger en måndag, en tisdag och en – för många – halv onsdag. Väldigt retligt med de där klämdagarna innan vi får ledigt igen.
På fredag (i morgon) struntar de flesta som kan välja i att jobba. Men raskt kommer en räcka på hela FEM klämdagar innan det är pingst och ledigt igen.
Hade inte annandag pingst nyss avskaffats, så hade vi kunnat ta det lugnt ännu en dag. Men nu dyker en inklämd, vanlig svart måndag upp innan vi med smattrande fanor och klingande spel firar nationaldag, sedan i fjol röd i almanackan. För att raskt drabbas av onsdag, torsdag och fredag – ack så typiska klämdagar.
Därefter följer inte mindre än två nästan hela klämveckor, även om sista fredagen går bort som midsommarafton. Det känns hårt.
Men när midsommarstången väl är på plats, sillen slut och sista jordgubbsdoften bortslickad från fingertopparna, då tar vi semester.
För att komma tillbaka till en låååång radda, inte klämdagar, inte klämveckor. Klämmånader.
Inget extra ledigt förrän Allhelgonadagen.
Snacka om att hamna i kläm…
Och varför måste jag tvinga på er denna bistra sanning? För att slå ihjäl glädjen över några extra arbetsfria timmar?
Naturligtvis inte.
Meningen är att ni nu ska njuta alldeles extra mycket.
Det var det som var tanken.
Copyright Klimakteriehäxan
Ta nu den här senaste veckan till exempel.
Mellan söndag och torsdag ligger en måndag, en tisdag och en – för många – halv onsdag. Väldigt retligt med de där klämdagarna innan vi får ledigt igen.
På fredag (i morgon) struntar de flesta som kan välja i att jobba. Men raskt kommer en räcka på hela FEM klämdagar innan det är pingst och ledigt igen.
Hade inte annandag pingst nyss avskaffats, så hade vi kunnat ta det lugnt ännu en dag. Men nu dyker en inklämd, vanlig svart måndag upp innan vi med smattrande fanor och klingande spel firar nationaldag, sedan i fjol röd i almanackan. För att raskt drabbas av onsdag, torsdag och fredag – ack så typiska klämdagar.
Därefter följer inte mindre än två nästan hela klämveckor, även om sista fredagen går bort som midsommarafton. Det känns hårt.
Men när midsommarstången väl är på plats, sillen slut och sista jordgubbsdoften bortslickad från fingertopparna, då tar vi semester.
För att komma tillbaka till en låååång radda, inte klämdagar, inte klämveckor. Klämmånader.
Inget extra ledigt förrän Allhelgonadagen.
Snacka om att hamna i kläm…
Och varför måste jag tvinga på er denna bistra sanning? För att slå ihjäl glädjen över några extra arbetsfria timmar?
Naturligtvis inte.
Meningen är att ni nu ska njuta alldeles extra mycket.
Det var det som var tanken.
Copyright Klimakteriehäxan
Blomplockning på hög nivå
Jag är förstås lite galen i omgivningens ögon.
Jag plockar nämligen maskrosor, eftersom jag tycker att det är fantastiskt fina blommor som pryder sin plats i en vas på köksbordet.
Men nu har jag plockat en annan säsongsblomma, för första gången i mitt liv.
I en vid skål på ett bord står nu kastanjeblommor, med sina stora gröna löv till. Snyggt!
Jo, jag skrev rätt och du ser rätt. Kastanjeblommor, komna ur ett högt och vackert träd, just nu översållat av de där uppåtsträvande rosavita blompyramiderna.
Har jag alltså uppammat all min styrka och inneboende vighet och gjort en Keith Richards (det vill säga klättrat upp i ett alldeles för högt träd) för blomplockning på hög nivå?
Å nej.
Jag vet mina begränsningar. Håller mig på backen. Att Astrid Lindgren gav sig upp i de småländska äppelaplarna långt upp i medelåldern må så vara, hon hade ju vanan inne sedan barnsben. Själv har jag aldrig varit någon trädklättrare.
Men när varm- och kallfronter jagar varandra kors och tvärs över kontinenterna, då uppstår vindar. Starkare vindar ju större temperatur- och tryckskillnader.
Och de senaste dagarna har vindguden Eol fått jobba hårt med den där utjämningen. Det har blåst riktigt ordentligt. Det har blåst för hårt för kastanjeblommorna.
Som alltså ramlat till marken.
Där jag plockat dem.
Tack för hjälpen, Eol!
Copyright Klimakteriehäxan
Jag plockar nämligen maskrosor, eftersom jag tycker att det är fantastiskt fina blommor som pryder sin plats i en vas på köksbordet.
Men nu har jag plockat en annan säsongsblomma, för första gången i mitt liv.
I en vid skål på ett bord står nu kastanjeblommor, med sina stora gröna löv till. Snyggt!
Jo, jag skrev rätt och du ser rätt. Kastanjeblommor, komna ur ett högt och vackert träd, just nu översållat av de där uppåtsträvande rosavita blompyramiderna.
Har jag alltså uppammat all min styrka och inneboende vighet och gjort en Keith Richards (det vill säga klättrat upp i ett alldeles för högt träd) för blomplockning på hög nivå?
Å nej.
Jag vet mina begränsningar. Håller mig på backen. Att Astrid Lindgren gav sig upp i de småländska äppelaplarna långt upp i medelåldern må så vara, hon hade ju vanan inne sedan barnsben. Själv har jag aldrig varit någon trädklättrare.
Men när varm- och kallfronter jagar varandra kors och tvärs över kontinenterna, då uppstår vindar. Starkare vindar ju större temperatur- och tryckskillnader.
Och de senaste dagarna har vindguden Eol fått jobba hårt med den där utjämningen. Det har blåst riktigt ordentligt. Det har blåst för hårt för kastanjeblommorna.
Som alltså ramlat till marken.
Där jag plockat dem.
Tack för hjälpen, Eol!
Copyright Klimakteriehäxan
Nyktert
I dag är det Folknykterhetens Dag.
Det är det för varje år som går allt färre som tänker på eller ens känner till.
Själv har jag en egen tradition: jag brukar alltid högtidlighålla dagen med ett eller rent av två glas vin.
Så att de som frivilligt valt det helnyktra livet får känna sig som de lite bättre människor de naturligtvis är.
Alltid roligt om man kan hjälpa till. Eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
PS För den som, mot all förmodan, är inne på att följa mitt dåliga exempel, så är Mezzacorona Marzemino, rött från allra nordligaste Italien, en favorit till fyndpris (62 kr) just nu. På ett Systembolag nära dig!
Det är det för varje år som går allt färre som tänker på eller ens känner till.
Själv har jag en egen tradition: jag brukar alltid högtidlighålla dagen med ett eller rent av två glas vin.
Så att de som frivilligt valt det helnyktra livet får känna sig som de lite bättre människor de naturligtvis är.
Alltid roligt om man kan hjälpa till. Eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
PS För den som, mot all förmodan, är inne på att följa mitt dåliga exempel, så är Mezzacorona Marzemino, rött från allra nordligaste Italien, en favorit till fyndpris (62 kr) just nu. På ett Systembolag nära dig!
onsdag, maj 24, 2006
Sommarjobb - en vinstlott
Sonen har fått sommarjobb.
Jag vet inte vem som är gladast, han eller jag.
Han är glad för att han ska tjäna egna pengar, först och främst.
Jag för att han får något vettigt att göra – OCH egna pengar. Samt något att skriva på sitt hittills synnerligen kortfattade CV. Ingen som inte ens fyllt tjugo kan förstås ha fått ihop en meritlista värd namnet, men någonstans måste det ju börja.
Det är minsann ingen självklarhet i dessa dagar att en ung människa utan yrkesutbildning eller arbetslivserfarenhet får en anställning, ens för några korta sommarveckor.
Min nymuckade son har sökt några olika arbeten, men det har inte ens varit lätt att hitta något att söka. Han har kompisar som gått i ett helt år, efter studentexamen i fjol, utan att göra ett endaste vettigt handtag. De sover till tidig eftermiddag och sedan verkar det som är kvar av dagen att gå till tevetittande, dataspel och allmänt slappande. Förhoppningsvis tar de ett och annat udda handtag hemma, men det är inget jag hör talas om när jag frågar.
Körkort, ett litet dokument som faktiskt är bra att ha, det tar de inte. Det är svindyrt, förstås, och för den som bor i storstaden inte ett lika uppenbart behov som för folk på landsbygden. Att det ofta är ett plus att ha körkort när man söker jobb tas inte med i beräkningen. Dessutom har det uppenbarligen blivit hårdare krav. Antalet körkortsaspiranter som kuggas inte bara en utan flera gånger har ökat dramatiskt de senaste åren, det kanske också avskräcker.
För den som klev ut ur skolans värld mot slutet av 60-talet är det svårt att se några likheter över huvud taget.
Vi kom in på någon av de utbildningar vi sökte, även om det inte alltid blev förstahandsvalet som gällde.
Vi fick jobb.
Vi tog körkort.
Vi hittade till och med någonstans att bo.
Allt detta låter i dag som en påhittad saga, lika uråldrig som en HC Andersen-berättelse. Men det är likväl sant.
Och inte är det väl konstigt att alla vi som i dag är tonårsföräldrar ängsligt ser hur arbetsmarknaden förändrats. Våra ungar får kanske aldrig ett fast jobb, bara korttidsanställningar som kan vara i veckor, månader eller i bästa fall ett år. De kommer att söka nya arbetsuppgifter i robotartade turer. Hur det går? Rena lotteriet i många fall.
Sonen har alltså dragit en vinstlott – fast först efter ett test och en anställningsintervju.
Han börjar om några veckor och ser fram emot det.
Hans mamma hoppas av hela sitt hjärta att han kommer att trivas, att han gör ett bra jobb och att han använder sina pengar till något vettigt.
Och när jag tänker på saken så är nog jag den av oss två som är gladast över hans sommarjobb, trots allt.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag vet inte vem som är gladast, han eller jag.
Han är glad för att han ska tjäna egna pengar, först och främst.
Jag för att han får något vettigt att göra – OCH egna pengar. Samt något att skriva på sitt hittills synnerligen kortfattade CV. Ingen som inte ens fyllt tjugo kan förstås ha fått ihop en meritlista värd namnet, men någonstans måste det ju börja.
Det är minsann ingen självklarhet i dessa dagar att en ung människa utan yrkesutbildning eller arbetslivserfarenhet får en anställning, ens för några korta sommarveckor.
Min nymuckade son har sökt några olika arbeten, men det har inte ens varit lätt att hitta något att söka. Han har kompisar som gått i ett helt år, efter studentexamen i fjol, utan att göra ett endaste vettigt handtag. De sover till tidig eftermiddag och sedan verkar det som är kvar av dagen att gå till tevetittande, dataspel och allmänt slappande. Förhoppningsvis tar de ett och annat udda handtag hemma, men det är inget jag hör talas om när jag frågar.
Körkort, ett litet dokument som faktiskt är bra att ha, det tar de inte. Det är svindyrt, förstås, och för den som bor i storstaden inte ett lika uppenbart behov som för folk på landsbygden. Att det ofta är ett plus att ha körkort när man söker jobb tas inte med i beräkningen. Dessutom har det uppenbarligen blivit hårdare krav. Antalet körkortsaspiranter som kuggas inte bara en utan flera gånger har ökat dramatiskt de senaste åren, det kanske också avskräcker.
För den som klev ut ur skolans värld mot slutet av 60-talet är det svårt att se några likheter över huvud taget.
Vi kom in på någon av de utbildningar vi sökte, även om det inte alltid blev förstahandsvalet som gällde.
Vi fick jobb.
Vi tog körkort.
Vi hittade till och med någonstans att bo.
Allt detta låter i dag som en påhittad saga, lika uråldrig som en HC Andersen-berättelse. Men det är likväl sant.
Och inte är det väl konstigt att alla vi som i dag är tonårsföräldrar ängsligt ser hur arbetsmarknaden förändrats. Våra ungar får kanske aldrig ett fast jobb, bara korttidsanställningar som kan vara i veckor, månader eller i bästa fall ett år. De kommer att söka nya arbetsuppgifter i robotartade turer. Hur det går? Rena lotteriet i många fall.
Sonen har alltså dragit en vinstlott – fast först efter ett test och en anställningsintervju.
Han börjar om några veckor och ser fram emot det.
Hans mamma hoppas av hela sitt hjärta att han kommer att trivas, att han gör ett bra jobb och att han använder sina pengar till något vettigt.
Och när jag tänker på saken så är nog jag den av oss två som är gladast över hans sommarjobb, trots allt.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, maj 23, 2006
På porrfilm
-Vi ska gå på porrfilm ikväll, ska du hänga med?
Jag fick frågan liksom i förbifarten, med ett glatt leende. Gänget som skulle gå bestod, visade det sig, uteslutande av grabbar.
Jag sa ja. Lite kan man ju undra varför. Men jag hade aldrig sett en porrfilm. Hade inte bott på hotell där man numera säkert som amen i kyrkan får lite grovsex alldeles gratis när man zappar genom kanalerna. Så biobesöket kunde klämmas in under rubriken ”allmänbildning”. Och så ville jag väl visa killarna. Att jag minsann inte bangade.
I dag finns tydligen ingen som passerar 20-årsstrecket utan att ha vältrat sig i filmade samlagsscener där inga detaljer saknas. Sperman skvätter, närbilderna kunde användas i gynekologutbildningen, medan det inte finns så mycket som en antydan av det där som kallas känsla.
Riktigt så var det inte den här gången. Men åtminstone jag visste inte vad som väntade.
Vi gick en kurs på ett internat, och någon av deltagarna hade upptäckt i lokalpressen, att tätortens enda biograf skulle visa en ”djärv sexrulle”. Det var lite stimmigt och fnissigt i folkvagnsbussen vi lånat för utflykten. Lite skämdes vi nog, allihop, som inte vek kvällen åt något aningen mera kulturellt.
Väl framme var det bara att knalla fram till biljettluckan – ingen kö. Men ändå var det så gott som fullsatt i den redan mörklagda salongen, vi hittade inte lediga platser på direkten.
Av filmen minns jag absolut ingenting, men jag är säker på att om den skulle visas i dag skulle den på sin höjd orsaka gäspningar. Det är långt sexigare med tågsätt som tjutande kör in i tunnlar, långsamt skalade bananer, en pyrande cigarr, en kniv som sänks i mjukt smör eller glassreklam i teve. Eller, som min väninnas 85-åriga mamma brukar säga med eftertryck:
-Det är dumt att titta på porrfilm, när man kan ha sex själv.
Hur som helst, vi skruvade nog lite på oss där i fåtöljerna, men satt förstås kvar tills creditrullen fyllde vita duken. Och så tändes ljuset.
Vi såg oss förvånat omkring. För det visade sig att de enda biobesökare som fanns kvar i den nyss fullsatta salongen, det var jag och mitt grabbgäng.
Alla ur den så kallade lokalbefolkningen hade störtat ut i skydd av mörkret. Hade kanske bråttom hem för att omsätta någon nyförvärvad insikt i praktiken.
Så ljusskyggt kunde det gå till när det kom porrfilm till en svensk småstad på det gamla goda (?) 70-talet. Och biobesöket satte inga djupa spår, jag klarade mig såvitt jag kan bedöma helt utan men.
I dag är väl publiken i tonåren och sitter kvar tills den sista erigerade snoppen och de inzoomade bröstvårtorna tvingats ner i svart med ett utdraget stön.
Förhoppningsvis har inte heller deras sexliv IRL, som det heter i Internet-världen, blivit skadat för evigt.
Men säkert är det inte.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag fick frågan liksom i förbifarten, med ett glatt leende. Gänget som skulle gå bestod, visade det sig, uteslutande av grabbar.
Jag sa ja. Lite kan man ju undra varför. Men jag hade aldrig sett en porrfilm. Hade inte bott på hotell där man numera säkert som amen i kyrkan får lite grovsex alldeles gratis när man zappar genom kanalerna. Så biobesöket kunde klämmas in under rubriken ”allmänbildning”. Och så ville jag väl visa killarna. Att jag minsann inte bangade.
I dag finns tydligen ingen som passerar 20-årsstrecket utan att ha vältrat sig i filmade samlagsscener där inga detaljer saknas. Sperman skvätter, närbilderna kunde användas i gynekologutbildningen, medan det inte finns så mycket som en antydan av det där som kallas känsla.
Riktigt så var det inte den här gången. Men åtminstone jag visste inte vad som väntade.
Vi gick en kurs på ett internat, och någon av deltagarna hade upptäckt i lokalpressen, att tätortens enda biograf skulle visa en ”djärv sexrulle”. Det var lite stimmigt och fnissigt i folkvagnsbussen vi lånat för utflykten. Lite skämdes vi nog, allihop, som inte vek kvällen åt något aningen mera kulturellt.
Väl framme var det bara att knalla fram till biljettluckan – ingen kö. Men ändå var det så gott som fullsatt i den redan mörklagda salongen, vi hittade inte lediga platser på direkten.
Av filmen minns jag absolut ingenting, men jag är säker på att om den skulle visas i dag skulle den på sin höjd orsaka gäspningar. Det är långt sexigare med tågsätt som tjutande kör in i tunnlar, långsamt skalade bananer, en pyrande cigarr, en kniv som sänks i mjukt smör eller glassreklam i teve. Eller, som min väninnas 85-åriga mamma brukar säga med eftertryck:
-Det är dumt att titta på porrfilm, när man kan ha sex själv.
Hur som helst, vi skruvade nog lite på oss där i fåtöljerna, men satt förstås kvar tills creditrullen fyllde vita duken. Och så tändes ljuset.
Vi såg oss förvånat omkring. För det visade sig att de enda biobesökare som fanns kvar i den nyss fullsatta salongen, det var jag och mitt grabbgäng.
Alla ur den så kallade lokalbefolkningen hade störtat ut i skydd av mörkret. Hade kanske bråttom hem för att omsätta någon nyförvärvad insikt i praktiken.
Så ljusskyggt kunde det gå till när det kom porrfilm till en svensk småstad på det gamla goda (?) 70-talet. Och biobesöket satte inga djupa spår, jag klarade mig såvitt jag kan bedöma helt utan men.
I dag är väl publiken i tonåren och sitter kvar tills den sista erigerade snoppen och de inzoomade bröstvårtorna tvingats ner i svart med ett utdraget stön.
Förhoppningsvis har inte heller deras sexliv IRL, som det heter i Internet-världen, blivit skadat för evigt.
Men säkert är det inte.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, maj 22, 2006
Trångt i skåpen
Det är lite trångt i skåpen.
Jag tror inte att jag är ensam om att konstatera det.
Märkvärdigt hur många nödvändiga, användbara prylar man har. Som snabbt blir mindre nödvändiga, och så småningom knappt använda alls.
Ta glassmaskinen.
En kollega övertygade mig med glödande entusiasm om att godare glass än den man gör själv finns inte.
Jag gick på det. Och gjorde glass.
Visst blev den god, men om man gjorde en sats skulle den ju ätas upp – för efter lagring i frysen ändrade den karaktär, liksom.
En anledning till att den blev god berodde förstås, hör och häpna, på vad som stoppades i den där bunken med det djupfrysta plastblocket i botten.
Grädde. Ägg. Choklad. Socker.
Det blev alldeles nödvändigt att ställa undan underverket, det finns gränser för hur glassigt man kan leva.
Bakmaskin var ”årets julklapp” för väldigt många år sedan. Våra bekanta höll på att hamna i skilsmässa på grund av den. Maken pytsade varje kväll troget i torrjäst och mjöl och smackade njutningsfullt åt det ljumma frukostbrödet, medan hustrun efter någon månad vägrade äta det hon kallade för ”uppblåst nattbulle med hål i mitten”.
I dag tror jag bakmaskinen är på väg till Nordiska museet.
Mjölkvisp satte jag upp på önskelistan en jul, i brist på bättre.
Några veckor i januari gjorde jag cappuccino stup i kvarten. Men redan i februari var den lilla vispen bortglömd. Rena turen att den tar så lite utrymme som den gör där i lådan.
Mixerstav måste du ha, försäkrade en släkting.
Jaså? Samma sak med lökhackare. Jaha. Men varför är den nästan omöjlig att diska? Precis som råsaftcentrifugen. Och hur ofta är man sugen på hemgjord morotsjuice, när det nu är så bekvämt att köpa den färdigcentrifugerad, utan allt kladd?
Eldriven juicepress är närbesläktad. Fast jag har återgått till att pressa apelsinerna för hand i min gamla plastgrej, förvisso formgiven av någon designkändis, men billig var den för 25 år sedan och fungerar fläckfritt, det gör den. Samt diskar sig nästan själv.
Borrmaskin är nog bra att ha för den händige. Men snart upptäcker man att just den modell man har är för klen för lägenhetens betongväggar. Där ligger borrmaskinen, tyst och stilla, strax bredvid en skruvdragare och en speciell flasköppnare som medelst någon märklig mekanik ska klara den besvärligaste kork i ett nafs. Vilket den inte gör. Och så har vi den apparat som drar ut luften ovanför det kvarvarande vinet i flaskan, för att det ska hålla sig bättre. Fast hos oss blir vinflaskan ofta tom.
Elektrisk konservöppnare konkurreras också snabbt ut av en gammaldags, en handjagad Röd Klara från hederliga Nils Johan, eller en ännu enklare basmodell. För att inte tala om soda streamern, prylen som förvandlar ditt kranvatten till bubbel utan en omväg över affären. Det blir kranvatten utan bubblor snart igen, jag lovar.
Hår på benen ska fina flickor inte ha.
Då finns det eldrivna epilatorer att köpa.
Om det har jag bara en sak att säga: gör inte det. Eller gör det om du funderar på en karriär som fakir, då kan det kanske vara ett bra steg på vägen. Som träning, alltså.
Har dina ulltröjor små noppor efter flitigt användande?
Ja se då har jag en batteridriven avnoppare. Den surrar rart, men nopporna sitter där de sitter. Maskinen ligger kvar.
Äggkokare är mitt senaste impulsköp i den här varuklassen.
Extrapris i påskas, 99 spänn på Konsum. Kokar fyra ägg perfekt till önskad hårdhetsgrad. Och ja, än så länge används den, men jag törs inte lova hur äggkokningsfrekvensen ser ut om ett halvår.
En apparat som jag i alla fall inte kan skiljas ifrån, det är den elektriska tandborsten. Ett måste för varje människa som kan öppna munnen.
Men alla de där andra…
Är det konstigt att det blir lite trångt i skåpen?
Copyright Klimakteriehäxan
Jag tror inte att jag är ensam om att konstatera det.
Märkvärdigt hur många nödvändiga, användbara prylar man har. Som snabbt blir mindre nödvändiga, och så småningom knappt använda alls.
Ta glassmaskinen.
En kollega övertygade mig med glödande entusiasm om att godare glass än den man gör själv finns inte.
Jag gick på det. Och gjorde glass.
Visst blev den god, men om man gjorde en sats skulle den ju ätas upp – för efter lagring i frysen ändrade den karaktär, liksom.
En anledning till att den blev god berodde förstås, hör och häpna, på vad som stoppades i den där bunken med det djupfrysta plastblocket i botten.
Grädde. Ägg. Choklad. Socker.
Det blev alldeles nödvändigt att ställa undan underverket, det finns gränser för hur glassigt man kan leva.
Bakmaskin var ”årets julklapp” för väldigt många år sedan. Våra bekanta höll på att hamna i skilsmässa på grund av den. Maken pytsade varje kväll troget i torrjäst och mjöl och smackade njutningsfullt åt det ljumma frukostbrödet, medan hustrun efter någon månad vägrade äta det hon kallade för ”uppblåst nattbulle med hål i mitten”.
I dag tror jag bakmaskinen är på väg till Nordiska museet.
Mjölkvisp satte jag upp på önskelistan en jul, i brist på bättre.
Några veckor i januari gjorde jag cappuccino stup i kvarten. Men redan i februari var den lilla vispen bortglömd. Rena turen att den tar så lite utrymme som den gör där i lådan.
Mixerstav måste du ha, försäkrade en släkting.
Jaså? Samma sak med lökhackare. Jaha. Men varför är den nästan omöjlig att diska? Precis som råsaftcentrifugen. Och hur ofta är man sugen på hemgjord morotsjuice, när det nu är så bekvämt att köpa den färdigcentrifugerad, utan allt kladd?
Eldriven juicepress är närbesläktad. Fast jag har återgått till att pressa apelsinerna för hand i min gamla plastgrej, förvisso formgiven av någon designkändis, men billig var den för 25 år sedan och fungerar fläckfritt, det gör den. Samt diskar sig nästan själv.
Borrmaskin är nog bra att ha för den händige. Men snart upptäcker man att just den modell man har är för klen för lägenhetens betongväggar. Där ligger borrmaskinen, tyst och stilla, strax bredvid en skruvdragare och en speciell flasköppnare som medelst någon märklig mekanik ska klara den besvärligaste kork i ett nafs. Vilket den inte gör. Och så har vi den apparat som drar ut luften ovanför det kvarvarande vinet i flaskan, för att det ska hålla sig bättre. Fast hos oss blir vinflaskan ofta tom.
Elektrisk konservöppnare konkurreras också snabbt ut av en gammaldags, en handjagad Röd Klara från hederliga Nils Johan, eller en ännu enklare basmodell. För att inte tala om soda streamern, prylen som förvandlar ditt kranvatten till bubbel utan en omväg över affären. Det blir kranvatten utan bubblor snart igen, jag lovar.
Hår på benen ska fina flickor inte ha.
Då finns det eldrivna epilatorer att köpa.
Om det har jag bara en sak att säga: gör inte det. Eller gör det om du funderar på en karriär som fakir, då kan det kanske vara ett bra steg på vägen. Som träning, alltså.
Har dina ulltröjor små noppor efter flitigt användande?
Ja se då har jag en batteridriven avnoppare. Den surrar rart, men nopporna sitter där de sitter. Maskinen ligger kvar.
Äggkokare är mitt senaste impulsköp i den här varuklassen.
Extrapris i påskas, 99 spänn på Konsum. Kokar fyra ägg perfekt till önskad hårdhetsgrad. Och ja, än så länge används den, men jag törs inte lova hur äggkokningsfrekvensen ser ut om ett halvår.
En apparat som jag i alla fall inte kan skiljas ifrån, det är den elektriska tandborsten. Ett måste för varje människa som kan öppna munnen.
Men alla de där andra…
Är det konstigt att det blir lite trångt i skåpen?
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, maj 21, 2006
Städrock
Solens strålar är obarmhärtiga så här års.
Dammlager som alls inte gjort något väsen av sig på evigheter blir plötsligt upplysta som hade de huvudrollen på Kungliga Dramatens stora scen.
Fönstren har en beläggning som är kvar sedan i vintras.
Krukväxterna ser ut som om de är gjorda av siden och sammet, trots att de är alldeles äkta och väntar på vatten och gödning.
Det finns inte så många undanflykter att de räcker.
Vi måste städa.
Kommer ihåg en annan vår när solen inte över huvud taget lyckades tränga igenom köksfönstret. Jag tog mig i kragen och putsade – med diskmedel och varmvatten, ni vet väl att det är det proffsputsarna använder?
Skillnaden blev brutal. Jag var stolt och nöjd.
Följande morgon kom en nyvaken liten dotter ut till frukostbordet. Hon tvärstannade, höll upp handen till skydd för ögonen och sa förundrat, nästan lite anklagande:
-Men mamma, vad har du gjort? Man blir ju alldeles bländad!
Då fattar ni hur skitig rutan var, eller hur?
Nästan lika illa är det nu. Och det finns inte fler bortförklaringar.
Men det finns i alla fall lite hjälp: städrock.
För många år sedan var det framför allt en bestämd låt som jag städade till, taktfasta tag med moppen eller trasan. Det var Francoise Hardy, jättepoppis ung fransyska på 70-talet, som sjöng ”Tous les garcons et les filles de mon age savez bien ce que c’est etre heureux…”. Textraden betyder ”alla killar och tjejer i min ålder vet precis hur det är att vara lycklig” och den hade fastnat i min hjärna. Så när städattiraljerna kom fram åkte Hardy-lp:n på skivspelaren och sedan gick det – ja, som en dans, får man väl säga. I mitt uppvispade dammoln klev jag omkring och ylade med på bristfällig skolfranska. Pick up-en fick jag flytta tillbaka, oavbrutet, till rätt spår. Lycklig? Mjaaa… men det funkade i alla fall.
Det finns bra musik att städa till fortfarande. Fast ett problem är att städrock inte är kompatibelt med dammsugning. För visserligen ska städrocken gå på hög volym, men att överrösta dammsugaren? Nej, det törs vi som bor i flerfamiljshus inte.
Men man får ju dammsuga ändå, hur trist det än är.
När vår förstfödde var baby började han ofelbart att storgråta så fort dammsugaren kom fram. Han var helt enkelt jätterädd för det brummande monstret. Egentligen tror jag att han fått det med generna i rakt nedstigande led, för hans pappa har också genom åren gärna markerat ett visst avståndstagande, även om det inte gått så långt som till tårar.
Nej, dags för lite städning, plockning, putsning.
Dagens städrock?
Jag tror jag börjar med Totta Näslund. Sedan blir det lite Carole King och så kanske Robyn också, om jag inte kroknat innan dess.
Men i sanningens namn är det väl så, att städsituationen här hemma är sådan att dammet räcker till hela skivsamlingen.
Det kan man verkligen kalla städrock. En helkväll i upptempo med skurborste och tvättsvamp.
Copyright Klimakteriehäxan
Dammlager som alls inte gjort något väsen av sig på evigheter blir plötsligt upplysta som hade de huvudrollen på Kungliga Dramatens stora scen.
Fönstren har en beläggning som är kvar sedan i vintras.
Krukväxterna ser ut som om de är gjorda av siden och sammet, trots att de är alldeles äkta och väntar på vatten och gödning.
Det finns inte så många undanflykter att de räcker.
Vi måste städa.
Kommer ihåg en annan vår när solen inte över huvud taget lyckades tränga igenom köksfönstret. Jag tog mig i kragen och putsade – med diskmedel och varmvatten, ni vet väl att det är det proffsputsarna använder?
Skillnaden blev brutal. Jag var stolt och nöjd.
Följande morgon kom en nyvaken liten dotter ut till frukostbordet. Hon tvärstannade, höll upp handen till skydd för ögonen och sa förundrat, nästan lite anklagande:
-Men mamma, vad har du gjort? Man blir ju alldeles bländad!
Då fattar ni hur skitig rutan var, eller hur?
Nästan lika illa är det nu. Och det finns inte fler bortförklaringar.
Men det finns i alla fall lite hjälp: städrock.
För många år sedan var det framför allt en bestämd låt som jag städade till, taktfasta tag med moppen eller trasan. Det var Francoise Hardy, jättepoppis ung fransyska på 70-talet, som sjöng ”Tous les garcons et les filles de mon age savez bien ce que c’est etre heureux…”. Textraden betyder ”alla killar och tjejer i min ålder vet precis hur det är att vara lycklig” och den hade fastnat i min hjärna. Så när städattiraljerna kom fram åkte Hardy-lp:n på skivspelaren och sedan gick det – ja, som en dans, får man väl säga. I mitt uppvispade dammoln klev jag omkring och ylade med på bristfällig skolfranska. Pick up-en fick jag flytta tillbaka, oavbrutet, till rätt spår. Lycklig? Mjaaa… men det funkade i alla fall.
Det finns bra musik att städa till fortfarande. Fast ett problem är att städrock inte är kompatibelt med dammsugning. För visserligen ska städrocken gå på hög volym, men att överrösta dammsugaren? Nej, det törs vi som bor i flerfamiljshus inte.
Men man får ju dammsuga ändå, hur trist det än är.
När vår förstfödde var baby började han ofelbart att storgråta så fort dammsugaren kom fram. Han var helt enkelt jätterädd för det brummande monstret. Egentligen tror jag att han fått det med generna i rakt nedstigande led, för hans pappa har också genom åren gärna markerat ett visst avståndstagande, även om det inte gått så långt som till tårar.
Nej, dags för lite städning, plockning, putsning.
Dagens städrock?
Jag tror jag börjar med Totta Näslund. Sedan blir det lite Carole King och så kanske Robyn också, om jag inte kroknat innan dess.
Men i sanningens namn är det väl så, att städsituationen här hemma är sådan att dammet räcker till hela skivsamlingen.
Det kan man verkligen kalla städrock. En helkväll i upptempo med skurborste och tvättsvamp.
Copyright Klimakteriehäxan
Bland ruiner
Det finns en speciellt skäl att läsa Svenska Dagbladet på söndagar.
Han heter Berglin, och tecknar varje helg i kulturbilagan en tänkvärdhet i fyra steg, som minst nio söndagar av tio får mig att le, skratta, fnissa.
Dagens är inget undantag.
Berglin har valt "ruiner" som tema. Och han kommenterar nutida händelser på sitt alldeles egna vis.
Via Keith Richards fall ur kokospalmen går han vidare och konstaterar, att tyngdlagen med tiden vinner över oss alla.
Detta illustreras av hustrun som, naken framför spegeln i sängkammaren, konstaterar att hennes en gång piggt uppåtsträvande, glatt studsande, fasta och fina bröst numer liknar ruiner på fall.
Maken tröstar:
-Vadå, ruiner? Jag vet inga bröst som hänger så snyggt som dina!
Hustrun:
-Det säger du bara för att du har varit med på hela resan ner.
Om jag kände igen mig?
Äsch, fundera inte på det.
Nöj dig med att tillsammans med mig konstatera, att med sådan tidningsläsning förgylls en halvgrå söndagmorgon.
Copyright Klimakteriehäxan
Han heter Berglin, och tecknar varje helg i kulturbilagan en tänkvärdhet i fyra steg, som minst nio söndagar av tio får mig att le, skratta, fnissa.
Dagens är inget undantag.
Berglin har valt "ruiner" som tema. Och han kommenterar nutida händelser på sitt alldeles egna vis.
Via Keith Richards fall ur kokospalmen går han vidare och konstaterar, att tyngdlagen med tiden vinner över oss alla.
Detta illustreras av hustrun som, naken framför spegeln i sängkammaren, konstaterar att hennes en gång piggt uppåtsträvande, glatt studsande, fasta och fina bröst numer liknar ruiner på fall.
Maken tröstar:
-Vadå, ruiner? Jag vet inga bröst som hänger så snyggt som dina!
Hustrun:
-Det säger du bara för att du har varit med på hela resan ner.
Om jag kände igen mig?
Äsch, fundera inte på det.
Nöj dig med att tillsammans med mig konstatera, att med sådan tidningsläsning förgylls en halvgrå söndagmorgon.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, maj 20, 2006
Visst gör det ont...
Något ljushuvud har sagt att den som vaknar efter sin 50-årsdag utan att ha ont någonstans, den har lämnat jordelivet bakom sig.
Det är en grov överdrift kan jag trösta er med, ni som ännu inte fyllt ett halvt sekel.
Vi 50+ mår faktiskt ofta alldeles oförskämt bra.
För det mesta.
Men så kommer en dag som i dag. Aj. Det gör ont. Riktigt ont.
Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Muttrar man mellan sammanbitna tänder, medan lederna gnisslar, musklerna vägrar att lyda och varenda sena verkar vara omgjord till fiolsträng, i väntan på stråken.
Fast visst vet jag vad jag gjort.
Smärtan är inte bara plågsam, den utgör också ett slags belöning, en klapp på axeln, en liten tapperhetsmedalj.
För det onda jag drabbats av kallas träningsvärk.
Jag är av den sorten som gärna prövar på nya motionsformer. Alltså har jag testat lite olika slags aerobics, step up, styrketräning, pilates, jogging, core, poweryoga, boxing, gummibandsgympa – ja, jag har faktiskt prövat det som kommit i min väg.
Men för det mesta går jag på en sorts friskis-och-svettis-liknande gympa som erbjuds i olika hårdhetsgrad. ”Hoppfri medel” står det på skylten när jag checkar in bland de gamla ribbstolarna och svettiga yogamattor.
Ofta är det riktigt kul att skumpa omkring där, omgiven av mer eller mindre hurtiga typer av alla sorter och storlekar. Graden av grace och styrka varierar grovt, mellan illpigga 63-åringar och folk under 30 med osynlig klumpfot. Det händer till och med att de spänstigaste klämmer till med ett och annan litet hopp, trots rubriken.
Dock finns det dagar då jag tycker att passet borde döpas om. Till ”Hopplös medel”. Då är det svårt att hålla takten, flåset är alldeles otillräckligt, sit ups är en plåga, armhävningar en omöjlighet, en dalahästs ben är smidigare än mina.
Men det sitter inte i kroppen, det sitter i huvudet. ”Vill inte” säger en liten hjärntomte envist och bestämt.
Det är då det gäller. Det är då man måste bita ihop, ta i lite extra, övervinna sig själv. Det är träningsverk som ger träningsvärk, och i slutändan är det bara positivt.
Apoteket har listat fördelarna med motion för den som till äventyrs inte har fått sig itutat dessa teser till övermättnad.
Så här står det på deras hemsida:
”Att börja träna är som att öppna dörren till en serie med positiva händelser för din kropp:
Hela du blir starkare och smidigare
Hjärtat blir en effektivare pump
Det goda kolesterolet ökar
Du orkar mer
Din ämnesomsättning förbättras
Du blir tåligare
Du minskar risken för benbrott
Du somnar lättare
Själen mår bättre
Du blir till och med yngre...
Hela du blir starkare och smidigare”
Det är sådant man får försöka tänka på när det är dags igen – inte för hoppfri medel, men för hopplös.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är en grov överdrift kan jag trösta er med, ni som ännu inte fyllt ett halvt sekel.
Vi 50+ mår faktiskt ofta alldeles oförskämt bra.
För det mesta.
Men så kommer en dag som i dag. Aj. Det gör ont. Riktigt ont.
Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Muttrar man mellan sammanbitna tänder, medan lederna gnisslar, musklerna vägrar att lyda och varenda sena verkar vara omgjord till fiolsträng, i väntan på stråken.
Fast visst vet jag vad jag gjort.
Smärtan är inte bara plågsam, den utgör också ett slags belöning, en klapp på axeln, en liten tapperhetsmedalj.
För det onda jag drabbats av kallas träningsvärk.
Jag är av den sorten som gärna prövar på nya motionsformer. Alltså har jag testat lite olika slags aerobics, step up, styrketräning, pilates, jogging, core, poweryoga, boxing, gummibandsgympa – ja, jag har faktiskt prövat det som kommit i min väg.
Men för det mesta går jag på en sorts friskis-och-svettis-liknande gympa som erbjuds i olika hårdhetsgrad. ”Hoppfri medel” står det på skylten när jag checkar in bland de gamla ribbstolarna och svettiga yogamattor.
Ofta är det riktigt kul att skumpa omkring där, omgiven av mer eller mindre hurtiga typer av alla sorter och storlekar. Graden av grace och styrka varierar grovt, mellan illpigga 63-åringar och folk under 30 med osynlig klumpfot. Det händer till och med att de spänstigaste klämmer till med ett och annan litet hopp, trots rubriken.
Dock finns det dagar då jag tycker att passet borde döpas om. Till ”Hopplös medel”. Då är det svårt att hålla takten, flåset är alldeles otillräckligt, sit ups är en plåga, armhävningar en omöjlighet, en dalahästs ben är smidigare än mina.
Men det sitter inte i kroppen, det sitter i huvudet. ”Vill inte” säger en liten hjärntomte envist och bestämt.
Det är då det gäller. Det är då man måste bita ihop, ta i lite extra, övervinna sig själv. Det är träningsverk som ger träningsvärk, och i slutändan är det bara positivt.
Apoteket har listat fördelarna med motion för den som till äventyrs inte har fått sig itutat dessa teser till övermättnad.
Så här står det på deras hemsida:
”Att börja träna är som att öppna dörren till en serie med positiva händelser för din kropp:
Hela du blir starkare och smidigare
Hjärtat blir en effektivare pump
Det goda kolesterolet ökar
Du orkar mer
Din ämnesomsättning förbättras
Du blir tåligare
Du minskar risken för benbrott
Du somnar lättare
Själen mår bättre
Du blir till och med yngre...
Hela du blir starkare och smidigare”
Det är sådant man får försöka tänka på när det är dags igen – inte för hoppfri medel, men för hopplös.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, maj 19, 2006
Tidstypiskt
Varje år vid den här tiden verkar det som om Stockholms befolkning har krympt. På höjden, alltså. Det är typiskt för årstiden.
I varje gathörn, i närheten av varje sevärdhet, på alla bussar snurrar de runt. I t-banan är de uppenbart vilsna. Det är skolbarnen som är på klassresa, storögt kollande roliga affärer, motvilligt studerande ett eller annat museiföremål. Ängsliga lärare föser skocken framför sig, med oroliga blickar på trafikljus och racercyklister.
Snart är vårterminen slut, men innan dess ska man göra den där eftertraktade utflykten, det kan vara till huvudstaden, men också till utlandet eller till någon centralort lite närmare till hands. Ofta har resan finansierats via gemensamma ansträngningar, som loppmarknad, försäljning av hembakt, lotter, blommor eller polkagrisar.
Berättelserna om allt roligt som brukar hända på skolresa är hur många som helst. För all del, det innefattar också en del incidenter, sådant som borttappade ungar, tonårsfylla, illegala avvikelser från upplagd resplan osv.
Själv har jag ingenting att bidra med. Jag har nämligen aldrig varit på skolresa – se där ett äkta barndomstrauma! Inte en enda skolresa! Varken förr eller senare, varken som mellanstadiebarn eller gymnasist. Det var aldrig tal om att någon av alla de klasser som jag gick i skulle ut på äventyr. Och jag har inte den ringaste aning om varför det blev så. Kanske hade vi på vischan inte insett att alla barn ”skulle” ut och se något av världen en bit hemifrån? Måhända hade våra föräldrar inte råd att sponsra?
Jag vet inte svaret, men jag vet resultatet.
Reste man någonstans så var det med familjen till tjocka släkten, eller möjligen på en liten biltripp med tält och fotogenkök i bagageutrymmet. Vilket också var trevligt, om inte myggorna eller regnskurarna var för många.
Något måste jag ju ändå ha gått miste om, eftersom – det har jag hört så många gånger – skolresor, precis som lumpartiden, bjuder på minnen för livet. Sådant som nämns är häftig tonårsförälskelse, brakfylla med komplikationer, smygrökning som lett till uppbrunna kläder. Men också lyckade souvenirinköp, nya vyer, berikande insikter, nyväckta intressen.
Ja, minnen för livet, helt enkelt.
Borde ha tänkt på det när jag svor ve och förbannelse över misslyckat bullbak – resultatet skulle säljas, till förmån för klasskassan, just.
Borde ha tänkt på det när jag stod och frös på torget där ingen ville betala med än två kronor för ratade men rätt fina prylar som vi bjöd ut på vår loppmarknad.
Borde ha tänkte på det när jag stod där med sju buntar tulpaner till överpris, som jag själv blev tvungen att betala.
Nu är skolresor ett avslutat kapitel i vår familj, och det känns som om jag kan hantera mitt lilla trauma. Får unna andra nöjet i mitt ställe.
Ska absolut tänka på det nästa gång grannarnas barn vill sälja kakburkar fulla av hopplöst onyttiga kalorier, eller bullar, eller skraplotter.
Det går ju ändå till klassresan.
Och ger minnen för livet.
Copyright Klimakteriehäxan
I varje gathörn, i närheten av varje sevärdhet, på alla bussar snurrar de runt. I t-banan är de uppenbart vilsna. Det är skolbarnen som är på klassresa, storögt kollande roliga affärer, motvilligt studerande ett eller annat museiföremål. Ängsliga lärare föser skocken framför sig, med oroliga blickar på trafikljus och racercyklister.
Snart är vårterminen slut, men innan dess ska man göra den där eftertraktade utflykten, det kan vara till huvudstaden, men också till utlandet eller till någon centralort lite närmare till hands. Ofta har resan finansierats via gemensamma ansträngningar, som loppmarknad, försäljning av hembakt, lotter, blommor eller polkagrisar.
Berättelserna om allt roligt som brukar hända på skolresa är hur många som helst. För all del, det innefattar också en del incidenter, sådant som borttappade ungar, tonårsfylla, illegala avvikelser från upplagd resplan osv.
Själv har jag ingenting att bidra med. Jag har nämligen aldrig varit på skolresa – se där ett äkta barndomstrauma! Inte en enda skolresa! Varken förr eller senare, varken som mellanstadiebarn eller gymnasist. Det var aldrig tal om att någon av alla de klasser som jag gick i skulle ut på äventyr. Och jag har inte den ringaste aning om varför det blev så. Kanske hade vi på vischan inte insett att alla barn ”skulle” ut och se något av världen en bit hemifrån? Måhända hade våra föräldrar inte råd att sponsra?
Jag vet inte svaret, men jag vet resultatet.
Reste man någonstans så var det med familjen till tjocka släkten, eller möjligen på en liten biltripp med tält och fotogenkök i bagageutrymmet. Vilket också var trevligt, om inte myggorna eller regnskurarna var för många.
Något måste jag ju ändå ha gått miste om, eftersom – det har jag hört så många gånger – skolresor, precis som lumpartiden, bjuder på minnen för livet. Sådant som nämns är häftig tonårsförälskelse, brakfylla med komplikationer, smygrökning som lett till uppbrunna kläder. Men också lyckade souvenirinköp, nya vyer, berikande insikter, nyväckta intressen.
Ja, minnen för livet, helt enkelt.
Borde ha tänkt på det när jag svor ve och förbannelse över misslyckat bullbak – resultatet skulle säljas, till förmån för klasskassan, just.
Borde ha tänkt på det när jag stod och frös på torget där ingen ville betala med än två kronor för ratade men rätt fina prylar som vi bjöd ut på vår loppmarknad.
Borde ha tänkte på det när jag stod där med sju buntar tulpaner till överpris, som jag själv blev tvungen att betala.
Nu är skolresor ett avslutat kapitel i vår familj, och det känns som om jag kan hantera mitt lilla trauma. Får unna andra nöjet i mitt ställe.
Ska absolut tänka på det nästa gång grannarnas barn vill sälja kakburkar fulla av hopplöst onyttiga kalorier, eller bullar, eller skraplotter.
Det går ju ändå till klassresan.
Och ger minnen för livet.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag - en avvikare
Två miljoner sexhundrafyrtiofem tusen.
Så många svenskar kan ju inte ha fel.
De tittade på melodifestivalssändningen i teve i går kväll. Med Carola.
Jag tillhör den grupp som gjorde annat. Men behövde ju bara kasta ett öga på morgontidningens förstasida för att konstatera, att visst körde hon med sin glittrande Kristus-symbol på armen.
Vilket alltså för mig framstår som direkt pinsamt.
Den brukar finnas på kyrkliga textilier bland annat, och där hör den väl hemma.
Vad har den symbolen i schlagervärldens europamästerskap att göra?
Nu har jag i alla fall med hjälp en ”riktig” teolog kollat vad det där märket betyder lite mera noggrant.
Här är förklaringen:
Carola har använt sig av de två första bokstäverna i namnet "Kristus"
enligt det grekiska alfabetet - bokstäverna X och P. Vill man läsa upp det högt uttalas det med ett mjukt ch-ljud, följt av ett r.
Hela ordet är "Christos", den smorde, vilket är en gammal kungatitel från det gammaltestamentliga Israel, sådär 1500-2000 f Kr.
X och P hoplagda på detta vis kallas "Kristusmonogrammet" och användningen av det hör till ett prästerligt, ja närmast högkyrkligt, "finlir".
Så långt teologens expertutlåtande.
Ska man då tro att Carolas ”utsmyckning” är en flirt med den grekiska publiken? Långsökt.
Eller är det en liten klackspark till det s k mångkulturella Sverige? Till stora delar av Europa som inte har Kristus i religionens huvudroll?
Och högkyrklig – det har hon väl ändå aldrig varit? Det är långt dit från Livets Ord.
Finns det en förklaring känner jag på mig att jag aldrig kommer att förstå den, hur den än ser ut.
Nu gick ju Sverige vidare. Och Carola tävlar i finalen. Med Kristus på armen. Antar jag.
Jag lovar att än en gång sälla mig till avvikarna och inte titta.
Copyright Klimakteriehäxan
Så många svenskar kan ju inte ha fel.
De tittade på melodifestivalssändningen i teve i går kväll. Med Carola.
Jag tillhör den grupp som gjorde annat. Men behövde ju bara kasta ett öga på morgontidningens förstasida för att konstatera, att visst körde hon med sin glittrande Kristus-symbol på armen.
Vilket alltså för mig framstår som direkt pinsamt.
Den brukar finnas på kyrkliga textilier bland annat, och där hör den väl hemma.
Vad har den symbolen i schlagervärldens europamästerskap att göra?
Nu har jag i alla fall med hjälp en ”riktig” teolog kollat vad det där märket betyder lite mera noggrant.
Här är förklaringen:
Carola har använt sig av de två första bokstäverna i namnet "Kristus"
enligt det grekiska alfabetet - bokstäverna X och P. Vill man läsa upp det högt uttalas det med ett mjukt ch-ljud, följt av ett r.
Hela ordet är "Christos", den smorde, vilket är en gammal kungatitel från det gammaltestamentliga Israel, sådär 1500-2000 f Kr.
X och P hoplagda på detta vis kallas "Kristusmonogrammet" och användningen av det hör till ett prästerligt, ja närmast högkyrkligt, "finlir".
Så långt teologens expertutlåtande.
Ska man då tro att Carolas ”utsmyckning” är en flirt med den grekiska publiken? Långsökt.
Eller är det en liten klackspark till det s k mångkulturella Sverige? Till stora delar av Europa som inte har Kristus i religionens huvudroll?
Och högkyrklig – det har hon väl ändå aldrig varit? Det är långt dit från Livets Ord.
Finns det en förklaring känner jag på mig att jag aldrig kommer att förstå den, hur den än ser ut.
Nu gick ju Sverige vidare. Och Carola tävlar i finalen. Med Kristus på armen. Antar jag.
Jag lovar att än en gång sälla mig till avvikarna och inte titta.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, maj 17, 2006
Alla nyanser av grönt
Hur många olika gröna färger kan det finnas?
Jag tror att jag sett dem alla i dag, genom ett tågfönster på väg tvärs genom försommarens Sverige.
Ljusast är nog den blommande lönnen. Granen mörkast med sin vintergröna ton. Men däremellan finns precis hur stora variationer som helst, med inslag av snart sagt hela regnbågen.
För visst är det lite blått i somliga lövmassor? Visst är andra klorofyllstinna trädkronor väldigt gulgröna? Enstaka träd drar åt oliv, några är faktiskt mest grå, andra bruna, eftersom knopparna fortfarande vägrar att slå ut sedan temperaturen tvärt sjönk igen. Ett och annat vilsekommet fruktträd bildar rosa och vita inslag, vilket gör allt det gröna ännu grönare.
Jag ser till och med röda stänk och tänker på min målande vän, som i alla år envist målat rött i sina gröna landskap, medan den skärskådande bekantskapskretsen protesterat.
-Det ska vara rött, att ni inte ser det, har han bara svarat och fortsatt arbeta med sin pensel, i både olja och akvarell.
Naturligtvis lyckades inte heller han återge den svenska slösande försommargrönskan i all sin prakt. Det är omöjligt, såväl i ord som i bild. Omöjligt, med alla dessa nyanser av grönt, så många att ögat har svårt att skilja dem åt, att ens uppfatta dem.
Men lite rött är det också, det har min målarvän haft rätt i.
Hela tiden.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag tror att jag sett dem alla i dag, genom ett tågfönster på väg tvärs genom försommarens Sverige.
Ljusast är nog den blommande lönnen. Granen mörkast med sin vintergröna ton. Men däremellan finns precis hur stora variationer som helst, med inslag av snart sagt hela regnbågen.
För visst är det lite blått i somliga lövmassor? Visst är andra klorofyllstinna trädkronor väldigt gulgröna? Enstaka träd drar åt oliv, några är faktiskt mest grå, andra bruna, eftersom knopparna fortfarande vägrar att slå ut sedan temperaturen tvärt sjönk igen. Ett och annat vilsekommet fruktträd bildar rosa och vita inslag, vilket gör allt det gröna ännu grönare.
Jag ser till och med röda stänk och tänker på min målande vän, som i alla år envist målat rött i sina gröna landskap, medan den skärskådande bekantskapskretsen protesterat.
-Det ska vara rött, att ni inte ser det, har han bara svarat och fortsatt arbeta med sin pensel, i både olja och akvarell.
Naturligtvis lyckades inte heller han återge den svenska slösande försommargrönskan i all sin prakt. Det är omöjligt, såväl i ord som i bild. Omöjligt, med alla dessa nyanser av grönt, så många att ögat har svårt att skilja dem åt, att ens uppfatta dem.
Men lite rött är det också, det har min målarvän haft rätt i.
Hela tiden.
Copyright Klimakteriehäxan
Om Carola
Om Carola tänker göra om det igen.
Om hon alltså klämmer dit den där Kristus-symbolen på överarmen en gång till, den hon hade i den svenska finalen, falsk tatuering med glitter och allt.
Om hon tror att det på något vis är snyggt, bra, hyggligt mot Gud, originellt eller tufft.
Om hon gör det.
Och oavsett hur det går i den där tävlingen, den bryr jag mig inte om ett skvatt.
Men om hon har den där saken på armen igen.
Då skäms jag över att vara svensk.
Copyright Klimakteriehäxan
Om hon alltså klämmer dit den där Kristus-symbolen på överarmen en gång till, den hon hade i den svenska finalen, falsk tatuering med glitter och allt.
Om hon tror att det på något vis är snyggt, bra, hyggligt mot Gud, originellt eller tufft.
Om hon gör det.
Och oavsett hur det går i den där tävlingen, den bryr jag mig inte om ett skvatt.
Men om hon har den där saken på armen igen.
Då skäms jag över att vara svensk.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, maj 16, 2006
Bobbys blommor
Tioårige Bobby, som i ofattbar grymhet torterades till döds av sin egen mamma och hennes sambo, ska snart begravas.
Hans kista kommer att omges av en mängd rosor, som skänkts av ”svenska folket”.
Men inte en enda av blommorna kommer från mig.
För att hedra Bobbys minne har tusentals personer skickat in pengar via Expressen. Bris, organisationen Barnens rätt i samhället, står för insamlingen tillsammans med tidningen. Den som skickar in 50 kronor ger inte bara en ros, utan också pengar till stöd för Bris verksamhet. För halva beloppet, 25 kronor, blir det bara en blomma till begravningen.
Blommor till ett barns för tidiga jordafärd - det måste man väl sympatisera med?
Nej, jag tycker inte det. Lika förskräcklig som historien om pojkens liv är, lika tokigt blir det att han när han redan är död ska få våra blommor, hur väl vi än menar.
Det är nämligen för sent. Alldeles för sent. Kan det ha undgått någon?
Bobby hade behövt oss, vårt intresse, våra omsorger, våra pengar långt tidigare.
Om man däremot vill satsa en slant på att detta inte ska kunna upprepas, att inte ännu en liten försvarslös människa ska hamna i galna vuxnas händer, så finns det möjligheter. Att stödja Bris är säkert en, men organisationen borde givetvis få mycket större del av ”rosenpengarna”.
Vill du göra något?
Köp blommor till en människa som kan glädjas över att få dem, ung eller gammal.
Skänk dina pengar direkt till en verksamhet du tror på, kanske till Bris. Eller Rädda Barnen. Eller något annat du känner för.
Nu gör, som jag förstår det, två intressenter sig en hacka på Bobbys bekostnad: Expressen, som säljer lösnummer, ökar trafiken på webben och får credit för ”omtanken”, och Euroflorist, den kedja i blomsterbranschen som levererar rosorna. Båda får en reklamkampanj gratis, på ett sätt som stör åtminstone mig.
Bobby hade varit värd något bättre.
Copyright Klimakteriehäxan
Hans kista kommer att omges av en mängd rosor, som skänkts av ”svenska folket”.
Men inte en enda av blommorna kommer från mig.
För att hedra Bobbys minne har tusentals personer skickat in pengar via Expressen. Bris, organisationen Barnens rätt i samhället, står för insamlingen tillsammans med tidningen. Den som skickar in 50 kronor ger inte bara en ros, utan också pengar till stöd för Bris verksamhet. För halva beloppet, 25 kronor, blir det bara en blomma till begravningen.
Blommor till ett barns för tidiga jordafärd - det måste man väl sympatisera med?
Nej, jag tycker inte det. Lika förskräcklig som historien om pojkens liv är, lika tokigt blir det att han när han redan är död ska få våra blommor, hur väl vi än menar.
Det är nämligen för sent. Alldeles för sent. Kan det ha undgått någon?
Bobby hade behövt oss, vårt intresse, våra omsorger, våra pengar långt tidigare.
Om man däremot vill satsa en slant på att detta inte ska kunna upprepas, att inte ännu en liten försvarslös människa ska hamna i galna vuxnas händer, så finns det möjligheter. Att stödja Bris är säkert en, men organisationen borde givetvis få mycket större del av ”rosenpengarna”.
Vill du göra något?
Köp blommor till en människa som kan glädjas över att få dem, ung eller gammal.
Skänk dina pengar direkt till en verksamhet du tror på, kanske till Bris. Eller Rädda Barnen. Eller något annat du känner för.
Nu gör, som jag förstår det, två intressenter sig en hacka på Bobbys bekostnad: Expressen, som säljer lösnummer, ökar trafiken på webben och får credit för ”omtanken”, och Euroflorist, den kedja i blomsterbranschen som levererar rosorna. Båda får en reklamkampanj gratis, på ett sätt som stör åtminstone mig.
Bobby hade varit värd något bättre.
Copyright Klimakteriehäxan
Skräpsiffror
I dagens Aftonblad finns ett antal häpnadsväckande siffror som jag önskar att jag hade haft när jag skrev posten Shortspremiär – se nedan. Jag hittar inte artikeln i nätupplagan, så här några citat.
Vad sägs om detta:
Stockholms stads städbudget uppgår till 150 miljoner per år.
Mängden sopor har fördubblats under de senaste fem åren.
I dag finns 1100 papperskorgar bara på Södermalm. Totalt i hela staden 10 000.
-Det spelar ingen roll, folk orkar inte slänga soporna i dem, säger Lasse Wernström på Stockholm Entreprenad, som har hand om städningen i staden.
700 000 fimpar slängs varje år på Medborgarplatsen (att någon har räknat?!)
70 000 arbetstimmar går till städning.
Och Tantolunden, som jag gick omkring i, ligger tvåa på listan över huvudstadens skräpigaste parker. Tätt i spåren på Rålambshovsparken, trea kommer Vita Bergen.
Man kan bli deprimerad för mindre.
Copyright Klimakteriehäxan
Vad sägs om detta:
Stockholms stads städbudget uppgår till 150 miljoner per år.
Mängden sopor har fördubblats under de senaste fem åren.
I dag finns 1100 papperskorgar bara på Södermalm. Totalt i hela staden 10 000.
-Det spelar ingen roll, folk orkar inte slänga soporna i dem, säger Lasse Wernström på Stockholm Entreprenad, som har hand om städningen i staden.
700 000 fimpar slängs varje år på Medborgarplatsen (att någon har räknat?!)
70 000 arbetstimmar går till städning.
Och Tantolunden, som jag gick omkring i, ligger tvåa på listan över huvudstadens skräpigaste parker. Tätt i spåren på Rålambshovsparken, trea kommer Vita Bergen.
Man kan bli deprimerad för mindre.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, maj 15, 2006
Kedjebrev
Kedjebrev har jag alltid tyckt hjärtligt illa om.
Det bottnar i något som hände när jag var kanske sju år. Jag fick ett kedjebrev som lovade att om jag bara skickade min finaste näsduk (ja ja ja, det ÄR länge sedan) till namnet överst på adresslistan i brevet så skulle jag få hur många vackra näsdukar som helst när det blev min tur, så att säga.
På 50-talet var det faktiskt så, att flickor hade näsdukar. Fint broderade, i tunn vit batist med hålsöm runt kanten skulle det vara.
Sådan var den jag skickade, jag hade fått den i present själv. Men bara det bästa dög förstås i den där kedjan, som på inga villkor kunde eller fick brytas.
Hur många näsdukar fick jag tillbaka?
Ni vet redan svaret på den frågan.
Noll. Ingen. Inte en enda.
Det var väl då min barnatro på människans inneboende godhet fick sin första knäck.
Men det lärde mig en läxa: kedjebrev ska slängas direkt. De som till råga på allt innehåller hot om vad som kommer att hända den som trotsar påbudet att sända vidare, de borde vara straffbara.
Dagens kedjebrev är oftast av det mer oskyldiga slaget. De består av e-post, och du behöver inte investera vare sig tid eller pengar. Ofta handlar det helt enkelt om att vidarebefordra ett leende.
Som det här, som dunsade in i mailboxen häromdagen – en liten engelsk läsövning kan ju aldrig vara fel, eller hur?
Det är sagan om prinsessan och grodan, i en version som kan stämma till eftertanke…
Once upon a time, in a land far away,
a beautiful, independent, self-assured princess
happened upon a frog as she sat,
contemplating ecological issues on the shores
of an unpolluted pond in a verdant meadow near her castle.
The frog hopped into the princess' lap and said:
-Elegant Lady, I was once a handsome prince,
until an evil witch cast a spell upon me.
One kiss from you, however,
and I will turn back into the dapper, young prince that I am
and then, my sweet, we can marry
and set up housekeeping in your castle with my mother,
where you can prepare my meals, clean my clothes,
bear my children,
and forever feel grateful and happy doing so.
That night, as the princess dined sumptuously
on lightly sautéed frog legs seasoned
in a white wine and onion cream sauce,
she chuckled and thought to herself:
I don't fucking think so.
Och jag som aldrig har ätit grodlår...
Copyright Klimakteriehäxan
Det bottnar i något som hände när jag var kanske sju år. Jag fick ett kedjebrev som lovade att om jag bara skickade min finaste näsduk (ja ja ja, det ÄR länge sedan) till namnet överst på adresslistan i brevet så skulle jag få hur många vackra näsdukar som helst när det blev min tur, så att säga.
På 50-talet var det faktiskt så, att flickor hade näsdukar. Fint broderade, i tunn vit batist med hålsöm runt kanten skulle det vara.
Sådan var den jag skickade, jag hade fått den i present själv. Men bara det bästa dög förstås i den där kedjan, som på inga villkor kunde eller fick brytas.
Hur många näsdukar fick jag tillbaka?
Ni vet redan svaret på den frågan.
Noll. Ingen. Inte en enda.
Det var väl då min barnatro på människans inneboende godhet fick sin första knäck.
Men det lärde mig en läxa: kedjebrev ska slängas direkt. De som till råga på allt innehåller hot om vad som kommer att hända den som trotsar påbudet att sända vidare, de borde vara straffbara.
Dagens kedjebrev är oftast av det mer oskyldiga slaget. De består av e-post, och du behöver inte investera vare sig tid eller pengar. Ofta handlar det helt enkelt om att vidarebefordra ett leende.
Som det här, som dunsade in i mailboxen häromdagen – en liten engelsk läsövning kan ju aldrig vara fel, eller hur?
Det är sagan om prinsessan och grodan, i en version som kan stämma till eftertanke…
Once upon a time, in a land far away,
a beautiful, independent, self-assured princess
happened upon a frog as she sat,
contemplating ecological issues on the shores
of an unpolluted pond in a verdant meadow near her castle.
The frog hopped into the princess' lap and said:
-Elegant Lady, I was once a handsome prince,
until an evil witch cast a spell upon me.
One kiss from you, however,
and I will turn back into the dapper, young prince that I am
and then, my sweet, we can marry
and set up housekeeping in your castle with my mother,
where you can prepare my meals, clean my clothes,
bear my children,
and forever feel grateful and happy doing so.
That night, as the princess dined sumptuously
on lightly sautéed frog legs seasoned
in a white wine and onion cream sauce,
she chuckled and thought to herself:
I don't fucking think so.
Och jag som aldrig har ätit grodlår...
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, maj 14, 2006
Shortspremiär
Jag har just begått årets shortspremiär.
Heta cityshorts?
Absolut inte.
Drygt tjugo år gamla amerikanska i bomull med resårmidja. Fantastiskt sköna, även om de kanske inte är jättesnygga. Men skönheten ligger ju som alltid i betraktarens ögon…
-Åhå, du är ute på powerwalk? sa en bekant som jag mötte.
Nej, inte heller.
Det blir inte mycket power i steget när man som jag ideligen stannar, fångad av alla dessa naturliga skönheter som vårt närbelägna koloniområde har att erbjuda just så här års.
I marknivå tulpaner i alla färger, narcisser, pärlhyacinter, stora gullvivor. I ögonhöjd knallgul forsythia, sprutande spirea. Och med blicken uppåt praktfulla magnolior, körsbärsträd, syrén och hägg i solläge som slagit ut, syrén och hägg i mera skugga håller fortfarande lite på sig. Dessutom alla de sorters växter som jag inte har en aning om vad de heter.
Det är helt enkelt fantastiskt.
Men inte bara växtriket står för aktiviteten. Koloniodlarna är det också full fart på. Spade, trimmer och kratta har kommit fram ur redskapsskjulet, jordsäckar släpas kors och tvärs. En del ägnar sig huvudsakligen åt att förvalta det de redan har planterat. På andra lotter ser man hur Projekt – alltid av en kaliber som kräver stort P – är på gång.
En farbror har bytt rollatorn mot gräsklippare och halshugger maskrosor, skoningslöst.
En annan man sitter i solstolen under sin blommande magnolia, som jag står och fånglor på – magnolia får mig ofta att fånglo, så häftiga tycker jag att blommorna är.
Han berättar stolt att han vårdat sitt träd i femton år, visar med handen hur liten plantan var när han satte den. I dag är den säkert över 2,5 meter hög, överlastad med blommor. Men just som jag står där lossnar ett kronblad och landar på mitt huvud. Javisstja, det här är sista helgen all den här prakten finns. Sådan tur att jag kom ut!
Jag lämnar kolonipysslarna och tar en sväng in i ett av Stockholms fina grönområden, en lunga på Södermalm: Tantolunden.
Det är som om solen går i moln.
För på dessa härliga, fria gräsytor under stora, vackra trädkronor ser det ut som en enda stor soptipp.
Vad tänker folk på?
Har de lämnat det där man tänker med hemma när de packade sin picknick i plastkassar och drog iväg?
Plastkassarna ligger nämligen kvar. Liksom ölburkar, vinflaskor, tetrapak, plasttallrikar, grillbrickor, matrester, salladsburkar, konservburkar, korvförpackningar, snuslådor och grillkolslämningar.
Befintliga papperskorgar är förvisso fulla, men kan det verkligen tas som ett OK till att lämna allt skräp kvar? Bara resa sig och gå? Eftersom någon annan ändå ska städa?
Men det är klart, måsarna och, framför allt, råttorna tackar förstås och tar emot.
Över allt detta fula, skitiga, eländiga sjunger koltrasten som bara han kan. Ikväll får han konkurrens av näktergalen, som är utan vinstchans i fåglarnas melodifestival så länge koltrasten är vid liv, det tycker i alla fall jag.
Men det hjälper inte. Jag som nyss var så förtjust över allt det vackra har fått synintrycken från blomstersängarna förstörda. Av marodörerna, slöhögarna, grisarna i Tantolunden.
Kokande av ilska beger jag mig hemåt, med långa arga kliv.
Så blev det lite power walk över shortspremiären ändå, till sist.
Copyright Klimakteriehäxan
Heta cityshorts?
Absolut inte.
Drygt tjugo år gamla amerikanska i bomull med resårmidja. Fantastiskt sköna, även om de kanske inte är jättesnygga. Men skönheten ligger ju som alltid i betraktarens ögon…
-Åhå, du är ute på powerwalk? sa en bekant som jag mötte.
Nej, inte heller.
Det blir inte mycket power i steget när man som jag ideligen stannar, fångad av alla dessa naturliga skönheter som vårt närbelägna koloniområde har att erbjuda just så här års.
I marknivå tulpaner i alla färger, narcisser, pärlhyacinter, stora gullvivor. I ögonhöjd knallgul forsythia, sprutande spirea. Och med blicken uppåt praktfulla magnolior, körsbärsträd, syrén och hägg i solläge som slagit ut, syrén och hägg i mera skugga håller fortfarande lite på sig. Dessutom alla de sorters växter som jag inte har en aning om vad de heter.
Det är helt enkelt fantastiskt.
Men inte bara växtriket står för aktiviteten. Koloniodlarna är det också full fart på. Spade, trimmer och kratta har kommit fram ur redskapsskjulet, jordsäckar släpas kors och tvärs. En del ägnar sig huvudsakligen åt att förvalta det de redan har planterat. På andra lotter ser man hur Projekt – alltid av en kaliber som kräver stort P – är på gång.
En farbror har bytt rollatorn mot gräsklippare och halshugger maskrosor, skoningslöst.
En annan man sitter i solstolen under sin blommande magnolia, som jag står och fånglor på – magnolia får mig ofta att fånglo, så häftiga tycker jag att blommorna är.
Han berättar stolt att han vårdat sitt träd i femton år, visar med handen hur liten plantan var när han satte den. I dag är den säkert över 2,5 meter hög, överlastad med blommor. Men just som jag står där lossnar ett kronblad och landar på mitt huvud. Javisstja, det här är sista helgen all den här prakten finns. Sådan tur att jag kom ut!
Jag lämnar kolonipysslarna och tar en sväng in i ett av Stockholms fina grönområden, en lunga på Södermalm: Tantolunden.
Det är som om solen går i moln.
För på dessa härliga, fria gräsytor under stora, vackra trädkronor ser det ut som en enda stor soptipp.
Vad tänker folk på?
Har de lämnat det där man tänker med hemma när de packade sin picknick i plastkassar och drog iväg?
Plastkassarna ligger nämligen kvar. Liksom ölburkar, vinflaskor, tetrapak, plasttallrikar, grillbrickor, matrester, salladsburkar, konservburkar, korvförpackningar, snuslådor och grillkolslämningar.
Befintliga papperskorgar är förvisso fulla, men kan det verkligen tas som ett OK till att lämna allt skräp kvar? Bara resa sig och gå? Eftersom någon annan ändå ska städa?
Men det är klart, måsarna och, framför allt, råttorna tackar förstås och tar emot.
Över allt detta fula, skitiga, eländiga sjunger koltrasten som bara han kan. Ikväll får han konkurrens av näktergalen, som är utan vinstchans i fåglarnas melodifestival så länge koltrasten är vid liv, det tycker i alla fall jag.
Men det hjälper inte. Jag som nyss var så förtjust över allt det vackra har fått synintrycken från blomstersängarna förstörda. Av marodörerna, slöhögarna, grisarna i Tantolunden.
Kokande av ilska beger jag mig hemåt, med långa arga kliv.
Så blev det lite power walk över shortspremiären ändå, till sist.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, maj 13, 2006
Macho eller mjukis?
Vi har en ny nattgäst i huset ibland.
Hon verkar rar.
Förhoppningsvis är hon det också.
Det är sonen som hittat damsällskap. Och det känns helt OK.
Men som den oförbätterliga mamma man är undrar ju hur han sköter sig? Hur har han det med kvinnosynen? Har han hajat det där med att vara jämställd? Har vi lyckats förmedla någon sorts dela-lika-tänkande mellan representanter av olika kön? Förstår han vad flickor, i alla fall många flickor, uppskattar? Jag tänker på sådana icke-världsliga saker som mjuk värme och uppmärksamhet, att kunna lyssna, ta in nya synpunkter, att inte tro att macho är svaret på allt.
I valet mellan macho- och mjukiskille vore det ju faktiskt underbart om lite fler gick in för det senare alternativet.
För visst finns det gott om avskräckande exempel på hur män/killar ”ska” vara. På datorns skärm flimrar de ständigt skjutande gubbarna, blodet stänker omkring dem, grymheterna blir ständigt värre – och pojkarna som styr det skickligt animerade kriget blir ständigt yngre.
Böckernas och filmens värld har hur många våldsverkare som helst att bjuda på, inte sällan med förebilder hämtade i verkligheten.
I teveserien ”Jackass” som rullar här hemma ibland är det coolt att utsätta sig för alla sorters risker.
Huvudpersonerna, grabbar i 20-årsåldern, kan t ex locka en bitande insektssvärm till snoppen genom att smörja in den med honung. Det blir förstås huggsexa. De rutschar utför långa trappor på rullbräda och slår sig hör- och synbart, de umgås med livsfarliga ormar, de vaxar bort kroppshår på de känsligaste ytor (iiiiihhhh) och så vidare i en aldrig sinande ström av konstiga idéer och infall, visserligen med en dubbelkopiering i rutan: Don´t try this at home! Men i alla fall.
Det är inte utan att man med saknad tänker på tider som flytt, tider då små raringar som Gunilla Bergströms Alfons Åberg och Viveca Lärns Eddie var förebilder. Richmal Cromptons Bill den förskräcklige var förstås lite busig, men precis som med Huck Finn var det ganska oskyldigt, fast kul.
Lustigt nog – eller snarare tråkigt nog – är det relativt ont om skildringar av ung romantik i böcker som riktar sig till killar. Per Nilsson är väl ett undantag, han skriver ”könsneutralt” enligt mitt sätt att se. Mats Wahl finns också att ta till, men sen?
Men visst har jag fattat att dagens tonåringar vet det de behöver veta, åtminstone om sex. Såg någonstans en uppgift om hur ofta unga killar i dag ser på porrfilm – det var alldeles för ofta i min smak. Och jag hoppas innerligt att inte alla de som smyger hem med hyrvideon hårt klämd innanför jackan tror att det är en sann bild av kärlek de får.
Har inte frågat sonen hur flitig porrfilmsåskådare han är eller har varit. Vill kanske inte veta. Kan bara hoppas att han är smart nog att se längre, att ha tänkt lite klarare.
Tills vidare gläder jag mig åt att han tvättar sina kläder och – efter upprepade och tydliga uppmaningar, det ska sägas – faktiskt hjälper till med både städning och ett och annat i köket.
Det som gör mig riktigt glad, nu när vi har ny nattgäst, det är att han faktiskt följer henne till t-banan eller tåget som hon så småningom tar för att åka hem till sig.
För det må vara hur jämställt som helst att låta tjejen ta sig hem själv, oavsett klockslag och väderlek – det är sympatiskt att hon får sällskap åtminstone en bit på vägen.
Kanske finns en äkta kavaljer där inne i t-tröjan? En mjukis, inte en macho?
Osvuret är bäst. Men man kan alltid hoppas.
Copyright Klimakteriehäxan
Hon verkar rar.
Förhoppningsvis är hon det också.
Det är sonen som hittat damsällskap. Och det känns helt OK.
Men som den oförbätterliga mamma man är undrar ju hur han sköter sig? Hur har han det med kvinnosynen? Har han hajat det där med att vara jämställd? Har vi lyckats förmedla någon sorts dela-lika-tänkande mellan representanter av olika kön? Förstår han vad flickor, i alla fall många flickor, uppskattar? Jag tänker på sådana icke-världsliga saker som mjuk värme och uppmärksamhet, att kunna lyssna, ta in nya synpunkter, att inte tro att macho är svaret på allt.
I valet mellan macho- och mjukiskille vore det ju faktiskt underbart om lite fler gick in för det senare alternativet.
För visst finns det gott om avskräckande exempel på hur män/killar ”ska” vara. På datorns skärm flimrar de ständigt skjutande gubbarna, blodet stänker omkring dem, grymheterna blir ständigt värre – och pojkarna som styr det skickligt animerade kriget blir ständigt yngre.
Böckernas och filmens värld har hur många våldsverkare som helst att bjuda på, inte sällan med förebilder hämtade i verkligheten.
I teveserien ”Jackass” som rullar här hemma ibland är det coolt att utsätta sig för alla sorters risker.
Huvudpersonerna, grabbar i 20-årsåldern, kan t ex locka en bitande insektssvärm till snoppen genom att smörja in den med honung. Det blir förstås huggsexa. De rutschar utför långa trappor på rullbräda och slår sig hör- och synbart, de umgås med livsfarliga ormar, de vaxar bort kroppshår på de känsligaste ytor (iiiiihhhh) och så vidare i en aldrig sinande ström av konstiga idéer och infall, visserligen med en dubbelkopiering i rutan: Don´t try this at home! Men i alla fall.
Det är inte utan att man med saknad tänker på tider som flytt, tider då små raringar som Gunilla Bergströms Alfons Åberg och Viveca Lärns Eddie var förebilder. Richmal Cromptons Bill den förskräcklige var förstås lite busig, men precis som med Huck Finn var det ganska oskyldigt, fast kul.
Lustigt nog – eller snarare tråkigt nog – är det relativt ont om skildringar av ung romantik i böcker som riktar sig till killar. Per Nilsson är väl ett undantag, han skriver ”könsneutralt” enligt mitt sätt att se. Mats Wahl finns också att ta till, men sen?
Men visst har jag fattat att dagens tonåringar vet det de behöver veta, åtminstone om sex. Såg någonstans en uppgift om hur ofta unga killar i dag ser på porrfilm – det var alldeles för ofta i min smak. Och jag hoppas innerligt att inte alla de som smyger hem med hyrvideon hårt klämd innanför jackan tror att det är en sann bild av kärlek de får.
Har inte frågat sonen hur flitig porrfilmsåskådare han är eller har varit. Vill kanske inte veta. Kan bara hoppas att han är smart nog att se längre, att ha tänkt lite klarare.
Tills vidare gläder jag mig åt att han tvättar sina kläder och – efter upprepade och tydliga uppmaningar, det ska sägas – faktiskt hjälper till med både städning och ett och annat i köket.
Det som gör mig riktigt glad, nu när vi har ny nattgäst, det är att han faktiskt följer henne till t-banan eller tåget som hon så småningom tar för att åka hem till sig.
För det må vara hur jämställt som helst att låta tjejen ta sig hem själv, oavsett klockslag och väderlek – det är sympatiskt att hon får sällskap åtminstone en bit på vägen.
Kanske finns en äkta kavaljer där inne i t-tröjan? En mjukis, inte en macho?
Osvuret är bäst. Men man kan alltid hoppas.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, maj 11, 2006
För säkerhets skull – i mobilen
UPPDATERAT
Semestertider stundar. Det betyder för väldigt många en eller annan resa. Och förhoppningsvis går allt bra, är kul, berikande och vilsamt på alla sätt och vis.
Men det finns förstås en och annan som trots allt råkar illa ut. En sak kan man göra, för säkerhets skull, som verkar otroligt vettig – att det sedan dessutom är busenkelt är väl också bra?!
Allt man behöver göra är att lägga till ett nummer i mobilens telefonbok eller kontaktlista eller vad det nu kan heta hos just din operatör.
Som namn på kontaktperson skriver man bara ”ICE”, vilket betyder In Case of Emergency – i nödfall, alltså. Så lägger man in numret på den person man vill ska underrättas när man själv inte är kontaktbar på grund av något man råkat ut för. Glöm inte att lägga in utlandsprefix (+46, ta bort första nollan i riktnumret) så fungerar det överallt.
Idén kommer från en ambulanssjukvårdare vid East Anglian Ambulance, som tröttnat på att leta efter anhörigas telefonnummer. Och nu har SOS Alarm bestämt sig för att försöka sprida detta i Sverige – idén har redan fått fäste i såväl Storbritannien som USA.
-Se det som att du har en försäkring som du i bästa fall aldrig behöver utnyttja, men händer något allvarligt har du förberett dig för att öka din trygghet, säger Anders Klarström, presstalesman på SOS Alarm.
Vill du veta mer om hur detta fungerar? Klicka på
http://www.hoax-slayer.com/ice-campaign-email.html
så får du information på engelska.
Väljer du i stället att läsa på svenska finns en del att hämta på
http://www.sosalarm.se/press/pressklipparkiv.asp?onPage=1&ID=604&Read=y
Förhoppningsvis räcker det en bra bit.
Till skillnad från andra försäkringar är den här gratis - fast räkna med att det är din mobil som betalar samtalet... vilket knappast är något att bråka om i sammanhanget!
Men precis som med alla andra försäkringar hoppas man ju att aldrig behöva testa hur bra den är.
Nu har i alla fall jag ett "ICE"-nummer i min mobil.
Det kan förstås vara idé att lägga in ICE2 och ICE3 också. Ifall ingen skulle lyfta luren på första alternativnumret.
Copyright Klimakteriehäxan
Semestertider stundar. Det betyder för väldigt många en eller annan resa. Och förhoppningsvis går allt bra, är kul, berikande och vilsamt på alla sätt och vis.
Men det finns förstås en och annan som trots allt råkar illa ut. En sak kan man göra, för säkerhets skull, som verkar otroligt vettig – att det sedan dessutom är busenkelt är väl också bra?!
Allt man behöver göra är att lägga till ett nummer i mobilens telefonbok eller kontaktlista eller vad det nu kan heta hos just din operatör.
Som namn på kontaktperson skriver man bara ”ICE”, vilket betyder In Case of Emergency – i nödfall, alltså. Så lägger man in numret på den person man vill ska underrättas när man själv inte är kontaktbar på grund av något man råkat ut för. Glöm inte att lägga in utlandsprefix (+46, ta bort första nollan i riktnumret) så fungerar det överallt.
Idén kommer från en ambulanssjukvårdare vid East Anglian Ambulance, som tröttnat på att leta efter anhörigas telefonnummer. Och nu har SOS Alarm bestämt sig för att försöka sprida detta i Sverige – idén har redan fått fäste i såväl Storbritannien som USA.
-Se det som att du har en försäkring som du i bästa fall aldrig behöver utnyttja, men händer något allvarligt har du förberett dig för att öka din trygghet, säger Anders Klarström, presstalesman på SOS Alarm.
Vill du veta mer om hur detta fungerar? Klicka på
http://www.hoax-slayer.com/ice-campaign-email.html
så får du information på engelska.
Väljer du i stället att läsa på svenska finns en del att hämta på
http://www.sosalarm.se/press/pressklipparkiv.asp?onPage=1&ID=604&Read=y
Förhoppningsvis räcker det en bra bit.
Till skillnad från andra försäkringar är den här gratis - fast räkna med att det är din mobil som betalar samtalet... vilket knappast är något att bråka om i sammanhanget!
Men precis som med alla andra försäkringar hoppas man ju att aldrig behöva testa hur bra den är.
Nu har i alla fall jag ett "ICE"-nummer i min mobil.
Det kan förstås vara idé att lägga in ICE2 och ICE3 också. Ifall ingen skulle lyfta luren på första alternativnumret.
Copyright Klimakteriehäxan
Storlekens betydelse
Ny amerikansk forskning som kommit till min kännedom visar ett intressant resultat.
Det handlar om vilken sport som drar till sig vilken sorts utövare.
1. De som bor i invandrartäta förorter väljer basket.
2. Lokalvårdare gillar bowling när de fått ställa undan städprylarna.
3. Folk vid löpande bandet älskar fotboll.
4. Deras arbetsledare ägnar sig hellre åt baseboll.
5. Chefer på mellannivå klär sig gärna i vitt och går ut på tennisbanan.
6. Fina chefer och företagsledare lyfter på mössan på sina klubbor och spelar golf.
Även om denna forskning inte är av det mest vetenskapligt pålitliga slaget (jag har t ex inte någon uppgift om källan) och inte måste tas på största allvar, så känns det som om listan går att föra över på svenska förhållanden utan större ansträngning – med reservation för baseboll, jag vet inte riktigt vad det kan bli med svenska mått mätt?
För det är det där med storleken som är själva slutsatsen.
Ju högre position i jobbet/samhället, desto mindre är bollen man sätter i spel.
Och därifrån kan man gå till rader av egna, högst personliga tolkningar...
Om man vill, alltså.
Copyright Klimakteriehäxan
Det handlar om vilken sport som drar till sig vilken sorts utövare.
1. De som bor i invandrartäta förorter väljer basket.
2. Lokalvårdare gillar bowling när de fått ställa undan städprylarna.
3. Folk vid löpande bandet älskar fotboll.
4. Deras arbetsledare ägnar sig hellre åt baseboll.
5. Chefer på mellannivå klär sig gärna i vitt och går ut på tennisbanan.
6. Fina chefer och företagsledare lyfter på mössan på sina klubbor och spelar golf.
Även om denna forskning inte är av det mest vetenskapligt pålitliga slaget (jag har t ex inte någon uppgift om källan) och inte måste tas på största allvar, så känns det som om listan går att föra över på svenska förhållanden utan större ansträngning – med reservation för baseboll, jag vet inte riktigt vad det kan bli med svenska mått mätt?
För det är det där med storleken som är själva slutsatsen.
Ju högre position i jobbet/samhället, desto mindre är bollen man sätter i spel.
Och därifrån kan man gå till rader av egna, högst personliga tolkningar...
Om man vill, alltså.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, maj 08, 2006
Vykort 2 - still with a London view
Att vadret inte visar sig fran sin allra basta sida denna helg i London ar inget som hindrar trendfolket fran att kora med sommarmodet, fran topp till ta.
Prickigt ar fortfarande flitigt forekommande, liksom rosetterna pa skor, vaskor och diverse andra attribut.
For oss tillfalliga besokare ar det bara att titta pa och inse att har ligger man i la, hur garna man an vill vara en "it-girl". Cityshorts med spetsstrumpor ar verkligen inne har, och de gamla tightsen fran 80-talet har redan kommit till heders - ska ju sitta pa allas ben i host igen, har jag forstatt. Intressant nog har klackarna pa skorna nu ofta en alldeles hanterbar hojd, aven om forstas de skyhoga varianterna finns kvar.
Kusinen-fran-landet-kanslan kommer man hur som helst inte ifran i boutiquer och varuhus. Visst ar det fascinerande hur mycket till exempel en liten handvaska kan kosta? Och annu mer fascinerande att ju mindre den lilla vaskan ar, och ju mer behangd med metalldetaljer, desto dyrare (och mindre anvandbar) ar den?
Bling-bling ar i alla fall fortfarande stekhett, bade i akta och oakta versioner. Lite kul kan det se ut nar glittret matchar en av alla dessa for varen foreskrivna sma klanningar, som ofta paminner mig om mammas stadrockar fran 50-talet. Mönstren ar lika hopplöst trista, och faktum är att modellerna ocksa liknar städrocken.
Av detta har ni redan gissat att min shoppingiver har haft begransat utlopp de har dagarna. Det faktum att nagra kilos overvikt (nej, inte pa bagaget utan pa sjalva kroppen) ocksa gor besoken i provrummen mindre lockande bidrar forstas ocksa. Spar pengar gor det i alla fall.
Men det ar klart att jag har handlat.
Fyra buntar farsk sparris, bara en sadan sak! Och tva paket pulver som med lite tur och varm mjolk forvandlas till nagot som valdigt mycket liknar riktig creme caramel. Bocker blev det ocksa nagra, alltid lika svart att motsta fast jag vet att jag borde. Booths hade dessutom extrapris pa ett par sa kallade "produkter" som ocksa far folja med hem i resvaskan.
Nagra traskor har jag dock inte kopt.
Traskor ar heta. Och jag sag nagra som var ratt lackra. I grunden alldeles vanliga, vita, svenska traskor. Men de har fatt blommonster pa sig, vallmo, kinesiska blommor med faglar, ett monster som kallas tradgard kort och gott, och en variant har bara ett gront bladverk. Blir ni lockade att handla?
Da ar mitt rad enkelt: kop ett par i narmsta affar och mala sjalv.
For den engelska varianten kostar 85 pund, bestaller man sina skor via internet tillkommer 5.50 i porto och fraktkostnad.
Orkar du inte mala sa kan du bade se och bestalla pa www.mrs-ts.co.uk.
Copyright Klimakteriehaxan
Prickigt ar fortfarande flitigt forekommande, liksom rosetterna pa skor, vaskor och diverse andra attribut.
For oss tillfalliga besokare ar det bara att titta pa och inse att har ligger man i la, hur garna man an vill vara en "it-girl". Cityshorts med spetsstrumpor ar verkligen inne har, och de gamla tightsen fran 80-talet har redan kommit till heders - ska ju sitta pa allas ben i host igen, har jag forstatt. Intressant nog har klackarna pa skorna nu ofta en alldeles hanterbar hojd, aven om forstas de skyhoga varianterna finns kvar.
Kusinen-fran-landet-kanslan kommer man hur som helst inte ifran i boutiquer och varuhus. Visst ar det fascinerande hur mycket till exempel en liten handvaska kan kosta? Och annu mer fascinerande att ju mindre den lilla vaskan ar, och ju mer behangd med metalldetaljer, desto dyrare (och mindre anvandbar) ar den?
Bling-bling ar i alla fall fortfarande stekhett, bade i akta och oakta versioner. Lite kul kan det se ut nar glittret matchar en av alla dessa for varen foreskrivna sma klanningar, som ofta paminner mig om mammas stadrockar fran 50-talet. Mönstren ar lika hopplöst trista, och faktum är att modellerna ocksa liknar städrocken.
Av detta har ni redan gissat att min shoppingiver har haft begransat utlopp de har dagarna. Det faktum att nagra kilos overvikt (nej, inte pa bagaget utan pa sjalva kroppen) ocksa gor besoken i provrummen mindre lockande bidrar forstas ocksa. Spar pengar gor det i alla fall.
Men det ar klart att jag har handlat.
Fyra buntar farsk sparris, bara en sadan sak! Och tva paket pulver som med lite tur och varm mjolk forvandlas till nagot som valdigt mycket liknar riktig creme caramel. Bocker blev det ocksa nagra, alltid lika svart att motsta fast jag vet att jag borde. Booths hade dessutom extrapris pa ett par sa kallade "produkter" som ocksa far folja med hem i resvaskan.
Nagra traskor har jag dock inte kopt.
Traskor ar heta. Och jag sag nagra som var ratt lackra. I grunden alldeles vanliga, vita, svenska traskor. Men de har fatt blommonster pa sig, vallmo, kinesiska blommor med faglar, ett monster som kallas tradgard kort och gott, och en variant har bara ett gront bladverk. Blir ni lockade att handla?
Da ar mitt rad enkelt: kop ett par i narmsta affar och mala sjalv.
For den engelska varianten kostar 85 pund, bestaller man sina skor via internet tillkommer 5.50 i porto och fraktkostnad.
Orkar du inte mala sa kan du bade se och bestalla pa www.mrs-ts.co.uk.
Copyright Klimakteriehaxan
söndag, maj 07, 2006
Vykort - with a view of London
Forr i varlden var det viktigt att skriva vykort till slakt, vanner och bekanta sa snart man for hemifran.
Numera ar det ganska sallsynt att jag letar trevliga bilder och jagar ratt pa ett frimarke sa att de dar hemma far sin halsning - i regel hinner resenaren/avsandaren hem forst, sa sjalva id'en med vykort kommer pa skam. Man det ar ju tanken som raknas, eller hur?
Fast i e-postens och internets varld har ju vykortet annu svarare att forsvara sin position. For ni dar hemma vet ju redan, att medan ni kunnat njuta av stralande sol och underbar sommarvarme, sa har vi som rest till London traskat runt i ordentliga regnskurar. Lordag eftermiddag holl Portobello Road Market pa att flyta bort, men kanske klarade sig de flesta med att bli ordentligt blota. Paraplyforsaljningen sag i alla fall ut att ga bra - fyra pund for ett med trahandtag, tre pund om plasthandtag var gott nog.
Sondagen har anda bjudit pa en del sol, och regnet ska inte vara tillbaka forran i natt nagon gang. Och hela formiddagen bjod hotellrummets teve pa god underhallning. Jag har avnjutit ett morgonprogram dar en av "soffgasterna" hette Carol Thatcher, dotter till den legendariska Jarnladyn/premiarministern Margaret T.
Carol, en medelalders dam vars frissa misslyckats med blekningen och gett sin kund en ryslig gul harkulor, visade sig vara ett debattglatt fruntimmer med misskladsamma dinglande langa orhangen till illrod kavaj, i stark kontrast med sin bararinnas politiska farg, far jag anta.
Tony Blairs politiska framtid ar, som det brukar heta, pa allas lappar, och kommentatorerna analyserar for fullt det som kallas for labours eget inrikeskrig.
Gladare miner blir det nar det blir tal om fotbollsklubben Arsenal, som i dag vann nagon serie och samtidigt lamnar den arena som varit deras hemmabas i nastan hundra ar. Om jag sag ratt sa var Fredrik Ljungberg inblandad i ett av segermalen, och Arsenal-fansen verkade ha for avsikt att fira natten lang. Engelsman ar bra pa att fira saker, inte minst i fotbollssammanhang.
Jag far inte glomma en annan sasongsvara som ar pa topp just nu: sparrisen. England har stora sparrisodlingar, och trots att meteorologerna sager att varen ar tva veckor sen har, sa ar skorden i full gang. Minsann ska jag kopa nagra buntar med mig hem, de knubbiga knopparna ser fantastiskt fina ut och ar sakert lackra - med lite flingsalt och hollandaisesas.
Och apropa varen - dar ligger engelsmannen forstas fore. Syrenerna slar ut, kastanjerna har nastan blommat fardigt, paskliljorna ser ut som skrap, och till och med runt prinsessan Dianas fontan sag det lite halvvisset ut i rabatterna, i vantan pa nasta omgang plantor. Men vid knuten pa Kensington Palace star en magnolia med morkvioletta blommor, den gar inte av for hackor! Grasmattorna ar som vanligt fulla av tusenskonor och maskrosor, som jag gillar. Har forresten idag fatt lara mig att maskros som pa engelska heter dandelion, uttalas dende-lajon. Jag forsokte med det jag i aratal trott vara korrekt: dendElljon - men det visade sig att just den blomman ar helt okand har.
Snart har vi maskrosor i mangd hemma i Svedala ocksa.
Och alldeles snart ar jag hemma igen, sa snalla - spara lite svensk sommar till mig!
Copyright Klimakteriehaxan
Numera ar det ganska sallsynt att jag letar trevliga bilder och jagar ratt pa ett frimarke sa att de dar hemma far sin halsning - i regel hinner resenaren/avsandaren hem forst, sa sjalva id'en med vykort kommer pa skam. Man det ar ju tanken som raknas, eller hur?
Fast i e-postens och internets varld har ju vykortet annu svarare att forsvara sin position. For ni dar hemma vet ju redan, att medan ni kunnat njuta av stralande sol och underbar sommarvarme, sa har vi som rest till London traskat runt i ordentliga regnskurar. Lordag eftermiddag holl Portobello Road Market pa att flyta bort, men kanske klarade sig de flesta med att bli ordentligt blota. Paraplyforsaljningen sag i alla fall ut att ga bra - fyra pund for ett med trahandtag, tre pund om plasthandtag var gott nog.
Sondagen har anda bjudit pa en del sol, och regnet ska inte vara tillbaka forran i natt nagon gang. Och hela formiddagen bjod hotellrummets teve pa god underhallning. Jag har avnjutit ett morgonprogram dar en av "soffgasterna" hette Carol Thatcher, dotter till den legendariska Jarnladyn/premiarministern Margaret T.
Carol, en medelalders dam vars frissa misslyckats med blekningen och gett sin kund en ryslig gul harkulor, visade sig vara ett debattglatt fruntimmer med misskladsamma dinglande langa orhangen till illrod kavaj, i stark kontrast med sin bararinnas politiska farg, far jag anta.
Tony Blairs politiska framtid ar, som det brukar heta, pa allas lappar, och kommentatorerna analyserar for fullt det som kallas for labours eget inrikeskrig.
Gladare miner blir det nar det blir tal om fotbollsklubben Arsenal, som i dag vann nagon serie och samtidigt lamnar den arena som varit deras hemmabas i nastan hundra ar. Om jag sag ratt sa var Fredrik Ljungberg inblandad i ett av segermalen, och Arsenal-fansen verkade ha for avsikt att fira natten lang. Engelsman ar bra pa att fira saker, inte minst i fotbollssammanhang.
Jag far inte glomma en annan sasongsvara som ar pa topp just nu: sparrisen. England har stora sparrisodlingar, och trots att meteorologerna sager att varen ar tva veckor sen har, sa ar skorden i full gang. Minsann ska jag kopa nagra buntar med mig hem, de knubbiga knopparna ser fantastiskt fina ut och ar sakert lackra - med lite flingsalt och hollandaisesas.
Och apropa varen - dar ligger engelsmannen forstas fore. Syrenerna slar ut, kastanjerna har nastan blommat fardigt, paskliljorna ser ut som skrap, och till och med runt prinsessan Dianas fontan sag det lite halvvisset ut i rabatterna, i vantan pa nasta omgang plantor. Men vid knuten pa Kensington Palace star en magnolia med morkvioletta blommor, den gar inte av for hackor! Grasmattorna ar som vanligt fulla av tusenskonor och maskrosor, som jag gillar. Har forresten idag fatt lara mig att maskros som pa engelska heter dandelion, uttalas dende-lajon. Jag forsokte med det jag i aratal trott vara korrekt: dendElljon - men det visade sig att just den blomman ar helt okand har.
Snart har vi maskrosor i mangd hemma i Svedala ocksa.
Och alldeles snart ar jag hemma igen, sa snalla - spara lite svensk sommar till mig!
Copyright Klimakteriehaxan
Mer av poptyp...
Time Out, en god informationskalla for London-besokare, vet i veckans nummer tio saker vi vanliga eventuellt inte kanner till om Bruce Springsteen.
Verkliga Springsteen-fans kanske inte har nagot att hamta har, men nagra av punkterna gillar jag - och skickar harmed vidare.
Tanka sig till exempel att Bruce 1976 forsokte planka in pa Elvis Graceland! Sakerhetsvakterna hogg honom innan han tog sig over inhagnaderna, och det faktum att de haffat en varldskandis som varit omslagspojke pa saval Time som Newsweek imponerade inte. Skulle Bruce in fick han faktiskt ta den vanliga vagen - vilket forefaller hogst rimligt, eller hur?
Det ar ju sangare han ar, The Boss.
Och darmed maste han vara radd om sin storsta resurs, sangrosten. Men sa har han ocksa forsakrat den. For 5,6 miljoner dollar. Vad forsakringspremien kostar? Det fortaljer inte historien.
Springsteens visit hos Kristian Luuk i svensk teve platsar ocksa pa listan over markliga saker man kan fa veta om stjarnan. Luuk fick honom inte att leka Arga Leken ("The Angry Game"), och detta faktum ar alltsa numera spritt langt utanfor TV4:s spridningsomrade.
En filmroll som specialskrivits for Springsteen - "Romance and Cigarrettes" - tackade han tvart nej till. I stallet gick jobbet till en annan megakandis, James "Fuck everything" Gandolfini, amerikansk skadespelare mest kand for sin maffiatyp i Sopranos.
Den information som jag gillar allra bast pa den har listan har jag sparat till sist. Time Out pastar, att om man har en gammal LP med till exempel superhitten "Born in the USA" pa, och dessutom en hederlig skivspelare, sa ska man testa att spela den som en EP.
Da later Bruce Springsteen intill forvaxling likt Dolly Parton.
Och jag som inte kan minnas att jag har en enda skiva med The Boss.
Kan nagon som har det prova och beratta om det stammer?
For jag vet precis hur Dolly later, henne har jag naturligtvis pa flera cd!
Om tva veckor kan den som har rad och lust hora The Boss live i Stockholm.
Copyright Klimakteriehaxan
Verkliga Springsteen-fans kanske inte har nagot att hamta har, men nagra av punkterna gillar jag - och skickar harmed vidare.
Tanka sig till exempel att Bruce 1976 forsokte planka in pa Elvis Graceland! Sakerhetsvakterna hogg honom innan han tog sig over inhagnaderna, och det faktum att de haffat en varldskandis som varit omslagspojke pa saval Time som Newsweek imponerade inte. Skulle Bruce in fick han faktiskt ta den vanliga vagen - vilket forefaller hogst rimligt, eller hur?
Det ar ju sangare han ar, The Boss.
Och darmed maste han vara radd om sin storsta resurs, sangrosten. Men sa har han ocksa forsakrat den. For 5,6 miljoner dollar. Vad forsakringspremien kostar? Det fortaljer inte historien.
Springsteens visit hos Kristian Luuk i svensk teve platsar ocksa pa listan over markliga saker man kan fa veta om stjarnan. Luuk fick honom inte att leka Arga Leken ("The Angry Game"), och detta faktum ar alltsa numera spritt langt utanfor TV4:s spridningsomrade.
En filmroll som specialskrivits for Springsteen - "Romance and Cigarrettes" - tackade han tvart nej till. I stallet gick jobbet till en annan megakandis, James "Fuck everything" Gandolfini, amerikansk skadespelare mest kand for sin maffiatyp i Sopranos.
Den information som jag gillar allra bast pa den har listan har jag sparat till sist. Time Out pastar, att om man har en gammal LP med till exempel superhitten "Born in the USA" pa, och dessutom en hederlig skivspelare, sa ska man testa att spela den som en EP.
Da later Bruce Springsteen intill forvaxling likt Dolly Parton.
Och jag som inte kan minnas att jag har en enda skiva med The Boss.
Kan nagon som har det prova och beratta om det stammer?
For jag vet precis hur Dolly later, henne har jag naturligtvis pa flera cd!
Om tva veckor kan den som har rad och lust hora The Boss live i Stockholm.
Copyright Klimakteriehaxan
lördag, maj 06, 2006
En sten som rullat klart
Bill Wyman lämnade Rolling Stones 1993.
Nu ska han snart fylla 70.
Och sedan han lämnade scenen som popstjärna har han breddat sin repertoar. I dag kan han till exempel kalla sig för författare.
Boken heter "The Stones: A History in Cartoons" och innehåller en hel del elakheter - eller ska man kalla det sanningar? - om supergruppens liv och leverne, med god hjälp av skämtteckningar och karikatyrer.
Precis som Cynthia Lennon, John Lennons första fru, tycker Wyman nu tydligen att det är dags att ta bladet från munnen. Medan hon i höstas, lagom till 25-årsdagen av mordet på Lennon, publicerade historien om en make som inte var alls så charmig som fansen velat tro, tar nu Wyman tag i ett antal gamla myter och bekräftar flera. Boken kommer ut i dagarna, och så ger han en och annan intervju också, för att sälja sin bok.
Att han själv på två år hann med att ha sex med 278 tjejer/kvinnor/damer har han visserligen berättat förr. (Det blir i genomsnitt en var tredje dag, nu slapp du räkna själv!) Det var en tävling mellan bandets medlemmar som han vann. Brian Jones kom tvåa med 270, medan Mick Jagger "bara" kunde redovisa 30.
Det nederlaget har Jagger aldrig kommit över, menar Wyman, som konstaterar att Jagger jobbat hårt alltsedan dess for att komma ikapp.
Wyman gillade förvisso tjejer, men aldrig att de övriga medlemmarna i bandet fritt ägnade sig åt olika sorters droger. Han tyckte också att jämlikheten mellan grabbarna var obefintlig. Det var två som bestämde - Mick Jagger och Keith Richards.
Att Jagger adlats av drottning Elizabeth tycker Wyman närmast är ett skämt - skulle någon i gruppen ha fått någon sorts upphöjelse över huvud taget borde det ha varit Charlie Watts. Medan Jagger lämnade Storbritannien redan 1970 och inte betalat någon skatt i landet sedan dess har Watts, precis som Wyman, stannat kvar i London och levererat miljontals med pund till den brittiska statskassan.
-Det bästa hade varit om hela bandet fått något sorts erkännande, säger Wyman till Daily Mail.
-Men det faktum att Keith åkt dit upprepade gånger för olika narkotikabrott gjorde väl det omöjligt.
Adlad blir han väl alltså aldrig, Bill Wyman. Men han har i alla fall bytt upp sig till ett bättre liv, det är han övertygad om, trots att kompanjonerna försökte övertala honom att stanna kvar genom att prata om de jätteinkomster som Stones fortfarande skulle kunna håva in.
I stället satsade Wyman på familjen. Han har nu varit gift i 13 år och har tre döttrar, tre hus och ungefär två miljoner pund på banken - vilket är småsmulor, jämfört med de Stenar som fortfarande rullar.
Den musik Rolling Stones presterar idag har inte Bill Wyman mycket till övers för. Den är direkt trist, tycker han, och säger att han aldrig lyssnar på de gamla inspelningarna heller.
-Bandet gör sådant som vi lovade att vi aldrig skulle ägna oss åt, konstaterar han.
-Vi skulle aldrig ta på oss smoking och fluga och ta emot utmärkelser. Vi skulle hålla ner priserna på konsertbiljetterna. Idag kan det kosta 200 pund (nästan 3 000 kronor) att lyssna på Stones live.
-Jag är övertygad om att Mick inte är en lycklig människa. Han far runt i världen som en osalig ande, kan inte slå sig till ro någonstans. Hittar aldrig det han letar efter.
Men det har tydligen Bill Wyman gjort.
Kanske är hans nya bok något for Keith Richards att läsa medan han återhämtar sig efter fallet ur kokospalmen?
Copyright Klimakteriehäxan
Nu ska han snart fylla 70.
Och sedan han lämnade scenen som popstjärna har han breddat sin repertoar. I dag kan han till exempel kalla sig för författare.
Boken heter "The Stones: A History in Cartoons" och innehåller en hel del elakheter - eller ska man kalla det sanningar? - om supergruppens liv och leverne, med god hjälp av skämtteckningar och karikatyrer.
Precis som Cynthia Lennon, John Lennons första fru, tycker Wyman nu tydligen att det är dags att ta bladet från munnen. Medan hon i höstas, lagom till 25-årsdagen av mordet på Lennon, publicerade historien om en make som inte var alls så charmig som fansen velat tro, tar nu Wyman tag i ett antal gamla myter och bekräftar flera. Boken kommer ut i dagarna, och så ger han en och annan intervju också, för att sälja sin bok.
Att han själv på två år hann med att ha sex med 278 tjejer/kvinnor/damer har han visserligen berättat förr. (Det blir i genomsnitt en var tredje dag, nu slapp du räkna själv!) Det var en tävling mellan bandets medlemmar som han vann. Brian Jones kom tvåa med 270, medan Mick Jagger "bara" kunde redovisa 30.
Det nederlaget har Jagger aldrig kommit över, menar Wyman, som konstaterar att Jagger jobbat hårt alltsedan dess for att komma ikapp.
Wyman gillade förvisso tjejer, men aldrig att de övriga medlemmarna i bandet fritt ägnade sig åt olika sorters droger. Han tyckte också att jämlikheten mellan grabbarna var obefintlig. Det var två som bestämde - Mick Jagger och Keith Richards.
Att Jagger adlats av drottning Elizabeth tycker Wyman närmast är ett skämt - skulle någon i gruppen ha fått någon sorts upphöjelse över huvud taget borde det ha varit Charlie Watts. Medan Jagger lämnade Storbritannien redan 1970 och inte betalat någon skatt i landet sedan dess har Watts, precis som Wyman, stannat kvar i London och levererat miljontals med pund till den brittiska statskassan.
-Det bästa hade varit om hela bandet fått något sorts erkännande, säger Wyman till Daily Mail.
-Men det faktum att Keith åkt dit upprepade gånger för olika narkotikabrott gjorde väl det omöjligt.
Adlad blir han väl alltså aldrig, Bill Wyman. Men han har i alla fall bytt upp sig till ett bättre liv, det är han övertygad om, trots att kompanjonerna försökte övertala honom att stanna kvar genom att prata om de jätteinkomster som Stones fortfarande skulle kunna håva in.
I stället satsade Wyman på familjen. Han har nu varit gift i 13 år och har tre döttrar, tre hus och ungefär två miljoner pund på banken - vilket är småsmulor, jämfört med de Stenar som fortfarande rullar.
Den musik Rolling Stones presterar idag har inte Bill Wyman mycket till övers för. Den är direkt trist, tycker han, och säger att han aldrig lyssnar på de gamla inspelningarna heller.
-Bandet gör sådant som vi lovade att vi aldrig skulle ägna oss åt, konstaterar han.
-Vi skulle aldrig ta på oss smoking och fluga och ta emot utmärkelser. Vi skulle hålla ner priserna på konsertbiljetterna. Idag kan det kosta 200 pund (nästan 3 000 kronor) att lyssna på Stones live.
-Jag är övertygad om att Mick inte är en lycklig människa. Han far runt i världen som en osalig ande, kan inte slå sig till ro någonstans. Hittar aldrig det han letar efter.
Men det har tydligen Bill Wyman gjort.
Kanske är hans nya bok något for Keith Richards att läsa medan han återhämtar sig efter fallet ur kokospalmen?
Copyright Klimakteriehäxan
Bil(ligt) och konstigt
Får man rekommendera läsning av en synnerligen intressant artikel i DN:s motorbilaga i dag.
Lasse Swärd skriver om klassningen av miljöbilar - hur en hybridbil som drar mycket bränsle och spyr ut massor av avgaser slipper trängselskatt och andra pålagor, medan en liten Citroën inte får samma behandling, trots att den levererar mindre än hälften av den stora hybridbilens smutsiga avgasmängd.
Detta gäller alltså om bilen rullar i Stockholm.
Kör man till Goteborg behandlas Citroënen som miljöbil.
Helt ofattbart hur det kan gå till.
Inte sant?
Lasse Swärd skriver om klassningen av miljöbilar - hur en hybridbil som drar mycket bränsle och spyr ut massor av avgaser slipper trängselskatt och andra pålagor, medan en liten Citroën inte får samma behandling, trots att den levererar mindre än hälften av den stora hybridbilens smutsiga avgasmängd.
Detta gäller alltså om bilen rullar i Stockholm.
Kör man till Goteborg behandlas Citroënen som miljöbil.
Helt ofattbart hur det kan gå till.
Inte sant?
fredag, maj 05, 2006
Aldrig är man riktigt nöjd
Ni måste väl också ha hört det?
Hur det växer så det knakar där ute?
För plötsligt, i ett enda huj, är sommaren över oss.
Plusgrader i massor (ja tjugo är mycket i en del sammanhang), strålande sol och så ska det fortsätta, lovar meteorologerna.
Då så.
Då borde vi väl vara nöjda, eller hur?
Ack nej. Så enkelt är det inte. Jag måste hört det tio gånger i dag:
-Nu går det alldeles för fort. Våren tar slut innan den hunnit börja.
Jo det är klart. Vitsipporna får inte tid att stå där i all sin härliga glans eftersom de drabbas av värmeslag. Inte en enda blåsippa har jag hunnit se, det känns tomt. Krokusarna slokar, vårlöken svimmar, påskliljorna kroknar, tulpanerna tar i för fullt – och tar slut.
Men då kommer ju häggen. Björkens musöron vecklas ut. En massa annat grönt exploderar rakt i våra uppåtvända ansikten, i bästa fall med solskyddsfaktor 25 försedda. Det är bara att tacka och ta emot – pessimisten kan ju alltid komma ihåg, att just i dag kan vara årets enda sommardag…
Jag ser folk med picknickkorg, folk som grillar, barbenta flickor, barbröstade gossar, tanter som plockat fram vita vantar och lilla sommarhatten. De som fortfarande envisas med täckjacka ser svettiga ut och ångrar rimligen sitt klädval.
Skatorna utanför mitt fönster jobbar febrilt på att bygga ut sitt bo – tänk att fåglar bor i flervåningshus! Det verkar rent av som om svanen lagt sina ägg, för det är bara Herr Svan som majestätiskt simmar förbi längs strandpromenaden.
Visst borde en sådan sol-och-värme-vän som jag vara fullständigt nöjd och belåten en dag som denna?
Inte då.
För jag ska just packa väskan för en liten resa. Det bär iväg till London. Och vad har väderkartan att berätta om detta resmål? Jo, att medan man här hemma kan skaka skrynklorna ur shortsen och knyta bikinin, så utlovas regn i nästan hela England. Inte bara på lördag, utan på söndag också. Ända upp i norra Sverige blir det fler plusgrader än engelsmännen kommer att kunna mäta upp.
Där ska jag gå och huttra lite smått under mitt paraply och tänka på alla mina grannar som välmående vältrar sig i gröngräset och smuttar på rosévin.
Vad är väl det sjudande livet i en världsstad mot det?
Aldrig är man riktigt nöjd.
Copyright Klimakteriehäxan
Hur det växer så det knakar där ute?
För plötsligt, i ett enda huj, är sommaren över oss.
Plusgrader i massor (ja tjugo är mycket i en del sammanhang), strålande sol och så ska det fortsätta, lovar meteorologerna.
Då så.
Då borde vi väl vara nöjda, eller hur?
Ack nej. Så enkelt är det inte. Jag måste hört det tio gånger i dag:
-Nu går det alldeles för fort. Våren tar slut innan den hunnit börja.
Jo det är klart. Vitsipporna får inte tid att stå där i all sin härliga glans eftersom de drabbas av värmeslag. Inte en enda blåsippa har jag hunnit se, det känns tomt. Krokusarna slokar, vårlöken svimmar, påskliljorna kroknar, tulpanerna tar i för fullt – och tar slut.
Men då kommer ju häggen. Björkens musöron vecklas ut. En massa annat grönt exploderar rakt i våra uppåtvända ansikten, i bästa fall med solskyddsfaktor 25 försedda. Det är bara att tacka och ta emot – pessimisten kan ju alltid komma ihåg, att just i dag kan vara årets enda sommardag…
Jag ser folk med picknickkorg, folk som grillar, barbenta flickor, barbröstade gossar, tanter som plockat fram vita vantar och lilla sommarhatten. De som fortfarande envisas med täckjacka ser svettiga ut och ångrar rimligen sitt klädval.
Skatorna utanför mitt fönster jobbar febrilt på att bygga ut sitt bo – tänk att fåglar bor i flervåningshus! Det verkar rent av som om svanen lagt sina ägg, för det är bara Herr Svan som majestätiskt simmar förbi längs strandpromenaden.
Visst borde en sådan sol-och-värme-vän som jag vara fullständigt nöjd och belåten en dag som denna?
Inte då.
För jag ska just packa väskan för en liten resa. Det bär iväg till London. Och vad har väderkartan att berätta om detta resmål? Jo, att medan man här hemma kan skaka skrynklorna ur shortsen och knyta bikinin, så utlovas regn i nästan hela England. Inte bara på lördag, utan på söndag också. Ända upp i norra Sverige blir det fler plusgrader än engelsmännen kommer att kunna mäta upp.
Där ska jag gå och huttra lite smått under mitt paraply och tänka på alla mina grannar som välmående vältrar sig i gröngräset och smuttar på rosévin.
Vad är väl det sjudande livet i en världsstad mot det?
Aldrig är man riktigt nöjd.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, maj 03, 2006
Trettiotre år senare
Vi har aldrig varit nära vänner, men av och till stött ihop i många år. Följt varandras s k karriärer på avstånd, bytt några ord i förbifarten.
Häromdagen hampade det sig så, att vi alldeles oplanerat stod öga mot öga med varandra igen. Och förslaget var hennes: skulle vi inte äta middag tillsammans?
Jovisst skulle vi väl det.
Över en enkel köttbit med potatisgratäng och ett (ett enda) glas rött pratade vi om vad som hänt genom åren. Utan ansträngning erinrade jag mig vad hennes barn heter, exmaken hade jag inte heller glömt. Jobben hon haft kom jag också ihåg.
Jag dristade mig rent av till att fiska lite efter det allra mest privata: en omtalad, men aldrig bekräftad romans som hon påstås ha haft med en gemensam bekant, i största lönndom. Och så vitt jag vet har aldrig någon vågat fråga. Förrän nu.
Hur var det egentligen med den där saken – hade de…?
Hon valde sina ord noga. Och passade sedan på att kvittera.
-Men du lever fortfarande ihop med Kjelle?
Det slog tvärstopp i skallen.
Kjelle? Fortfarande? Ihop?
Aha! KJELLE!
OJ! Snälla nån! Jag har aldrig levt ihop med honom! Visst, vi var ett så kallat par ett tag, men få se nu (jag fick tänka efter ordentligt) det måste ha tagit slut senast 1973!
För trettiotre år sedan, alltså. Jag var strax över tjugo. Och ofantligt mycket vatten har flutit under broarna i alla våra svenska älvar sedan dess.
Kjelle är gift sedan många år på sitt håll, han ”stadgade sig” som det brukar kallas långt innan jag gjorde det. Det händer att jag ser honom också någon enstaka gång, men det är alltså väldigt länge sedan den ljuva musiken tystnade, och jag har väl i princip glömt bort hela historien. Men nu visade det sig alltså att någon annan kom ihåg den – och missat resten.
Hon såg genuint paff ut, kanske också en aning generad, eftersom det var så uppenbart att jag hade så mycket bättre koll.
Det var ju den där djärva frågan jag ställde, den som ingen annan någonsin vågat formulera.
Hur var det egentligen med den där affären – hade de…?
Hon valde sina ord noga. Sa inte ja eller nej. I stället:
-Aldrig offentligt.
Kort paus.
-Vi sågs mycket, det gjorde vi.
Kort paus igen.
-Det var ju också väldigt länge sen.
Liten andhämtning.
-Det är inget problem.
Pauserna, blicken, rösten gav svaret även om inte orden gjorde det.
Nu vet jag.
Det måste ha handlat om en hejdundrande passion. En allt uppslukande kärleksaffär.
Inte så konstigt, då, att hon missat vad jag haft för mig de senaste trettiotre åren.
Hon är ursäktad!
Copyright Klimakteriehäxan
Häromdagen hampade det sig så, att vi alldeles oplanerat stod öga mot öga med varandra igen. Och förslaget var hennes: skulle vi inte äta middag tillsammans?
Jovisst skulle vi väl det.
Över en enkel köttbit med potatisgratäng och ett (ett enda) glas rött pratade vi om vad som hänt genom åren. Utan ansträngning erinrade jag mig vad hennes barn heter, exmaken hade jag inte heller glömt. Jobben hon haft kom jag också ihåg.
Jag dristade mig rent av till att fiska lite efter det allra mest privata: en omtalad, men aldrig bekräftad romans som hon påstås ha haft med en gemensam bekant, i största lönndom. Och så vitt jag vet har aldrig någon vågat fråga. Förrän nu.
Hur var det egentligen med den där saken – hade de…?
Hon valde sina ord noga. Och passade sedan på att kvittera.
-Men du lever fortfarande ihop med Kjelle?
Det slog tvärstopp i skallen.
Kjelle? Fortfarande? Ihop?
Aha! KJELLE!
OJ! Snälla nån! Jag har aldrig levt ihop med honom! Visst, vi var ett så kallat par ett tag, men få se nu (jag fick tänka efter ordentligt) det måste ha tagit slut senast 1973!
För trettiotre år sedan, alltså. Jag var strax över tjugo. Och ofantligt mycket vatten har flutit under broarna i alla våra svenska älvar sedan dess.
Kjelle är gift sedan många år på sitt håll, han ”stadgade sig” som det brukar kallas långt innan jag gjorde det. Det händer att jag ser honom också någon enstaka gång, men det är alltså väldigt länge sedan den ljuva musiken tystnade, och jag har väl i princip glömt bort hela historien. Men nu visade det sig alltså att någon annan kom ihåg den – och missat resten.
Hon såg genuint paff ut, kanske också en aning generad, eftersom det var så uppenbart att jag hade så mycket bättre koll.
Det var ju den där djärva frågan jag ställde, den som ingen annan någonsin vågat formulera.
Hur var det egentligen med den där affären – hade de…?
Hon valde sina ord noga. Sa inte ja eller nej. I stället:
-Aldrig offentligt.
Kort paus.
-Vi sågs mycket, det gjorde vi.
Kort paus igen.
-Det var ju också väldigt länge sen.
Liten andhämtning.
-Det är inget problem.
Pauserna, blicken, rösten gav svaret även om inte orden gjorde det.
Nu vet jag.
Det måste ha handlat om en hejdundrande passion. En allt uppslukande kärleksaffär.
Inte så konstigt, då, att hon missat vad jag haft för mig de senaste trettiotre åren.
Hon är ursäktad!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, maj 02, 2006
Sträck i räkningen
Det var vid integralerna det sa stopp.
Hjärnan stängde av, öronen krullade ihop sig. Matteläraren ansträngde sig, men lyckades aldrig förklara vad de där integralkrokarna betydde eller vad de var bra för - i alla fall begrep jag inte resonemanget. Logaritmerna hade jag också problem med, och inte fick adjunkten mig särskilt intresserad när han påstod att det fanns tal som var absoluta, till skillnad från sådana som uppenbarligen inte var det. Jag satte helt enkelt streck i räkningen.
Fast när det handlar om praktiskt användbar matematik har jag aldrig haft några problem. Kronor och ören, till exempel, hanterar jag galant. Minuter och sekunder fungerar bra som huvudräkning, snabbt och lätt. Procent och promille törs jag också jonglera med utan att darra på manschetten.
Men vi är ju så olika, vi människor.
Alla är helt enkelt inte skapta för siffror över huvud taget. Det kan bli knepigt redan på de lägre nivåerna.
Ja, det kan bli riktigt snurrigt ibland.
Jag har samlat ihop några exempel på det, exempel ur det man brukar kalla verkliga livet.
Först lastbilschauffören som, intervjuad om säkerheten på vägarna i ett nyhetsprogram i teve, slog fast:
-Nittinie procent av förarna kör lugnt och bra. Det är alla de där andra procenten som ställer till med problemen.
En småföretagare förklarar hemligheten bakom sina framgångsaffärer:
-Jag köper prylar för fem kronor och säljer dom för tio. Och det ska du veta, att dom där fem procenten jag lägger på, dom lever jag gott på.
Klassisk är repliken som brukar tillskrivas Ingemar Johansson, tungviktare i boxningsringen men kanske mera lättviktig på mattelektionerna.
Det handlar om fördelningen av inkomster:
-Ska jag bara få en tredjedel? Nä, åtminstone en fjärdedel vill jag ha!
Mannen som hade ett stånd på en p-plats vid E18 och saluförde trädgårdsmöbler och träskor kunde nog räkna, men hade ett personligt förhållningssätt till siffror. Vi stannade till och kom på att hela familjen faktiskt behövde nya trätofflor - alltså fyra par, á 95 kronor.
-Tackar! Dä blir 350 kroner, sa mannen.
När han såg min förvånade min la han snabbt till, med en blinkning:
-Ja kanske inte räkner så bra. Men ja säljer möe skor!
Ibland blir det både sträck och träck i räkningen.
Som fågelskådaren sa.
Copyright Klimakterihäxan
Hjärnan stängde av, öronen krullade ihop sig. Matteläraren ansträngde sig, men lyckades aldrig förklara vad de där integralkrokarna betydde eller vad de var bra för - i alla fall begrep jag inte resonemanget. Logaritmerna hade jag också problem med, och inte fick adjunkten mig särskilt intresserad när han påstod att det fanns tal som var absoluta, till skillnad från sådana som uppenbarligen inte var det. Jag satte helt enkelt streck i räkningen.
Fast när det handlar om praktiskt användbar matematik har jag aldrig haft några problem. Kronor och ören, till exempel, hanterar jag galant. Minuter och sekunder fungerar bra som huvudräkning, snabbt och lätt. Procent och promille törs jag också jonglera med utan att darra på manschetten.
Men vi är ju så olika, vi människor.
Alla är helt enkelt inte skapta för siffror över huvud taget. Det kan bli knepigt redan på de lägre nivåerna.
Ja, det kan bli riktigt snurrigt ibland.
Jag har samlat ihop några exempel på det, exempel ur det man brukar kalla verkliga livet.
Först lastbilschauffören som, intervjuad om säkerheten på vägarna i ett nyhetsprogram i teve, slog fast:
-Nittinie procent av förarna kör lugnt och bra. Det är alla de där andra procenten som ställer till med problemen.
En småföretagare förklarar hemligheten bakom sina framgångsaffärer:
-Jag köper prylar för fem kronor och säljer dom för tio. Och det ska du veta, att dom där fem procenten jag lägger på, dom lever jag gott på.
Klassisk är repliken som brukar tillskrivas Ingemar Johansson, tungviktare i boxningsringen men kanske mera lättviktig på mattelektionerna.
Det handlar om fördelningen av inkomster:
-Ska jag bara få en tredjedel? Nä, åtminstone en fjärdedel vill jag ha!
Mannen som hade ett stånd på en p-plats vid E18 och saluförde trädgårdsmöbler och träskor kunde nog räkna, men hade ett personligt förhållningssätt till siffror. Vi stannade till och kom på att hela familjen faktiskt behövde nya trätofflor - alltså fyra par, á 95 kronor.
-Tackar! Dä blir 350 kroner, sa mannen.
När han såg min förvånade min la han snabbt till, med en blinkning:
-Ja kanske inte räkner så bra. Men ja säljer möe skor!
Ibland blir det både sträck och träck i räkningen.
Som fågelskådaren sa.
Copyright Klimakterihäxan
Färgblindhet på nätet
Någon som hanterar MSN:s svenska sida har ett problem, inte något allvarligt, men vi vanliga användare kan känna oss aningen förvirrade.
Webmaster - eller något liknande - därstädes är, måste vara, färgblind.
Hos MSN får man som användare välja bakgrundsfärg på startsidan. Vi erbjuds två kulörer. Häromdagen var det vitsippa eller "deklarationsblå", ja ni såg kanske att jag nämnde det medan jag gick i Dagen D-ångest. Då undrade jag varifrån den färgen kom, själv har jag aldrig förknippat självdeklarationen med någon färg över huvud taget - om inte möjligen med eftertankens kranka blekhet, vilket väl är något väldigt gråbeige.
Nu har sajten bytt alternativet till vitsippan.
Till "krokusblå", kan man tänka.
Men hallå!!!! Krokus är aldrig himmels-klar-korn-blå som den färg som nu finns på min dataskärm! Krokus är vit, gul eller lila, den senare i en rödaktig eller blåaktig ton, det varierar. Och eftersom rätt ska vara rätt och jag dessutom är väldigt förtjust i vårblommor rent generellt, så tycker jag att de ska behandlas med den kärlek och respekt som de förtjänar.
Är det sedan så att någon kommer fram med en kornblå krokus lovar jag att gilla den också. Nu undrar jag bara: vem ska ta MSN i örat och rätta till denna felaktighet?
Fru Flora ryser i sin spindelvävssjal och vänder i desperation blicken mot svalört och vårlök. Garanterat gula, båda två.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Deklarationen blev klar i tid! Men blå? Å nej.
Webmaster - eller något liknande - därstädes är, måste vara, färgblind.
Hos MSN får man som användare välja bakgrundsfärg på startsidan. Vi erbjuds två kulörer. Häromdagen var det vitsippa eller "deklarationsblå", ja ni såg kanske att jag nämnde det medan jag gick i Dagen D-ångest. Då undrade jag varifrån den färgen kom, själv har jag aldrig förknippat självdeklarationen med någon färg över huvud taget - om inte möjligen med eftertankens kranka blekhet, vilket väl är något väldigt gråbeige.
Nu har sajten bytt alternativet till vitsippan.
Till "krokusblå", kan man tänka.
Men hallå!!!! Krokus är aldrig himmels-klar-korn-blå som den färg som nu finns på min dataskärm! Krokus är vit, gul eller lila, den senare i en rödaktig eller blåaktig ton, det varierar. Och eftersom rätt ska vara rätt och jag dessutom är väldigt förtjust i vårblommor rent generellt, så tycker jag att de ska behandlas med den kärlek och respekt som de förtjänar.
Är det sedan så att någon kommer fram med en kornblå krokus lovar jag att gilla den också. Nu undrar jag bara: vem ska ta MSN i örat och rätta till denna felaktighet?
Fru Flora ryser i sin spindelvävssjal och vänder i desperation blicken mot svalört och vårlök. Garanterat gula, båda två.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Deklarationen blev klar i tid! Men blå? Å nej.
måndag, maj 01, 2006
Ett sådant nöt!
Vad skulle han upp i palmen och göra, Keith Richards?
Rolling Stones-stjärnan har faktiskt fyllt 62.
Tog semester och drog till Fiji, vilket måste vara väldigt nära en drömsemester, åtminstone sett med mina ögon.
Sandstrand, palmer, kluckande vågor, strålande sol, skugga under parasollen och små hyddor att dra sig tillbaka till för en liten siesta, följd av en kall paraplydrink.
Visst, palmerna hör till, är värda uppskattning både för sitt utseende, sin ansenliga resning och sina nötter.
Men poängen som Keith Richards missat, det är att turister inte ska ens försöka att klättra upp och hämta palmens frukter. Det som gäller är att endera vänta lugnt och stilla på att de dimper ner – och då inte i skallen på en, för det är inte nyttigt alls, inte med den kombinationen av vikt, hårt skal och fallhöjd. Eller så tar man en stillsam promenad till marknaden, där det med största säkerhet finns kokosnötter att köpa för en ringa penning.
Gubben Richards måste ha varit galet sugen på kokosnöt.
Eller så var han redan hög och fick lust att bli ännu högre.
Hur som helst damp han naturligtvis i backen, det gjorde säkert ganska ont, och det blev raka spåret till sjukhuset, med flyg till Nya Zeeland. Hjärnskakning, sägs det – han hade med andra ord fantastisk tur, kunde lika gärna ha brutit nacken och därmed gjort sin sista spelning.
Nu är det tänkt att Stenarna ska uppträda i Barcelona om fyra veckor och i Sverige om sex. Fansen håller förstås tummarna för att klätter-Keith hinner bli frisk.
Hur som helst har han för evigt gjort sig förtjänt av epitetet ”ett riktigt nöt”. Eller "ärkenöt".
Bara nötter ska hänga i kokospalmer.
Kokosnötter hör hemma där.
Nötter i 60-årsåldern borde veta bättre och hålla sig på backen.
Copyright Klimakteriehäxan
Rolling Stones-stjärnan har faktiskt fyllt 62.
Tog semester och drog till Fiji, vilket måste vara väldigt nära en drömsemester, åtminstone sett med mina ögon.
Sandstrand, palmer, kluckande vågor, strålande sol, skugga under parasollen och små hyddor att dra sig tillbaka till för en liten siesta, följd av en kall paraplydrink.
Visst, palmerna hör till, är värda uppskattning både för sitt utseende, sin ansenliga resning och sina nötter.
Men poängen som Keith Richards missat, det är att turister inte ska ens försöka att klättra upp och hämta palmens frukter. Det som gäller är att endera vänta lugnt och stilla på att de dimper ner – och då inte i skallen på en, för det är inte nyttigt alls, inte med den kombinationen av vikt, hårt skal och fallhöjd. Eller så tar man en stillsam promenad till marknaden, där det med största säkerhet finns kokosnötter att köpa för en ringa penning.
Gubben Richards måste ha varit galet sugen på kokosnöt.
Eller så var han redan hög och fick lust att bli ännu högre.
Hur som helst damp han naturligtvis i backen, det gjorde säkert ganska ont, och det blev raka spåret till sjukhuset, med flyg till Nya Zeeland. Hjärnskakning, sägs det – han hade med andra ord fantastisk tur, kunde lika gärna ha brutit nacken och därmed gjort sin sista spelning.
Nu är det tänkt att Stenarna ska uppträda i Barcelona om fyra veckor och i Sverige om sex. Fansen håller förstås tummarna för att klätter-Keith hinner bli frisk.
Hur som helst har han för evigt gjort sig förtjänt av epitetet ”ett riktigt nöt”. Eller "ärkenöt".
Bara nötter ska hänga i kokospalmer.
Kokosnötter hör hemma där.
Nötter i 60-årsåldern borde veta bättre och hålla sig på backen.
Copyright Klimakteriehäxan
Dagen D som i Deklaration
Alla andra verkar ha gjort det.
Men inte jag.
Fixat årets självdeklaration alltså.
Deklarera på nätet?
Ja men jag har inte plockat ut sådan där nät-id, vad det nu heter.
E-legitimation.
Varför inte vara ute i god tid då?
Ja säg det.
Det var inte så länge sedan som dagen D som i Deklaration – eller Desperation – inföll redan den 15 februari.
Nu har vi så att säga fått allmänt uppskov med sex veckor, men vad hjälpte det? Inte ett smack.
Några av oss framhärdar i att skjuta upp till sista stund det som inte nödvändigtvis måste göras i dag.
Det är i dag det måste göras. Oavsett vårsolens glans, vinden i fanorna och blåsippan, som ute i backarna står.
I morgon ska den vara inne.
Och det fåniga är, att jag, som inte kommit loss och klickat in mig hos Skattemyndigheten på nätet, jag har någonstans innerst inne den där känslan att jag ska minsann kolla varenda nuffra. Vill inte riktigt tro att det kan gå rätt till utan att jag är inblandad. Vill veta eller bli påmind om detaljerna. Vill framför allt inte bli lurad.
Visst, man kan förstås säga som Mona Sahlin att det är häftigt att betala skatt – det låter ädelt och bra, och nog får vi en del för pengarna.
Men ingen kan väl tycka att det är häftigt eller kul att betala mer än det lagen föreskriver? Det är ju ändå en rätt rejäl procent av lönen vi langar över till statskassan.
Dålig vana, tror jag snarare att det handlar om.
Hur som helst, bara att leta upp papperen och sätta i gång och bläddra.
Med Hasse Alfredsons egenhändigt konstruerade blankett snurrande i bakhuvudet:
”Har tjänat så här mycket.
Har gjort av med så här mycket.
Har så här lite kvar.
Skickar in det.”
Fast då skulle väl staten få lika svårt med den så kallade finansieringen som vi vanliga människor är vana vid att ha det.
Nu byter jag bakgrundsfärg på MSN, som erbjuder två säsongsanknutna att välja mellan. Från vitsippsvitt går jag över till deklarationsblått, var nu den kulören kommer ifrån.
Men kanske hjälper det till att försätta mig i rätt stämning.
Deklarationsstämning.
Copyright Klimakteriehäxan
Men inte jag.
Fixat årets självdeklaration alltså.
Deklarera på nätet?
Ja men jag har inte plockat ut sådan där nät-id, vad det nu heter.
E-legitimation.
Varför inte vara ute i god tid då?
Ja säg det.
Det var inte så länge sedan som dagen D som i Deklaration – eller Desperation – inföll redan den 15 februari.
Nu har vi så att säga fått allmänt uppskov med sex veckor, men vad hjälpte det? Inte ett smack.
Några av oss framhärdar i att skjuta upp till sista stund det som inte nödvändigtvis måste göras i dag.
Det är i dag det måste göras. Oavsett vårsolens glans, vinden i fanorna och blåsippan, som ute i backarna står.
I morgon ska den vara inne.
Och det fåniga är, att jag, som inte kommit loss och klickat in mig hos Skattemyndigheten på nätet, jag har någonstans innerst inne den där känslan att jag ska minsann kolla varenda nuffra. Vill inte riktigt tro att det kan gå rätt till utan att jag är inblandad. Vill veta eller bli påmind om detaljerna. Vill framför allt inte bli lurad.
Visst, man kan förstås säga som Mona Sahlin att det är häftigt att betala skatt – det låter ädelt och bra, och nog får vi en del för pengarna.
Men ingen kan väl tycka att det är häftigt eller kul att betala mer än det lagen föreskriver? Det är ju ändå en rätt rejäl procent av lönen vi langar över till statskassan.
Dålig vana, tror jag snarare att det handlar om.
Hur som helst, bara att leta upp papperen och sätta i gång och bläddra.
Med Hasse Alfredsons egenhändigt konstruerade blankett snurrande i bakhuvudet:
”Har tjänat så här mycket.
Har gjort av med så här mycket.
Har så här lite kvar.
Skickar in det.”
Fast då skulle väl staten få lika svårt med den så kallade finansieringen som vi vanliga människor är vana vid att ha det.
Nu byter jag bakgrundsfärg på MSN, som erbjuder två säsongsanknutna att välja mellan. Från vitsippsvitt går jag över till deklarationsblått, var nu den kulören kommer ifrån.
Men kanske hjälper det till att försätta mig i rätt stämning.
Deklarationsstämning.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
