Kroppsligt i bokhyllan

Veckans triotema är oss alla närstående och ständigt aktuellt: kroppen. Berätta om tre olika böcker där kroppen och/eller kroppslighet spelar en stor roll! föreslår Lyran. OK!

Det bästa med Philip Roths, av många oändligt hyllade, bok "Portnoy´s Complaint" är den fyndiga svenska titeln på den översatta utgåvan: "Portnoys stående problem". En mer snoppfixerad historia får man leta efter – då kan det i och för sig hända att man hittar något av Theodor Kallifatides, också en förattare som älskar manlighet och dess mer framträdande drag. "Bönder och herrar" är en av titlarna.

E L James, den numera störtförmögna brittiska journalisten, skrev "Fifty Shades of Grey" (Femtio nyanser av honom) och den läste jag för att Linn Ullmann i tv sa så klokt att något som så många andra läser måste jag också läsa för att se vad det är som drar. Den fullständigt otroliga historien om den oskuldsfulla tonårsflickan som låter Mr Grey hantera henne hur som helst är tjatig, ointressant – och kroppslig.

Se där tre böcker som jag inte rekommenderar, utan avråder ifrån!
Läs dem inte!

Copyright Klimakteriehäxan

När Hanna lärde sig knäppa koftan

Mamman har stickat en kofta. Barnet lär sig mödosamt att knäppa den. Bilden etsar sig fast i mammans minne. Och eftersom mamman är en kreativ människa, en skapande konstnärssjäl försedd med skickliga konsthantverkshänder, blir det så småningom en bild, broderad och med applikation, så att den faktiskt är tredimensionell.

Jag älskade den redan första gången jag såg den. Då var den ny. Tavlan gjordes 1982. Nu har den kommit hem till mig där den omedelbart åkte upp på väggen, på väl synlig plats i sällskap av en bild av Peter Dahl och vid sidan av mitt eget foto på mina egna barn.

Den lilla flickan i koftan heter Hanna och jag lärde känna också henne. Idag är hon snart 40 år. Men det var Lisa, hennes mamma, som var min vän, en tjej (eller kvinna) som jag uppskattade mycket. Vi hade gemensamma intressen, vi fnittrade bra ihop och hon fick mig till och med att uppskatta bastubad, vilket jag egentligen inte gör.

Vi lärde känna varandra när vi gick en ettårig utbildning som omfattade språk, samhällsstudier och praktiska övningar med bl a sjukvård och räddningstjänst som ingredienser. När skolåret var slut höll vi kontakten. Lisa blev snart mamma, först till Lisa och sedan till en liten pojke. Tidvis bodde vi på rätt stort avstånd från varandra, men den relation vi hade var av den där sorten som inte lägger märke till några avbrott, den bara fortsätter där den senast avslutades även om pausen varit ganska lång.

Så en dag fick Lisa cancerbeskedet. Kampen blev lång och mödosam och inte framgångsrik. Barnen var visserligen vuxna, men när en mor försvinner märks det.
Kvar fanns dock många av de vackra ting som Lisa hade förfärdigat med sina händer: målningar, teckningar, broderier, stickat, virkat, ja till och med något i metallslöjd.

Sakerna var helt enkelt så många att familjen inte kunde härbärgera dem alla. Därför fick nu "Hanna knäpper koftan" sent omsider flytta hem till mig. Jag kunde inte låta bli att fälla en tacksamhetens tår när jag härom dagen tog emot henne, med öppna armar. Nu bor hon hos mig så länge jag har en vägg att disponera. Varje gång jag går förbi henne kan jag skicka en tanke till Lisa, minnas något av våra härliga gemensamma ögonblick. En tavla kan betyda så mycket. Och den här är så fin!

Copyright Klimakteriehäxan

Fy på sig, syrenen!

Det är Mors dag och det blommar för fullt där ute. Kan ingen prata förstånd med syrenerna? Förklara för dem att först är det häggens tur att sprida väldoft och skönhet.

Och sedan, när lämplig tid har gått, kan syrenerna få ståta i lila, rosa och vitt. Då får vi njuta lite längre, med alla sinnen som är så inställda på sommar. Det vill vi. Det borde varje syrenbuske begripa! Skyll inte på häggen, den har ju inte gjort nåt fel!

Till råga på allt har nu även kastanjerna slagit ut. Kan man storkna av skönhet? Verkar inte omöjligt. I alla fall inte just nu.

Somliga storknar möjligen av firandet av Mors Dag. I Sverige högtidlighölls den för första gången 1919, samma år som min mamma föddes. Henne kan jag inte längre fira, men läser med intresse Dick Harrisons artikel om den här "dagens" historia i SvD.

Copyright Klimakteriehäxan

Bläh för "fotbollsfans"

Vad är det för fel på folk? Hur kan det hända, gång på gång, att till synes vanliga och till vardags förmodligen hyggligt vettiga män förvandlas till vedervärdiga svin för att det drar ihop sig till fotbollsmatch?

Jag gjorde en sväng i centrala Stockholm i onsdags, den dag som så många tillresta engelsmän och holländare skulle avsluta på Friends arena i Solna med mötet mellan Manchester United och Ajax. En fin titel hägrade: seger i Europa League.

Hela Kungsträdgården vibrerade av fotbollsfeber. Holländare i orange fotbollströjor, britter i röda, ganska många med Ibrahimovic på ryggen, även om Zlatan inte kunde spela efter sin skada. Alla bord på uteserveringarna var fulla. Fullt var det också på stensocklar och parkbänkar. I var hand en öl. (forts)

Ja och vad händer med den som häller i sig öl efter öl? Jo, vederbörande blir kissnödig. Samt mer och mer berusad. Pinkar där han står, sak samma med det skräp hans konsumtion genererar i form av burkar och papper, hamburgerlådor och annat. Det som inledningsvis såg ut som något av en folkfest förvandlades till en mardröm för oss som bara kunde se på.

Det kan ju inte vara bara jag som blir helilsken på dessa huliganer som visserligen lägger ut en del pengar på Stockholms hotell och öl- och matställen, men som skrålande och ofredande gör om vanligtvis trevliga stadsgator till stinkande avfallshögar som sedan ska saneras, för våra skattepengar.

Såg de ens matchen? Att blicken var grumlad på väldigt många på läktarna står utom allt tvivel. Ändå vill de kallas fotbollsvänner.
Bläh, säger jag och hela bläh-texten läser du på News55.

Copyright Klimakteriehäxan

Laleh – vilken tjej!

Foto SVT

Jag har tidigare bekänt att Robyn fått in en fullträff i "fel" målgrupp, eftersom jag definitivt hör till hennes beundrarskara.
Nu har Robyn fått konkurrens om min gunst.

För nu är jag Laleh-fan. Vilken tjej! Hon skriver låtar med texter som betyder något, på svenska och engelska. Hon har fantastisk röst som bär både till hennes eget gitarrspel och när stor orkester backar upp henne. Suverän publikkontakt, en scennärvaro gamla artisträvar kan (och bör) avundas henne. Till råga på allt har hon visat sig vara en begåvad medproducent till andra artister av rang.

Extra plus i kanten för fantasifulla scenkläder, långt ifrån praktiska ... Såg henne live i Oslo för några år sedan när hon var Sveriges bidrag i Nobels fredskonsert. Klänningen hon hade då var försedd med ett så långt släp att hon i princip inte kunde röra sig! Men fin att titta på var den ju.

Det var igår kväll som hennes konsert i ett fullspikat Globen visades i SVT, inspelad i november i fjol. Den sänds i repris två gånger, ikväll och i morgon igen, men du kan se den på SVT Play när du själv vill, förutsatt att du gör det senast den 24 juni.
Lysande!

Copyright Klimakteriehäxan

Tjejmiddag med feg meny

Bokbloggsjerka igen. Annika vill att vi ska avsluta den mening hon påbörjat så här:
Om jag kunde bjuda mina favoritkaraktärer på middag ...

Ja vilka figurer skulle det bli som skulle slå sig ner vid mitt middagsbord? Jag skulle duka det så tilltalande jag någonsin kan – faktum är att det jag lyckades bäst med i det så kallade skolköket, det var att duka fint. Det jag bakade blev vidbränt och maträtterna är inget jag vill minnas, eller sparat recepten till.

Jag kan tänka mig att skicka inbjudan till de fyra fruarna Hemingway som jag just läst om i Naomi Woods bok "Mrs Hemingway". Favoriter? Nja. Men intressanta. På placeringskorten står det alltså Hadley, Fife, Martha och Mary. Damerna har råkats IRL men nu skulle jag få chansen att lyssna till konversationen, som borde bli av det mera spännande slaget! Vilken tjejmiddag!

Oavsett vilka gästerna är måste jag väl ändå bereda mat som jag inte kan misslyckas med. Det betyder färska svenska räkor till förrätt, rostat bröd till och en klick (färdigköpt) aioli för den som prompt vill ha det (inte jag, dock).

Huvudrätt? Tänk om damerna gått och blivit vegetarianer? Ernest jagade ju och det han sköt det åt de. Jag tänkte köpa biffar som ser lovande ut, att servera med potatisgratäng. För all del, det har hänt en gång. Grönsaksälskaren åt av gratängen och den blandade färska salladen och klagade inte, hon var väluppfostrad. Biffar brukar jag lyckas med. Sås till dem också. Och i salladen gärna något fruktigt inslag, vattenmelon eller granatäppelkärnor. Till det en balsamvinäger som kan förvandla vad som helst till godis!

För säkerhets skull och med tanke på eventuella vegetarianer slänger jag in ett par ostar innan det är dags för desserten. Cambozola är en favorit. Några kex och druvor (och en stilla bön att jag inte drabbats av den sortens vegetarian som inte heller äter mjölkprodukter).

Efterrätt. I mitt liv är det få saker som är enklare: färska jordgubbar, med en bra vaniljglass. Fast ibland slår jag till och gör limoncellomousse efter Anna Bergenströms bok. Alla utan undantag har älskat den hittills. Och den görs klar i förväg.

Det blev alltså en tämligen traditionell måltid, man skulle kunna kalla menyn feg rent av. Visst experimenterar jag gärna och ofta vid spisen, men då får gästerna vara sådana som jag tror kommer tillbaka även om jag misslyckas ... Går det åt pipan kan man ju alltid beställa en pizza! Det äter säkert också fru Hemingway.
Fler middagsmenyer hittar du förhoppningsvis den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Önskeböcker?

Mia ställer somvanligt på torsdagarna en helgfråga till oss som gärna bloggar om böcker och läsupplevelser. Denna gång:
Hur ser din bokönskelista ut?
Jag har faktiskt ingen. Jo, visst finns det böcker jag vill ha för att jag tror att jag vill läsa dem, men det blir ändå oftast impulsen som styr, både bland gamla hyllvärmare och när det kommer till nyutgivet.

Dessutom en bonusfråga som ligger i tiden, det är söndag som gäller: Vad ska du köpa till mamma på Mors dag?
Här måste jag byta tempus eftersom jag inte har nån mamma att fira sedan fyra år tillbaka. Men att hon skulle ha fått en bok, det är tämligen självklart. Mitt bokintresse tror jag att jag ärvt av henne, även om engagerade och engagerande lärare gjort sitt till.

Vad skulle jag då ha valt? Troligen Majgull Axelssons nya, även om jag inte läst den själv. "Mitt liv och ditt" heter den och den har bara funnits ute i ett par veckor. Står väl egentligen på den där önskelistan jag inte har ...

Copyright Klimakteriehäxan

I sista minuten

Det är bråttom nu. Riktigt brådis.
I alla fall om du ska få en glimt av tulpanprakten längs Stockholms gator. För nu när sommarvärmen kommit går det fort: kronbladen skrumpnar, trillar av, det nyss så vackra ser mera eländigt ut.

Jag promenerade just längs Ringvägen som år efter år bjuder på vad jag kallar en blomsterflod, i princip ända från Skanstull till Zinkensdamm om än med vissa hack i flödet. Här är det rött och gult som är huvudfärgerna och den sort som slår ut sist och alltså blommar bäst just nu har flikiga, spetsiga blomblad. Namnet? Vet inte.

Ett annat underbart ställe att svänga förbi är Lindhagensgatan på Kungsholmen. Där är det pastellfärger som dominerar, hur ljuvligt som helst.
Samtidigt blommar häggen för fullt och syrenerna har inte fattat det där med att vänta lite på sin tur så de slår också ut.

Men som sagt: ska du hinna fånga ögonfröjden som tulpanerna bjuder är du ute i sista minuten. Skynda! Det tar nästan ett helt år innan du får chansen igen.

Copyright Klimakteriehäxan

Sommarläsning

Och helt plötsligt blev det sommar! Lyran har en liten enkät om sommarläsningsvanor. (Bilden också från hennes blogg.)

1. Brukar du läsa mer eller mindre eller som vanligt på sommaren?
Mer, tror jag. Att läsa är samma sak som semester, ofta.

2. Läser du samma typ(er) av böcker som under övriga delar av året, eller läser du något speciellt på sommaren?
Någon deckare kan slinka med i sommartid, någon som inte kräver särskilt mycket engagemang. Läser annars ganska få krimhistorier numera.

3. Beskriv den ultimata sommarläsningsplatsen!  
Har nog flera. Balkongen, innan det blir för varmt eller sedan solen krupit runt hörnet. Då kan jag hålla ett öga på min blomlådor också! Ute på gräset, med bara några meter till ett svalkande dopp. Eller under lönnen i Barndomslandet.

4. Vilken bok är perfekt för en slö dag på stranden/i hängmattan?
"Sol över torpet" av Barbro Alving, Bang. Så skicklig med orden, så roligt skrivet!

5. Berätta om en bra bok som utspelar sig på sommaren!
Eftersom det känns för lättvindigt att dra till med Tove Janssons "Sommarboken" (fast den är bra!) och jag redan "använt" Bangs lättsamma historia letar jag mig fram till "Den vita tigern" av Aravind Adiga. En chans att möta en annan kultur som åtminstone jag är tämligen obekant med. Adiga är indier, och i Indien är det ju med svenska ögon sett alltid sommar ... Kanske ett tips till dig?

Copyright Klimakteriehäxan

Dumma mamma! eller är mor rar?

Berätta om tre minnesvärda mammor ur litteraturen!
Det är uppgiften för den som vill hänga på Lyrans tematrio denna gång. Kan hon möjligen ha stundande Mors Dag i åtanke???

Jag börjar i Danmark, med Vita Andersens "Vilken hand vill du ha?" Om Anna, barnet som kämpar men som knappt får plats i sin mammas liv. En historia som tränger rakt in i läsaren.

Kerstin Thorvalls "Det mest förbjudna" är så gott som omöjlig att gå förbi. Minns hur upprörd min egen mamma var när hon hade läst den – "tänk, att lämna ut sin egen mor på det sättet"! Man glömmer den inte, den må vara utlämnande eller bara sann.

Men "Glöm mig" är en annan skildring av en inte särskilt lyckad mamma. Alex Schulman berättar hur alkoholmissbruk och ständiga föräldrabråk kantar tre bröders barndom. Generellt sett står jag inte ut med författaren och hans åsikter, men måste medge att han skriver riktigt bra. Åtminstone denna gång ...

Det känns som att här råder brist på positiva skildringar av morsor, att författarna gärna ropar det lilla barnets arga "Dumma mamma!". Men så hoppas jag att det inte är, om man lägger hela biblioteket under lupp! Andra bloggare har förhoppningsvis hittat rarare mödrar.

Copyright Klimakteriehäxan

Saker att drömma om eller åtminstone att sikta på

Drömmar kan vara så mycket. Vi kan drömma om fred på jorden, om evig lycka, om livslång hälsa, om lika villkor för alla överallt, om Det Stora Genombrottet för att ta några åtråvärda exempel. Ett har de gemensamt: de är svåra att uppnå, även om vi gör vad vi kan för att påverka utvecklingen i rätt riktning.

Bättre alltså att sikta aningen lägre, börja tänka på saker som faktiskt skulle kunna vara uppnåeliga. Vad kan man då ha för mål? Här tio punkter att satsa på, utan inbördes rangordning:

1. Bättre ordning och glesare i garderoben.

2. Inga föråldrade (och därmed obrukbara och kanske rentav farliga) apoteksprodukter i badrumsskåpet.
3. Le mot en människa man inte känner – men som ser ut att behöva en vänlig blick.

4. Tätare kontakt med vänner man riskerar att tappa bort.

5. Mera grönsaker på bordet, helg och vardag.

6. Ta en stund varje dag för att vara som tjuren Fredinand: sitta stilla och lukta på blommorna (ja titta på dem också, självklart!)

7. Gå på bio oftare.

8. Komma i håg att berömma någon som förtjänar det.
9. Ge någon en present fast det inte är en speciell "dag".
10. Aldrig glömma att hälsa på busschauffören (förseningen är sällan hans fel).

Skulle jag nu lyckas pricka av beståndsdelarna på min egen lista tror jag att jag skulle känna mig riktigt nöjd och belåten. Samtidigt oförhindrad att fortsätta drömma om fred på jorden och de där andra, viktiga, sakerna!
Vad drömmer du om?

Copyright Klimakteriehäxan

Randiga minnen att älska och hedra

Det har hänt att en inredningsdetalj jag råkar vara väldigt förtjust i presenterats som något av det svenskaste som finns.

Trasmattan.

Den där skapelsen i vilken det gick att spåra den gamla sommarklänningen, förklädet från skolkökslektionerna, favoritbyxorna som till sist sprack i alla sömmar. Det var återvinning i ordets sanna bemärkelse: man klippte och nystade trasor som till sist blev till berg, och sedan var det bara att sätta i gång i vävstolen.

Låter det som forntiden? Ja, nog är det länge sedan. Farmor var den som invigde mig i vävningens hemligheter och fick mig att fatta dess charm. Att sedan trasvävar växer snabbt gör att man tycker sig få lön för mödan. (forts)

Det där med randiga minnen som man faktiskt kan älska går naturligtvis att förlöjliga. Men där passar ett citat ur Johan Ludvig Runebergs "Fänrik Ståls sägner" in. Han skriver om Lotta Svärd att "något tålte hon skrattas åt, men mera hedras ändå". Precis som våra trasmattor.

Läs hela min text om hur vi minns vår historia och hur vi tvingas konstatera att det som en gång var livsnödvändiga produkter i ett levande hantverk nu knappast ens hittar köpare på loppis. Du hittar krönikan på News55. Kommentera gärna, dela vidare!

Copyright Klimakteriehäxan

Något att se fram emot?

Idag behövde man inte leta efter svaret till Annikas Bokbloggsjerka. Frågan lyder, i största enkelhet:
Vad läser du just nu?
Lustigt nog lyder veckans Helgfråga från Mia exakt likadant. Fast hon vill också veta vilken månad som är "sämsta läsmånaden".

Jo just i går kväll läste jag de första sidorna i en pocket jag trots alla föresatser inte kunde låta bli att köpa när jag knallade runt på stan i går: "Berättelse om ett äktenskap", prisad roman av norrmannen Geir Gulliksen.

Allt jag visste om den var att den fått fina recensioner och av baksidestexten fattade man direkt att det är en relationshistoria sedd ur ett manligt perspektiv.
Så öppnar jag den för min "godnattsaga" och möts av ett citat ur DN: "... en kavalkad av anmärkningsvärt härliga samlag".

Jojo. Något att se fram emot? Fast på de första sexton sidorna är vi ännu inte ens inne på förspelet. Får avvakta lite innan jag kan bilda mig en egen uppfattning.

Det där med en dålig månad för 
bokkonsumtion då? Svårt att sätta fingret på. Sommaren är lästid för mig, gärna utomhus förstås. Och på vintern kan man behöva kura ihop sig i soffan med en god bok. Tror att jag väljer maj. Inte tillräckligt varmt där ute, men ändå ljust och knoppande grönska som kan konkurrera med den bästa av böcker.

Copyright Klimakteriehäxan

Trasor att glädjas åt

Det har hänt något med disktrasan. Denna blöta, slafsiga och inte sällan fläckiga och illaluktande tingest som är ett måste i varje kök.

Men faktum är att den behöver inte alls vara så där trist och tråkig. Den kan rent av vara ett litet konstverk, så fint att man verkligen tvekar att hålla den under kranen för att torka av spishällen eller diskbänken eller vad det nu kan vara som behöver hyfsas till.

I fjol gjorde jag en amerikansk rojalist lycklig genom att ge henne en wettexduk med Silvia och Carl XVI Gustaf på. Tidigare på året visade jag här på bloggen upp en ljuvlig variant på nyutslagen magnolia, ja jag tar den i repris i dag också, se nedan (skapad av Gudrun Walla)!

Designfirmorna har helt enkelt upptäckt en ny nisch som kan förses med tilltalande formgivning, en blek kvadrat som tjänar som målarduk. Mitt nytillskott, med de blekt rosa pelargoniorna, ritad av Marlene Sandström, köpte jag på Rosendals trädgård. Där fanns också en variant med bin. Och på diskbänken, snart färdig att slängas, ligger en robust älg.

Så kom inte och säg att vi inte bryr oss om hur de mest vardagliga tingen i våra liv ser ut. Vi bryr oss! Och vackra kökstrasor gör oss gladare! Visst håller du med?

Copyright Klimakteriehäxan

Till Kära Mor!

På jakt efter den perfekta presenten till Mors Dag?
Det kan väl knappast bli bättre än så här, eller hur?
Necessären och handväskan kommer från Ett Fint Modehus Med Berömt Namn. Prislappen är därefter, dock har jag lyckats glömma hur många tusen det handlade om ...

Sugen? Fråga på NK. Kanske har de något exemplar kvar? Kanske går det att beställa hem? (Det är ju mer än en vecka till Dagen.)
Fast jag garanterar inte att Mor blir glad. Hon skulle eventuellt kunna göra något roligare för alla de kronorna.
Jag skulle definitivt kunna det. Men nu har ni i alla fall ett presentförslag.

Copyright Klimakterehäxan

Tisdagstema KYLIG

Vi upplever en kall majmånad, minus sju grader i Visby härom dagen. Nu är det betydligt varmare, men då gäller det att hålla sig i solen, och i lä! Det är KYLIGT, och så är det också denna veckas tisdagstema.

Visst kan man klaga, eftersom längtan efter värme, ljus och sommar är så stor just nu. Fast det finns en stor fördel med de låga temperaturerna: vårens skönhet varar längre. Lätt att konstatera i den ljuvliga lökbacken, där påskliljorna börjat tacka för sig och de tidigt utslagna röda tulpanerna brett ut kronbladen till vida kjolar innan de släpper taget och faller till marken.

Men se! Vita, rosa och orange tulpaner är inte alls förbi sitt bäst-före-datum. Några av dem har bara kommit till knoppstadiet och blomprakten kommer alltså att bestå ett tag till, tack vare kylan.

Att tusenskönorna är på plats och hukar sig i gräset är bara att tacka och ta emot. De tänker nog blomma hela sommaren, tämligen oberoende av vädret.

Copyright Klimakteriehäxan

Tre pojkar som rört mitt hjärta

Berätta om tre bra romaner som handlar om pojkar!
Jag efterkommer gärna Lyrans uppmaning till Tematrio. Och jag gör det med tre böcker som ingen kan undgå att påverkas av. Huvudpersonerna, pojkar eller unga män, har det tufft utan att själva ha en aning om varför.

Vi pratar väl numera ganska öppet om mobbning, även om vi inte alltid hanterar det särskilt bra. Men en sak har vi nog alla förstått: den som ständigt hackas på, skrattas åt, ideligen förlöjligas, den får skador för resten av livet.

Den som reser sig ur ett sådant underläge är värd all aktning. Därför blir man så lycklig när Charlie, huvudpersonen i "Blommor till Algernon" (Flowers for Algernon) av Daniel Keyes, får hjälp och så småningom kan klara sig själv, ja till och med klara sig bättre än andra som aldrig haft det motigt.

Berättelsen är direkt drabbande, vill jag påstå. Och jag tänker inte berätta hur den slutar, för det ska ni inte veta när ni nu rusar till bokhandel eller bibliotek för att hitta ert eget exemplar!

Mina övriga exempel är också tycka-synd-om-historier, först från Irland. Där sitter på ett kallt köksgolv en liten pojke i en papplåda och tittar på sin mamma som stökar runt. Mamman vägrar att lämna bort sin handikappade son eftersom hon ser hur intelligenta ögon han har. Och det trots att hon redan hade nio barn. Hon skulle komma att föda ytterligare tolv ...

Hon hade rätt. Christy Brown växte upp och skrev, med sin vänstra fot, sin egen historia: "Min vänstra fot" (Down All the Days). Boken blev en succé som riktade ljuset mot cp-skadade. Brown målade också, och hans livshistoria blev en internationell framgång. Jag avslöjar inte slutet här heller!

Mitt tredje och sista exempel skrevs också på engelska: "Den besynnerliga händelsen med hunden om natten" (The Curious Incident With the Dog in the Nighttime) av Mark Haddon gav mig plötsligt en aning om hur en autistisk människa har det.

Christopher är femton år och hans föräldrar flyttar isär. Hans värld ställs på ända, inte som för vilket skilsmässobarn som helst. För han måste ha ordning och reda, in i minsta detalj. Han kan räkna upp alla länder i världen, kan alla primtal till 7057. Men man får inte ta i honom, inte röra hans kropp.

Alla dessa tre romaner har också dramatiserats, de första två som film, den tredje som teaterpjäs. 
Och den som inte tar intryck av grabbarnas öden måste ha ett hjärta av sten. Mitt har de rört, alla tre.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om självbild och selfies och sånt

"Jag anar att de flesta som läser detta är ganska trötta på att foton av ansvarig journalist, allt större foton av vad som inte nödvändigtvis är allt större journalister, pryder minsta notis. /.../ 1973 sågs en så kallad fotobyline som en ära, alla traktade efter att få sina artiklar försedda med en sådan, men det var på intet vis allom givet. Fotobylines delades ut som en ynnest, som en medalj. /.../ Numera kommer inte ens en debuterande sommarvikarie undan, nu har inte bildbylinen någon status längre, nu ska det bara se ut så."

-Cecilia Hagen (som i decennier haft bildbyline i Expressen) reflekterar över en liten bit av medieutvecklingen i Sverige genom åren i sin senaste bok "Ständigt frågvis". Jo, den där bildbylinen var en gång bra för självbilden. Men i dag när selfies regnar över oss känns den verkligen inte särskilt exklusiv, det har Cecilia alldeles rätt i! Hon är i alla fall snygg på sin "klump"!

Här är svaret: var så god!

Ja några av er vet förstås redan svaret på frågorna (scrolla ner!): jag har gjort en sväng till Waldemarsudde för att hälsa på Joan Miró. Eller åtminstone för att se utställningen som pågår där (juni månad ut).

Fast jag vet inte hur imponerad jag är av honom egentligen. Visst betraktas han som "fin" men jag har amatörbilder på väggarna hemma som säger mig mycket mer. En sak som är klar och positiv, det är att han hade humor. För åtskilliga av hans verk måste man le åt, vänligt och roat.

Det gäller enligt mitt sätt att se såväl traven som toppas av en halvt urkramad tub (som sannolikt aldrig innehållit Kalles) som den där tomma matlådan som kanske en gång fyllts med något gott, nu noggrant uppätet till och med den sista smulan.

Och så kvinnobilden, förstås, den som framför allt består av ett par välformade ben. Om den ger uttryck för en positiv kvinnosyn? Hm, det känns tveksamt. Fast ganska rolig är den.

Affischer är det som dominerar utställningen, och hans spanska sol känner förstås alla igen.
Dessutom finns det en textil skapelse som, igen, är rätt skojig. Snören kan användas till mycket!

Men hur gärna man än vill visa sig konstintresserad och en aning kulturell så finns det en annan god anledning att gå till Waldemarsudde, alltid. Det är förstås blommorna.
De finns där noggrant utvalda efter prins Eugens instruktioner, såväl inne som ute.

Så när vi går förbi rabatterna där tulpanerna knoppas kan man betänka, att i vissa fall har det handlat om ett riktigt detektivarbete för att få tag i rätt sorts lökar. Färgblandningen måste vara den föreskrivna, och vem hade tänkt på (om inte prinsen hade gjort det) att iris är en praktisk kantväxt som håller isär jord och gruset på trädgårdsgången?

Trädgårdsarbetarna har fullt sjå året om, floristerna som står för de konstrika uppsättningarna på bord och fönsterhyllor också. Vi besökare dreglar över hortensior, otroliga buketter och välplacerade blomsterkaskader, när vi pliktskyldigast skyndat förbi Miró. Om han ska tävla med naturen ligger han i lä, den gamle spanjoren (katalanen, skulle han säga själv)! Se med egna ögon!

Copyright Klimakteriehäxan

Var har du lagt kaviartuben?

... och varför är matlådan tom?

Frågor, frågor, ständigt dessa frågor.
Svaret kommer snart!

Copyright Klimakteriehäxan

Sipporna små uti backarna stå ...

Det är så här det ska se ut så här års. En svensk vitsippsbacke som breder ut sig under träd med nyss utspruckna löv, i spädaste grönska, i ett spel mellan sol och skugga medan fåglar sjunger och människor ler.
Mycket vackrare kan det inte bli, eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

För kort författarliv

För nästan exakt tjugo år sedan föll William Montalbano omkull på en trottoar i London och var antagligen död innan hela hans kropp hade landat på marken. Då var han bara 57.
Där slutade en lysande journalist- och författarbana, där försvann en genomtrevlig person.

Vi lärde känna varandra när vi båda var på uppdrag i Centralamerika, Bill (som han kallades) för sin tidning Los Angeles Times, jag för Sveriges Television. Trots att omständigheterna stundtals var rätt obehagliga lyckades vi ändå ha trevligt i det där gänget som ideligen sammanstrålade på hotell i konflikttäta Nicaragua, Honduras, El Salvador.

Det var alltid bra att gå ut och äta med Bill, åtminstone om man tänkte sig kinamat. För efter år i Peking talade han kinesiska och beställningarna blev rätt. Och som det anstår en person i hans ställning var hans allmänbildning suverän, vilket bland annat visade sig när vi spelade Trivial Pursuit långt in på nätterna. Hemma i trädgården i Miami hade han anlagt världens mest originella swimmingpool, knappt två meter bred men femton meter lång, för att han ville simma utan att tvingas vända så ofta!

I jobbet var han framgångsrik och prisbelönt. Så småningom ville han skriva mer än bara reportage och då blev det böcker. Bill slog sig ihop med en annan journalistkollega från sin tid på Miami Herald, Carl Hiaasen (med norskt påbrå) och resultatet blev deckare. Det hann dock bara bli tre, de står i min hylla. Klart underhållande! Ytterligare två skrev han ensam, dem har jag inte läst.

Men de där böckerna verkar inte längre finnas att köpa. Kanske på bibliotek? Hiaasen, däremot, har skrivit massor med bästsäljare, utan någon ny skrivarpartner.
Och att jag plötsligt kom att tänka på Bill beror på Annikas bokbloggsjerka, där uppdraget denna vecka lyder:
Finns det en numera avliden författare som du skulle vilja hedra? Vem och varför i så fall?
Du har just läst mitt svar. Så synd att han inte fick skriva mer.

Copyright Klimakteriehäxan

Fredagsmys?

Mia har krupit upp i sin bokhörna och planerat för sin fredagkväll. Så helgfrågan som hon ställer är inte en utan flera denna gång:

Vad äter ni?
Vad läser ni?
Vad tittar ni på?
Vad smaskar ni på?
Ojojoj vågar man lägga korten på bordet?

Vi äter väldigt ofta färska räkor på fredagkvällen, med vitt vin, baguette, ost och några grönsaker. Enkelt och hur gott som helst.
Jag läser de sista sidorna i Cecilia Hagens "Ständigt frågvis" medan jag sneglar längtande mot en annan bok.

Och jag tittar förmodligen på finalen av "Let´s dance" för att se Anja Pärson vinna i nytt sammanhang.
Det betyder att jag sitter ensam framför teven, men plockar jag fram lite chokladglass att smaska på får jag nog sällskap en stund av Maken.

Trevlig fredag!

Copyright Klimakteriehäxan

I okända kvarter

Visst, jag har bott i Stockholm i över 40 år. Visst, jag har varit på Skansen, Gröna Lund, ABBA-museet,  Liljevalchs, Wasamuseet, Waldemarsudde – ja alla möjliga attraktioner och "fina" ställen på Djurgården. Men ändå aldrig gått in i Djurgårdsstaden, kvarteren mellan Skansen och vattnet. Ett område med väldigt mycket historia.

Nu, äntligen, blev det ändring på det. Har deltagit i organiserad stadsvandring med ciceron, en person som i praktiken levt hela sitt liv på samma plätt och alltså vet vad det handlar om.

Om det var värt besväret? Ja! Så pass att jag rekommenderar andra besökare i Stockholm att ta en liten rundtur här, för även utan guide finns det tillräckligt att se. Allmänna Gränd var en gång inte bara en gata utan också ett tv-program. Breda gatan och Långa gatan är namn som ger en tydlig hint om deras beskaffenhet, inte sant? Även om "bred" inte är det första man tänker på när man går där. Och kåkarna andas Fogelström, även om hans historier tilldrar sig på Södermalm.

Här finns Bellmanshuset, där man tror sig veta att Carl Michael befann sig åtminstone som spädbarn eftersom en kvinna som tog hand om honom bodde här. Här finns spåren av ett helt litet fungerande samhälle: brandstation, bageri, färghandel. Båtvarven har väl krympt men finns kvar, marken har sanerats och kajer och broar i trä renoverats. En matbutik håller öppet på sommarhalvåret. Ett kafé fungerar fortfarande.

Råkar man dessutom ha en fet plånbok eller ett extremt välladdat kontokort finns supertjusiga restaurangen Oaxen vid vattnet, med utsikt över Beckholmen (som heter så för att man kokade beck där en gång i tiden). Där har jag ännu inte provätit men det lär vara väldigt bra ...

Missa inte de intressanta gatunamnen: Nordenskiöldsgatan och Andreegatan i kvarteren Grönland och Spetsbergen. De har sin egen historia. Här bodde en gång en förmögen man som fick erbjudandet att följa med ingenjör Andrée på hans djärva och ödesdigra ballongfärd mot Nordpolen. Mannens hustru förbjöd honom att resa och räddade därmed sin makes liv, kan man säga. Men för att hedra sin vän gav mannen gatorna här, på den mark han själv ägde, de här namnen.

Detta var helt enkelt en hemestertripp så god som någon. Sjuans spårvagn tar dig dit!

Falurött är verkligen inte till bara för hus på landet. Här Västra Vattugränd.

Breda gatan

Här "bor" Djurgårdens hembygdsförening. Men förr var det ett flerfamiljshus ...

Varför har bagerier slutat skylta med gyllene kringla?

Se där: en blommande magnolia mellan kåkarna!

Samma magnolia om man kikar över planket.

Och visst finns det folk bakom fönstren! Här någon som gillar hortensia.

Copyright Klimakteriehäxan