Gott Nytt År!

Växten heter sommarjärnek, men de där kvistarna passar bra kring jul och nyår. Nu står de i min norska julklapp, en enkel men jättefin "glaslykta" från Hadelands glassverk, och hjälper mig att önska alla er där ute en härlig nyårsafton och ett riktigt gott nytt år!
Hej 2016, nu kommer vi!

Copyright Klimakteriehäxan

Banbrytare i männens värld

Om en månad skulle June Carlsson ha fyllt 71.

Hon var en av de kvinnor som ofta syntes i tv-rutan, i det som då var männens värld. Där satt Åke Ortmark, Gustaf Olivecrona, Sven Lindahl, Stig Berglind, Mats Hådell, Åke Magnusson … uppräkningen av ”ankarpersonerna” i Sveriges Televisions nyhetssändningar kan bli mycket längre. 

Ett hade de gemensamt: de var karlar.

-Av män, med män, för män, sägs June ha muttrat när mansdominansen i nyhetsfloden blev alltför tydlig.

Det måste helt enkelt varit mycket modigt att anställa unga tjejer som June till redaktionen som hette TV-nytt ....

Hela texten jag skrivit om nyss bortgångna June Carlsson finns på News55. Vi var arbetskamrater (och kompisar) under en period då tjejer, kvinnor, erövrade allt mer mark på nyhetsredaktionen, inte alltid till männens förtjusning.

Läs, kommentera, sprid gärna via de sociala medier du använder! Tack!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema TRIVSEL (och CITAT)

"När en katt ligger och sover i ett rum finns det inte mycket mer för en inredare att göra där."

-Det är Ernst Kirchsteiger, allas heminrednings-, pyssel- och matguru som har sagt det i något av sina många tv-program. Och vem kan säga emot? Katten sprider trivsel även när den som här vistas utomhus. Randig ska den allra helst vara, i min smak. Ljudet när den förnöjt låter sig klappas och smekas är balsam för varje själ oavsett tillståndet (fram till mötet med kissen, alltså).
Tisdagstemat denna sista gång år 2015 är TRIVSEL och då kom jag att tänka på den här katten, en trevlig bekantskap jag gjorde på semester för något år sedan. Att ligga i solen och njuta var ett intresse vi hade gemensamt ...

Copyright Klimakteriehäxan

Sista föreställningen

Magnus Härenstam sa "Morsning and goodbye" på scenen och ikväll kunde vi se föreställningen, hans sista show, i tv. Han imponerar: full fart i en timme och en kvart, många knivskarpa iakttagelser om hur det är att bli äldre. Döden verkade avlägsen, men hann ikapp honom i juni.

Jag hade förmånen att så sent som i våras träffa honom i jobbet. Han var hur positiv som helst, tyckte att han mådde riktigt bra, levererade välformulerad klokskap i intervjuerna inför tv-serien "Köttberget checkar ut".

Det visade sig att han var rolig även när kameran inte var igång. Och en av roligheterna som han bjöd på saknade jag i föreställningen, som – om man får vara en aning kritisk – innehöll en del skämt man faktiskt redan hade hört, i andra sammanhang.

Vi pratade så svenskt, så svenskt, om vädret. Varpå Magnus raskt avslöjade att han inte har och aldrig har haft, aldrig satt på sig, någon sorts vinterskor.
-Det behövs inte. Jag tar taxi.
Roligare live än bara i text som här, men tänk er den rappa repliken med Härenstamsk tajming och rätt röst, kombinerat med glimten i ögat!

Copyright Klimakteriehäxan

Modern hembygdskunskap

Gräv där du står – hört talas om det?
Naturligtvis.
Och lika självklart är det väl att man vill känna sin omgivning, det där som en gång för inte så himla länge sedan gick under beteckningen "hembygd".

Nu har jag just upptäckt att den där utgrävningen, den kan börja på nätsajten hitta.se. Man söker upp någon (kanske sig själv, då) och får inte bara besked om adress och telefonnummer. Nej, man får veta mer saker även om man vare sig undrat eller någonsin tänkt fråga.

Således klickar jag in mig på min adress i Barndomslandet. Och se där! Informationerna radar upp sig på skärmen: Befolkningen domineras av gifta par i 50-64-årsåldern utan barn. Medelinkomsten är (inte direkt imponerande): 21 458 kronor, 23 % lägre än genomsnittet i Sverige. Och vad intresserar man sig för? Jo bilar, jakt och motorcyklar och nej, på den punkten blir jag inte förvånad, även om jag själv bara är road av bilar och det av en enda anledning: att de går att åka med.

Politiskt är vi inte heller precis som landet i övrigt, för i Barndomslandet får centerns Annie Lööf och hennes gäng 189 % fler röster än rikssnittet. Kanske är det ett arv efter nyss bortgångna Karin Söder, värmlänning och en föregångskvinna?! Väljarna här röstar i alla fall huvudsakligen på den borgerliga alliansen.

Den där statistiken kan jag inte argumentera mot, bara acceptera. Det blir lite svårare när sajten pekar ut existensen av 41 singlar i närmaste tätort (Grums). Den siffran tror jag dels varierar från månad till månad, dels låter den över huvud taget låg även om det bor bara cirka 9000 personer där.

Sedan kommer ännu en sak som jag starkt ifrågasätter. Hitta.se påstår att det finns en busshållplats 415 meter från vårt hus. Jo, för all del, det kanske det gör. Men någon buss ser man inte till. Fast den lär finnas, om man bara ringer ett nummer senast tre timmar före "avgångstid" och berättar att man vill åka ... jag känner ingen som gjort det. Och förskolan som man påstår finns om hörnet är faktiskt nedlagd, kåken till salu. Vi är ju på vischan!

Den som står för de här presentationerna kanske borde göra lite mer research. Man kan förslagsvis ringa. För, som framgår av hitta.se, mobiltäckningen med 4G är mycket bra i Barndomslandet. Det stämmer, det kan jag intyga och det tackar vi för!
Och där tog dagens lektion i hembygdskunskap slut.

Copyright Klimakteriehäxan

När månen och jag är uppe på natten

Nej, jag tror inte att det berodde på fullmånen som lyste därute. Men sov, det gjorde jag inte, inte mer än några minuter i taget. Sådana nätter inträffar ibland, och anledningen kan man verkligen fundera över. Har jag haft för mycket att göra? Eller för lite? Har jag problem som jag ältar, medvetet eller omedvetet? Är jag lite sjuk, kanske en förkylning som hotar? Ätit något olämpligt?

Svaret som jag litar på infinner sig aldrig. Faktum kvarstår: de där rolösa nätterna dyker upp ibland, som tur är inte särskilt ofta. Och påföljande natt sover man rimligen desto bättre, för sömnbrist är påtaglig och kan faktiskt botas med, just det, mera sömn.

Men få nätter bjuder på lika pampig fullmåne som den sistlidna, även om min bild (tagen eftersom jag ändå var upp en sväng och fördrev tiden med ett glas mjölk och en skinkmacka) inte gör den rättvisa.

Ingen julnatt kommer för övrigt att bjuda på chansen till fullmåne på över 30 år, 34 tror jag den exakta siffran är. Så då får jag väl sätta upp de vakna timmarna på kontot för speciella tilldragelser i naturen ... samtidigt som jag nynnar på den enda visa jag kan minnas att min mormor sjöng: "När månen vandrar på fästet blå", till eget ackompanjemang på gitarr:
Du har det bra du, du måne klara
som högt där uppe din ban får fara
och blott se på!

Om jag sjöng till månen i natt? Nej, helt mångalen blev jag inte. Bara klarvaken. Med gubben i månen som enda sällskap.

Copyright Klimakteriehäxan

PS På förekommen anledning: det är den största vita fläcken som är månen ...

Bland knäck och kalkoner

Juldagen.
Förr i tiden, i Barndomslandet, var det glasklart hur den skulle tillbringas. Först upp i kolsvarta natten till julottan, där vi sjöng "Var hälsad sköna morgonstund" med lätt yrvakna röster. Kören tog i lite extra för att klara halsarna för "Hosianna" och "Adeste fideles" (O kommen i trogne).

Hem blev det ofta en promenad med en granne/kompis medan himlen ljusnade. Väl inomhus igen: snabb retur till sängen, men nu i gott sällskap av en julklappsbok och knäckburken, som vid det laget var ganska full.
Det var den inte när boken inte särskilt mycket senare var läst.

Medan jag länsade knäckburken med hårt arbetande käkar sov mamma och pappa, som dock hade hunnit trycka i sig lite lutfiskrester mellan kyrkan och sängen. När det blev matdags nästa gång åt vi ofta kalkon, en tradition importerad med morbror och moster från upstate New York där de hade bott sedan sent 30-tal.

Jag kan fortfarande drömma om de där kalkonerna. Nog har jag försökt. Släpat hem en djupfryst klump från butiken, tillrett den efter alla konstens (nätreceptens) regler. Men ingen gång med "rätt" resultat. Modern minikalkon smakar ungefär som kyckling, fast man betalar mer för den.

Hemligheten med Barndomslandets kalkon måste ha legat i att den dels var uppvuxen bara ett par kilometer hemifrån under för fjäderfä trivsamma förhållanden, dels att det var en STOR fågel. Däri satt smaken, tror i alla fall jag. Och såsen blev därefter: delikat. Härligheten avnjöts med kokt potatis, någon grönsak och hemgjord röd vinbärsgelé. Fest!

Idag umgås jag mest med kalkon som "kalkonrulle" och då tänker jag på varianten i charkdisken. Fast eftersom moderna tider också har denna dag som stor dag för filmpremiärer finns det säkert ytterligare någon kalkonrulle inom räckhåll. Dock gäller det att försöka undvika just den. Men i rådande stormigt väder vore det inte helt fel med ett biobesök. Kanske blir det av. Konstigt att man bor så gott som omgiven av biografer men ändå har svårt att komma iväg!

God fortsättning önskas ni, med eller utan knäck (vi gjorde ingen i år) och kalkon- eller andra rullar! Och ta det lugnt, man FÅR slappa på juldagen! Njut av amaryllisen, hyacinterna, tulpanerna, granen och friden! Själv återgår jag nu till sängen, med julklappsbok försedd.

Copyright Klimakteriehäxan

God jul!

Den fyller 52 i år, min egen julgran.
En alldeles egenhändig komposition på en bit slaglärft. Själva granen består av ditklistrade bitar av grön sammet, rester när jag fick en ny klänning som jag tyckte var hur snygg som helst. Sedan "klädde" jag skapelsen med det ni ser: några vanliga julgransprydnader storlek mindre, en silvrig stjärna. Och så två små tomtar vid granens fot. Klart!

Knappast anade jag då att detta skulle bli en av mitt livs käraste julprydnader. Det har till och med hänt att den här skapelsen, ja vad ska man kalla den? bonaden? vepan? fått vara den enda granen, fast bara väldigt få gånger. Trots allt saknar den ju doften ... vilket i någon mån uppvägs av att den aldrig barrar, men ändå ...

Nu sitter den där igen. Upp på väggen den 23 december ska den. Jag kräver inte att man ska säga att den är vacker, jag kräver bara att den får all den respekt den förtjänar; för lång och trogen tjänst. Samt för odiskutabel originalitet.

En riktigt god jul önskar jag er alla!

Copyright Klimakteriehäxan

Julrött inpå bara skinnet

Vissa högtider kräver röda rosor.
Julen kräver röda trosor.
På annat sätt kan man inte tolka tidningarnas annonser eller de otaliga reklamblad som dunsar in i brevlådan så här års.
Och det ska naturligtvis inte bara vara röda trosor, det ska självklart vara en matchande behå också.

De här reklamkampanjerna riktar sig naturligtvis inte till den kundkrets som är expert på just damunderkläder – dvs kvinnorna själva.
Å nej, den siktar rakt in i mannens hemligaste vinklar och vrår. För det är allmänt bekant att ... 

Läs hela texten på News55! Kommentera, dela väldigt gärna! 
Om du är en gammal trogen vän till Klimakteriehäxan kanske du minns att du läst texten förut. Men nu fick den en revival och förhoppningsvis några nya läsare – som kanske kan undvika ett och annat misstag i sista-minuten-shoppingyran! Och visst har väl du också lagt märke till hur mycket röda underkläder som plötsligt finns i skyltfönstren?

Copyright Klimakteriehäxan

Det största miraklet

Det som bara inte får hända händer trots allt ibland. Det hände min vän David. Hans förstfödda, dottern Frida, skulle ha fyllt 24 i helgen men hennes liv tog slut i april.
Hur hanterar man förlusten av ett barn? Vad finns som kan lindra en sorg så stor att vi som besparats den inte har en chans att fatta hur det känns?

David, en man med många sidor, skrev text och gjorde musik. Sången till Frida, "Miracle of Miracles", är ett av hans sätt att hantera smärtan, ett sorgearbete med fantastiskt resultat. Nu kan vi andra se, lyssna – och möjligen möjligen förstå lite mer av den förtvivlan som uppstår när ett underverk plötsligt inte längre finns. Det här är ett av många sätt att minnas ett förlorat barn. Ingen kan undgå att bli berörd.


Copyright Klimakteriehäxan 

Tisdagstema DEKORATION

Hur dekorerar du till jul?
Vi kör väl med tomtar lite till mans, inte sant? Medan åtminstone små barn undrar om den riktige tomten kommer att dyka upp, och om han har med sig det som står överst på önskelistan ...

Det visar sig att nu kan man med hjälp av sina dekorationer hjälpa tomten att hitta rätt. I rött, vitt och guld lyser den, skylten som visar var man verkligen väntar på hans besök! Bilden tagen i dag i ett skyltfönster på Götgatan, Stockholm. Bara att rusa dit och handla om ni känner behovet, även om detta inte är den vackraste juldekoration jag sett!

Den här tisdagen. dan-före-dan-före-dan, är DEKORATION det ord som tisdagstemabloggarna ska illustrera. Klicka här så blir det mer dekorerat!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT – kanske handlar det om dig också?

"Det är inte 'less is more' hos oss. 'More' är mycket roligare!"

-Amelia Adamo intervjuas i sjätte och sista delen av tv-serien "Köttberget checkar ut". Hon funderar på hur vi, kvinnor födda på 40-talet, ändrat oss jämfört med tidigare generationers kvinnor, som oftare bejakade tantrollen. Programmet kan du se på SVT Play förstås! Huvudperson nummer två är Hans Rosling, som också (sin vana trogen) levererar kärnfulla budskap.

Ett sent julklappstips för den händiga

Det har gått 41 år sedan ABBA så överraskande vann Eurovision Song Contest i Brighton med "Waterloo" och började sin fantastiska världsomspännande framgångsresa. Vi glömmer det aldrig, tror jag. Inte heller glömmer vi gruppens scenkläder, i en aldrig tidigare skådad stil. Vilket också gällde skorna. 

Platåsulor har sedan dess kommit och gått i modebilden, även om just gåendet komplicerats en smula av höjden över havet. Men det handlar definitivt om en stilmarkör att lita på. Och har du nu haft svårt att komma på den rätta julklappen till en person i din närhet, kanske ABBA-fan, kanske skovän, så kan du låta dig inspireras av de här stövlarna som ingår i årets julskyltning på NK.

Viss händighet krävs, men jag citerar en man i bekantskapskretsen som på en utlandsresa köpte ett vackert tyg i present till hemmavarande hustru. Hon förstod inte hur han tänkt, hon hade aldrig sytt ett stygn. Vilket fick mannen att bita ihop, bestämma att "så himla märkvärdigt kan det väl inte vara". Han skaffade ett mönster, klippte, tråcklade och sydde. Resultat: en fin och uppskattad klänning!

Bara att ta fram garn, virknål och energi så ska du se att det löser sig! En sak kan jag garantera: en originellare julklapp har mottagaren aldrig packat upp. Möjligen har hon någon gång fått något aningen mer användbart ... men ett brett leende är också mycket värt!

Copyright Klimakteriehäxan

Så har det alltid varit – lördagstema

Visst händer det mycket i världen, både nära oss och långt bort. Men vissa saker består vilka nyordningar vi än råkar ut för.

I mitt fall vågar jag påstå att min kärlek till blommor föddes mycket tidigt och den kärleken består. Jag gillar vilda blommor i otuktade skaror, jag gillar vackra och genomtänkta planteringar (fast jag vill bara titta, inte jobba med rensandet och grävandet ...), jag flanerar gärna i en mer exotisk park där rhododendron, hortensia och oleander prunkar, om än vid olika årstider. Den utsikt jag en gång hade över trädkronor översållade av rödlila bougainvillea minns jag med välbehag.

Den som vill ge mig en present kommer långt med en enda liten ros, en mimosakvist eller en gerbera. Julen blir inte jul utan amaryllis, tulpaner och hyacinter. Midsommarbuketten hopsamlad på vägkanten gör mig lycklig, för att inte tala om känslan av att, försiktigt försiktigt, kliva mellan vårens första blåsippor eller stå inför en fantastisk vitsippsbacke. Maskrosfält är hur vackert som helst. På nyåret börjar min tulpanfrossartid.
Och så har det alltid varit!

Förmodligen har jag påverkats väldigt mycket av min mamma, som var blomstermänniska ut i (de gröna) fingerspetsarna. Hon brukade också förtjust berätta om hur jag som väldigt liten stod vid hennes rabatt med mitt eget pekfinger manande höjt i luften medan jag upprepade, som ett mantra:
-Inte röra mammas blommor, nej nej!
Sekunden senare hade jag trattat på näsan rakt i rabatten. Ack ja, så det kan gå! Fast bannorna uteblev, tror jag.

Det är lördag och alltså dags för ännu ett lördagstema: SÅ HAR DET ALLTID VARIT. Temat i december bestäms av Anna Noton Music. Andra bloggare som kan tänkas leverera sin egen tolkning av denna veckas tema är: Karin Englund, Olgakatt, Helena, Karin på Aland, Gnuttan, Livsrummet, Musikanta, Pysseliten, Tove, Ingrid, Anki,  Ulla Laiho och Pensionären på ön. Om du deltar men inte finns med på listan – hojta till i en kommentar så lägger jag självklart in dig!

Vilda och oemotståndliga!

Copyright Klimakteriehäxan

Julbordsfrossa

Nu har även jag ätit julbord. På Ikea, 129 kronor med Family-kort. Det var jättegott, jag blev väldigt nöjd och mer än mätt.

Lyxigare (och väldigt mycket dyrare) varianter finns självklart, med ännu fler rätter, vilt, andra tillbehör och tjusigare desserter. Här gavs exempelvis inte lutfisk eller dopp i grytan, men de anrättningarnas popularitet lär dela fler familjer än vår.
Däremot fick man kroppkaka med lingonsylt, en nyhet för mig som jag underligt nog aldrig tror mig ha smakat. Det var ju jättegott – och kanske äter smålänningar som Ingvar Kamprad det till jul?

Att äta julbord är faktiskt en svår konst. Man måste välja, oavsett utbudets storlek. Det är helt ogörligt att smaka på allt. Jag brukar försöka lyda ordern som Sunes pappa delar ut till sin familj i "Sunes jul":
-Ta bara det dyraste!
Men den taktiken håller ju inte. Frestelsen måste exempelvis alltid testas.

Hur ser en frestelse ut? Väldigt olika, faktiskt.
Heter den Jansson (och det gör den på julbuffén) är den vackert gyllenbrun på ytan. Så ska det vara lagom med sälta, lagom mycket grädde ... lagom allting. Ändå är det min erfarenhet att två frestelser aldrig blir lika, hur lika man än anser sig göra dem.

Sill kan man ju äta när som helst, men det hör verkligen till julbordets fröjder. Ägghalvor är onödigt att fylla krävan med såvitt de inte kröns av riktig löjrom och färska räkor. Den obligatoriska skinkan kräver rödkål och Slotts originalsenap. Glöm skånsk, fransk och alla andra varianter!

Köttbullarna ska helst vara hemgjorda, prinskorven av bästa kvalitet. Leverpastej eller finare patéer sällskapar med olika stora gurkor, kalvsylta passar bra ihop med rödbetorna, men pressyltans vita fettlager tittar jag inte ens på. Grönkål, kanske gräddstuvad, är åtminstone i mitt liv ett sent nytillskott
Och så är det laxen. Rökt, inkokt, gravad passar lika bra men jag orkar bara med en sort och då får det bli den gravade.

Rätt som det är har man hamnat vid osten och då är steget till dessertbordet inte långt. Klarar du av en portion Ris a la Malta? Det gör inte jag. På Ikea fick man också ostkaka med grädde och jordgubbssylt, det klämde jag i mig. Annars är det ju kaffe och pepparkaka som är ett måste. Kanske en mandarin eller ett äpple på toppen.

Någon gång, i elegantare sammanhang, minns jag att vi frossade i efterrätter som lakritsshots och finchoklad, kanderade mandlar och lyxmarsipan. Som tur är händer det inte ofta.

En kollega stönade på jobbet härom dagen att hon var sprickfärdig efter sitt tredje avklarade julbord. Faktum är att det är mer än jag är intresserad av, nöjer mig absolut med ett. Mycket av julmaten är gott, men allt på en gång resulterar bara i frosseri, lätt illamående och tydliga ångestkänslor som kan övergå i renaa frossan: varför tryckte jag i mig allt det där?

Alltså visar det sig än en gång att jag är en löjligt nöjd Ikea-kund (obs: gratis reklam!). Ändå var jag så mätt att jag inte åt någonting alls på kvällen!
Man kan äta deras julbord till och med den 23 december så du hinner, du också. Sedan får vi duka upp hemma efter eget sinne, bästa förmåga och familjens preferenser.
Smaklig måltid!

Copyright Klimakteriehäxan

Grantankar

De är här nu, granförsäljarna. Ja, en del av dem har varit i farten riktigt länge. Och julsugna spekulanter står och vrider på avhuggna toppar och späda unggranar: är den för hög? för vid? för gles? Eller är den rent av alldeles perfekt?

Nja, perfekt är den väl sällan, om man inte gör som med den så kallade Stenbecks-granen på Skeppsbron i Stockholm. Den sätts upp som en naken stam och sedan kommer de tillfixade grenarna på plats, i symmetrisk ordning, för den suveräna granformen så som Walt Disney och Musse Pigg vant oss vid att den ska se ut. Fast det finns ju en genväg. Plastgran heter den. Och periodvis har man argumenterat att /..../

Läs hela texten om hur man ska tänka när man väljer julgran på News55, sajten för dig som vill hänga med men slippa tramset!

Och vill du inte ha en stor gran, vare sig äkta eller konstgjord, kanske en som du viker i papper är ett alternativ? Kolla videon så får du se hur man gör!



Copyright Klimakteriehäxan - video från Panduro hobby

Nu är det (nästan) jul igen!

Det känns nästan som en plikt att ta ett varv och kolla in julskyltningen hos Det Stora Varuhuset på Hamngatan i Stockholm. De stora fönstren och deras innehåll är en pålitlig publikmagnet så här års, när drömmar och önskningar exponeras. Men alla har ju inte vägarna förbi, så jag gör som jag brukar: bjuder på en fönstertitt lagom till jul!

Kanske kan man påstå att det finns flera teman i år. Ätbart är i så fall ett: massor med godis, rosa tuggummi, berg av popcorn, pepparkakshus. I några fönster speglas svunna tider med typiska miljöer och inredningsdetaljer som minnesgoda känner igen från förr. Tomtar? Förekommer glest.

Men naturligtvis verkar de flesta barnen som jag ser intressera sig mest för det enorma dockhuset, inrett i flera våningar med mycket smått och gott. Jag trodde nog att dockhus också tillhörde tidigare decennier, utkonkurrerade av mobiler och läsplattor, men kanske har jag fel på den punkten? Kan minnas att jag själv drömde om ett dockhus men hade inget. Det gick ju bra ändå, som tur är ...

Hungrig drake på väg att kasta sig över julgotterna.

Matglädje? 

Tugga bör man annars ...

Hommage till en annan turistattraktion. 

"Hemma hos" från 50/60-tal.

Vad vore julskyltningen utan några gosedjur?

Julens färg kan också vara bubbelgumsrosa!

Och om du inte kan se dig mätt (sic!) på bilderna i det här formatet vet du förstås att du ser dem större via ett litet klick!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema KALL

Det var årets hittills kallaste dag när Dottern och jag i fredags åkte mot Hadelands glasbruk några mil nordväst om Oslo. Stället var väl värt ett besök – men vägen dit (och tillbaka) var kanske utflyktens allra bästa behållning. Så vackert! Fast kyligt.

Den värsta vinterkylan har vi förstås inte mött ännu, varken i Stockholm eller i Oslo-trakten. Men ett vykort i kalla färgtoner över Randsfjorden kan väl ändå passa när tisdagstemat är KALL.

Copyright Klimakteriehäxan

LED milda ljus

Den har varit med mig sen min allra första egna bostad, elljusstaken från Åviken som var en present från mamma och pappa. Självklart skulle jag ha en elstake, det hade ju alla!

Det var en sorts revolution om än i det lilla formatet när Oscar Andersson på 30-talets mitt fick idén att ersätta sju stearinljus med delar av en kasserad elektrisk julgransbelysning. Sedan dess är elstaken ett designobjekt vars utseende förändrats genom decennierna, men som alltid finns med i advents- och juletid, när vi behöver allt extra ljus vi kan få.

Till Lucia tar jag fram den. Orkidéerna får maka på sig, adventsstjärnan får tåla lite konkurrens. Fast i år inträffade en liten malör. Jag tappade en glödlampa i golvet och vips, så var jag utan fungerande elstake.

Men nu lyser den igen. Och inte bara det: nu lyser den på ett mycket miljövänligare sätt. För visst hade man likadana glödlampor i elbutiken. Dock endast LED-lampor. Alltså fick jag ersätta alla sju för att det skulle lysa igen, vilket kändes helt rätt och som en klok investering. Fick mig också att tänka på en gammal psalm:
Led milda ljus, i dunkel dimfylld värld
Led du mig fram Mörk natten är, långt från mitt hem min färd
Led du mig fram Styr du min fot. 
Min fjärran framtids stig jag vill ej se, ett steg är nog för mig

Fast dagens LED betyder Light Emitting Diode och det var väl inte riktigt det psalmisten hade i åtanke.

Copyright Klimakteriehäxan

Klappar valda med hjärtat

Det pågår en klappjakt där ute, inte sant?
Önskelistorna kan vara långa som en roman eller kortare än en haiku. Oavsett vilket kan det vara svårt att hitta rätt, att få till de där paketen som gör mottagaren glad.

En sak är säker: det är inte prislappen som avgör. Extra tydligt blir det när det handlar om presenter som barn ger till vuxna, komplement till de egenhändigt tillverkade teckningarna, broderierna och pärlplattorna som alla föräldrar föräras.

I huset i Barndoms-landet har i alla år en liten porslinsfigur stått. Den är kanske sju-åtta centimeter hög. "IMPORT" står det i botten, det är allt man får veta om föremålets proveniens.

Prylen visar en storögd kattunge som sitter på en (väldigt liten om man betänker proportionerna) karmstol. Det är jag som har köpt den. Antagligen ett av mitt livs första inköp, jag var kanske fem.
Jag har inget eget minne av detta, men har fått berättat för mig hur det gick till.

Vi var på besök i Arvika, min mamma och jag. Och jag hade fått en peng av pappa för att köpa en present till henne – till födelsedag eller julklapp, det kan kvitta, det var mot slutet av året och hon fyllde år i december.

Kyrkogatan fram travade vi, tittade i skyltfönstren, handlade väl ett och annat. Så kom vi till en butik som sålde nästan allt ett hem behöver, under etiketten "bosättningsaffär"! Där fastnade jag. Befallde mamma att stanna på trottoaren, medan jag gick in och köpte den där porslinsfiguren som stod i skylten och som jag fattade kärlek till vid första ögonkastet.

Fåtöljkatten har stått framme i alla år sedan dess. Ett och annat höjt ögonbryn har den frammanat. Men den försvarade sin plats: barnets första egenhändigt utvalda och inhandlade gåva till mamma. Då behövs varken designernamn, firmastämpel eller imponerande prislapp. Nu när min mamma inte längre finns har jag tagit hand om kissen, ett kärt arv.

Ungefär fyrtio år senare händer samma sak mig. Dottern (kanske 4 år gammal) har, mycket bestämt, pekat ut vad hon vill ge sin mamma i julklapp. Maken lyder och betalar. Det var inte någon särskilt kännbar utgift ...

Jag får en nåldyna med sex små människor i ring som famnar kudden där knappnålarna ska sitta. De har "hårpiskor" av garn och är, naturligtvis, bedårande. Står framme i min närhet i alla dagar sedan dess och kommer att stå där tills ingen minns hur de kommit in i vårt hem. Nåldynan är helt anonym, men är sannolikt designad långt utanför Sveriges gränser.

För den som behöver tröst i julruschen kan det vara skönt att veta, att det är verkligen inte det dyra, exklusiva på önskelistan, det som kostar skjortan, som spiksäkert blir presenten mottagaren minns resten av livet och med glädje vilar ögonen på så gott som varje dag. Dock gäller ett krav: klappen ska vara vald med hjärtat!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema TRIST

Trista saker försöker vi väl gärna låta bli att tänka på, i den mån de går att peta åt sidan. Men idag är tisdagstemat TRIST och då blir man ju tvungen ...

Det är faktiskt trist att behöva bära in allting från balkongen och trycka in det i lägenheten. Allt för att man ska reparera några skavanker på fasaden. Säkert nödvändigt, men nu trängs bland annat tomma balkonglådor och krukor, soffa, bord, stol, torkställning, vattenkanna och det som skulle vara övervintrande växter i ett rum som alltså inte går att använda till någonting annat.

Visst, vi talar om ett i-landsproblem. Jag har ju ändå en balkong. Jag har ju trots allt någonstans att stuva in prylarna. Och får ju fortfarande plats med mig själv. Så oändligt mycket tristare saker det finns att uppehålla sig vid här i världen. Trista på riktigt, alltså.
Men nu skulle jag förstås ha en bild till tisdagstemat också ...

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om föräldraskap på 60-talet

"Vi var barn av 60-talet och hade fått en relativt fri fostran. Man skulle vara hel och ren, tacka för maten och inte röka hasch. Sedan fick man klara sig bäst man ville, typ."

-Catia Hultquist tittar i backspegeln i en krönika i Dagens Nyheters kulturdel i dag. Jag är visserligen äldre än hon, men känner igen mig ändå. En bra sammanfattning, helt enkelt. Det har väl aldrig varit enkelt att hantera föräldrarollen? Och kanske inte att vara barn heller ...

Mitt i miljön fast långt från Paris ...

Det pågår en internationell klimatkonferens i Paris. Man vill få oss att tro att det går att hitta lösningar för framtiden, lösningar som tillåter välfärd i hög grad, men välfärd som inte gnager så mycket på naturresurserna och släpper ut mindre elände i atmosfären.

Kommer de ditresta experterna och politikerna att lyckas? Kommer de att kunna enas om någonting över huvud taget, mer än att enighet behövs och att det, faktiskt, är bråttom? USA:s president Barack Obama, som alltid välformulerad, konstaterar att vi som är vuxna i dag, vi representerar den första generationen som märker hur klimatet  förändras – och vi är den sista som kan göra någonting åt det.

Vad gör vi då åt saken, i vår vardag, i köket, på jobbet, i trafiken, i skolan?

Jovisst, vi ...

Läs hela texten på News55, sajten för dig som vill hänga med men slippa tramset! Alla knatar vi ju omkring i den där miljön som hotas av så många faror. Kul om du kommenterar och delar/länkar vidare! 

Sol, grönska, vatten, luft - värt att värna!

Copyright Klimakteriehäxan

Övning ger färdighet – lördagstema

Att övning ger färdighet, det är en gammal sanning som är svår att säga emot. Men hur avancerad den där färdigheten blir, det är ett synnerligen relativt begrepp.
Jag vet vad jag talar om.

Bevisen finns kvar i huset i Barndomslandet. Där har jag hängt upp den gamla vackra, bukiga, mandolinen, troligen gjort i Italien. Skolstart skulle också medföra påbörjad musikutbildning. Man fick välja mellan blockflöjt och mandolin, och blockflöjt hade vi ingen, medan farfar sjökaptenen hade hemfört stränginstrumentet från någon av sina resor på de sju haven. Alltså blev det mandolin.

Det var bara det att ingen annan hade en så gammal modell som jag. De nya var platta och, tyckte ju jag då, mycket finare. Enda moderna sak jag medförde till spellektionerna var ett nyinköpt plektrum, gjort i färgglad, strimmig plast.

Jag kom till "Guter Mond, Du gehst saa stille" och tremolerade frenetiskt medan fingertopparna sved. Men så snart chansen uppstod lade jag ifrån mig mandolinen och tog aldrig upp den igen. För då hade jag hamnat framför pianot.

Möjligen passade jag aningen bättre vid klaviaturen, men någon riktig kärlek uppstod aldrig mellan oss. Visst, jag tog mig hyggligt igenom "Für Elise" och "Heinzelmännchens Wachtparade" (varför hette så många låtar något på tyska?) och gillade uppriktigt Edward Elgars "Salut d´amour" (se där, en fransk titel!). När en kompis sjöng "Aftonklockorna" stod jag för ackompanjemanget, men vi fastnade hela tiden, båda två, på "fååågelmor sin viiinge brer att höööken hennes barn ej ser", till åhörarnas (högst begripliga) irritation.

Många år senare påstod min mamma att musiklärare Samuelsson hade yttrat sig väldigt positivt om mina framsteg vid flygeln. Han sa aldrig något till mig, inte hon heller vad jag kan minnas, och jag är inte säker på att det hade gjort någon skillnad.

Nu har jag något kort ögonblick tänkt att ett pensionärsliv eventuellt skulle kunna rymma någon stund med gamla noter och nyvunnen energi. Någonstans finns drömmen om att lekande lätt ta ut en vacker melodi (utan noter!), rätt ackord, perfekt rytm, smittande ... Men ögonblicket passerar blixtsnabbt. Även om övning säkert ger färdighet långt upp i åren, oavsett tävlingsgren.

Kan inte låta bli att tänka på Ingmar Stenmarks svar på en reporters fråga om hans framgångar berodde på tur eller på träning.
-Det konstiga är, sa skidesset, att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag.
Ett annat sätt att uttrycka faktum: övning ger färdighet.

Noterna finns kvar - från Pianospelets ABC till Evert Taube! 

Copyright Klimakteriehäxan

Det är  Anna Noton Music som bestämmer lördagstemat för årets sista månad. Andra bloggare som kan tänkas leverera sin egen tolkning av denna veckas lördagstema ÖVNING GER FÄRDIGHET är: Karin Englund, Olgakatt, Helena, Karin på Aland, Gnuttan, Livsrummet, Musikanta, Pysseliten, Tove, Ingrid, Anki,  Ulla Laiho och Pensionären på ön. Om du deltar men inte finns med på listan - hojta till i en kommentar så lägger jag självklart in dig!

CITAT om flickors (självklara) värde

"Genom de höga flyktingtalen pågår en maskulinisering av Sverige som vi måste uppmärksamma. Många flyktingar kommer från kulturer där flickor och kvinnor inte räknas och det är självklart för dem att det ska vara så. Om de här pojkarna ska kunna integreras i och förstå det svenska samhället måste de få utbildning inte bara i svenska utan också i demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet så att det blir självklart för dem att flickor är lika värdefulla som pojkar."

-Birgitta Wistrand, bland mycket annat genusforskare och hedersledamot av Fredrika Bremer-förbundet, öppnar via sin text i Svenska Dagbladet i går mina ögon för en viktig aspekt på flyktingströmmarna som jag inte tänkt på. Läs den du också, jag tror att vi är många som förbisett den utmaning vår hittills relativt välutvecklade jämställdhet står inför.

Påslakansmysteriet

Nästan ingen har väl annat i sängen än påslakan nu för tiden (ja, jag bortser alltså från eventuellt sällskap).
De gamla broderade och med handvirkade spetsar försedda ligger oanvända och gulnar, medan vi greppar våra istopps-täcken och byter överdrag med några snabba handgrepp.

Fast hur snabbt går det egentligen numera? Det har hänt något på påslakansmarknaden. Förr i världen fanns två öppningar i sidan i lakanets övre ände. Där stoppade man in händerna, letade upp hörnen på täckets kortsida och drog. Vips var det klart.

Idag letar vi förgäves efter de där lämnade luckorna, som är mysteriskt försvunna. Men moderna påslakansidor är hopsydda hela vägen. Anledningen sägs vara att bland annat Ikea tröttnat på att kunder utomlands kommit tillbaka och klagat på "trasiga sömmar" när de handlat ny bäddtextil.

Nu krävs annan teknik när man ska ha rena sängkläder, nya grepp. Och vi får anpassa oss till den design och standard som gäller internationellt, eftersom svenskar tydligen är de enda som gillar de där hålen, praktiska också när täcket åkt på sniskan inne i lakanet och behöver rättas till. Somliga lär sätta sig och sprätta en glipa i sömmarna i nyinköpta lakan!

Möjligen finns exemplar med "hjälphål" fortfarande hos en del försäljare, men vi köper ju inte ny bäddtextil varje vecka. Det gäller att vårda de gamla hederliga påslakanen, helt enkelt! Årgångslakan, från tiden innan mysteriet slog till!

Copyright Klimakteriehäxan

Fem meter elefanter

Vi var bland de första svenska charterturisterna som for till Gambia. Vinterbleka och badsugna klev vi av planet i gassande afrikansk sol, till nya dofter, spännande ljud, människor i färgsprakande kläder.

Fyra äventyrslystna var vi. Min kompis Lena och jag delade rum på hotellet som inte var riktigt färdigbyggt. Huvudstaden Banjul hade inte heller särskilt gott om restauranger. Vår kvartett kastade sig ut i omgivningarna, ingen av oss hade varit i närheten av Afrika tidigare.

Det var spännande så gott som hela tiden: vi fastnade med vår hyrda VW i ökensand, vi åt märkliga maträtter vars ingredienser vi inte kunde gissa, vi åkte båt på Gambiafloden och tittade på delfiner, vi såg spår av jätteormar i sanden, vi badade i onödigt häftiga vågor, vi dansade till trummor i kolsvart natt under en otrolig stjärnhimmel.

Och så skulle vi besöka en "typisk gambiansk by" en bit in i landet. Vi skulle sova i hövdingens gästhus. Ja, någon sov säkert, men alldeles säkert är att jag gjorde det inte. Bädden motsvarade inte riktigt mina önskemål. Avklädningen begränsades till att jag tog av mig skorna. På det som gällde som kudde bredde jag ut en egen t-tröja. Sedan låg jag där och stirrade ut i mörkret. Det rasslade och prasslade, palmblad vispade om nattluften där utanför.

Allt föreföll ändå lugnt. Tills något sprang över min nakna fot. Illtjutet jag upphävde skulle ha gjort Alfred Hitchcock förtjust. Upp for jag som en raket. Ner föll moskitnätet och förvandlade mig till en dammig mumie. Panik!

På något sätt lyckades jag befria mig från nätet jag fångats i. Valde att gå ut i det fria. Så småningom kom gryningen, tuppar började gala, folk vaknade och hälsade på den extremt morgontidiga turisten som satt stelt uppkrupen på en sten. Jag tackade min lyckliga stjärna att vi inte hade planerat att stanna två nätter i byn ...

Tillbaka i huvudstaden fanns möjligheter att ägna sig åt något annat som både Lena och jag gillade: shopping. På marknaden fanns massor med härligt lokalt hantverk: trä, metall, läder, textil. Vi fastnade för batiken. Det blev klänningar, kjolar, blusar, shorts – allt gick att få uppsytt för en billig slant.

Då mötte jag elefantflocken. Visste inte vad jag skulle ha den till, bara att jag ville ha den. Kvinnan i marknadsståndet vägrade dela det långa bomullssjoket. OK, sa jag, och elefanterna fick resa till Sverige med mig.

Det har gått ungefär 45 år sedan dess och ingenting har hänt med det där tyget. Förrän nu.
Jag har sedan några timmar tillbaka ett draperi (hur kan det vara så svårt att få till två lika långa raka bitar, jag bara undrar?) där de afrikanska bestarna stormar fram.

Några riktiga elefanter såg vi förstås aldrig i Gambia, de lär ha utrotats där på 1800-talet, men jag är nöjd med utfallet av min storviltsjakt: fem meter gula och vita elefanter på blåsvart botten, med många små skillnader mellan de hundratals individerna i flocken. Hantverk att bli glad av och som dessutom påminner om en minnesvärd resa, så många år efteråt.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: FRÅN OVAN

Det var drygt två år sedan. Jag sitter i ett flygplan som är på väg att landa. Rutten går över Södermalm, vädret är klart. Spanar intresserat ut över stadsbilden, vattnet, grönskan, järnvägen, all trafik. Då ser jag! Vi flyger rakt över huset jag bor i!
Tänk att jag hann få upp kameran!

Vi är cirka 1200 personer som bor i de här 60-talshusen i speciell design, ritade av arkitekten Åke Ahlström. På den här marken låg förr Tanto sockerbruk. Som en följd av det finns här fortfarande en gata som heter Sockerbruksgränd, och den stora allmänna lekplatsen heter Sockerskålen. Och Cyrillus Johanssons bro till Årsta holmar, ett statligt och ståtligt byggnadsminne, ser vi från våra fönster.

Min "flygbild" kom väl till pass denna dag när tisdagstemat är FRÅN OVAN. Klicka på den här länken för fler företeelser ur von oben-perspektiv!

Copyright Klimakteriehäxan

Lennart Hellsing – en modig ordbrukare

Tänk att inte förrän han är död inser jag hur mycket han har påverkat mig. Dig. Oss.

Lennart Hellsing debuterade 1945 och har sedan dess skapat ett drygt hundratal böcker. Han har blivit tonsatt, iscensatt och någon gång ifrågasatt, men mest hyllad – fast Alma-priset hann han aldrig få, trots sin enorma och fantastiska produktion och sin höga ålder (han blev 96).

För oss som så att säga är födda på svenska och har växt upp från 40-talets mitt ända till i dag har han i alla fall varit en högst betydande person. Jag tror att hans stora,viktiga insats har handlat om ett högst personligt och modigt ordbruk.

Vem skulle annars ha fått barn att redan före skolåldern anamma ord som mazurka, palsternacka, spektakel, paprika och vitamin? /.../

Läs hela min fundering kring den legendariske Lennart Hellsing, barn och läsning på News 55, sajten för dig som vill hänga med men slippa tramset. Kommentera gärna, dela ännu hellre!

Copyright Klimakteriehäxan

Kamrat Google – en vän att lita på

Sätter mig vid datorn och bara MÅSTE googla om det där som jag funderat på, vad det nu var. Det är så numera: vi kan ställa alla våra frågor till kamrat Google, som ju har svar på det mesta (bara man formulerar frågan på ett bra sätt).

Att googla är sedan tolv år tillbaka ett svenskt verb, för 2003 kom det upp på den så kallade "nyordslistan" som publiceras varje år av svenska språkrådet. Och ingen ifrågasätter ordet, inte ens den mest puristiska språkpolis. Ja ni vet väl att det på sin tid hävdades (av Viktor Rydberg, han med "Midvinternattens köld är hård") att det matematiska begreppet "tangent" skulle kallas "snudd" och "korda" analogt med det heta "fyllsnudd"?

Hur som helst har Rydberg tystnat för gott, han gjorde det 1895, och jag har inte stött på någon annan som försökt försvenska vårt googlande. Behovet finns väl helt enkelt inte. Vi googlar bara vidare, miljontals sökningar på bara en kort sekund. En teknisk analfabet fattar ingenting av hur det går till. Bara att tacka och ta emot.

Det finns dock en sak till med Google som jag inte begriper: tänk att man kostar på sig – och oss – alla dessa varierade toppbilder som möter en när man klickar sig in! De kallas för "doodles". När Sverige gick till val syntes det direkt på Google, Pride-veckan, storhelger och högtider får sin egen bild, liksom stora sportevenemang. Just nu öppnar jag till tre olika, men lika sympatiska, illustrationer: ett tårtkalas, en vandring över en bro och en härlig liten sommarutflykt med en bok i det gröna.

Man får anta att boken är skriven av Lucy Maud Montgomery och handlar om Anne på Grönkulla (Anne of Green Gables). Författarinnan, från Kanada, skulle ha fyllt 141 i dag. Böckerna om den rödhåriga flickan har översatts till mer än 20 språk och sålts i 50 miljoner exemplar, och såväl tårtan som bron finns med i berättelsen. Men först gick det för Montgomery som det gjorde för Astrid Lindgren: alla förlag tackade inledningsvis nej till hennes manus ...

Någon – som visar sig heta Olivia Huynh, jag har googlat – har alltså tänkt på Anne och för dyra pengar suttit och kreerat dessa bilder som dessutom är animerade, doodles är ofta det. Jag kan till råga på allt misstänka att många är så fokuserade på det ämne de ska googla att de inte över huvud taget märker den där fiffiga illustrationen som säger ett diskret "välkommen".

Men det är bara att googla på. I morgon är en annan dag. Förmodligen är också startbilden då en annan hos Google, en vän att lita på i alla väder.

Copyright Klimakteriehäxan (fast bilderna är förstås Googles)

PS En annan språkfundering i samma härad kan du läsa här! Och om du vill kolla doodles som använts tidigare bjuder man här på ett komplett arkiv!

Inget går upp mot falukorv

Gossen har med marginal passerat 40-årsdagen och flyttat till utlandet. Men kom nyligen hem till Sverige på blixtvisit i jobbet och passade då på att göra en visit hos mamma. Det skulle bli en välkommen middag på tu man hand. I frysen fanns en delikat fiskgryta.

-Morsans fiskgryta? Det blir gott! sa sonen, som inte haft chansen att äta den på riktigt länge.
Men så skulle han väl ta en öl eller något och öppnade kylskåpsdörren. Hela människan stelnade till.
-Du, sa han, det ligger en falukorv här!
Jo, det förnekade inte moderskapet. Som insåg att fiskgrytan fick tas tillbaka till frysen, för pojken ville helst av allt ha falukorv.

-Kan man få den med stuvade makaroner? bad den hungrige.
Det fick han. Naturligtvis.
När maten var klar och upplagd på tallriken gjorde han det som folk numera gör när exklusiva rätter presenteras för dem: han tog upp mobilen och fotograferade härligheten. Det blev ett MMS.
-Min fru kommer att svimma av avundsjuka, fnissade han, innan han slängde sig över anrättningen med en glupande aptit.

Så gott som inget kan mäta sig med den svenska falukorven. Men så har den också, efter en del diskussioner, fått "särartsskydd" och fortsatt liv även sedan vi blev en del av EU. Fast Europa har nog inte upptäckt tjusningen med vår korvsort än. Synd om dem!

Min mamma brukade citera en gammal man som när det blev tal om mat och att det ibland kunde vara svårt att hitta på något till middag bara fnös.
-Hur kan det vara ett problem när det finns falukorv? sa han och ruskade klentroget på sitt tunnhåriga huvud.
Enda hotet mot denna härliga husmanskost är att korven skivas i för tunna skivor. Rejäla bitar ska det vara!

Och om ni behöver ännu ett bevis för hur mycket jag högaktar falukorven och hur gärna vi äter det i vår familj kan jag bara berätta, att när vi åkte bil med våra barn som då var små hördes vid ett tillfälle Sonen ropa, med glatt igenkännande i rösten:
-Titta vilken stor falukorv!
Vi hade just svängt in på en Statoilmack.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Dock serverade jag aldrig stuvade makaroner till den där korven, ett misstag jag senare fått äta upp ...

Lördagstema ÄNGLAR

Min inställning till änglar är kluven.
De har ju funnits med sen tidiga barnaår, i aftonbönen "Det går en ängel kring vårt hus ...", från söndagsskolan via Gabriel i religionshistorien till nutida och i mitt tycke högst dubiösa ängladyrkare som Norges prinsessa Märtha-Louise.

På vägen mot vuxenvärlden gjorde vi änglar liggande i nyfallen snö och klistrade in glittriga varianter i bokmärkesalbum. Senare änglar kan ses i smyckelådan som halsband, örhängen och ringar. Och inte sällan dyker de där bevingade varelserna upp som prydnader: i keramik, i glas, i kristall och i metall.

Tanken bakom en skyddsängel är god. Den klassiska formen på en ängel är tilltalande, fast jag vet inte så noga varför. Inte törs jag lita på någon skyddsängel hur som helst. Min kluvenhet består med andra ord.

Men jag gillar stålstrådsängeln (bilden överst) som fick följa med hem från en konsthantverkare någonstans i Mellansverige, har glömt bort vem och var. Textilängeln på bilden nedan, i vad jag kallar Kalikå-teknik (fast jag vet att det heter något annat), är också en hemslöjdsprodukt.

Dessutom kommer ytterligare en ängel att dyka upp hos mig innan kvällen är här, nämligen den i gulmetall som gör tjänst som adventsstjärna. Men den har inte flugit upp ur källaren ännu.

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERING: Här har vi den, ängeln som sedan många år tillbaka hjälper till att lysa upp mörka advent!

Det är Musikanta som bestämt lördagstemat för november. Bra jobbat! Andra bloggare som kan tänkas leverera sin egen tolkning av denna veckas lördagstema ÄNGLAR är: Karin Englund, Olgakatt, Helena, Karin på Åland, Gnuttan, Livsrummet,  Pysseliten, Tove, Ingrid, Anki, Anna Noton Music (som bestämmer vilka teman det blir i december), och Pensionären på ön.