Skatt eller skräp?

Hur många spritpennor i regnbågens alla färger, plus ytterligare hundra kulörer, kan en ängslig mamma skaffa till sina barn för att inget ska stå i vägen för deras kreativitet? Och vaxkritorna som ligger i gamla glassburkar är oräkneliga.

Kan den vandrande pinnen verkligen ha trivts i sitt lilla plastakvarium (ja han var inte vårt husdjur särskilt länge)? Varför är lådan med cernitlera aldrig öppnad? Förpackningen med gnuggbokstäver är också intakt. Och oändligt många sidor i målarböcker och ritblock är tomma.

Jag har rivit ut saker ur ett skåp och ser allt detta (och mycket mer) komma ut i ljuset. Rester från barndomen, den som våra unga vuxna de facto lade bakom sig för ganska länge sedan. Men varför har jag bara låtit det ligga, stuvat in ytterligare nån pryl i den redan så fulla hyllan?

Svaret på den frågan har jag inte. Men jag har i alla fall burit ut en stor kasse. Var på väg till återvinningshyllan i grovsoprummet. Allt för de kreativa ungarnas skull ... för det kan ju handla om en skatt, för rätt person, även om det för mig är skräp i dag. Fast det gick enklare än så: vi har ett dagis i huset och på väg till soprummet knackade jag på. Ville de möjligen ...? JA! Hela påsen togs emot, med öppna armar!

Förresten så hittade jag tre av mina gamla glasögon också. Dem ska man kunna lämna in för återanvändning via flera optikerkedjor, som tar ur glasen och kombinerar dem efter behov till folk i länder där inte alla har råd att köpa egna.
Allt som kan återvinnas bör återvinnas!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema ÅLDRAD

När blir något gammalt? När blir någon gammal? Vad är det absoluta kriteriet på åldrad? Måste det nödvändigtvis vara negativt?
Veckans tisdagstema ger anledning att fundera på det.

I dagens tidning läser jag att den sista levande människan som fötts på 1800-talet fyller 117 år. Ett svårslaget rekord som man når genom att 1/leva utan man 2/äta två råa ägg om dagen och 3/dricka en slurk konjak dessutom. Vilket berättar att så gammal blir alltså inte jag, som är gift, avskyr konjak och svårligen kan tänka mig de där råa frukostäggen.

Emma Morano i Italien, det är tanten med rekordet, är utan tvekan åldrad. Men så finns det företeelser som aldrig går ur tiden. De finns i musikens och litteraturens värld, till exempel. En annan "födelsedag" påminns vi om, nu med hjälp av Google som gjort en doodle (se nedan) för Louisa May Alcott. Hon föddes idag för 184 år sedan.

Alcott skrev redan på 1860-talet en bok som blivit en superklassiker, obligatorisk läsning i amerikanska skolor dessutom. "Little Women" heter den, "Unga kvinnor" på svenska, och hon skrev den på bara tio veckor! Handlar om fyra systrar och deras väg från att vara barn till att bli vuxna kvinnor. Den har naturligtvis blivit film också.

I mitt svenska läroverk pekades aldrig den här boken ut som något man borde läsa. Men när jag så småningom kom att bo i USA sammanföll det med sällskapsspelet Trivial Pursuits storhetstid. Och på området "kultur", som jag gärna valde, dök ideligen frågor upp om Alcott och hennes verk. Jag tröttnade på att sakna svaren, köpte "Little Women" i pocket – och blev förtjust!

Därmed kan det anses bevisat att åldrade historier ska man inte fnysa åt, hellre bekanta sig med dem och bilda sig en alldeles egen uppfattning.

Sophie Diao gjorde Googles doodle om Louisa May Alcott.

Copyright Klimakteriehäxan

Bäst om Förintelsen

Berätta om den bästa bok ni läst eller den bästa film/TV-serie ni sett, som skildrar Förintelsen.
Så löd påbudet från Lyran i fredags och jag är sen på den bollen också.

Men oj så mycket man läst om Förintelsen! Jag tror att de första skildringarna som kan ha hamnat i mina händer var skrivna av Leon Uris. Jag tänker på "Mila 18", som utspelade sig mest i Warszawas ghetto (om jag nu minns rätt). Jag var verkligen inte gammal, läste nog texten som någon sorts spännande kriminalhistoria utan att riktigt förstå allvaret, att det faktiskt hade hänt på riktigt om än Uris hade gett det sin egen inramning. 

Leon Uris, som var av judisk börd, blev också kritiserad för att ha tagit genvägar som passade hans historia, men faktum är att han gjorde omfattande research och bakgrundsintervjuer innan han skrev. Ändå vet jag inte om jag skulle våga mig på en omläsning ...

Anne Franks dagbok blev ju ett måste, och sedan (på 90-talet) fick två andra unga flickor liv genom Annika Thors serie som började med "En ö i havet", alla fyra delarna väldigt läsvärda. De judiska flickorna hamnade på svenska Västkusten medan föräldrarna satt fast i Wien. Det kallas för ungdomsböcker men är utmärkt läsning också för alldeles fullvuxna.

Sedan har böckerna om Förintelsen blivit väldigt många, stundtals så att jag känt att jag kanske inte orkar en enda till, i alla fall inte på väldigt länge.
Men eftersom det nu handlar om att välja en bok eller film väljer jag en historia  som bara har ett par år på nacken: "Jag heter inte Miriam" av Majgull Axelsson. Tror inte att jag innan jag läste den hade fattat hur många romer som drabbats. Nu vet jag. Och ryser, igen, över de obegripliga grymheter som utspelade sig.

Om jag ska välja en film också blir det en som bygger på en bok: "The Reader" (Högläsaren) av Bernhard Schlink. Utspelar sig efter krigsslutet, ger ett helt eget perspektiv!

Egentligen passar omdömet "bäst" inte alls in i sammanhanget, men vi vet ju vad vi menar! Via Lyran ser du andra rekommendationer. Kanske hittar du något nytt du bara MÅSTE läsa?

Copyright Klimakteriehäxan

Nu blommar det!

Alltid lika kul att vandra bland arrangerade buketter, hundratusentals snittblommor och enorma mängder plantor som i Ulriksdals slottsträdgård. Tänk att kunna slösa med amaryllisar och tulpaner, anemoner, järnek och murgröneslingor för att sätta ihop blomgrupper som nästan ger betraktaren lyckotårar i ögonvrån!

Vi vanliga blomstervänner får ut stor glädje av att bara titta. Sedan går vi hem med ett par krukor från reahyllan (det kan vara fynd!), en eller annan poinsettia/julstjärna som förstås är ett måste – vit i advent och röd först till jul om jag får bestämma. Många köper amaryllislökar, för 160 kronor styck. Hyacinterna har också en strykande åtgång, fast jag har redan köpt ett gäng på Ica, till det humana priset 10 kronor.

Otaliga är skönheterna som slåss om att vara den allra vackraste, och det är helt omöjligt att kora en vinnare. Men håll med om att den ljust aprikosa amaryllisen är en sann njutning för ögat!








Copyright Klimakteriehäxan

Nicaragua – också ett öde ...

Det har varit val i Amerika.

Nej, jag menar inte DET valet. Men ett annat, också mycket viktigt. I Centralamerika. Nicaraguas 6 miljoner invånare har utsett president, i skuggan av kampen om Vita Huset i Washington DC. 
Det är egentligen en skrämmande historia.

Första gången jag kom till Nicaragua var Anastasio Somoza fortfarande landets diktator. Folk hade det svårt så snart man kom en liten bit bort från området där de fina villorna låg, där det fanns både luftkonditionering och en och annan swimmingpool. Jag arbetade för FN:s barnfond Unicef som förväntades hjälpa i skolor och med sjukvård. Behoven var enorma. Ungar som, förmodligen med risk för livet, samlade enstaka riskorn som trillat ur säckar på flygplatsen gjorde ett oförglömligt intryck.

På marknaden i Masaya kunde jag mellan hängmattor och rottingstolar efter stort hemlighetsmakeri köpa skivan med Carlos Mejia Godoys bondemässa, en vara som inte fick synas – det var revolutionär musik och därmed förbjuden …

Men att ha kontakt med befolkningen var inte enkelt, eftersom alla tydligt var rädda. Kanske var jag bara en ”gringa” som fungerade som ”oreja” – alltså (troligast) från USA och en spion som skvallrade uppåt?

Augusto Sandino

Så hände något. Sandinisterna, FSLN, fick mer kraft. Hotet mot Somoza växte. Gerillakriget växte också. Sandinisterna kände folkets vrede i ryggen, blev ännu djärvare, ännu starkare. Diktatorn tvingades i landsflykt. Den 19 juli 1979 firade Sandinisterna segern.

Det var en fantastisk dag. Hela Centralamerika levde med under sluttimmarna. Bernarda, kvinnan som städade i huset där jag bodde i Guatemala city, svabbade golv med en liten transistorradio fastklämd mellan huvud och axel, missade ingen detalj i utvecklingen. Hon var bara ett exempel på det enorma engagemanget som gick över i ett stort jubel: ”Patria libre o morir” – Ett fritt fosterland eller döden – hade blivit ett ytterst konkret slagord.

"Revolutionär musik" - Carlos Mejia Godoy y
los de Palacagüina.

Medan t-tröjor med Augusto Sandinos porträtt och hemsydda scarfer i rött och svart (naturligtvis har jag en!) spreds över hela den solidariska kontinenten bildades en regering ledd av Daniel Ortega. Vid hans sida fanns karismatiska personer av olika slag, besjälade av Revolutionen: poeten och jesuitprästen Ernesto Cardenal, den vackra Lea Guido som, uniformsklädd, elegant kunde ge intervjuer på en rad språk efter sin europeiska internattid. Där fanns den terrierlike Tomas Borges, vid sidan av den mer sävlige Sergio Ramirez. För att inte tala om Moises Hasan som trivdes så bra på lyxhotellet i huvudstadens utkant (där regeringen inledde sitt arbete) att han bodde kvar där.

Euforin gick nästan att ta på när jag som en av de allra första besökarna utifrån kom till Managua i ett privatplan utlånat av Costa Ricas president. Vi träffade de färska ministrarna, vi såg deras stolthet och deras följares alldeles äkta glädje. Det var historia!

Men visst fanns det anledningar till oro. Ett korrupt samhälle kan inte bli juste över en natt. Det fanns också en viss skepsis till de nya makthavarna. Gick de att lita på eller skulle de sko sig själva medan alla landets barfotabarn fick fortsätta som förut? 

Bara veckor efter Sandinisternas triumf bjöds representanter för de centralamerikanska regeringarna till en konferens i Panama City och jag var där. Fast den nicaraguanska delegationen syntes inte till. Det visade sig att i lyckan över att ha fått traktamente hade dessa utvalda personer kastat sig ut på shopping i stället för att sitta på möten och tala allvar – mänskligt, men inte bra.

Det där intresset för shopping fanns också i familjen Ortega, skulle det visa sig. Irritationen blev stor och Daniel Ortega fick några år senare svårt att förklara för medborgarna hur hela familjen åkt till Miami och köpt designersolglasögon för tusentals dollar ...

Sverige vaknade tidigt och ville direkt ge stöd åt den nya demokratiska regimen.  En kampanj ledde till att skolor i glesbygden fick lampor. Ett annat projekt gick ut på att lära ut svensk folkbokföring – jag såg arbetet, då som korrespondent för Sveriges Television. Man inrättade också riksrevision efter svensk modell. Biståndsmiljonerna rullade in i landets statskassa i trettio år.

Och 1984 gjorde Olof Palme officiellt besök i Nicaragua, applåderad, hyllad, omkramad.

Mellan 1990 och 2006 hamnade Sandinisterna i opposition, men 2006 vann de valet igen och Ortega blev än en gång president. 

Inför årets val hade en hel del i det politiska systemet ändrats. En ny lag tillåter nu presidenten att sitta på livstid. Enligt latinamerikanska källor lider Ortega av en autoimmun sjukdom som skulle kunna avkorta hans egen tid vid makten. Men han har utsett sin fru Rosario Murillo till vicepresident och möjlig politisk arvtagare. Familjens barn är centralt placerade på viktiga medieföretag och i oljebranschen. Vad många tycker sig se är en ny sorts diktatur, en familjedynasti, som byggs upp.

Jo, Daniel Ortega vann det där valet för ett par veckor sedan, även om det knappt synts i svenska medier. Han uppges ha fått 70 procent av rösterna, men oppositionen manade till röstskolk och kallar det för en fars. Utländska observatörer tilläts inte.

Den en gång unge, idealistiske Daniel som talade varmt om demokrati och gärna reciterade egna poem medan han körde fingrarna genom sitt ostyriga hår har blivit en man som tagit järngrepp om makten och uppenbarligen inte tänker släppa den ifrån sig. 

Vad skulle Augusto Sandino ha tyckt om det? Flera av medlemmarna i den jublande, revolutionära regeringen av årgång 1979 har för länge sedan tagit officiellt och högljutt avstånd från Ortega, som kanske glömt bort Palmes vänbesök och säkert förträngt att han en gång läste dikt för ett svenskt tv-team i baksätet på en jeep som studsade fram på en gropig gata i Managua.

Inte anade jag då att han ville bli enväldig. Och skulle lyckas med det. Nu verkar målet vara uppnått.

Om en 60-åring

Du såg kanske också gårdagskvällens långa jubileumssändning kring Sveriges Televisions 60-årsdag?
Det har hänt mycket med tv:n och tittarna sedan starten.
På Nyfiken Grå hittar du lite funderingar kring detta!

Copyright Klimakteriehäxan
Foto SVT

En svart dag med röda prislappar

I dag är fredagen svart. Svart som i Black Friday. Men med röda prislappar för den som vill passa på att shoppa lite billigare än härom dagen.

Jag funderade kring denna nya "dag" i en krönika på News55 i fjol – men den är faktiskt precis lika aktuell i dag! Och dessutom får du förklaringen till varför dagen just är svart!

Visst är det svart därute ... även om Stureplan, där många shoppar loss, är väldigt upplyst.

Copyright Klimakteriehäxan

Inför ett 60-årskalas

En hyggligt pigg 59-åring förbereder sig som bäst för ett hejdundrande 60-årskalas. 

Det är förstås Sveriges Television jag tänker på.

Svenskarna har konsumerat rörliga bilder med ljud från SVT i sex decennier. I 46 av de åren har jag varit med.

Mycket har hänt sedan hösten 1970 när jag för första gången gick in genom portarna till Det Stora Huset på Gärdet i Stockholm. Somt har du som tittat märkt, somt har du inte tänkt på. En del har du gillat, men du har också blivit arg och slängt dig på luren till ”Klagomuren” ... 

Många tillbakablickar på SVT blir det så här kring 60-årsdagen. En av dem står jag för, och du hittar hela texten på News55. Kul om du läser, kommenterar och extra roligt om du delar vidare!

Copyright Klimakteriehäxan   

Kärt återseende med pippi nr 65 (eller 1)

Kan man tänka sig! Jag hade glömt denna fina fågel! Den dök upp när jag röjde ur ett proppfullt skåp härom dagen. Längst in, klämd mellan ungarnas avlagda vaxkritor och min verktygslåda låg den. Ett handarbete, en så kallad plockväv, från Indien. Ett kärt återseende.

Det måste ha varit 70-tal när jag köpte den och satte den på väggen. Inte var den dyr, det behöver jag väl inte påpeka. Och så här fyrtio år senare förstår jag mycket väl varför den fick följa med mig hem. Enkel, kaxig, färgglad. Så är det ju en pippi också!

Alltså är det än en gång bevisat att jag är en pippi-samlare och det här skulle kunna vara min allra första, försvunnen så länge i glömskans djup. Sextiofyra av mina fåglar har jag redan låtit visa upp sina fjädrar här på bloggen. Ja, du vet ju att ingen av dem kan flyga ... Klicka på etiketten "pippi" och scrolla så ser du dem alla!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema RUTA

Det finns en ruta som spelat större roll i mitt liv än alla andra rutor sammantaget.
Ni ser den, både på mitt foto och hemma hos er själva: tv-rutan.

I inte mindre än 46 år har jag arbetat med tv, i en mängd olika funktioner och med många olika sorters program. Jag jobbar fortfarande, men är förstås också en flitig tittare på allt möjligt. Nyheter naturligtvis, dokumentärer, sport, långfilmer, pratprogram. Väljer också bort en hel del som inte går att stå ut med, som serierna där folk ska paras ihop inför kamerorna.

Hur som helst har tv-rutan blivit en oundgänglig pryl i hemmet, mitt och de flesta andras. Det har gått några år sedan den täcktes av skjutdörrar i trä och mamma hade lagt en liten spetsduk ovanpå, och på den satt en liten blomvas – ja stod där inte en ljusstake också tro?

Nu är den så kallade "bull-tvn" utbytt mot en platt och skärmen har växt med många tum. Svartvita bilder minns vi knappt, i stället handlar det om hd och kanalbyte via en fjärrkontroll med så många finesser att man snabbt trycker fel.

Just i dagarna firar Sveriges Television sin 60-åriga existens. Vad kommer att hända med SVT som 60-plussare? Om tio år har vi svaret!

Copyright Klimakteriehäxan

Denna veckas tisdagstema är alltså RUTA och andra bloggares rutor hittar du vägen till här.

När böcker tävlar: och vinnaren är ...

Boken ska vara en klassiker och författaren ska vara död, svensk och man. Berätta alltså om den bästa klassiska romanen skriven av en nu död, svensk man!
Så lyder uppmaningen från Lyran, en av många bokbloggare som sätter fart på oss andra genom att anslå tonen och ge oss ett ämne.

Eftersom jag är lite sen på bollen råkar jag veta att väldigt många valt Vilhelm Mobergs serie om Utvandrarna från Småland. Och det är ett gott val. Som jag har gråtit över sidorna när Kristina till sist biter i astrakanäpplet (att apeln omöjligen hade kunnat få frukt på den korta tiden i Amerika får man ju ha överseende med ...)!

Ändå bestämmer jag mig än en gång för att ge min röst till Hjalmar Söderberg och tacka så väldans mycket för "Den allvarsamma leken". Varför väljer jag då historien om Arvid och Lydia före den om Kristina och Karl Oskar när böcker ska tävla mot varandra?

Det är inte alldeles enkelt att svara på, för dramatiken kring de utvandrande svenskarna bjuder på så mycket. Men om jag rannsakar mitt innersta tror jag att jag väljer Söderberg för att den konflikt som han skildrar är evigt aktuell, ständigt modern – och den som slipper hamna i något liknande kan skatta sig lycklig.

Båda de här mästerverken har överförts till film, Mobergs dessutom till scenen både som musikal och balett. Just nu går den nya filmatiseringen av "Den allvarsamma leken" men jag avstår nog från att se den. Lydia och Arvid har sedan länge bosatt sig i mitt hjärta och jag vill inte möblera om runt dem i onödan.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om språk och ordmängd

"Jag föll i samma fälla som många andra och skrev för mycket och för långt. Utrymmet i ordbehandlaren är till synes oändligt. Det finns inget som hindrar. /.../ Men det behöver strykas. Om datorn lockar med sitt oändliga utrymme, kan den få bjuda på sina effektiva redigeringsmöjligheter också."

-Patrik Hadenius skriver språkkrönika i Dagens Nyheter på söndagarna, alltså också i dag. Och han slår fast det som så många av oss före länge sedan konstaterat: att i princip alla texter är onödigt långa och att förmodligen ingen av dem förlorar på att kortas. Korta ner, det är uppmaningen, inte alltid helt enkel att efterleva även om man håller med i princip ... Däremot kan väl alla oreserverat instämma i språkvetarens gratulation till Selma Lagerlöf. Hon skulle ha fyllt 158 år i dag.

Älgjakten är igång

I går startade den, stockholmsvarianten på älgjakt som alltid ger ett garanterat resultat. För mitt emot Dramaten, kant i kant med Raoul Wallenbergs torg, står de nu och väntar på (de säkerligen kameraförsedda och skjutklara) jägarna, de ståtliga djuren.

Det var högtidligt värre kring upptändningen av installationen i går eftermiddag, med blåsorkester, glögg, pepparkakor och åskådare i så gott som ogenomträngliga massor.
Men det är lätt att begripa. Aldrig förr har väl huvudstaden haft en mer anslående julprydnad på gatan, för alla att njuta av. Nu är älgfamiljen på plats, för tredje året i rad.

Och från klockan 15 i går eftermiddag är all julbelysning tänd – det lär ska finnas ungefär 700 000 ledlampor på plats. Fast den där snön som för en dryg vecka sedan förvandlade stadsbilden till ett julkort, den är borta.

Copyright Klimakteriehäxan

Konst som inte kostar

Man kan kalla det för reklam. Gratisreklam.
Men man kan också välja att se det som konst. Gratis konst.
För programbladet som delades ut till alla besökare på Lars Lerins eget "museum" Sandgrund i Karlstad i somras har nu fått en ram och hänger i vår trappuppgång.

Jag har tagit för vana att förse väggarna där ute med bilder som piggar upp den annars sterila och tråkiga miljön med tre lägenhetsdörrar, en dörr till trappan och dubbla hissdörrar. Men sedan några rara kort med motiv av Lena Linderholm, i billigast tänkbara ramar, försvann därifrån (läs: stals) ligger jag lågt och ser till att det som kommer upp på de annars tomma ytorna är, i ekonomiska termer, värdelösa saker. Men ändå en fröjd för ögat.

Det hindrar ju inte att det faktiskt är konst fast den inte kostar något. Som i det här fallet: en alldeles äkta Lerin ... och råkar jag inspirera någon att besöka Sandgrund har jag ju gjort en god gärning, eftersom det är en upplevelse att gå runt bland hans fantastiska tavlor där. Den snöiga björkbacken finns exempelvis att beskåda, fast då är den utan tryckta röda bokstäver, förstås!

Copyright Klimakteriehäxan

Kungligt och lite modernt

Kungliga porträtt är väl en konstgenre som med sina månghundraåriga anor begränsar moderna målare, hämmar nyskapande. Fast det har ju gjorts några djärva försök. John-E Franzén lyckades uppröra mångas känslor när han för trettio år sedan avbildade kung, drottning och tre barn på ett sätt som inte tilltalade de trognaste rojalisterna. Lite svårt att förstå tycker jag, men jag är ju inte någon äkta konstkännare heller.

Ändå tyckte jag det var kul att på rundvandring i Stockholms slott stöta på kungen och drottningen i Catrine Näsmarks version. Näsmark, född 1970, har gjort porträtt av alla möjliga kändisar som Janis Joplin, president Obama, drottning Margrethe av Danmark, Joakim Thåström, Stefan Löfven, Nelson Mandela, Björn Borg och Elvis Presley. Och hon har sin egen, framgångsrika, stil!

Lustigt nog har Franzén och Näsmark inte bara titeln "kungamålare" som gemensam nämnare. Båda är nämligen motorcykelfantaster och skulle kanske allra helst porträttera en eller annan Harley Davidson ... några har de redan målat.

Bilderna av kungaparet hänger i det så kallade Jubileumsrummet i slottet, ett av representationsutrymmena som är lite modernare i stilen. Inredningen fick Carl XVI Gustaf i present av riksdag och regering 1998, då han firade 25-årsjubileum som kung. 
Och det är faktiskt lite vilsamt för ögonen att titta in där, efter alla enorma kristallkronor, gobelänger och så förstås de otroligt många klassiska porträttmålningarna i sina tunga guldramar.

Som kontrast till Näsmarks porträtt (som jag tycker är jättefina!) kan man ju också nämna mattan i ett angränsande rum som, när allmänheten får knalla runt, ligger hoprullad för att slippa våra leriga skor. Den är fantastiskt vacker, ett sant konstverk med sitt rosenmönster, och hur stor som helst. Samt ömtålig. Den får absolut inte vikas, bara rullas – och ska den flyttas på något vis ska inte mindre än tjugosex personer (26!) finnas på plats för skonsammast möjliga hantering! 

Hur som helst är slottet verkligen en attraktion värd att besöka. Här finns ju historia i varje hörn, det behöver man inte vara konstspecialist för att upptäcka.

Copyright Klimakteriehäxan

Årets sista glassnyhet?

Sugen på lite glass? Jo men solen har ju vaknat till liv igen, det skulle kanske kunna funka? Och du har tur. För en ny "modell" lanseras just nu på marknaden. Rimligen är det årets sista nyhet i branschen. Det är en strut, med strössel över vad som ser ut att vara jordgubbsglass.

Inte vet jag om det har något med miljön, med den globala uppvärmningen att göra, men sista skriket bland julgransprydnaderna verkar vara just en glass: den här glittriga struten som eventuellt kan uppfattas som svalkande.

Den vanligare, ätliga varianten är billigare. För den här går på hela 75 spänn, på Åhléns. Men det är klart: den som är lite försiktig kan säkert ha den i åratal, och helt kalorifri är den väl också, även om jag starkt avråder från att ta den i munnen. Dessutom kan den som är sugen på julglass förslagsvis vänta till den 23 december, för då kostar den säkert bara hälften så mycket!

Förhåller du dig iskall till julprydnader i allmänhet och glass i julgranar i synnerhet behöver du ju faktiskt inte bry dig alls ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema RÄNDER

I min närmiljö finns mycket som är randigt. Trasmattor. Dukar. Kläder. Förr i världen också tapeter. Ränder blir det också per automatik i bokhyllorna om man tänker efter: ryggarna står där, tätt ihop, och bilder ett trivsamt randmönster i alla möjliga färger. Hyllplanen är ränder på andra ledden.

Därmed har jag klargjort att jag är positivt inställd till ränder, rent generellt. Och blir glad när jag stöter på ränder av ett för mig nytt slag.
De snickarskickliga bröderna Eriksson i Taserud i utkanten av Arvika visste minsann hur man bäst satte planka intill planka.

I Christian Erikssons kombinerade hem och ateljé Opstuhage (alldeles intill Rackstadmuseet) är dörrarna ett bevis för det, om det nu behövs fler. Visst är den jättevacker, trädörren! En helt egen variant på den gamla typen med så kallad dörrspegel.

Den här modellen, från tiden runt förra sekelskiftet, borde kunna inspirera andra hantverkare till stordåd, men sådant finsnickeri tar tid och blir väl därmed för dyrt för den som bygger i dag. Synd!
Ni får se den för att det är tisdag och tisdagstemat är RÄNDER. Klicka här för fler ränder!

Lars Lerin har målat många och långa ränder -  som akvarell, i bokhylleform! Den här hänger på Sandgrund, Lerins egen konsthall i Karlstad.

 Copyright Klimakteriehäxan

Hoppsan, blev det vinter?

Visst blev många överraskade när vintern slängde sig över oss, praktiskt taget utan förvarning.
Förmodligen var det flera som kunde se sina trädgårdsmöbler förvandlas från saker med hårda sitsar till bulliga, kritvita mysställen. Fast kanske inte så inbjudande ändå? Det är inte skönt att bli blöt om baken. Nu ökar för övrigt chansen för det: mildväder, tö och större risk att halka!

Copyright Klimakteriehäxan 

Öppet eller stängt? - på en SKYLTSÖNDAG

Det här måste väl vara ungefär så nära en mardröm man kan komma som butiksinnehavare: potentiella kunder kan inte släppas in i affären eftersom dörren gått i baklås ... fast öppet-skylten fick hänga kvar ändå, i dubbla upplagor!

Just detta hände i alla fall härom dagen på Rosenlundsgatan i Stockholm. Men antagligen gick man inte miste om särskilt många "sälj" för det var dagen då snön vräkte ner och gjorde alla gator oframkomliga. Långt ifrån alla är framkomliga nu heller ...

Du brukar vanligen kunna hitta fler skyltar, roliga, dumma, kloka, vackra eller fula om du går vi bloggen Konst eller konstigt.
Trevlig söndag!

Copyright Klimakteriehäxan

Kungligt kalas för den moderoade

Min favorit: Per Engshedens klänning för kronprinsessan. Här framifrån ...

Bröllop gillas väl av de allra flesta.
Något färre gillar kungliga bröllop, ståhejet runt, svassande galapetrar, det uppenbara priset för prakten som sticker i ögonen på de som har så mycket mindre resurser. Klart begripligt, alltihop.

Men det hindrar inte att det är kul för den moderoade att gå till Stockholms slott och titta på utställningen av kungliga brudklänningar som visas i Rikssalen just nu (och ända in i mars). Här knallar besökarna omkring mellan Silvias, Victorias, Madeleines, Sofias och Lilians kreationer, speciellt framtagna för den högtidliga vigseln. Drottningen hämtade sin hos modehuset Dior, prinsessan Lilian var sin brittiska designer Elisabeth Wondrak trogen och höll sig till dimblått medan alla de andra valt olika nyanser av vitt.

Kronprinsessan gick till Per Engsheden när det skulle bli brudklänning, prinsessan Sofia höll också på den svenska stilen genom Ida Sjöstedt. Men prinsessan Madeleine satsade italienskt, på Valentino. Underbart vackra kreationer allihop, men om du frågar mig så är det en seger för Per Engsheden. Victorias klänning är fantastisk, även utan det fem meter långa släpet!

Den som tar sig till slottet och utställningen flyr för en stund den bistra verkligheten. I kängor, vantar och täckjackor cirkulerar besökarna kring montrarna. Många slår sig ner en stund framför tv-skärmen som visar bröllopsvideo utan uppehåll. Kanske drömmer några om ett eget förestående bröllop, säkert lika fint och minnesvärt som någonsin ett kungligt för den som är direkt inblandad!?

... här omgiven av alldeles vanligt folk ...

... här en detaljstudie av ryggen, med små klädda knappar ...

... och här bakifrån med släp, brudnäbbar och allt!

Lilian hade sin älsklingsblomma liljekonvalj i brudbuketten.

Sofias vackra spetsar.

Sofia gick på hjärtan när hon stod brud. Skostorlek 36.

Copyright Klimakteriehäxan

Nej se det snöar!!!

Hur kan vi i Sverige bli så överraskade av snö i november att det tar flera dagar att få fart på kollektivtrafiken?

Det har gått två dagar utan buss.

Visst kan det låta som ett sant i-landsproblem, något som bara en storstadsbo kan gnälla över när det finns stora områden i landet där man inte sett en reguljärbuss på åratal.

Men när vintern plötsligt slänger sig över oss visar det sig hur sårbart det moderna samhället är. 

Vi som fortfarande orkar promenera letar upp de högskaftade vinterkängorna, biter ihop och börjar kliva runt i de oplogade drivorna medan stressade människor som inte tar sig till jobbet på vanligt sätt försöker skotta fram sin bil.

Värre är det för den som gammal och lite trött ändå har ärenden som måste uträttas, tider som ska passas ...  

Läs mer om "snökanonen" som avfyrades mot Stockholm härom dagen. Du hittar hela texten på gratissajten Nyfiken Grå. Kul om du kommenterar och du vet förstås att det är extra roligt om du delar vidare!

Folk gick förstås som vanligt till busshållplatsen ... och många vägrade ge upp hoppet, stod kvar i en halv evighet: Visst kommer den väl snart? Men väntetiden var längre än brukligt: drygt två dygn!

Copyright Klimakteriehäxan

So long, Leonard!

Leonard Cohen är död, vid 82 års ålder.
En röst att sakna, och då tänker jag både på hur han lät och hur han skrev.

Jag har rensat bort en del ur min LP-hylla, men Leonard står kvar. Han försvarar sin plats, ända in i evigheten. Nu när det snart är advent blir hans "Hallelujah" en av de flitigast framförda sångerna igen, så vacker, i många versioner. Den du kan klicka i gång här nedan är helt fantastisk!

So long, Leonard.
It's time that we began
To laugh and cry and cry and laugh about it all again.


Copyright Klimakteriehäxan
Textraden ovan är hämtad ur "So Long, Marianne" som han skrev till sin norska kärlek, nyss bortgången även hon.

CITAT Efter Valet

"Det gick alltså inte. USA var inte redo för sin första kvinnliga president, trots att det verkade så nära. Motståndet var för stort. /.../ 1900-talsmanligheten fick sin skräniga hämnd."

-Åsa Beckman skriver krönika i Dagens Nyheter och tvingas konstatera att amerikanerna faktiskt accepterat en svart president men dock inte en kvinna. Feminismen räckte inte till. Inte majoriteten av rösterna heller ...
Kommentarerna kring Donald Trumps valseger fyller världens alla medier. i spanska El Periodico är förstasidesrubriken "Må Gud förlåta Amerika", brittiska Daily Telegraph tar till förkortningen WTF (What The Fuck dvs Vad i Helvete) och tyska Bild Zeitung undrar "Hur kunde det hända?" - allt citerat i DN.

Good morning America?

Visst fanns tecknen där. Fast jag var en av alla de som inte trodde att Trump skulle kunna vinna över Clinton. Nu blev det avgörande vid målsnöret, och nu får vi säkert inte se en kvinna leda USA i vår livstid, det förutspådde en expert i radion i morse.

Kan inte låta bli att fundera över hur alla de rättrådiga medborgare som jag träffade på min amerikaresa i september mår i dag. De flesta dåligt, utan tvekan. Det kan ju vara en slump, men ytterst få sa sig vilja se Donald Trump flytta in i Vita Huset i januari, "göra det vitt igen" som någon cyniker sagt.

Dessutom funderar jag lite över hur övertygat Trump talat om valet som "riggat", alltså fullt av fusk. Ska vi bara glömma det nu? Skulle bara en part i matchen kunna fuska? Vi lär aldrig få hans svar på det.

Det har i alla fall än en gång bevisats att opinionsundersökningar inte är något att lita på.
Min egen, gjord i en souvenirbutik på Manhattan, visade sig förstås ändå vara korrekt ... för på frågan om vilken av kandidaterna som sålde bäst svarade killen i butiken tveklöst "Trump". Så när ska jag nu använda min Hillary-tröja?

Och uttrycket "Good Morning America" har fått en ny innebörd. Visst är det lite märkligt att förstasidesredigerarna på båda Stockholms morgontidningar fick samma, i och för sig strålande, idé?
Men för väldigt, väldigt många kunde denna morgon ha verkat bättre, mer lovande. Till råga på allt vräker snön ner utanför fönstret!

Och till råga på allt ett riktigt snöoväder!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema ORGANISERAD

Jag betraktar det som en seger. Och är lite stolt över den.
Tycker att jag har tagit makten över mina skor.
Naturligtvis har jag för många. Men jag har så svårt att skiljas från dem, även de som jag köpte för väldigt många år sedan, även de som är nästan omöjliga att gå i. Det finns ju sittskor också!

Så fick jag äntligen inspiration och tog tag i de travade kartongerna, de lösa paren, de som behövde putsas och de som faktiskt obönhörligen måste slängas.
Resultatet blev något som på sätt och vis liknar lagret i en skobutik. De röda lapparna avslöjar också att jag gillar skorea ...

Att ni får titta in i min garderob beror blott och bart på att det är tisdag, att det finns ett tisdagstema och att det denna gång är ORGANISERAD. Fler välordnade exempel den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan