Macho eller mjukis?

Vi har en ny nattgäst i huset ibland.
Hon verkar rar.
Förhoppningsvis är hon det också.
Det är sonen som hittat damsällskap. Och det känns helt OK.

Men som den oförbätterliga mamma man är undrar ju hur han sköter sig? Hur har han det med kvinnosynen? Har han hajat det där med att vara jämställd? Har vi lyckats förmedla någon sorts dela-lika-tänkande mellan representanter av olika kön? Förstår han vad flickor, i alla fall många flickor, uppskattar? Jag tänker på sådana icke-världsliga saker som mjuk värme och uppmärksamhet, att kunna lyssna, ta in nya synpunkter, att inte tro att macho är svaret på allt.
I valet mellan macho- och mjukiskille vore det ju faktiskt underbart om lite fler gick in för det senare alternativet.

För visst finns det gott om avskräckande exempel på hur män/killar ”ska” vara. På datorns skärm flimrar de ständigt skjutande gubbarna, blodet stänker omkring dem, grymheterna blir ständigt värre – och pojkarna som styr det skickligt animerade kriget blir ständigt yngre.
Böckernas och filmens värld har hur många våldsverkare som helst att bjuda på, inte sällan med förebilder hämtade i verkligheten.

I teveserien ”Jackass” som rullar här hemma ibland är det coolt att utsätta sig för alla sorters risker.
Huvudpersonerna, grabbar i 20-årsåldern, kan t ex locka en bitande insektssvärm till snoppen genom att smörja in den med honung. Det blir förstås huggsexa. De rutschar utför långa trappor på rullbräda och slår sig hör- och synbart, de umgås med livsfarliga ormar, de vaxar bort kroppshår på de känsligaste ytor (iiiiihhhh) och så vidare i en aldrig sinande ström av konstiga idéer och infall, visserligen med en dubbelkopiering i rutan: Don´t try this at home! Men i alla fall.

Det är inte utan att man med saknad tänker på tider som flytt, tider då små raringar som Gunilla Bergströms Alfons Åberg och Viveca Lärns Eddie var förebilder. Richmal Cromptons Bill den förskräcklige var förstås lite busig, men precis som med Huck Finn var det ganska oskyldigt, fast kul.

Lustigt nog – eller snarare tråkigt nog – är det relativt ont om skildringar av ung romantik i böcker som riktar sig till killar. Per Nilsson är väl ett undantag, han skriver ”könsneutralt” enligt mitt sätt att se. Mats Wahl finns också att ta till, men sen?

Men visst har jag fattat att dagens tonåringar vet det de behöver veta, åtminstone om sex. Såg någonstans en uppgift om hur ofta unga killar i dag ser på porrfilm – det var alldeles för ofta i min smak. Och jag hoppas innerligt att inte alla de som smyger hem med hyrvideon hårt klämd innanför jackan tror att det är en sann bild av kärlek de får.

Har inte frågat sonen hur flitig porrfilmsåskådare han är eller har varit. Vill kanske inte veta. Kan bara hoppas att han är smart nog att se längre, att ha tänkt lite klarare.
Tills vidare gläder jag mig åt att han tvättar sina kläder och – efter upprepade och tydliga uppmaningar, det ska sägas – faktiskt hjälper till med både städning och ett och annat i köket.

Det som gör mig riktigt glad, nu när vi har ny nattgäst, det är att han faktiskt följer henne till t-banan eller tåget som hon så småningom tar för att åka hem till sig.
För det må vara hur jämställt som helst att låta tjejen ta sig hem själv, oavsett klockslag och väderlek – det är sympatiskt att hon får sällskap åtminstone en bit på vägen.
Kanske finns en äkta kavaljer där inne i t-tröjan? En mjukis, inte en macho?
Osvuret är bäst. Men man kan alltid hoppas.

Copyright Klimakteriehäxan